Då är det dags för 2015 års sista inlägg och jag tänkte väl så smått ge mig på något slags årsresumé även jag, trots att 2015 faktiskt har varit ett ganska händelselöst år. Varken några sådär riktigt utstickande toppar eller dalar, inget skitdåligt som har hänt, men inget överdrivet roligt heller. Ett år bland många andra år skulle man kunna säga, ett ganska beige år, tråkigt nog.

"Nytt år, nya möjligheter, seice the day och allt det där" var första meningen här på bloggen för året, i ett inlägg där jag filosoferade lite kring metafysik, livsåskådning, blickade tillbaka på år 2014, som jag väl definitivt kan säga var ett mer färgstarkt år än år 2015, med en underbart varm och fin sommar, två veckor i Spanien, många soliga dagar i vårt eget sommarparadis i stugan, en skidresa till Idre, en grymt bra affär när jag sålde min alldeles egna första lägenhet och blev sambo på riktigt med världens finaste och ett Leksand som överraskade alla och nästan tog sig till SM-slutspel för första gången på elva år.

Allt det fanns med i bilden under år 2014, inget av det under år 2015.

Ja, jo, jag är fortfarande sambo med världens finaste, men det blev ingen skidresa i år, ingen resa till Spanien, vi hade en jättedålig sommar, där augusti dock var betydligt bättre än juni och juli, där det som kallast var elva grader, och då det faktiskt, trots allt, blev en hel del varma och fina dagar i stugan även i år, tillsammans med min underbart fina familj och släkt, och Leksand blev istället roten till det sämsta under året som gått. Ja, inte Leksand i sig, utan snarare ett Malmö Redhawks som var bätttre när allt ställdes på sin spets och skulle avgöras i en enda match, game seven, vinna eller förssvinna, på riktigt.

Den 2 april 2015. det är ett datum som vi blåvita aldrig kommer glömma, i negativ bemärkelse. Det var då som den sjunde och avgörande matchen mellan Leksand och Malmö utspelades i Tegera arena, en match som långt ifrån bara betydde vinst eller förlust. Kort sagt skulle vinnaren spela i SHL till hösten, förloraren i Hockeyallsvenskan och med tanke på hur jag formulerat mig här förstår ni som inte var med då att Malmö vann med 2-4. Leksand åkte ur SHL på nytt och jag glömmer aldrig den tomheten. Jag satt framför datorn där under matchens sista minuter, bet på naglarna, hjärtat slog som en pistonghammare i bröstet på mig och om jag hade sett hade det varit tunnelseende mot skärmen framför mig. Inget annat existerade än F5-tangenten som ständigt uppdaterade stats.swehockey.se och reportern i webbradion uppifrån Leksand, som vittnade om tomma och likbleka ansikten på Norra, en arena i chock, för det som inte fick hända var på väg att hända och det hände. Malmö gjorde 4-2 i öppen kasse och jag mådde skit i flera dagar efter det, för det var som sagt inte vilken förlust som helst. Den betydde degradering till Hockeyallsvenskan, 35 miljoner mindre i budget och med det nya systemet för upp och nedflyttning, som infördes just till den kommande säsongen, skulle det bli mycket svårare att ta steget upp igen. Kort sagt åkte vi ur SHL i sämsta tänkbara stund.

Hela laget lämnade i princip klubben, alla kontrakt, däribland långtidskontrakt med Mattias ritola och Johan Ryno, revs och sportchef Tore Jobs hade en enorm uppgift framför sig, att bygga ett helt nytt, konkurrenskraftigt lag för Allsvenskan. Det visade sig att Jobs inte lyckades med sin uppgift, för laget underpresterade ordentligt i inledningen av säsongen och man låg t.o.m. sist efter 24 spelade omgångar. Då fick headcoach Sjur Robert Nielsen sparken och ersattes av Perra Jonsson, som räddade kvar Modo i SHL i våras, efter att man slutat sist, bakom Leksand, men besegrade Vita hästen med 4-0 i matcher och klarade av det som Leksand inte klarade av, att hålla sig kvar. Kort senare avgick även Tore Jobs och VD'n Kjell Kruse. Det har med andra ord varit ett minst sagt turbulent hockeyår, där det mesta har gått åt fel håll, men där Leksand nu, till slut, är uppe på åttonde plats i tabellen och med en kraftigt stigande formkurva på senaste ser ut att åtminstone gå till slutspelsserien nu till våren.

