Juli började så med inget mindre än en lyxkryssning med Royal Caribien, Vision of the seas, tillsammans med Jocke. En oförglömlig upplevelse, något utöver det vanliga. Juniorsvit med balkong, soffa och badkar, egen housekeeper, allmän service utöver det vanliga, egen servitör, personal som t.o.m. kom ihåg vad vi hette och frågade hur vi mådde varje gång vi stötte på dem, hur mycket dricka vi ville och landstigning i St.Petersburg och Tallinn.

Under resan blev det så klart inte lika mycket messande som vanligt med mitt hjärta, men omkring 10 mess om dagen blev det i alla fall. Hon ville bara att jag skulle komma hem, så att vi kunde få prata i telefon. Jag höll med och väl hemma i Sverige, kvällen då jag kom hem, den 5 juli, hade vi vårt allra första telefonsamtal. Jag var nervös, satt i soffan i TV-rummet, drog en filt om mig och väntade på att hon skulle ringa.

När jag väl hörde hennes röst kändes det minst lika bra som jag hade tänkt. Den finaste och vackraste rösten i världen, en röst som fick mig att smälta totalt. Jag satt och log för mig själv där i soffan och hörde att hon gjorde detsamma där på andra sidan.

Jag vet inte hur många timmar det samtalet varade, men det var det första i en låång rad timmeslånga samtal. Messandet fortsatte lika intensivt som tidigare, med lika mycket kärlek, ömhet och förälskelse i varje litet mess, men nu även kompletterat med telefonsamtal, fylda med minst lika mycket kärlek, saknad och längtan. Längtan efter varandra, längtan efter att vara hos varandra, längtan efter att få kramas, pussas, kyssas och smekas hur mycket vi bara ville. Ingen av oss kunde få nog av den andre, tiden bara försvann där under alla dessa vackra samtal.

Sheps konfirmation ägde rum på Öland och Klintagården, under en av de absolut varmaste helgerna under sommaren. Under de 3 veckor hon var där hade de inte haft regn en ända dag och när vi åkte hem på söndagen visade biltermometern +35 grader, nära svenskt rekord.

Det var outhärdligt varmt inne i Oasen, kyrkan där på Klinta, där konfirmanderna hade sina uppspel och grejer, flera liter vatten gick åt och direkt efteråt skyndade vi ner till stranden för att bada och svalka av oss.

Även stugan besöktes några gånger under juli, men den riktiga extremvärmen försvann och ersattes av lite mer instabilt väder. Trots det blev det mycket sol, bad, fika, så klart, och messande/telefonsamtal med min ängel.

Vi var nära på att träffas flera gånger, men varje gång kom något i vägen. Ända till vi, eller för att vara exakt, hennes bästa kompis, kom med den brilianta idén, en camping. Hon och mitt hjärta tillbringade ett dygn på den campingen i slutet av juli. Det var billigt och bra, perfekt, även för oss.

Så där och då, i början av augusti, bokade vi en campingstuga för ett dygn. 11-12/8. Det skulle bli första gången vi träffade varandra på riktigt. Lite nervöst var det så klart, men kändes mest bara bra. Hjärtat dansade och vi var så lyckliga över att äntligen få träffas.

Jag köpte bussbiljetter ner till Göteborg och på den stora dagen följde Alle mig till bussen och resan mot mitt lyckligaste dygn i livet började.

Allt kändes overkligt och väl framme klev jag av bussen, och där stod hon. Som en ängel utan vingar. Den allra första kramen, där, precis utanför bussen. Vi gick sedan in på centralen, gick på toa och vandrade, lyckligt leende, ut till tåget mot Alingsås, där campingen låg.

Under tågresan yttrade vi inte många ord. Vi satt mest i våra egna tankar, lyckligt leende åt att äntligen, äntligen få vara tillsammans.

Vädret var mulet, men jag tyckte ändå det blev lite varmt med tjocktröja under promenaden från Alingsås station ut till campingen. En promenad, där vi, mitt på vägen, bara var tvungna att ställa ifrån oss allting och omfamna varandra igen. Mitt på trottoaren, men det struntade vi blankt i, för nu var vi äntligen hos varandra och ingen i hela världen var så lyckliga som vi.

Väl framme på campingen fick vi nyckeln till vår stuga, som blev en annan än den vi bokade, men för samma pris, varefter vi satte oss på sängkanten i den lilla stugan, slog armarna om varandra och njöt av att äntligen bara få vara tillsammans.

