Synpoden - Avsnitt 3
Tid: 20:42:00 Datum: 2015-03-01 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Nu ligger tredje avsnittet av vår podcast, Synbpoden, ute på Youtube. Synpoden är, för er som ännu inte har snappat upp det, podcasten där vi pratar och diskuterar kring hur det är att leva med en synnedsättning i Sverige idag. Alla vi som finns med har själva någon form av synnedsättning. Det är jag och Thaer som inte ser något alls, Albin som ser 1%, Ida som ser lite mer än det och Zimon som ser bäst av oss fem.
I tredje avsnittet har vi fått en alldeles egen gingel, vi svarar på lyssnarnas frågor, kopplade till första avsnittet, där vi presenterade oss själva och hur mycket vi ser. Frågor som om vi ser suddigt och hur synen har påverkat vårt självförtroende. En ganska allvarlig ton infinner sig, samtidigt som det glimtar till av humor då och då när jag bl.a. berättar om hur det var när synen blev sämre, vi diskuterar kring det där med att be folk om hjälp och Thaer leder in oss på spåret om att bli övergiven av sina vänner och att samtidigt pressa sina egna gränser till att klara saker på egen hand, utan att be om hjälp. Vi är även överens om att vi inte upplever oss se "suddigt", men att det troligtvis skulle uppfattas som "suddigt" av någon som från början ser fullt.
Vi diskuterar också våra fritidsintressen, där Zimon älskar TV-spel och gärna hänger med i teknikens värld och där jag, Ida och Thaer berättar om hur det går till att åka skidor utan att se något alls. Vi redogör för hur det går till, vad som är viktigt att tänka på och vad som kan hända i värsta fall. Jag själv fortsätter med att berätta om mitt pasionerade hockeyintresse, om min livsstil som det innebär att vara elitidrottare och där jag även upplyser om att jag har klippt klorna på min katt. Ida berättar om hur det är att ta hand om både häst, hund och katt, hur det fungerar att rida och att sköta en gård när man inte ser. Thaer lyfter fram sitt stora intresse för all typ av historia, från kungar och krig till telefonens historia, och Albin berättar om sitt stora intresse för Lego och Legomodeller, hur det fungerar att bygga när man inte ser och där han även berättar om sitt involverande i köp och säljbranschen. Ni får även, som en liten bonus, veta vad en ledfyr är.
Avsnittet är indelat i två delar, där vi svarar på lyssnarnas frågor i del 1 och där vi pratar och diskuterar kring våra intressen i del 2.
Om att bemöta det som är "annorlunda"
Tid: 18:11:54 Datum: 2015-02-05 Kategori: Att leva med en synnedsättning
När jag är själv där, då är det få som hälsar eller börjar prata.
När jag och Julian är där tillsammans är det betydligt fler som hälsar och börjar prata.
Exakt samma sak var det under min gymnasietid.
Gick jag själv i en koridor, gick förbi några som satt på några bänkar eller vid några bord i kaffis eller liknande var det sällan någon som hälsade eller började prata med mig.
Gick jag å andra sidan tillsammans med Spike, min assistent jag hade back in the days, då var det många som hälsade eller började prata med oss.
Varför?
Ja, antingen är det så enkelt som att ingen vill hälsa eller prata med mig. Det är Julian/Spike folk vill åt. Kan vara så iblannd, men långt ifrån alla gånger.
Nej, jag tror tyvärr att det fortfarande handlar mycket om osäkerhet hos folk. När jag kommer där med min vita käpp är det något som avviker från det "normala". Allt som är "avvikande", spelar ingen roll om det är ett beteende, en funktionsnedsättning, politiska åsikter, ja, u name it, gör folk osäkra och obekväma. Man vet inte riktigt hur man ska tackla det, hur man ska beté sig eller vad man ska göra. Så man gör oftast ingenting. Man tittar bort och fortsätter gå, ignorerar beteendet eller han i rullstol som man passerar på bara någon meters håll. Hamnar man i en debatt med någon som visar sig ha radikalt olika åsikter gällande politik eller religion försöker man på ett smidigt sätt krångla sig ur den situationen, för att slippa det obekväma.
Det är den stora massan bland oss svenskar.
Sedan finns det minoriteten. De som ser beteendet, går fram och frågar hur det är eller om man kan hjälpa till på något sätt. De som står rakryggade i en politisk debatt. De som ser han i rullstol och hälsar på honom som vem som helst annars man möter.
Den där minoriteten blir fler och fler, jag har själv märkt en positiv förändring hos allmänheten i stort under de senaste åren, att folk vågar sig fram mer, vågar fråga om man behöver hjälp, vågar hälsa, ja, rentav vågar börja prata med en, trots att det är så osvenskt.
Det är en jättebra och positiv utveckling, men fortfarande är majoriteten de som tittar bort, slingrar sig och inte hälsar, vilket i min värld till stor del bygger på okunskap och osäkerhet. Med kunskap kommer säkerheten i hur man ska/bör tackla en viss företeelse. Kunskapen nås genom föreläsningar och informationsspridande. Det är därför jag tror att det är så extremt viktigt för oss som lever med t.ex. en funktionsnedsättning, att vi kommer ut och föreläser och informerar allmänheten om hur vardagen ser ut, hur man löser olika problem, hur samhället är anpassat och vad man som privatperson kan göra. Det minskar osäkerheten i och med att kunskapen ökar, vilket är en nyckel till att våga mer. När det där som inte är "normalt" inte längre upplevs som annorlunda, att då våga hälsa, att våga fråga, att våga börja prata med en.
Det är inte lösningen på hela problemet, men jag tror definitivt att det är en stor del i det.
Vad tror ni? Vad hade ni läsare gjort om ni hade mött mig ute på stan eller på gymmet? Hur hade ni agerat? Ta er en funderare och tänk efter ordentligt. Berätta sedan gärna vad ni kommer fram till, hur ni tänker och resonerar!
Synpoden, avsnitt 2
Tid: 19:22:00 Datum: 2014-12-20 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Nu ligger andra avsnittet av vår podcast ute på Youtube. Podcasten handlar, för er som missade det förra gången, om hur det är att leva med en synnedsättning i sverige idag.
I avsnitt 1 fick ni lära känna oss litegrann, vilka vi är, hur mycket vi ser osv.
I avsnitt 2 får ni veta hur man som synskadad orienterar sig ute i samhället. Vi ger perspektiv både utifrån gravt synskadade, alla utom Zimon, och synsvaga, Zimon. Hur GPS:en kan hjälpa till, vilka orienteringspunkter man kan använda sig av när man är ute och går med såväl vit käpp som använder den lilla synrest man har osv. Ni får också veta vad som är viktigt att tänka på när man möter en person som inte ser, hur man bör bete sig och vad man absolut inte ska göra, helt enkelt några "do and don't".
Förra gången länkade jag bara till Youtubevideon. Nu bäddar jag in hela videon åt er. Vi vill att så många som möjligt ska lyssna, så klicka på "play" här nedan och ägna ca 40 minuter åt detta. Det kommer att ge er massor!
Synpoden!
Tid: 21:47:00 Datum: 2014-11-17 Kategori: Att leva med en synnedsättning
ni som har varit med ett tag, minns ni att jag för ungefär ett år sedan nämnde något om en podcast?
Det var aktuellt då, vi hade haft möten om hur vi skulle lägga upp projektet, vi skapade konton på Youtube, Facebook, Twitter och Gmail, ja, vi spelade t.o.m. in första avsnittet, men p.g.a. problem med utrustningen och ljudet, som blev jättedåligt, fick vi tänka om, skrota den inspelningen och göra om allt från början.
Nu är den processen klar och äntligen, nästan ett år senare, finns nu det första avsnittet ute!
Synpoden avsnitt 1, där vi diskuterar lite kring högskoleprovet för främst oss gravt synskadade, hur det går till etc. vi berättar lite om oss själva och går inte minst igenom den fråga de flesta av oss nog har fått flest gånger under våra liv, "hur mycket ser du?".
Vill du veta hur man gör högskoleprovet när man inte ser, vad man kan klara av när man ser 10%, vad 10% faktiskt innebär, vad Albinism egentligen är, vad ett krig kan göra med en individs tillvaro och vad en teolog gör, då ska du definitivt lyssna!
Det här är alltså en podcast där vi berättar och diskuterar kring hur det faktiskt är att leva med en synnedsättning i sverige idag.
Första avsnittet är ganska långt, ungefär 45 minuter, men jag tycker ändå ni ska ge det en chans och gå in och lyssna. har ni sedan frågor eller funderingar går det bra att maila dem till podcastens mailadress, som finns sist i programmet.
So, listen and enjoy, det tycker jag verkligen! Ge gärna feedback efteråt, för vi vill ju göra det här så bra som möjligt och vi tycker detta är superkul!
Att orientera sig utomhus med hjälp av ekolokalisering
Tid: 10:59:44 Datum: 2014-05-23 Kategori: Att leva med en synnedsättning
då var det dags igen. En ny vlogg. Äntligen. Den här gången tänkte jag visa er något jag tidigare har nämnt och pratat om här i bloggen, nämligen att hur man som synskadad kan orientera sig utomhus med hjälp av ekolokalisering.
Ekolokalisering används som ni vet av bl.a. fladdermöss, för att de ska veta var de är och om det kommer något hinder i deras väg. Det fungerar på exakt samma sätt när man inte ser.
i det här fallet använder jag den vita käppen som ljudkälla, som ni kommer att höra här nedan, men det går lika bra att knäppa med fingrarna, klicka med tungan eller liknande. Syftet är detsamma med alla ljud, att höra omgivande föremål. Det gör man genom att ljudet studsar på olika sätt beroende på om luften är fri runtomkring, eller om det finns något i vägen. det kan vara en stillastående bil, en vägg, ett elskåp, ett staket, ett tak över en trapp, som i det här fallet, ja, t.o.m. lyktstolpar i vissa fall.
So, here you go!
Hoppas att ni uppskattar detta.
Vita käppens dag och podcast kring livet som synskadad
Tid: 10:58:26 Datum: 2013-11-06 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Varför jag nämner detta nu, såhär långt efteråt, är för att jag vill belysa den vita käppens syfte och mening. Jag läste nämligen att vetskapen och kunskapen om vad den vita käppen faktiskt står för har minskat under senare år. Man blir irriterad ibland när man är ute och går och folk inte flyttar på sig, trots att de ser att man kommer med en vit käpp, särskilt på centralstationer e.d. när man följer ledstråken, ni vet, de räffliga plattorna som ofta finns längs peronger, fram till trappor etc. Folk flyttar inte på sig, utan står kvar. Ett exempel var i somras när jag tränade orientering, alltså att lära sig hitta, på stationen i Mjölby. Jag följde ledstråket och plötsligy stod en kvinna där, mitt i vägen. Visst, man kan titta åt ett annat håll eller helt vara vänd bort så att man inte ser att jag kommer där med min käpp, men nu såg hon det, men flyttade ändå inte på sig. Inte förrän vi sade till henne att man bör flytta på sig när man ser att det kommer någon med vit käpp. Då flyttade hon på sig.
Vi synskadade som använder den vita käppen dagligen tycker det är en självklarhet vad den står för och vad den betyder, men för den breda allmänheten är det inte så lätt, särskilt inte när man som barn blir nedtystad av sina föräldrar när man pekar och undrar vad den där konstiga pinnen är för något. Som en liten kille utbrast när jag var på väg till frisören en gång, "kolla, ett svärd!". Han visste inte vad det var för något och ett sådant uttalande skrattar man bara åt, men när ingen berättar för honom vad det där svärdet faktiskt är och vad man använder det till, då lär han sig ju inte. Samma sak med barn som undrar och pekar. Istället för att tysta ner borde föräldrarna då förklara för barnet vad det är för något och vad "pinnen" används till.
Så, vad använder man då käppen till?
Kort sagt kan man säga att käppen är som mina ögon. Käppen är en trygghet när jag är ute och går, en trygghet som man kan upptäcka hinder och annat som kommer i min väg med. "Hinder" kan vara allt från trotoarkanter, gräskanter och trappor till bänkar, lyktstolparr, skyltar, buskar och inte minst ting som inte brukar vara där, t.ex. sandhögar, snöhögar och byggarbetsplatser, temporära hinder helt enkelt. Käppen utgör dock inte bara mina ögon, den hjälper mig också att höra saker och ting runtomkring mig. När käppen slår mot underlaget studsar ljudet mot kringliggande byggnader, bilar etc. så att man lätt kan orientera sig med hjälp av s.k. ekolokalisering. Man kan jämföra det med fladdermöss. Med hjälp av de ljud som de sänder ut orienterar de sig i omgivningen. Det är samma sak här. Med hjälp av ljuden från käppen kan jag höra byggnader, en stillastående bil framför mig,, ja, t.o.m. lyktstolpar i vissa fall. Utamför mitt hus är det t.ex. en trapp under tak som man ska gå ner för innan man kan nå entrén. När jag går och följer trotoarkanten med käppen längs vägen studsar ljudet mot staket och allt vad det nu är på insidan av trotoaren, så också mot taket över trappen. Det hörs jättetydligt när taket och således också trappen kommer.
