Sorg i hjärtat...
Tid: 23:45:29 Datum: 2011-06-19 Kategori: Allmänt
Kärleken ja. Jag är fortfarande precis lika säker på mina känslor, precis lika säker som jag har varit hela våren, hela vintern, hela hösten, hela förra sommaren och delar av förra våren. Jag älskar dig, så förtvivlat gränslöst mycket. Känslorna avtar inte, de försvinner inte och kommer troligen aldrig försvinna, vad som än händer i framtiden.
Framtiden vet vi inget om. Ingen vet vad framtiden har att erbjuda. Det är därför vi fortsätter att kämpa, stå upp och slåss för det vi tror på, för man vet aldrig. Visste vi att det vi håller på med just i detta nu inte kommer göra någon skillnad, inte kommer leda någonvart, då skulle vi troligen sluta med det och lägga energin på något annat. Nu vet vi inte. Därför fortsätter vi att kämpa för det vi tror på.
Någonstans där innom mig har jag dock insett att man inte kan hänga upp hela livet på en ända person, hur gärna man än vill. Jag tvivlar inte för en sekund på mina känslor och de kommer troligtvis alltid finnas där, längst in, i det djupaste av mitt hjärta, tillsammans med alla otroligt underbara, vackra minnen vi har haft tillsammans, men någon gång måste man gå vidare. Det går inte att hänga upp livet på en person efter drygt 20 år. Hjärtat vill dock fortfarande inget hellre än att föralltid vara i den famn jag alltid kommer sakna, den famn tillhörande den mest underbara och vackra person som finns, som ligger där inne, längst in i mitt hjärta, sovandes tryggt vaggande i takt med hjärtats slag, omlindad med så mycket kärlek mitt hjärta kan ge.
Livet blir dock inte som man vill alla gånger. Ibland går drömmar i kras, hjärtan likaså. Det viktigaste är då att låta det ta den tid det tar. Att inte stressa, att inte försöka sig på något nytt allt för snabbt. Att tillåta sig själv att må bokstavligen skit, att gräva ner sig och sörga, fråga sig själv varför, varför varför, med tusen frågetecken efter, att gråta tysta floder med ansiktet nerborrat i kudden, att känna sig apatisk och att ingenting spelar någon roll. För att förlora någon man älskar så innerligt djupt, det får världen att rasa samman totalt. Man famlar i ett becksvart mörker, isande kallt och mörkt som en novemberkväll. Allt är ett ända stort kaos och man vet ingenting. Man känner sig förvirrad, ensam och rädd. Vänner och närstående är otroligt viktiga stöttepelare i ett sådant läge, men det gäller även som vän/närstående att inte stressa, även om det råkar ta lite tid. Alla har vi olika bearbetningstid, vissa kommer över det tämligen snabbt, medan andra behöver lång tid på sig för att bearbeta och läka såren.
Jag tillhör den senare kategorin. Jag behöver väldigt lång tid på mig för att läka något sådant. Vintern var den värsta i mitt liv, vill knappt tänka på den, men under våren har jag succesivt börjat komma tillbaka och bli mitt "vanliga jag" igen. Fortfarande finns ångesten, saknaden och ensamheten kvar, men inte lika påtagligt som i vintras. Frågorna snurrar fortfarande i mitt huvud, vad hände egentligen? Hur kunde det bli såhär? Hur kunde det gå såhär fruktansvärt snett, vi som var så enormt lyckliga tillsammans?
Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, kanske finner jag dem där en vacker dag. Kanske blir allt bra, kanske ordnar allt upp sig, kanske inte. Framtiden är oerhört oviss och svår att utläsa, ingen vet egentligen, men jag känner i vilket fall att jag börjar bli redo för att gå vidare. För som sagt, det går inte att hänga upp hela livet på en ända person, hur gärna man än vill och hur mycket man än älskar. Chansen finns så klart att allt ordnar upp sig, och det hoppas jag fortfarande längst där inne, i det allra djupaste av mitt hjärta, att det kommer göra, men kanske gör det aldrig det. Jag ville inte höra talas om det alternativet tidigare i vintras, klart det skulle bli bra, och ja, klart jag fortfarande hoppas, mer än allt på jorden. Samtidigt vill jag inte hindra mig själv från att känna kärleken, från att få ligga i en famn hos den jag älskar, att första gången möta ett par helt nya läppar, att viska hur mycket man betyder för varandra, leka med någons hår, dra in någons doft, pussa, krama och smeka i det oändliga, för kärleken tar aldrig slut. Det vill jag uppleva på nytt. Därför börjar jag känna mig redo att gå vidare. Gå vidare, för att kanske en dag på nytt finna den gränslösa, underbara, vackra kärleken, som är det vackraste och mest dyrbara vi har här på jorden.
