Då är jag hemma efter helgens trip till Bosön. Det var tredje sista träffen med Elitidrottskolan och precis som vanligt blev det en helg med mycket information, saker att ta in och det var inga problem att somna på kvällarna kan jag lova.

Vi inledde helgen med en omgång superstar, där vi den här gången var indelade i tre grupper, som gick runt på fyra stationer. Först gällde det att köra rullstol genom en bana, utan att se någonting. Lagkamraterna fick inte heller säga någonting, men klappade när man körde rätt. Sedan fick man själv alltså lista ut hur man skulle köra. Pratade någon blev det tidsavdrag. Tidsavdrag blev det också om man körde över några vita linjer på löparbanorna, där banan var.

De tre andra stationerna var mer att para ihop saker med något annat. På en station skulle man para ihop olika verktyg i en låda med rätt namn på ett papper och dessutom skriva vad verktygen används till, en annan station skulle man para ihop kryddor som låg på numrerade tallrikar med rätt namn på ett papper och slutligen var det en station där man skulle para ihop alla sommarolympiader som har varit med rätt stad.

Finalen av hela tävlingen var att hela gruppen sattes fast med ett snöre runt handlederna. Snöret sattes sedan fast i en ring och genom ringen gick det ett rep. Det gällde att ta sig förbi hela repet, som det satt knutar på lite här och var och som då alltså inte kom igenom ringen. Knepigt, men väldigt bra teamwork aktivitet!

Efter superstar hade vi en föreläsning i träningslära, där det den här gången var fokus på autogen träning, alltså andning, och mentala förberedelser inför tävlingar i stort, men i synnerhet inför större mästerskap. Ska man exempelvis simma, kasta eller springa kl. 08:30 på mästerskapet så ska man i möjligaste mån träna den tiden också, för att få in det i kroppen.

Att träna på rätt sorts underlag, det underlag som kommer att vara på mästerskapet och att göra träningssituationerna där hemma så matchrelevanta som möjligt, för att på så sätt kunna ta med auditiva, visuela och kinestetiska signaler och intryck därifrån vidare till mästerskapet är några andra viktiga punkter i detta.

De två sistnämnda punkterna tycker jag att vi i landslaget är ganska bra på. Vi försöker få tag i hallar med "rätt" sorts golv, som exempelvis nu inför Rio. Där kommer det vara relativt nylagt gummigolv. Då vill vi träna på relativt nylagt gummigolv, för det är något helt annat än att spela på trägolv eller gammalt slitet gummigolv. På läger etc. brukar vi också ta in licensierade domare som är med och dömmer, för att dels skapa en så matchlik spelmiljö som möjligt, men också givetvis för att coacherna inte ska behöva fokuserra på domarbiten, utan kunna ha fullt fokus på våra spelmässiga detaljer.

På hemmaplan är vi ganska dåliga på detta tycker jag, tyvärr. Vi har ingen möjlighet att träna på andra tider än de vi har hallen på, det är den hallen vi har tillgång till och kan träna i, oavsett vilket golv som väntar under en kommande turnering och att spela match ö.h.t. är inte särskilt vanligt, då vi oftast är för få för att kunna göra det. När det väl sker blir det tyvärr lite hafsigt och inte särkilt realistiskt ändå. Vi använder exempelvis ingen visselpipa, domarkomandona uttalas oftast på svenska, trots att det är engelska som används på alla tävlingar och coachen har inte koll på alla regler och domslut, så tyvärr så har vi ingen större nytta, rent mentalt, av det matchspel vi utövar på träning, när det sedan kommer till match. Klart att det ger något ändå, att få spela match, men rent mentalt ger det ingen effekt för kommande tävlingar.

ICA hade också en uppgift åt oss under helgen. de vill få ökad inblick i hur matvanorna ser ut hos de aktiva, så i fem dagar ska vi nu föra kostdagbok kan man säga, där vi ska skriva ner vilken typ av måltid det rör sig om, klockslag för denna, typ av livsmedel och mängden av detta. Allt ska finnas med, såväl middag som ett glas vatten efter att ha suttit ute i solen.

