Som en mönsterbrytare mot de vanliga cykelintervallerna har jag nu två gånger kört roddintervaller.

Jag testade rodd en gång på gymnasiet. Då kom jag 3km på 15 minuter.

Det första passet jag körde nu var på 6x2min, alltså bara 12 minuter. Jag var nog dessutom lite väl optimistisk inför uppgiften, för jag gick ut ganska hårt och hade en puls på 168 slag redan på första tvåan. Jag höll dock ett bra tempo, ca 300m/min. Det skulle i sådant fall resultera i ungefär 3,6km på tolv minuter, men riktigt så bra tempo orkade jag inte hålla hela vägen, men knappt 3,1km hann jag, på tre minuter kortare tid än vad jag hann 3km på under gymnasiet. Det var dock fruktansvärt jobbigt och pulsen låg uppåt 185-190 på sista tvåan. Lite väl högt kanske, men där tog jag verkligen ut allt jag hade.

Igår var det 3x3+3x2min som stod på schemat. I och med att det först var treminutersintervaller höll jag ett lite lägre tempo än senast, + att jag hade lärt av tidigare erfarenheter. Tempot var dock förvånande nog inte lägre än senast. Ungefär 300m/min hann jag i början av passet. Drygt 850 meter efter första trean, drygt 1600 meter efter andra och ungefär 2300 meter efter sista trean. Då hade jag alltså varit ute i nio minuter och hade tre minuter kvar tills det förra passet var över. För att tangera det skulle jag behöva ro ungefär 800 meter på de tre minuterna.

Jag klarade det. Med bara en tvåminutare kvar, efter 13 minuters rodd, hade jag hunnit drygt 3400m. Halvvägs in i den näst sista tvåminutersintervallen, efter 12 minuters roddtid, hade jag hunnit drygt 3200m. Jag slog alltså det senaste passet med drygt 100m.

Nu återstod en sista tvåa. Jag satte upp målet att nå 4000 meter. När slutsignalen gick hade jag hunnit 3975 meter. 25 meter fattades alltså. Jag hade nog också hunnit, men med ca fem sekunder kvar slutade jag ro, för jag tyckte att Julian sa att det var slut. Det var nog dock bara önsketänkande, för det sa han inte. Hade jag dragit två roddtag till hade jag klarat det. Det kändes lite surt, men samtidigt kan man konstatera att jag han 1km, eller 975 meter om man ska vara petig, längre nu än under gymnasiet, på samma tid. Så jag var ändå nöjd med passet och rodd är en grymt jobbig träningsform. Jag tycker dock det är mycket roligare än cykel. Det blir mer löplikt och pulsvärdena blir mycket bättre. Nackdelen är ju att det inte bara är kondition i det. Det är styrka också. Både armar, ben, bröst/skuldror och inte minst bål. De dagar jag kör dubbla gympass eller om man har kört ett tungt styrkepass dagen innan eller ska göra det dagen efter är det kanske inte jätteoptimalt att köra rodd. Jag tänker dock att jag kan köra cykelintervaller på tisdagarna, då jag har dubbla gympass dagen efter, där ett av dessa är intervaller. Det intervallpasset kan man köra rodd på, för dagen efter, på torsdagar, har jag träningsfritt, så då kan man återhämta sig ändå.

Apropå torsdagar så var det ju det igår. Då tränade jag visserligen, men det var ett specialfall, för det brukar inte vara så. Anledningern till detta kommer jag till längre ner. Igår skulle hursomhelst jag och Jennifer, på uppdrag av LHIF, komma och berätta om vår verksamhet och ev. värva nya medlemar hos SRF Linköping. Tyvärr var åldersspannet där lite för gammalt. Ingen under 65 var där, men vi berättade i alla fall om vår verksamhet, om både goalball och showdown. Förhoppningarna att värva folk därifrån är väl minimala, men de har i alla fall fått informationen och kan sprida den vidare, så något positivt fick vi i alla fall ut av det hela, även om vi egentligen inte fattade vad vi gjorde där...

