Jag har vetat om det ett längre tag, men nu är det officiellt. Jag är nominerad till årets handikappidrottare i Östergötland, som en av tre nominanter. Det är jag, Maria Bjurström (boccia) och Josefine Abrahamsson (bordtennis) som gör upp om det hela. Jag tror dock inte jag har allt för stora chanser att ta hem priset. Jossan tog brons i paralympics tidigare i år och jag blir förvånad om hon inte tar hem det. Det ska dock bli superkul att bara vara där. Kommentatorn Chris Härenstam och sångerskan Jennifer Brown är bara några av kändisprofilerna som kommer att vara där.

I lördags blev jag fotograferad till galan under lagträningen. Just det blev vändpunkten för densamma. Innan dess hade träningen nämligen gått riktigt dåligt. Det var ett riktigt bottennapp skulle man kunna säga. Ingenting fungerade. Det blir som en ond spiral, man vill ta sig ur den, man tänker "nu jävlar", men det går inte. Allt blir bara fel ändå. Här passade jag bl.a. en boll rakt på Louise så det blev självmål, hon passade för långt åt mitt vänster så det blev självmål, jag satte bara 1/7 skott när vi körde precision, jag missade en straff när vi körde match och jag släppte in en straff under samma match. Dessutom var det bollar som studsade över mig och som jag tar i 99 fall av 100, men inte nu. Allt gick helt enkelt bara fel, ända tills vändpunkten kom. Mönsterbrytaren i form av telefonsamtalet från de som skulle fota mig. Därefter gick allt mycket bättre. Långt ifrån på topp, men klasser bättre än tidigare under träningen. Nu har jag dessutom fått tips på en bra mönsterbrytare man kan ta till om det inte riktigt går som man vill under en träning, för att koppla bort allt annat och bara vara här och nu i några minuter. Tror det kan fungera bra, så det ska jag helt klart testa nästa gång.

I övrigt blev förra veckan, efter landslagslägret, lite annorlunda mot i vanliga fall, då först jag kände mig lite trött och hängig under måndagen och där sedan Julian, min ledsagare, var sjuk större delen av veckan. Det innebar att det inte blev någon träning varken måndag eller tisdag. I onsdags slutade Jennifer tidigt, så hon kunde hjälpa mig på styrkepassset där och sedan körde vi skott/teknik på kvällen, istället för under fredagen, då jag istället gjorde ännu en mönsterbrytare och körde ett intervallpass i roddmaskinen. Det var grymt jobbuigt och pulsvärdena blev mycket bättre än när jag tidigare har kört cykelintervaller. Nackdelen med rodd är ju att det inte bara är kondition. Det är styrka också, vilket kanske inte är jättebra om man har kört ett hårt styrkepass dagen innan eller ska göra det dagen efter. Bra träning var det hursomhelst och jag var väldigt nöjd med passet, där jag hann drygt 3km på 12 minuter effektiv tid.

Om vi avslutar träningsdelen av det här inlägget här och nu ska först sägas att det nu går att läsa mer om helgen i Stockholm, där det blev medalj för samtliga i vårt lag, på hemsidan. Nyheten hittar ni här och ja, det är jag som skjuter på den nedre bilden.

Idag var mamma och jag ute och gick en sväng. Vi gick ner till station, där pendeln kommer börja gå från och med nästa år. Det kommer då bli betydligt enklare att ta sig in till Linköping. Det blir pendeln från Skänninge till Mjölby, byte där och så pendeln från Mjölby till Linköping. Tror man kommer tjäna ganska bra med tid på det, särskilt med tanke på att det enkel väg nu tar mig ca 90 minuter att åka de knappa fyra milen in till stan, tack vare, eller snarare p.g.a. alla byten och all väntetid som blir.

Det var dock inte det jag skulle skriva om nu. Det är det faktum att lära sig nya vägar. Stationshuset har alltid legat där det ligger, men de har byggt om och renoverat rejält nu inför införandet av pendeltrafiken. De har lagt nya trotoarer med ledstråk, byggt en undergång för att man ska kunna gå under spåren till spår två som ligger på andra sidan järnvägen osv. Stationen är väldigt liten, bara två spår, men när man inte ser innebär det trots det en massa jobb och energi när man ska lära sig hitta där. Det gäller att hitta kännetecken såsom ett stängsel som tar slut, en lyktstolpe, en kant som svänger precis innan man själv ska svänga e.d. Faktorer som man aldrig tänker på när man ser. Då går allt automatiskt. Det tar dock väldigt mycket tid och energi och det är i sådana stunder jag önskar att synen fortfarande hade funnits kvar, så jag hade sluppit all orienteringsträning.

Jag tycker dock det gick relativt bra där nere idag, jag fick en ganska klar bild över det stora hela och hur man ska gå, men det krävs några gånger till innan jag hittar där nere. Faktum är att jag hittade bättre i Skänninge för tio år sedan än jag gör idag. För tio år sedan hade detta inte varit något problem alls. Då cyklade jag runt i hela stan, oavsett om det var ljust eller mörkt ute. Idag hittar jag ner till stan och vet ungefär hur gator och annat ligger, men jag skulle inte hitta överallt, inte en chans, trots att jag har en någorlunda bild i huvudet av hur staden ser ut.

Ska vi avsluta med lite musik också? Ja, det tycker jag att vi gör. Ravebass med låten Dr. Love (Chris McTwain remix) och Scarlet med låten Angels unite får avsluta det här inlägget!