I helgen avjordes den tjugonde upplagan av Malmö open. För vår del var det sjätte gången vi fanns med. Jag minns första gången vi deltog, 2009, då vi hade tränat "på riktigt" i ungefär ett halvår och i stort sätt inte hade koll på någonting. Vi var kort sagt ett gäng nybörjare. Det var jag, Albin, Jennifer, Kevin, som sköt två "third time throw" i rad, Thaer, som inte kunde engelska, och Johanna, som spelade i jeans och inte tyckte att man behövde värma upp varje vecka, för "det gjorde vi ju förra veckan", som åkte dit som spelare, med våra dåvarande coacher, där den ena, som var av det kvinnliga könet, inte tyckte det var något konstigt i att promenera rakt in i herrarnas omklädningsrum och där den andra var ytterst speciell. Han visade alltid upp en fin fasad utåt, var väldigt social och skapade nätverk och kontakter, men när det kom till kritan gjorde han alltid saker på sitt eget sätt, trots att han hade noll kunskap om goalball från början. Ändå vägrade han att ta hjälp av bättre kunnande utifrån, utan han tränade oss på det sätt han tyckte var bäst och så som han tolkade saker och ting. Att jag satt på huk i utgångsposition när jag kom in som lärling i landslaget 2010 säger det mesta i det fallet. Jag visste ju dock inte bättre. Jag hade aldrig sett hur någon annan satt, så jag kunde inte ta efter någon annan och coachen sa ingenting. Vi körde vårt race och egentligen kan man säga att allt vi lärde oss under de dryga tre åren han var tränare var fel. Såhär i efterhand är det glasklart att som vi tränade då, som vi agerade på planen osv. inte fungerar och inte är optimalt någonstans, men där och då visste vi inte bättre.

När Linda tog över oss efter honom var det som att börja om på nytt. Hon har dock gjort underverk med oss och ser man till att det bara är drygt två år sedan hon tog över, ja, då är det en enorm utveckling hos samtliga spelare. Det gäller inte bara oss spelare. Allt är betydligt mer proffesionellt idag, såväl spelare, ledare, organisation, träning osv. Då, för sex år sedan, var vi ett gäng pajasar som inte hade koll på någonting, hade minst sagt bristfällig teknik, både offensivt och defensivt, där vi egentligen inte lärde oss någonting av värde och där majoriteten av såväl spelare som ledare tog det hela med en klackspark och inte tränade för att vinna eller bli bäst. Det var mer det sociala folk var ute efter och även på tävlingar kunde uppträdandet vara minst sagt diskutabelt. Det kanske låter hårt, men det faktum att vi fortfarande blev knockade i nästan allting efter två års träning säger en hel del om den träning vi fick. Jämför det med de senaste två åren, när Linda har tränat oss. Nu har vi börjat vinna matcher, vi har ett helt annat försvar och även en helt annan offensiv nu jämt mot då. Det ska hon ha en eloge för, Linda. Hon har verkligen vänt det här laget och hjälpt oss dit vi är idag. Att hon gör det med en sådan glädje och verkligen tycker det är kul, + att hon mer än gärna tar hjälp av bättre kunnande utifrån, gör ju inte saken sämre.

Årets Malmö open kändes till en början dock som ett steg tillbaka för min del. Jag skulle spela bredd igen, något jag inte gjort på såhär stora tävlingar på två år. Det faktum att både David och dzenan, som är de två jag främst konkurerar med om platser i landslaget, skulle spela elit gjorde ju inte saken bättre. Det konkretiserade verkligen det faktum att de ligger steget före mig just nu. såhär i efterhand känns det dock bra. Varken David eller Dzenan fick särskilt mycket speltid i helgen och det är ju det vi behöver. Jag fick mängder med speltid. Visserligen inte riktigt mot det hårda motstånd som jag vill ha, men det var ändå matchspel och jag fick koncentrera mig på andra detaljer i spelet än just tempot.

Först ut i helgen var IFAS Power. Det blev tyvärr en typisk morgonmatch, där vi inte alls nådde upp i någon högre nivå. Det var främst defensivt som det brast. Bollar studsade över både händer och fötter, bollmötet och timingen i detsamma var inte alls bra och IFAS kunde enkelt vinna matchen med hela 14-7.

Nej, det var ingen av våra bättre matcher, men det var bara att ladda om för nästa match, mot Peja, från Kosovo. Vi hade scoutat dem lite innan matchen och konstaterat att de inte hade någon vidare offensiv, men att de var ganska stabila bakåt. Det gällde därför att inte bli otåliga om målen inte kom, att ha tålamod och fortsäta jobba metodiskt. Det gjorde vi bra. Vi tog ledningen med 1-0. Sedan kvitterade de visserligen till 1-1 och då kändes det väl lite sådär, men vi kunde dock återta ledningen och gå till pausvila med 3-1 på tavlan.

I andra halvlek rullade det sedan bara på. Vi gjorde 4-1 och 5-1 och därefter slappnade vi verkligen av. Det var inga hårda bollar vi fick mot oss, men vi gjorde vad vi skulle, limmade dem, spelade tryggt och stabilt och kunde slutligen vinna med 12-2. Vår första knock någonsin, vilket så klart kändes väldigt bra.