Anledningen till att jag tränade igår var för att det inte blir någon träning idag. Ikväll är det nämligen dags för Top 100-galan, där jag är nominerad till årets handikappidrottare i Östergötland, som jag har skrivit om tidigare. Jag och Jennifer ska gå dit och det ska bli kul att bara vara där. Det känns kul!

Jag kan också passa på att upplysa om att det kommer ske förändringar här på bloggen inom kort, så håll utkik!

Vi avslutar med lite Hands up. Ravebass med låten Dr. Love (Chris McTwain remix)

Nu var det över ett år sedan jag senast lade in en låttext, så nu kör vi. Årets anthemlåt till det årliga eventet, Decibel outdoor festival, som varje år går av stapeln nere i Holland. Jag, Albin, Oskar och Terje var där nere förra året och det var en upplevelse vill jag lova. Bussresa ner över natten, sedan drygt tolv timmars festival och sedan hem igen. På festivalområdet fanns flera olika stages och kända DJ's såsom Headhunterz, Tatanka, Zany, Coone, Brennan heart och Technoboy showade. Ett gigantiskt gräsområde med hur många scener som helst, hur mycket folk som helst och allra bäst, grymt hög musik, precis så som Hardstyle ska vara.

Numera lyssnar jag inte så mycket på just Hardstyle privat, det gör sig bäst på festivaler o.d. men den här är riktigt bra, precis som förra årets anthemlåt, Sound intence city. Här är Zatox med 2012 års anthemlåt till Decibel, som heter just D.E.C.I.B.E.L!

"Extreme

Dope, crowd, bass, loud

Dope, energy, crowd, illegal
Bass, extreme, loud
Decibel!

D stands for dope like the beats we deliver
E for the energy that flows like a river
C for the crowd that is loud as fuck
I is illegal so shut the fuck up!
B represents the bass you can't fuck with
E means fucking extreme, you can't touch this
L stands for liberty, but call me loud
Now you know what Decibel is all about!

Dope, crowd, bass, loud

Dope, energy, crowd, illegal
Bass, extreme, loud
Decibel
Dope, energy, crowd, illegal
Bass, extreme, loud
Decibel!

D stands for dope like the beats we deliver
E for the energy that flows like a river
C for the crowd that is loud as fuck
I is illegal so shut the fuck up!
B represents the bass you can't fuck with
E means fucking extreme, you can't touch this
L stands for liberty, but call me loud
Now you know what Decibel is all about!

Dope, energy, crowd, illegal
Bass, extreme, loud
Decibel!"

Låttexten hittas på Lololyrics och här nedan har ni låten. Listen and enjoy.

Jag har vetat om det ett längre tag, men nu är det officiellt. Jag är nominerad till årets handikappidrottare i Östergötland, som en av tre nominanter. Det är jag, Maria Bjurström (boccia) och Josefine Abrahamsson (bordtennis) som gör upp om det hela. Jag tror dock inte jag har allt för stora chanser att ta hem priset. Jossan tog brons i paralympics tidigare i år och jag blir förvånad om hon inte tar hem det. Det ska dock bli superkul att bara vara där. Kommentatorn Chris Härenstam och sångerskan Jennifer Brown är bara några av kändisprofilerna som kommer att vara där.

I lördags blev jag fotograferad till galan under lagträningen. Just det blev vändpunkten för densamma. Innan dess hade träningen nämligen gått riktigt dåligt. Det var ett riktigt bottennapp skulle man kunna säga. Ingenting fungerade. Det blir som en ond spiral, man vill ta sig ur den, man tänker "nu jävlar", men det går inte. Allt blir bara fel ändå. Här passade jag bl.a. en boll rakt på Louise så det blev självmål, hon passade för långt åt mitt vänster så det blev självmål, jag satte bara 1/7 skott när vi körde precision, jag missade en straff när vi körde match och jag släppte in en straff under samma match. Dessutom var det bollar som studsade över mig och som jag tar i 99 fall av 100, men inte nu. Allt gick helt enkelt bara fel, ända tills vändpunkten kom. Mönsterbrytaren i form av telefonsamtalet från de som skulle fota mig. Därefter gick allt mycket bättre. Långt ifrån på topp, men klasser bättre än tidigare under träningen. Nu har jag dessutom fått tips på en bra mönsterbrytare man kan ta till om det inte riktigt går som man vill under en träning, för att koppla bort allt annat och bara vara här och nu i några minuter. Tror det kan fungera bra, så det ska jag helt klart testa nästa gång.

