Så var då årets upplaga av Stockholm games över.
Det var jag, Albin, Jennifer, Jakob och Jonas som åkte upp som spelare, med både Pelle och Linda som tränare och Louis som åskådare. Dock började det hela en aning kritiskt redan när jag skulle åka in till Linköping i fredags. 15:00 skulle vi vara på stationen. Jag hade ju inte dispanns på färdtjänsten, så jag fick åka redan vid 13:25. Då tyckte jag det var lika bra att åka till Albin, så slapp jag vänta på station i ca 1h. Problemet var bara att jag glömde att det var dispanns och att det då är byten och grejer på vägen. Så jag fick först åka till Mjölby, byta där, åka någon stans utanför Linköping, byta där och åka till Albin. 14:15 var jag framme. Bussen från Malmslätt till stan gick 14:20, så vi hann precis.

Under kvällen fortsatte det kritiska. Vi hade ätit tillsammans på hotellets restaurang. Fläskfilé, klyftpotatis och riktigt tjock bearnaisesås åt jag.
Efter maten spelade vi spelare kort. Albin verkade lite borta, ganska trött, men vi fäste ingen större uppmärksamhet vid det. Vi skojade med honom, som vanligt, att han var så seg osv. Så plötsligt, när alla skulle gå, fick han ett epilepsianfall. Det var jätteläskigt. Först började han upprepa samma sak, som ett mantra. Sedan samma sak, fast sluddrigare. Så började han yra om att han ville ha något att skriva på.

Jag och Louis var själva där med honom. Vi visste inte vad vi skulle göra, så vi ringde Pelle. Han visste inte heller vad man skulle göra.

Efter en stund började Albin vakna till, men var jätteyr och mådde illa. Vi bestämde att Louis skulle sova inne hos honom istället för mig, så fick jag sova inne i Pelles rum. Dock blev det inte mycket sömn för någon av oss, allra minst för Albin och Louis, för Albin fick nämligen 3 kraftiga anfall till, så Pelle ringde 112.

Ambulansen kom och hämtade Albin. Han och Louis var kvar på akuten till 4:30 på morgonen. DÅ åkte Pelle och hämtade dem. Albin frågade om det var okej att han hoppade över 1:a matchen. Pelle sa att han inte skulle spela alls under lördagen. Senare berättade Albin att han nästan bröt ihop på sjukhuset, när han förstod att han inte skulle kunna spela. Han är en riktig tävlingsmänniska och att sitta på läktaren är väldigt frustrerande. Jag förstår honom. Man vill så gärna in och spela, bidra med något, hjälpa till liksom. Det känner man bara av att sitta på bänken. Sitta på läktaren är ju ännu värre.

Hursomhelst så skulle vi spela 1:a matchen 9:10 på lördagen, så det var bara att gå upp strax innan 7 och äta frukost. Det blev det vanliga som jag alltid äter ute på tävlingar, en tallrik yoghurt med müsli, russin och torkad banan, några grövre mackor med skinka, tomat, gurka och paprika, ett glas juice och en kopp kaffe.
Därefter var det bara att bege sig mot hallen där vi värmde upp nästan direkt.

1:a matchen spelades mot Brukarhuset. Det var jag, Jennifer, som nu skulle få en mycket tuff uppgift när Albin var borta, och Jonas som började matchen. Jennifer och Albin är våra ända centrar, så Jennifer skulle få spela alla matcher om hon orkade.

Matchen i sig gick lite sådär. Den spelades i B-hallen, där det var bra trägolv, till skillnad från A-hallen skulle det visa sig.
Brukarhuset gick ifrån ganska snabbt och ledde med 6-1 eller liknande i halvlek.
2:a halvlek blev mycket jämnare, men Brukarhuset avgick ändå med segern med 12-5.
Det var lite mycket misstag under matchen, men det var trots allt 1:a matchen för dagen.

2:a matchen spelades mot Hammarby. Ett Hammarby som var exakt samma lag som Albin, Jennifer och Jonas hade mött i Stockholmsserien förra tisdagen, då jag inte var med upp. Då gjorde de en riktigt bra match, även om Hammarby till slut vann. Nu öppnade vi också mycket bra och jag gjorde 1-0. Sedan började vi göra misstag igen. Jennifer passade bl.a. fel när hon sprang ut och hämtade bollen, så det blev självmål. Jag släppte något billigt mål på min stolpe också, men i det stora hela gick det ändå okej och matchen slutade 7-2 till Hammarby, som har ett ruskigt bra försvar. De skjuter inte alls hårt, vissa skjuter t.o.m. sämre än oss, men deras försvar är fenomenalt.

