Imorgon vankas det kvartsfinal i OS för Tre kronor. Den troliga motståndaren blir Slovenien, som just nu leder playoffmatchen mot Österrike med 3-0. Slovenien ska inte kunna utgöra något hot för våra svenska kronor, inte med det spel de hittills visat upp. Visserligen skrällde man och slog Slovakien med 3-1, men nej. Å andra sidan var det just vad vi sa för tolv år sedan, 2002, i salt Lake city, när Vitryssland stod för motståndet i kvartsfinalen. Ett Vitryssland som hade hängt med hyfsat bra mot Ryssland i öppningsmatchen, men sedan förlorat stort mot både USA och tyskland. på pappret skulle man inte ha en chans, särskilt inte mot ett Sverige som hade slagit både Kanada och Tjeckien i gruppen. Ändå gick det som det gick. Vi minns alla ett av svensk idrotts största fjaskon i modern tid. tre kronor tog visserligen ledningen i matchen, men Vitryssland kvitterade och med knappt tre minuter kvar att spela kom den där målvaktstavlan av Tommy Salo, som numera är sportchef i Leksand. Ett skott som knappt var ett skott, men som han tappade in och det var 4-3 för Vitryssland. 4-3 till turneringens sämsta lag, mot turneringens stora guldfavorit. Hur kan det bli så?

Här kommer idrottspsykologin in i bilden. ett inte allt för otroligt svar är underskattning. Man trodde helt enkelt att det skulle gå lättare än vad det gjorde. Jag själv har varit med om det i goalball. Man scoutar ett motstånd innan man själv ska möta dem, tycker att de har jättedåliga skott och släpper billiga mål bakåt, så det här kommer bli pease of cake, men det blir det inte. Istället kuggar ingenting i när målen framåt inte kommer, trots att det där laget släppte skitmål när man scoutade dem. Frustrationen byggs upp, kanske rentav en insikt om "vad är det som håller på att hända? Vi kan ju inte förlora mot de här!". Ändå är det just vad man gör. Det där dåliga laget slog oss, man har underskattat motståndet totalt och omedvetet byggt upp en förvissning om att det här kommer att gå bra. 99 gånger av 100 slår sverige Vitryssland, men inte den gången, just då, tyvärr.

Tolv år går fort, men även för fyra år sedan försvann vi i kvarten, då mot Slovakien, som hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen mot Norge i plaayoffmatchen. Ändå gick man in och slog ut Tre kronor. Samma sak ska inte hända i år. Henrik Zetterberg, som nu tyvärr har utgått ur den olympiska truppen p.g.a. sin skada, var en av de spelarna som var med då, som också skulle ha varit med nu. Han har nog fått de andra att förstå att det inte finns några genvägar till ett OS-guld. Även om det nu är Slovenien som står för motståndet så gäller det att köra all in och spela vårt spel och inte slarva det minsta, för det har man inte råd med på den här nivån, inte ens när motståndet heter Slovenien. Så, visst tror vi på svensk seger imorgon?

På tal om Henrik Zetterberg så läste jag innan OS att han tjänar lika mycket som 600 damspelare tillsammans. Det är helt sjukt egentligen. damkronorna, som ändå har gjort en bragd under detta olympiska spel. 1-0 mot Japan, 4-0 mot Tyskland och så förlust i gruppfinalen mot Ryssland. Man ställdes då mot Finland i kvartsfinal, en kvartsfinal där Finland var tunga, tunga favoriter, men där svensskorna gjorde en enorm krigar och laginsats, vände 1-2 till 3-2 och satte sedan 4-2 i tom kasse. Sedan tog det visserligen stopp i semifinalen mot USA, som jag sätter en slant på kommer vinna OS-guld på damsidan, så nu blir det bronsmatch mot Schweiz. Schweiz, som har en grymt bra målvakt, så det blir tufft för damkronorna att knipa en medalj. Även om man inte gör det så har man ändå gjort mer än vad de flesta hade trott på förhand. Ännu större blir insatsen när man tittar på deras förutsättningar. Jämför man dem med Tre kronor så är det som att jämföra goalball med fotboll. Det finns nästan inga pengar i damhockey, åtminstone inte i Sverige. Det gör det inte i handikappidrotten heller. Många av damspelarna pluggar eller jobbar extra vid sidan av sin elitsatsning, medan herrarna är proffs och lever på sin hockey. Det är samma sak med goalball vs fotboll. I fotboll är man proffs och lever på sin idrott. I goalball måste man jobba eller studera vid sidan av sin elitsatsning för att gå runt ekonomiskt. Därför är damkronornas insats minst sagt bragdartad under detta olympiska spel, enligt mig.

