I tisdags skrevs idrottshistoria. EM-guld till Sverige U21!

Det var första mästerskapsmedaljen sedan det legendariska bronset i USA 94. Det var första finalen för ett svenskt herrlag sedan 1992, då U21-grabbarna också var i final. Den gången blev det förlust. Nu blev det vinst och det var första guldet för ett svenskt herrlag sedan OS 1948, då man slog Jugoslavien i finalen.

92 var mästerskapet betydligt mindre än det är idag. Att Sverige nu över huvud taget kvalificerade sig dit var starkt bara det. Man vann först sin kvalgrupp, efter en grym insats mot starka Turkiet i sista gruppspelsmatchen, och ställdes sedan mot Frankrike, som vann sin kvalgrupp, i playoff. Vinnaren av playoff skulle få spela EM och Frankrike sågs som jättefavoriter på förhand, med ett väldigt starkt lag. Man vann också första mötet med 2-0 och Sveriges chanser såg ännu mindre ut än innan playoffspelet, men då åkte man ner till Frankrike och gjorde det omöjliga, vann med hela 1-4 och totalt 3-4.

Därmed var EM-drömmen sann för de svenska grabbarna.

I Gruppspelet ställdes man där först mot Italien, som tog ledningen, men genom två mål vände Sverige på steken och vann matchen med 2-1. Ett sent mål avgjorde där, i 86:e minuten.

Även mot England i andra matchen skulle det bli ett sent avgörande. Här var det England som stod för det. I den 85:e minuten kom matchens enda och avgörande mål och genast såg chanserna för avancemang betydligt sämre ut, men man gjorde det man behövde göra mot favoriten Portugal.

Portugiserna tog visserligen ledningen och såg där och då ut att skicka bort Sverige från medaljspelet, men återigen kom Sverige starkt på slutet och kunde kvittera portugals ledning i den 89:e minuten. Samtidigt som England förlorade mot italien med 1-3 innebar det att Sverige slutade tvåa i gruppen och skulle få spela semifinal mot Danmark.

Ett danmark som på pappret hade ett mycket bättre lag, men där Sverige spelade en bländande fotboll i första halvlek, gjorde både 1-0 och 2-0 och finalen såg plötsligt inte så avlägsen ut. I andra halvlek förbyttes rollerna dock totalt. Danmark fick in en reducering och med den pressen, det enorma spelövertaget och den totala dominansen man hade efter det trodde jag aldrig att sverige skulle hålla undan. Det var några rejält svettiga och spännande minuter där, men Istället för 2-2 kom till slut 3-1, helt ologiskt sett till matchbilden, och sedan också 4-1, vilket innebar seger för Sverige och den första mästerskapsfinalen sedan det där U21-EM'et 1992.

Det rådde fotbollsfeber i Sverige redan här och inför finalen vallfärdade hundratals svenskar ner till Prag för att stötta svenskarna i jakten på guldet. Ett guld som det skulle mycket till för att ta, för motståndet utgjordes av Portugal, som slog Tyskland med hela 5-0 i sin semifinal.

Själv trodde jag nog inte heller riktigt på guld. Tyckte mest det var häftigt och stort att Sverige ens var i final. Det händer ju inte direkt varje dag och denna final var inte helt osannolikt något man aldrig skulle få uppleva igen. Många trodde att Portugal skulle köra över Sverige, men svenskarna gjorde precis som man gjort under gruppspelet, spelade med en tight och mycket stabil defensiv och även om det var Portugal som förde spelet var det 0-0 efter både full tid och förlängning. Vem som tog hem guldet skulle alltså avgöras på straffar.

Sverige satte både sin första, andra och tredje straff, medan portugal missade sin tredje. Med två straffar kvar hade alltså sverige guldet i sin hand och om man satte fjärde straffen skulle det sätta en enorm press på portugal. Tyvärr gjorde man inte det. Man missade och portugal gjorde istället mål och inför den sista straffomgången var det helt jämnt igen. Där nätade Sverige för fjärde gången och när det behövdes som mest klev Patrik Carlgren fram och räddade Portugals femte sttraff och i och med det var saken klar. EM-guld till Sverige!

Jag skrek rakt ut här hemma och sambon, som hade gått och lagt sig, sa att halva Johannelund gjorde detsamma och det var nog inte bara här man gjorde det. Totalt såg över två miljoner tittare finalen och om man skulle lägga ihop allas segervrål, då skulle decibelmätarna garanterat få kortslutning.

Vilken glädje, vilken känsla. Det var helt ofattbart och scenerna där nere i Prag var helt galna. "Den gula väggen", som hade stöttat Sverige genom hela turneringen och som nu hade växt sig större än någonsin efter alla hundratals som kastat sig in i sina bilar, tåg eller flyg, tagit sig ner till Prag bara för den här matchen, skanderade både det ena och det andra och glädjrn bland spelarna var nästan ofattbar. Ljudtrycket var enormt och glädjen var rent euforisk. Det var häftigt att se.

Känslan och glädjescenerna i all ära, men när den största euforin har lagt sig, då kommer något ännu större att finnas kvar efter den här bragden. Det tog 21 år, men nu har en ny Ravelli, en ny Brolin, en ny Kennet Andersson, ja, helt enkelt en ny generation svenska hjältar fötts, för att inte tala om alla småkids som har fått nya idoler i och med det här. Hur många barn kommer inte gå ut på grusplanen där hemma, med en boll under armen och leka att de är Oscar Hiljemark, Oscar lewicki, Simon Tibbling, John Guidetti, Patrik carlgren eller någon av de andra hjältarna? Det här betyder så mycket mer än bara ett EM-guld. Det är nya hjältar, nya idoler och inte minst nya insprationskällor som har fötts. Grabbarna har långt ifrån haft det bästa laget i turneringen, men gång på gång har man visat att det går ändå, bara viljan, tron och motivationen finns där. Bäst på pappret behöver inte alltid betyda bäst på planen. Det har man visat i match efter match och det är något som jag själv kommer ta med mig som en extra morot i jakten på en paralympicsplats nästa år. Trots mina relativt dåliga förutsättningar här på hemmaplan, både när det gäller motstånd och kunnande, så går det ändå. Bara viljan, tron och motivationen finns där!