Vi hade också en längre föreläsning om psykisk ohälsa inom idrotten, där vi bl.a. såg en väldigt bra och intressant film, men den biten tänkte jag ta i ett separat inlägg, för det är en väldigt viktig del, både i samhället i stort, men även inom idrotten.

Helgen avslutades med en föreläsning av Adecco. De har jobbat mycket med IOK, (internationella olympiska komitén), men nu har de utökat sitt sammarbete ytterligare till att även omfatta IPC (internationella paralympiska komitén) och parasport i stort.

Föreläsningen hölls på engelska och min första tanke då var ungefär att "shit, hur ska det här gå?" för engelska är väl inte min starkaste sida, men det gick förvånansvärt bra och det var inte alls svårt att hänga med.

Vi gjorde en hel del workshops med fokus på "vem är jag". Bl.a. fick alla varsin kortlek. På varje kort stod en egenskap eller en sak. Man skulle sortera ut alla femtiotvå korten i två olika högar, vilka som stämde in på en själv och vilka som inte gjorde det. Sedan skulle man plocka ut de tio kort som stämde bäst in på en själv av alla de kort som man hade sorterat som att de stämde in på en själv. Därefter vände man på de där tio korten. Varje kort hade en färg på baksidan. Gul innebar exempelvis att man skulle passa bra i arbeten med andra människor. där hade jag bara ett kort. Flest kort hade jag på blå. Blå var typ ekonom, analytiker eller att hålla på med statistik eller liknande. Det vet jag att jag har fått tidigare när jag har gjort sådana här personlighetstest också, men jag tycker inte det stämmer. Visst, jag sitter gärna och räknar på tabeller och statistik när det gäller hockeyn eller goalballen, men jag avskyr matte och vill definitivt inte hålla på med typ datainsamling i enkäter och så. Nej, jag vill jobba med människor på något sätt, men enligt personlighetstesterna ska jag inte göra det.

Det var hursomhelst en bra helg och ett träningspass hann jag också med. Egentligen skulle jag ha sprungit, men det finns tydligen inga löpband på bosön, så jag fick ändra planerna lite och körde cykelintervaller istället, vilket gick bra. Träningspassen igår gick också bra, eller, de kändes åtminstone bra, men resultatmässigt var det inte så bra. Löpningen på förmiddagen kändes riktigt bra, men efter 3km tvärdog benen och jag fick stanna inte mindre än sex gånger under de två sista kilometerna och tiden blev till slut 26:10. Efteråt såg jag att jag för två år sedan hade skrivit på Facebook att det "hade gått tungt att springa idag" och att tiden då blev 23:14. Skulle jag nå ner dit idag, då skulle jag vara så jävla nöjd!

Nåväl, idag är det sol och jag och mina systrar ska gå på stan en sväng i eftermiddag för att köpa kavaj åt mig. Imorgon åker vi till stugan och i helgen är det dags för SM i goalball 2016. Någonstans ska jag också försöka hinna med att ta tag i den där kompletteringen som hänger över mig nu innan sommaren...

Hoppas att ni har en lika chill och bra dag som jag har!

Julian och jag kan ha våra diskussioner ibland när vi går till eller från bussen eller står och väntar på densamma. I torsdags hade vi en sådan diskussion, om brev. När blir ett brev just ett brev? Vad är definitionen av ett brev? Blir det ett brev så fort någonting läggs i ett kuvert för att postas? Eller kan det vara ett brev även om det inte ligger i ett kuvert? Är det isf textens utformning på det som skrivs som gör att det blir ett brev och utgör kuvertet i sådant fall egentligen bara en symbol för brev?

Vi kom väl fram till att det är ett brev om någonting läggs i ett kuvert, oavsett vad det är för något, men det kan även vara ett brev även om det inte läggs i ett kuvert. Ett meddelande som är tänkt att postas som ett brev, men som ännu inte har lagts i något kuvert, det är fortfarande ett brev och kuvertet är således mest bara en symbol för brev, samtidigt som det automatiskt gör brevet till ett brev om någonting läggs i det.

