Äntligen, äntligen, äntligen! Efter sju års väntan är vi nu äntligen tillbaka där vi hör hemma, i Elitserien!

2005 var senast vi gick upp i Elitserien, då genom att slå Nyköping hemma med 6-2. Det var i gamla Leksand isstadion, men lagom till Elitseriepremiären under hösten 2005 stod nybygda Ejendals arena klar. Elitseriesejouren blev dock kort. Redan året efter, i kvalserien 2006, åkte vi ur igen, till förmån för Skellefteå, som idag är ett etablerat topplag i Sveriges högsta serie.

Sedan dess har det varit Återtåg som spårat ur, eller där vi missat avgången och blivit kvar på perongen, för att ta en metafor. Det plockades till en början in etablerade namn utifrån för att frälsa klubben i våra hjärtan, spelare med hundratals NHL-matcher på kontot, men något saknades. Det där lilla extra fanns inte hos dessa killar, trots all rutin och meriter. Det där lilla extra som får spelare att verkligen kriga för skölden på bröstet, som får spelare att slänga sig och täcka puck i alla lägen, spelare vars hjärta kort och gått slår för den enda klubb som finns där inne, längst in i deras hjärtan, i det här fallet, Leksands IF.

Den lilla detaljen, det lilla extra, det är just det som detta laget har, som nu har tagit klivet fullt ut, som hoppade på tåget när det lämnade perongen och som nu är hjältar i den lilla byn i Dalarna. Ett lag, där stora delar blev kvar från förra säsongen, som därmed har svetsats samman under dessa två säsonger, där många av spelarna är egna produkter som har vandrat genom juniororganisationerna och vidare upp i A-laget, där det bara finns ett lag, där deras hjärtan är blåvita och där man krigar i varje moment, fullföljer varje närkamp, vinner puck av motståndarna, åker skridskor varje meter där ute på isen, ja, där man kort sagt långsamt maler ner, tuggar sönder, motståndarna och vinner, match efter match.

Det här laget har visat en oerhörd stabilitet under hela säsongen och hela tiden legat där uppe i toppen av Hockeyallsvenskan. Till en början var det Karlskoga man tampades med om förstaplatsen, men plötsligt var Karlskoga tio poäng bakom och de blåvita bara fortsatte att ånga på. Södertälje kom som skjutna ur en kanon nerifrån botten av serien och bara vann och vann. Man tog sig förbi Karlskoga, men nådde aldrig förstaplatsen, för den var vigd för de blåvita, som därmed återigen tog sig direkt vidare till kvalserien.

Väl där åkte man sönder motståndarna. Man spelade bländande ishockey med ett stort självförtroende som bara växte under seriens gång, med ett enormt kompakt försvarsspel och en sylvass offensiv. Södertälje slogs tillbaka med 3-1 hemma i Tegera arena och man fick därmed den där flygande starten av serien som man många gånger har saknat under de senaste åren. Sedan togs man ner litegrann på jorden igen, när Örebro fick hål på det kompakta försvaret och kunde vända tillsynes säkra 0-2 till 5-2, genom 3-0 i sista perioden.

Det var egentligen seriens enda missöde, för därefter tog man sig samman på ett enormt imponerande sätt, körde över det f.d. Elitserielaget, Rögle, med 4-0 nere i Ängelholm och följde upp det med imponerande 6-2 mot det andra f.d. Elitserielaget, Timrå, inför fullsatta läktare i en kokande Tegera arena. Man gjorde blixtrande snabba omställningar när man vann puck, motståndarna hängde inte med och några dragningar senare var det mål bakom motståndarnas burväktare. Detta samtidigt som Modolånet i vår egen kasse, Oscar Alsenfelt, återigen gjorde en nästan övermänsklig kvalserie, precis som han gjorde när han var med och tog upp Växjö i Elitserien för två säsonger sedan. En räddningsprocent på över 95% säger det mesta. Åtta insläppta mål på sex matcher ger ett snitt på 1,3 mål/match, vilket är oerhört imponerande. Ingenting ska dock tas ifrån våra otroligt stabila och säkra backar, som många gånger var som en kompakt mur framför Alsenfelt och gjorde att motståndarna inte kunde skära in på mål och därmed inte fick några jättevassa målchanser.

Serien hade nu nästan kommit halvvägs och nu väntade dubbelmöte med Västerås. Drömmen där var givetvis 6/6 poäng, och ,mycket riktigt. Genom 1-3 i ABB arena, där det var minst lika många blåvita supportrar på plats som hemmasupporters, och 4-1 hemma i Tegera arena gjorde den drömmen sann.