Om den 2 april var årets sämsta dag så var 24 januari en av årets bästa och också det är hockeyrelaterat. Det vankades nämligen supporterresa upp till Leksand, för att se Leksand - Brynäs. Jag och pappa åkte upp med buss, genom ett snötäckt vinterlandskap. Arenan var smockfull, Norra stå svämmade över av blåvitttröjade fans och wow säger jag bara!

Ordningsvakten ville först inte släppa in oss på Norra, för det var så mycket folk där och de tyckte inte det var säkert för mig att stå där, men jag insisterade, för det var ju till stor del därför jag hade åkt upp till hemmaborgen, för att få stå där, på hemmastå, trängas med alla andra likasinnade, sjunga och skrika fram vårt älskade LIF till seger och så. jävla. häftigt. det. var! Ett sådant drag, en sådan stämning och när Mattias Guter satte 3-2 med 24 sekunder kvar att spela, då var det eufori till tusen, glädjen var obeskrivlig och ja grät nästan av lycka, för den segern innebar att Leksand klättrade förbi just Brynäs i tabellen, upp på tiond plats.

Hade man senare hållt sig kvar där, då hade man sluppit kvala sig kvar och den där Malmömatchen den 2 april hade aldrig ägt rum, men nu gick det som det gjorde, tyvärr, men faktum kvarstår dock. Den 24 januari, oj, oj, det är minnen för livet och det är en så galet häftig känsla att stå där på Norra, skrika och sjunga med 1200 andra, + 6450 andra i arenan, det är helt sinnessjukt och något jag definitivt vill uppleva igen.

Fortsätter vi att reflektera över året som gått så har jag som sagt inte varit på några särskilda resor under året, Malmö open i februari gick käpprätt åt helvete, med en defensiv som havererade för både mig själv personligen och för hela laget i stort. Tävlingen blev en stor besvikelse, men i Sverigeserien studsade vi tillbaka, inte minst under andra omgången här hemma i Linköping i juni, där vi plockade 13/15 möjliga poäng och gick upp i serieledning, något vi aldrig ens hade varit nära att göra innan det här året. Tredje omgången i Göteborg var stabil även den och inför fjärde och sista omgången låg vi fyra poäng bakom serieledande Göteborg. Tyvärr fick serien ett snöpligt slut, då den fjärde omgången ställdes in p.g.a. stormen Helga. vi fick därmed aldrig ens chansen att vinna serien i år, trots vårt lagmässigt fantastiska år.

Landslagsmässigt har det fortsatt att gå trögt för min del. jag blev varken uttagen till IBSA world games i Sydkorea i maj, där mina lagkamrater sensationellt nog tog en plats till Rio i sommar, genom att besegra turkiet med 2-0 i bronsmatchen, eller EM i Litauen senare under sommaren som gick, där Sverige slutade sjua och därmed klarade av att hålla sig kvar i A-EM till EM 2017. Jag blev inte heller uttagen till någon träningsturnering under året och trots att våren var ganska bra rent träningsmässit, där jag kände att jag utvecklades ganska bra och där jag också pendlade ner till Malmö varannan vecka, för att få bättre träningsmotstånd än här hemma, fick jag ingen payback för allt mitt slit.

Komiskt nog kom den paybacken istället nu under hösten, som rent spelmässigt har varit betydligt tyngre och sämre än våren, med två landslagsläger, där jag inte alls känner att jag kommit upp i nivå, och ett utmanarläger med ungdomslandslaget i Göteborg, som förvisso var ganska bra, men inget som stack ut.