Käppen utgör med andra ord ett väldigt nyttigt hjälpmedel för oss som inte ser, men är också en varningssignal för omgivningen att här kommer en som inte ser och att man därför bör vara lite extra vaksam och försiktig, kanske inte svänger in precis framför med cykel, springer precis framför och korsar den synskadades väg, inte tuta vid ett övergångsställe när det tar lite längre tid för den synskadade att gå över och självklart också att man i möjligaste mån lämnar plats åt den synskadade på gångbanan eller trotoaren. Det behöver inte betyda att man går i vida halvcirklar runt den synskadade eller som bilist kör över i motsatta filen, det räcker med att flytta på sig litegran så att den synskadade obehindrat kan passera. Självklart kan den synskadade också flytta på sig, men det är lättare för seende att flytta på sig, eftersom att man upptäcker den synskadade innan denne upptäcker den seende.
Den vita käppen är alltså ett hjälpmedel för den synskadade och en varningssignal till omgivningen att vara lite mer vaksam och uppmärksam.
Vi fortsätter på detta tema. Jag och några anra synskadade planerar att starta upp en podcast som kommer att behandla just hur det är att leva med en synnedsättning. Hur skolgången har sett ut för oss, hur man löser vardagliga bestyr som att laga mat, tvätta och städa, hur man använder en dator som synskadad, hur man kan använda en Iphone eller Ipad utan att se något alls osv. Poden kommer att vända sig främst till seende, men även till andra synskadade. Tanken är att vi kommer ut med ett avsnitt varje eller varannan vecka. Avsnitten kommer att finnas på Itunes, Youtube och på en enkel hemsida som jag har fått i uppgift att bygga. Avsnitten kommer att vara mellan 20-40 minuter. Vad tror ni om detta? Är det en bra eller dålig idé? Kommer ni att lyssna? ;)
Gymma utan att se...?
Tid: 20:11:00 Datum: 2013-04-07 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Att gymma är det många som gör i Sverige år 2013. Faktum är att minoriteten i frågan om man gymmar eller inte troligen är de som inte gymmar, i varje fall bland yngre. Dagens utbud av fria vikter, maskiner, löpband, spinningcyklar, crosstrainers, div. olika pass etc. gör att det finns något för alla, men tänk er att göra detta utan att se. Att besöka ett stort gym helt ensam, utan att se något alls. Skulle ni våga göra det?
Under den senaste tiden är det just precis vad jag har gjort. När Julian har varit upptagen i skolan med musikalen Hairspray, som de nu har satt upp och genomfört, har jag fått träna på egen hand.
Personalen på gymmet känner igen mig vid det här laget, några av dem kan t.o.m. mitt personnummer utantill, så det är bara att "glassa in och köra" när jag kommer dit. Har man dessutom varit på samma gym i 2,5 år, ungefär fyra gånger i veckan, ja, då lär man sig hitta. Så det låter nog värre än vad det i själva verket är, även om det så klart kändes lite osäkert första gången jag var där helt själv.
I själva verket handlade det bara om att, från ytterdörren, hitta fram till trappan, gå ner och ta av skorna, gå fram till disken, där de som vanligt kände igen mig, hitta dörren till omklädningsrummet, leta upp mitt vanliga skåp, byta om och vips så var del ett avklarad.
Därefter följde den lite svårare delen, att hitta ut från omklädningsrummet och bort till konditionsavdelningen, där jag skulle köra ett intervallpass på cykel. Jag brukar alltid hålla i Julian när vi går runt där på gymmet, men, som sagt, har man varit där fyra gånger i veckan under 2,5 år, då lär man sig ändå hitta någorlunda bra. Så det enda missödet på vägen bort till rätt avdelning var att jag gick in i ett bord och lite lätt touchade en kille som stod vid disken och pratade. Att jag gick in i bordet berodde på att jag svänggde höger lite för tidigt. Det är dock lite svårt där, för det är inga skarpa svängar man gör, utan det svänger lite lätt till höger och sedan vänster.
Väl framme vid cykeln hade Jennifer tidigare visat mig hur den fungerade, vilka knappar jag skulle trycka på och hur många gånger jag skulle trycka på dem för att cykeln skulle starta. Det gick utan problem och själva intervallpasset gick också det bra.
Så var det det där med tidtagningen. Eftersom att jag inte ser kan jag inte titta på varken displayen på cykeln eller klockorna i lokalen. Därför fick jag använda mig av min Milestone, som i grunden är ett annteckningshjälpmedel, men där det också både finns klocka och daisyspelare. Tyvärr kan timern i den bara mäta en minut som kortast, vilket gör att pulsresultaten efter intervallerna blir ganska låga, eftersom att det då redan har gått en minut efter avslutad intervall när tidtagningen är klar. Därför låg pulsen som högst på 155 slag/min, vilket inte är så jättehögt om man ser till intervallträning. Jag gjorde dock en lite kul grej efter den sista intervallen. För att se hur pulskurvan rörde sig neråt mätte jag 3x1min. Efter en minut låg pulsen då på 155 slag. Efter två minuter hade den gått ner till 122 slag och efter tre minuter var den nere i 102 slag. Intervallpasset efter, senare under veckan, gjorde jag samma sak. Då var resultaten dock inte lika bra. 144 slag efter en minut, 118 efter två minuter och även efter tre minuter var pulsen kvar på 118 slag.
Detta med de inte jättehöga pulsresultaten var dock något jag fick leva med. Inte mycket att göra något åt, men själva passet gick hursomhelst bra och så var det bara vägen tillbaka till omklädningsrummet kvar.
Där gick jag först in i en grej som står precis framför cykeln och som jag aldrig tidigare har noterat. Den gjorde mig lite förvirrad och för någon sekund fick jag för mig att jag inte skulle hitta ut från konditionsavdelningen, men så tog jag några steg framåt och upptäckte öppningen ut, framför den där grejen jag gick in i. Sedan svängde jag återigen för tidigt, där jag tidigare gick in i bordet, när jag skulle in till konditionsavdelningen. Nu fanns dock inget i vägen på den sidan. Jag svängde dock för tidigt igen när jag skulle in i omklädningsrummet och hamnade istället vid en vägg där jag uppenbarligen inte skulle vara. Jag stannade då till och lokaliserade receptionsdisken med hjälp av hörseln, och lyckades med hjälp av den hitta omklädningsrummet.
Att hitta mitt skåp är inte så svårt. Det är bara att svänga direkt till vänster när man kommer in i omklädningsrummet. Då är det skåp på båda sidorna och rakt fram ligger duschen. Till höger om öppningen in till duschen är en annan skåpsrad. Där brukar jag oftast ha andra skåpet från vänster på nedre raden. Är inte det ledigt brukar oftast något av de andra yttre skåpen vara lediga, så då kör jag på det.
Sista etappen innan äventyret var slutfört var att ta mig ut från omklädningsrummet, bort till skorna och upp för trappan. Också där drev jag lite för mycket till höger och hamnade någon halvmeter till höger om öppningen ut till hallen, eller vad man ska säga, utanför skostälen. Det var dock snabbt åtgärdat och sedan var det bara att hitta mina skor, som jag alltid ställer längst till höger på översta skohyllan, vilket gör de lätta att hitta.
Därefter traskade jag upp för trapporna, and so, mision complete.
Som ni ser handlar mycket om att dels hitta orienteringspunkter, för att utifrån dessa kunna orientera sig, lokalisera omgivningen och veta var man ska, och dels handlar det om att alltid, i den mån det är möjligt, ha saker och ting på samma plats. Jag tänker då främst på mitt skåp i omklädningsrummet och skorna på skohyllan. Det är klart att det hade gått att ha ett skåp mitt i en rad, men det hade försvårat situationen ganska mycket. Det går snabbare att räkna två skåp, eller inget alls, från vänster, än att räkna tio skåp till någonstans mitt i en rad, + att risken då är betydligt större att någon annan står i vägen och har tagit något av de andra nio skåpen, vilket gör att risken för att krocka med någon är väldigt hög. På samma sätt hade jag nog kunnat hitta mina skor om jag själv hade ställt dem någon annanstans än längst ut till höger på översta raden, men det hade försvårat det hela ganska mycket och det hade tagit mycket längre tid. Så, för att göra det så smidigt som möjligt gäller det att hitta sina små knep sådär.
I framtiden måste jag hitta något bättre sätt att mäta tiden på, det är väl i stort sätt det enda problemet jag ser, annars klarar jag numera av att gymma själv, så länge det handlar om cykelintervaller. Löpintervaller blir lite svårare, men det skulle nog fungera det också. Löpbanden på gymmet har touchknappar för att öka och sänka hastigheten, men det är en plastgrej runt dem, + att de piper när man höjer ett steg. Det gör att det skulle fungera, men det skulle bli många pip att hålla reda på, så man kommer upp i rätt hastighet. Det är dock överkomligt. När det gäller styrka är det nog svårare. Jag skulle nog, med hjälp av käppen, kunna hitta någorlunda bra bland alla fria vikter, men det svåra skulle vara att hitta t.ex. rätt hantlar, eftersom att de aldrig ligger på samma ställe. Kanske skulle det också fungera, med lite vilja, men det får i så fall bli ett senare projekt.
Så, vad säger ni, hade ni vågat och klarat av detta?
Att förlora synen
Tid: 11:04:00 Datum: 2012-08-23 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Att förlora synen är något som är i det närmaste omöjligt att föreställa sig hur det är, men som jag själv har personlig erfarenhet av.
Synen är det av våra fem sinnen som står för den klart största andelen av det vi tar in och registrerar runtomkring oss. Hela 75-80% registreras via det visuella, synen. Tänk er då att den andelen inte längre finns, att du tvingas förlita dig enbart på de övriga fyra sinnena, lukt, smak, känsel och hörsel. Jag tänkte nu ge er en inblick i detta faktum, men först backar vi bandet till 1989.
Jag föddes för tidigt. Redan i vecka 30 ville jag ut, men eftersom jag då var väldigt liten fanns inget annat val än att lägga mig i kuvös. Ögonen är i sin stora utveckling i vecka 28-32 och är då väldigt känsliga för medicinering, höga syrgasnivåer etc. vilket var just vad jag blev utsatt för.
Läkarna trodde där och då att jag skulle bli helt blind, men man lyckades rädda 10% av synen. 10% låter väldigt lite för fullt seende, men jag har inget att jämföra med och jag lärde mig utnytja den lilla synrest jag hade maximalt, vilket gjorde att jag kunde cykla och springa som vem som helst, både när det var ljust och mörkt ute, jag läste vanliga tryckta böcker med extremt förstorande glasögon, ja, jag klarade av i princip allt som seende klarar av. Det enda jag hade lite svårt att förstå var hur långt och skarpt fullt seende verkligen ser. Att mamma kunde säga att det lyste hemma i vårt hus när vi var ute och gick och var ca fem minuter från hemet var för mig smått obegripligt.
Så inträffade då det omvälvande, det som kastade mitt liv helt upp och ner, ja, kort sagt, det faktum att synen hastigt försämrades.
Det var våren 2003 och jag skulle fylla 14. Mamma sa senare att hon hade märkt att jag började se sämre redan tidigare under vintern, men jag hade inte märkt något själv. Nu märktes det dock mer än väl. Det kändes som att det andra ögat "kom ifatt" eller vad man ska säga. Tidigare var det högerögat jag såg klart mest med, men för varje dag som nu gick kändes det som det vänstra kom ifatt allt mer. Efter några veckor såg jag bara ljus, mörker, färger och vissa konturer. Detta mitt under tonårstiden, den tid i livet då så mycket annat kan vara nog så jobbigt och svårt med kärleksbekymmer, skolan, kompisar, familj och inte minst att lära känna sig själv, "vem är jag?".
Behöver jag säga att mitt psyke var på minus, totalt kört i botten?
Jag trodde inte jag skulle kunna klara någonting. Jag kunde inte längre ge mig ut och cykla, att läsa tryckta böcker var bara att glömma, jag kunde inte längre köra dator, se på TV eller köra TV-spel etc. Kort sagt, allt jag tidigare hade tyckt om att göra kunde jag inte längre göra. Dessutom ramlade jag ner från garagetaket och bröt armen rejält mitt i allt detta, plus att jag skulle byta skola och börja högstadiet efter sommaren.