Bara mitt hjärta och jag, i en liten stuga på en camping i Alingsås. Det blev det lyckligaste och finaste dygnet i mitt liv. Med undantag för matlagningen, mackaroner och köttbullar, var det ända vi gjorde att mysa sönder tätt tillsammans. Minut efter minut, timme efter timme.

Första gången tillsammans, miljontals kramar blandades med tusentals kyssar, smekningar, händer längs varandras ryggar, fina ord i varandras öron. Hjärtat bokstavligen svämmade över av kärlek och ett lugn, en värme, en trygghet, spred sig innombords och fylde hela kroppen, från det djupaste av hjärtat och ut i varje liten mm av kroppens alla vrår.

En helt otroligt magisk natt och vi njöt av varje liten sekund tillsammans, sov knappt alls den natten. Vi var så obeskrivligt lyckliga att äntligen få vara tillsammans. Bara hon och jag.

Dagen efter, som var solig och fin, lämnade vi in nyckeln och började promenaden tillbaka mot Alingsås station. Min buss skulle dock inte gå förrän senare på kvällen, så vi lade oss helt enkelt på en filt som vi hade haft med, nära en motorväg och fortsatte mysa och njuta av varandra, samtidigt som Hjärtat fick låna min tjocktröja, som hon även fick med sig hem efteråt, för att ha att krama när saknaden blev för stor. Bilar tutade på oss och livet var underbart. Det var också då som Pelle ringde mig. ett samtal jag så klart struntade i, men lyssnade av IQ-svar senare där hemma. Han hade varit i kontakt med Jörgen, landslagstränaren i goalball. Han hade nämt Albins och mitt namn, att vi nog skulle vara intresserade av att satsa mot landslaget. Jörgen skulle höra av sig och gjorde så senare under månaden.

Senare samma dag satt jag på bussen hem och kunde inte låta bli att gråta lite. Även hemma, vid köksbordet, över en tallrik gröt, började jag gråta. Jag grät av lycka. Total lycka. Lycka över att ha den finaste och mest underbara flickvännen i världen, för ja, nu var vi även offisiellt tillsammans.

Efter detta första möte blev längtan och saknaden ännu större. Telefonsamtalen var i stort sätt dagliga och messandet fortsatte utan gränser. Kärleken blommade och livet var ett paradis, även om sommaren gick mot sitt slut och saknaden ibland blev så stor att jag bara låg och grät.

Jag hade nu även, äntligen, fått ledsagare, efter mötet vi hade haft om det i februari. En tjej som hette Erika. Hon fick en tryout i 2 månader, augusti/september, bestämde vi, innan vi återigen skulle ha ett möte om hur det hade gått och hur det fungerade etc.

Augusti var en väldig mellanmånad sett ur den synvinkeln. Hockeyn hade inte dragit igång och inte heller goalballen. Så det blev mest att vi träffades här hemma, gick en promenad och spelade kort. När jag inte svarade på några timmar en gång skickade Hjärtat säkert 15 oroliga SMS och undrade hur jag mådde. Det kallar jag omtanke! <3

Så blev det september och jag började på universitetet. Under våren hade jag velat hit och dit om vad jag skulle göra till hösten, men valde till slut dramakommunikation. Ett ämne jag inte riktigt visste vad det innebar, men drama hade jag alltid tyckt om. Det var en kurs på halvfart över 2 terminer, 30Hp, vid LiU.

Redan från början visade sig gruppen vara riktigt bra. Folk var hjälpsamma, öppna, alla pratade med alla och folk hjälpte mig med det jag behövde hjälp med redan från start. Ingen synbar osäkerhet eller liknande, som annars kan vara ganska vanlig när folk stöter på en person med ett funktionshinder. Åldrarna var allt från 19 till 55.

Under september drog så även träningen igång igen. Jag och Erika började gymma, men hon var milt sagt inget vidare på att beskriva hur jag skulle göra, så vi fick flertalet gånger ta hjälp av de som jobbade där.

Det var även då, i september, som både Albin och jag gjorde debut i landslaget. Vi hade således tackat ja på Jörgens förfrågan om vi var intresserade av att satsa på landslaget.

Första lägret för hösten hölls nere i Malmö. Det blev en helg med mycket matchspel, mycket nya intryck, men även en introduktion av ett nytt träningsschema, speciellt framtaget för goalball, av vår fystränare i landslaget, Kennet. Schemat bestod av 5 olika program med ca 5 övningar i varje program. 2 fyspass i veckan, + 1 konditionspass, 1 skottpass och 1 lagpass. Betydligt mer träning än innan skulle alltså vänta oss, för även om vi inte blev ordinarie i landslagstruppen så körde vi ändå med samma träningsschema och upplägg som resten av killarna. Vi ska på intet sätt känna oss lägre ställda än dem, ingen kan känna sig säker på sin plats, alla är med och konkurerar om de 6 platserna i truppen, men de andra är bättre än oss, det går inte att förneka, men så har de också betydligt mer rutin än oss.

