På bilden:
#1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Jimmy Danielsson, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och coach Linda Morberg.

Hittills under året har vi haft dubbla landslagsläger och en tävling, där det blev guld, som ni kan se på bilden ovan!

Första landslagslägret för året brukar vi alltid ha under första helgen av året, men nu var det framflyttat en vecka. Det var dock ett läger där jag återigen höll hög kvalitet och spelade riktigt stabilt och bra, precis som jag har gjort under de senaste lägren.

Känslan efteråt var väldigt bra och jag kände verkligen att jag skulle kunna konkurera om platserna till VM senare i år, om jag bara fortsätter på samma bana.

Andra lägret, två veckor senare, var dock inte alls lika bra. Känslan efter det lägret var inte alls lika bra, jag kände mig besviken och inte alls särskilt nöjd med min insats. Jag släppte in betydligt fler mål än vad jag har gjort under de senaste lägren och den största boven i dramat tror jag var sömnen.

Jag sov nämligen skitdåligt natten till lördagen. Hade sovit elva timmar natten till fredagen, somnade ändå direkt på kvällen, men vaknade 00:30 och sov inte mer efter det. Det gjorde att lördagen gick som i en dimma, jag var skittrött och när man har brist på sömn försämras ju reaktionsförmåga och liknande, vilket inte alls är bra i goalball, som ju är en väldigt explossiv idrott.

Söndagens spel var något bättre än lördagens, men där tror jag att självförtroendet efter lördagens mindre bra insats satte käppar i hjulen och gjorde att jag inte riktigt kunde prestera på topp.

Nästa landslagsaktivitet är ett träningsläger i Ukraina i början av mars. Dit åker vi med åtta spelare, varav fem redan är klara. De sista tre platserna ska fördelas nu efter helgens tävling i Malmö, där jag slåss om de tre platserna tillsammans med David, Olof, Dzenan och Albin. Albin var dock inte med under helgen av personliga skäl, så honom kan vi nog räkna bort. Då var jag den enda av oss kvarvarande fyra som spelade på breddnivå i helgen, vilket så klart är till min nackdel, men å andra sidan vann vi guld i breddklassen, så helt orimligt att jag kommer med till Ukraina är det inte.

Tävlingen i helgen då?
Ja, det var Malmö open, en årligen återkommande tävling för ca. 2000 idrottare från 28 olika nationer som tävlar i 14 olika idrotter, däribland alltså goalball.

Vi, Linköping, har ställt upp i Malmö open alla år sedan 2009, med undantag för förra året, då det strulade till sig så att det inte blev något.

De första åren blev vi i princip knockade i alla matcher, förlorade med typ 0-10, slutade sist och hade typ -40 i målskillnad.

Vi har sakta men säkert klättrat uppåt, tagit medalj vid ett par tillfällen, men aldrig vunnit, förrän nu.

Det var dock en oerhört jämn tävling.

Laget spelade en match i fredags, innan jag kom ner, eftersom att jag deltog under Funka för livets tillgänglighetskomvent i Linköping som hölls torsdag-fredag. Där belystes tillgänglighet ur en rad olika vinklar och det var två givande och bra dagar.

Matchen mot Worchester vann Linköping iaf med 10-6, men sedan följde två uddamålsförluster under lördagen, mot Kultamusukat från Finland, 2-3, och Fen tigers från Storbritannien, 3-4.

Därefter var det så jämnt att vi hade allt i egna händer inför den avslutande gruppspelsmatchen. Förlorade vi riskerade vi att sluta femma och sist i gruppen och därmed få spela om plats 9-10, men vann vi skulle vi sluta tvåa i gruppen, bakom Fen tigers, och ta oss vidare till semifinal.

Det gjorde vi också, för vi vann matchen med 8-6.

Semifinalen spelade vi mot Kleio Thessaloniki från Grekland, ett lag som hade vunnit Malmö open två år i rad och som jag inte ens tror hade förlorat någon match under de båda åren, plus detta året då.

Inte förrän nu, för i semifinalen lyckades vi till slut vinna med 5-4, efter att vi först gjort 1-0, men där de vände till 2-1 i halvtid och där vi sedan följdes åt upp till 4-4, varefter jag sedan tryckte in 5-4 med 3 minuter kvar att spela. Det var mitt första mål för helgen och ett mål som betydde att vi höll undan och var klara för final, där vi återigen skulle möta Fen tigers, som hade slagit IFAS i sin semifinal med 11-7 eller liknande.

Sju mål på Fen tigers var mer än dubbelt så många som vi mäktade med under gruppspelet, så vi pratade lite med IFAS om var och hur de hade gjort sina mål, något som vi också utnyttjade i finalen, som vi till slut vann ganska komfortabelt med 6-2.

Det var en match där vi verkligen spelade som ett lag, precis som under semifinalen. Vi jobbade tillsammans, drog åt samma håll och malde ner motståndet med ett tryggt och stabilt försvarsspel från samtliga spelare, hyfsad precision, tålamod, noggrannhet och fokus hela vägen in i mål och det räckte för att ta hem guldet.

Att vinna Malmö open är ganska mycket större än att ta hem Sverigeserien, visst, Sverigeserien är en serie på fyra omgångar och 24 matcher, men motståndet är betydligt bättre under Malmö open, det kommer som sagt lag från flera olika nationer och tävlingen håller helt enkelt högre kvalitet än Sverigeserien. Extra kul var det dessutom att Jimmy, som annars brukar dömma och som egentligen satsar på domarkarriären, var med som spelare och inte alls gjorde bort sig på något sätt och att Boris dessutom vann skytteligan i breddklassen med sina 20 mål.

Slutligen vill jag lyfta fram en kommentar jag fick i senaste inlägget, en anonym sådan. Det var en väldigt positiv kommentar och sådana kommentarer värmer lite extra måste jag säga, när det liksom är någon random som hittar in här, verkligen läser och inte bara kommenterar för att jag har kommenterat hos denne tidigare. Nu menar jag inte att svarskommentarerna från er andra är mindre värda, absolut inte, men vissa kommentarer värmer helt enkelt mer än andra.