Annars då?
Ja, det är våra svenska längdåkare som har levererat. Guld på både herr och damstaffetten, silver och brons till Emil Jönsson och teodor Petersson i sprinten, silver till Charlotte Kalla i både skiathlon och 10km, silver också till Markus Hellner i herrarnas skiathlon och så guld till Johan Olsson och brons till Daniel Richardsson på 15km. 9 medaljer än så länge alltså. Damguldet i staffett är nog ändå det häftigaste av de alla. Vilken spurt hon gjorde, vår egen Charlotte Kalla. Häftigt!

Vi har också flera medaljhopp framför oss. Både de svenska herrarna och damerna är klara för semifinal i curling och så har vi som sagt Tre kronor och Damkronorna att hoppas på. Anna Holmlund och Viktor Örling-Norberg i skicross kan kanske också ta några svenska medaljer om det vill sig väl.

Jessica Lindell Vikarby hade medaljläge inför damernas andra åk i storslalom nu idag, hon låg tvåa inför detsamma, men tyvärr blev det ingen medalj där och efteråt var hon så ledsen och besviken. Jag kan verkligen förstå den känslan, när man är så nära, så otroligt jättenära, men så skiter det sig ändå. Hade nästan lust att ge henne en kram där. Ingen medalj blev det heller för Henrik Harlaut i slopestyle. Hans poäng räckte tyvärr inte hela vägen. Annars tycker jag just slopestyle, freestyle, halfpipe, bordercross, skicross och sådana mer ovanliga skid och brädsporter är ruskigt roliga att följa. Bordercross och skicross är så actionfyllt och halfpipe, freestyle och slopestyle, det är så häftigt att de ens kan göra sådana trix. Snurra 3-4 varv, volta 3-4 varv osv. Det är häftigt tycker jag, men verkar totalt livsfarligt.

Så ja, än så länge ska vi vara nöjda med vårt svenska OS där borta i Sotji.

Vi övergår till hockeyn här på hemmaplan. SHL har ju uppehåll nu under OS, men allsvenskan spelar vidare. Det drar ihop sig nu, bara sex omgångar kvar, arton poäng. Det är guldläge för Västerås och Malmö, som är tio resp. åtta poäng före Karlskrona på fjärdeplats. Det är som bekant de tre främsta som går direkt till kvalserien och just nu är det Karlskrona, som inledde säsongen fullkomligt strålande, som är utanför topp tre och får spela playoff. Det jör man just nu tillsammans med Djurgården, Rögle och Mora. Djurgården, som har varit borträknade från direktplatserna ganska länge nu, närmar sig dock och med lite tur kan man kanske knipa en direktplats trots allt.

Ännu längre ner i seriesystemet, i Div. 1, har Allettorna nu spelats klart och där inträffade en lite häftig grej. Kallinge ledde Allettan södra inför sista omgången. Då mötte man Vita hästen, som låg tvåa. Det var alltså en ren seriefinal om vem som skulle vinna serien. Hästen vann matchen med 1-2 och passerade därmed Kallinge. Det häftiga är att det var exakt samma sak som hände förra året. Då ledde också Kallinge inför sista omgången. man mötte då Hästen, som vann med, just det, 1-2 och passerade Kallinge i tabellen. Att samma lag möts i sista omgången, två år i rad och dessutom med samma förutsättningar, + att matchen slutar med samma resultat, det kan inte vara särskilt sannolikt, eller vad tror ni?

Lämnar vi slutligen sportens värld så har jag en ren chilldag idag. Jag har visserligen både städat och tvättat, men att inte ha några måsten alls, att bara ta det lugnt, skjuta allt åt sidan och bara vara, det tror jag är både bra, viktigt och nyttigt för att kunna må bra. Att ta hand om sig själv, att inte göra något alls, bara glassa omkring i mjukisbyxor, dricka kaffe och lyssna på OS, det är livskvalitet det. Så, mina vänner, se till att bara vara någon dag då och då, inte ha något inplanerat över huvud taget, helt enkelt ha en chilldag deluxe.