Det här inlägget blir nostalgi för alla er som med värme minns 90-talet...

En påsk, minns inte exakt hur gammal jag kan ha varit, men precis som vanligt så vankades det påskpresent från mamma och pappa och precis som vanligt var det ledtrådar jag och Emma skulle följa. Det här året slutade det med "Titta under Johans TV". Där fanns ingenting, men under mamma och pappas TV fanns det. Ett TV-spel. Vårt alldeles egna första TV-spel. Ett Nintendo NES, ni vet, ett sådant där där man fick trycka in spelen, som var som fyrkantiga plastbitar med en liten bild på och en öppning på ena sidan, i en apparat, stänga en lucka och trycka på "start". Ibland kom det damm i såväl spelet som enheten och då fick man blåsa för att få det att funka. Ibland kunde färgerna i spelen bli konstiga och då fick man slå på enheten, så funkade det igen. Kanske inte helt rätt väg att gå, men det fungerade och så gjorde vi.

Vi fick inte spela när vi ville, utan vi fick fråga mamma och pappa om vi fick spela, precis på samma sätt som man fick fråga om man fick sova över eller se på film, för det fick vi inte heller göra hursomhelst.

Mina tre favoriter var så klart alla vårt Super Mario, Zelda och Ducktales 2. Oj vad jag spelade dessa tre spelen. Ducktales klarade jag en gång och Zelda kom jag till sista labyrinten på, men den klarade jag aldrig. Mario klarade jag faktiskt heller aldrig, tro det eller ej. Däremot minns jag spelen med all tydlighet. När jag tittar på videorna nedan väcks minnen till liv, såväl av banor och företeelser som händelser i spelen. Spelen var så klart i 2D, förutom Zelda, som var lite revolutionerande, för där kunde man gå åt alla håll. Man kunde gå in i dörrar, som var som svarta hål, och där inne köpa svärd, pilbågar, ringar och annat man skulle ha för att klara spelet. I vissa dörrar kunde man också satsa pengar och antingen vinne eller förlora. Spelet gick så klart ut på att klara av alla de nio labyrinterna, med allt svårare svårighetsgrad, och sedan rädda prinsessan Zelda, men som sagt, så långt kom jag aldrig. I Mario gällde det att klara banan i fråga på tid, annars dog man. Man hade tre liv innan det blev "game over", men man kunde fånga extralivssvampar eller få extraliv om man samlade tillräckligt med pengar. Det gällde att klara av de fyra världarna, med fyra banor i varje värld, där den fjärde banan i varje värld var "bossen", där man alltid skulle döda Bouser på ett eller annat sätt. I Ducktales fanns det fem banor om jag inte minns fel, "Ön", "Båten", "Öknen", "Slottet" och "Första banan". Första banan var helt klart min favorit. Båten och Öknen var svårast tyckte jag.

Oj, oj, som ni förstår, vilka minnen det här är! Här nedan kan ni som sagt också, om ni vill ha lite extra nostalgi, titta på longplays av de tre spelen...

På lågstadiet hade en kompis ett Playstation. Ni vet, det första playstation, med spelen på skivor. Där satt vi och spelade oräknerliga timmar. Hans pappa kände någon via sitt jobb som berände spel, så han fick nya spel titt som tätt, men de spelen vi spelade mest var V-Rally, Formula one 95 och Tomb Rayder 2. V-Rally var det spel som gick varmast och när man tittar på det nu ser man hur dåligt det var. Det var visserligen klasser bättre än de gamla NES-spelen, men motorljuden är jättedåliga, liksom kartläsarrösten och musiken. Bilarna ser inte alls verkliga ut, grafiken ser nästan tecknad ut och bilarna går inte sönder, men på den tiden var det bra. En kompis hade sagt att om man klarade alla banor i spelet fick man bygga egna banor och efter det försökte vi ta oss igenom spelets alla rallyn med dess olika sträckor, för att få bygga egna banor. En gång var vi snubblande nära på att lyckas, men inför sista sträckan på sista rallyt hängde sig spelet och vi fick starta om.

