Promenader

Tid: 22:37:00
Datum: 2010-09-19
Kategori: Att leva med en synnedsättning

När man går ut och går har man en startpunkt, en sträcka och ett mål. Som seende behöver man oftast inte tänka på det så noga. Man vet precis var man ska gå och var målet är. Vet man inte det läser man skyltar, letar med blicken, planterar mer eller mindre medvetet orienteringspunkter i huvudet. Efter en eller ett par gånger på samma väg känner man igen sig och hittar utan problem. Det mesta går pär automatik, man lämnar bostaden, går åt det håll man ska, korsar gatan, tar sikte på teletornet snett åt höger, svänger 3:e gatan höger osv.

Som synskadad är det dock inte lika lätt. Att gå ut och gå kräver viss planering. Det är inte bara att slänga på sig skorna och gå ut. Visst, det funkar det också, men då får man vara beredd på lite äventyr och risken att inte hitta hem. Många ser det som en utmaning, att gå ut för att hitta till t.ex. affären. Man går och ser var man hamnar, hem kommer man alltid till slut. Detta kräver visst mod. Tänk er själva, ni som ser, att bege er ut i trafiken, utan att se något alls, för att leta er fram till t.ex. mataffären, som ni vet var den ligger, eller kanske inte alls. Det är inte många seende som skulle våga skulle jag tro.

Vill man vara på den lite säkrare sidan får man planera sin väg i förväg. Man funderar över vilken väg man ska gå, var man ska svänga, vilken sida av gatan det är lättast att käppa på, hur trottoarkanter, lyktstolpar, övergångsställen etc. är belägna. Precis som jag fick göra förra fredagen, när jag skulle gå ner till stan och klippa mig. Trots att jag har bott här hela livet var det inte "bara att gå". Jag fick tänka lite innan, vilken väg jag skulle ta, vilken sida av vägen jag skulle gå på, vilken väg som jag kände mig mest säker på osv. Det är många aspekter och detaljer man får ha i åtanke. Trots det gick jag ändå för långt när jag skulle till frisören. Den låg på vänster sida, 9:e trappan från gathörnet. På något sätt måste jag ha missat några trappor, för efter 6 trappor var huset slut och jag kom ut på bron över ån. Då var det bara att vända och leta sig tillbaka till gathörnet och börja om med att räkna trappor. Sådan tur var slapp jag det. Jag hade nämligen ringt och förvarnat frisören om att jag skulle komma själv, så hon skulle hålla koll ut mot gatan så att hon såg mig och det gjorde hon.

Är man t.ex. ny i en stad blir det ännu svårare. Innan man går en väg själv där bör man ha tränat in den hyfsat väl med hjälp av en orienteringstränare från Syncentralen, eller med någon annan man känner. Vissa struntar dock i det och beger sig ut i alla fall, som jag skrev ovan. Man får se var man hamnar helt enkelt.

Att det är en ny stad höjer naturligtvis osäkerheten, precis som det gör hos vilken seende som helst, men den blir än mer påtaglig när man inte ser. Man vill ju känna sig så trygg och säker som möjligt på den väg man går, eller hur? Det gäller ju även seende. Skillnaden är dock att för en seende kan det ta 2-3 gånger att gå den aktuella vägen så hittar man. För en synskadad kan det ta allt ifrån någon vecka till några månader innan man har lärt sig samma väg som den seende lär sig på 2-3 dagar, beroende på hur lång och krånglig vägen är. Naturligtvis är det svårare att lära sig en väg som korsar stora motorleder, där gångvägen svänger utan speciellt märkbara kanter, där det står t.ex. skyltar mitt på trottoaren, där asfalten är lite dålig eller där det är stora öppna ytor så att man inte har något att känna sig efter, man får gå mest på känn, än en förhållandevis rak gång/cykelväg, som korsar en liten gata.

Allt detta är mina egna erfarenheter och min egen syn på det hela.
Sammanfattningsvis så kan man alltså säga att det oftast krävs betydligt mer planering för en synskadad än för en seende som ska gå samma sträcka. Man får planera vilken väg man ska välja, vilken väg som känns mest trygg, vilken sida av vägen man ska gå på osv. medan en seende helt enkelt bara kan ta cykeln eller traska ner mot stan med musiken i öronen och gå/cykla hela vägen utan att behöva tänka så mycket. Hos en synskadad är hörseln hela tiden på helspänn och man kan, inte allt för sällan, gå en aning stelt för att man spänner sig lite, ifall något skulle råka vara i vägen. ett vägarbete som t.ex. inte brukar vara där. en seende bromsar/stannar, tittar efter om man kan komma förbi eller inte, kör förbi om det går, vänder och tar en annan väg om det inte går. Ser man inte kan ett sådant hinder ställa till väldiga besvär. Man vet inte hur långt eller hur brett vägarbetet är. Man får antingen vända om och rita om hela sin färdväg, eller försöka leta sig fram till något ställe där man kan ta sig förbi vägarbetet. Det kan ta tid och därför är det alltid bra att ha gott om tid när man är ute och går, ifall något oförutsett skulle hända.

I övrigt har jag varit sjuk i veckan. Inte jättesjuk, men förkyld. Såpass förkyld att jag inte har tränat sedan i måndags. Därför börjar jag nu få smått träningsabstinens, men imorgon ska jag träna igen. Jag får börja lite försiktigt, eftersom att jag inte har tränat på så lång tid nu, men det ska nog gå bra. Dock måste jag träna dubbelpass någon dag den här veckan om jag ska hinna med allt. Uthållighet 1 och styrka 2 har jag redan missat. Imorgon är det styrka 3, på tisdag skotträning, onsdag lagträning + uthållighet 2 och torsdag styrka 4. Egentligen är det vila på torsdag, men det får jag göra på fredag istället, för då ska jag nämligen ner till älskling igen. <3
Det blir samma ställe som senast, campingen i Alingsås, och jag längtar så jag dör. Det ska bli så fantastiskt underbart och fint så det går inte att beskriva. <3

Apropå det här med syn så avslutar vi med Robert Gustafsson, som tant, som intervjuas om sin syn på invandringen. Även som Tant Lingon om Boerkriget. De är riktigt roliga, lyssna så får ni se! :)