Idreresan

Tid: 12:24:00
Datum: 2012-04-03
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Ja, som jag skrev senast så var jag på väg upp till Idre och framme i Idre för en veckas skidåkning. Vi bodde lite mer centralt än vad vi har gjort de senaste åren, även om vi då också har bott ganska bra, borta i Nordbyn med bara en transportlift ut till backarna. Nu bodde vi på andra sidan fjället, på gångavstånd till Caravan, där vi traditionsenligt, som varje år, åt både lunch och middag. Det senare har vi dock inte gjort i alla tider, för jag minns när vi var med förr om åren, när hela familjen var med, då fick vi laga egen middag i stugorna. Minns ett år när brandvarnaren gick igång när pappa stekte pyttipanna.

I alla fall så väntade skiduthyning och fixande med radioapparater, utdelning av västar etc. under söndagsförmiddagen. För er som inte vet så har man alltid en klarlysande väst som det står antingen "synskadad" eller "ledsagare" på. Detta för att synas bättre i backarna. Sedan att alla inte tar hänsyn till det ändå är en annan sak, för det finns folk till allt, tyvärr.

Innan Idreresan har jag ju varit runt och provat div. pjäxor på både Stadium, Stadium outlet, Intersport och Jockes alpint i Mjölby. Känner att det kan vara bra att ha egna pjäxor när man åker sådär, men det är svinsvårt att hitta rätt tycker jag. På Stadium hittade jag ett par som var riktigt sköna, men de fanns inte i min storlek. Min storlek, som det blev lite förvirring kring. Jag har nämligen 41 i skor. Det motsvarar ungefär 26-26,5 i pjäxor och jag är ganska säker på att det är det jag har åkt med under tidigare år. När jag var på Jockes alpin, där man får experthjälp, mättes dock min fot till storlek 25,5, vilket oftast motsvarar 40 i skor. 40 i skor kan jag definitivt inte ha, men de på Jockes tyckte inte jag skulle gå upp högre i storlek, eftersom pjäxorna anpassar sig lite efter foten ju mer man använder dem och att det skulle bli för stort med 26,5.

På skiduthyrningar sådär frågar de alltid vilken skostorlek man har. 41 svarade jag så klart, och fick mycket riktigt ett par 26,5:or. De var inte alls sköna och jag sa åt expediten att jag hade fått rekomendationer att ha 25,5. Så han hämtade ett par Nordica, Speed arrow skulle jag gissa att det var och jag tror också det var de jag tidigare hade provat på Stadium. Så, jag tog dem.

Det blev dock ingen skidåkning innan lunch, eftersom Nisse, som hade alla radioapparater, redan hade åkt iväg och åkt med småkidsen i barnbacken. Så jag fick snällt sitta och vänta uppe vid Caravan tills vi skulle äta. Då fixades radion, med nya sändare och mottagare jämt mot tidigare år, samt nya hörsnäckor. De gillade jag först inte alls, men de visade sig senare under veckan vara riktigt bra.

Det var dock inte skidorna, som var för långa. Jag är 179cm och ska, enligt vad de säger, ha 170 i skidor, men det är för långt tycker jag, jag vill ha 160. Så vi åkte och bytte dem och tog sedan några åk i Tunnelbacken, en ganska enkel blå backe som var min favoritbacke förr om åren. Det kändes lite ovant och snön var inte den bästa. Tyvärr var det ganska varmt och solen låg på, så backarna blev riktigt dåliga. Det märkte jag inte minst när vi lite senare tog några åk i Mellanbacken, den ganska snälla röda backen utanför Caravan, då jag i princip ramlade i varje åk. Åtta gånger ramlade jag totalt under den eftermiddagen och det var bara det dubbelt så mycket som jag ramlade på hela veckan förra året.

När det är så varmt och solen ligger på blir snön uppkörd väldigt, väldigt snabbt. Det blir valligt, spårigt och slagigt i backarna, vilket gör det nog så svårt att åka när man ser. Ser man inte blir det nästintill omöjligt. Ser du kan du se och parera för slagen som kommer, men ser du inte kommer de hela tiden som en överraskning och det spelar ingen roll hur förberedd du är på dem, det är svårt att parera ändå.

Så nej, första dagen i backen var knappt ens kul.

Andra dagen blev betydligt bättre. Det hade blivit betydligt kyligare och backarna var mycket, mycket bättre. Vi inledde med några åk i Mellanbacken igen och nu ramlade jag inte en enda gång.

Efter lunch åkte vi över till Nord och åkte hela eftermiddagen, förutom en kortis då vi åkte över till Ostbackarna, där de har gjort om rejält, och tittade hur det var där. Tyvärr måste jag säga att det var mycket sämre nu än tidigare. Alla dvärgbackar som fanns där tidigare, Glader röd, Glader svart, Snövit, Butter, där jag körde på damen förra året, var borta och ändast ersatta av Solbacken som var blå, Rödingen, som självfallet var röd, Gärven, som var svart och Snabbrännan, som också den var svart. Tävlingsbacken fanns dock kvar, men det var den av alla svarta backar jag gillade minst förra året, för den skrovar så konstigt.