Formula one 95 spelade vi oftast med on board-cam, oftast Monacos GP och oftast var vi Michael Schumacher, på den tiden i en Benethon. I klippet nedan ser vi Monacos GP, men spelaren har valt en Mclaren, inte Benethon.

Tomb Rayder kunde man antingen köra uppdragsmässigt, då man var ute i det vilda och skulle döda djur och grejer, jättesvårt var det, eller träningsmode, då man var hemma i Lara's hus, där man bl.a. kunde bada i swimingpool, stänga in betjänten, som följde efter en hela tiden, i frysen, gå en hinderbana utomhus och hoppa ner och bryta nacken från övervåningen. Vi brukade springa runt och ha kul, men avslutade alltid med att antingen dränka Lara i poolen eller bryta nacken på henne på ovan nämnda sätt Nedan ser ni en walk through i hennes hus.

En annan kompis hade ett Nintendo 64, vilket jag och emma också hyrde över en helg en gång. Ja,inte från min kompis då, utan från leksaksaffären hemma i stan. Där fick man hyra ett 64 över en helg med två valfria spel till. Minns inte vad det kostade, men vi hyrde så klart Mario 64 och sedan var det något bilspel som inte var så roligt. Mario 64 är en riktig klassiker och jag älskade att bara springa omkring i det stora huset/slottet, simma, gå runt lite varstans och göra ett uppdrag då och då. Helt klart ett av de roligaste spelen till Nintendo 64. Det och Golden eye var mina favoriter till den konsollen, särskilt toalettbanan på Golden eye, där jag antingen brukade ställa mig inne på en toalett och vänta tills motståndarna öppnade dörren och sjuta ihjäl dem, eller sätta fast minor lite överallt och sedan spränga alltig.

Så fick vi vår första dator, en Gateway med Windows 98. Mina första spel var Need for speed 2 och GTA. Till Need for speed 2 fanns det hur mycket koder som helst, så man kunde tävla som en skolbuss, ett utedass, en blomlåda, en T-rex, en trästock och ja, hur mycket orealistiska föremål som helst, men kul var det. Jag och min kusin brukade spela tillsammans och alla motståndare hade namn från Spindelmanen. Minns att de orangea motståndarna var Hob Goblin, de ljusblå var King pin och de mörkgröna var Skorpionen. I sann Need for speed-anda sänktes bilen ner på vägen igen om man kraschade, grafiken var jättedålig och bilarna gick inte sönder. GTA såg man gubben uppifrån på den tiden och det fanns bara fyra vapen på hela spelet, pistol, maskingevär, eldkastare och micilgevär. Vapnen låg ofta i trälådor på trotoaren som man kunde slå sönder. Ljuden var jättedova på hela spelet och det blev aldrig natt. Det gick inte att simma, så åkte man ner i vattnet dog man. När man fick Uppdragen stod dem i gult på skärmen, samtidigt som en röst, som skulle föreställa telefonsamtal, pratade något som inte liknade något modernt språk.

Jämför det här GTA med GTA V. Det är viss skillnad om man säger så. GTA V kommer jag aldrig kunna spela och det känns faktiskt lite typiskt att precis i den vevan som min syn blev sämre började både TV och dataspelen utvecklas enormt. De här nyare spelen som ser helt verklighetstrogna ut fick jag aldrig uppleva. Tyvärr. Jag minns att jag och en kompis någon gång i slutet av 90-talet fantiserade om ett dataspel som såg nästan helt verkligt ut och där man skulle kunna åka på vägar som finns i verkligheten och röra sig helt obegränsat i spelet, något som är i princip sanning idag. I mitt huvud är dock spelen fortfarande lite sådär halvt overkliga, med lite konstiga skuggor, halvkantiga gubbar med inte helt verklighetstrogna rörelsemönster. Man kan säga att jag lever kvar lite i det som var för drygt tio år sedan...