Den här veckan har jag varit helledig från träning och allting, bara chillat och tagit det lugnt. Det har jag inte gjort sedan 2010. Klart att jag har varit ledig under de senaste somrarna också, men aldrig en hel vecka, aldrig utan att koppla bort träning och allting totalt. Träningen har alltid funnits där i bakhuvudet och jag trodde faktiskt att jag skulle ha svårt att koppla bort helt utan att få dålit samvete över att jag inte kört de pass jag borde ha kört en vanlig träningsvecka. Samvetet är dock rent och veckan har varit underbar. Jag tror det är helt nödvändigt att koppla bort allting helt och hållet någon gång då och då, för att helt enkelt orka. Kör man samma upplägg vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, då tröttnar man ju till slut. Tidigare år har jag kännt att jag har kunnat köra på ändå, för den motivationen, den hungern, som kanske bara unga idrottare har, har hela tiden funnits där, men i år kände jag att jag behövde koppla bort helt, för att hämta nya krafter, ny energi, vilja och motivation till att fortsätta kämpa mot det mål jag har, trots de relativt dåliga förutsättningar jag har, med ett år bakom mig som har varit ganska tungt, där jag inte har hängt med i den utveckling som de andra ungdomarna har haft, där jag hamnat utanför truppen som har åkt till tävlingar och turneringar, där mitt goalballspel inte har fungerat som jag vill, ja, helt enkelt ett år som har varit ganska tungt rent träningsmässigt.

Därför har nu den gångna veckan varit mer eller mindre nödvändig. Den har tillbringats i stugan och äntligen fick det vara fint väder när jag var där. Båda de tidigare gångerna jag varit där i sommar har det varit dåligt väder, men nu var det jättefint och man kan sammanfatta dagarna med sol och disk. Man hjälper till med det man kan där i stugan. Laga mat tycker jag är jättetråkigt, så det överlåter jag helst till någon annan och att bygga altan till friggen, som pappa och Mats har gjort, det är lite svårt när man inte ser, även om jag har burit litegrann och sågat av en sten. Min huvudsakliga syssla har dock varit att diska, för det vill ingen annan göra och jag tycker ändå det är ganska okej att göra det. Utöver det har jag badat två gånger och solat, både i hammocken och nere på bryggan. Att sitta i en solstol nere på bryggan, höra bilarna som åker förbi på vägen, pappas och Mats spikande från friggen, klirret av kaffekoppar som bärs ut till baksidan, vattnet som kluckar mot bryggan, en och annan fisk som hoppar i vattnet, samtidigt som solen steker, det är inte mycket som slår det, knappt ens Spanien, även om det är jämnt där. Vi har verkligen ett riktigt smultronställe där i stugan.

Idag ska vi ut och äta med mormor, sedan ska hela släkten vidare till Varamon för att fika och kanske, kanske bada, men troligtvis inte, och sedan åker vi tillbaka till stugan igen.

Tissen är kvar i stugan nu och det lutar mer och mer åt att vi måste sälja honom nu efter denna veckan. Han betér sig helt annorlunda där mot här hemma. Han är mycket lugnare, säkerligen för att han kan springa ute, även om han faktiskt inte går så långt. Han håller sig hela tiden runt huset och är jätterädd för svalorna som flyger lågt. Han jamar inte ens hälften så mycket som här hemma och aldrig sådär högt och klagande. Nu är det mer lågt och pratsamt. Han hoppar inte upp på bord eller diskbänk, som han gör här hemma. Han håller sig lugn hela nätterna och han hoppar heller aldrig upp på någon, nafsar eller sätter klorna i en. Han tycks helt enkelt trivas väldigt bra med att kunna gå ute, så tyvärr är det nog så att vi måste sälja honom, lilla fina Tissen. vill han vara ute så ska han så klart få vara ute. Såhär efteråt är det ganska synd om honom. Han har jamat sådär högt och klagande här hemma sedan i mars ungefär, men då trodde vi ju att det berodde på att han var könsmogen och lockade på honor här i huset, eftersom att han inte var kastrerad då, men sannolikheten är ganska stor att han redan då ville gå ut och i sådant fall har vi hållt honom fången här hemma i över fyra månader. Usch vad hemska vi är. Nåja, det är inte lätt att veta alla gånger, men nu står det ganska klart att han vill vara ute, så nu ska han få komma till ett ställe där han kan gå ut och in som han vill, för det tycks ham trivas med, lilla fina tissen.

Är nu hemma efter ett, för min del, bra landslagsläger i helgen. Lägret hölls, som vanligt numera, i Malmö och det blev en hel del nya inslag, men framförallt, ett väldigt bra möte där inställning, hunger och vilja hamnade i starkt fokus.

