I torsdags var det då äntligen dags för premiär av SHL 2016/17. Kändes nästan lite konstigt med tanke på hur fint vädret har varit nu i september. Hockeyfeelingsen har inte riktigt kommit än, för det känns nästan mer som sensommar än som höst och det känns fortfarande lite som träningsmatcher.

Upp till Leksand skulle vi i vilket fall och minibussarna avgick från Norrköping 11:30 och större delen av resan upp tillbringade jag med att läsa kurslitteratur inläst med talsyntes. Sådär halvkul kan jag väl lite diplomatiskt säga. Även resan hem tillbringade jag med detta, innan vi var framme i Norrpan igen strax innan tre natten mot fredag.

Väl framme i Leksand skulle Superstars ha en marsch till arenan, men tyvärr får jag säga att det var en flopp. Väldigt oorganiserat, ingen som riktigt tog tag i det och inte särskilt mycket folk. Flera av de som var med upp nu, som också var med i premiären mot Timrå förra hösten, sa att det var mycket bättre förra året. Mer organiserat och betydligt mer folk, vilket är lite konstigt med tanke på att vi då spelade i Allsvenskan, men att vi nu, mot alla odds, är tillbaka i SHL igen.

Matchen då?
Ja, den vann Djurgården med 5-2, men jag blev ändå positivt överraskad. Det var en dipp där i andra perioden, där Djurgården gick från 1-1 till 1-4 på knappt fem minuter, men annars såg det bättre ut än vad jag hade förväntat mig att det skulle göra.

Vi ska komma ihåg att det är första gången många av de här spelarna spelar på en såhär hög nivå, ta Daniel bertov som exempel. Han lirade i Hockeyettan förra säsongen, plockades in till Leksand innan transferdeadline, gjorde det riktigt bra och spelar nu i SHL med laget. En väldigt, väldit snabb resa, så klart det kommer ta ett tag innan killarna kommer in i det högre tempot och det lite annorlunda spelet som är i SHL jämfört med i Allsvenskan. Vi måste ha tålamod, men samtidigt ska vi inte inbilla någon att det kommer bli en lätt säsong. Vi kommer få kriga för varje poäng och undviker vi kval till våren, då är det en jäkla bonus. Nej, fokus den här säsongen är i huvudsak att kvala sig kvar i ligan till nästa säsong och det tror jag att vi har goda chanser till att göra, i synnerhet med det här laget, som var med förra säsongen när vi gjorde "the miracle on ice" och med Perra i båset. Han kanske inte är vad man behöver i båset på sikt, men för att etablera sig i SHL och få laget att kriga tillsammans och mala ner motståndet i kvalet när det verkligen gäller, då tror jag knappast att man kan ha en bättre coach, så i nuläget är Perra perfekt, det tror jag.

Trots förlust med 2-5 i torsdags var stämningen ändå på topp, precis som alltid i Leksand. Det spelar ingen roll vad det står på tavlan, vi håller igång hela matchen ändå, hoppar, klappar och sjunger. Det är jag stolt över, för det är det inte många klubbar i Sverige som gör. Jag lyssnade exempelvis på LHC's första hemmamatch för säsongen, derby mot HV71, men det var inte ens 6000 åskådare på plats, 5620 för att vara exakt, och det var helt knäpptyst i hallen.
Jag menar, vafan, kom igen! Det är premiär och dessutom derby, ändå gapar nästan 3000 stolar tomma i arenan och det gick nästan att höra vad spelarna skrek till varandra nere på isen. Tyst som i en kyrka. Nej, där har White lions en hel del att lära av exempelvis Superstars och Järnkaminerna, som, i mina ögon, är Sveriges två klart främsta supporters när det gäller att hålla igång på läktarna.

Såhär lät och såg det ut i torsdags.