Högstadiet ja. Finns det någon värre tid att inte vara som alla andra, att sticka ut och inte riktigt passa in? Jag tror inte det. I den åldern är mycket antingen eller, svart eller vitt. Antingen är man "normal", eller så är man det inte. Självklart vill man vara som alla andra, vara en i gänget liksom, men hur lätt är det när man inte har något val, utan måste ha en assistent, läsa punktskrift, sitta med en dator i klassrummet och gå med vit käpp om man vill ta sig någonstans själv?
Den sistnämnda vägrade jag dock att använda. Jag tyckte att jag såg såpass bra att jag klarade mig utan den, jag ville inte få en stämpel som "blind", för det var jag ju inte. Jag såg. Till och från skolan gick jag utan käpp. Jag såg kontrasten mellan asfalten och gräset och konturerna av hus och träd. I skolan såg jag människorna som mörkare skuggor och jag såg klart och tydligt fönster och lampor samt kontrasten mellan golv och vägg. Så nej, käppen ville jag inte använda.
Att lära sig arbeta på ett helt nytt sätt med dator istället för papper och penna och dessutom lära sig punktskrift var bitar jag inte heller var helt överens med, men som jag tog betydligt bättre än käppanvändandet. Allt detta utöver tonåringens vanliga tankar och funderingar, mitt i kaoset i att hitta sig själv, att passa in i det abstrakta pussel som alltid läggs när man bedömer och plasserar in folk i olika fack.
Nej, min högstadietid var präglad av en negativitet till det mesta. Klart att det fanns ljusglimtar i allt mörker, som när jag och min dåvarande assistent var ute på olika aktiviteter som bl.a. SRF (Synskadades riksförbund) anordnade, när vi åkte i hans Saab till gymmet och lyssnade på musik, när min enda vän från mellanstadiet jag hade kvar skaffade moppe och jag fick åka med, när familjen var på semester på Kanarieöarna och när tyskagruppen var i Berlin i nian. Det finns många bra minnen även från den tiden, särskilt med min assistent, Chris, som var den jag tyckte bäst om och kom klart närmast av alla under hela högstadietiden. Vågskålen vägde dock helt klart över åt det negativa. Jag hade ingen flickvän, var inte alls nöjd med mitt utseende, kunde inte ha moppe när alla andra skaffade det och var dessutom nästintill helt blind, vilket var en belastning för mig under den tiden.
Någonstans gav jag dock inte upp och det jag ser såhär i efterhand som verkligen hjälpte mig var det faktum att jag valde att gå ett år i Stockholm på ÅGesta folkhögskola och preparandkursen efter nian. Jag såg det inte då, men oj så det året hjälpte mig!
Till en början var jag dock helt negativ till det. Jag ville absolut inte hamna ett år till efter i skolan. Jag hade redan gått om sexan ett år och ville definitivt inte gå med 91:orna på gymnasiet. Jag släppte dock lite på min stenhårda motståndsmur och vi åkte upp till huvudstaden och hälsade på en solig vårdag 2006. Därefter började jag fundera allvarligt på alternativet. Jag gillade nämligen gruppen där uppe starkt, både elever, lärare och assistenter, och slutligen bestämde jag mig för att gå ett år där uppe.
Till en början kändes det väldigt osäkert och jag gillade inte alls den här gruppen lika mycket som den året innan. Dessutom var det ny stad, ny skola, ny miljö, nya människor. Allt var nytt.
Det året skulle dock visa sig bli mitt absolut bästa skolår genom alla år. Vi blev som en familj och jag lärde känna Jocke, som nästan är som en bror för mig idag, ja, det var kort sagt ett kanonår, där vi inte bara satt i klassrummet och gjorde vad vi skulle göra, utan vi åkte på utflykter, studiebesök, gick på museer, paddlade kajak och sov i tält, åkte på klassresa till London och inte minst, ingick en gemenskap jag varken förr eller senare har varit med om i skolans värld. Skolan blev en plats där jag trivdes, en varm och hemtrevlig plats, där vi lagade mat tillsammans med assistenterna om kvällarna, satt uppe och pratade halva nätterna och där jag tog jättekliv framåt i min personliga utveckling och blev flera 100% mer självständig än jag varit innan. Jag lärde mig knep för bl.a. matlagning, städning och tvätt och jag lärde mig gå med käpp. Här var det ju inget konstigt med det, för här var det ju normalt. Kursen vänder sig till synskadade personer, så här var det inga konstigheter med det.
Mitt självförtroende ökade med flera 100% även det och när vi så slutade i början av juni var jag en helt annan människa mot när vi började. Jag kände nu att jag faktiskt kunde klara mig själv relativt bra och att jag faktiskt klarade av mer än jag trott innan.
Där lades grunden för vem jag är idag kan jag nog säga. Under gymnasiet var det lite back to reality, ny klass, ny skola, allt nytt igen. Jag fick inga riktiga vänner under gymnasietiden, hade nog setts som ganska ensam av många, men mitt självförtroende var stärkt rejält mot högstadiet och jag stod nu för vem jag var. Jag gick med käpp, både i och utanför skolan, jag höll flera redovisningar, både inför klassen och på öppet hus, om mitt liv och jag träffade min första flickvän. Det var inte vem som helst, utan Nicolina, som om en vecka tävlar i paralympics i London för att bärga en medalj till Sverige. Vi träffades först under en goalballträff i Stockholm och senare under en ungdomsturnering i Göteborg, men vi lärde verkligen känna varandra via msn, men det är en annan historia. En annan historia är också den om Alex, min andra flickvän, också hon från Göteborg. Hon är utan tvekan en av de personer som format och påverkat mig mest, särskuilt när det gäller empati och förståelse för andra, psykisk ohälsa, stöttning av andra osv. vilket också, i högsta grad, har format min personlighet idag. Det gick som det gjorde med vårt förhållande och efter det mådde jag sämre än jag någonsin gjort, t.o.m. sämre än när synen blev sämre, men som man säger, man blir starkare av motgångar, när man bearbetat och brutit ner det i sin egen takt och byggt upp det igen.
Efter gymnasiet såg jag ingenting. Strax före sommaren i ettan försvann nämligen den sista synresten. Det var dock inte alls i närheten av så psykiskt påfrestande som 2003, men klart jag märkte skillnad. Lite av den självständighet jag byggt upp under året i Stockholm försvann igen. Nu kunde jag inte längre orientera mig efter hussiluetter och gatlampor, se färger och avgöra vädret utanför fönstret. Hörseln hade jag dock redan innan stärkt upp, men nu tog den över ännu mer istället för den syn som nu inte längre fanns. Att t.ex. höra väggar eller lyktstolpar är smått obegripligt för en seende, men den egenskapen förstärktes nu ytterligare, när jag inte längre kunde se eller urskilja väggarna.
Goalball nämnde jag här ovan och också det var något jag tvingades erkänna för mig själv att jag ändrat uppfattning om under året i Stockholm. Innan dess hade jag nämligen tyckt att det var jättetråkit, men en kväll åkte vi till Södertälje för att prova på det och bara några månader senare startade verksamheten här i Linköping. Nu, drygt fem år senare, är mitt mål glasklart. Paralympics i Rio 2016. För att nå dit krävs mycket och hårt arbete, många timmar på gymmet och på planen. Alla träningar är inte roliga och ibland undrar man vad man håller på med när man inte ens får något betalt för det, men här snackar vi verkligen pasion för idrotten. Envishet, att aldrig ge sig, att hela tiden sträva framåt och vilja utvecklas, bli bättre och så inte minst, den egna viljan och motivationen, som är A och O skulle jag vilja säga. Utan den når man inte hela vägen.
Det gäller egentligen allting i livet. Med erfarenheter och möten med andra synskadade har jag fått klart för mig att man som gravt synskadad måste kämpa lite mer än alla andra, för att få den hjälp man har rätt till och för att klara saker och ting. Bara att ta sig 500m till tåget kan vara en utmaning som kan sluta hursomhelst. Tänk er själva att ge er ut i trafiken utan att se ett dyft. Det gäller att våga, att tro på sig själv, att man faktiskt kan om man vill och att våga misslyckas. För så är det. Det mesta, inte allt, men det mesta går, bara man själv har viljan och motivationen till att klara det. Det är inte lätt alla gånger och man möter ständigt okunskap och ovilja hos samhället och folk runtomkring, men det gäller då att stå på sig, att våga stå för den man är och för att man faktiskt kan, trots att man inte ser.
Jag ska inte säga att jag är helt självständig, för det är jag inte. Det finns de gravt synskadade som är betydligt mer självständiga än vad jag är, som reser helt på egen hand, både med flyg, tåg och buss, men allt handlar om den egna viljan. Jag känner inget behov av att kunna klara mig helt till 100% på en flygplats, så jag lägger ingen energi på att lära mig det. Det gäller att fokusera på det som man själv känner är viktigt och det man själv känner att man verkligen vill och kommer ha nytta av.
Stockholm var som sagt min vändpunkt, men alla får inte den klara vändpunkten efter en synförsämring. Då gäller det att bearbeta det i sin egen takt, vilket gäller i vilket fall, det får ta den tid det tar, men samtidigt gäller det att inte fastna där, i stadiet av negativitet och där psyket är kört i botten, som under min högstadietid. Gör man det är risken stor att man sitter hemma, utan att göra något alls och behöva hjälp med i stort sätt allting. Så, återigen, stärk självkänslan och självbilden för att få ett bättre självförtroende. Det är inte lätt i början, men det är som med småbarn. Bara en så enkel grej som att hälla upp ett glas mjölk, eller att sätta igång tvättmaskinen, gå några meter helt själv utomhus, bara sådana småsaker stärker självförtroendet. Mycket ligger där också hos omgivningen, hos familj, släkt och vänner. Att man pushar och utmanar till utveckling och inte fastnar i "tycka synd om-stadiet" och servar den synskadade med allting. Det gynnar knappast den sunskadades utveckling.
Så, nu står jag här idag, med världens finaste flickvän och familj, med planer på att flytta hemifrån så snart jag kan och med mitt huvudsakliga mål glasklart för mig. Det har varit en minst sagt snårig väg hit och mycket kommer att hända och ske i livet ännu. Jag har majoriteten av detsamma framför mig och jag avslutar detta inlägg med nyckelorden "envishet", "vilja", "motivation", "stöd" och "självförtroende". So, keep up and fight. You can do what you want to do!
Idreresan
Tid: 12:24:00 Datum: 2012-04-03 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Ja, som jag skrev senast så var jag på väg upp till Idre och framme i Idre för en veckas skidåkning. Vi bodde lite mer centralt än vad vi har gjort de senaste åren, även om vi då också har bott ganska bra, borta i Nordbyn med bara en transportlift ut till backarna. Nu bodde vi på andra sidan fjället, på gångavstånd till Caravan, där vi traditionsenligt, som varje år, åt både lunch och middag. Det senare har vi dock inte gjort i alla tider, för jag minns när vi var med förr om åren, när hela familjen var med, då fick vi laga egen middag i stugorna. Minns ett år när brandvarnaren gick igång när pappa stekte pyttipanna.
I alla fall så väntade skiduthyning och fixande med radioapparater, utdelning av västar etc. under söndagsförmiddagen. För er som inte vet så har man alltid en klarlysande väst som det står antingen "synskadad" eller "ledsagare" på. Detta för att synas bättre i backarna. Sedan att alla inte tar hänsyn till det ändå är en annan sak, för det finns folk till allt, tyvärr.
Innan Idreresan har jag ju varit runt och provat div. pjäxor på både Stadium, Stadium outlet, Intersport och Jockes alpint i Mjölby. Känner att det kan vara bra att ha egna pjäxor när man åker sådär, men det är svinsvårt att hitta rätt tycker jag. På Stadium hittade jag ett par som var riktigt sköna, men de fanns inte i min storlek. Min storlek, som det blev lite förvirring kring. Jag har nämligen 41 i skor. Det motsvarar ungefär 26-26,5 i pjäxor och jag är ganska säker på att det är det jag har åkt med under tidigare år. När jag var på Jockes alpin, där man får experthjälp, mättes dock min fot till storlek 25,5, vilket oftast motsvarar 40 i skor. 40 i skor kan jag definitivt inte ha, men de på Jockes tyckte inte jag skulle gå upp högre i storlek, eftersom pjäxorna anpassar sig lite efter foten ju mer man använder dem och att det skulle bli för stort med 26,5.
På skiduthyrningar sådär frågar de alltid vilken skostorlek man har. 41 svarade jag så klart, och fick mycket riktigt ett par 26,5:or. De var inte alls sköna och jag sa åt expediten att jag hade fått rekomendationer att ha 25,5. Så han hämtade ett par Nordica, Speed arrow skulle jag gissa att det var och jag tror också det var de jag tidigare hade provat på Stadium. Så, jag tog dem.