I övrigt blev förra veckan, efter landslagslägret, lite annorlunda mot i vanliga fall, då först jag kände mig lite trött och hängig under måndagen och där sedan Julian, min ledsagare, var sjuk större delen av veckan. Det innebar att det inte blev någon träning varken måndag eller tisdag. I onsdags slutade Jennifer tidigt, så hon kunde hjälpa mig på styrkepassset där och sedan körde vi skott/teknik på kvällen, istället för under fredagen, då jag istället gjorde ännu en mönsterbrytare och körde ett intervallpass i roddmaskinen. Det var grymt jobbuigt och pulsvärdena blev mycket bättre än när jag tidigare har kört cykelintervaller. Nackdelen med rodd är ju att det inte bara är kondition. Det är styrka också, vilket kanske inte är jättebra om man har kört ett hårt styrkepass dagen innan eller ska göra det dagen efter. Bra träning var det hursomhelst och jag var väldigt nöjd med passet, där jag hann drygt 3km på 12 minuter effektiv tid.

Om vi avslutar träningsdelen av det här inlägget här och nu ska först sägas att det nu går att läsa mer om helgen i Stockholm, där det blev medalj för samtliga i vårt lag, på hemsidan. Nyheten hittar ni här och ja, det är jag som skjuter på den nedre bilden.

Idag var mamma och jag ute och gick en sväng. Vi gick ner till station, där pendeln kommer börja gå från och med nästa år. Det kommer då bli betydligt enklare att ta sig in till Linköping. Det blir pendeln från Skänninge till Mjölby, byte där och så pendeln från Mjölby till Linköping. Tror man kommer tjäna ganska bra med tid på det, särskilt med tanke på att det enkel väg nu tar mig ca 90 minuter att åka de knappa fyra milen in till stan, tack vare, eller snarare p.g.a. alla byten och all väntetid som blir.

Det var dock inte det jag skulle skriva om nu. Det är det faktum att lära sig nya vägar. Stationshuset har alltid legat där det ligger, men de har byggt om och renoverat rejält nu inför införandet av pendeltrafiken. De har lagt nya trotoarer med ledstråk, byggt en undergång för att man ska kunna gå under spåren till spår två som ligger på andra sidan järnvägen osv. Stationen är väldigt liten, bara två spår, men när man inte ser innebär det trots det en massa jobb och energi när man ska lära sig hitta där. Det gäller att hitta kännetecken såsom ett stängsel som tar slut, en lyktstolpe, en kant som svänger precis innan man själv ska svänga e.d. Faktorer som man aldrig tänker på när man ser. Då går allt automatiskt. Det tar dock väldigt mycket tid och energi och det är i sådana stunder jag önskar att synen fortfarande hade funnits kvar, så jag hade sluppit all orienteringsträning.

Jag tycker dock det gick relativt bra där nere idag, jag fick en ganska klar bild över det stora hela och hur man ska gå, men det krävs några gånger till innan jag hittar där nere. Faktum är att jag hittade bättre i Skänninge för tio år sedan än jag gör idag. För tio år sedan hade detta inte varit något problem alls. Då cyklade jag runt i hela stan, oavsett om det var ljust eller mörkt ute. Idag hittar jag ner till stan och vet ungefär hur gator och annat ligger, men jag skulle inte hitta överallt, inte en chans, trots att jag har en någorlunda bild i huvudet av hur staden ser ut.

Ska vi avsluta med lite musik också? Ja, det tycker jag att vi gör. Ravebass med låten Dr. Love (Chris McTwain remix) och Scarlet med låten Angels unite får avsluta det här inlägget!