Jag blev ändå både nominerad till årets parasportidrottare i Östergötland och fick ta emot Lions kultur och idrottsstipendium 2015 nu under hösten, vilket så klart känns både skönt och kul, att äntligen uppmärksammas litegrann för allt det slit och all den tid jag lägger ner på detta.

Studiemässigt skrev jag min B-uppsats i våras och pendlade sedan mellan att läsa sociologi III eller någon annan kurs nu till hösten, med tanke på paralympics i Rio nu i sommar och uppladdningen inför detta, som skulle kräva väldigt mycket tid och energi. Till slut valde jag ändå att läsa sociologi III och hittills har det gått bra, men nu till våren stundar C-uppsatsen, vilket ska bli minst sagt spännande att se hur och ens om det går att kombinera med en seriös paralympicssatsning, + en del annat som är på gång och som kan få väldigt stora följder för mitt livspussel. Mer än så säger jag inte just nu, utan det får ni hålla till tåls med, men en vacker dag senare i vår kommer jag att berätta om det...

Vi kan slutligen sumera året i några korta punkter såhär:

*Åkte på supporterresa till Leksand för att se Leksand - Brynäs, vilket blev en av årets absoluta höjdpunkter.
*Havererade fullständit rent defensivt under Malmö open.
*Pendlade till Malmö varannan vecka för att få bättre träningsmotstånd och feedback än här hemma.
*Kände en enorm tomhet efter att Malmö besegrat Leksand i en sjunde och avgörande match.
*Var på kandidatcamp till paralympics i Rio nu i sommar.
*Deltog även under SHIF's årsmöte och var med om när förbundet bytte namn till Svenska parasportförbundet.
*Tog 13/15 poäng under Sverigeseriens andra omgång här i Linköping och gick upp i serieledning.
*Juni och juli regnade bort, bortsätt från nåra dagar i början av juli, då det var tropiskt varmt och där jag i princip var ute dygnet runt.
*Augusti blev varmare och det blev trots allt många fina och relativt varma dagar tillsammans med familj och släkt i stugan.
*Var i Göteborg inte mindre än tre gånger i september, Sverigeserien, utmanarläger och SM, där vi bara var tre spelare och bara hann spela en match innan Tobbe skadade sig och vi fick spela resten av helgen utom tävlan.
*Hade två tunga landslagsläger under hösten, där jag inte alls kom upp i nivå.
*Blev inte uttagen till någon tävling, varken träningsturnering eller mästerskap.
*Blev ändå, trots det, nominerad till årets parasportidrottare i Östergötland och fick även ta emot Lions kultur och idrottsstipendium.
*julkänslorna saknades helt under december, tiden gick väldit fort och vips så var julen över, en jul som var nästan lika varm som det var som kallast då i juli, elva grader, men som ändå var precis sådär fin och mysig som man vill ha den, tillsammans med familj och släkt.

Där har ni mitt år i stora drag och ja, ni ser, när man börjar ransaka sig själv litegrann dyker det upp en hel del som har hänt ändå, trots att det vid första anblick känns som ett ganska beige år.

Hoppas att ni får en bra nyårsafton imorgon, eller idag är det ju nu, ta det lugnt och var rädda om varandra, så hörs vi på nytt år 2016.

Gott nytt år på er!

...Över vårt snötäckta landskap... Eller hur var det nu?

Nej, någon vit jul i snöbemärkelse blev det inte, men utöver avsaknaden av snö blev det en precis så mysig, varm, trygg och underbar jul som vi vill ha och som vi är bortskämda med i min släkt. Påminner mig själv varje år om att alla faktiskt inte har det så bra som jag/vi har äran att få ha det. För vissa är julen årets i särklass värsta tid, kanske med alkohol, fylla, bråk, misshandel, akutbesök och gips som följd, eller så är man bara ensam. Oendligt ensam. En ensamhet som blir som mest påtaglig just vid jul och i juletider, när man ser alla andra som umgås och äter gott med vänner, bekanta, släkt och familj, medan man själv sitter helt ensam.

