Då var våran uppvisning avklarad, men vi börjar med träningen i onsdags.

Det var ju den absolut första träningen av det slaget vi hade, men också den första träningen på över 3 månader och det märktes.
Onsdagsträningarna kommer inte att innehålla så mycket goalball. Det blir mer styrka, kondition och explosivitet.

Först pratade vi lite om hösten, träningar, upplägg, tävlingar osv.
En riktigt tråkig grej är att Andreas har blivit riktigt sjuk. Hans sjunt han har i ryggen har gått sönder, så han har fått vatten i ryggen och blivit lam från midjan och neråt. De vet inte om de kan operera honom i Sverige över huvud taget, men det hoppas jag verkligen att de kan! Stackarn!

Efter snacket körde vi lite uppvärmning. Lite armhävningar, joggning, situps och det vanliga.
Därefter fick vi vara lite försökskaniner på lite cirkelträning. Pelle visste inte hur det skulle gå, men det gick bra. Vi körde lite armhävningar, situps, step ups, lite bollövningar, både med goalballar och medicinbollar + lite annat. Albin hade fixat musik, så det blev en bra träning.
Mamma och pappa skjutsade mig första gången, men tanken är ju att jag ska åka taxi dit, men än så länge har jag varken fått något nytt färdtjänstkort, det gamla går ut imorgon, eller beviljat att jag får åka 2 gånger i veckan när jag vill, alltså utan att följa deras tidsschema. Så vi får väl se hur det blir på onsdag, om jag åker taxi eller om mamma och pappa får skjutsa mig då med.

Igår hade vi då uppvisning.
Anledningen till detta var att ÖHIF, Östergötlands handikappsidrottsförbund, fyller 40 år. Det firade vi genom att visa upp många av de sporter som ingår i föreningen. Det hela var öppet för allmänheten och folk fick prova på de olika sporterna om de ville.
Vi åkte ju till stugan på kräftskiva i fredags, vilken också var trevlig, även om jag inte gillar kräftor, så vi åkte direkt därifrån igår. Jag undrar när jag var vaken klockan 9 där senast. Det var nog några år sedan.
I alla fall så var det jag, mamma, pappa, Emma, Shep, Alle och Hasse som åkte dit. Resten skulle fixa inför firandet av min morbror som vi hade senare på eftermiddagen.

Klockan 11 skulle vi dra igång, men det blev tight. Våra mål var nämligen inte kompletta. Vi lånade ju ut dem till någon grej i Norrköping i somras och de har tydligen bytt skruvar och hållt på, så det var för korta skruvar eller så fattades de helt, så Pelle var ju måttligt glad. Inte nog med det så krånglade högtalarna när Albin skulle koppla in dem. Han skulle ju vara DJ under hela arrangemanget. Det fattades sladdar och grejer och jag vet inte om han fick ordning på det där till slut eller inte.

Till slut kom vi i alla fall igång. Vi värmde upp lite varpå vi spelade lite match som uppvisning så att folk skulle se. Tyvärr var det ganska stort där inne, så det ekade jättemycket + att de, efter ett tag, började spela rullstolspingis jämte oss. Det var ett klart störningsmoment, men det gjorde inte så mycket. Det var ju ändå bara en kul grej och inget allvarligt.
Jag har ingen aning om hur många som tittade på, men efter ett tag fick folk prova och först in var Emma och Hasse. Båda två gjorde det bra, men båda sa att det var läskigt. Emma ville inte spela mer efter ett tag, men Hasse spelade vidare. Mamma och pappa hoppade också in, så det blev jag, mamma och pappa mot Hasse, Jennifer och någon annan shomme som testade. Både mamma och pappa gjorde det bra och pappa gjorde faktiskt 2 mål. Mamma sköt lite snett, men det var jättesvårt tyckte hon, för hon tyckte att hon sköt rakt, men det var åt höger.

Till slut fikade vi lite innan Albin och jag sköt lite skottträning. Båda två behövde det. Ingen av oss tyckte att vi fick till det när vi spelade, men det kanske inte var så konstigt eftersom att vi inte hade tränat skott på över 3 månader. I slutet fick jag i alla fall till några hyfsade skott, men enhandsskotten gick inget vidare. Däremot tvåhansskotten gick riktigt bra där på slutet.
Vi får se hur det går. Nästa lördag är första officiella träningen.

Ett tråkigt besked är dock att det inte blir någon tävling i Karlstad om 2 veckor. De "hann inte" hade de sagt till Pelle. Han kontaktade dem efter sin semester och frågade hur det blev, men de har inte svarat. Så mailade han igen, han messade och ringde säkert också, men ingen svarade. Till slut fick han tag i någon där som sa att de inte hann fixa något. Det är lite dåligt tycker jag. De har ju ändå haft ganska gott om tid på sig, men de ville gärna komma hit till oss.

Efter uppvisningen åkte vi tillbaka till stugan där vi firade Mats. Det var trevligt, men det var nog sista gången jag var där i år, för nu märks det att det börjar bli höst. Usch.
Emma, Alle och jag åkte hem senare på kvällen och idag har jag bara suttit här. Fixat min tyska artikel har jag äntligen gjort också. Alle sa att i trean blir man lätt slö och skjuter upp saker och ting till i sista minuten och det märker jag redan. Så har jag aldrig gjort förut, men nu tar det emot och värre lär det väl bli. Även fast det inte är så jättemycket att göra så känns det ändå segt, men man överlever väl.

Leksand träningsmatchade förövrigt idag. Det var en match som mycket möjligt kan bli en seriefinal senare i vinter, AIK - Leksand. Trots det var det nästan ingen bevakning alls. Både jag och en kompis satt och letade efter livereferat, men hittade inget. Det ända var lite uppdateringar på Leksands hemsida. 3-0 till de vita och blå slutade det i alla fall i en ganska grinig match. Markus Persson, den nye kanadensaren, Elias Godoy och Jesper Ollas gjorde målen. Leksand var dessutom helt överlägsna i klackkampen.
Nästa match är på tisdag eller onsdag mot Tingsryd i Tingsryd. Matchen börjar 19:00 och den borde Leksand vinna, men man vet aldrig. Bofors har ju t.ex. tydligen haft det lite kämpigt med div 1-klubbar här på försäsongen.

Dagens låt blir Whitney Houston - One moment in time. En riktigt fin låt. Hon har gjort många bra låtar. Nu ska hon ju släppa ny skiva, men frågan är hur bra den är. Jag lyssnade på titelspåret, om jag inte minns helt fel, I look to you, men jag tyckte inte den var så jättebra. Hennes röst har förändrats mycket. Man hör fortfarande att det är hon, men inte alls lika bra som det var en gång i tiden.