Då har man varit på Ögon igen.
Jag vaknade redan 4:45 idag, så jag kanske ska sova lite snart..
I alla fall så visade det sig att jag har fått en blödning till. Trycket kunde ha varit högt i helgen när det verkte sa han, men blödningen hade de ingen förklaring till direkt. Jag fick en ny tid nästa onsdag igen och tills dess ska jag ta:
Cosopt-droppar 2 gånger om dagen för att sänka trycket
Xalatan 1 gång om dagen för att få ner trycket
Kortison 4-5 gånger om dagen för att hålla inflammationen i styr + någon salva 5 gånger om dagen för att dempa gruskänslan.
Så det är ju en del.. igen
Jag har tänkt lite på den senaste försämringen. Hur den har utvecklats och så. Ungefär såhär har det varit:
Det kan redan ha börjat vintern 06/07. Då märkte jag inget speciellt, men senare på våren 07 började jag märka att jag inte längre såg kontrasten mellan gräs och asfalt. Så har det varit tidigare också, på vintern, när gräset är brunt, men när det blir grönt har det blivit bättre igen. Så var det dock inte nu.
Sedan märkte jag att det kändes lite osäkert att gå vägen till min gamla skola helt själv när syrrorna hade avslutning 07. Det gick, men det var inte så tryggt.
Samma höst, hösten 07, började väl den stora förändringen.
Plötsligt märkte jag att jag knappt inte längre såg bilar och så. Jag gick in i taxin några gånger för att jag inte såg var den stod. Tidigare, ca 2 år tidigare, såg jag bilar ganska klart. Det gjorde jag säkert senare också, men våren 05 tar jag som exempel eftersom att jag kommer ihåg en grej jusr från den tiden. Jag praoade på biblioteket i Norrköping och åkte taxi. En dag hade den backat upp på garageinfarten för att jag skulle sitta bakom föraren. Det såg jag dock, så jag gick runt bilen i alla fall och tänkte sätta mig där fram.
Det klarade jag alltså inte av hösten 07.
I vintras blev det ännu sämre, men det var först i december/januari som jag började märka de stora skillnaderna.
Jag såg inte garderoben från min säng, jag såg inte listerna i taket och jag såg som sagt inte kontraster så bra längre.
Värre skulle det bli.
Före nästa försämring bleb det ett antal besök på Ögon och en operation för att sänka trycket i vänsterögat som troligen hade varit orsaken till försämringen.
Runt vecka 14-15 någon gång blev det plötsligt sämre igen. En dimma låg i synfältet rakt fram. Det kom över en kväll. Ena dagen var den inte där och nästa dag var den där.
Det åkte vi så klart och kollade, men de visste inte riktigt vad det kunde bero på. Bara att jag hade fått en inflammation efter operationen i februari.
Jag kunde dock fortfarande se lampor och så både i överkant och nederkant av ögat, men bara några veckor senare spreds dimman till överkanten av ögat också. Då såg jag fortfarande ljus, men inte själva ljuskällan.
Dimman spreds även till nederkanten av ögat och bara för några veckor sedan, som jag har skrivit i ett annat inlägg, blev det i princip helt svart när jag vaknade. Det varade bara i några dagar, men numera är det mörkt lite då och då och jag kan typ inte se ljus längre. Bara ute, men jag undrar om jag verkligen ser det eller om det bara är inbillning. Jag ser alltså inte om lampor är tända eller inte längre. Jag har börjat känna på lysknapparna har jag märkt för att veta om det är tänt eller släkt.
Under hela resan, och specielt nu i vår, har det varit ögonbesök hit och ögonbesök dit, droppar hit och droppar dit och så en operation på alltihop.
Så man kan väl säga att det jag ser nu är väl visst ljus, om det inte är inbillat.
Innan försämringen startade såg jag ljus och mörker, ljuskällor, färger, konturer i bra ljus, personer som skuggor, kontraster av olika slag m.m.
Så det är ingen liten försämring det här även om den förra för 5 år sedan var ännu större. Den gick dock mycket fortare. 2-3 veckor tog det och jag märkte för varje dag att jag såg sämre och sämre, men det ska vi inte gå in på nu.
Vad man känner behöver jag väl inte ens säga. Det säger väl sig självt, men jag kan säga att det är oerhört tufft och jobbigt. Att inte längre klara av att göra saker som man klarade för bara ett tag sedan. Det känns fruktansvärt. Ni som har varit med om liknade vet vad jag pratar om. För seende kan det nog vara lite svårt att sätta sig in i hyr det är, men man kan ju försöka förstå så gott man kan.
En grej är viktig att komma ihåg även om man inte ser. Alla är lika mycket värda oavsätt om man har något funktionshinder eller inte. Man ska inte dömma folk efter utsidan och efter om man är som alla andra eller inte. Det är insidan som räknas. Även om man har någon form av funktionshinder så betyder inte det att man är handlingsförlamad eller dum i huvudet. Säg att man är synskadad. Man klarar av att göra det mesta som seende kan, bara det att det tar lite längre tid och man kanske behöver hjälp med vissa saker, men man är inte dum för det. Tyvärr finns det många människor som tycker det. Till dem har jag väl bara en sak att säga, tänk efter en gång till! Prata och lär känn en person först innan ni dömmer ut dem! När man har ett funktionshinder är det lätt att man hamnar utanför och inte har så många kompisar p.g.a. sitt funktionshinder. Folk vågar inte prata med en eftersom att man inte är som dem, men so what? Det är väl inget farligt? Det är väl bara att gå fram och prata med personen i fråga. Jag vet att det inte är så lätt, jag är själv ganska blyg och går inte frram och pratar med vem som helst, men det finns modiga personer som verkligen vågar det och många av dem gör säkert det också, men grejen är den att fler borde göra det. Som funktionshindrad är det inte så lätt att gå fram och börja prata med någon. Man vill ju inte gå fram och börja prata med vem som helst. Därför är det lättare om den seende går fram och börjar prata. Det är inget att vara rädd för. Man blir väl knappast avsnäst med ett "Håll käften jävla ungdjävel och stick härifrån!" Jag skulle nog tro att det är fler seende som är oartiga än funktionshindrade, men man ska ändå aldrig bara komma fram och ta tag i en och göra något. Fråga om man behöver hjälp eller gå bara fram och börja prata lite. Det är inget farligt.

