Ja, så var då även år 2010 slut. Var tog det vägen? Känns som det nyss var vår... :S

Jag tänkte, som vanligt, ge en liten årsresumé av året, men jag frångår det gamla hederliga en aning, struntar i årets låt, årets resa, årets minne etc. och kör bara en resumé rakt upp och ner med de starkaste minnena och det jag minns allra mest från året som har passerat. Jag delar in det i 2 inlägg, för annars blir det för mycket. Här följer så 1:a halvan av mitt år.

Januari började ganska händelselöst, men den 7:e började något som senare skulle visa sig bli det bästa och finaste i mitt liv. Ett frö hade såtts. Ett frö som så skulle blomma ut och bli den vackraste och finaste av kärlek.

Det var då den allra första kommentaren från min ängel landade i kommentarsfältet här på bloggen. Ett svar på en kommentar jag hade kommenterat hos en annan bloggare, ang. utseende och insida, att det är insidan hos en person som är det viktiga.

Därefter tog bloggkonverserandet fart och mot slutet av månaden bytte vi också msn.

Bloggkonverserandet fortsatte, men övergick nu mer och mer till dagliga msn-konversationer, där vi pratade om allt mellan himmel och jord, kom varandra närmre och närmre. Vi hade inte känt varandra längre än några eckor, men redan då kände jag att det var något väldigt speciellt med henne. En sådan empatiförmåga. Hon förstod verkligen, brydde sig verkligen, på riktigt.

Ett möte ang. framtida ledsagare hölls här hemma precis innan det bar av ner till Malmö för Malmö open, i mitten av februari. Dagarna innan hade jag och min ängel även bytt mobilnummer. Vi hade då känt varandra i dryga månaden, men båda 2 tyckte det kändes bra och det var där och då vårens galna anstormning av messande började.

Malmö open bjöd på 2 mindre bra matcher och 2 bra. Först game med 14-4 mot IFAS Power, efter att de hade 5-4 i paus. Inget vidare resultat. Sedan var det dags för match mot FIFH Crocodiles, en match Albin och jag följde från avbytarbänken. Matchen gick inte bra, vi åkte på 2 straffar för "short ball" och "ilegal defence", det förstnämnda ända gången någonsin vi har lyckats med. Spelarna ute på planen försökte hålla ihop det hela så gott de kunde, men FIFH var för bra och det blev game igen, nu med 10-0, strax innan paus.

Under kvällen var det dags för den beryktade gemenskapskvällen. En skandalöst dålig tillställning. Maten bestod av kycklingsallad i plastbyttor, det fanns inte ens bord till hälften av alla som var där och underhållningen var nästan ett skämt.

Dagen efter startade vi mot Greek women, Greklands damlandslag. Vi gjorde turneringens bästa match, låg under med 2-0 i paus och förlorade slutligen med 5-2. En riktigt bra match. Slutligen var det dags för BSU, ett danskt lag. Där öppnade vi också mycket bra, hade 0-0 i halvlek, men orkade inte riktigt hålla ihop det och förlorade med 9-0. Nära game, men vi gav oss f*n på att de inte skulle få gama oss och klarade av att hålla i de sista 2 minuterna.

Under helgen fortsatte messandet med min ängel och efter Malmö open var det i princip bara hem för att vända. Då var det nämligen dags för en resa till Wien tillsammans med tyskagruppen. En resa jag inte skulle vilja göra om. Det var visserligen trevligt, men jag hade inga riktiga vänner i tyskagruppen, Spike var mer vän med dem än vad jag var, och jag var opepp på resan redan från början. Under resan var det mycket museer och annat visuellt. Vi beställde de största schnitzlarna jag någonsin har ätit, stora, rejäla och utan sås. Det blev lite torrt och jag orkade inte riktigt äta upp allting. Även KFC gjorde sin debut i mitt liv. Inte supergott, men helt okej. Andra upplevelser under resan var Das Hundertwasserhaus, der Wiener Riesenrad och Niklas 2 dagens citat, "hon kommer snart med något pulver", efter att han hade varit och frågat om diskmedel till diskmaskinen där vi bodde och "det var ju opraktiskt", efter att han glömt sin väska på en restaurang vi åt på.

Under dagen vi reste hem hade jag lyckats bli sjuk. Jag kände redan dagen innan att jag inte mådde så bra och hemresan var en hemsk upplevelse. Inte nog med det, väl hemma i Sverige möttes vi av ett snökaos utan dess like. Den värsta av alla dagar kom vi hem på, 20:e februari. Bussen från Skavsta gick, men från Linköping gick inga tåg hem, inga bussar och färdtjänsten var inte säkert att de kunde ta sig fram, eftersom det rådde klass 1-varning i hela länet.