Ovanstående är jätteviktigt att komma ihåg tycker jag, men faktum kvarstår ändå. I vår släkt är vi bortskämda med att alltid, år efter år, ha en precis sådär mysig, varm, trygg och sällskaplig jul som alla drömmer om. det pratas, det skrattas, det äts julmat, det delas ut julklappar, det fikas, det spelas julklappsspelet, det ses på Kalle och det fikas ännu mer. Kort sagt äter vi nästan hela tiden och allt ska göras i samma ordning, för ja, det är inte bara jag som är sådär inrutad rutinmänniska. Sambon tycker jag är extrem ibland, när ingenting får ändras, ja, det är kanske liite överdrivet, men i stora drag är det så, jag ändrar inte gärna på sådant som alltid har varit på ett särskilt sätt, för, varför ändra på ett vinnande koncept?

Jag vet i vilket fall var jag har fått det ifrån om vi säger så. Igår blev det exempelvis en lång debatt om huruvida vi skulle äta efterrätten efter eller innan Kalle. Mamma ville ha den direkt efter julbordet, innan Kalle, men alla andra tyckte att vi alltid brukar äta den efter Kalle, för att man är så mätt direkt efter julbordet, men mamma trodde inte att vi brukade äta efterrätten efter Kalle över huvud taget. Till slut kompromissades det och efterrätten, som precis som vanligt var mormors supergoda apelsinfromage, intogs framför TV'n meddan husvagnen våldtade ner för berget, Ferdinand luktade på sina blommor, Lady och Lufsen åt samma spagetti, mössen sydde Askungens klänning, dvärgarna sjöng, nissarna slog in och fixade alla paket och Robin Hood tog allt guld.

En avvikande detalj var det dock under gårdagen. Jag var på mitt livs första midnattsmässa. Vet inte ens när jag var i kyrkan senast och det var väl ingen höjdare kan jag inte påstå, men pratade med en kompis efteråt och hon hade varit på en mässa med betydligt mer drag i än den som vi var på och då blir det givetvis en häftigare stämning och upplevelse.

Annars var dagen precis som den ska vara.

Vi kom till mormor runt tolv, fikade med kaffe, kakor, glögg och julgodis, varefter vi började att fixa maten, allt medan jag, Emma och Hasse sjöng Peter Göbacks "Jag kommer hem igen till jul" med fruktansvärda tonarter. Därefter blev det julbord, Kalle, julklappsutdelning, mer fika, julklappsspelet, kvällsmat med risgrynsgröt och julbordsrester, varefter alla dråsade ner i soffan framför Tomten är far till alla barnen och Svensson, svensson.

En lång, mysig, härlig och alldeles underbar julafton, där värme och trygghet tillsammans med släkt och familj stod i centrum. Behöver jag ens säga att jag älskar min släkt och familj?

Idag fortsatte julfirandet, när vi åkte till sambons morbror och moster, åt ännu mer julmat, spelade mer julklappspel och fikade. En mycket trevlig dag även det, men nu väntar mindre angenäma företaganden. Vi har nämligen två inlämningsuppgifter som ska vara inne elfte januari. Det är förvisso ganska lång tid, men den ena, bivariat analys, är verkligen inte att leka med. i onsdags satt jag i nästan elva timmar med den och jag har inte ens kommit halvvägs. Kan säga att jag är glad om jag klarar den examinationen...

Jag hoppas i vilket fall att ni hade en lika fin, mysig och underbar jul som jag hade!

Innan kvällens matcher, som drar igång om mindre än en halvtimme, har man spelat 30-31 matcher av Hockeyallsvenskan 2015/16. Man har alltså hunnit över hälften av serien. Hälften av serien, 26 matcher, hade Leksand spelat innan mötet med Timrå förra måndagen och precis som efter den första fjärdedelen av serien tänkte jag nu uppdatera läget litegrann.