Oj, shit, det här blev långt =P
Nu får det räcka..

Tyskland vidare till final i EM också. Det var de inte värda tycker jag. Turkiet var bättre och som de har kämpat, både mot Kroatien och nu mot Tyskland så tycker jag att de var värda en finalplats.

Ja, vad ska man annars säga?
2-1 på övertid! Nästan samma sak som när Ryssland gjorde 3-2 på 5s kvar av matchen i hockeyVM..
SÅ surt! 1-1 tycker jag i alla fall att de var värda! Så mycket som de kämpade och stod emot hela 2:a halvlek.. menmen, nu är det som det är och vi får väl hoppas att det går vägen på onsdag mot Ryssland i alla fall..

Här har vi ett tydligt exempel på hur viktigt det är med ordning och reda när man inte ser.
Shep har ju tjejkväll ikväll. Så hade de käkat och jag skulle käka. Det stod tallrikar och glas på hela bordet, inte bra alls. Det stod skålar med tacotillbehör lite varstans i hela kylskåpet, inte lätt att hitta alls, och jag hittade inga bröd.
Till slut lyckades jag äta i alla fall, men det tog säkert 20 minuter innan jag hade luktat mig till vad jag skulle ta fram och inte ta fram, hittat och värmt bröden och tacofärsen m.m.
Så det är oerhört viktigt med ordning och reda när man inte ser. Ligger den på ett annat ställe, kanske bara på hyllan över eller under eller på bänken bredvid e.d. kan det ta hur lång tid som helst att hitta den. Seende sveper bara snabbt med blicken över rummet, får syn på saken och hämtar den. En synskadad letar och letar i flera minuter utan att hitta något. Jag har dessutom en förmåga att alltid lyckas hoppa över allt jag letar efter precis. Säg att den ligger precis framför mina fötter. Då känner jag runt om saken, men missar den ändå =P

Jag låg och tänkte inatt innan jsag somnade vid 3:40 eller något. Jag skulle ge vad som helst för att få se 100%. Allt utom levande objekt som släktingar o.d. Jag skulle ge lika mycket för att få se 10% som jag såg förut. Jag skulle ge minst 1 000 000 för att få se så som jag såg för ca 1½ år sedan. Det var visserligen bara ljust och mörker, färger och vissa konturer, men det är grym skillnad mot vad jag ser nu. Bara att få se så som jag såg i vintras när jag hade börjat se såhär skulle jag ge mycket för.

Att inte se är bland det värsta man kan råka ut för, i alla fall enligt mig.
Många säger ju att synskadade får bättre hörsel än andra, men det är fel. Man utvecklar den bara mer än andra.

Man får väl se om de kommer fram till något i framtiden, men det dröjer nog. Man kan ersätta mycket i kroppen, men ögonen och hjärnan, det är svårt. Det kommer säkert att gå någon gång i framtiden, men frågan är bara när..
Man skulle kunna operera in, antingen i pannan och sätta de riktiga ögonen helt ur funktion, eller ersätta ögonen med kameror som man kopplar med nervtrådar och synnerver o.d. till hjärnan så att kamerorna ser istället för ögonen.
Problemet är bara att även det kräver att man går in i hjärnan och grojsar runt..

Vi får se, men jag hoppas!