Känslorna för mitt hjärta kommer dock alltid finnas kvar, hur framtiden än utformar sig, vad som än händer och sker. Alla de minnen och stunder vi fått tillsammans, de lyckligaste och finaste stunderna i mitt liv, de kan ingen någonsin ta ifrån mig och de kommer alltid finnas där inne, längst in i mitt hjärta. Kanske sitter jag hemma i mitt kök om 20 år, med världens finaste sambo/fru, katt och kanske en liten bäbis. Fortfarande kommer jag då att tänka på och minnas allt vi haft tillsammans, för även om mitt hjärta då har funnit en annan, så kommer en del av detsamma ändå alltid tillhöra dig, vad som än händer, hur framtiden än ter sig, mitt älskade fina hjärta.
Kärlek är jävligt tufft asså...men jag tror att allting som inte knäcker en gör en starkare... Men skönt att höra att du börjar kunna släppa det litelite granna:)
Ja, visst fick jag till det bra där? :) stolt
Ska kolla på tuben om jag hittar dem, kanske blir någon en ny favorit :) Älskar musiktips! :D
Jaha :)
Men det är supermysigt inne på grönan :)
Det är en obeskrivlig känsla.. :)
Ja det var verkligen supertrevligt =)
Vi hade superkul!
Ja men det låter som en supersommar ju?
Vad ser du mest fram emot då?
Svar: Hm, jag vet inte hur jag ska beskriva maten på ett mer beskrivande sätt. Oxfilén stekte vi i stora bitar, saltade och pepprade. Vitlöksbröden var köpta så de var inte så avancerade :p Efterrätten var smulpaj med stora äppelbitar och laktosfri glass. Mums!
Hoppas verkligen att det löser sig.. Och som du skriver.. Man kan inte hänga upp sig på en person i allt för många år. Livet måste gå vidare.
Sv: Ja, jag var i Paris ett par dagar nu i veckan som var. :) Fin stad, dock ingenting jag kommer åka tillbaka till.
Kärlek är verkligen inte lätt alla gånger, det är en balansgång mellan det bästa och det värsta.
Svar: Haha ja men ibland måste man pausa från bloggen lite också.
Jaså? Ja men här fotas allting, det mesta hamnar på bild. På gott och ont.
Nja, jag är nog bara ingen spelmänniska. På något sätt.
Det är verkligen kul. Men man kan verkligen gå bet och få en riktig snefylla.
Ja absolut, det handlar bara om att ha viljan till att lösa problem och göra någonting av det. Allting går att ordna kanske inte som först tänkt men då får man ta en plan B.
Sv: Hej Johan!
Tyvärr är vi i dagens samhälle väldigt påverkade av var andra tycker. Så att be om hjälp kan vara väldigt svårt. Som du skriver. Speciellt om man möts av dumma sköterskor i telefonen... Jag tror att med mitt inlägg vara någon form av vägvisare. Det är alltid du själv som väljer att söka hjälpen. Men om du inte vet vart du ska vända dig så kanske risken är att du ramlar längre ner, om man kan uttrycka det så? Eftersom jag personligen varit med om en hel del nu i vår så har jag fått ännu fler insikter än vad jag tidigare hade.. och jag känner ibland en sån frustration över vården. Dels att folk inte tas på allvar när de faktiskt vänder sig dit. Samt rädslan för att inte vara perfekt som får oss att avstå möjligheten att få hjälp.. det är svårt det där.. just nu skriver jag bloggen för mig själv men samtidigt för att hjälpa en nära mig.. eller jag skriver ju för alla men du vet min inspiration kommer ifrån denna person som jag vill hjälpa. Eftersom jag inte kan nå fram ordentligt så får jag utlopp för det genom bloggen, typ. Förlåt för mitt babbel. Tack för att du läste mitt inlägg och kommenterade Johan och för att du verkar tycka jag är klok :)
Det sägs att tiden läker våra sår.. men jag tror det är snarare så att vi kommer tillbaka till en ny verklighet.. jag hoppas du kämpar på och hittar tillbaka till dig själv. Där du mår bra och det känns bra. De tuffaste utmaningarna gör oss tuffare och starkare. Det är bara ord men jag hoppas att du kommer finna din plats där du mår fantastiskt.
Ta hand om dig vännen, kram!
nu är jag tillbaka från mitt långa blogg-break!! woho!!
men, de dåliga med kolhydraterna har jag ingen koll på alls.. men sportar man så måste man ju äta kolhydater för att orka puscha sig själv men jag som inte rör mig specillt mycket, en promenad per dag liksom? de är iallafall kolhydraterna som gör oss tjocka.
det där är ju också person till person, jag saknar inte pastan, potatis å det där alls så jag går ju inte å pinar precis. vilket är jätte bra tycker jag :)
men godiset därimot är svårt, spciellt när man har en lillebror som äter vad som helst utan att går upp ett jävla gram liksom ;p
ha en bra dag! kram!
Vem sa du att ja va till mamma då? en tant på nätet? Ler stort. Men tack som sagt alltid skoj när de man gör blir uppskattat.
