Redan december, vad säger ni, visst har det här året bara försvunnit?

Jag gillar december och personligen är jag glad över att oktober och november är över. De brukar normalt sett vara mörka, grå och tråkiga, men i år tycker jag faktiskt att även de har rusat förbi. Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om, utan det ska handla om det ni ser på bilden här ovan.

Efter tre års utbildning är det nämligen nu slut. Elitidrottsskolan 2014-2016.

Elitidrottsskolan är ett sammarbete mellan svenska parasportförbundet och Sveriges paralympiska komité, som har till syfte att utbilda atleter som inom rimlig framtid har chansen att nå ett paralympics. Utbildningen ska ge nycklar och vägledning för att hjälpa de aktiva att nå den absoluta världstoppen, genom föreläsningar i och omkring träningslära, idrottspsykologi, kost, inspirationsföreläsningar, föreläsninar med förbundets olika sponsorer, mediaträning, ja, allt ni kan tänka er.

Tittar man på ovanstående och vad utbildningen lovar så tycker jag definitivt att den har motsvarat mina förväntningar. Eller, om jag ska vara ärlig så hade jag inte så stora förväntningar när jag påbörjade utbildningen, tyckte mest att det skulle bli kul och intressant, men oj så mycket jag har lärt mig under de här åren!

De passen som har varit de tyngsta med mest information har varit passen med träningslära. Tretimmarspass med mängder av information, lett av Westeinn Hafsteinsson, som bl.a. har Daniel Stål, eller Diskusdanne, som jag kallar honom, som adept. Westeinn har många år bakom sig som främst diskustränare, så han vet vad han pratar om och jag har fått ut massor av hans pass, även om det där och då känns ganska övermäktigt med all information om träningsplanering, när man ska träna vad och varför, hypertrofi, maxstyrka, accelerationssnabbhet, reaktionssnabbhet, anaerobisk uthållighet, aerobisk uthållighet, antal reps och set i styrkan, förberedlser inför mästerskap, rörlighetsträning och inte minst sömn.

Detta i kombination med idrottspsykologin, ledd av Tommy Karls, som själv var med under OS i L.A. 1984, har gett en betydligt mer medveten och målinriktad träning och livsstil i stort.

Jag har alltid varit analytisk och reflekterande över mig själv och min prestation, men i och med den här utbildningen har analyserna och reflektionerna nått en ännu högre nivå och jag har framförallt fått mer kunskap i varför man tränar på ett visst sätt, vad just den träningen vi sysslar med har för fördelar i just goalball, för det är ju ändå det vi ska bli bäst på.

Tommys pass har givetvis också berört vikten av sömn, för det är trots allt så att sömn är den bästa återhämtningen och för att kunna prestera maximalt måste man sova tillräckligt antal timmar. Det är lättare sagt än gjort och det är där livspusslet kommer in i bilden. Livspusslet har gett mig massor kunskap och framförallt gjort mig mer medveten om hur viktigt det är att samspelet mellan alla bitar i livet fungerar för att du ska kunna prestera i din idrott. det räcker inte med att den fysiska träningen fungerar för att du ska vinna. Den mentala träningen är minst lika viktig och där har vi gått igenom en mängd olika senarior, verkliga som fiktiva och hur du som idrottare hanterar dessa. För det är trots allt så att den som är mest mentalt förberädd inför ett mästerskap, den vinner många gånger också guldet.

Det är dock inte bara det mentala som livspusslet handlar om, utan att få vardagen att gå ihop. Sömn, mat, vila, det sociala livet med vänner och familj, ja, vardagen helt enkelt, för alla bitar inverkar på hur du sedan presterar på planen, eller vad din tävlingsarena nu består av.

Sömn har jag pratat om i ett annat inlägg, men vi drar det kort ändå. Får du inte tillräckligt med sömn försämras bl.a. reaktionsförmåga. I en idrott där bollen kommer mot dig i 80km/h och det gäller att vara blixtsnabb för att hinna med, då kan det få stora konsekvenser.