Det blev dock ingen skidåkning innan lunch, eftersom Nisse, som hade alla radioapparater, redan hade åkt iväg och åkt med småkidsen i barnbacken. Så jag fick snällt sitta och vänta uppe vid Caravan tills vi skulle äta. Då fixades radion, med nya sändare och mottagare jämt mot tidigare år, samt nya hörsnäckor. De gillade jag först inte alls, men de visade sig senare under veckan vara riktigt bra.
Det var dock inte skidorna, som var för långa. Jag är 179cm och ska, enligt vad de säger, ha 170 i skidor, men det är för långt tycker jag, jag vill ha 160. Så vi åkte och bytte dem och tog sedan några åk i Tunnelbacken, en ganska enkel blå backe som var min favoritbacke förr om åren. Det kändes lite ovant och snön var inte den bästa. Tyvärr var det ganska varmt och solen låg på, så backarna blev riktigt dåliga. Det märkte jag inte minst när vi lite senare tog några åk i Mellanbacken, den ganska snälla röda backen utanför Caravan, då jag i princip ramlade i varje åk. Åtta gånger ramlade jag totalt under den eftermiddagen och det var bara det dubbelt så mycket som jag ramlade på hela veckan förra året.
När det är så varmt och solen ligger på blir snön uppkörd väldigt, väldigt snabbt. Det blir valligt, spårigt och slagigt i backarna, vilket gör det nog så svårt att åka när man ser. Ser man inte blir det nästintill omöjligt. Ser du kan du se och parera för slagen som kommer, men ser du inte kommer de hela tiden som en överraskning och det spelar ingen roll hur förberedd du är på dem, det är svårt att parera ändå.
Så nej, första dagen i backen var knappt ens kul.
Andra dagen blev betydligt bättre. Det hade blivit betydligt kyligare och backarna var mycket, mycket bättre. Vi inledde med några åk i Mellanbacken igen och nu ramlade jag inte en enda gång.
Efter lunch åkte vi över till Nord och åkte hela eftermiddagen, förutom en kortis då vi åkte över till Ostbackarna, där de har gjort om rejält, och tittade hur det var där. Tyvärr måste jag säga att det var mycket sämre nu än tidigare. Alla dvärgbackar som fanns där tidigare, Glader röd, Glader svart, Snövit, Butter, där jag körde på damen förra året, var borta och ändast ersatta av Solbacken som var blå, Rödingen, som självfallet var röd, Gärven, som var svart och Snabbrännan, som också den var svart. Tävlingsbacken fanns dock kvar, men det var den av alla svarta backar jag gillade minst förra året, för den skrovar så konstigt.
Nu blev det några åk i Solbacken och Rödingen, medan Jennifer och Fanny testade Gärven och Snabbrännan. Den senare var inget vidare bra. Isig och smal sa de. Gärven var bättre, men väldigt brant. Jag åkte ju inte med Mattias i år, han var inte med, utan jag åkte med Jonte, Mattias systerson, som bröt handleden förra året när vi var uppe i Idre. Han är åtta år yngre än mig och jag kände mig lite osäker i början, eftersom han inte är så gammal, men han hade ledsagat en hel del tidigare och med tiden växte tryggheten alltmer.
Det blev dock inga svarta backar för min del under den dagen, vilket i efterhand var synd, för det var den dag då det var klart bäst i backarna.
Svart blev det föresten, på Nordsidan, i form av Specialen, som blev en av mina favoritbackar förra året. Nu började det dock inte bra, för Jonte åkte för nära mig och blev nedskvätt med snö. Så sa han "vänster" två gånger, varpå jag för någon sekund blev lite förvirrad, men lydde ändå. Det skulle jag inte ha gjort, för när han hade fått bort snön från glasögonen var jag på väg rakt mot en sådan där stolpe med madrass runt. Han skrek "stanna!", men det var för sent, halvsekunden senare smackade jag rakt in i stolpen. Det tog tvärstopp och såg tydligen ganska illa ut. Jag flög bakåt som en vante.
Jämför man med när jag körde på damen förra året så var ju det en betydligt brantare svart backe, men damen flög ju också, så rörelsen stoppades ju inte upp lika mycket som nu, då det för den sakens skull inte gick långsamt. Själv tycker jag nästan den här smällen var värre, eftersom det tog tvärstopp, men smällen med damen var nog mer spektakulär.
Efter det åket beslöt vi oss för att det fick räcka för den dagen. Alla var nog mer eller mindre trötta och Fanny satt och skrattade åt sin egen hand hela vägen upp i liften. Så det var nog ett klokt beslut.
Under kvällen fick vi se Leksand ta ledningen mot Djurgården på Hovet, men där Djurgården sedan kunde vända och vinna matchen med 3-1, samtidigt som Rögle åkte på första smällen för kvalserien när Karlskoga vann med 3-1.
Dag tre i backen blev faktiskt den sista heldagen. Dagarna som följde var backarna så dåliga p.g.a. värmen att det inte gick att åka efter lunch, något mamma och pappa senare sa att så också var fallet när de var i Italien och åkte skidor veckan innan. Tur att jag inte åkte med dit säger jag bara. Jag vill ju gärna åka skidor i Alperna någon gång, men när det är så dålig snö skulle det nog mest kännas som bortkastade pengar, tyvärr.
Även denna dag blev det dock mycket åk i Nord. Nu när Ostsidan har blivit så mycket sämre är det i princip bara Nordbackarna som är roliga och det blir lite tjatigt efter ett tag. Jag förstår inte hur jag och Albin, när han var med för tre år sedan, kunde åka så gott som hela veckan borta i Nord och då inte ens i de brantaste backarna. Nog för att det är kul och det är bra backar, men de är inte långa, ett åk, inkl. lift, tar ca 5 minuter.
Nu kunde vi i alla fall ge oss på Svarten 2, en av de brantaste svarta backarna borta på Nordsidan, och den var faktiskt riktigt bra. Nästa dag skulle det bli ännu brantare, när vi åkte bort till Ost och tog Gärven. Jag tyckte inte den var så jättebrant, men på slutet lutade den på ganska bra och där, i branten, skulle jag senare under veckan ramla inte mindre än två gånger.
Nu ramlade jag dock ingenting och under eftermiddagen blev det mys med världens finaste i några timmar, dusch tillsammans och så några timmars vila/sömn på det. Det finns verkligen inget finare än att ligga och mysa tätt, tätt tillsammans med den man älskar över allt annat i hela världen, bara njuta av varandras närvaro, känna den andres armar runt sig, möta varandras läppar, dra in den andres doft och bara vara. Det är underbart.
Så var det bara två skiddagar kvar. Båda dessa bjöd på liknande väder. +5 redan på morgonen, vilket gjorde backarna odugliga efter lunch. Med andra ord blev det två halvdagar, där det mest blev åk i Nord, men även lite i Ost, där jag, som sagt, ramlade två gånger i branten på Gärven p.g.a. slag i snön. Det var dock inte där backen var som sämst. Sämst var den innan egentligen backen började. Det gällde så gott som alla backar. Innan själva backarna började var det så spårigt och dåligt att jag t.o.m. ramlade där några gånger. Jämte stolsliften i Nord rann det vatten och på vissa transportsträckor stod det vatten.
Ja, ni fattar att det inte var de bästa förutsättningarna, men skidor är alltid skidor. Det är kul att åka skidor, men när det är så varmt, då är det faktiskt knappt kul, tyvärr.
Två hyfsat bra dagar fick vi i alla fall och en vecka tillsammans med världens finaste, många fina mystimmar tillsammans, mycket kortspelande, lite Jäger på det, varma duschar efter en dag i backen, god mat, trevligt folk som var med och mycket annat gör ändå resan värd sina pengar. Bara 3000kr, och då ingår bussresa, stuga, liftkort och mat. Oslagbart!
I övrigt bjöd förra veckan på två styrkepass, vilka båda gick riktigt bra och det blev flera höjningar, ett intervallpass, där det blev 5x3min på cykel och 1x3min på löpband. Löpintervallen avslutades i 15,5km/h, vilket är ganska bra för att vara jag. För drygt ett halvår sedan brukade jag börja 3min på ca 14km/h och avsluta runt 13km/h. Nu började jag på 14,3 och avslutade på 15,5. Ännu mer tydlig blir utvecklingskurvan om man tittar på 2min intervallerna, där jag för drygt ett halvår sedan började på ca 14,5km/h och avslutade på 13,5-14km/h. Nu börjar jag på ca 14,5km/h och avslutade senast på 16,3km/h. Så det känns bra!
I helgen var det också landslagsläger, denna gången i Trelleborg av alla ställen. Detta eftersom FIFH-hallen i Malmö var upptagen. Hallen i Trelleborg var bra, även om luften där inne inte var den bästa.
I lördags blev det faktiskt en ganska svag och dålig insats från min sida. Mycket slarv, det kändes segt och lojt och jag tyckte inte alls jag kom upp i normal standard.
I söndags gick det betydligt bättre och alla vi lärlingar fick beröm för vårt försvar och spel i allmänhet. Vi körde då en liten miniturnering bestående av tre lag, där jag ingick i lag två, tillsammans med Åke och Piotr.
Första matchen, mot lag ett, vände vi från 1-3 till 4-3 om jag minns rätt. Inga mål från mig där, däremot två insläppta, varav ett på straff. Florim berömde mig ändå för mitt försvarsspel i andra halvlek och det försvarsspelet tyckte jag även att jag höll i i andra matchen, mot lag tre, där vi ledde med 4-3, men på sista skottet kunde de få in 4-4. Bollen tog på min ena hand, jag fick inte ut båda armarna ordentligt, och styrdes in bakom Åke i mitten. Surt, men vi gick ändå segrande ur hela turneringen, så det var bra.
Totalt en bra helg, där jag gjorde tre mål och släppte in sju. Jag låg på +/-0 efter första dagen, då jag gjorde tre mål och släppte tre. Trots det kändes den dagen mycket, mycket sämre än dag två, då jag släppte fyra mål och inte gjorde något.
Igår blev det en vilodag, då jag tog tag i och började skriva på uppgiften som ska vara inne på fredag. Jag skriver om Prosopagnosi/visuell agnosi, d.v.s. oförmågan att känna igen ansikten/oförmågan att känna igen ting i allmänhet. Ganska intressant faktiskt!
Uppgiften har jag fortsatt på lite idag, men om några timmar bär det av upp mot Stockholm, för ikväll väntar spel i Stockholmsserien på nytt. Den här gången finns inga alternativ, det ska gå bättre än senast, för då var det katastrofdåligt.
Det är också tre poäng som gäller för de blåvita ikväll borta mot Timrå. Timrå, som i förra omgången av kvalserien, omgång åtta, åkte på sin första förlust, när Örebro besegrade dem med 4-3. Det behöver Örebro göra även ikväll. Vi behöver deras hjälp för att kunna nå Elitserien. Det är två matcher kvar att spela, sex poäng, och vi har fyra upp till Rögle på andraplatsen, som tyvärr lyckades göra 4-3 mot Karlskoga i lördags med sex minuter kvar att spela. Hade de inte gjort det, då hade det varit perfekt. Vi slog nämligen Djurgården hemma i ett kokande Tegera arena med 2-0 och såg därmed till att Djurgården är definitivt borta från Elitserien nästa år. Vilken revansch på matchen på Hovet, då när Djurgården vann med 3-1! Vi är nu det enda lag som kan hota Rögle, som har gått som tåget genom serien, nästan likt Timrå, som leder serien, men teoretiskt sätt inte är 100% klara för Elitserien än, eftersom både Rögle och Leksand kan gå förbi, men då ska det till mycket vill jag lova.
Nej, nu är det tre poäng som gäller ikväll mot just Timrå. En oerhört tuff uppgift, men ingenting är omöjligt! Går vi inte upp känns det dock ändå som en seger och en lyckad kvalserie, eftersom vi såg till att "Djuurgåårn åker ur i år!"
Ni kan så klart följa slutdramatiken av kvalserien på hockeybloggen och här nedan kan ni se en magisk stämning som bara ett fullsatt Tegera arena i kvalserietider kan åstadkomma. Grymt! Synd bara att jag själv inte kunde vara på plats i lördags. Jag pratade med en från gymnasieklassen som hade varit där och det var helt galet sa han. Hela Superstars hoppade och hela arenan kokade verkligen. Där har vi utan tvekan säsongens skönaste seger, var så säkra! Titta, lyssna och njut!!!
Review of Ipad 2
Tid: 19:11:00 Datum: 2011-07-26 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Ja, som jag nämnt tidigare, har jag nyligen varit med i en undersökning om hur surfplattor fungerar för personer med synskada, hörselskada och dyslexi. Undersökningen är gjord av företaget Usify och syftade till att samla in kunskap om vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra, tankar och funderingar från just dessa grupper. Under de första veckorna fick man, utöver den fria surfningen, X antal uppgifter man skulle lösa, medan de senare veckorna bara innehöll fri surf.