Efter den första fjärdedelen hade Leksand skrapat ihop 16 poäng på 13 matcher, vilket gav 1,23 poäng i snitt/match.

Det såg alltså ganska mörkt ut.

På de kommande 13 matcherna höll man ungefär samma snitt. det såg t.o.m. ut att bli ännu sämre än första fjärdedelen, efter förlusten mot Asplöven med 4-1 i omgång 24, varefter man bara hade tagit 11 poäng på lika många matcher, alltså exakt 1,0 poäng i snitt/match, och där Sjur Robert Nielsen fick lämna sin tränarpost till förmån för Perra jonsson efter den matchen. Det blev "Perraeffekten" direkt, för i och med två raka segrar i omgång 25 och 26, 4-3 mot Västerås och 4-2 mot Björklöven,tog man nu istället 17 poäng på 13 matcher, vilket alltså är 1 poäng bättre än första fjärdedelen och ger ett snitt på 1,31 poäng/match.

1,31 poäng/match hade gjort att man hade stannat på 68 poäng vid grundseriens slut.

Totalt efter halva serien hade man alltså skrapat ihop 33 poäng, vilket är 1,27 poäng/match och det hade då gett 66 poäng efter grundseriens slut.

Så, vi kan alltså konstatera att med det snitt man har visat upp under den första halvan av serien kommer man landa på någonstans runt 66-68 poäng och det hade, som jag var inne på redan efter den första fjärdedelen, inte räckt till någon slutspelsserie efter grundseriens slut. Det hade dock med största sannolikhet räckt för att undvika kval neråt.

Med det snitt man hade efter den första fjärdedelen, 1,23 poäng och 64 poäng i slutänden, hade man statistiskt sett tvingats kvala sig kvar förra och förrförra säsongen. Det hade man troligtvis inte behövt göra nu med det här snittet. Förra säsongen hade nämligen AIK 65 poäng på trettonde plats och då hade Leksand alltså slutat tolva, precis framför Gnaget och precis ovanför sträcket. Detsamma gällde 2013/14, då Södertälje hade 66 poäng på tolfte plats. Det hade då varit på håret att man hade undvikit kval neråt, beroende på målskillnad.

Läget såg alltså lite ljusare ut efter halva serien än efter den första fjärdedelen av serien. Med det snitt man nu hade efter 26 spelade matcher, 1,27 poäng/match, hade det fortfarande inte räckt till vidare spel efter grundseriens slut, men den värsta faran, som i högsta grad var realistisk efter den första fjärdedelen, att tvingas kvala sig kvar i serien, hade ändå med största sannolikhet varit över och man hade därmed alltså troligtvis inte behövt kvala sig kvar i serien.

Ännu ljusare ser det dock ut nu.

På de senaste sju matcherna har Leksand tagit 16 poäng. Det är alltså redan där lika mycket som man skrapade ihop på den första fjärdedelen, tretton matcher, av serien, och det här ger alltså ett snitt på hela 2,3 poäng/match. Det är med andra ord rejält stor skillnad jämt mot tidigare.

I ovan nämmda sju matcher är dock vinsterna mot Västerås och Björklöven medräknade. De tillhör andra fjärdedelen av serien, omgång 25 och 26, så plockar man bort dem har det spelats fem matcher av den tredje fjärdedelen av serien och på de fem matcherna har Leksand tagit 10 poäng, vilket alltså ger 2,0 poäng i snitt/match. Det att jämföra med 1,23 och 1,31 poäng/match för den första och andra fjärdedelen.

Fortsätter man på det här spåret ser det med andra ord betydligt ljusare ut för resten av säsongen. Man skulle då ta ungefär 26 poäng på den tredje fjärdedelen och då stå på 59 poäng efter tre fjärdedelar av serien, 39 matcher.