Det var många bitar som jag kunde dra paralleller till med vårt klubblag här hemma. Självklart är kraven, målsättningarna och prestationerna långt mycket högre i landslaget än här hemma, men grunden är densamma. Det ska vara krig och attack på varje boll. Varje boll ska dödas och vi ska inte släppa in ett enda mål. Den inställningen är det lite si och så med ibland, även från mitt håll, tyvärr. Till försvar för detta är dock att det inte är lätt att motivera sig själv till att prestera på topp när man kanske är två-tre spelare på en träning och det krävs sex spelare för att spela en riktig match, men det är ingen ursäkt, bara en förklaring till varför det kan vara svårt att motiviera sig alla dagar i veckan. Det gäller dock att plocka fram det där jävlar anammat någonstans där inne i alla fall, för det är ingen annan än du själv som kan bestämma om det ska bli en bra eller dålig träning. Allt ligger hos dig själv, precis som allt annat. allt börjar alltid med dig själv.

Det visade också grabbarna i helgen. Det går, bara man ger sig tusan på det. det var goalball när den är som bäst. Limm på varenda boll, inte en enda boll som studsade, inte ett enda insläppt mål, alla jobbade tillsammans och det var helt enkelt imponerande att se. det är dock den nivån vi måste hålla om vi ska nå dit vi vill under först och främst EM i Ungern i höst.

Samma sak gäller egentligen här hemma också. Vill vi först och främst bli ett topplag i bredden, då måste det till förändringar, för där är vi inte än. Vi har utvecklats under de senaste åren, men det går för långsamt. Ingen annan än vi själva kan ta oss upp till toppen, det är bara vi som kan förändra, och det måste vi göra om vi ska nå målet. För att nå målet måste alla dessutom dra åt samma håll. Det är egentligen det mest basic av allting. Har inte alla, såväl spelare som ledare, samma inställning och ett gemensamt mål att kämpa mot, då kommer man inte att nå dit. Så, först och främst måste alla dra åt samma håll, alla måste vara berädda att lägga ner allt det slit som krävs för att nå dit. Det går inte att komma till träningen, vara lite sådär halvseg och gå in med inställningen att man ska spela av den här tiden. Varje träning är en del i pusslet som leder fram till helheten, till målet, och därför måste man ge 110% på varje träning, i varje moment, på varje boll, hela tiden. Det går inte att slarva med händer eller fötter, rycka på axlarna och fortsätta efter det insläppta målet, som om ingenting hade hänt. Först och främst, är du på en boll, då ska du ha den. den ska inte gå in i mål, det är inte okej någonstans. Skulle det ändå, trots allt, bli mål ändå, då gäller det att knyta näven, släppa det inträffade och ge sig fan på att ta nästa boll, bollen efter det och bollen efter det, varje boll, enda tills matchen är slut.

Träningarna är det som gör tävlingsinsatsen och därför måste man vara lika fokuserad och ge allt på varje träning, annars kommer man aldrig få ut det under match heller.

Jag har inte samma förutsättningar som alla andra spelare i landslaget här hemma, det vet både jag och coacherna om, men jag gör ändå så gott jag kan, försöker utvecklas så mycket jag kan, även om det går långsammare än för de flesta andra, för att jag inte får alls samma motstånd här hemma som de andra får, för att kunskaperna brister hos vår coach, som inte är inne i gamet på alls samma sätt som de flesta andra och för att feedbacken på vad jag gör/inte gör därmed blir bristande. Därför är det så oerhört viktigt att jag får sådan feedback och beröm som jag fick nu i helgen. Att jag visar vilja, motivation och hunger genom att göra 250-300 benböj under min semester, för att det är det som krävs om jag vill nå dit jag vill. Det fick jag cred för under helgen. Det fick jag också för mina noggrannt ifyllda och inskickade träningsdagböcker, där jag är en av dem som annalyserar och reflekterar mest över min träning och de pass jag kör. Med Lindas termer är jag alltså en grön person, d.v.s. en person som är väldigt analytisk och reflekterande. Det stämmer väldigt bra in på mig. Sällan är man dock en ren färg, utan man går oftast in på andra färger, blå eller röd, där blå är personer som ser till att andra har det bra, är omtänksamma och varma helt enkelt, och där röda personer är mål och resultatinriktade som vill prestera till varje pris. Ofta är man en liten del av alla färger, men oftast är det en färg som är dominant, i mitt fall grön.

Vad jag ville säga med det här inlägget är alltså att inställning och motivation gör så otroligt mycket för resultatet och att alla måste dra åt ett och samma mål i en lagidrott för att nå dit, annars går det inte. Det går inte att bygga ett hus utan grund, det är lite samma sak här. Har man inte grunden så går det inte att göra klart helheten. Träningarna är då det som gör tävlingsinsatsen och därför måste det vara attack och viljan att döda varenda boll, även under träningarna, vilket jag tyvärr saknar här hemma ibland. Alla måste vara medvetna om vad som krävs för att nå målet och alla måste också vara berädda att lägga ner allt det slit som krävs för att nå dit, att dessutom kunna ta kritik på rätt sätt och att acceptera att bli bänkad i en match för att vinna, om man inte håller måttet. i en lagidrott är det laget före jaget. Klart man ska vara ego, men man ska vara det på rätt sätt.

Så, nu under höstens alla träningar ska i alla fall jag dra mitt strå till stacken, ge 110%, attackera varenda boll och utvecklas så mycket jag kan, för att kanske, kanske ta en plats till EM i Ungern.