Nöjda med matchen laddade vi om för dagens sista match mot BSI Majolarna, som vi också hade scoutat litegrann innan matchen. De hade en skytt som sköt riktigt bra, men de andra hade inga jättefarliga skott, men också dessa hade en bra defensiv, så samma sak gällde egentligen här som mot Peja, att jobba metodiskt och inte bli otåliga om målen inte kom och stressa upp oss över det. Vi behövde dessutom vara mer på tå, för skotten mot oss skulle bli betydligt bättre än mot Peja. Som kuriosa kan nämnas att killen med det hårda skottet senare vann hela skytteligan i breddklassen.

Matchen då?
tyvärr lyckades vi inte alls med vad vi hade sagt innan och personligen var det helt klart helgens sämsta match. Vi hamnade snett redan från början. Det var farligt redan på deras första skott och det andra gick i mål. Jag släppte fyra mål bara i den första halvleken och det är inte okej någonstans. Alla målen var dessutom slarv med händer och fötter, kanske lite bristande fokus, så det var bollar som jag egentligen skulle ha tagit. 10-5 stod det i halvtid och då byttes jag ut. Både jag och Linda var inne på samma spår där, för det fungerade inte alls för mig där och då. Jag försökte hitta samma lugn och stabila känsla som mot Peja, mmen misslyckades totalt.

Jennifer kom hursomhelst in och gjorde det bra. Från min position på bänken tycker jag att hon räddade upp hela matchen för vår del. Själv tyckte hon inte alls det kändes bra, men ändå gjorde Majolarna bara 3-0 i andra halvlek. Det att jämföra med 10-5 i första. Det är viss skillnad.

13-5 slutade alltså matchen och Linda var allt annat än nöjd efteråt. Vi var inte heller nöjda, inte alls. Det var en riktigt dålig match, men det var bara att åka tillbaka till hotellet, gå ut och äta, sedan sova och ladda om till sista gruppspelsmatchen under söndage n.

Den spelades mot Nottingham. De hade vi inte hunnit scouta så mycket innan matchen, men likt Peja hade de ett ganska stabilt försvar, men inga mästerskyttar. Samma sak gällde därför här som mot Peja. Jobba metodiskt och behålla lugnet även om målen inte ramlade in. Den här gången gjorde vi det återigen bra. Det var ett helt annat fokus och en helt annan känsla än mot Majolarna och vi gick till pausvila med 5-2 på tavlan.

I andra halvlek gjorde de ganska snabbt 5-3. Ofta har vi då haft en tendens att vika ner oss och släppa in fler mål, tills motståndarna är ikapp och förbi, för att slutligen vinna matchen. Så blev det dock inte nu. Vi gjorde istället både 6-3 och 7-3 och sedan rullade det bara på, precis som mot Peja. Det där lugnet och stabiliteten i defensiven och vårt spel i stort infann sig och vi kunde slutligen vinna komfortabelt med 12-4.

Det innebar att vi slutade trea i vår grupp, bakom Majolarna och IFAS. Vi fick därmed möta trean i andra gruppen i match om femteplatsen i tabellen. Det visade sig bli Belgrad, ett lag vi inte heller hade hunnit scouta så mycket, men som vi hade hört hade såväl en bra offensiv som defensiv. Det gällde alltså, precis som mot Majolarna, att vara på tå, distinkta i vår defensiva aktion och ha tålamod framåt. Det gjorde vi bra även denna gången. Till en början var det dock jämnt. 2-2 stod det, innan vi kunde göra 3-2 på straff. I andra halvlek fortsatte vi att spela lugnt, tryggt och stabilt. Vi gjorde vad vi skulle och det räckte till seger med 8-4. En mycket stabil och väl genomförd match får jag säga. Tycker nog det var helgens bästa insats, från samtliga spelare. Vi jobbade tillsammans, satte bollarna där de skulle sitta och hade ett kompakt försvar. Kort sagt, en bra match.

Trots de två mindre bra matcherna så är jag ändå nöjd med helgen. Vi vann 3/5 matcher och bara det är stort för att vara vi. För bara två-tre-fyra år sedan var det inte alls ovanligt att vi blev knockade med 10-0 eller 11-1. Den tiden känns långt bort nu, även om det blev 7-14 mot IFAS och 5-13 mot Majolarna. Det är ändå ett helt annat spel nu jämt mot då. Det är en stor förvandling bara på de här senaste två åren. Tänk om Linda hade tränat oss från början. Jag undrar hur långt fram vi hade legat då?

Vi avslutar med den årliga statistiken från Malmö open, från 2009 och framåt. Förra året exkluderar vi dock, för då spelade jag elit, så det går inte riktigt att jämföra, men såhär har det sett ut genom åren:

2014 - 44-37 (+7)
2012 - 12-34 (-22)
2011 - 15-39 (-24)
2010 - 9-41 (-32)
2009 - 10-43 (-33)