Med samma snitt som ovan säsongen ut skulle man stanna på 85 poäng och det skulle garanterat räcka till en slutspelsserieplats. Hade man haft det här snittet, 2,0 poäng/match, hela säsongen, ja, då hade man stannat på 104 poäng och då hade man rentav kunnat vinna serien.

Med andra ord ser det väldigt bra ut för framtiden, om man lyckas hålla någorlunda liknande snitt under resterande del av serien som man nu har gjort under de fem första matcherna av den tredje fjärdedelen. Gör man det, då kan vi nog räkna med slutspelsserie i Leksand efter att grundserien avslutats.

När fjärde och sista omgången av Sverigeserien skulle avgöras nu i helgen blev det kaos.

Det började med att Claudio tyvärr inte kunde spela med oss den här gången och att tobbe fortfarande dras med sin sträckning i vaden som han ådrog sig under SM för drygt två månader sedan. Vi tittade runt i goalballsverige för att se om det fans någon annan vi kunde låna in, men det fans det inte.

Så vi var tre spelare, jag, Albin och Jennifer. Man kan säga att det alltså var ungefär samma utsatta läge som under SM, då vi också bara var tre spelare och där Tobbe skadade sig, så att Jennifer fick spela och vi därmed fick spela resten av turneringen utom tävlan.

Tilläggas ska också göras att vi låg tvåa i serien inför helgen, fyra poäng bakom ledande Göteborg. Vi hade alltså chansen att ta hem hela serien. Det har vi aldrig ens varit nära att göra tidigare. Tror vi har slutat femma som bäst.

Nu var vi dock som sagt bara tre spelare och för att vi skulle kunna ta hem seriesegern hade alla tre varit tvungna att spela på topp.

Det började inte bra.
Jennifer fick ont i höften när hon var ute och sprang förra helgen, Albin fick ett EP-anfall i veckan och min egen uppladdning har som sagt inte heller varit den bästa under veckan, då inlåsta bollar, missförstånd mellan mig och Julian och sjukdom har stört uppladdningen.

Det stannade dock inte där. Linda och de har magsjuka som går på jobbet och natten till idag blev hon också drabbad, lagom till helgen.

Det innebar att vi också skulle få åka utan coach i helgen. Vi kollade runt bland vänner och bekanta, för att försöka hitta någon annan som kunde åka med istället och åtminstone assistera litegrann, men hittade ingen.

Spela på tre spelare kan man göra, även om det är väldigt sårbart, i synnerhet som närvaron på träningen har varit ganska dålig de senaste veckorna. Sedan Stockholm paragames för fem veckor sedan har vi haft tio lagträningar. Jag har dessutom haft mina onsdagsträningar, så jag har haft totalt femton goalballtillfällen, alla andra har haft tio. Jag har då varit med på 8/15 träningar, Jennifer på 5/10, Albin på 4/10 och Linda, som är coach, på 2/10.

Det är långt ifrån okej. Visst, man har ett liv utanför goalballen också och det har varit mycket sjukdom osv. men ingår man i ett lag, då har man ändå vissa skyldigheter mot sina lagkamrater. Jag själv har ju dessutom nästan varit borta i två veckor p.g.a. förkylning, men ändå har jag högst närvaro av alla, även om den också är alldeles för låg mot vad den borde vara

Nu skulle vi alltså spela på tre spelare, samtidigt som vi skulle hålla koll på allt runtomkring, eftersom vi inte hade någon coach. Lösa allt praktiskt med mat, transport, analys av matcher, coacha oss själva och inte minst kunna hantera det faktum att släppa allt runtomkring och gå ut och göra det vi ska göra på planen ändå, inte ha splittat fokus, vilket jag vet att vissa i laget kan ha lite svårt med. Det är så många småsaker runtomkring som man egentligen inte ska behöva bry sig om som spelare, men som vi nu hade varit tvungna att också ha ansvar för, mer än vanligt som vi hade behövt släppa när vi skulle ut på planen.