Huvudfaktorerna för att ett brev ska vara just ett brev är alltså kuvertet, som spelar en central roll. finns ett kuvert med i bilden kan i stort sätt vad som helst bli ett brev, bara det läggs i kuvertet för att postas, men textens utformning på det som ev. ska läggas i kuvertet kan också göra att det klassas som ett brev, även om det inte har lagts i något kuvert.

Vad är era tankar kring definitionen av ett brev?

En annan sak jag tänkte på för ett tag sedan rör rulltrappor.
Ni vet, de där gummigrejerna som man håller sig i på sidan, varför åker de snabbare än vad själva stegen som man står på gör? Har ni tänkt på det någon gång?

Till sist var det det där med trafikljus. Jag och Julian diskuterade det i onsdags. Det började med att vi pratade om de gamla östtyska trafikljusen, där gubbarna har hatt, och fortsatte sedan in på trafikljusens färg. Rött och grönt är ju de vanligaste färgerna man inte ser när man är färgblind och därför är det väl egentligen ganska dumt att trafikljusen är just röda och gröna? Om man istället skulle byta ut den gröna gubben mot t.ex. en blå, hur lång tid tror ni det skulle ta innan man vande sig vid det?

Vi kom fram till att de som är barn nu eller som inte har fötts ännu inte kommer ha några problem med det. För dem kommer det vara helt naturligt, för det har ju varit så i stort sätt under hela deras liv, men för dagens vuxna skulle det nog ta väldigt lång tid innan man vande sig vid det. Samtidigt är trafikljus något man ser i stort sätt varje dag, så kanske skulle det ändå inte ta så vansinnigt lång tid? Vad tror ni? Kan ni förresten omedelbart svara på i vilken ordning ljusen är i ett trafikljus, uppifrån och ner? För mig är det självklart, men undersökningar har gjorts där folk blir förvånansvärt osäkra på i vilken ordning ljusen är. Det är sådan där kunskap som bara finns där, något som hjärnan inte behöver bry sig om, ljusens betydelse sitter i ryggraden och därför tänker man inte på hur ljusen sitter, bara vilken färg som är vad.

Intressanta tankar såhär en måndag i slutet av maj va? En måndag som förövrigt har bjudit på fantastiskt väder. Närmre 26 grader och sol. jag sitter fortfarande ute på balkongen och det är jätteskönt. Hade egentligen tänkt gå och lägga mig nu efter träningen, men när det är såhär fint väder är det svårt att inte sitta ute och njuta lite extra av det...

Enda sedan jag kom hem från Berlin förra helgen har träningen känts väldigt, väldigt tung. Allt från goalball till styrka och kondition. Just nu är det inte mycket som går som jag vill eller "kuggar i", som man också kan säga.

I onsdags körde jag och Julian exempelvis defensiv nötning och precis som vanligt var huvudövningen där ytterkanter, där Julian helt enkelt ska skjuta så långt ut mot ytterkanterna av min zon som möjligt, med 20x4 skott.
Det första setet var nog det sämsta jag någonsin har jort. Jag tog bara 6/20 skott, 30%, och då ska vi komma ihåg att Julian inte ens är någon elitskytt.
Därefter gick det lite bättre, 14/20, 16/20och 14/20 tog jag där, alltså 70 resp. 80%.
Starkt att ändå komma tillbaka mentalt efter den urdåliga starten på passet får jag säga, och jag avslutade dessutom hela passet med att ligga framåtlutad, statiskt, i tio minuter. Det är tangerat rekord. Bara en gång tidigare har jag legat så länge, så det är jag nöjd med!

Löpintervallerna på 4x5min i torsdags var också fruktansvärt tunga, fanns inget alls att ta av i benen och jag fick hålla ett lite lägre tempo än vanligt för att ens ta mig igenom hela passet, 13,7km/h, istället för mina dryga 14km/h, som jag brukar ha på femminutrarna. Jag tog mig iaf igenom passet och bara det var positivt.