September bjöd även på val, där jag röstade för första gången i mitt liv. Jag tyckte inte det kändes så speciellt, men likväl var det en milstolpe i livet.

Längtan och saknaden efter min skatt började bli outhärdlig. Det hade nu gått över en månad sedan vi träffades första gången och vi bestämde att återigen träffas, på samma camping, ännu en gång.

Stuga bokades 24-25/9, bussbiljetter köptes och så var jag återigen på väg ner mot ett av mina lyckligaste dygn i livet.

Denna gången gick vi hand i hand, hela den långa vägen från Alingsås station ut till campingen. Det var en ovanligt varm dag den 24:e, men väl framme fick vi nyckeln och stängde så in oss för resten av kvällen och natten.

Kramar, pussar, kyssar, smekningar längs ryggar, hår och kinder blandades med fina ord och känslan av total lycka, att äntligen få vara tillsammans igen, för åh så vi hade längtat och saknat varandra. Allt detta, som knappt 9 månader tidigare, hade börjat med en bloggkommentar. Nu var vi här. Allt kändes en aning overkligt, men åh så underbart.

Dagen efter visade sig bjuda på en total kontrast mot dagen innan. Nu var det svinkallt, blåste och regnade. Jag fick tillbaka min tröja, hon fick låna en annan tjocktröja och jag fick i min tur låna en T-shirt av henne. Det kändes bra.

Hjärtat övertalade mig så att ta på mig dubbla tjocktröjor för att inte frysa och så gick vi, hand i hand, tillbaka till Alingsås. Nu var det för kallt för att ligga vid motorvägen, som vi hade gjort gången innan. Istället satte vi oss inne i vänthallen på stationen, åt lite bröd, drack kaffe och fortsatte att njuta av varandra, ta tillvara på varje liten sekund.

På tåget mot Göteborg höll vi om varandra och pratade med en trevlig konduktör, som nästan lurade en gammal dam, som han pratade med först, att hon hade missat sin station. Damen såg helt förskräckt ut för en sekund.

Efter en sista kyss ombord på bussen, var jag så återigen på väg hem. Jag grät tyst för mig själv och saknade redan ihjäl mig efter henne.

Så övergick september i oktober och Erika bestämde sig för att sluta som min ledsagare. Hon ville ha ett mer ordentligt jobb och tyckte nog i ärlighetens namn inte det var så kul att bara hjälpa till när jag gymmade. Speciellt inte nu, när jag hade fått ett specialutformat träningsschema av Kennet som jag skulle följa.

Efter några veckors strul lyckades man få tag i en kille som hette Martin och som är kusin till min f.d. bästa kompis. så är det när man bor här i lilla Skänninge. Han kunde tänka sig att bli min ledsagare och vi träffades för ett första möte. Vi trivdes bra ihop och han blev min ledsagare.

Skolan förflöt bra, literaturen var inte den roligaste, men lektionerna var kanonkul. Massa olika dramaövningar sysselsatte vi oss med, samtidigt som vi läste om kommunikation i literaturen. Snart hölls även det första literaturseminariet och det var där den hittills ända missen kom. Miranda, som har blivit anstäld av skolan för att hjälpa mig lite extra, ledsaga mig till/från taxin osv. var inte där, för hon var i en annan seminariegrupp. Jag hade inget nummer till någon annan, så efter att ha stått där och väntat i nästan en timme fick jag åka hem igen, utan genomfört seminarium.

Höstens andra landslagsläger hölls även det nere i Malmö och bjöd på liknande upplägg som det första, med skillnaden att det inte var någon fysgenomgång med Kennet. En helg med bara massa matchspel väntade alltså och jag lyckades göra mitt första mål i landslagssammanhang.

2 veckor senare skulle resten av familjen bege sig till Rom i några dagar. Det hade varit bestämt sedan länge och jag och mitt hjärta hade bestämt att hon skulle komma hit då, så skulle vi ha hela huset för oss själva och bara kunna njuta av varandra i flera dagar.

Familjen åkte och Hjärtat kom hit. Jag tog taxi till Mjölby för att möta upp henne och så tog vi bussen tillbaka till Skänninge. En buss, som är helt omöjlig att åka själv för min del, eftersom att de inte har några utrop. För en gångs skull var chauffören dock trevlig och frågade var vi skulle av någonstans.

