Att förlora synen är något som är i det närmaste omöjligt att föreställa sig hur det är, men som jag själv har personlig erfarenhet av.

Synen är det av våra fem sinnen som står för den klart största andelen av det vi tar in och registrerar runtomkring oss. Hela 75-80% registreras via det visuella, synen. Tänk er då att den andelen inte längre finns, att du tvingas förlita dig enbart på de övriga fyra sinnena, lukt, smak, känsel och hörsel. Jag tänkte nu ge er en inblick i detta faktum, men först backar vi bandet till 1989.

Jag föddes för tidigt. Redan i vecka 30 ville jag ut, men eftersom jag då var väldigt liten fanns inget annat val än att lägga mig i kuvös. Ögonen är i sin stora utveckling i vecka 28-32 och är då väldigt känsliga för medicinering, höga syrgasnivåer etc. vilket var just vad jag blev utsatt för.

Läkarna trodde där och då att jag skulle bli helt blind, men man lyckades rädda 10% av synen. 10% låter väldigt lite för fullt seende, men jag har inget att jämföra med och jag lärde mig utnytja den lilla synrest jag hade maximalt, vilket gjorde att jag kunde cykla och springa som vem som helst, både när det var ljust och mörkt ute, jag läste vanliga tryckta böcker med extremt förstorande glasögon, ja, jag klarade av i princip allt som seende klarar av. Det enda jag hade lite svårt att förstå var hur långt och skarpt fullt seende verkligen ser. Att mamma kunde säga att det lyste hemma i vårt hus när vi var ute och gick och var ca fem minuter från hemet var för mig smått obegripligt.

Så inträffade då det omvälvande, det som kastade mitt liv helt upp och ner, ja, kort sagt, det faktum att synen hastigt försämrades.

Det var våren 2003 och jag skulle fylla 14. Mamma sa senare att hon hade märkt att jag började se sämre redan tidigare under vintern, men jag hade inte märkt något själv. Nu märktes det dock mer än väl. Det kändes som att det andra ögat "kom ifatt" eller vad man ska säga. Tidigare var det högerögat jag såg klart mest med, men för varje dag som nu gick kändes det som det vänstra kom ifatt allt mer. Efter några veckor såg jag bara ljus, mörker, färger och vissa konturer. Detta mitt under tonårstiden, den tid i livet då så mycket annat kan vara nog så jobbigt och svårt med kärleksbekymmer, skolan, kompisar, familj och inte minst att lära känna sig själv, "vem är jag?".

Behöver jag säga att mitt psyke var på minus, totalt kört i botten?

Jag trodde inte jag skulle kunna klara någonting. Jag kunde inte längre ge mig ut och cykla, att läsa tryckta böcker var bara att glömma, jag kunde inte längre köra dator, se på TV eller köra TV-spel etc. Kort sagt, allt jag tidigare hade tyckt om att göra kunde jag inte längre göra. Dessutom ramlade jag ner från garagetaket och bröt armen rejält mitt i allt detta, plus att jag skulle byta skola och börja högstadiet efter sommaren.

Högstadiet ja. Finns det någon värre tid att inte vara som alla andra, att sticka ut och inte riktigt passa in? Jag tror inte det. I den åldern är mycket antingen eller, svart eller vitt. Antingen är man "normal", eller så är man det inte. Självklart vill man vara som alla andra, vara en i gänget liksom, men hur lätt är det när man inte har något val, utan måste ha en assistent, läsa punktskrift, sitta med en dator i klassrummet och gå med vit käpp om man vill ta sig någonstans själv?

Den sistnämnda vägrade jag dock att använda. Jag tyckte att jag såg såpass bra att jag klarade mig utan den, jag ville inte få en stämpel som "blind", för det var jag ju inte. Jag såg. Till och från skolan gick jag utan käpp. Jag såg kontrasten mellan asfalten och gräset och konturerna av hus och träd. I skolan såg jag människorna som mörkare skuggor och jag såg klart och tydligt fönster och lampor samt kontrasten mellan golv och vägg. Så nej, käppen ville jag inte använda.

Att lära sig arbeta på ett helt nytt sätt med dator istället för papper och penna och dessutom lära sig punktskrift var bitar jag inte heller var helt överens med, men som jag tog betydligt bättre än käppanvändandet. Allt detta utöver tonåringens vanliga tankar och funderingar, mitt i kaoset i att hitta sig själv, att passa in i det abstrakta pussel som alltid läggs när man bedömer och plasserar in folk i olika fack.

