Borde det inte vara så? Borde det inte vara en självklarhet att alla borde ha samma rätt att yttra sig, tycka och tänka? Att alla borde ha lika lön och lika arbetsvillkor oavsett om man är kvinna eller man?

Man ska skilja på kön och könsroller, "sex and gender". Kön är det biologiska könet, medan könsroller är socialt betingade. ungefär som den kände sociologen Simone De Beauvoir uttryckte det, "Man föds inte till kvinna, man blir det". Könet finns där från början, ja, men det som det innebär att vara kvinna, det, menar Beauvoir, föds man in i.

Friedrich Engels, som tillsammans med Karl Marx grundade marxismen, menade att kvinnans stora nitlott genom historien var när tekniken utvecklades och mannens fysiska styrka och muskler behövdes för att klara av jordbruket. Kvinnans mindre muskelmassa och mindre lungkapacitet gjorde att mannen var bättre lämpad för dessa göromål och kvinnan vistades därmed mer och mer inomhus, i köket, där hon lagade mat, tog hand om barnen osv. Sedan har hon blivit fast där, under mannens vingar och ägo. beauvoir var dock kritisk till Engels resonemang om menade att den där skillnaden mellan män och kvinnor alltid har funnits där.

nåväl, nog med historia.
Sanningen är att det här fortfarande förekommer, att kvinnan lyder under mannens vingar och befinner sig i hans ägo. Egentligen överallt, hela tiden, mer eller mindre.

Exempelvis får kvinnor inte sällan en lägre ingångslön till ett arbete, trots att hon har genomgått exakt samma utbildning som en man. Varför ska det vara så? Det borde vara en självklarhet att kvinnor och män har lika lön efter lika utbildning.

Kvotering på arbetsmarknaden är en annan aspekt som kan diskuteras. Att man t.ex. vill ha in fler manliga veterinärer och därför kvoterar in dem, trots att de har lägre betyg och mindre erfarenhet än de kvinnor som missar utbildningen p.g.a. detta. Samma sak gäller med t.ex. brandman och polis, där det kvoteras åt andra hållet, för att man vill ha in fler kvinnor i yrkena. Nja, jag vet inte vad jag tycker om det där riktigt. rätt eller fel, vad tycker ni?

Det som gör mig mest förbannad och nästan illamående är dock de förhållanden där männen fortfarande lever kvar i den gamla patriarkala tron som var fullständigt normal innan kvinnoreformen på 50-60-talen, d.v.s. då kvinnorna bröt sig ut från det som Engels här ovan menade var kvinnans stora nitlott i historien. Här satte kvinnorna ner foten. Bägaren hade runnit över och de hade fått nog och ville ha lika arbete som männen, ha lika stor rätt att tjäna pengar och försörja familjen etc.

Har kvinnan nått dit idag, 50-60 år senare?
Mitt svar är nej.

Självklart har det gått oerhört mycket framåt sedan 60-talet, men som jag skrev ovan, kvinnan får inte sällan en lägre ingångslön än mannen, trots samma utbildning och samma förutsättningar. Är det jämställt? Nej. I musikbranschen nämns ofta kvinnliga rocksongare som just detta, medan manliga rocksongare bara benämns som "rocksongare". en skitsak kan tyckas, men varför ska det egentligen vara så? Antingen är båda två bara "rocksongare" eller så är de kvinnliga resp. manliga rocksongare. Det är samma sak på våra sportarenor. vi säger "damfotboll" och "damhandboll", men bara "fotboll" och "handboll" när det rör sig om män. Varför? för att skilja dem åt, visst, men varför är det då alltid kvinnans roll som benämns just med detta, aldrig mannens? Det här är kanske att driva det hela till sin spets, men jämlikt är det då inte, även om det kan tyckas som en skitsak.

Nåväl, vad jag skulle komma till var de förhållanden där mannen fortfarande lever kvar i den där patriarkala världen där kvinnan ska stå i köket och laga mat. Hon ska lyda honom, gärna serva med öl och snax när han sjunkit ner i soffan framför TV:n där hemma efter en lång arbetsdag. Maten ska vara klar och han ska bara kunna sätta sig vid bordet och äta, för, "du fattar väl, kvinna, att jag är helt slutkörd efter en lång arbetsdag". Fortsätter kvinnan att stå emot och insistera på att han kan fixa sin egen mat, eller åtminstone plocka undan och diska efter sig, ja, då kommer argumentet att "det är faktiskt jag som ser till att den här familjen går runt, jag ser till att du har tak över huvudet, någonstans att sova, så lite tacksamhet är väl för fan inte för mycket begärt?". Han vänder det hela till sin fördel och får kvinnan att känna sig som en svag och dålig människa och givetvis gör hon som han vill, fixar maten och plockar undan och diskar efteråt, för "ja", tänker hon, "han har ju rätt. vore det inte för honom hade jag aldrig haft det såhär bra. jag kanske borde vara lite mer tacksam nästa gång..."