Apple använder sig av skärmläsaren Voiceover, även förkortat VO. Den finns redan integrerad i såväl Ipad som Ipod touch och Iphone, från och med 3GS och framåt.
För min del var det i princip ett helt nytt system. Jag hade hållt i och känt lite på en Iphone tidigare, men aldrig riktigt använt en. Iphone och Ipad är som samma produkt, med skillnaden att Ipaden är större och inte går att ringa mobilt med. Annars har de i princip samma funktioner.
Hursomhelst är Apples operativsystem något helt annat än det Symbiansystem jag har använt mig av i mobila sammanhang och som min Nokia E66 i dagsläget har. Inte heller Windowsbaserade datorer har någon egentlig likhet med Apple's Ios, så man kan säga att det i princip var ett helt nytt system för mig. Inte bara själva operativsystemet, utan även touchscreens över huvud taget, som var något jag hade väldigt begränsad erfarenhet av, mycket p.g.a. att det inte har varit tillgängligt för oss synskadade innan Apple utvecklade och lanserade VO.
VO fungerar så att man drar med ett finger över skärmen, förslagsvis tummen. VO känner då av var fingret befinner sig och läser upp ikonen eller bokstaven man för tillfället pekar på, men man trycker inte på något. Det gör man inte förrän man med ett annat finger trycker, varsomhelst på skärmen. Exempelvis, om du ska skriva "Stockholm" i sökfältet på t.ex. Google. Då letar du med ett finger, förslagsvis tummen, upp inmatningsfältet på sidan, stannar där och trycker med t.ex. andra tummen. Då går du in i skrivläge och tangentbordet dyker upp, precis som om du hade tryckt direkt på sökfältet, med ett finger, utan VO.
Tangentbordet ser ut som ett vanligt tangentbord och du sveper bara med fingret över bokstäverna, tills du hittar S. Du stannar där och trycker med ett annat finger någon annan stans på skärmen. Vips har du skrivit ett S. Alla ni med Iphone eller Ipad kan själva testa där hemma. VO hittar man under Inställningar, Allmännt och Hjälpmedel.
Allt detta var som sagt helt nytt för mig och det var därför bara en utmaning att komma underfund med hur man på bästa sätt skulle hålla plattan för att kunna skriva/använda den på ett optimalt sätt. Det gick väldigt långsamt i början, fingrarna sökte sig långsamt och tvekande över skärmen, men efter bara några dagar gick det betydligt snabbare. Det går inte att jämföra med datorn eller mobilen, att skriva på plattan går betydligt långsammare, men det är, precis som med allt annat, en träningssak och det går att träna upp det så att man skriver riktigt snabbt.
Uppgifterna vi fick oss tilldelade bestod bl.a. i att maila, skicka och skriva mail, chatta, Skypa, utforska App-store, ladda ner och använda några appar, göra flera saker samtidigt, surfa på nätet och leta nyheter.
Det kanske låter mycket, särskilt med tanke på att jag aldrig ens hade använt en Ipad, och det kändes väldigt mycket i början, det ska jag inte förneka.
Det mesta gick dock förvånande bra och lätt att utföra. Dock hade det tagit betydligt längre tid att göra allting utan den introduktion jag först fick av de ansvariga för testet, då jag fick en lite mer klar bild över hur plattan är uppbyggd, var man kan hitta olika saker etc.
Efter att först ha glömt bort hur man låste upp plattan, men listat ut det på nytt, hur man på bästa sätt skulle hålla den för att få så bra användarmöjlighet som möjligt, gick det absolut bäst att maila och läsa mail. Hotmail var riktigt lätt att begripa sig på, det var inga problem alls med att varken läsa, skriva eller rensa inkorgen. Inte heller App-store var speciellt svårt att lära sig. Visserligen är det ganska rörigt där inne och det var svårt att först veta vad man skulle söka på för appar, men efter lite googlande fick jag fram några appar jag tänkte prova.
Ficka är en stegräknarapp, som dock är mer lämpad för Iphone, eftersom man alltid har med sig den. Detsamma gäller Runkeeper och andra liknande träningsappar. Termometerappar fungerade dock utmärkt. Först fick jag dock tag i en app som var totalt värdelös. Den envisades med att blippa varannan sekund och avbröt därför det VO för tillfället höll på att läsa. Med andra ord, den gick inte att använda.
Istället hittade jag Thermometer free, som fungerade betydligt bättre och kunde avläsa den aktuella utetemperaturen.
Den app jag kom att använda klart mest var dock DI.FM's egen app, vilken man kunde lyssna på alla deras genrebaserade stationer, allt från Hardstyle/Hardcore, till Club House, Lounge, Classic eurodance och Drum n base, på.
Det som var betydligt mer problematiskt var när jag råkade stänga av VO. Jag tänkte då åtgärda problemet själv, istället för att be en seende aktivera VO på nytt.
Efter en stunds googlande kom jag fram till att för att göra det på egen hand, som gravt synskadad, måste man använda sig av Itunes. Så jag tankade hem den senaste versionen av Itunes, som i sig inte alls har fungerat med Jaws tidigare, men som nu visade sig fungera relativt bra. En klar uppryckning även där! I Itunes fick man gå in på surfplattan och sedan leta upp hjälpmedel. Därigenom kunde man återigen aktivera VO.
En klar brist är dock att det inte går att använda plattan som modem, vilket Iphone är kompatibel till.
När jag var med Albin och Louise nere i Kungsbacka hade jag, som bekant, väldiga problem med deras trådlösa nätverk. Det ville inte ansluta. Jag fixade och trixade med både brandväggsinställningar och antivirusprogram, men det ville ändå inte fungera. Jag fick låna Albins dator och kollade runt lite på nätet, efter att själv kommit på att plattan kanske gick att använda som modem. Det går dock inte. Vet inte varför Apple inte har gjort den kompatibel med det ännu, men det är troligen något som kommer.
Chatta och Skypa provade jag aldrig, eftersom jag inte använder Skype, men i övrigt tycker jag det har gått relativt bra att utföra de olika uppgifterna. Även om systemet var i stort sätt helt nytt för mig kom man in i det förvånande snabbt, kanske lite tack vare att jag är såpass teknikintresserad som jag är. Jag tycker dock fortfarande Ipad är en väldigt onödig pryl och det är inget jag skulle skaffa själv. Jag förstår inte grejen med dem. De ersätter inte alls en dator, då är mini-PC betydligt mer rekomenderat från mitt håll, och de fungerar inte som mobiltelefon. Tycker mest det är en pryl man egentligen inte behöver. Iphone däremot är jag betydligt mer positiv till. Jag har skälv sagt att när min telefon går sönder, då blir det troligen en Iphone, även för mig. Nu är systemet inte helt nytt, man har kommit in i det litegrann, men det är fortfarande långt kvar till den nivå jag ligger på med min nuvarande telefon.
En slutlig positiv sak med Ipad vs PC är att det troligen är betydligt enklare för en seende att hjälpa en synskadad med Ipad än med PC, och även för en synskadad att hjälpa en seende. PC med Jaws, skärmläsaren som är vanligast bland gravt synskadade, arbetar nämligen inte alls på samma sätt som ett par ögon. Hela den biten, hur man använder en dator som gravt synskadad, har jag skrivit mer om i det här inlägget, men i det stora hela kan man säga att Jaws inte alls lägger upp t.ex. en webbsida på samma sätt som ett par ögon gör, visuellt sätt. Det går exempelvis inte att säga att något ligger till höger/vänster om något annat på skärmen, för Jaws läser allting uppifrån och ner. Var man är visuellt sätt på sidan, med Jawsmarkören, kan ibland vara ganska svårt att veta, men det är ofta inget man tänker på, förrän en seende vill ha hjälp, eller man själv vill ha hjälp av en seende, som inte behärskar Jaws ska tilläggas. En seende som vet hur Jaws är uppbyggt och hur det fungerar har troligen inga problem att hjälpa en synskadad Jawsanvändare.
Med Ipad blir det hela sannolikt mycket lättare. Här ser nämligen skärmen likadan ut, både för en seende person och för en synskadad. Det går att säga att något ligger till höger/vänster om något annat, det blir mycket lättare att förklara och hjälpa, just eftersom skärmen ser likadan ut för båda parter. Tror det kan vara mycket till hjälp.
Out of review, nu befinner jag mig återigen i stugan, efter ett träningspass i söndags som tog drygt 7h, eftersom färdtjänstens tidtabell är helsjuk på helgerna. Jag fick åka hemifrån 12:40, eftersom nästa linje inte gick förrän 3h senare. Jag var framme vid gymmet 14:10, men gymmet öppnade inte förrän 15:00. Så jag fick sitta och vänta där i knappt 1h. Själva träningspasset gick dock bra, det var Styrka 1 som gällde och med tanke på att det var bra länge sedan jag körde någon gymrelaterad träning p.g.a. allt resande och annat så tycker jag som sagt att det gick riktigt bra. Vi var klara sttrax efter 17:00, men fick vänta 1,5h innan taxin kom. Under tiden tog vi oss till Espresso house och fikade.
Väl hemma, vid ca 19:45, blev det matlagning, där huvudet nog inte var med riktigt. Först skulle jag nämligen sila bort lök från såsen, men tänkte nog inte alls där, för silade över diskhon. Det som blev kvar av såsen värmde jag i mikron, men spillde ut drygt halva när jag tog ut tallriken. Dessutom blev pastan överkokt och jag spolade kallt vatten på densamma, när jag glömde att jag hade ställt den i diskhon medan jag tog ut tallriken från mikron.
Vidare i mattemat så blev det Smultronstället med Albin, Louise, Jennifer och Annika igår. Det var några år sedan jag var där, men gott var det. Jennifers tidsplanering verkade på förhand väldigt tight, vi skulle åka senast 11 från Linköping och vara tillbaka 3h senare. Alla var skeptiska till den, utom Jennifer själv. Till allas förvåning hann vi dock tillbaka redan till 13:40, mycket tack vare att vi fick komma in och sätta oss direkt. Vi kom i grevens tid kan man lugnt säga, för bara några minuter senare fylldes kön utanför ingången på rejält.
Glassen då? Ja, den var så klart god. Denna gången blev det en Chokladexpressen, vilken innehöll Strachiatella, chokladmousse, chokladsås, grädde med riven choklad, ett kex, en chokladbit och någon annan glass som jag inte minns namnet på. Gott var det, men värt 90kr tycker jag inte riktigt det var...
Idag har det varit en lugn dag i stugan och jag har tagit årets andra dopp, efter att mamma och jag återigen var ute och gick/sprang. Jag sprang i förväg och det går faktiskt bra här ute på landsvägen. Trots att jag inte ser något alls är det bara att hålla sig intill kanten, för det finns ju inget ivägen att snubbla på. Dock vågade jag inte springa så långt, för jag visste inte exakt var huset var, ville inte springa för långt. Själva springandet gick ganska bra, men foten verkar aldrig bli bra. Återigen känner jag samma sak som jag kände i våras, dock inte lika illa, än så länge. Tycker att jag har tagit det lugnt i princip hela sommaren och har inte sprungit sedan i våras, men tydligen är det inte bra än. Jag ska fråga Fredrik, vår naprapat, vad han tycker jag ska göra åt det...
Biljetterna till dB 2011, eller Decibel outdoor 2011, som det fullständiga namnet är, i Holland, är nu bokade och klara. Det kommer bli grymt!Apropå musik så avslutar vi med lite Nightwish. Amaranth. En riktigt bra låt, som Baracuda har tagit melodin ifrån i sin Where is the love. Ni får höra båda 2 här nedan, lyssna på melodin i de båda låtarna så får ni höra att det är i det närmaste samma.
Navigeringssystem för synskadade äntligen på gång!
Tid: 16:13:00 Datum: 2011-05-09 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Detta är något som har varit på gång ett tag nu, men nu verkar det även börja konkretisera sig.
Jag tror verkligen detta kan vara ett oerhört användbart hjälpmedel i framtiden, något som kan göra oss synskadade betydligt mer självständiga jämt mot dagens läge, även om den frågan så klart även varierar från person till person även idag.
Detta är just något Maja, som jag har träffat ett fåtal gånger och som är grym internationellt sätt innom simning, säger och trycker på i artikeln här nedan. Allt är med andra ord inte dystert, som i inlägget innan om färdtjänstsystemet. Tekniken och forskningen gör det även möjligt att bli ännu mer självständig och förmodligen, på ett lättare sätt, kunna åka kollektivt, om vi nu ska återknyta till föregående inlägg.
"Större frihet, det är vad jag fått,” säger Maja Reichard. Hon är blind men med hjälp av ett nytt navigationssystem i mobilen kan Maja ta sig fram även
på vägar där hon aldrig gått med någon ledsagare förut. Framöver kommer all information uppdateras om grävarbeten eller tillfälliga trottoarkaféer som
gör det svårt för en synskadad att ta sig fram.