Nu blev det några åk i Solbacken och Rödingen, medan Jennifer och Fanny testade Gärven och Snabbrännan. Den senare var inget vidare bra. Isig och smal sa de. Gärven var bättre, men väldigt brant. Jag åkte ju inte med Mattias i år, han var inte med, utan jag åkte med Jonte, Mattias systerson, som bröt handleden förra året när vi var uppe i Idre. Han är åtta år yngre än mig och jag kände mig lite osäker i början, eftersom han inte är så gammal, men han hade ledsagat en hel del tidigare och med tiden växte tryggheten alltmer.

Det blev dock inga svarta backar för min del under den dagen, vilket i efterhand var synd, för det var den dag då det var klart bäst i backarna.

Svart blev det föresten, på Nordsidan, i form av Specialen, som blev en av mina favoritbackar förra året. Nu började det dock inte bra, för Jonte åkte för nära mig och blev nedskvätt med snö. Så sa han "vänster" två gånger, varpå jag för någon sekund blev lite förvirrad, men lydde ändå. Det skulle jag inte ha gjort, för när han hade fått bort snön från glasögonen var jag på väg rakt mot en sådan där stolpe med madrass runt. Han skrek "stanna!", men det var för sent, halvsekunden senare smackade jag rakt in i stolpen. Det tog tvärstopp och såg tydligen ganska illa ut. Jag flög bakåt som en vante.

Jämför man med när jag körde på damen förra året så var ju det en betydligt brantare svart backe, men damen flög ju också, så rörelsen stoppades ju inte upp lika mycket som nu, då det för den sakens skull inte gick långsamt. Själv tycker jag nästan den här smällen var värre, eftersom det tog tvärstopp, men smällen med damen var nog mer spektakulär.

Efter det åket beslöt vi oss för att det fick räcka för den dagen. Alla var nog mer eller mindre trötta och Fanny satt och skrattade åt sin egen hand hela vägen upp i liften. Så det var nog ett klokt beslut.

Under kvällen fick vi se Leksand ta ledningen mot Djurgården på Hovet, men där Djurgården sedan kunde vända och vinna matchen med 3-1, samtidigt som Rögle åkte på första smällen för kvalserien när Karlskoga vann med 3-1.

Dag tre i backen blev faktiskt den sista heldagen. Dagarna som följde var backarna så dåliga p.g.a. värmen att det inte gick att åka efter lunch, något mamma och pappa senare sa att så också var fallet när de var i Italien och åkte skidor veckan innan. Tur att jag inte åkte med dit säger jag bara. Jag vill ju gärna åka skidor i Alperna någon gång, men när det är så dålig snö skulle det nog mest kännas som bortkastade pengar, tyvärr.

Även denna dag blev det dock mycket åk i Nord. Nu när Ostsidan har blivit så mycket sämre är det i princip bara Nordbackarna som är roliga och det blir lite tjatigt efter ett tag. Jag förstår inte hur jag och Albin, när han var med för tre år sedan, kunde åka så gott som hela veckan borta i Nord och då inte ens i de brantaste backarna. Nog för att det är kul och det är bra backar, men de är inte långa, ett åk, inkl. lift, tar ca 5 minuter.

Nu kunde vi i alla fall ge oss på Svarten 2, en av de brantaste svarta backarna borta på Nordsidan, och den var faktiskt riktigt bra. Nästa dag skulle det bli ännu brantare, när vi åkte bort till Ost och tog Gärven. Jag tyckte inte den var så jättebrant, men på slutet lutade den på ganska bra och där, i branten, skulle jag senare under veckan ramla inte mindre än två gånger.

Nu ramlade jag dock ingenting och under eftermiddagen blev det mys med världens finaste i några timmar, dusch tillsammans och så några timmars vila/sömn på det. Det finns verkligen inget finare än att ligga och mysa tätt, tätt tillsammans med den man älskar över allt annat i hela världen, bara njuta av varandras närvaro, känna den andres armar runt sig, möta varandras läppar, dra in den andres doft och bara vara. Det är underbart.

Så var det bara två skiddagar kvar. Båda dessa bjöd på liknande väder. +5 redan på morgonen, vilket gjorde backarna odugliga efter lunch. Med andra ord blev det två halvdagar, där det mest blev åk i Nord, men även lite i Ost, där jag, som sagt, ramlade två gånger i branten på Gärven p.g.a. slag i snön. Det var dock inte där backen var som sämst. Sämst var den innan egentligen backen började. Det gällde så gott som alla backar. Innan själva backarna började var det så spårigt och dåligt att jag t.o.m. ramlade där några gånger. Jämte stolsliften i Nord rann det vatten och på vissa transportsträckor stod det vatten.

Ja, ni fattar att det inte var de bästa förutsättningarna, men skidor är alltid skidor. Det är kul att åka skidor, men när det är så varmt, då är det faktiskt knappt kul, tyvärr.