Precis dit vill han få det. Det är så han vill ha det. Kvinnan ska stå i köket och ta hand om barnen, aldrig säga emot och alltid göra som han säger, ungefär som hans slav.

Sådant gör mig riktigt förbannad. Att det fortfarande finns förhållanden och äktenskap där maktbalansen är så förskjuten, där mannen dominerar totalt, styr sin fru/flickvän med järnhand, det tvivlar jag tyvärr inte en sekund på.

Ta dig ur det och lämna honom då, tycker säkert många, även jag. Jag tror dock tyvärr att det är lättare sagt än gjort. hur ska hon kunna lämna honom? bara att försöka lämna honom skulle resultera i en vitglödgad vrede och kanske ett besök på akuten. Skulle hon mot alla odds lyckas bryta sig loss skulle han leta reda på henne och slå ihjäl henne eller stalka henne och hennes familj för all framtid. "så nej, det är nog bättre att jag stannar kvar och gör som han säger".

Det här är väldigt extrema fall jag lyfter fram här ovan. Givetvis är det inte alltid såhär. Det lilla förtryck som kan förekomma dagligen i form av små gester eller uttalanden kan vara nog så förnedrande och till slut få vem som helst att falla, hur stark man än är från början. Mannen gör som han vill, han är det starkare, kvinnan är bara "det andra könet", faktiskt mer jämställt med djur än med mannen under 1800-talet och bakåt i tiden.

Frågan är, kommer Sverige någonsin att bli ett jämställt samhälle?
Jag tror inte det. Inte helt jämställt. Det har gått väldigt mycket framåt generellt sett sedan 1800-talet, så även från 50 och 60-talets kvinnoreform, men än är det långt kvar. Det handlar inte heller bara om relationer och arbetsplatser. Det handlar även om normer och värderingar. Att rosa är "tjejigt" och blått är "killigt". Att tjejer leker med dockor och killar leker med bilar. Allt detta hör till våra könsroller. Jag hade inte haft något emot att sätta på min son, om jag hade haft någon, en rosa tröja, men jag hade ändå inte gjort det, för risken är överhängande att han då hade blivit retad på dagis av de andra killarna. De lär sig tidigt, våra små liv, både på gott och ont...

Den stora frågan är då hur vi ska få bort allt detta? Hur når vi ett jämställt och jämlikt samhälle? Går det ens att göra det? Vad tror ni? Ordet är fritt...

Katter och vatten...

En exfru som hävdar att hon är stalkad och får mannen att gå i taket när hon tas emot med utbredda armar av mannens föräldrar och får bo hos dem i nästan ett år p.g.a. detta. Mannen tycker hon är dum i huvudet och det slår gnistor om honom så fort exfrun och hennes "påstådda" stalkning kommer på tal.

Samtidigt...

Back in the days, närmare bestämt 1982, var två små barn med sin mamma på en utflykt intill en sjö. mamman var tvungen att gå bakom busken och då ville pojken att katten de hade med sig skulle bada. Så han tog tag i katten och slängde den i sjön, varpå flickan gastar efter mamman att pojken kastat katten i sjön. Mamman kommer springande för att rädda katten, men halkar och slår huvudet i klipphällen, förlorar medvetandet, hamnar under vattenytan och drunknar, precis som den stackars katten.

Barnen placeras hos sin moster, där pojken blir ett med hennes två tvillingsöner, medan flickan hamnar lite utanför och aldrig riktigt passar in i bilden.

Några år senare, 1989, ser flickan hur pojkarna springer efter en fjärde pojke i skogen under en utflykt, brottar ner honom och slutligen får ner honom för en kant ner till en bäck, där han sedan ligger helt stilla. När pojkarna tagit sig runt kanten, som var ganska hög, och ner till den fjärde pojken, skriker flickan efter dem och undrar vad de sysslar med, varefter pojkarna försvinner från platsen, efter att ha försäkrat sig om att flickan inte säger något till någon. Den fjärde pojken har nämligen också drunknat, då han hamnat med huvudet just på det ställe i bäcken där vattnet når över detsamma.