Positivt var det också när mina skott blev relativt bra mot slutet av lagträningen i måndags, men desto mer missnöjd var jag med goalballidioten, som vi avslutade med och som jag dessutom tänkte att ni skulle få se hur den går till någon dag. Mitt pers där ligger på 27. I november presterade jag 26, precis efter att ha varit sjuk, men nu stannade jag på 25. Det är alltså en sämre än i november och två sämre än mitt pers. Visserligen har distanslöpningen gått ruskigt tungt i flera månader nu och jag har inte alls nått ner till tiderna jag vet att jag kan prestera, men intervallerna har känts bra under hela våren och idioten går ju mer åt intervallhållet än distanshållet, så lite märkligt är det ändå att resultatet blev sämre. Det är kanske signifikativt för den här tunga perioden just nu...

Styrkan både förra veckan och den här veckan har känts väldigt tunga. det har funnits vissa ljusglimtar, som t.ex. 37,5kg på enbens baksida lår, 45kg på utfallssteg och 80kg i marklyft, vilket är positivt, särskilt med tanke på att benen är min svaga sida när det gäller styrka, men överlag har det gått väldigt tungt, det har inte funnits något att ta av i musklerna och farten i övningarna har inte alls funnits där och kanske nådde kurvan sin absoluta bottenpunkt igår, för under styrkepasset då fanns inget positivt alls att ta med, verkligen ingenting. Jag fick sänka vikterna på 3/6 övningar och t.o.m. de lägre vikterna kändes nästan övermäktiga. Det var knappt att jag ens klarade 25kg hantelryk, 55kg frivändningar och 77kg tricepsdrag. Nej, det var ett sådant där pass som inte ens är värt att analysera som enskilt pass. Bara att glömma det och blicka framåt, för det kan knappast gå sämre än det gjorde igår...

Innan Berlin hade jag en period där allt kändes väldigt bra, där jag höjde på flertalet styrkeövningar, men ändå lyckades behålla farten, benen bara gick under intervallerna och jag var uppe på typ 18/20, 90%, i snitt på de defensiva passen. Det är på sätt och vis bra att jag lyckades toppa just till Berlin, men med tanke på SM om två veckor så är den här formen lite oroväckande, men samtidigt kanske inte så otippad.

Positivt är iaf att efter regn kommer solsken, det är bara att ta sig igenom den här tunga perioden, för förr eller senare släpper det...

I förra inlägget skrev jag ju om mötet vi hade i Norrköping förra veckan, innan jag åkte till Berlin, vilket ju blev en historia för sig, som vi skulle ta i ett annat inlägg, så det tänkte jag göra nu.

Vi skulle alltså ha ett litet möte i Norrköping, vilket alltså ligger några få mil härifrån och dit man kan ta pendeln 30min så är man framme.

Mötet skulle starta kl. 14:00.
För att hinna dit tills dess fick jag ta färdtjänsten 11:45. Då skulle jag vara framme ca. 13:15. Beräknad tid från dörr till dörr är alltså ca. 90min.
Hade jag åkt 12:45 hade jag alltså varit framme drygt en kvart för sent, ca. kl. 14:15.

Tiden det tar att resa med färdtjänsten, som ju ska motsvara kollektivtrafiken, men som sällan gör det, är en fråga för sig. Det värsta här är samplaneringen, eller rättare sagt, bristen på samplanering.

För några år sedan minns jag att Tobbe och jag skulle åka färdtjänst från träningen, på samma adress, till Mjölby, samma stad. Ändå fick vi åka i två olika bilar. han åkte direkt hem och jag fick åka den s.k. stomlinjen, dit man alltså matas från adressen man ska ifrån, åker stommen, som alltså kan sägas vara ett slags ryggrad, och sedan blir man på nytt hämtad på ett visst ställe, i det här fallet Lidl i Mjölby, och körd till slutdestinationen.
Varför Tobbe fick åka direkt, men jag fick åka linje, när vi åkte från samma adress och skulle till samma stad vet jag inte, men samma sak har det varit flera gånger.