Hem kom jag till slut i alla fall. Färdtjänsten lyckades ta sig fram till slut, efter att jag ringt och stått i kö större delen av resan hem från Skavsta.

Jag hade missat halva OS, men tillbringade nu större delen av sportlovet liggandes framför TV:n och följde vad som hände borta i Vancouver. Vi fick se Tre kronor floppa och åka ut i kvarten mot Slovakien, Helena Jonsson floppa och inte ta en ända medalj, Markus Helner flippa, Lag Annette Norberg flippa med OS-guld, liksom Björn Ferry och Johan Olsson.

Jag var sjuk större delen av veckan och messade säkert uppåt 40 sms om dagen med min ängel. Jag kände nu att jag hade väldigt starka känslor för henne, även om vi aldrig hade träffats, aldrig hade pratat i telefon. Jag föll, totalt. Min vision om att det inte gick att träffa någon över nätet fick jag revidera starkt, för nu hade jag bevisat för mig själv att det gick. Jag var kär. Riktigt kär. Jag känner mig själv och vet att när jag väl blir kär, då är det äkta och långvarigt. Detta kändes riktigt bra, bättre och bättre för varje dag som gick och jag blev mer och mer säker på min sak. Jag visste inte hur hon såg ut, inte hur hon lät, men likväl var jag helt fast. Ett säkert tecken på att det är insidan som räknas. Fröet hade börjat gro och en blomma hade börjat titta upp ur jorden, men än så länge hade den långt kvar att växa.

Vi kom varandra närmre och närmre för varje dag som gick, SMS efter SMS, dag efter dag, vecka efter vecka.

Hockeysäsongen började gå mot sitt slut fram i mars. Leksand vann Allsvenskan före AIK och Växjö. Almtuna kvalade sig vidare till Kvalserien genom att slå ut Mora i Playoff 1 och Malmö i Playoff 2. En kvalserie väntade alltså med Södertälje, Rögle, Leksand, AIK, Växjö och Almtuna.

Denna hockeyhöjdpunkt varje år, då man vondas, svettas, räknar och räknar, på resultat och tabeller, skulle ta sin början söndagen den 21:a mars.

Det var dagen då jag trodde att vi skulle åka till Idre med SRF. I själva verket var det den 20:e. Kl 8 skulle vi samlas i Norrköping. Då låg jag hemma och sov. 8:20 ringde de och frågade var jag var. Det var bara att packa fortare än kvickt och sätta sig i bilen och åka till Örebro och Eurostop, där vi alltid stannar på väg upp till Idre för en liten fikapaus. Pappa var snäll och skjutsade mig dit och resten av veckan fick jag minsann höra att jag hade kommit för sent.

Det blev en vecka fylld av härlig skidåkning, allt från gröna backar, till svarta. Gittan filmade även lite när jag åkte och jag gjorde en snygg 360 i en svart backe, snurrade 360 grader, liggandes i ett moln av snö, och åkte vidare, innan ledsagaren var ifatt. Snyggt!

Under veckan förtärdes också Monikas supergoda mat och hundratals SMS skickades till mitt hjärta. Kvällarna tillbringades i stugan, framför datorn, med mitt nyinköpta mobila bredband, med att följa både SM-slutspelet och Kvalserien.

Väl hemma från Idre var Kvalserien som sagt i full gång. Leksand hade inlett med en förlust borta mot Almtuna i Gränbyhallen, en bortaplan där flera lag skulle få problem under seriens gång, hemmaseger mot Växjö, knapp bortaförlust mot SSK och hemmaseger mot AIK. Nu stod Rögle för motståndet i dubbla möten. Först hemma i Ejendals arena, som den då fortfarande hette. Leksand var då ett ribbskott med 7 sekunder kvar från att ta poäng. Nere i Ängelholm snodde man dock med sig 2 poäng, när Jussi Pesonen avgjorde i sudden. Sedan var det AIK som stod för motståndet igen. En rafflande och spännande match, som Leksand till slut kunde vinna med 3-2, efter att ha avgjort med dryga minuten kvar att spela.

SSK väntade hemma och ännu en kanonmatch genomfördes. 3 poängh gick hem till Dalarna och nu hade man allt i egna händer. Växjö borta och Almtuna hemma skulle man avsluta med. Då gick man in och gjorde seriens sämsta match, förlorade med 5-2 nere i Växjö och gav istället allt till AIK, som nu hade allt i egna händer inför sista omgången. Man mötte Växjö hemma på Hovet, Leksand hade som sagt Almtuna hemma och Rögle SSK hemma. Det var de 3 lagen det stod mellan. Faktiskt också Almtuna, som hade en liten chans att ta steget upp till svensk hockeys finrum om resultaten verkligen gick deras väg.