Två hyfsat bra dagar fick vi i alla fall och en vecka tillsammans med världens finaste, många fina mystimmar tillsammans, mycket kortspelande, lite Jäger på det, varma duschar efter en dag i backen, god mat, trevligt folk som var med och mycket annat gör ändå resan värd sina pengar. Bara 3000kr, och då ingår bussresa, stuga, liftkort och mat. Oslagbart!

I övrigt bjöd förra veckan på två styrkepass, vilka båda gick riktigt bra och det blev flera höjningar, ett intervallpass, där det blev 5x3min på cykel och 1x3min på löpband. Löpintervallen avslutades i 15,5km/h, vilket är ganska bra för att vara jag. För drygt ett halvår sedan brukade jag börja 3min på ca 14km/h och avsluta runt 13km/h. Nu började jag på 14,3 och avslutade på 15,5. Ännu mer tydlig blir utvecklingskurvan om man tittar på 2min intervallerna, där jag för drygt ett halvår sedan började på ca 14,5km/h och avslutade på 13,5-14km/h. Nu börjar jag på ca 14,5km/h och avslutade senast på 16,3km/h. Så det känns bra!

I helgen var det också landslagsläger, denna gången i Trelleborg av alla ställen. Detta eftersom FIFH-hallen i Malmö var upptagen. Hallen i Trelleborg var bra, även om luften där inne inte var den bästa.

I lördags blev det faktiskt en ganska svag och dålig insats från min sida. Mycket slarv, det kändes segt och lojt och jag tyckte inte alls jag kom upp i normal standard.

I söndags gick det betydligt bättre och alla vi lärlingar fick beröm för vårt försvar och spel i allmänhet. Vi körde då en liten miniturnering bestående av tre lag, där jag ingick i lag två, tillsammans med Åke och Piotr.
Första matchen, mot lag ett, vände vi från 1-3 till 4-3 om jag minns rätt. Inga mål från mig där, däremot två insläppta, varav ett på straff. Florim berömde mig ändå för mitt försvarsspel i andra halvlek och det försvarsspelet tyckte jag även att jag höll i i andra matchen, mot lag tre, där vi ledde med 4-3, men på sista skottet kunde de få in 4-4. Bollen tog på min ena hand, jag fick inte ut båda armarna ordentligt, och styrdes in bakom Åke i mitten. Surt, men vi gick ändå segrande ur hela turneringen, så det var bra.

Totalt en bra helg, där jag gjorde tre mål och släppte in sju. Jag låg på +/-0 efter första dagen, då jag gjorde tre mål och släppte tre. Trots det kändes den dagen mycket, mycket sämre än dag två, då jag släppte fyra mål och inte gjorde något.

Igår blev det en vilodag, då jag tog tag i och började skriva på uppgiften som ska vara inne på fredag. Jag skriver om Prosopagnosi/visuell agnosi, d.v.s. oförmågan att känna igen ansikten/oförmågan att känna igen ting i allmänhet. Ganska intressant faktiskt!

Uppgiften har jag fortsatt på lite idag, men om några timmar bär det av upp mot Stockholm, för ikväll väntar spel i Stockholmsserien på nytt. Den här gången finns inga alternativ, det ska gå bättre än senast, för då var det katastrofdåligt.

Det är också tre poäng som gäller för de blåvita ikväll borta mot Timrå. Timrå, som i förra omgången av kvalserien, omgång åtta, åkte på sin första förlust, när Örebro besegrade dem med 4-3. Det behöver Örebro göra även ikväll. Vi behöver deras hjälp för att kunna nå Elitserien. Det är två matcher kvar att spela, sex poäng, och vi har fyra upp till Rögle på andraplatsen, som tyvärr lyckades göra 4-3 mot Karlskoga i lördags med sex minuter kvar att spela. Hade de inte gjort det, då hade det varit perfekt. Vi slog nämligen Djurgården hemma i ett kokande Tegera arena med 2-0 och såg därmed till att Djurgården är definitivt borta från Elitserien nästa år. Vilken revansch på matchen på Hovet, då när Djurgården vann med 3-1! Vi är nu det enda lag som kan hota Rögle, som har gått som tåget genom serien, nästan likt Timrå, som leder serien, men teoretiskt sätt inte är 100% klara för Elitserien än, eftersom både Rögle och Leksand kan gå förbi, men då ska det till mycket vill jag lova.

Nej, nu är det tre poäng som gäller ikväll mot just Timrå. En oerhört tuff uppgift, men ingenting är omöjligt! Går vi inte upp känns det dock ändå som en seger och en lyckad kvalserie, eftersom vi såg till att "Djuurgåårn åker ur i år!"

Ni kan så klart följa slutdramatiken av kvalserien på hockeybloggen och här nedan kan ni se en magisk stämning som bara ett fullsatt Tegera arena i kvalserietider kan åstadkomma. Grymt! Synd bara att jag själv inte kunde vara på plats i lördags. Jag pratade med en från gymnasieklassen som hade varit där och det var helt galet sa han. Hela Superstars hoppade och hela arenan kokade verkligen. Där har vi utan tvekan säsongens skönaste seger, var så säkra! Titta, lyssna och njut!!!