Bara en månad senare drunknar den ena tvillingbrodern när klassen är och badar. Pojken, som hela tiden hävdat att pojken de brottade ner i skogen hamnat med huvudet under vattnet när han fallit i bäcken, något som hans tvilling och kusin starkt förnekat.

efter detta placerades flickan i fosterhem, medan pojkarna bodde kvar hos mostern/mamman.

I realtid hittas plötsligt ett gäng katter dränkta runtom i Stockholm, samtidigt som en psykolog dränks hemma i sitt eget badkar och hittas av sin dotterdotter, och en man, som flera år tidigare våldtagit mannen i inledningens nuvarande fru, tillsynes hoppar från en väg ner på en annan väg, landar olyckligt på en bil som kör förbi, varför föraren tappar kontrollen över bilen och kraschar in i en bergvägg. Passageraren dör och föraren ådrar sig svåra skador. En alkoholiserad man visar sig dock ha sett hoppet, som visar sig inte ha varit ett hopp. Mannen hade nämligen stått och pratat med en annan man, som plötsligt böjt sig ner för att knyta skorna, tagit tag kring hans vrister och hivat honom, en 80kg tung f.d. elitsoldat, över räcket och ner på vägen nedanför.

Mannen i inledningen och hans nuvvarande fru, som båda är poliser och involverade i båda fallen, både de dränkta katterna och mordet på psykologen, hade samtidigt fått ett paket hem, innehållandes en tunga, tungan från den dränkta psykologen, lite som att "såhär går det om man lägger sig i".

Mannens exfru skulle samtidigt resa till centralamerika på en längre semester. Mannens föräldrar, där exfrun hade bott i närmre ett år, hade fått vykort där exfrun såg ut att ha det underbart. Något var dock fel. De hade fått det första kortet på onsdagen, ett kort över en vacker solnedgång. Kruxet var bara att exfrun rest på måndagen och inte kunde vara framme förrän på tisdagen. För att föräldrarna skulle kunnat fått kortet på onsdagen hade det behövts skickas senast tisdag, men då hade hon inte hunnit ta kort på solnedgången och skicka.

Detta fick polisen att misstänka att något inte stod rätt till, så man tog sig in i exfruns lägenhet, där man hittade en blodig knapp, i övrigt ingenting. blodet visade sig komma från mannen i början, som blivit misshandlad en tid innan detta. Blod som också hittats i mannen som hoppat, eller kastats, ner på vägens jackficka. Den nu döda mannen hade alltså tillsynes misshandlat mannen i början för att få tag i hans blod, för att därefter plantera bevis mot honom hemma hos sin exfru för att få honom dömd för en våldtäckt på exfrun. Detta som en hämd för att mannens nuvarande fru satt dit honom för flera andra våldtäckter i samband med att hon själv blev våldtagen flera år tidigare. Det var alltså mannens plan, men något kom i vägen, eftersom att han själv blev mördad.

Misstankarna vändes mot exfrun, som nu sades vara i Centralamerika, men som bevisligen inte kunde vara där. Detta efter att polisen, utöver den blodiga knappen, hittat hennes fingeravtryck bland hygienartiklar och bestick i lägenheten. Efter en matchning i registret matchade dem avtryck man funnit sjutton år tidigare, på en krocketklubba som använts för att slå ner en man vid en sjö, en man som, när han kvicknat till, funnit sin fru, dränkt i vattnet nere vid deras badplats. något var dock fortfarande fel. Hur kunde exfrun på ca 60kg, som var späd och lågmäld hiva 80kg elitsoldat över ett räcke i ren styrkekraft? Nej, troligt var att det var någon annan som gjort det, men var fanns isf exfrun?

Det får ni veta om ni läser boken, men ett gäng dränkta och utplacerade katter hade fått henne att förstå. Förstå att hon måste bort. För, sedan hon var liten och mamman och katten dränkts hade pojkarna präntat in i henne att om man skvallrar kommer någon att dö, vilket var just vad som hände pojken i skogen och tvillingbrodern. Vilket också var just vad som hände psykologen, som exfrun gick hos och som gärningsmannen misstänkte att exfrun hade lättat sitt hjärta för och berättat om sin barndom och sitt förflutna för. Katterna var placerade i riktning mot hennes bostad och hon förstod symboliken i det. Nästa offer för gärningsmannen var hon själv. någon hann doc före, nämligen mannen som kastades över räcket, han som planterade bevis för mannen i inledningen och som våldtagit exfrun innan hon skulle resa till Centralamerika.