Knyter ihop teknik. Visst kan det vara skönt att gå en runda på stan. Men för blinda och synskadade är det ibland både farligt och jobbigt. Men genom att
kombinera ny teknik med kommunernas databaser om alla vägar, cykelbanor och gångstråk kan även de synskadade klara den självklara promenaden.
Maja Reichard står utanför Ringens köpcentrum på Söder i Stockholm med mobilen i handen och knappar in adressen dit hon ska. Sedan tar det bara några sekunder
innan mobilen beräknat den bästa rutten och frågar om hon vill börja gå.
Så långt är det egentligen inget speciellt. Det är mängder av människor som varje dag använder sin mobil eller en separat gps för att ta sig mellan två
platser.
Men Maja Reichard är blind och kan varken se vad det är för adress hon knappar in eller titta på någon kartbild på skärmen. Istället har hon ett program
i mobilen som läser upp adressen som hon trycker fram så hon vet att det verkligen blir rätt.
Sedan hjälper mobilen till med navigationen genom att i detalj berätta om vägen samtidigt som den ibland vibrerar för att tala om att Maja Reichard behöver
vrida sig lite för att gå åt rätt håll.
–Det är ett jättebra system. Jag har fått mycket mer frihet och vågar ta nya vägar på egen hand utan att någon först gått med mig och visat rutten, säger Maja som provat navigationssystemet i en månad och snart måste lämna utrustningen ifrån sig när testet är över.
Fast det verkligt intressanta med systemet är inte att man har en röst som hjälper till med navigationen. Så fungerar ju vilket navigationssystem som helst.
Det ligger istället i att man utnyttjat de mycket detaljerade kartor över vägnätet med alla cykel- och gångbanor som Stockholms stad har i sina olika system.
Då blir det betydligt mer exakt än i de vanliga navigationssystem som bara täcker vägarna och i praktiken mest är inriktade på bilister.
Målet är att navigationssystemet också ska länka till alla de olika delsystem som kommunen arbetar med och där man till exempel löpande lägger in uppgifter
om vilken gångväg som är uppgrävd eller på vilken del av en trottoar en restaurang fått tillstånd att bygga en uteservering. Väldigt väsentliga uppgifter
för den som försöker ta sig runt stan utan att själv kunna se hindren framför sig.
När systemet är i full drift ska uppgifterna uppdateras hela tiden så att det inte plötsligt finns ett uppgrävt hål i en trottoar utan att det märks i navigationssystemet.
-Jag ska skaffa det här systemet på riktigt så snart det går, säger Maja Reichard, som under testet bland annat använde mobilens navigation för att ta sig till Stockholms universitet där hon studerar matematik.
I praktiken är det en vanlig enkel Nokiamobil som används. Den är sedan trådlöst kopplad till en liten enhet som Maja har på ryggen där det finns gps, stegräknare och digital kompass.
Gps-mottagaren i sig räcker inte till för att ge tillräcklig noggrannhet utan det är snarare stegräknaren som är det viktiga och som bidrar till att man
får en noggrannhet på mellan tre decimeter och fem meter.
Systemet har sedan 2006 tagits fram av it-företaget Astando. Utvecklingspengarna, totalt 50 miljoner kronor, kommer framför allt från Stockholms stad och
statliga Post- och telestyrelsen.
–Det finns fortfarande en del kvar att göra innan det är färdigt. Vi hoppas att vi i slutet av året har några användare som kan börja utnyttja det på riktigt,
säger Elisabeth Dawidson projektledare på Astando.
Hela projektet är ett exempel på hur ny teknik kan användas för att underlätta tillvaron. Men det visar också hur information som redan finns på mängder
av ställen i den offentliga sektorn kan utnyttjas för att skapa nya tjänster.
Det senare är en snabbt växande fråga och på många håll i världen har utnyttjandet av offentlig information hamnat i fokus både för politiker och it-företag.
I länder som USA, Storbritannien, Brasilien, Finland och Danmark finns det också gott om exempel på hur politiker driver på för att all offentlig information,
som inte berör enskilda personer, ska bli tillgänglig på ett sätt som gör att den kan användas för att bygga nya it-baserade tjänster.
Informationen ska med andra ord vara tillgänglig digitalt, inte bara som papperskopior.
En av de viktigaste delarna i de nya tjänster som verkar vara på gång är kartor och positionsbestämning. Just de funktioner som Stockholms stads projekt
för de synskadade arbetar med."
Källa: svd.se
Så, vad tror ni om detta?
Färdtjänstsystemet
Tid: 17:44:00 Datum: 2011-05-05 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Ibland undrar man hur de har tänkt, om de har tänkt alls.
Mina dispannsresor med färdtjänsten gick ut i januari. Dispannsresor innebär att man får åka i princip från dörr till dörr. Jag sökte förlängning av dispannserna hos kommunen, men fick avslag. Motiveringen var att färdtjänsten ska motsvara en typ av kollektivt resande, vilket är helt riktigt. Dock säger man att kollektivt resande från Skänninge till Linköping, vilken är sträckan jag så gott som alltid åker, ska ta ca 90 minuter, vilket också färdtjänstens linjeresor tar, det schema man får åka efter om man inte har dispanns.
Kruxet är bara att det inte stämmer. Jag har fått hjälp av en kompis att kolla upp de kollektiva resorna, för Östgötatrafikens hemsida är förövrigt inte bra den heller.
Kollektivt skulle resan från Skänninge till Linköping ta ca 45-60 minuter. I ändast ett fall tog det längre tid än 90 minuter, då tog det 118 minuter. Alltså 1 av totalt 12 resor i veckan, då jag åker 6 dagar varje vecka.
Jag överklagade således kommunens beslut till Förvaltningsnämnden, som dock även de avslog min ansökan. Motiveringen var att den tid man tjänar på kollektivt resande/dag är mindre än en timme, vilket inte kunde anses tillräckligt för att få dispanns. Dock blir det ju närmre 5 timmar i veckan, vilket ger nästan 20 timmar i månaden, ett halvtidsjobb.
Nu har jag överklagat ytterligare en gång, nu till Kammarrätten. Jag har inte fått svar därifrån än, men hoppas verkligen att jag får dispannserna beviljade. Annars är mitt läge ganska dåligt för tillfället.
Som det är nu tar ett träningspass ca 5,5 timmar varje dag, inkl. resor. Av dessa 5,5 timmar är ca 2 timmar träningstid. Restiden enkel väg är alltså ca 90 minuter. Åker man direkt, från dörr till dörr, tar det inte mer än max 35 minuter. Alltså skulle träningen ta ca 3 timmar och jag skulle tjäna in nästan hälften av den tid jag nu tvingas lägga ner på resande och träning varje dag.
Dessutom är linjesystemet helkorkat. Jag åker från Skänninge, får först åka till Mjölby, som egentligen ligger åt fel håll jämt mot Linköping. Mjölby ligger söder om Skänninge, Linköping nordost.
I Mjölby får jag byta, åka till US, Universitetssjukhuset i Linköping, byta där och åka till den adress jag ska till.
Att jag får åka till Mjölby beror på att själva stamlinjen går därifrån. Till Mjölby kommer alltså folk från Boxholm, Väderstad och andra omkringliggande småställen, för att samlas upp i en större buss, som kör linjen mellan Mjölby och Linköping. På US är det sedan samma sak. Där anländer flera bilar som hämtar upp de som kommer med linjebussen och skjutsar ut dem till adresserna de ska till.
Inget konstigt i det kan tyckas, smidigt och bra.
Jo, det är det, men problemet är att det blir en jävla omväg och man får sitta och vänta i stort sätt lika länge som själva bilresan tar.
Linjen är nämligen planerad för att gå in i Mantorp och Vikingstad på väg till Linköping från Mjölby. Dock är det i princip aldrig någon som åker därifrån, vilket innebär att man nästan alltid kan åka direkt från Mjölby till Linköping och tvärtom.
Då blir det en oerhörd väntan, antingen vid Lidl i Mjölby, samlingsstationen där, eller på US i Linköping. Att åka mellan Mjölby och Linköping tar nämligen inte mer än 30 minuter.
Linjen avgår varje timme kl XX:45. Således är man framme på US/i Mjölby senast XX:15.
Problemet är bara att matningen, alltså den bil som ska hämta vid samlingsstationen, inte ska komma förrän XX:40, eftersom att linjen är beräknad att ta betydligt längre tid än de 30 minuter den faktiskt tar. Alltså får man sitta och vänta i 25-30 minuter innan matningsbilen kommer.
Särskilt onödigt och frustrerande känns detta när man åker från Linköping till Mjölby.
Vi tar ett exempel. Jag blir hämtad på gymmet kl 17:20. Vi åker till US där vi får vänta till 17:45, då linjen går från US. Den kör mig till Lidl i Mjölby, där vi är framme ca 18:15. Sedan får vi sitta och vänta där till 18:40, då matningen kommer och kör hem mig. Jag är hemma runt 18:50. Hade jag åkt med dispanns hade jag varit hemma redan runt 18:00.
Det som hursomhelst är frustrerande i det här fallet är att Skänninge ligger på vägen från Linköping till Mjölby. Jag åker alltså förbi, för att åka till Mjölby, byta och åka tillbaka en bit.
Teoretiskt sätt skulle han som kör linjen utan problem kunna svänga av och lämna mig hemma och ändå gott och väl hinna till Lidl till 18:45, då hans linje tillbaka går och jag skulle dessutom vara hemma ca 45 minuter tidigare än annars. Att svänga av till Skänninge innebär en fördröjning på kanske 10-15 minuter, max. Alltså skulle han vara framme vid Lidl 18:30 som senast. Taxi Motala, som oftast är det bolag som hämtar mig vid Lidl, skulle dessutom slippa skicka en tom bil från Motala, som ligger nordväst om Skänninge kan man säga, för att hämta mig i Mjölby, köra hem mig och sedan åka tom tillbaka igen.
Jag förstår liksom inte vad de ska tjäna på det här systemet. Hela grejen är väl att det är billigt, men på vilket sätt och hur det ska bli billigare, det fattar jag inte.
Hur kan det bli billigare att köra förbi min destination, vänta 30 minuter på en bil som kommer tom från Motala, som hämtar mig och kör hem mig, för att sedan köra tom tillbaka till Motala, jämt mot att lämna mig på vägen och trots det, utan problem, hinna till den utsatta tiden i Mjölby och därmed dessutom se till att Taxi Motala slipper åka tomma hela vägen till Mjölby för att hämta mig, köra hem mig och sedan köra tom tillbaka? Jag fattar det inte.
Dessutom har jag studierna vid sidan av allt detta. Som läget är nu är det omöjligt att plugga mer än 50%. Jag hinner inte. I och med det får jag bara in halva studiebidraget, + handikappsbidraget från försäkringskassan varje månad. Det är ca 3700kr.
Helst av allt skulle jag vilja flytta till Linköping. Då skulle jag slippa allt tjafs med färdtjänsten och jag skulle dessutom tjäna in 640kr varje månad, eftersom jag inte skulle behöva köpa något månadskort. I Linköping kan man nämligen få ett årskort, gratis, om man har färdtjänst. Det gäller då på all typ av kollektivtrafik i tätorten Linköping och beror på att de nya systemen på bussarna inte är särskilt tillgängliga för personer som inte ser. Dåligt, givetvis, men man klagar ju inte om man tjänar på det.
Tyvärr är det inte så lätt att få tag i en lägenhet i Linköping. Jag har visserligen registrerat mig på Stångåstaden, Linköpings största hyresrättsförening, men tyvärr alldeles för sent. De går efter kösystem där. Så gott som alltid är det fler än 10st som lämnar intresseanmälan på en lägenhet. Då står det att för att vara bland de 5 främsta i kön, som antagligen är de som får vara med på visningen, måste man ha XXX poäng. Det lägsta antal jag har sett är något på 600 poäng. Man får en poäng om dagen och jag är nu uppe i 59. Som ni ser, har jag inte grymt tur lär jag inte få någon lägenhet där på ett bra tag och då sitter jag fast här i vår lilla by, utan att varken kunna studera mer eller flytta.
På något vis ska det väl förhoppningsvis lösa sig, första steget blir Kammarrättens beslut...
VM nere i Slovakien fortsätter och Sverige är nu klart för mittenrundan, där man ställs mot Frankrike, Schweiz och Kanada. Grupp B och C, Sveriges grupp, slås ihop till en grupp och Grupp A och D slås ihop. Det blir alltså 2 grupper med 6 lag i varje. Det blir dock inte 5 matcher, för de lag från den egna gruppen, alltså USA och Norge för svensk del, möter man inte igen, eftersom att man redan har mött dem en gång.
Ni kan läsa mer om utvecklingen av VM på hockeybloggen, så klart!