I vintras var vi också på ett möte i Norrköping, där jag och en tjej till skulle till Linköping efteråt. Ändå blev vi hämtade i två olika bilar, från samma adress, när båda skulle med stomlinjen mot Linköping. Linjen åkte vi sedan tillsammans, men matningen dit gjordes i två olika bilar, trots att det var från samma adress.

Samma sak var det förra onsdagen, när vi hade mötet i Norrköping. Jag och en tjej, som bor på samma gata, skulle till samma möte, men ändå fick vi åka två olika bilar till stomlinjen. Den åkte vi sedan tillsammans, från Linköping till Norrköping, men väl framme i Norrköping fick vi återigen åka två olika bilar, trots att vi skulle till samma slutdestination.

Hon var framme ca. kl. 13:15, när vi skulle vara framme, men han jag åkte med glömde först en kund, så han fick vända mitt i stan, där det var massor av trafik. Sedan skjutsade vi henne till Lidl, för hon skulle handla och hade inte så lång tid på sig. Sedan hämtade vi två kunder till på vägen och släppte av dem innan jag till slut var framme, ca. kl. 14:10.

Resan hemifrån tog alltså ca. 145min.
Med busss hemifrån till resecentrum, tåg till Norrköping och promenad från resecentrum i Norrköping till slutdestinationen tar det ca. 85min, inkl. ca. 20min väntan på resecentrum i Linköping, för att bussen inte klaffar med pendeln, så man missar tåget innan med 5min och får vänta på nästa.

Jag var i vilket fall alltså framme ca. kl. 14:10 och 50min senare var det dags att åka hem igen.
Då fick vi på nytt åka två olika bilar från mötesplatsen till stomlinjen, men sedan fick vi åka tillsammans hela vägen hem och jag var hemma ca. kl. 16:30.

Ett möte på knappt en timme tog alltså totalt nästan 5 timmar.
Det kändes ganska ovärt kan jag ju meddela...

Vad handlade mötet om då?
Jo, det har länge varit på gång att vi ska starta upp ett slags svartkrog i Norrköping, likt den som redan finns i Stockholm.

Syftet är alltså att besökarna ska få fika, äta, ha vinprovning eller vad de nu beställer, i totalt mörker, för att få uppleva hur det är att äta när man inte ser någonting alls.

Att mörklägga en lokal fullständigt är dock inte det lättaste, det får ju inte finnas minsta ljuskälla, exempelvis nyckelhål, nödutgångsskyltar, klockor eller annat som kan ge ifrån sig bara yttepyttelite ljus, för det förstör ju hela grejen. Att hitta en lokal som gick att mörklägga fullständigt har därför varit en väldigt svår uppgift, för det är ju inte heller direkt lätt att täta fönster, dörrspringor etc. helt och hållet, men nu äntligen har vi lyckats och verksamheten har börjat rulla igång litegrann på prov och redan imorgon är första serveringen, där bl.a. jag då ska servera de som, i det här fallet, ska fika med kaffe och tårta. det ska bli väldigt spännande att se hur det fungerar och ska inte minst bli väldigt kul!

En sak är dock säker och det är att jag så fort som möjligt ska lära mig vägen dit, så jag kan åka tåg istället för färdtjänst, för det lär gå betydligt snabbare och smidigare...

Då har det ekat tomt här på bloggen i drygt en vecka igen, precis som då i början av mars när jag var borta, först i Södertälje, sedan i Stockholm och så på kryssning till Tallinn, och drygt en vecka senare igen, då jag var i Idre och åkte skidor en vecka, men nu är jag tillbaka.

Förra veckan blev väldigt intensiv. Första inlämningen av C-uppsatsen skulle in i onsdags, så jag satt med den större delen av förra helgen och hela måndag, tisdag och onsdag förra veckan, + att jag tränade, var hos mammma och pappa och var på ett möte i Norrköping, vilket blev en historia i sig, som vi får ta i ett annat inlägg.