I helgen var det så åter dags att bege sig upp mot huvudstaden för det första landslagslägret efter Paralympics. Man skulle kunna säga att det var som en kickoff inför Rio om fyra år. Det är nu vägen dit har startat på allvar, men fram till det stora målet är det en lång väg att vandra. Sverige är för det första än så länge inte kvalificerat till Rio, vilket så klart är första målet för att nå det slutgiltiga, det stora, målet.

För att ens nå dit är det dock nu vi måste träna, det är nu grunden läggs för framtiden, det är nu varje träningspass räknas. Det går inte att tro att man kommer vara där om fyra år, att allt löser sig. Nej, det är en mängd träning, många, många timmars slit, som ligger bakom det hela och det är därför alla de sex pass i veckan vi har som minimumkrav nu räknas. Varje pass är viktigt. Många bäckar små, som man brukar säga.

Alla pass är inte roliga, vissa dagar känns det bara som att man vill strunta i allt och bara dra täcket över huvudet. Samtidigt är det just det här jag och de andra killarna brinner för. Det handlar inte bara om att träna, det blir som en livsstil. Det gäller att äta rätt, vila och få en balans i det sociala livet för att träningen ska kunna fungera optimalt. Kort sagt, det finns inga genvägar till framgång, det handlar bara om att träna, träna och träna ännu lite mer med många, många, timmars hårt slit bakom de prestationer som senare syns på planen.

Lägret i helgen innehöll mycket teori. Det var utvärdering av säsongen i stort, Paralympics i synnerhet och sist men inte minst, framtiden.

Siffror och statistik över gjorda /insläppta mål under en match, antalet räddade/insläppta straffar under en match, antalet straffmål/missade straffar under en match osv. från hela säsongen ställdes mot samma siffror under paralympics, varifrån det tydligt gick att utläsa att i stort sätt all statistik från hela säsongen var positiv, medan i stort sätt all statistik från Paralympics var negativ. Det gick också att se att vi ändå släppte in i stort sätt lika få mål/match som tidigare under säsongen, just under Paralympics, men att den stora boven i dramat var offensiven, som inte alls fungerade i London.

Utvärderingar kring detta blandades med framtidsutsikter och riktlinjer för hur den närmsta tiden kommer att se ut. Nästa års upplägg när det gäller landslagssammankomster kommer bli lite annorlunda mot nu i år och tidigare år, men jag kan nog säga att jag kommer vara borta hemifrån ännu mer än jag varit i år. Detta i samband med att dels vägen mot Rio har startat och dels att det nu kommer läggas mer tid och energi på oss "lärlingar", vilket så klart känns jättekul och motiverande.

Ett spelpass hanns det med under helgen också, där jag tyvärr inte alls kom upp i samma nivå som förra helgen. Jag släppte flera skott som jag hade tagit alla dagar i veckan förra helgen, men inte nu. Det gäller dock bara att bita ihop och göra det bästa av träningspasset ändå.

Slutligen hanns det med individuella samtal med samtliga spelare, där det bl.a. togs upp rimliga krav på mig som spelare och vad jag som spelare kan kräva av de som coacher, lite framtida upplägg etc.

Ja, som ni märker var det väldigt mycket teori och framtid under helgen, men kombinerat med detta ska man ju också få ihop sitt privatliv, där ekonomin är det absolut största problemet i dagsläget för min del. Idag får jag in drygt 2500kr/mån och det räcker ju ingenstans.

Jag vill flytta hemifrån, men då måste jag få in mer pengar i månaden på något sätt. Jag sökte nyligen aktivitetsersättning från Försäkringskassan för nedsatt arbetsförmåga, men fick avslag på det. De struntar ju totalt i min sociala situation och ser bara till min arbetskapacitet i bedömningen. Enligt denna, där man tar med alla jobb på marknaden, inkl. anpassade yrken, skulle jag klara av att arbeta heltid. Problemet är ju bara att jag inte har någon utbildning. Hade det varit för 40-50 år sedan, då hade jag nog kunnat hitta något jobb ganska enkelt, trots avsaknaden av utbildning, men idag går det nästan inte att få jobb utan utbildning. Den senaste siffran jag hörde över antalet synskadade arbetslösa personer i Sverige var 60%.

