I torsdags granskade SVT:s Uppdrag granskning Leksands kommun och relationen till Leksands IF, klubben i mitt blåvita hjärta, klubben som har fler supportrar än något annat lag på så spridda håll i Sverige, klubben som drar publik var man än spelar, klubben som man antingen har kommit att älska eller att ogilla skarpt under den senaste tiden.

I programmet granskas Leksands kommun i huvudsak, inte Leksands IF. Leksands IF har dock haft ekonomiska problem vid ett flertal tillfällen efter att man senast åkte ur Elitserien, efter kvalserien 2006. Man har sedan dess satsat på att ta sig tillbaka och satsade till en början på en rad dyra transatlantspelare och andra storstjärnor. Under de två nästkommande säsongerna kan bl.a. jättemålvakten Ed Belfour, en annan målvakt i Jere Myllyniemi, Michal Grosek, Libor Prochazka, Tomi Pettinen, Robert Petrovicky, Ric Jackman, Roman Vopat, Anti-Jussi Niemi, Mattias Johansson och Eric Johansson nämnas. Det var spelare som gjorde att man hade utgifter som en Elitserieklubb under dessa säsonger, men man spelade i Hockeyallsvenskan. Under senare säsonger har man ändrat inriktning i klubben och satsar nu mer än någonsin på egna juniorer, spelare som inte har i närheten av samma löner som killarna ovan, men som ändå brinner för klubben, som är uppväxta i byn och som med andra ord har ett, vad man brukar kalla, "Leksandshjärta". Det är helt rätt väg att gå tycker jag. Att satsa långsiktigt på spelare som verkligen brinner för skölden på bröstet, på spelare som är villiga att offra det där lilla extra för att vinna en tät kvalseriematch, som kan innebära avancemang till högsta serien, en detalj som många av dessa dyra världsspelare har saknat.

Åsikterna kring vad och hur mycket Leksands IF betyder för byggden är delade i kommunen, men många, inkl. de som jobbar innom kommunen, har ett hjärta som bankar för de blåvita och är berädda att offra bra mycket för att få upp Leksands IF i högsta serien igen. Alla dessa dyra spelarna man värvade för 5-6 år sedan blev dock en väldigt dyr utgift och man lyckades ändå inte ta steget upp i Elitserien. Ekonomin blev sämre, men då kom Leksands kommun in i bilden.

Först sålde Leksands kommun sin ishall och den nya LRF-hallen till Leksands IF, för 1kr. Man ville dock fortfarande ha istid för skolor och allmänhet, så man betalade en hyra till Leksands IF för att få sina istider. Den hyran låg på 4,5 miljoner/år och skulle betalas in i 25 år. Det skulle alltså ge Leksands IF 112,5 miljoner under de 25 åren.

Det stannade dock inte där, för sedan köpte Leksands IF Leksands camping, för att göra det billigare för hockeyskolans logi och andra arrangemang. Priset var 30 miljoner. Det var det bästa pris kommunen fick för anläggningen, enligt kommunen själva, och man sålde alltså bara till den köpare som gav det högsta budet. Problemet var bara att samtidigt sålde kommunnen en liten trotoarbit till campingen, som då ägdes till 90% av Leksands IF och till 10% av Leksands kommun. Priset på trotoarbiten var 1kr. Trotoarbiten anmäldes då som basfastighet och campingen som tilläggsfastighet. Stämpelskatten bestäms sedan av basfastighetens köpsumma, alltså 1kr, vilket gjorde att köparen, Leksands camping, som ägdes av Leksands IF till 90%, inte behövde skatta för den. Man behövde inte heller skatta för campingen och de 30 miljoner man investerade i den, eftersom att den bara var en tilläggsfastighet på trotoarbiten. Därmed hade Leksands kommun, enligt Uppdrag granskning, hjälpt Leksands IF att slippa betala skatt på 1 miljon. Leksands kommun menar dock att det framgick klart och tydligt att det var Leksands kommun som var både köpare och säljare av campingen och att man gjorde manövern med trotoarbiten för att man själv och skattebetalarna skulle slippa betala 1 miljon i skatt.

Hursomhelst pantsatte kommunen sina kvarvarande aktier i campingen under 2010, något som är olagligt enligt kommunallagen, då kommuner inte får pantsätta egen egendom för att gynna ett aktiebolag. Man hade dock kollat med sin jurist innan pantsättningen och denne hade godkänt att man kunde göra så. När Uppdrag granskning senare kom i kontakt med denne jurist kunde han inte påminna sig någon sådan fråga från kommunen över huvud taget. Minns jag inte fel tror jag också att kommunen efter programmet gjorde en pudel, d.v.s. lade sig platt ner och erkände att man gjort fel, i det fallet.

Det stannar dock inte där, för år 2011 beslutades det att kommunen skulle sjänka 1 miljon/år till Leksands IF i fem år, så länge man inte går upp i Elitserien. Året efter, i höstas, under rekonstruktionen, ville Leksands IF att kommunen skulle gå i borgen för företaget, men kommunen valde istället att självmant höja sina hallhyror för istid med drygt 50%, 2,5 miljoner/år. För det fick man egentligen ingenting, men man hjälpte, enligt de själva, företaget att inte gå i konkurs, vilket hade inneburit en betydligt större kostnad även för kommunen, eftersom att de hyrde och hade andel i företaget. Uppdrag granskning menade då att det inte var någon riktig hallhyra, utan mer ett förtäckt bidrag för att hjälpa Leksands IF ur en kris så att de inte skulle gå i konkurs. Den nya hyran innebär att kommunen nu betalar ca 7 miljoner om året för sin istid i ishallarna, som ägs av Leksands IF. Det sägs även att kommunen hjälpte Leksands IF med 120 miljoner vid bygget av den nya Ejendals arena, numera Tegera arena, men kommunen har efter Uppdrag granskning anmält programmet för just detta. Det som inte framkommer i programmet är att 70 av de där 120 miljonerna är pengar som kommunen har investerat i sin egen idrottsanläggning, Siljansvallen, med nya omklädningsrum, en konstgräsfotbollsplan och parkeringar.

Allt detta är väldigt invecklat och rörigt kan jag känna. Man kan dock konstatera att Leksands kommun har trasslat in sig rejält i detta, men jag är bara supporter och lägger mig helst inte i allt bakom det som sker på isen. det är det jag brinner för, för ett fullsatt Tegera arena i en kvalserie, i ett SM-slutspel, för spelarna med den blåvita skölden på bröstet som krigar i 60 minuter för att forsera in den lilla gummitrissan i nätmaskorna bakom motståndarnas burväktare, för att höra 7650 åskådare explodera i ett enormt jubel, för att stötta laget i såväl medgång som motgång. Som man brukar säga inom Leksands IF, "pasion oavsett division". Det stämmer verkligen. Klart att det är lite speciellt när ärkerivalen Mora kommer på besök, när arenan fylls till sista stol inför en kvalserie eller liknande, men vägen dit består av långa bussresor för laget, matcher mot Troja och Tingsryd, mitt i mörkaste Småland, mitt i november. Det är matcher man också måste vinna för att nå det slutgiltiga målet. Det är inte målet som räknas, det är vägen dit. För mig finns inget annat än Leksands IF, jag kommer stå där, oavsett division, oavsett motstånd, vid varje match, vid alla tillfällen. För, "en gång leksing, alltid leksing"!