Äntligen, äntligen tog vi medalj! Vi har spelat goalball i ca 5,5 år, drygt fyra år aktivt. Då var det en gång i veckan och det har succesivt ökat. Idag varierar träningsmängden från spelare till spelare i laget, men själv ligger jag på sex pass i veckan. Vi har tränat och tränat, träning efter träning och sakta men säkert kommit närmre och närmre de andra lagen, även om det har gått väldigt långsamt. Vi har förlorat i princip varje match och kommit sist i så gott som alla turneringar under fyra års tid. I början blev vi gamade, d.v.s. att matchen avbryts för att målskillnaden är för stor, i nästan varje match, men de senaste åren har det börjat hända saker. Vi har krupit närmre och närmre de andra lagen, sakta men säkert stått upp bättre och bättre, i match efter match, men alltjämt förlorat, inte haft marginalerna på vår sida, kort sagt, inte riktigt räckt till. Tills nu.

Tidigare under hösten vann vi två matcher när Sverigeserien hade sin premiäromgång i Stockholm. Det var våra två första segrar någonsin som rent Linköpingslag. Nu i helgen var det dags igen.

I årets upplaga av Stockholm international paragames splittrade vi laget, för att alla skulle få spela på den nivån man ville spela på. Jag och Albin hade uttryckt en önskan om att spela i elitklassen, för att få tuffare och hårdare motstånd och för att utvecklas maximalt inför framtiden. Två spelare räcker ju dock inte till något lag, så därför satte vi ihop två elitlag och ett breddlag i sammarbete med FIFH Malmö. Jag och Albin ingick i varsitt FIFH-lag i elitklassen och Jennifer, Louise och Jakob utgjorde Linköping i breddklassen, tillsammans med Sarah Winberg från FIFH och Carina Jörgensen från Danmark.

För egen del ingick jag i FIFH 2 tillsammans med Fatmir Seremeti, som är en av de mest tongivande spelarna i landslaget, David Lara Levén från Göteborg, som likt mig är en lärling i landslaget, och Martin Enggaard Pedersen från det danska landslaget. Vi spelade fyra matcher under lördagen och avslutade gruppspelet under söndagen med en match.

Först ut var det andra Malmölaget, FIFH 1. Jag spelade inte så mycket av den mmatchen, bara ca tre minuter i första halvlek och tre i sista. Jag fick både spela vänsterback och center, där jag tycjer det senare gick bättre. Jag gjorde dock inget mål, men tyckte försvaret fungerade relativt okej, särskilt med tanke på att jag inte har spelat mot den här typen av motstånd sedan i april-maj någon gång. David, Fatmir och Martin gjorde det dock bra och vi vann matchen med 15-9.

Andra matchen var mot Kosovos landslag. De spelar på en betydligt lägre nivå än Sverige internationellt sett och vi hade inga problem att slå tillbaka dem. Jag inledde matchen som center, men fick det inte riktigt att stämma, så jag flyttade ner till vänsterbacken och där gick det betydligt bättre och jag blev kvar där resten av helgen. Jag gjorde två mål i matchen och vi vann på knock med 13-3.

Dagens tredjr match var mot betydligt tuffare motstånd. IFAS Dynamite. De består genomgående av landslagsspelare som alla var med i London tidigare i år och vi fick väldigt hårt motstånd, men stod ändå upp relativt bra tycker jag. Förlustsiffrorna skrevs till 5-12, men för egen del tycker jag ändå att matchen var riktigt bra. Det är ren fakta att varken jag eller David ligger på den nivån som killarna på andra sidan mittlinjen, men både han och jag spelade på vår absoluta högstanivå i dagsläget, så jag är ändå nöjd med matchen, trots förlusten.

Dagens sista match var mot Spanien. Jag tror det var deras U20-landslag och de bjöd på bättre motstånd än jag trodde på förhand. För egen del var det nog dock dagwns sämsta match. Jag började känna mig trött och seg och hade inte alls samma fokus och koncentration som i de tidigare matcherna. Trots det vann vi ändå matchen med 13-8 och var därmed också klara för final under söndagen, tack vare en del andra resultat i gruppen.

Först väntade dock gruppspelets sista match under söndagen och det var personligen nästan helgens bästa match för min del. Engelska Lester stod för motståndet och jag släppte inte in ett enda mål på min vänsterkant och gjorde det riktigt bra i försvaret, om jag får säga det själv. Matchen vann vi också och därefter väntade mat och lite uppladdning inför finalen, som inte helt oväntat skulle spelas mot IFAS Dynamite.

Vi inledde matchen mycket bra och ryckte åt oss en 4-1-ledning, men sedan kom IFAS igång. Några av deras spelare, t.ex. Niklas Hultkvist, skjuter väldigt, väldigt bra, och tyvärr gick jag lite för mycket på släpp, d.v.s. när man precis skjuter iväg bollen, när han och de andra sköt, för att helt enkelt hinna med. Jag är för långsam annars. Problemet är bara att flera av skotten var innåtgående, vilket innebar att jag täckte åt fel håll några gånger och släppte in en del bollar. Klockrena fyror, alltså emellan mig på vänsterkanten och centern, som jag inte ens var på. Hade det varit Kosovo hade jag varit väldigt missnöjd om jag hade gjort sådana misstag, men det här är killar som skjuter oerhört bra, så det är egentligen inget att orda om. Det är sådant som händer, särskilt i ett sådant här läge, när vi egentligen var med i eliten för att lära, för att få det tuffa och hårda motståndet, för att utvecklas maximalt inför framtiden. Så ja, det är helt okej att göra några misstag tycker jag.