För att få ett jobb krävs alltså en utbildning, men utbildningar är på helfart, vilket är helt omöjligt att klara av i dagsläget med all träning och tid som satsningen ändå tar. Med andra ord måste studierna kunna anpassas så att det går att läsa på halvfart eller liknande. Jag har varit i kontakt med LiU (Linköpings universitet) och det ser förhoppningsvis ut som att socionomutbildningen, som jag planerar att söka in till, går att anpassa. Då blir det dock sju års studier och det i sig känns väl inte så jättemotiverande. Jag kan och vill inte bo hemma i sju år till, så det kommer bli studielån om jag börjar plugga. Då kan jag dock bara få halva lånet, eftersom jag förhoppningsvis kan läsa på halvfart då, så det blir inga jättesummor i månaden ändå.

Fanns det pengar inom svensk goalball, kanske inte så man helt kunde försörja sig på det, även om det vore guld, skulle det vara till oerhörd hjälp, även om det bara var en liten slant, men tyvärr gör det ju inte det. Det jag brinner för och verkligen vill ger inte ett öre ner i plånboken, så ja, den ekonomiska frågan är helt klart mitt största problem just nu och något jag funderar över väldigt mycket.

Äntligen, äntligen tog vi medalj! Vi har spelat goalball i ca 5,5 år, drygt fyra år aktivt. Då var det en gång i veckan och det har succesivt ökat. Idag varierar träningsmängden från spelare till spelare i laget, men själv ligger jag på sex pass i veckan. Vi har tränat och tränat, träning efter träning och sakta men säkert kommit närmre och närmre de andra lagen, även om det har gått väldigt långsamt. Vi har förlorat i princip varje match och kommit sist i så gott som alla turneringar under fyra års tid. I början blev vi gamade, d.v.s. att matchen avbryts för att målskillnaden är för stor, i nästan varje match, men de senaste åren har det börjat hända saker. Vi har krupit närmre och närmre de andra lagen, sakta men säkert stått upp bättre och bättre, i match efter match, men alltjämt förlorat, inte haft marginalerna på vår sida, kort sagt, inte riktigt räckt till. Tills nu.

Tidigare under hösten vann vi två matcher när Sverigeserien hade sin premiäromgång i Stockholm. Det var våra två första segrar någonsin som rent Linköpingslag. Nu i helgen var det dags igen.

I årets upplaga av Stockholm international paragames splittrade vi laget, för att alla skulle få spela på den nivån man ville spela på. Jag och Albin hade uttryckt en önskan om att spela i elitklassen, för att få tuffare och hårdare motstånd och för att utvecklas maximalt inför framtiden. Två spelare räcker ju dock inte till något lag, så därför satte vi ihop två elitlag och ett breddlag i sammarbete med FIFH Malmö. Jag och Albin ingick i varsitt FIFH-lag i elitklassen och Jennifer, Louise och Jakob utgjorde Linköping i breddklassen, tillsammans med Sarah Winberg från FIFH och Carina Jörgensen från Danmark.

För egen del ingick jag i FIFH 2 tillsammans med Fatmir Seremeti, som är en av de mest tongivande spelarna i landslaget, David Lara Levén från Göteborg, som likt mig är en lärling i landslaget, och Martin Enggaard Pedersen från det danska landslaget. Vi spelade fyra matcher under lördagen och avslutade gruppspelet under söndagen med en match.

Först ut var det andra Malmölaget, FIFH 1. Jag spelade inte så mycket av den mmatchen, bara ca tre minuter i första halvlek och tre i sista. Jag fick både spela vänsterback och center, där jag tycjer det senare gick bättre. Jag gjorde dock inget mål, men tyckte försvaret fungerade relativt okej, särskilt med tanke på att jag inte har spelat mot den här typen av motstånd sedan i april-maj någon gång. David, Fatmir och Martin gjorde det dock bra och vi vann matchen med 15-9.