Ofta är det dock inte bara att gå och lägga sig. Eller, i grundeen handlar det bara om att planera och strukturera sin vardag så att man faktiskt går och lägger sig i tid. Det kan vara viktigt för alla, men särskilt viktigt för en elitidrottare. Det går inte att fixa det och det innan jag ska gå och lägga mig, vips är klockan närmre midnatt och jag har förlorat två timmars sömn. Det går inte, för det kommer påverka prestationen dagen efter. Därför handlar det om att planera, strukturera och inte minst prioritera för att få den sömn jag behöver.

Sedan har vi kosten. Det handlar inte bara om att äta, utan att äta rätt. Det är inte så petigt så att jag aldrig kan trycka en pizza, men det ska man också få göra. Det är viktigt att unna sig för att kunna må bra. Det är när det blir en pizza i veckan eller ännu oftare än så som det börjar bli problematiskt, när det blir en vana snarare än ett undantag, då ska man nog börja fundera lite över sina matvanor, men att äta en glass, en bit kladdkaka med grädde eller en extra kaka någon gång då och då, det har ingen dött av och det gör absolut ingenting.

Det sociala livet måste också fungera för att prestationen ska optimeras, det handlar inte bara om träning, träning och ännu mer träning. Du måste må bra i dig själv också och ofta gör vi det när vi umgås med våra nära och kära. Därför får man aldrig glömma bort det sociala livet vid sidan av träningen. Visst, man kanske får prioritera bort någon födelsedag här och där, men att prioritera bort vänner och familj helt för träningen, det tror iaf inte jag är en vinnande väg. Snarare tvärtom. Umgås så mycket det bara går med vänner och familj, för det kan rentav vara så att det kan vara en plan B för att ändå kunna prestera på en kommande tävling om träningen i plan A inte blir av.

För det är också viktigt, att ha en plan B om något skulle hända, en plan B som säkerställer att ja ändå kan prestera på tävlingen, även om något skulle komma i vägen och störa min träning inför tävlingen. Nu går det givetvis inte att strunta i träningen och tro att man ska prestera ändå, bara för att man umgås med familjen istället, men om ett pass blir struket av någon anledning, då är det ingen dum idé att träffa en vän eller liknande istället, att iaf göra något som jag mår bra av, för mår jag bra, då ökar chanserna drastiskt till att jag kommer prestera på den där tävlingen, om jag har förberett mig innan.

Nu blev det väldigt långt det här och det finns mycket kvar att ta upp, många faktorer som kan spela in på en prestation eller utebliven prestation, men vi rundar ändå av här känner jag, annars orkar ingen läsa ändå. Kanske har ni inte ens orkat läsa hela vägen hit, men har ni gjort det så kan jag meddela att det roligaste med hela utbildningen har varit att träffa andra idrottare. Idrottare som har samma mål som jag själv, att nå paralympics. Vissa har redan gjort det och en, carl Forsman, tog guld nu i Rio och är dessutom nominerad till Gerringpriset.

Att träffa andra idrottare såhär ger enormt mycket, inte minst för sammanhållningen i truppen under t.ex. ett paralympics. Annars blir det lätt att de olika idrotterna umgås var för sig, man känner inte riktigt de andra, för man träffas ju aldrig och umgås aldrig ute på vanliga tävlingar och turneringar. Nu har vi lärt känna varandra över idrottsgränserna, man håller koll på varandras tävlingar och prestationer på Facebook och umgås mer alla tillsammans när man väl är på plats i paralympicsbyn. Jag har förvisso aldrig varit med på ett paralympics än så länge, men jag kan tänka mig att det är så. Helt säkert är iaf att jag under de här åren har lärt känna en rad väldigt trevliga och sympatiska människor och det är jag väldigt glad för. Därför vill jag avsluta med att tacka för de här tre åren, de har varit väldigt givande, intressanta och lärorika, tack!