Nej, min högstadietid var präglad av en negativitet till det mesta. Klart att det fanns ljusglimtar i allt mörker, som när jag och min dåvarande assistent var ute på olika aktiviteter som bl.a. SRF (Synskadades riksförbund) anordnade, när vi åkte i hans Saab till gymmet och lyssnade på musik, när min enda vän från mellanstadiet jag hade kvar skaffade moppe och jag fick åka med, när familjen var på semester på Kanarieöarna och när tyskagruppen var i Berlin i nian. Det finns många bra minnen även från den tiden, särskilt med min assistent, Chris, som var den jag tyckte bäst om och kom klart närmast av alla under hela högstadietiden. Vågskålen vägde dock helt klart över åt det negativa. Jag hade ingen flickvän, var inte alls nöjd med mitt utseende, kunde inte ha moppe när alla andra skaffade det och var dessutom nästintill helt blind, vilket var en belastning för mig under den tiden.

Någonstans gav jag dock inte upp och det jag ser såhär i efterhand som verkligen hjälpte mig var det faktum att jag valde att gå ett år i Stockholm på ÅGesta folkhögskola och preparandkursen efter nian. Jag såg det inte då, men oj så det året hjälpte mig!

Till en början var jag dock helt negativ till det. Jag ville absolut inte hamna ett år till efter i skolan. Jag hade redan gått om sexan ett år och ville definitivt inte gå med 91:orna på gymnasiet. Jag släppte dock lite på min stenhårda motståndsmur och vi åkte upp till huvudstaden och hälsade på en solig vårdag 2006. Därefter började jag fundera allvarligt på alternativet. Jag gillade nämligen gruppen där uppe starkt, både elever, lärare och assistenter, och slutligen bestämde jag mig för att gå ett år där uppe.

Till en början kändes det väldigt osäkert och jag gillade inte alls den här gruppen lika mycket som den året innan. Dessutom var det ny stad, ny skola, ny miljö, nya människor. Allt var nytt.

Det året skulle dock visa sig bli mitt absolut bästa skolår genom alla år. Vi blev som en familj och jag lärde känna Jocke, som nästan är som en bror för mig idag, ja, det var kort sagt ett kanonår, där vi inte bara satt i klassrummet och gjorde vad vi skulle göra, utan vi åkte på utflykter, studiebesök, gick på museer, paddlade kajak och sov i tält, åkte på klassresa till London och inte minst, ingick en gemenskap jag varken förr eller senare har varit med om i skolans värld. Skolan blev en plats där jag trivdes, en varm och hemtrevlig plats, där vi lagade mat tillsammans med assistenterna om kvällarna, satt uppe och pratade halva nätterna och där jag tog jättekliv framåt i min personliga utveckling och blev flera 100% mer självständig än jag varit innan. Jag lärde mig knep för bl.a. matlagning, städning och tvätt och jag lärde mig gå med käpp. Här var det ju inget konstigt med det, för här var det ju normalt. Kursen vänder sig till synskadade personer, så här var det inga konstigheter med det.

Mitt självförtroende ökade med flera 100% även det och när vi så slutade i början av juni var jag en helt annan människa mot när vi började. Jag kände nu att jag faktiskt kunde klara mig själv relativt bra och att jag faktiskt klarade av mer än jag trott innan.

Där lades grunden för vem jag är idag kan jag nog säga. Under gymnasiet var det lite back to reality, ny klass, ny skola, allt nytt igen. Jag fick inga riktiga vänner under gymnasietiden, hade nog setts som ganska ensam av många, men mitt självförtroende var stärkt rejält mot högstadiet och jag stod nu för vem jag var. Jag gick med käpp, både i och utanför skolan, jag höll flera redovisningar, både inför klassen och på öppet hus, om mitt liv och jag träffade min första flickvän. Det var inte vem som helst, utan Nicolina, som om en vecka tävlar i paralympics i London för att bärga en medalj till Sverige. Vi träffades först under en goalballträff i Stockholm och senare under en ungdomsturnering i Göteborg, men vi lärde verkligen känna varandra via msn, men det är en annan historia. En annan historia är också den om Alex, min andra flickvän, också hon från Göteborg. Hon är utan tvekan en av de personer som format och påverkat mig mest, särskuilt när det gäller empati och förståelse för andra, psykisk ohälsa, stöttning av andra osv. vilket också, i högsta grad, har format min personlighet idag. Det gick som det gjorde med vårt förhållande och efter det mådde jag sämre än jag någonsin gjort, t.o.m. sämre än när synen blev sämre, men som man säger, man blir starkare av motgångar, när man bearbetat och brutit ner det i sin egen takt och byggt upp det igen.