Andra matchen var mot Kosovos landslag. De spelar på en betydligt lägre nivå än Sverige internationellt sett och vi hade inga problem att slå tillbaka dem. Jag inledde matchen som center, men fick det inte riktigt att stämma, så jag flyttade ner till vänsterbacken och där gick det betydligt bättre och jag blev kvar där resten av helgen. Jag gjorde två mål i matchen och vi vann på knock med 13-3.

Dagens tredjr match var mot betydligt tuffare motstånd. IFAS Dynamite. De består genomgående av landslagsspelare som alla var med i London tidigare i år och vi fick väldigt hårt motstånd, men stod ändå upp relativt bra tycker jag. Förlustsiffrorna skrevs till 5-12, men för egen del tycker jag ändå att matchen var riktigt bra. Det är ren fakta att varken jag eller David ligger på den nivån som killarna på andra sidan mittlinjen, men både han och jag spelade på vår absoluta högstanivå i dagsläget, så jag är ändå nöjd med matchen, trots förlusten.

Dagens sista match var mot Spanien. Jag tror det var deras U20-landslag och de bjöd på bättre motstånd än jag trodde på förhand. För egen del var det nog dock dagwns sämsta match. Jag började känna mig trött och seg och hade inte alls samma fokus och koncentration som i de tidigare matcherna. Trots det vann vi ändå matchen med 13-8 och var därmed också klara för final under söndagen, tack vare en del andra resultat i gruppen.

Först väntade dock gruppspelets sista match under söndagen och det var personligen nästan helgens bästa match för min del. Engelska Lester stod för motståndet och jag släppte inte in ett enda mål på min vänsterkant och gjorde det riktigt bra i försvaret, om jag får säga det själv. Matchen vann vi också och därefter väntade mat och lite uppladdning inför finalen, som inte helt oväntat skulle spelas mot IFAS Dynamite.

Vi inledde matchen mycket bra och ryckte åt oss en 4-1-ledning, men sedan kom IFAS igång. Några av deras spelare, t.ex. Niklas Hultkvist, skjuter väldigt, väldigt bra, och tyvärr gick jag lite för mycket på släpp, d.v.s. när man precis skjuter iväg bollen, när han och de andra sköt, för att helt enkelt hinna med. Jag är för långsam annars. Problemet är bara att flera av skotten var innåtgående, vilket innebar att jag täckte åt fel håll några gånger och släppte in en del bollar. Klockrena fyror, alltså emellan mig på vänsterkanten och centern, som jag inte ens var på. Hade det varit Kosovo hade jag varit väldigt missnöjd om jag hade gjort sådana misstag, men det här är killar som skjuter oerhört bra, så det är egentligen inget att orda om. Det är sådant som händer, särskilt i ett sådant här läge, när vi egentligen var med i eliten för att lära, för att få det tuffa och hårda motståndet, för att utvecklas maximalt inför framtiden. Så ja, det är helt okej att göra några misstag tycker jag.

Finalen förlorade vi slutligen med 6-13, men jag var inte ett dugg besviken efteråt. Det var trots allt min första medalj på en såpass stor tävling som STIG ändå är. Att mycket var tack vare Fatmir och Martin är ingen hemlighet, men både jag och David fick mängder av beröm och lovord från olika håll under helgen, så utan oss hade vi inte kommit så långt som vi ändå gjorde. Jag är kort sagt mer än nöjd med ett silver från helgen!

För Albins del blev det också medalj. FIFH 1 tog hem bronset, efter att ha avgjort fram till 9-8 mot Spanien med endast 20 sekunder kvar att spela. Det måste ha känts tungt för spanjorerna...