Skulle vi inte ta hem hela serien skulle vi med andra ord inte vara besvikna med de förutsättningar vi dels hade gett oss skälva i och med låg närvaro på träningarna och individuellt dålig uppladdning, men även som vi hade fått i och med magsjuka, sjukdom, kommunikationsmissar och annat.

Det stannade dock inte där, för sedan kom stormen.

Jennifer och Linda skulle ha åkt idag, för att ha tid till att planera, skriva fondansökningar etc. medan jag och Albin skulle åka imorgon och därmed spara in en hotellnatt.

Nu skulle ju Jennifer få åka själv idag och hela syftet med att åka tidigare försvann, i och med att Linda blev hemma. Hennes tåg skulle ha gått 16:00, men 18:30 stod det fortfarande fast utanför Norrköping, så efter att ha väntat på resecentrum i 1,5 timmar åkte hon hem istället, för då fanns fortfarande inga utsikter om när det skulle börja åka igen.

Det var rätt beslut visade det sig, för SJ ställde sedan in alla tåg fram till midnatt.

Några Stockhomare hade redan åkt och blev fast på det tåget som blev stående ute i obyggden, vissa Stockholmare bokade om sig till nattåget senare ikväll, men då det också blev inställt beslutade arangören att ställa in hela tävlingen. Folk kommer helt enkelt inte ner ikväll och det är inte ens säkert att man hade gjort det imorgon.

Så det blir en hemmahelg istället.

Med facit i hand känns det faktiskt lite skönt att det blev så. Med bristande uppladdning, både lagmässigt och individuellt, sjukdom, EP-anfall, ont i höft, magsjuka, tre spelare utan coach och en allmän röra runt allting känns det inte som att vi hade kunnat prestera på topp. Givetvis hade vi gjort vårt bästa, det finns inget annat, men vissa i laget är mer känsslia än andra för förändringar och jag tror som sagt inte vi hade kunnat göra oss själva rättvisa, i synnerhet inte när ingenting blev som vi hade planerat inför och under den här helgen...

Det har varit mycket att göra den senaste veckan. Förra onsdagen var det dubbla träningspass, i torsdags var det samma sak och i fredags åkte vi tidigt upp mot Stockholm och Bosön för en helg med Elitidrottsskolan igen.

Det blev en givande helg med många bra föreläsningar, bl.a. om antidoping, värdegrunder och träningslära med fokus på koordination.

Mest intressant var dock Sonia Elvståls, ni vet, hon som var med i Mot alla odds, inspirationsföreläsning. Riktigt bra får jag säga. Hon var med om en motorcykelolycka, där hon fick amputera ena underbenet, men det är, enligt henne själv, det bästa som har hänt henne. Svårt att tro kanske, men dessförinnan hade hon blivit mamma strax innan studenten och aldrig haft tid att leva. Det var långa arbetsdagar, varefter vardagens "måsten" skulle hinnas med där hemma. Stress, stress och åter stress med andra ord.

Efter olyckan fick hon upp ögonen för vad som faktiskt är viktigt här i livet. Hon metaforiserade det med en vas som man lägger stora stenar i. Stenarna symboliserar allt viktigt i livet, vänner, familj etc. Sedan häller man grus i vasen. Gruset rinner genom alla stora stenar och packar sig på botten. Därefter häller man finare sand i vasen, vilken rinner ienom allting och packar sig ännu mer än vad gruset gjorde. Sanden symboliserar alla småsaker i vardagen som tar ens tid och energi. tar man istället den aspekten först, alltså häller i sanden först, därefter gruset och sist stenarna, då får inte stenarna plats, för sanden, alla småsaker, tar all tid och all energi så att man inte hinner med det som är viktigt i livet. Hänger ni med?

ICA var också på plats under helgen och hade även en av sina kockar på plats som svängde ihop några enkla, men nyttiga, mellanmål som vi också fick smaka.

Idrottspsykologi med fokus på ACT (Acceptance commitment training) och livspusslet stod också på schemat.