Uppsatsen hann precis skickas in innan det bar av till Berlin i torsdags, inte för semester, utan för min andra internationella goalballturnering någonsin och således också andra gången jag representerade Sverige. Första gången var under den årliga tävlingen i Pajulati, Finland, för drygt tre år sedan. Då fick jag spela typ två minuter på hela turneringen, men en debut är alltid en debut.

Här blev det betydligt mer speltid och jag var inte ett dugg nervös, vilket jag var då i Finland för tre år sedan.

Vi åkte dit med ett väldigt ungt lag med fokus på utveckling, eftersom att A-truppen samtidigt och just nu befinner sig borta i Brasilien för Rio open, en testturnering inför paralympics senare i sommar, till vilket lottningen förövrigt genomfördes i onsdags och där det nu står klart att vi, Sverige, kommer att få möta Brasilien, Algeriet, Tyskland och Kanada i gruppspelet.

Det är alltså i stort sätt de spelarna som just nu kommer att bli uttagna till Rio som är just i Rio just nu på tävlingen där och de i A-truppen, + ett gäng ungdomsspelare, som står utanför de sex platserna eller som av en eller annan anledning inte kunde åka till brasilien just nu, som var i Berlin, däribland jag.

Vi spelade hela åtta matcher under helgen och förlorade samtliga, men som sagt så var inte resultaten det primära i den här tävlingen, utan att låta alla spela och samla på sig så mycket rutin och erfarenhet som möjligt, vilket vi gjorde bra och spelade också riktigt, riktigt bra stundtals.

Turneringen bestod av två tyska lag, Tyskland 1 och Tyskland 2, Sverige, Ungern och Qatar. Det sistnämnda var ett lag jag inte alls hade koll på innan, men som vi mötte i första matchen i fredags, vilken slutade med förlust, 4-11. 5 av de 11 målen gjorde de dock på straffar, där vi dro på oss hela 8st, så i rena spelmål slutade det alltså 4-6, men vi hade lika gärna kunnat vinna den matchen, för vi var inte sämre rent spelmässigt och hade väldig otur med bollar som studsade ribba ut, stolpe ut, räddningar på mållinjen osv. men alla räddningar är ju räddningar och med en hel del tur och många straffar med sig kunde Qatar alltså vinna matchen.

Andra matchen för dagen spelades mot Tyskland 1, där de flesta av deras kommande paralympicsspelare senare i sommar spelade, och det blev knock med 2-12 en bit in i andra halvlek, men stundtals spelade vi ändå riktigt bra, även om det inte var riktigt samma lugn, trygghet och arbete tillsammans som mot Qatar, mycket p.g.a. Tysklands betydligt hårdare pres.

Sista matchen för dagwn spelades mot Tyskland 2 och här var främst andra halvlek något att ta med, för där gör vi 4 raka mål och hämtar upp 3-8 till 7-8 en bit in i andra halvlek, men där de till slut ändå kunde vinna med 8-13. Det är trots det oerhört starkt att göra en sådan upphämtning och visst fick vi dem att darra litegrann där och då.

Lördagen innehöll ytterligare tre matcher och först ut var Ungern, där vi fick en riktigt dålig start på matchen, vi var inte riktigt på tå och tillräckligt snabba och explossiva och Ungern hade hela 7-0 efter halva första halvlek. Sedan hände något och andra halvan av första halvlek vann vi med 2-1 och hela andra halvlek vann vi också, med 4-3. Ungern vann alltså matchen med 11-6, men fortsatt fanns det många positiva intentioner att ta med och bortser man från första halvan av första halvlek, där vi egentligen förlorar matchen, ja, då var det en riktigt bra match, för övriga 18 minuter vinner vi ju faktiskt med 6-4.

Andra matchen för dagen var återigen mot Qatar och här kände vi verkligen att vi hade chans att vinna efter vad vi hade sett poch upplevt i första matchen mot dem. Tyvärr blev det lite samma sak här igen. Vi hade ett skott som styrdes i ribban redan på typ andra skottet i matchen och på samma linje fortsatte det och Qatar kunde även vinna den här matchen med 8-3, efter att det rann iväg litegrann under de sista minuterna.