Var exfrun tagit vägen och vem som var gärningsmannen får ni veta om ni läser boken. Det är en av de bästa böcker jag har läst på väldigt länge, Carin Gerhardsen har gjort det igen.

Vad jag i övrigt ville säga med det här inlägget var att allt har en orsak. Ett beteende uppstår inte bara ur tomma luften. Att exfrun här kände sig hotad och att hon upplevt sig vara stalkad i över ett års tid och starkt misstänkte sin exman, vilket inte var konstigt, eftersom det var just det som mannen som kastades över räcket ville, är inte taget ur luften, vilket mannen gärna ville få det till. Han tyckte ju att hon var dum i huvudet och rent manipulativ, som t.o.m. hade fått hans egna föräldrar att tro på hennes stalkningshistoria och t.o.m. fått bo hos dem i nästan ett år, trots att hon inte längre tillhörde familjen. Hans reaktion är förståelig, men som sagt, ett beteende har alltid en orsak och när det gick upp för honom att exfrun faktiskt varit stalkad under nästan ett år, ja, då kände han naturligtvis en stark ånger och skuldkänslor över hur han behandlat henne. När exfruns barndom och förflutna samtidigt rullades upp för honom, något han inte hade haft en aning om, trots att de levt tillsammans och t.o.m. varit gifta, ja, då fick myket sin förklaring och det är lite av min poäng här. Att allt har en förklaring och att ett beteende alltid bottnar i något. Tänk på det innan ni dömer en person ni träffar...

Under helgen som var befann jag mig som sagt i Göteborg för träff med Elitidrottsskolan. Platsen denna gången var Scandic Opalen och det blev en mycket bra och givande helg.

Först ut, efter att Linda och jag åkt Bus4you ner, var en föreläsning om kost. Inte jättemycket nytt där, mest basic grejer om kolhydrater, fett och proteiner, när man ska äta och vad man ska äta.

Kvällen tillbringades på Liseberg med en femkamp, där vi delades upp i lag och sedan utförde de olika grenarna, som inte var jätteenkla när man inte ser. Man skulle kasta sillar i en hink, slå på spikar som ploppade upp, spruta vatten i några hål så ett tåg eller vad det var åkte framåt, rulla bollar i olika hål och sist men inte minst, med hjälp av en spak navigera en flaska som skulle fyllas med vatten, som kom ur olika kranar. Nej, det var inte jättelätt, men jag var faktiskt näst bäst i vår grupp på sillarna, det ni.

Tidigt i säng blev det, för söndagen var fullproppad med föreläsningar. Först ut var en tre timmar lång föreläsning om media och sponsring. Ja, vi satt inte och lyssnade i tre timmar då, det var en del övningar också. Dels intervjuades vi i all korthet, mest för att alla skulle få känna på det, inför kamera, varefter vi tittade på det och fick lite feedback på vad som var bra och vad som kan göras bätre, ungefär samma grej som vi tränade på inför paralympics i London. Dels diskuterade vi sociala medier och sponsring, helt enkelt att synas och marknadsföra sig själv. Så nu kommer det hända saker på den fronten. Jag planerar att starta en ny blogg, enbart fokuserad på träning och min väg mot världseliten, med fler och kortare inlägg än här på bloggen, starta en Facebooksida om mig själv och möjligtvis också skaffa Twitter. Allt för att synas så mycket som möjligt och marknadsföra mig själv. Det där med Facebooksidan kändes först lite dumtt, att ha en sida om sig själv, hur ego är inte det? Samtidigt är det kanske något man får ta om man vill nå ut och synas. Så, framöver, när saker och ting är klara, kommer jag länka er till alla nya spännande delar, om ni vill följa dem.

Eftermiddagen innehöll en lika lång föreläsning om träningslära, denna gången inriktad på styrka. Här blev det mycket, mycket informaion a la korvstoppning, men jag fick iaf med mig en del nya bitar att tänka och fundera på, inte minst när det gäller periodisering av styrkan, som jag har varit ganska dålig på tidigare. Jag har kört på med samma styrkeprogram. Det har gett resultat, det både syns och märks, men när det gäller elitidrott gäller det att toppa formen till viktiga tävlingar. Därför periodiserar man träningen. Grunden är basstyrka, varefter en fas med explostyrka tar vid för att till slut övergå i en snabbhetsfas ca två-tre veckor innan tävlingen. Då kör man bara med ca 30-40% av maxvikten, men ruskigt snabbt. Så har jag inte kört tidigare. Jag har i princip bara kört på med basstyrkan, så det ska bli spännande att se hur det här fungerar och om det ger resultat.