Leksand gjorde vad man skulle, Jens Bergenström avgjorde med knappa minuten kvar, men vad hjälpte det när Växjö till slut fick kapitulera och AIK kunde vinna med 2-0? AIK gick upp i Elitserien, men det var marginaler som avgjorde. Hade man inte gjort mål med en minut kvar mot Växjö i 1:a omgången, hade Leksand gjort mål på ribbskottet mot Rögle och framför allt, hade man vunnit nere i Växjö, då hade Leksand varit i Elitserien.

Den kvällen var jag fruktansvärt nere. Det kändes som allt var skit, men egentligen var det inte det. Våren blomstrade för fullt och jag och mitt hjärta kom allt närmre och närmre varandra. Vi hade nu pratat om att träffas i över en månad, men hade ännu inte ens pratat med varandra i telefon. Trots det kände jag vad jag kände och känner ännu starkare idag, en enorm kärlek till den tjejen. Hon anförtrodde sig åt mig, jag anförtrodde mig åt henne. En ömsesidig trygghet och tillit till varandra växte sig allt större och större, dag för dag, vecka för vecka. Jag hade hela tiden Nicolina i tankarna, att jag för allt i världen inte skulle göra om samma misstag som då, att gå för fort fram. Jag ville ta det oerhört lugnt och försiktigt, för jag var, och är, helt säker på vad jag kände och ville verkligen att det skulle bli något av det hela. Blomman växte sig större och större för varje dag, men än var det ett tag kvar innan den skulle slå ut.

Samtidigt som denna oerhörda kvalserie, blomstrande vår, liksom kärlek, fick farmor träfrack och kilade vidare. Morgonen den 4:e april, dagen efter att jag, Albin och Oskar hade varit ute på ett Hardstyleevent. Mamma hämtade mig hos Albin morgonen efter och berättade det hemska. Kl 5 på morgonen. En hjärtattack trodde man.

Samma dag skulle vi fira påsk med pappas bror och kusiner, där farmor alltid brukade vara med. En chockartad sorgsen stämning rådde, men trots det blev det en fin dag.

Skolan förflöt med mängder av uppgifter att göra, speciellt efter påsk, massa prov, men det gick sakta men säkert framåt och studenten hägrade långt där framme.

Innan dess var det dock Valborg. En Valborg som, återigen, firades i all ensamhet här hemma, efter att jag och mitt hjärta inte kunde träffas då.

Maj tog sin början och inleddes med begravning för farmor. Det sorgligaste jag någonsin har varit med om och jag grät som ett barn. Hade behövt mitt hjärtas hand att krama där och då, men hon gjorde så gott hon kunde för att hjälpa mig via messande.

Samma dag, bara några timmar senare, var det dags att åka upp till Eskilstuna med laget, för att vara med på vårt 1:a SM.

Vi visste att vi skulle få massvis med stryk, jag trodde på game i varje match med 10-0, men riktigt så illa gick det faktiskt inte. Självklart hade vi inget att sätta emot när Fatmir, Stefan, Jimmie och grabbarna i FIFH Mighty ducks bombade på, men av helgens totalt 6 matcher blev det bara 10-0 i 3st. De andra 3 slutade 11-1, 12-2 och 14-4. En riktigt bra insats måste jag säga, mot riktigt bra motstånd.

Jocke, pappa och jag begav oss så ner till Tyskland för att handla lite. Bussresa med Blåklintsbuss blev det för 2:a året i rad och det handlades en hel del, både till mig själv och till andra. Det var också där och då som jag och min skatt bestämde att vi verkligen var tvungna att träffas när jag fyllde, i mitten av juni. Det var ett tag dit, men maj gick snabbt och snart var studentfirandet i full gång.

Innan dess var dock allt nära på att sluta innan det ens hade börjat. Det var några av de värsta dagarna i mitt liv, jag var så fruktansvärt förtvivlad och rädd, kunde inte förstå vad som hände, gick knappt upp ur sängen. Jag stannade hemma från skolan i några dagar, men så, på kvällen den 20:e maj vände allting och blomman slog äntligen ut, med fullt av liv och kärlek, en blomma som aldrig skulle vissna. Det var där och då, på kvällen den 20:e maj, som vi för första gången sa att vi verkligen älskar varandra och inofficiellt blev ett par. Att några ord kan göra så mycket. Jag blev helt varm i hela kroppen, grät nästan av lycka och de följande dagarna svävade jag bokstavligen på rosa moln och mådde bättre än jag hade gjort på vääldigt länge.