Efter matchen blev det lite hämtmat från en restaurang i närheten, pasta, så klart, innan det var dags för dagens sista match, mot FIFH Crocodiles. Deras lag var lite förändrat jämnt mot tidigare. Deras center som hela tiden säger "jajjamen" och "fina fisken", på bred skonska, var nu med i FIFH Ladys i damklassen. Så nu bestod Crocodiles av Dzenan, David från Göteborg, han den där lilla Robin som var med på Canon förra hösten, och en till kille som sköt ganska bra.
Matchen spelades i A-hallen och det var nog det sämsta golv jag har spelat på. Det var trägolv, men det kändes som det var olackat. Senare fick vi reda på att det var handbollsklister, för de brukade tydligen spela handboll där inne.
I vilket fall så innebar det att man i princip inte gled något alls.

Matchen i sig var inte alls bra. Robin, den lilla killen, sköt massa "high ball", säkert 7-8 gånger. Av alla de straffarna satte vi kanske 2. Fruktansvärt dåligt och alldeles för snälla straffar, rakt på centern. Det var inte bara straffarna som gick rakt på, alla skott gick nästan rakt på. Vi försökte variera skotten, men det hjälpte inte. Samtidigt var vårt försvar inte heller på topp. Jag släppte bl.a. ett mål under armen och ett som studsade på mina ben och bort till Jakob, som spelade högerback, och in i mål. Ingen bra match alls och Albin på läktaren sa att det såg fruktansvärt dåligt ut. Han, och alla vi andra också, vet att vi kan så mycket bättre. FIFH vann till slut med 12-5.

Besvikna efter sista matchen återvände vi till hotellet för att duscha, varpå vi gick iväg för att äta. Det blev pizza på en pizzeria där de var väldigt snälla och trevliga. Dessförinnan hade Pelle berättat en väldigt tråkig och chockartad grej, men det går vi inte in på här och det kommer förmodligen att lösa sig.

På kvällen pratade vi just om denna chockartade nyhet, både vi spelare för oss själva och med Pelle. Lite av ett krismöte kan man säga att det var, men därefter sov vi gott hela natten.

Söndagen innebar semifinal och antingen match om guldet eller om bronset. 2 matcher skulle det i vilket fall bli.

Semifinalen spelades mot Hammarby, som hade vunnit gruppen. 2:an och 3:an möttes i den andra semin, alltså FIFH och Brukarhuset.

Oroväckande nog började jag känna av min arm redan under uppvärmningen. Det var vänsterarmen, samma jag fick ont i under senaste landslagslägret. Pelle trodde det kunde vara en nerv som låg i kläm och det kan det vara. I vilket fall så tyckte jag inte alls jag fick till skotten och under matchen gick det inte mycket bättre. Jag kände av armen hela 1:a halvlek, vilket så klart påverkade hela insatsen, tog fokus från spelet och hindrade mig från att skjuta och försvara på topp.

I halvlek bytte jag ut och Jonas kom in. Jag kunde knappt röra armen och satt och hade ont på bänken. Tyvärr hade Jonas också ont inne på planen. Han hade problem med höften, som han har haft tidigare, och kunde knappt slänga sig de sista minuterna. Till slut gick det inte och Pelle tvingades byta ut honom med. Då hade han så ont att han nästan grät. Jag tyckte inte vi kunde spela de sista 2 minuterna med bara 2 spelare, så jag sa åt Pelle att byta in mig igen, trots att jag hade ont i armen. Det gick bra. Jag körde på adrenalin de 2 minuterna och var också nära på att göra mål, men Hammarby avgick med segern med hela 9-1 och fick möta FIFH i finalen.

För vår del väntade alltså Brukarhuset i match om bronset.
Jonas kunde inte spela mer och Albin fick inte spela den här dagen heller. Så spelarläget var minst sagt kritiskt. Jakob och Jennifer var de ända helt friska spelarna. Jag var halvskadad, men hade smörjt rejält med Tigerbalsam innan match och kände faktiskt ingenting under uppvärmningen. Jag kände i hela kroppen hur adrenalinet började tillta och jag fokuserade till 100% på vad som komma skulle.

Matchen började kanon. Jag sköt 1-0 ganska tidigt. Så 2-0 på straff. Därefter var det Jennifers tur att göra mål, 3-0, och så 4-0, även det på straff.
En kanoninsats och självförtroendet växte. Vårt försvar var bättre än någonsin, vi tog allt.