En ännu tidigare kväll blev det här, efter en dag fullmatad med ny information och kunskap, något som späddes på ytterligare under måndagen, då helgen avsslutades med en idrottspsykologisk föreläsning, där det var en hel del praktiska övningar också. Fokus låg på "livspusslet", att få ihop alla bitar med träning, skola/jobb, fritid och relationer, med alla underkategorier som dessa fyra områden har. Det är inte det lättaste att få ihop alla gånger och faktum är att allt påverkar prestationen på banan, planen eller arenan. Allt måste vara i harmoni för att man ska kunna få ut max av sin idrottsliga prestation. För att konkretisera detta fick vi ett papper där vi skulle skriva ner fyra områden som vi ville utveckla på ett eller annat sätt. I mitt fall var det tydligaste skolarbetet. Det räcker dock inte bara med att säga "skolarbetet", utan det svåra är att konkretisera vad i skolarbetet jag vill förbättra, varför det inte fungerar optimalt och hur jag ska lösa det. I mitt fall handlar det mycket om prioriteringar. Ofta fastnar jag här vid bloggen, vid Facebook eller gör annat på datorn istället för att ta tag i skolarbetet. Det ligger alltså hos mig själv och är en prioriteringssak. Därför måste jag upprätta något slags dagsplanering att då och då ska jag sitta med skolarbetet. Därefter kommer självdiciplinen in i bilden, för då gäller det att verkligen göra det också, för tyvärr är det så lätt att man skjuter på det när man pluggar på distans som jag gör. Det finns egentligen inga tider man måste passa, förutom vissa deadlines, och det är väl distansstudiernas baksida.

Det var hursomhelst ett givande pass, precis som alla de övriga passen, eller föreläsningarna, under helgen.

Veckan har annars varit lugn. Julian har varit sjuk, så det har blivit lite omplanering i träningsupplägget, men i huvudsak har det gått bra, precis som skolan. iaf de första dagarna efter helgen satt jag verkligen de där timmarna jag skulle. Igår och idag har det väl ärligt talat varit lite sämre på den fronten, men jag ska väl ta tag i det litegrann nu, innan jag åker till mamma och pappa, som nu är hemma från New Yor, där de har varit, som en försenad 60-årsresa för pappa.

Då är vi redan inne i oktober och B-EM, som var årets stora mål, är över. Vi, Sverige, halkade ur A-gruppen förra hösten, efter ett mindre lyckat EM, där vi slutade sist i vår grupp. Då degraderas man ner till B-gruppen, där vi alltså befann oss i år. I och med att vi åkte ur A-gruppen kvalade vi inte in till VM i Finland tidigare i somras och missade där en chans att knipa en paralympicsbuljett till Rio om två år. därför var detta nu sista chansen för oss. Skulle vi faila i Ungern, där B-EM avgjordes, skulle drömen om Rio vara krossad. Lyckades vi med vårt mål, att sluta topp tre i mästerskapet, skulle drömmen fortfarande leva kvar.

Vi ställdes mot Slovenien, Danmark, värdnationen Ungern och Italien i gruppen.

Det blev 5-5 mot Slovenien, knock med 11-1 mot Danmark, 8-2 mot Ungern och 13-8 mot Italien. I och med de resultaten vann vi gruppen och ställdes mot fyran i andra gruppen, Portugal, i kvartsfinal. Där blev det vinst med 9-3 och nu var målet nära. Vi hade 75% chans att klara vårt mål och i semifinal ställdes vi mot Ukraina. Det blev en tät och jämn match, men till slut kunde vi gå segrande ur den med 4-3 och därmed var saken klar. Att det senare blev förlust i finalen mot Slovenien med 5-8 spelade mindre roll, Klart att det var surt att förlora, men vi nådde vårt huvudsakliga mål och Sverige är därmed klara för A-EM i Litauen nästa år och drömmen om paralympics i Rio lever kvar.

Jag har dock en bit kvar dit. Nu blev jag inte ens uttagen till truppen som åkte till Ungern, utan jag fick snällt träna vidare här hemma.