Även vårt eget Linköping tog medalj i breddklassen. Jag hann inte se så mycket av deras matcher, eftersom spelschemat låg som det gjorde, men lite såg jag och första matchen blev en förlust där jag var glad att jag inte var med i laget. Jag hade blivit assur då. Vi ledde med 9-6 ett tag, men IFAS 2, som vi mötte, hämtade upp till 10-10 och på näst sista skottet i matchen kunde de också göra 11-10. Precis likadant som under Sverigeserien där i Stockholm, när Brukarhuset avgjorde fram till 9-8 på typ näst sista skottet då med. Sådana förluster svider rejält...

Just Brukarhuset stod för motståndet i lagets andra match för dagen och här blev det faktiskt seger med 4-2. Det är första gången någonsin som vi slår dem. Tidigare har vi spelat väldigt ojämt mot dem, men senast i Sverigeserien blev det två jämna och täta matcher, där de dock kunde dra det längsta strået båda gångerna. På SM spelade jag, Albin och David 4-4 mot dem i gruppspelet och förlorade sedan bronsmatchen mot dem. Så en seger här var riktigt starkt av tjejerna, och Jakob.

Dagens tredje match slutade med samma siffror, fast i omvänd ordning. Det blev förlust med 4-2, nu mot IFAS 1.

Dagens sista match var mot nykomlingarna FSBU från Göteborg. Planenligt blev det seger även här, men göteborgarna imponerade stort under helgen och skulle faktiskt t.o.m. vinna en match och vara den direkta orsaken till Sharpshooters brons. De slutade nämligen sist i gruppen, men vi i Linköping förlorade sedan vår semifinal mot just Brukarhuset med 4-6, medan IFAS 1 slog IFAS 2 i den andra semin. Det innebar att IFAS 1 och Brukarhuset möttes i finalen, medan de andra tre lagen gjorde upp om bronset.

Vi mötte först FSBU och även här blev det seger, men sedan satte FSBU käppar i hjulen för IFAS, som vid seger mot dem hade tagit bronset, men FSBU imponerade stort och vann matchen och såg därmed till att Linköping tog bronset, vilket var vår första medalj sedan ungdomsturneringen Canon cup 2008, då vi vann. Det var vår första turnering vi någonsin deltog i och motståndet var inte det bästa. Så medaljen här i STIG 2012 satt riktigt skönt måste jag säga, även om jag inte var med i bronslaget. Jag fick ett silver istället. Jag känner dock att det är lite orättvist. Vi fick vänta i drygt fyra år på vår första seger i en större turnering och här kommer FSBU in och vinner en match i sin första turnering de är med i. Det är grymt imponerande och faktum är att en kille som heter Nils där i FSBU nästan redan skjuter bättre än vad jag gör. Killen har varit med på tio träningar och kommer bli grym. Mycket handlar dock om förutsättningar. I Göteborg har de Åsa Alverstedt, som har varit med i damlandslaget i många år, + David, som nu är på ingång i herrlandslaget, som tränare. Att tränas av så kunniga personer och att få spela mot sådant motstånd ger så klart en hel del. Det är bitar vi aldrig har haft förmånen att ha. Vi har aldrig haft tränare som har kunnat något om goalball innan de börjat sina tränarjobb och vi har aldrig haft några bättre spelare att spela mot under träningar. Vi har spelat mot varandra och i ärlighetens namn har det inte varit några vidare skott vi har fått mot oss under våra träningar, inte förrän nu på slutet, när Albin har utvecklat sin skotteknik rejält och skjuter klart bäst i laget. Så ja, mycket handlar om förutsättningar, men det är bara att kämpa på och gå den hårda vägen, för, det finns inga vägar till framgång, så är det bara. Det gäller bara att träna, träna, träna och träna ännu lite till. Vårt brons visar dock att vi verkligen är med i leken nu och kan blanda oss i medaljstriderna på allvar i de kommande turneringarna. Det är jättekul att träningen ger resultat och att vi går från klarhet till klarhet.

Igår blev det en vilodag och nu väntar några gympass under veckan, innan det återigen bär av upp mot huvudstaden i helgen, för det första landslagslägret efter Paralympics. Det ska bli riktigt kul!

Här har ni Fatmirs blogg, där han har lagt upp lite bilder och annat från helgen. In och titta!