Sedan väntade en ren nyckelmatch i Timrå och E.on arena. Här gick de blåvita dock inte att känna igen från tidigare matcher. Kanske var man tagna av stundens allvar, men hemmalaget dominerade fullständigt, men fick bara in ett mål bakom Alsenfelt, som återigen gjorde en mycket stabil match. I andra perioden kom man ut som ett nytt lag, trampade återigen gasen i botten och vände på steken. Från 1-0 till 1-3. Timrå replikerade dock, inte bara en gång, utan också två gånger. Först fram till 2-3 och sedan fram till 3-4. När Leksand gjorde 3-5 orkade man dock inte komma tillbaka en gång till och till bortaklackens taktfasta hoppande och klappande rasade Timrå ihop totalt och Leksand kunde slutligen vinna matchen med 3-8. Det är siffror som kanske låter stora, men när ett lag faller ihop sådär, då fungerar ingenting och det bara rinner in fler och fler mål bakåt.

Saken var nu i praktiken klar. Timrå hade nio poäng upp med tre matcher, nio poäng, kvar att spela om, plus att man var tvugna att ta igen 24 mål på dessa tre matcherna. Det skulle man givetvis inte klara. Det fanns dock en liten, liten, teoretisk chans att man skulle klara det, men inför ett fullsatt och på nytt kokande Tegera arena kunde Leksand göra både 1-0 och 2-0 på Rögle, som dock reducerade, men när Filip Forsberg satte 3-1 i nät bakom Jonas Fransson, som hade kommit in, då förstakeepern, Martin Gerber, tvingats utgå p.g.a. skada, ja, då släppte alla spärrar och man kunde spela ut ordentligt. Med 7650 åskådare i ryggen, skanderandes "Vi är tillbaks!" slutade man spela redan innan slutsignalen gick. Klubbor kastades och spelarna kramade om varandra, allt till publikens öronbedövande jubel och Superstars taktfasta skanderande från Norra stå, "Vi är tillbaks!"

Det var nästan en salig sinnesstämning jag upplevde där i TV-soffan, nästan så att ögonen tårades. Som vi har längtat, kämpat och krigat för det här. Sju långa år av väntan, sju långa år av matchande, match för match, där vi alltid har haft det stora målet helt klart uppsatt framför oss, Elitserien. Där det gång på gång har havererat och där vi inte har räckt enda fram. Där en enorm tomhet har spridit sig i kroppen efter att det sista ljuset har släckts och man har vetat att det är ett helt långt år kvar till nästa chans. Nu är vi äntligen där. I Elitserien. Det är svårt att förstå om man inte är hockeysupporter själv, eller någon annan supporter för all del. Det är svårt att förstå hur mycket ett hockeylag kan betyda för en byggd, för en kommun, för en supporterförening, för en enskild individ. Det går inte att förklara, men klippen nedan förmedlar inget annat än ren glädje och jag hoppas att ni kan förstå denna helt underbara, euforiska känslan någotsånär. Titta och njut av klippen, bilderna och ljudkulisserna nedan, det här är magi mina damer och herrar och jag säger det ännu en gång, vi är tillbaks!!!

En intervju med Mr. Leksand själv, Jensa Bergenström, efter slutsignalen i lördags. Killen gråter av glädje i TV och det kan man leva länge på. Här inne slår ett äkta Leksandshjärta!

Vår egen Stico Per Larsson sjunger upp innan match tillsammans med 7650 åskådare i publiken, här är Bröder!

Slutminuterna, slutsignalen och den magiska stämningen efter densamma i lördags.

Vägen tillbaka genom kvalserien 2013!

Laget som gjorde det, som tog Leksands IF tillbaka till Elitserien:

Målvakter:
#30 Oscar Alsenfelt
#34 Erik Hanses

Backar:
#3 Alen Bibic
#6 Patrik Hersley
#7 Johan Svedberg
#26 Patrik norén
#29 Joonas Rönnberg
#37 Mattias Timander
#51 Kevin Kapstad

Forwards:
#9 Jacob De La Rose
#10 Pelle Prestberg
#12 Michael Raffl
#13 Jon Knuts
#14 Mark Hurtubise
#16 Filip Forsberg
#19 Tobias Forsberg
#23 Pär Edblom
#24 Fredrik Händemark
#32 Jens Bergenström
#44 Jacob Blomqvist
#49 Gabriel Karlsson
#61 Johan Ryno

Tränare:
Andreas Appelgren
Pär Hellenberg