Det har gått bra på senare tid får jag säga. Det enda negativa är att jag inte får något flow i träningen. Varje vecka är det något som gör att minst ett pass faller bort av de sju som jag numera ska ligga på varje vecka, efter att jag aderade ett defensivt nötningspass till mina sex tidigare pass nu till i höst.

Den defensiva nötningen går bra, men jag har fått exprimentera litegrann med träningsupplägget för att få det optimalt. Passet ligger sent på onsdagkvällarna, samma dag som jag tidigare har kört intervaller på. Jag märkte dock att det defensiva nötningspasset inte alls blev bra när jag hade kört intervaller tidigare under dagen, vilket inte är så konstigt. Kroppen hinner inte återhämta sig från de snabba intervallerna till det sena nötningspasset, som också kräver explosivitet. Därför flyttade jag intervallpasset till söndagen och de 5km som jag tidigare har sprungit då, till onsdagen. Det kändes mycket bättre. Tyvärr failade jag på mitt mål med 5km, att komma ner till 22min innan EM i Ungern. 22:49 blev min lägsta notering, men det var i våras och sedan dess har jag ärligt talat inte varit i närheten av det. 23:50 blev det nu senast när jag sprang. Det är ingen dålig tid, men det är 1:50 över mitt mål. Det gör att jag måste ner ungefär 22s/km för att nå mitt mål. Det låter inte mycket, men det blir ganska mycket ändå. Jag har iaf förlängt min målgräns, så nu ska jag nå 22min till nyår, vilket ger mig tre extra månader att vinka på.

I övrigt har jag fått testa min mentala förmåga ordentligt på senare tid. Julian var sjuk för några veckor sedan och då fick jag köra intervaller på egen hand. Det blev då cykel, men efter ett styrkepass med fokus på ben och ett goalballpass dagen innan var jag ganska slut i benen. 7x3min skulle avverkas på cykeln, men resultaten var inte i närheten av max. Jag har fått för mig, som den statistiknörd jag är, att räkna antalet varv jag trampar under varje cykelintervall. Här blev det bara 301, 290, 297, 315 och 282 på de fem första intervallerna. Då fick jag stanna upp i några minuter, påminna mig själv om varför jag var där, varför jag tränar som jag gör, vad jag vill uppnå, varför jag över huvud taget ska träna om jag inte ger allt och att jag ville gå därifrån och vara nöjd med mig själv. Resultatet? 340 och 339 varv på de två sista intervallerna, ett konkret exempel på hur otroligt mycket det mentala gör i varje moment.

När jag inte blev uttagen till Ungern och när jag inte har tränat här hemma har vi haft folk här två lördagar i rad. Det är värt att notera, för det händer sannerligen inte ofta. Först var Albin och Louise här. Det blev trerätters, kortspelande och fika. Helgen efter var Tobbe, Linda och Fanny här. Då blev det mer fika, efter att jag tagit initiativ, vilket också är värt att notera, till att baka en drömrulltårta. Så grymt gott! Ibland får man unna sig lite, det är viktigt att komma ihåg. Linda och Tobbe stannade dock bara på fika, men jag, Jennifer och Fanny köpte pizza, vilket inte heller var igår jag åt. Kort sagt, två mycket trevliga och bra lördagar har det varit här på slutet.

Hockeyn är dock inte lika trevlig. Sju raka torsk har vi nu, senast igår mot LHC, då jag var på plats i Saab arena. Vi hade också mycket väl kunnat ta säsongens första trepoängare, för första perioden var jämn och andra dominerade vi totalt, men fick inte in pucken, trots mängder av chanser. Istället gjorde LHC 1-0 med knappa minuten kvar av perioden och sedan kom 2-0 elva sekunder in i tredje. Där avgjordes matchen. Som jag skrev i förra inlägget, ett lag i motgång får aldrig de där studsarna, som LHC här fick med sig, med sig. När man inte får in pucken själv kommer det förr eller senare ett mål i baken och då är det tyvärr oerhört lätt att återigen fastna i det där tänket att "åh nej, nu händer det igen". För klart de sex tidigare förlusterna sätter sig på psyket. Tyvärr är det nu också så, efter sju raka förluster, att om vi inte tar poäng mot Örebro imorgon så är det den sämsta starten i Elitserien/SHL:s historia. Just nu har vi tangerat det med Timrå från 77 och Rögle från 94, som också hade sju raka förluster innan de första poängen kom. Så, nu hoppas vi verkligen på tre poäng imorgon. Framåt framåt framåt masar!

Med de orden signar jag ut för helgen, som kommer tillbringas i Göteborg med elitidrottsskolan.