Höstsäsongen börjar så smått dra igång, även om det i kalendern fortfarande är sommar. Klubblagsträningarna har inte dragit igång ännu, men landslagsaktiviteterna har däremot startat. EM stundar ju senare i november och innan dess är det ett gäng kortläger, några helgläger och några träningsturneringar som ska hinnas med.

Först ut var dock ett helgläger, som oturligt nog hamnade på årets varmaste helg, för två veckor sedan. Lägret hölls på Beckis i Stockholm och medan Sveriges övriga befolkning glassade ute i solen, med en kall öl eller en glass i handen, solglasen på och med vågornas kluckande i öronen hade jag och de övriga i landslagstruppen full goalballmundering på och tränade inne i en skapligt varm idrottshall, men det var bara att gilla läget.

Hur gick det då?
Ja, jag kan väl säga som så att jag nog tyvärr inte direkt stärkte mina chanser att få åka med till EM senare i höst. Det var visserligen över en månad sedan jag senast spelade goalball och fick ett skott mot mig, men det var lika för alla. Alla hade mer eller mindre haft ett litet sommaruppehåll innan lägret. I vanliga fall brukar det ta ungefär halva lördagen för mig att komma in i det betydligt högre och tuffare tempot än vad jag är van vid hemifrån. Så ävn nu.

Mitt spel under lördagsförmiddagen var bedrövligt. Mängder av misstag, bollar som studsade över mig, timingen i bollmötet var dålig, jag var för långsam och vid ett par tillfällen släppte jag in motståndarnas segermål med mindre än minuten kvar att spela. Vi hann med tre halvlekar under förmiddagens spelpass och mitt lag förlorade alla tre, 6-5, 6-5 och 7-6. Jämna matcher, ja, men vi fick hela tiden slå ur underläge, vilket gör det ännu tyngre att jobba ikapp. Ofta när vi väl kom ikapp gjorde jag ett misstag så motståndarna kunde ta ledningen igen. Nej, jag är inte alls nöjd med mitt spel...

Under eftermiddagen gick det betydligt bättre. Här spelade vi bl.a. en fullängsdmatch och det var ett helt annat försvarsspel än under förmiddagen. Matchen vann mitt lag med 14-8. Fortfarande mycket mål bakåt alltså, men det att jämföra med förmiddagen, då vi släppte 6 resp. 7 mål på en halvlek. Därför är jag klart nöjd med mitt spel under eftermiddagen.

Tyvärr föll jag tillbaka litegrann till förmiddagens spel under hela söndagen. Det var mängder av misstag, timingen var inte bra och jag var för långsam vid några tillfällen. Kort sagt var det inget av mina bättre läger och inget att skriva hem om direkt. Jag får dock ta med mig både det bra och det mindre bra, analysera det och försöka bena ut varför det blev som det blev. En del i det hela är så klart att jag inte är van vid varken det höga tempot eller matchspel över huvudtaget efter sommaren. En annan del är att det var väldigt, väldigt varmt, men en stor del i det hela är troligen psykisk. Särskilt i de matcher där jag gör misstag mot slutet och släpper in deras segermål med mindre än minuten kvar att spela. Det är som att jag fokuserar för mycket, så att jag istället tappar fokus, eller att anspänningen blir för hög om man nu hellre vill säga det. Det är samma problem som vi såg i klubblaget under Sverigeserien här i Linköping tidigare i våras. När vi hade likaläge eller låg i ledning tappade vi istället fokus och motståndarna kunde ofta ta ledningen eller kvittera igen. Det är en väldigt viktig bit att jobba med och jag tror nästan att jag får ta ett snack med vår idrottspsykolog, tommy, kring detta.

Jag fick dock chans till snabb revansch. Redan nästkommande tisdag, alltså förra tisdagen, var det nämligen dags för kortläger, denna gång i Malmö och här gick det betydligt bättre än under helgen innan. Jag var faktiskt riktigt nöjd med mitt spel till en början, men mot slutet blev jag tröttare än jag varit på väldigt länge. Vi var bara fem spelare på plats, vilket gjorde att det blev mycket tre mot två, där de två spelade utan ögonbindel för att pressa laget med tre på deras ytterkanter lite extra. Eftersom att jag inte har något att komma med rent offensivt om man jämför man de andra i truppen så fick jag spela mycket i laget med tre spelare och fick dessutom spela mycket back. Det var varmt i FIFH-hallen och jag svettades något kopiöst. Mot slutet av träningen kom jag knappt någonstans när jag slängde mig, jag bara halkade omkring där på min position. Slutsatsen av det blir att jag måste börja med undertröjor, i alla fall när det är såhär varmt.