Några dagar senare drog även studentfirandet igång och livet lekte. Jag var kär som aldrig förr, mitt hjärta dansade av lycka och skolan var äntligen över, efter alla år av längtan.

Det var grillning, övernattning i skolan, ölbrännboll, så klart, middag med klassen inne i Linköping, mösspåtagningsfest m.m. När det inte var något med klassen satt jag hemma, på altanen, solade och njöt av livet. Allt kändes toppen, det kunde inte bli bättre och ingen var i skolan. Bara för att härja, vissla med visselpipor, tuta med tutor och sjunga, reta ettorna och tvåorna.

Det var dock inte bara fest och glada miner i samband med studenten. Den 24:e, på Sheps födelsedag, var vi tvungna att ta bort Ford, min lilla kisse. Han blev påkörd 1:a gången han var med oss i stugan, 2004. Veterinären sa att inget var brutet, men troligen var det något som inte stod rätt till ändå, för flera veterinärer sa senare att bäckenet såg ut att ha växt ihop lite för tight. Han fick alltså upprepade förstoppningar. Gången innan denna, hösten 2009, sa vi att om han fick det igen, då var det bäst, både för honom själv och för oss, att ta bort honom. Då fick de gå in i tarmarna och trycka ut allt där inne. Det satt som en mutter där bak, så hårt var det. Det kunde de inte göra någon mer gång och i vilket fall var det bässt för honom själv att ta bort honom om det hände igen. Han skulle inte behöva lida. Jag visste att han skulle få förstoppning igen, frågan var bara när.

Så, där, i samband med Sheps födelsedag och min student, åkte mamma och jag in med honom till Motala. Han fick en spruta och vi var med honom hela tiden, tills han var borta och jag fällde några tårar mot hans mjuka fina päls där på veterinärsbordet. Världens snällaste och finaste kisse var han, svart och vit, såg mörkbrun ut i solen. Jättefin päls och han var så snäll, man kunde klappa honom precis var som helst, t.o.m. på tänderna om man skulle vilja.

Så blev det då student, 4:e juni sprang vi ut, en oförglömlig dag. Strålande sol och blå himmel, varmt i luften och stämningen var på topp. Dock ville jag mest bara att allt skulle vara över, för mitt hjärta skrek efter min kärlek, mitt finaste hjärta, som jag snart skulle få träffa, bara några veckor senare.

Det blev studentmiddag hemma med familjen, efter att jag missade champagnefrukosten p.g.a. dålig kommunikation i klassen. Jag hade aldrig några riktiga vänner på gymnasiet, även om klassen var jättebra. Trots det blev det en dag för livet att minnas. Frukost inne i kaffis, promenad under sång och rop till kyrkan, en fin kyrkostund, kortege tillbaka till skolan, studentlunch, utdelning av betyg och så utspringet. Josef fick tag i en stor virveltrumma vi hade med oss ut och senare även på flaket, då vi åkte runt i hela staden, sjöng, skrek och drack.

I samband med studentfirandet hade jag slagit upp ett rejält sår på vänsterfoten. Det var från början ett brännsår från en judomatta jag hade fått några veckor tidigare under ett läger i Stockholm, men nu låssnade sårskorpan och det blev som ett hål i foten. Det ville inte läka och efter 2 veckor med kompresser och asolsprit fick jag uppsöka vårdcentralen. Där fick jag ett specialförband jag skulle ha på i några dagar, för att sedan återkomma.

Sommarvärmen höll i sig och solen sken. Jag och mitt hjärta fortsatte att skicka söta och gulliga SMS till varandra, hundratals, tusentals. Varje litet mess berörde mitt hjärta på djupet, jag blev helt varm, log för mig själv och visste, med all säkerhet, att det här skulle bli jättebra. Det kändes så rätt, så bra, så tryggt och säkert.

Min födelsedag kom, men mitt hjärta kunde tyvärr inte närvara. Jag blev så klart ledsen, men hon var minst lika ledsen och vi lovade varandra att träffas snart i alla fall.

Födelsedagen blev bra. Massa gratulationer på FB, men den finaste av de alla fick jag exakt 00:00, av mitt hjärta. Ett jättegulligt och fint mess.

Shep åkte till Öland på konfirmationsläger samma dag, på min födelsedag, och dagen efter tog jag mig helt själv till vårdcentralen för att kolla upp mitt sår på foten. Det gick bra, trots att det kräver en del planering när man ska ge sig ut helt själv när man inte ser och det var sista gången jag behövde återkomma med såret.

Det var det sista som hände i juni. Nästa halva av året tänkte jag presentera, förhoppningsvis, innan nyårsafton. Håll till godo!