Efter gymnasiet såg jag ingenting. Strax före sommaren i ettan försvann nämligen den sista synresten. Det var dock inte alls i närheten av så psykiskt påfrestande som 2003, men klart jag märkte skillnad. Lite av den självständighet jag byggt upp under året i Stockholm försvann igen. Nu kunde jag inte längre orientera mig efter hussiluetter och gatlampor, se färger och avgöra vädret utanför fönstret. Hörseln hade jag dock redan innan stärkt upp, men nu tog den över ännu mer istället för den syn som nu inte längre fanns. Att t.ex. höra väggar eller lyktstolpar är smått obegripligt för en seende, men den egenskapen förstärktes nu ytterligare, när jag inte längre kunde se eller urskilja väggarna.

Goalball nämnde jag här ovan och också det var något jag tvingades erkänna för mig själv att jag ändrat uppfattning om under året i Stockholm. Innan dess hade jag nämligen tyckt att det var jättetråkit, men en kväll åkte vi till Södertälje för att prova på det och bara några månader senare startade verksamheten här i Linköping. Nu, drygt fem år senare, är mitt mål glasklart. Paralympics i Rio 2016. För att nå dit krävs mycket och hårt arbete, många timmar på gymmet och på planen. Alla träningar är inte roliga och ibland undrar man vad man håller på med när man inte ens får något betalt för det, men här snackar vi verkligen pasion för idrotten. Envishet, att aldrig ge sig, att hela tiden sträva framåt och vilja utvecklas, bli bättre och så inte minst, den egna viljan och motivationen, som är A och O skulle jag vilja säga. Utan den når man inte hela vägen.

Det gäller egentligen allting i livet. Med erfarenheter och möten med andra synskadade har jag fått klart för mig att man som gravt synskadad måste kämpa lite mer än alla andra, för att få den hjälp man har rätt till och för att klara saker och ting. Bara att ta sig 500m till tåget kan vara en utmaning som kan sluta hursomhelst. Tänk er själva att ge er ut i trafiken utan att se ett dyft. Det gäller att våga, att tro på sig själv, att man faktiskt kan om man vill och att våga misslyckas. För så är det. Det mesta, inte allt, men det mesta går, bara man själv har viljan och motivationen till att klara det. Det är inte lätt alla gånger och man möter ständigt okunskap och ovilja hos samhället och folk runtomkring, men det gäller då att stå på sig, att våga stå för den man är och för att man faktiskt kan, trots att man inte ser.

Jag ska inte säga att jag är helt självständig, för det är jag inte. Det finns de gravt synskadade som är betydligt mer självständiga än vad jag är, som reser helt på egen hand, både med flyg, tåg och buss, men allt handlar om den egna viljan. Jag känner inget behov av att kunna klara mig helt till 100% på en flygplats, så jag lägger ingen energi på att lära mig det. Det gäller att fokusera på det som man själv känner är viktigt och det man själv känner att man verkligen vill och kommer ha nytta av.

Stockholm var som sagt min vändpunkt, men alla får inte den klara vändpunkten efter en synförsämring. Då gäller det att bearbeta det i sin egen takt, vilket gäller i vilket fall, det får ta den tid det tar, men samtidigt gäller det att inte fastna där, i stadiet av negativitet och där psyket är kört i botten, som under min högstadietid. Gör man det är risken stor att man sitter hemma, utan att göra något alls och behöva hjälp med i stort sätt allting. Så, återigen, stärk självkänslan och självbilden för att få ett bättre självförtroende. Det är inte lätt i början, men det är som med småbarn. Bara en så enkel grej som att hälla upp ett glas mjölk, eller att sätta igång tvättmaskinen, gå några meter helt själv utomhus, bara sådana småsaker stärker självförtroendet. Mycket ligger där också hos omgivningen, hos familj, släkt och vänner. Att man pushar och utmanar till utveckling och inte fastnar i "tycka synd om-stadiet" och servar den synskadade med allting. Det gynnar knappast den sunskadades utveckling.

Så, nu står jag här idag, med världens finaste flickvän och familj, med planer på att flytta hemifrån så snart jag kan och med mitt huvudsakliga mål glasklart för mig. Det har varit en minst sagt snårig väg hit och mycket kommer att hända och ske i livet ännu. Jag har majoriteten av detsamma framför mig och jag avslutar detta inlägg med nyckelorden "envishet", "vilja", "motivation", "stöd" och "självförtroende". So, keep up and fight. You can do what you want to do!