4-1 stod det i paus, efter att jag släppt ännu ett skott under armen, men 3 måls ledning och ett mycket stabilt försvar kändes bra. Vi försökte att inte tänka på bronset, inte tänka på tiden, bara fokusera på varje skott, varje boll och försvara lika bra som tidigare. Jag gjorde några riktigt svettiga räddningar, när 2 skott studsade över Jennifer. Jag, som spelade vänsterback och befann mig till vänster om henne, snodde blixtsnabbt runt åt höger och slängde mig efter bollen. Vid 1:a räddningen kände jag mållinjen med baksidan av handen när jag fick tag i bollen. Ena domaren var t.o.m. på väg att blåsa för "goal", men icke. 2:a räddningen var liknande. Även ett 3:e studsande skott var jag nära på att ta. Jag snodde runt åt höger igen, men nu studsade bollen snett bakåt åt vänster istället, mot min vänsterstolpe. Jag var nära på att hinna upp bollen ändå, men lyckades inte.

Med några minuter kvar lyckades de också göra 4-4. Då kändes det tungt, men jag bet ihop, fast besluten att kämpa vidare. ÄN var det inte kört, men med dryga minuten kvar fick de in 5-4 och så 6-4 i absolut sista sekunden. Samtidigt som bollen gick in ljöd slutsignalen. Vi hade förlorat.

Det var nog den tyngsta förlusten jag har varit med om än så länge. Det var en kanonmatch, attack på varje boll, vi jagade boll på varje skott vi fick emot oss, satsade fullt på varje skott vi sköt och hade ett så gott som felfritt försvar. Trots det kändes det riktigt, riktigt surt. Vi hade ju ändå 4-1 i halvlek och så förlorar vi med 4-6.

På väg hem stannade vi och åt och väl hemma packade jag upp och åt lite. Bäst som jag stod där och packade upp tyckte jag att jag hörde ett jamande utanför dörren. Jag öppnade, men hörde ingenting. Pappa kom ut i hallen och frågade vad jag gjorde. Jag sa att det lät som det var en katt utanför och precis då fick pappa se en liten gråspräcklig kattunge komma ut från TV-rummet. Han lyfte upp den och gav till mig. Den jamade och spann. Den hade inget halsband, men vi var tvungna att släppa ut den i alla fall. Tankarna snurrade i huvudet, skulle det komma ännu en katt som ville bo hos oss, precis som Ford en gång gjorde? Jag fastnade direkt för den lille kissen, men tyvärr, om man får säga så, fick mamma reda på idag att det är en längre bort på gatan som äger den. Dock har jag nu verkligen fått upp längtan efter en mysig liten katt igen. Det här var 1:a gången jag över huvud taget klappade en katt efter Ford, men det kändes bra och de är ju så söta. Apropå Ford så skulle han ha fyllt 8 nu nästa måndag, min lilla Ford.

I övrigt blev det ingen träning idag. Jag lyckades nämligen skära mig i fingret igår när jag skalade potatis, ett ganska rejält sår, så jag kunde inte alls skjuta idag. Jag testade här hemma med bollen innan jag ringde Albin, men det gick inte alls. Höger pekfinger är det som är drabbat, men imorgon hoppas jag kunna träna igen. I värsta fall får jag väl köra kondition istället...

Läsa måste jag också göra. Vi ska nämligen ha läst kapitel 1-4 i boken Oss emellan till på torsdag. Det motsvarar ca 10h i daisyboken. Idag har jag läst kapitel 1. Det var 66 sidor och ca 3h. Vi får väl se hur långt jag hinner. Boken är, precis som Spela roll, som jag läste i början, väldigt matig och informationsrik. Ett tips Niklas har gett oss är att inte läsa den sista kvällen eller liknande. Man behöver tid för att läsa den. Läsa lite, stanna upp och reflektera, läsa lite till osv.

Den 1:a snön är här måste vi självklart nämna. Dock har jag inte alls lust med snö i år. Vill mest bara att det ska bli vår, varmare, ljusare och bättre. Man skulle gärna få hoppa fram 5 månader för min del, det hade inte skadat alls...

Notera också att det fortfarande går att ställa frågor till min frågestund. Svaren på frågorna kommer separat i nästa inlägg. Jag funderade på att ha dem i samma inlägg som det här, men det blir för mycket, så håll till godo några dagar till och fortsätt ställ frågor! :)

Vi avslutar med 2 låtar. Dream dance alliance med låten Summer dream och så faktiskt också Topmodelz med en cover på den gamla låten I think we are alone now, som jag faktiskt inte vet vem som har gjort originalet på. Är det någon som vet så får ni gärna meddela det :)

bject width="480" height="385">