Som väntat blev jag inte uttagen till Paralympics i London senare i sommar. Det var inget chockartat besked direkt, det var ganska givet vilka som skulle få åka dit, om dessa höll sig friska och skadefria. Det har de också gjort och truppen som åker till London för att kriga för ytterligare en paralympisk medalj, den fjärde i rad i sådant fall, är följande:

#1 Fatmir Seremeti
#2 Magnus Rendahl
#3 Stefan Gahne
#¤¤4 Niklas Hultqvist
#7 Mikael Åkerberg
#9 Piotr Lawniczac.

Uppladdningen inför det stora målet är i full gång och det återstår nu två turneringar, en camp i London och ett träningsläger innan invigningen av Paralympics, 29 augusti. Under dessa aktiviteter kommer det vara fullt fokus på killarna ovan och därför kommer jag, Albin, Dzenan och David inte finnas med under dessa aktiviteter.

Hemmaträningen fortsätter dock under sommaren för vår del, ingen vila där inte, för direkt efter slutsignalen i London påbörjas vägen mot Rio om fyra år. Det är också där mitt långsiktiga mål ligger, men vägen dit är som sagt lång. Det är ingen barnlek att vara en elitidrottsman, det är som Florim sa igår, "det blir som en livsstil". Träningen går i första hand och man får göra vissa uppoffringar. Det kanske inte går att vara med på alla andra aktiviteter runtomkring som man skulle vilja vara med på, träffa de människor man vill träffa etc. vilket är något de runtomkring en också måste förstå och acceptera. Elitidrott tar mycket tid och energi, så är det bara. Dock är det viktigt att inte glömma bort bitarna runtomkring, både sömn/vila och vad man stoppar i sig, men även de sociala faktorerna, vänner, familj och kärleken, som också de är pusselbitar som måste klaffa för att elitidrottandet ska fungera optimalt. Det finns trots allt också ett liv även efter elitkariären, vilket absolut inte får glömmas bort. Kärleken är det viktigaste för mig och det går att kombinera med elitidrott. Älskar man verkligen varandra är det inga problem och jag tror att jag och J har vad som krävs för att klara av det, det är jag helt övertygad om.

Ännu är det dock en lång bit kvar innan jag och de andra "lärlingarna" i landslaget är på den absoluta elitnivån, men för att nå dit finns inga genvägar. Det gäller bara att träna, träna, träna och träna ännu lite mer. Att utmana sig själv, att sätta nya delmål hela tiden. För det är trots allt så, för att nå dit man vill är det vägen till målet som är det viktiga och under den långa vägen är det delmålen som ska betas av, ett efter ett. Det behöver inte vara några stora mål. Det kan handla om att skjuta tre perfekta diagonaler, ta 80% av ytterkantsskotten eller att släppa max två mål under en träning. Små individuella mål, som kanske kan ge lite extra energi och taggning till just den träningen. För det är också en sanning man inte ska bortse från. Alla träningar är inte kul. Ibland känns det oerhört tungt att ta sig till gymmet för att köra ett intervallpass, men väl där, väl efter passet känns det oerhört skönt. Särskilt då om man har lyckats med sin egen utmaning, att kanske slå hastighetsrekord eller starta intervallen i ett högre tempo än senast. Det är som sagt inga stora saker, men huvudsyftet med det hela är att hela tiden utmana sig själv, utmana sig själv att bli bättre, utmana sig själv till att utvecklas.

Sedan är det ju så att hur mycket man än kämpar, krigar och vill i en lagidrott räcker det inte, om alla i laget inte strävar åt samma håll. Tyvärr är goalball en såpass relativt liten idrott att det inte finns så många utövare. Man får ta tillvara på de få man har. Vissa satsar betydligt högre än andra och det märks tyvärr även i spelet och under matcherna i vårt lag. Vissa spelar för att nå världseliten, andra spelar bara för att det är kul. Man har inte riktigt samma mål med träningen och det går tyvärr inte att tvinga någon att lägga ner mer tid och energi på det hela än vad de själva vill. För risken är då att de då istället slutar helt och det har vi absolut inte råd med.

Vi är idag mellan 2-4 spelare på varje träning. För att spela match ska man vara sex spelare, men man får göra det bästa av situationen, spela två mot två eller liknande. Det blir inte samma sak, men det är vad som går att göra och det gäller trots det att hålla samma fokus och ha samma inställning som om det vore på riktigt. Det är lättare sagt än gjort. Återigen, alla träningar är inte roliga, men återigen så gäller det att på något sätt motivera sig själv, kanske sätta upp de där små delmålen, så små mål som att rädda 80% av ytterkantsskotten eller släppa max två skott under hela träningen, som jag skrev ovan. Det ger en själv lite extra energi och vilja att kämpa vidare, men det gäller att man verkligen går in för det och inte är likgiltig inför sina personliga mål. Målet med de små individuella målen är självklart att uppnå dem och då gäller det att kämpa till 110%, på varje träning, i varje moment, oavsett vilka långsiktiga mål man har med sin träning.

Mitt stora mål är Paralympics i Rio om fyra år. Då ska jag vara där, på elitnivå och på allvar utmana om och kriga för att ta en av de sex åtrovärda platserna i truppen som förhoppningsvis åker till Brasilien. Innan dess gäller det dock att kvala in dit, vilket i sig är en lång process, men hursomhelst finns inga genvägar. Det är bara att kötta, kötta och kötta ännu lite mer för att nå dit. Träningen kommer bli min livsstil, kanske än mer tydligt än vad det är idag, men det är detta jag brinner för, detta jag verkligen vill. Så, nu köör vi!

Så länge kan ni följa landslaget och förberedelserna inför Paralympics på deras blogg.