Finalen förlorade vi slutligen med 6-13, men jag var inte ett dugg besviken efteråt. Det var trots allt min första medalj på en såpass stor tävling som STIG ändå är. Att mycket var tack vare Fatmir och Martin är ingen hemlighet, men både jag och David fick mängder av beröm och lovord från olika håll under helgen, så utan oss hade vi inte kommit så långt som vi ändå gjorde. Jag är kort sagt mer än nöjd med ett silver från helgen!

För Albins del blev det också medalj. FIFH 1 tog hem bronset, efter att ha avgjort fram till 9-8 mot Spanien med endast 20 sekunder kvar att spela. Det måste ha känts tungt för spanjorerna...

Även vårt eget Linköping tog medalj i breddklassen. Jag hann inte se så mycket av deras matcher, eftersom spelschemat låg som det gjorde, men lite såg jag och första matchen blev en förlust där jag var glad att jag inte var med i laget. Jag hade blivit assur då. Vi ledde med 9-6 ett tag, men IFAS 2, som vi mötte, hämtade upp till 10-10 och på näst sista skottet i matchen kunde de också göra 11-10. Precis likadant som under Sverigeserien där i Stockholm, när Brukarhuset avgjorde fram till 9-8 på typ näst sista skottet då med. Sådana förluster svider rejält...

Just Brukarhuset stod för motståndet i lagets andra match för dagen och här blev det faktiskt seger med 4-2. Det är första gången någonsin som vi slår dem. Tidigare har vi spelat väldigt ojämt mot dem, men senast i Sverigeserien blev det två jämna och täta matcher, där de dock kunde dra det längsta strået båda gångerna. På SM spelade jag, Albin och David 4-4 mot dem i gruppspelet och förlorade sedan bronsmatchen mot dem. Så en seger här var riktigt starkt av tjejerna, och Jakob.

Dagens tredje match slutade med samma siffror, fast i omvänd ordning. Det blev förlust med 4-2, nu mot IFAS 1.

Dagens sista match var mot nykomlingarna FSBU från Göteborg. Planenligt blev det seger även här, men göteborgarna imponerade stort under helgen och skulle faktiskt t.o.m. vinna en match och vara den direkta orsaken till Sharpshooters brons. De slutade nämligen sist i gruppen, men vi i Linköping förlorade sedan vår semifinal mot just Brukarhuset med 4-6, medan IFAS 1 slog IFAS 2 i den andra semin. Det innebar att IFAS 1 och Brukarhuset möttes i finalen, medan de andra tre lagen gjorde upp om bronset.

Vi mötte först FSBU och även här blev det seger, men sedan satte FSBU käppar i hjulen för IFAS, som vid seger mot dem hade tagit bronset, men FSBU imponerade stort och vann matchen och såg därmed till att Linköping tog bronset, vilket var vår första medalj sedan ungdomsturneringen Canon cup 2008, då vi vann. Det var vår första turnering vi någonsin deltog i och motståndet var inte det bästa. Så medaljen här i STIG 2012 satt riktigt skönt måste jag säga, även om jag inte var med i bronslaget. Jag fick ett silver istället. Jag känner dock att det är lite orättvist. Vi fick vänta i drygt fyra år på vår första seger i en större turnering och här kommer FSBU in och vinner en match i sin första turnering de är med i. Det är grymt imponerande och faktum är att en kille som heter Nils där i FSBU nästan redan skjuter bättre än vad jag gör. Killen har varit med på tio träningar och kommer bli grym. Mycket handlar dock om förutsättningar. I Göteborg har de Åsa Alverstedt, som har varit med i damlandslaget i många år, + David, som nu är på ingång i herrlandslaget, som tränare. Att tränas av så kunniga personer och att få spela mot sådant motstånd ger så klart en hel del. Det är bitar vi aldrig har haft förmånen att ha. Vi har aldrig haft tränare som har kunnat något om goalball innan de börjat sina tränarjobb och vi har aldrig haft några bättre spelare att spela mot under träningar. Vi har spelat mot varandra och i ärlighetens namn har det inte varit några vidare skott vi har fått mot oss under våra träningar, inte förrän nu på slutet, när Albin har utvecklat sin skotteknik rejält och skjuter klart bäst i laget. Så ja, mycket handlar om förutsättningar, men det är bara att kämpa på och gå den hårda vägen, för, det finns inga vägar till framgång, så är det bara. Det gäller bara att träna, träna, träna och träna ännu lite till. Vårt brons visar dock att vi verkligen är med i leken nu och kan blanda oss i medaljstriderna på allvar i de kommande turneringarna. Det är jättekul att träningen ger resultat och att vi går från klarhet till klarhet.

Igår blev det en vilodag och nu väntar några gympass under veckan, innan det återigen bär av upp mot huvudstaden i helgen, för det första landslagslägret efter Paralympics. Det ska bli riktigt kul!

Här har ni Fatmirs blogg, där han har lagt upp lite bilder och annat från helgen. In och titta!