Väl hemma visade jag henne runt i huset, varefter vi stannade i mitt rum, omfamnade varandra och mös, mös och mös, tätt tillsammans, timme efter timme. En varm och trygg känsla spred sig i hela kroppen, samtidigt som kramar, pussar och kyssar utbyttes.

Tyvärr visade det sig att hon var tvungen att åka hem redan dagen efter, men innan dess hann vi med den mysigaste duschen jag någonsin har varit med om, innan vi tog taxi till Mjölby, där en sista kram och kyss utbyttes innan hon klev på bussen och åkte iväg.

När jag återigen var hemma kändes det väldigt tomt här hemma. Hon hade fått låna ännu en T-shirt av mig och jag hade en annan av hennes T-shirtar, som jag fick låna, och hennes tröja och strumpor, som hon glömde. Jag begravde näsan i dem alla 3 och drog in hennes doft. Ögonen fyldes av tårar och hjärtat verkte av saknad.

Där skulle jag helst vilja stanna och klippa bort resterande 2 månader av året. Dessa 6 första månader jag beskrev i del 1 av denna sammanfattning och de här 4 månaderna här är de lyckligaste och finaste i mitt liv. Jag skulle vilja stanna tiden och föralltid leva kvar i den totala lycka och med känslan av att livet är underbart och med hjärtat översvämmat av den renaste och finaste av kärlek. Men här hände något. Allt gick 90 grader rakt ner, allt vändes upp och ner, allt blev ett ända stort kaos och varken du eller jag förstod nog någonting. Vad hände? Det är en fråga ingen av oss har något svar på. Jag/vi kan nog fortfarande inte förstå det, vet inte vad det var som hände och händer.

De 2 senaste månaderna är bara ett stort svart hål som jag helst av allt skulle vilja glömma. Stockholm games, där vi var snubblande nära på att ta ett brons, 2 landslagsläger, ett i Stockholm och ett i Malmö, där jag gjorde ytterligare 2 mål, en fin och bra jul, trots allt, är det ända jag egentligen minns från dessa 2 månader. Allt annat är bara svart. Dagarna går, dag efter dag, utan att jag egentligen är medveten om det.
Jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär, jag vet inte vad som händer. Innombords är det ett totalt kaos och allt som har hänt på senaste, allt som händer nu, känns så fel, samtidigt som det, på något märkligt sätt, känns som att det behövs. Ingen av oss förstår nog hur det kan ha blivit såhär och ingen av oss vill nog ha det såhär, men som du sa i början, "det här behövs för vår gemensamma framtid". Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har rätt. Just nu skriker hjärtat efter min ängel, ångesten kväver mig stundtals, ensamheten är hemsk och allt är bara mörkt.

Ibland måste man tvinga sig själv att ge upp sina drömmar, att gå emot hjärtat, för det finns inget alternativ, hur ont det än gör, men allt har sin tid. Just nu är vi inne i ett kompakt totalt mörker, men jag hoppas, av hela mitt hjärta, att vi tar oss ur det här, förr eller senare, hand i hand, ännu starkare tillsammans än vi var innan. Kanske blir det så, kanske inte. Kanske tvingas vi gå skilda vägar, men jag hoppas att våra hjärtan leder oss dit vi verkligen vill, till en gemensam och lycklig framtid. För vad vore ett förhållande utan motgångar?

Jag står upp och kämpar för det jag tror på, kärleken! Kärleken är det dyraste och finaste vi har här på jorden. Den ska vi vara rädda om, bevara och vårda väl. Det gör jag. Att älska och bli älskad av någon är mer värdefullt än allt på jorden. Vad som än händer, så kommer du alltid finnas, längst in, i det djupaste av mitt hjärta, omlindad med så mycket kärlek det någonsin går, för du är helt otrolig. Som en ängel utan vingar, med ett hjärta av guld. Med ett leende och en röst som får mig att smälta totalt, ett hår, så fantastiskt mysigt, en doft som får mitt hjärta att dansa, armar och en famn som får mig tryggare än allt på jorden, läppar som får mig att känna mig hel, som får mig att känna en total lycka, en lycka av den renaste och finaste av kärlek.

Jag grät när jag skrev om alla fina minnen ovan, för att allt är som det är just nu, men jag går in i 2011 med hoppets, trons och kärlekens låga fortfarande brinnande. Det är en låga som inte släcks i första taget, vad hjärnan än säger.

Jag hoppas även att 2011 kan bli kärlekens år, precis som 2010 har varit och jag önskar er alla ett gott nytt år!