Efter träningen hämtade Sofie och hennes far mig och vi åkte mot Hörby. Det var första gången jag var hemma hos henne, men det var trevligt, även om vi inte hann göra mycket mer än att äta, sova och äta lite till, innan vi åkte mot Lund för att därifrån ta tåget vidare hem mot Östergötland igen.

Det blev några fina och minnesvärda dagar här hemma hos mig, med mängder av Rederietavsnitt även denna gången, tror no det blev 30+ på de fyra dagarna hon var här, innan hon återigen reste hem mot Skåneland. Jag är så glad och tacksam för att jag får ha en så fin och underbar vän i mitt liv, precis som jag är oendligt tacksam för de övriga tre riktigt nära och äkta vänner jag har, som ni kan läsa mer om i ett inlägg lite längre ner.

Jag för min del åkte till Jennifer, som i sin tur hade varit uppe i huvudstaden och varit ledare för Nordic camp, ett läger för synskadade från hela norden. Med andra ord var hon skapligt trött, så det blev en tidig kväll där under söndagen.

Måndagen blev lugn, men resten av veckan var inte lugn. Då har jag och Jennifer nämligen jobbat på Sportis camp här i Mjölby och visat goalball för ett gäng mellanstadiebarn.

I tisdags gick vi därför upp 06:11. Strax innan 08:00 var vi på plats för att gå igenom lite detaljer för veckan och sedan tejpa planen och förbereda, innan de första barnen kom kl 09:30, vilket var tiden då vi började alla andra dagar, utom i torsdags, då vi fick sovmorgon enda till 13:30.

15:45 slutade vi alla dagar och vi hade "bara" fyra grupper om dagen, förutom i torsdags, då det bara var två. Tiden för varje grupp var också den väl tilltagen, för vi hade ungefär en timme för varje grupp. Trots det har jag varit helt slut på kvällarna. I tisdags lyckades vi sova i tre timmar när vi kom hem och alla kvällar har jag slocknat på två minuter när vi har lagt oss. Jag är inte van att stå upp hela dagarna och benen har känts ungefär som efter ett riktigt bra benpass på gymmet. Jennifer tyckte dock inte det var så farligt. Hon jobbade ju nämligen på Stadium sports camp tidigare i sommar, där hon också visade goalball. Där hade man arton grupper om dagen och jobbade ca tolv timmar, fyra dagar i veckan. det att jämföra med här, där vi hade fyra gruupper om dagen och jobbade ca fyra timmar effektivt. Jag fattar seriöst inte hur hon orkade med de fyra veckorna hon var på Stadium sports camp. Det är inte bra att jobba så mycket, så jag är glad att det "bara" handlade om fyra veckor, för att jobba 120%, det mår ingen bra av i längden...

Som en reaktion på veckans stående hela dagarna trodde jag att jag hade dragit upp min knäskada igår igen. Plötsligt kunde jag inte böja benet mer än knappt 90 grader. Det gick inte. Det gjorde svinont och det kom bara sådär. Hundratals tankar flög genom huvudet och den främsta var att "jaha, där försvann min chans att komma med till EM". Jag kunde knappt gå, haltade fram, men några timmar senare försvann det, lika plötsligt som det dök upp. Att stå upp hela dagarna frestar ju på ganska rejält på knäna, så troligen kan det ha något med det att göra och därför tar jag det lite lugnt nu i helgen med all träning och så, för på tisdag är det dags för kortläger igen, denna gången i Stockholm.

Idag har det således varit en träningsfri dag. Istället har jag ägnat mig åt att sitta vid datorn, som jag knappt har hunnit med de senaste veckorna, lagat mat och tvättat. Nu ska jag fortsätta min hemmafixardag med att städa och det är grundligt...

Hoppas att ni alla har en fin helg!