Dagens artist blir något så otippat som Children of Bodom med låtarna Needled 24/7 och Thrashed, lost & strungout. Detta är inte alls min stil egentligen, men jag tror nästan min musiksmak håller på att grena ut sig åt ytterligare ett håll, för detta är faktiskt bra! Melodisk death/speed metal från ett av Finlands ledande band innom just detta. Sången är lite sådär måste jag erkänna, men älskar dubbeltrampen och de melodiska gitarrslingorna :)
Spännande matupplevelse
Tid: 22:56:00 Datum: 2011-04-06 Kategori: Att leva med en synnedsättning
När man inte ser kan man råka ut för sådant som hände mig igår när jag skulle laga mat.
Pannbiff hade jag tänkt mig, men hittade inte burken med den i. Däremot hittade jag en annan burk i kylskåpet med, vad jag gissade, var stekt falukorv, men det kunde också vara salami e.d. Det var svårt att avgöra när den var kall och allt.
I en annan burk hittade jag något jag gissade var sky till pannbiffen. Det blev väl bra tänkte jag, så kunde man ha ris till, för potatis orkade jag inte skala.
Så jag rotade runt i skåpet och hittade något jag trodde var ris, men när jag mätte upp märkte jag att kornen var mer runda, som Koskos/Bulgur, och inte avlånga, som ris.
Det spelade väl inte så stor roll tänkte jag och satte kastrullen på spisen. Mig själv satte jag vid bordet, drack lite kaffe och läste kurslitteratur. På spisen kokade det, och kokade, och kokade, men mjukt blev det då inte. Jag tyckte det var konstigt, så jag tog kniven jag rörde med, för att ta upp några korn ur kastrullen och känna på. Då pulveriserades dem. Jag tänkte att "vad fasen är det här?"
Jag plockade fram en tesked och smakade. Salt!
I 20 minuter hade jag stått och kokat salt för fulla muggar!
Upplevelsen var dock inte slut där. När jag väl skulle äta hade det smugit sig in stekt ägg i det hela. Det måste ha legat i samma burk som falukorven, för ja, det var falukorv, eller så låg det i burken med vad jag trodde var sky, men som kanske i själva verket var stekflått från ägget.
En minst sagt exklusiv matupplevelse blev det i alla fall, ris, som jag till slut lyckades göra, falukorv och stekt ägg. Det var bland det värsta jag har ätit på länge.
Idag fortsatte det upplevelsebaserade hemlivet. Jag skulle hänga tvätt, vilket är bland det absolut tråkigaste som finns. Först slog jag vänstra ögonbrynet i en garderobsdörr som Emma inte hade stängt när jag skulle hämta tvättkorgen. Sedan slog jag högra ögonbrynet i en bordskant i tvättstugan. Sedan rasade alla tvättlinor ner, så att jag fick hänga upp allting igen. Sedan slog jag återigen högra ögonbrynet i en kant i tvättstugan, varefter högra ögonbrynet fick sin 3:e smäll mot en skåpslucka i köket när jag plockade ur diskmaskinen.
Mycket på minuskontot där alltså, men på pluskontot kan noteras att jag har skrivit ännu en överklagan ang. mitt beslut om dispannser från färdtjänstlinjerna, vilka jag även fick avslag på hos Förvaltningsnämnden, som var den senaste instansen jag överklagade hos. Nästa anhalt är Kammarrätten. Det kommer även upp ett inlägg om detta så småningom.
Jag har även räknat ut att jag dricker ca 0,5-1 liter kaffe om dagen. Om det är plus eller minus låter jag vara osagt, men gott är det hursomhelst.
Noteras ska också göras att Växjö Lakers är klara för Elitserien nästa säsong. Vem hade trott det innan Kvalserien, eller ännu värre, innan Allsvenskan drog igång i höstas? Man har gått fram som en ångvält genom kvalet och slagit det mesta och har nu 23 poäng med bara en match kvar att spela. Modo och Södertälje är 2:a resp. 3:a på 17 poäng, efter att ikväll ha slagit Mora resp. örebro. Rögle har fortsatt 13 poäng efter kvällens förlust mot seriesegrande Växjö, vilka man var tvungna att slå då både SSK och Modo tog full pott. Nu gjorde man inte det och är alltså borta från kampen om den sista Elitserieplatsen, som nu står mellan just Södertälje och Modo, som dessutom möts på fredag i den allra sista omgången. Spännande! Vill ni läsa mer hockey signerat mig själv tycker jag ni ska gå in på min alldeles egna hockeyblogg, dalarnasstolthet.blogg.se.
Vi avslutar med lite gammal Classic euro, Ice MC - It's a rainy day och Infinity - Naked in the rain!
Sista dagarna i Idre, + backbeskrivningar
Tid: 11:18:00 Datum: 2011-04-05 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Nu är jag återigen på hemmaplan, efter en grymt kul och fartfylld skidvecka. Hade jag inte Goalballen skulle jag satsa på skidorna, så mycket kan jag säga, för det är så grymt kul!
I alla fall tänkte jag i detta inlägg ge en liten resumé om de sista 2 dagarna, men även en exklusiv rangordning över alla backar, brant, bredd, svårighetsgrad osv. Läs längre ner för detta!
I torsdags åkte jag återigen med Mattias. Vi tog det lite lugnt efter vad som hände i onsdags, men efter några åk i Mellanbacken gav vi oss på de tuffare backarna igen. Det blev många åk i Carwingsvängen och Specialen i Nord, men vi åkte även över till Ost, där vi åkte både Glader röd, Butter, som vi hade åkt under tisdagen, Prosit, där jag kraschade under onsdagen, och Tävlingsbacken. Den sistnämnda var ganska svår och inte speciellt kul. Den lutar på skrov ganska mycket, så det känns hela tiden som att man glider neråt. Den är svart, liksom både Butter och Prosit. Prosit, där jag övervann min krasch eller vad man ska säga. Nu gick det betydligt bättre än under onsdagen, men jag tyckte dock fortsatt att Butter var bättre.
Innan lunch tog vi ett åk i Västbranten, som dock inte var så jättekul. Ganska kort, liksom Störtloppet, som vi åkte under tisdagen. I och med dessa backar hade vi avverkat alla svarta backar, utom Chocken, som var avstängd för Speedski under helgen. Även om den hade varit öppen hade jag inte åkt den. Den är lite väl brant. 47 graders lutning tror jag den har och så duktig är jag inte.
Under eftermiddagen åkte vi några åk i Västbacken, den ganska lätta röda backen utanför matstället, innan vi återigen åkte över till Nord och fortsatte eftermiddagen där.
Vi åkte med Annika och Jennifer större delen av tiden och det blev även nu mycket åk i Carwingsvängen och Specialen. Även Svarten 1 tänkte vi försöka oss på, men där stod det "Varning! Ingen snö!", så vi struntade i den. Det var i princip bara is. Vi tog Svarten 2 istället...
Det ända missödet under eftermiddagen var när jag skulle stanna. Jag fick lite för mycket sväng på grejorna, så jag åkte bakåt istället, ramlade och vänster fotled fick sig en smäll, men inte värre än att jag kunde åka vidare efteråt.
På kvällen var det After ski. Jag hade inte med mig några pengar, men Annika bjöd Jennifer på en Cola och mig på en öl. Den var relativt billig, bara 50kr, mot Jägern jag köpte för 2 år sedan, som då kostade 114 spänn. Inte konstigt att man inte köper något då. Då tar man hellre med sig eget och dricker hemma i stugan...
Egentligen gillar jag inte After ski något vidare, det är oftast ingen vidare musik, men vi skulle ändå äta på lunchstället och inte borta vid stugorna, där vi hade ätit övriga kvällar, just för att folk nu ville gå på After ski.
Så vi kunde lika gärna sitta där och lyssna på musik som att sitta och vänta vid matstället.
Under fredagen var det betydligt sämre väder. Jättedimmigt och relativt varmt. Bara -4 på morgonen och framåt dagen var det plusgrader, vilket gjorde snön ganska långsam. Det märktes också när vi åkte. Mellanbacken var jättelångsam och inte heller Carwingsvängen eller Specialen var så jättesnabba.
Så vi åkte istället över till Ost och åkte Butter, Prosit och Glader röd. Där blev det lite mer fart på grejorna. Även Glader svart provade vi på, men den var även den ganska smal och relativt kort.
Samtidigt som vi åkte upp i fyrstolsliften i Ostbackarna började Speedskikvalet borta i Chocken. Vi lyssnade på speakern, men jag tycker Speedski låter väldigt farligt. Mattias sa dock att det inte är så farligt. Ramlar man så glider man ju "bara" med, man flyger inte ut i skogen, eftersom att det går så fort. Nu gick det dock bara i ca 130km/h...
Vid lunchen provade vi att tejpa fast min videokamera på hjälmen. Det gick utmärkt. Dock tänkte inte Mattias på att luckan måste vara öppen för att det ska gå att filma. Då kunde det bli svårare trodde han, men vi tog i alla fall med oss den bort till Nordbackarna, där jag ville genomföra mitt projekt.
Vi tejpade fast kameran och det var inga problem. Den hamnade dock lite snett, men det gick. Vi tryckte på Rec innan vi åkte upp i liften och filmade hela vägen tills vi var nere igen. På vägen upp pratade jag lite om vädret och sittliften vi satt i. Vi hade nämligen kommit fram till att den var 700 meter lång och gick i 18km/h. Den tar 2 minuter och 20 sekunder att åka upp och gör 5m/s. Det ger 50m på 10 sekunder, 100m på 20 och 300m/min. Det blir alltså 700m.
600m på 2 minuter ger 300m/min. 300*60 är 18000. 18000/1000 är 18km/h.
Åter till filmen. Tyvärr tittar jag snett neråt när jag åker. Det är inget jag själv tänker på, eftersom att det inte spelar någon roll, men det syns på filmen. Så man ser mest bara snön när jag åker. Dock gjorde vi en till film, där Mattias åker bakom och filmar, samtidigt som han ledsagar. Man ser då lite bättre och hör även hans kommandon. Så, vad tycker ni, ska jag slänga upp den på Youtube?
Efter genomfört projekt återstod bara några åk, varefter vi skulle lämna tillbaka skidorna. Mattias var tvungen att vara vid lunchstället redan vid 15:30, för att plocka isär skicarten som en tjej hade haft. Därefter gick han ner till After skin. Vi andra skulle också dit, men jag tänkte vänta på Jennifer först.
Klockan rullade på och blev 16:30, då liftarna stängde. Då messade jag henne och frågade var hon och Annika var. De var redan nere på After skin. De hade redan varit där vid matstället, där jag satt i solen, och hämtat sina skor och lämnat tillbaka skidor etc. men hade lyckats missa mig, eftersom att de gick in genom en annan dörr. Jennifer var dock snäll och kom och hämtade mig.
Någon After ski hann vi dock inte med, för vi skulle äta strax därefter. Så det var bara att gå och lämna in skidor etc. för att sedan knalla tillbaka upp igen och äta.
Bussresan hem under lördagen var ganska seg, jag lyssnade på musik större delen av vägen, och väl framme i Norrköping väntade våren på oss. 15 grader var det och det kändes lite varmt med kängor...
I söndags var det dock sämre väder, då vi var hos Mikael och Sofia en stund, men igår var det bättre igen. Riktigt varmt och skönt var det ute. Jag skulle åka och träna med Albin under eftermiddagen, men precis när jag hade åkt messade han och skrev att det inte blev något. Han och Terie hade nämligen inte pratat med varandra om det, så han kunde inte. Så det var bara att åka till Mjölby och åka hem igen. Dock tyckte jag det var så varmt ute, så jag ville inte sitta inne vid datorn. Istället gick jag ut och gick en sväng, helt själv. Det gick bra och var riktigt skönt. Låt nu detta vårvädret hålla i sig! :)
Slutligen, som jag lovade tidigare, en lista över alla backar jag åkte i Idre!
- Specialen (Svart) - En relativt enkel backe för att vara svart, bred och relativt flack, dock riktigt, riktigt kul! Finns i Nordbackarnas system.
- Carwingsvängen (Röd) - En ganska svår backe för att vara röd, nästan svårare än Specialen, som ligger precis intill, eftersom att den är smalare. Specialen är dock aningen brantare, därav färgskillnaden.
- Butter (Svart) - Riktigt brant svart backe i Ost, där man får mycket fart. En skön backe helt enkelt!
- Glader röd (Röd) - En ganska varierande röd backe, på andra sidan liften i Ost jämt mot Butter, som lutar på ganska bra mot slutet, men som är ganska flack mitt på. Dock en välbesökt backe under veckan.
- Mellanbacken (Röd) - Lite flackare röd backe i Nord, där även Specialen och carwingsvängen finns. Lite flackare än just Carwingsvängen, men bred och bra, ganska skön röd backe där man kan få skapligt med fart.
