Att gräva i bloggarkivet kan vara en riktig guldgruva. jag blir stolt över mig själv. Vilka texter, vilka gripande och känslosamma texter jag har skrivit genom åren. Det gäller bara att vara i rätt "mode" så att säga. det är jag sällan numera, tyvärr, men här, i februari 2011, var jag det och då såg det ut såhär. Fint, vackert, med en touch av hopp i en maktlös och hjälplös vardag, där det jag ville helst av allt inte gick och där jag inte kunde göra det jag ville göra...

"Vad ska man säga...

Kanske låter uppgivet och kanske är det så. Just nu åtminstone. Allting är bara upp och ner, jag vet ingenting och kan inte göra någonting.

När den man bryr sig mest om i hela världen mår såhär,
när man själv står bredvid, utan att kunna göra något alls,
att känna maktlösheten ta över helt,
att inte veta vad man ska göra,
Då blöder mitt hjärta.

När sådant här händer,
när man vill så mycket,
när man vill hjälpa, krama, hålla om och trösta,
när allt man har och vill ge stöts bort,
då blöder mitt hjärta.

När ensamheten tar över,
när dag efter dag pacerar utan ett ända sms,
när alla magiskt fina minnen rullas upp, sekund för sekund, detalj för detalj,
när hjärtat svämmar över av oändlig kärlek och skriker efter den famn jag föralltid vill vara i,
när kärleken för tillfället inte är besvarad,
då blöder mitt hjärta.

När livet är förbannat orättvist,
när ens egna problem framstår som dammpartiklar i jämförelse med andras,
när man känner i hela kroppen att man är på fel ställe, men inte kan ta sig dit man vill vara,
när allt känns tomt och ensamt,
då blöder mitt hjärta.

Vänskap är bäst för oss just nu, det inser jag med.
Men vilken vänskap?

Jag hoppas för allt i världen inte det ska sluta såhär,
att vi hittar tillbaka till varandra en vacker dag,
som vänner, eller ännu hellre,
som världens finaste och lyckligaste kärlekspar.

Låt oss slippa den ofattbart långa, mörka och hemska läkningsprocess som i värsta fall kan vänta,
den process som innebär att komma över någon man vet att man kan dela hela livet tillsammans med,
en process som sliter hjärtat ur kroppen på en,
den process som innebär att gå vidare från den kärlek man vet att man alltid kommer älska, vad som än händer.

Min stora dröm här i livet är att vi en vacker dag hittar tillbaka till varandra, försiktigt smeker varandras fingertoppar, flätar samman fingrarna, ler ömt mot varandra och omfamnar varandra i en omfamning som aldrig, aldrig, tar slut. En dröm som ligger väldigt långt bort just nu, men som på intet sätt är omöjlig, för som sagt, ingen vet vad framtiden har att erbjuda. Det kan enbart tiden utvisa, men just nu är vänner bäst för oss, hur jobbigt det än känns.

I vilket fall så är nära och bra vänner tusen gånger bättre än detta som är nu, för såhär vill varken du eller jag ha det, det vet jag, och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi alltid kommer vara vänner om det inte blir mer än så, för jag vill aldrig någonsin förlora dig ur mitt liv.

"När ditt inre gråter, ditt liv känns tomt.
Människor sviker och allt gör ont.
Hjärtat plågas av varje slag.
När du aldrig tror att de ska bli dag.
När natten är mörk, frukta ej.
Du vet att jag finns här för att beskydda dig.
Livet är svårt och känns kallt,
men jag lovar,
jag offrar allt.
För att du inte ska gråta tårar av blod.
Detta kallas vänskap inte mod."
(© copyright M.Nilsson.)

Min ängel, mitt hjärta. Mitt älskade, älskade fina hjärta."