ACT innebär i princip att lära sig acceptera negativa tankar och känslor, istället för att försöka tvinga bort dem och tänka positivt istället. Det handlar inte om att man ska vara negativ eller känna sig dålig, det handlar om att bara tillåta sig själv att ha de tankarna och känslorna, att acceptera att de finns där, men inte lägga någon vikt vid dem, utan gå in och göra det man ska göra oavsett vad som rör sig i huvudet.

Det finns en metafor för ovanstående, en bordtennismatch, där du står på ena sidan och de negativa tankarna och känslorna står på andra sidan. Slår de negativa tankarna och känslorna bollar mot dig som du hela tiden slår tillbaka, alltså att du försöker tränga undan det negativa, då kommer de fortsätta slå, för då är det ju roligt att spela. Om du istället bara står där, de negativa känslorna och tankarna slår boll efter boll, som alla går ut, då kommer de tröttna till slut, för då är det inte roligt längre. Det handlar alltså om att acceptera och notera att tankarna och känslorna finns där, men inte lägga någon vikt vid dem.

Livspusslet har vi pratat och diskuterat kring tidigare, men nu var det fokus på det man gör för mycket eller för lite av i vardagen. Vi skrev ner, klockslag för klockslag, ungefär, generellt, hur en vanlig dag, träningsffri eller inte, ser ut. Därefter konkretiserade vi åtgärder för det som vi anser oss göra för lite av. I mitt fall handlar det främst om att jag sitter vid datorn och gör fritidsgrejer istället för skolarbete, men även att jag bör bli bättre på att planera min mat, både vad som ska ätas och inköp. Hur jag ska åtgärda detta punktades upp ganska bra, så nu är det bara att ta tag i det, finns inga ursäkter längre...

En väldigt givande och bra helg, som avslutades på Arlanda, där vi provade klädkollektionen till Rio nästa år.

I måndags fick jag gå upp redan kl. 6, för jag var tvungen att träna tidit, eftersom att jag skulle vara i Norrköping 09:30. 08:45 var jag klar på gymmet och det kändes väldigt skönt kan jag säga!

Dagen i Norrköping var bra och givande och dagen avslutades med en träning, som inte blev som jag hade tänkt. Först var det bara jag i laget som kunde träna. Visst, sure, det gör inget, för då kan jag köra mitt offensiva nötningspass, mest tråkigt för de andra som halkar efter i utvecklingen, men taxin var jättesen, + att det var samåkning, så jag kom inte fram förrän 19:55. Jag skulle åka därifrån 20:30 igen. Nåja, tänkte jag, jag hinner köra intensivt en stund i alla fall. När jag sedan kom in i hallen hade Jennifer låst bollådan med det gamla hänglåset, det med kod. Hon var nog trött i torsdags, då det bara var hon och jag där, men konsekvensen av det blev att jag inte kom åt bollarna och fick köra utan boll. det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig...

Igår var det väldit skönt med en chilldag. jag sov ut ordentligt och sedan kom syster hit för att hjälpa mig att rensa skjortor och T-shirtar, byta julklappar och fika. Det var nämligen sista gången jag träffade henne innan hon åker till Kläppen för att säsongsjobba i vinter igen. Så, lite sorgligt var det, men gott fika blev det och på kvällen blev det ännu mer fika, för då firade vi mormors syster som fyllde 75 igår.

idag blev det missförstånd i min och julians kommunikation, vilket påverkade träningen, men i eftermiddags var jag i vilket fall hos mormor, blev bjuden på både fika och mat, varefter vi åt på restaurang nu ikväll, för idag är det svärmor som fyller år.

Så ja, det har varit några minst sagt intensiva dagar nu, men jag kan iaf meddela att jag fick VG på den tenta vi hade för ett tag sedan. det hade jag inte riktigt väntat mig, så det var en glad överraskning utan några egentliga negativa inslag över huvud taget.