- Svarten 2 (Svart) - Nordbackarnas brantaste backe, förutom Svarten 1, som är likartad. Är ganska så brant och ger bra fart.
- Prosit (Svart) - I klass med Butter, men lite smalare. Var där jag kraschade ordentligt under onsdagen. Lutar på bra, men blir som sagt mycket svängar.
- Västbacken (Röd) - Väldigt bred och relativt lätt backe för att vara röd. Går dock att få upp bra fart, finns massor av utrymme att åka på och kan vara en bra backe för mindre barn som ändå vill testa på något brantare backar.
- Glader svart (Svart) - Glader röds storebror, men är inte alls lika kul. Smal, men lutar på bra, särskilt mot slutet. Är dock inte så lång.
- Västbranten (Svart) - Svart backe vid sidan av Västbacken. Betydligt brantare, men även smalare. ÄR inte speciellt lång.
- Turisten 1 (Blå) - Var min favoritbacke tillsammans med Turisten 2 för 2 år sedan. Är ganska brant för att vara blå, men är inte så jätterolig längre. Funkar dock som omväxling ibland.
- Turisten 2 (Blå) - Se Turisten 1
- Snövit (Blå) - Ganska lång backe som trots allt är helt okej för att vara blå, men inte mer än så.
- Tunnelbacken (Blå) - Var min favoritbacke när jag var mindre, men är mest en transportsträcka numera. Är dock bra som warmupbacke precis när man har hyrt skidor etc. Bra för att känna på grejorna och få in tekniken.
- Palmbacken (Röd) - Röd backe i Nord, precis intill Mellanbacken. Är dock smal och inte alls lika bra som Mellanbacken.
- Störtloppet (Svart) - Ganska kort svart backe där det blir väldigt mycket transport efter backens slut. Man kommer nämligen ut i den gröna Dalarnas längsta, vilken man får åka en bra bit i innan man når liften.
- Ravinen (Blå) - Blå backe som jag bara åkte en gång. Inget vidare kul backe, för flack, men helt okej, särskilt för mindre barn.
- Tävlingsbacken (Svart) - Brant svart backe i klass med Butter och Prosit, men lutar som sagt mycket på skrov och är svår att orientera sig i när man inte ser. Känns som att man glider neråt hela tiden p.g.a. lutningen.
- Blåbärsslingan (Grön) - Fick fungera som transportsträcka från Nordbackarna bort till Västbacken under veckan. Inte mycket till backe, men som transport är den bra.
- Dalarnas längsta (Grön) - Åkte bara en del av den, transporten efter Störtloppet. Inte speciellt kul, behövs knappt svänga alls. Fungerar mest som transport.
- Grönjölingen 1 (Grön) - Grön backe i Nord som jag inte åkte i år. Var dock där jag åkte friåkning med Anders för 2 år sedan och körde in i staketet, men eftersom jag inte åkte den i år får den inget utlåtande.
- Grönjölingen 2 (Grön) - Se Grönjölingen 1
- Svarten 1 (Svart) - Isig svart backe som jag inte vågade åka. Fanns inget grepp och i princip ingen snö. Inget utlåtande om den heller.
- Chocken (Svart) - Idre fjälls brantaste backe, 47 grader. Fungerar som Speedskibacke och jag skulle aldrig åka den. Inte än åtminstone. Så duktig är jag inte. Inget utlåtande mer än så.
Har ni varit i Idre? I så fall, vad tycker ni om backarna?
Måste ju även påpeka att IBSA World games i Turkiet startade igår med match mot irak för svensk del. Det blev seger med 10-0 och game, efter 5 mål av Niklas, 3 av Fatmir och 2 av Piotr. Idag är det Spanien som står för motståndet, ett Spanien som slog Slovenien igår, så det blir ingen lätt match.
Följ tävlingarna live på Pressakey.net/sports/turkey, som vanligt. Tider och annan info återfinns på herrlandslagets blogg, där det förövrigt finns en liten bild på mig, goalball-herr.blogspot.com.
Otroligt fint och bra här i Idre, + en riktig stjärnsmäll...
Tid: 23:23:00 Datum: 2011-03-30 Kategori: Att leva med en synnedsättning
Det hela började med att jag åkte in till Linköping i fredags för att möta upp Jennifer, där jag skulle sova natten till lördagen, för smidighetens skull. Bussen avgick nämligen från Norrköping 08:00. Alltså var det smidigare att sova hos henne än att åka färdtjänst in på morgonen.
Innan jag åkte tänkte jag igenom packningslistan, hade jag med allt?
Nesesär, check, kläder, check, termobyxor, check, dator, check, skidglasögon, check, allt var med. Så jag åkte till Mjölby och bytte till linjen mot Linköping. Då slog det mig vad jag hade glömt. Det mest basic av allting, det som är en självklarhet att ta med sig varje gång man går ut genom ytterdörren, käppen. Hur jag kunde glömma den är ett mysterium, men likväl gjorde jag det.
Väl inne i Linköping var det alltså bara för mig och Jennifer att ta bussen till Syncentralen, för att se om Elisabet var där och kunde låna ut en käpp åt mig en vecka. Ingen var där. Torbjörn dök dock upp, men hade ingen nyckel till rummet där käpparna finns. Så det var bara att klara sig utan käpp hela veckan...
Hemma hos Jennifer, mitt ute i obygden, fixade vi våfflor, åt dessa, + ett gäng pannkakor, pratade en hel del och såg på TV.
Bussresan förflöt utan några större problem, men noterbart var att jag varken lyssnade på musik eller läste över huvud taget. Jag och Jennifer pratade om allt möjligt och jag halvsov då och då. De ca 8 timmarna förflöt förvånansvärt snabbt.
Jag, Patrik, Thaer, Nisse och Mattias bor i en stuga, de 2 sistnämnda ledsagare. Även Jennifer flyttade från sin stuga till våran.
Under natten mot söndagen sov jag inget vidare. Patrik snarkade som en dåre. Jag gick därför upp och satte mig vid datorn vid 6:30.
Senare under dagen väntade skiduthyrning och lättare åkning som warmup.
Skidor, stavar, pjäxor och hjälm hyrdes och sedan började jag och Mattias i Tunnelbacken, en blå backe, som lite warmup. Det kändes lite ovant i början, men efter några åk tröttnade vi på den och tog Västbacken, en ganska lätt röd backe.
Där åkte vi under resterande delen av förmiddagen och lite under eftermiddagen. Vädret var inte det bästa, lite snö och moln, men under måndagen sken det upp och blev riktigt fint väder. Strålande sol och blå himmel. Kanonbra backar och inga liftköer. Vad mer kan man kräva av en skidresa?
Det blev mycket åk i Nord, de blåa Turisten 1 och 2, röda Palmbacken, Mellanbacken och Carwingsvängen, och de svarta Specialen, Svarten 1 och 2.
Mellanbacken och Carwingsvängen var de populäraste backarna under dagen. Carwingsvängen och Specialen är snarlika, Specialen är ganska lätt för att vara svart och Carwingsvängen är ganska svår för att vara röd, faktiskt nästan svårare än Specialen, tack vare att den är smalare.
Åkningen stämnde bra. Det ända missödet var att jag körde på en markeringskäpp och flög en bit. Dock var det inte mitt fel. Mattias trodde inte det skulle vara någon fara, att jag skulle klara mig förbi den, men det gjorde jag inte. Dock var det ingen fara med mig.
Igår var vi ute i backarna strax efter att de öppnade. Vädret var strålande och backarna var super. Riktigt, riktigt fina backar, skidorna greppade kanonbra och underlaget var slätt och fint. Vi höll oss mest i Nord även under förmiddagen, fortsatte åka Carwingsvängen, Specialen och Mellanbacken. Vi tog oss dock över till Ostbackarna en stund, där vi åkte Glader röd, som är ganska lång och varierande i lutning. Mot slutet lutar den på riktigt bra. Även Butter tog vi oss ner för. En riktigt brant svart backe där farterna blir rejält höga.
Under eftermiddagen provade jag på att åka med Robin, en relativt grön ledsagare som just är med här för att lära sig ledsaga. Vi började lite lätt i Västbacken, men så åkte vi över till Nord igen, tog några åk i Turisten och Mellanbacken, som blev eftermiddagens backe med stort B. I det stora hela gick det bra, men det var lite småmissar sådär, som man kanske inte tänker på i början. Exempelvis missade vi att stanna och ta ut åkriktningen innan vi åkte en gång, vilket Mattias och jag alltid gör, han höll i min arm lite för länge när vi gled fram till sittliften och tog tag i min arm lite för sent när vi skulle av densamma. Lite småsaker sådär, som även kan vara individuella. Inte alls säkert att alla vill ha det så, men jag vill ha det så.
Idag åkte jag vidare med Robin. Backarna var lika bra som igår. Strålande sol och nypistat. Mellanbacken blev dagens första destination och sedan gav vi oss på Carwingsvängen och Specialen. Det var inga problem. En gång hamnade jag bara utanför banan, flög ut i liftspåret och tillbaks igen. Annars var det ingen fara.
Framåt lunch åkte vi över till Ost och åkte Glader röd igen. Även det gick bra. Sedan skulle vi ge oss på Prosit. En svart backe vid Butter och Tävlingsbacken. Det började bra, men sedan small det och det ordentligt. Robin låg lite för långt bakom mig. Jag åkte över kanten till en brant. Han kom efter, men när han kom över kanten såg han en dam som stod mitt i backen, mitt i branten. Jag var på väg rakt mot henne. Han försökte korrigera mig lite mer åt höger, men det var för sent. Jag frontalkrockade med henne. Ena sekunden gick det milt sagt skapligt fort, nästa sekund låg jag med huvudet ner i snön och gled flera meter. Vet inte hur långt jag gled, men skidor och stavar flög all världens väg och glasögonen gick sönder. De kunde vi dock reparera lite senare.
Trots den otäcka smällen måste jag ha haft en sagolik tur. Jag fick lite näsblod och överkäken fick sig en smäll, annars ingenting. Damen gick det dock värre för. Ett spräckt ögonbryn och en rejäl lårkaka blev facit av det hela. Vi befarade först att hon hade brutit något, men när hennes man hade åkt ner och hämtat skoterfolk konstaterades det att det troligen "bara" var en kraftig lårkaka.
Lite obehagligt var det, så klart, men Robin var märkbart mer sjärrad än mig. Kanske förståeligt. Han såg ju hela insidenten. Jag uppfattade inte ens att jag krockade med någon. Inte förrän jag låg i snön och hade satt mig upp igen förstod jag det. Dessförinnan trodde Robin att både jag och tjejen hade dött. Hon låg i backen, jag låg i backen, men så rörde jag mig. Jag hörde Robins sjärrade röst i öronsnäckan och man hörde märkbart hur lättad han blev när jag slutligen rörde på mig.
En riktig smäll var det, men det är sådant som händer. Kanske var det lite dumt att ge sig ut i så branta backar med en ledsagare man bara har åkt 1,5 dagar med, men i huvudsak var det ändå, hur taskigt det än låter, damens fel. Att stanna mitt i branten i en svart backe är inte så smart. Visserligen kan hon möjligen ha tvekat på backen, den kanske var för brant, men då ska man ändå inte stanna mitt i backen. Jag, som kom i full fart bakom henne, hade ju inget att göra och Robin, som visserlogen som sagt låg lite långt efter, hann inte korrigera mig..
På det stora hela måste vi ändå ha haft en oerhörd tur. Hade jag inte haft hjälm hade det troligen gått betydligt värre...
Efter olyckan tog vi det så klart lite lugnare och åkte bara blå backar fram till lunch. Efter lunchen var det, som vanligt under dessa läger, fria aktiviteter, bowling etc. Jag, Jennifer, Patrik, Robin, Johanna och Maja bestämde oss för att just bowla.
Det var länge sedan jag bowlade och precis som senast, för 2 år sedan, vi var där och skulle bowla, ville de först inte låta oss ha rännskydd. Jag sa dock att jag var tvungen att ha det eftersom att jag inte ser och då var det inga problem. Jag fick 92 poäng på första serien och 114 på andra. Ganska okej, men inte jättebra. Jag vann i alla fall på våran bana, där jag, Jennifer och Maja spelade.
Nu är det bara 2 åkdagar kvar. Jag har dock funderat på en kul grej. Jag skulle vilja ha ett åk med onboardcam på hjälmen. Det finns ju små videokameror man kan festa på hjälmar etc. men jag tänker att man annars kan tejpa fast min videokamera på hjälmen med silvertejp. Det skulle nog se ganska konstigt ut, men skulle nog ändå funka, men frågan är om jag vågar? Smäller det är det troligen ganska kört. Mattias sa dock att han kunde åka bakom mig, som vanligt, och filma samtidigt som han ledsagar. Det skulle också fungera, men det blir ju inte riktigt onboard. Vi får se hur det blir med den saken. Vad tror ni?