Dagens sista match spelades på nytt mot Tyskland 1 och det blev helgens stora bragd. De knockade oss alltså med 12-2 dagen innan och bestod i stort sett bara av paralympicsspelare. Ändå spelade vi jämnt med dem större delen av matchen. Vi ledde t.o.m. nästan halva första halvlek, både med 6-5 och 7-6. så fort tyskarna gjorde mål replikerade vi nästan omedelbart och i halvtid stod det 7-7. Med 5 minuter kvar att spela stod det 8-8, men till slut kunde de dra ifrån lite och vinna med 12-9, men vi var riktigt nöjda efteråt och är det någon förlust man kan vara nöjd med så är det en förlust som denna. Vi pressar alltså i stort sett ett paralympicslag genom nästan hela matchen. De fick verkligen slita för den här segern och mitt eget spel var, precis som hela lagets i den här matchen, riktigt bra. Timingen satt där den skule, jag limmade bollarna, Piotr och Olofs offensiv satt där den skulle, precisionen var utmärkt, vi lyckades öppna de luckor vi ville öppna och sedan satt avsluten kliniskt där de skulle. Kort sagt, en riktigt bra match, trots förlust!

Sista dagen för turneringen, igår, innebar två matcher, mot Tyskland 2, där vi spelade jämnt med dem ganska länge och där vi med hjälp av några taktiska drag lyckades täppa till den lucka på vår tvåa, d.v.s. mellan mig som center och vänsterbacken, som uppstod mot Tyskland 1 dagen innan och där de då gjorde nåra mål just där. Jag var lite kort i min förflyttning, så med hjälp av lagkamrater som påminde och ett taktiskt snack med coacherna innan så tycker jag att vi lyckades täppa till den luckan bra. Tyskland 2 fick bara in två mål just där, en boll där jag var för långsam och en boll där jag precis innan skottet hade sagt "varsom" och därmed centrerat min utgångsposition igen, från att ha varit "vänster" precis innan. Precis efter att jag hade centrerat kom skottet och då var jag inte tillräckligt snabb ut.

Tyskarna kunde till slut dra ifrån och vinna med 13-4, efter att ha haft 5-3 i halvtid, men vi orkade helt enkelt inte hålla ihop det hela vägen. Det var trots allt helgens sjunde match och sju matcher är mycket sådär, men å andra sidan är det ju lika för alla.

Helgens sista match spelades sedan mot Ungern och där gjorde vi på nytt en bra insats, men hittade inte riktigt rätt i precisionen på samma sätt som mot Tyskland 1 dagen innan och lyckades inte utnytja deras svagheter och de kunde till slut vinna med 6-3.

Vi går alltså igenom turneringen utan poäng, med 86 insläpta mål och 39 gjorda mål. det är givetvis alldeles för många mål bakåt om man ser det rent resultatmässigt, men som sagt så var det inte det som va det primära med den här turneringen. Det var att ge alla speltid och rutin på den här nivån och det tycker jag att vi gjorde bra och det finns som sagt ändå väldigt mycket positivt att ta med hem, men även några detaljer att jobba vidare på.

Utöver ett hotell och insidan av en idrottshall hann vi med en ganska lång promenad inne i stan, där vi beskådade den största delen av muren som finns kvar och där det är fullt av grafittimålningar av olika slag. Vi åt också på restaurang i det underbara vädret, 20-25 grader, även sent på kvällen, och strålande sol, åkte både S-bahn och U-bahn, köpte kaffe och glass på Donken, där brandlarmet gick och där vi fick utrymma lokalen, och så träffade vi några fotbolssupportrar som var i berlin för att se fotboll, men som tyckte det var häftigt att träffa landslagsspelare och som lovade att komma och titta på matcherna på söndagen. Om de gjorde det sen vet jag inte, men lite kul var det ändå tycker jag.

Nu är jag tillbaka hemma i vardagen och vädret är fortsatt lika underbart, precis som det var hela förra veckan och som det var i Berlin, så nu ska jag sätta mig på balkongen med lite musik och en islatte.

Ha det gött så hörs vi!