Ja panelen i taket å väggar osm jag målade blir vit. de kommer bli väldigt gammal stil. Mycket trä men i vitt. De är ju lite mode på de just nu men ja tror de blir ljust å fint där uppe. Det är inte sk fjällpanel som ofta är på garage som ligger utan detta är en med sk spont på. Det blir alltså ett litet mellanrum mellan varje bräda. Men de är alltså för utomhusbruk och ohyvlade så lite mera liv blir de.
Japp studenten är minnen för livet. Jag minns hemskt mycket från sista året så.... va så mycket uteliv då och ja annat än de vanliga. Så mys va de...
Ja för dom som drömmer om att åka iväg sådär ska göra de... verkligen våga. Jag har själv inte haft de drömmarna men ja tycker man ska försöka ge sig iväg på sånt om man vill. De är ju verkligen lärorikt å berikar livet rejält.
Man får ta tiden de tar Johan. Man får inte hänga upp sitt liv på någon så man på det viset missar andra vägar i livet. Man kan bli blind för annat som finns mitt framför näsan. Men med de menar ja ju inte att man bara ska kapa känslor å bara vara som iskall... allt tar sin tid. De gör de. Å jag vet hur de är. Vissa dagar så kommer saker tillbaka å då får man ta sig igenom dom igen. Att skriva av sig är aldrig fel. Att våga leva är en annan sak...
svar: okej, men vart bor du då? :)
jag hade praktik där i två veckor, för två veckor sen, haha! ;)
Jag gillar också Liseberg mera, men nu åkte vi till Stockholm och Gröna Lund, kan ju inte säga att jag är besviken? :)
Jag ska till Liseberg i sommar med =)
Klart att hotellfrukostar är supermysiga och goda :D
Jaha. Men vad ser du mest fram emot att få uppleva i sommar då?=)
Nöjd med veckostarten än så länge? =)
Hah opsss... Sorry :dd Hah inte bra :(
Stämmer ! ;)
Ja, okej. :) okej, jamen det har jag ser du. Men många visste nog inte det eftersom jag inte brukar skriva om henne så ofta :)
sv' njaaa, inget speciellt sådär. ska väl vara med kompisar och hitta på nåt kul, dudå? :)
Världens bästa känsla! <3
Absolut, vem vet... Man kanske hittar sin nya favvolåt bland någon annans tips :)
sv: ja det var evigheter sen jag var där också. Typ tror det var 5 år sen så jag hade kul när jag väl var där i lördags :)
SVAR: Men precis, usch jag tycker egentligen inte om att prata om pengar. Det känns så fel, jag vet inte varför men det känns så privat på något sätt.
Men jag tycker även att det tar en så stor del av alla, alltså alla jämför varandra med pengar (utan att de märker de själva). Många väljer partner efter hur mycket de tjänar, självklart vill man inte gifta sig med någon som bor på gatan, utan man väljer han som har chefsrollen.. Men varför? Varför är det så?
Just nu tjänar jag betydligt mer än min pojkvän, och jag nästna skäms över det. Jag nästan GER bort mina pengar, för jag vill dela lika. jag vill inte att de ska kännas som om jag försörjer honom, nej. jag försöjer oss.
Hihi hoppas du förstod lite vad jag mena :)
Svar: ja, jag vet precis vad du menar. För det är bekvämare och mycket lättare att hitta den där laddaren om den sitter i väggen hela tiden. Men det påverkar som sagt miljön eftersom den fortfarande drar energi, även om telefonen inte sitter i...
Fina och kloka ord där! Jag har inte särskilt mycket att skriva, hoppas bara det bästa för dig och blir glad när jag läser att du mår lite bättre nu och att du har börjat gå vidare. Ingen vet vad som händer i framtiden men jag vet att du antingen kommer hitta tillbaka till tjejen du älskar nu eller finna någon som du kommer bli minst lika kär i. Du verkar vara en väldigt trevlig och fin person så du kommer definitivt bli älskad och älska igen även om det kanske inte blir med A. Men du är ju inte ens trettio år än så oroa dig inte.
Jag vet att det kan vara svårt för en att tro att man någonsin kommer kunna älska igen efter att man har varit med om att förlora någon som betyder enormt mycket för en.
Men kärlek kan vara så fint och underbart och det finns många underbara människor på jorden. Vi har bara inte lärt känna dem än och vissa som vi kanske redan känner lite kanske vi måste lära känna bättre innan vi ser hur fina människor dem faktiskt är. Alla behöver kärlek och veta att det finns människor som bryr sig om oss. För att vi ska få kärlek måste vi också ge kärlek. Ibland upptäcker vi ju att vi enbart känner vänskap för vissa men bara det kan ju räcka långt. Men jag håller med dig om att det är underbart att vara kär och att det gör oss lyckliga om kärleken är besvarad. Hoppas att du får mer att göra den här veckan och att du inte behöver känna dig ensam och tänka en massa.
Kram
Måste även här skriva GRAAATTIS.
