För idag är Julians sista dag som min ledsaggare. imorgon flyttar han upp till Karlstad. Det känns vemodigt, men ändå inte så farligt just nu. Den där första chocken över beskedet som kom där i början av augusti har lagt sig litegrann, vi har kört på som vanligt, pratat lite om vad som komma skall, men ändå försökt att liksom ses och köra på som vi brukar göra, inte göra någon stor grej av det. Däremot är jag ganska säker på att det kommer att kännas väldigt dåligt nästa vecka. Det kommer troligtvis kännas konstigt efter sista träningspasset, styrka 4, idag också, men det är nog först på måndag som det kommer slå till på riktigt, när vi egentligen skulle ha träffats, men inte gör det. Då kommer det bli fruktansvärt tomt.

Innan dess ska som sagt ett styrka 4 avverkas och troligtvis kommer vi prata en hel del minnen. Det hinner ändå hända väldiit mycket på ett gym under sju år, som jag har varit där, fem år som vi har varit där tillsammans och fyra år som vi har tränat tillsammans. Personal har kommit och gått, gymmare har kommit och gått, vi har etablerat särskilda gymrelationer med både folk som har tränat där och personal, bl.a. Fredrik, Calle, Jenny, Filippa, matte, markus, Marvan, Danne och Jörgen.

Fredrik är den enda som har varit där hela tiden sedan vi började vara där. Han är numera platschef och hänger väl mer eller mindre omkring på alla Actic i stan. Filippa pratade vi mycket med innan hon flyttade till stockholm för att gå något slags utbildning. Hon har varit tillbaka ett par gånger efter det och då är alla lika glada över att se henne igen. Samma sak kommer det nog att vara med Julian, även om han inte jobbar där. han och jag har nästan blivit som inventarier där på gymmet, så mycket som vi har hängt där tillsammans. jenny hälsade alltid på mig, även när jag kom själv och hon, precis som Fredrik och ett par andra, lärde sig mitt personnummer för att checka in mig. Markus pratade vi en del med efter att jag hade skadat knät för drygt fyra år sedan och Danne blev "kalaskillen", eftersom att han alltid svarade med "kalas" när han hade checkat in mig.

Bland gymmarna hittar vi bl.a. "kocken", "Smålandspappan", "Vad fan håller du på med-killen", "han med rösten", "tjena ggrabbar-killen" och "skåningen".

"Kocken" är ofta där, pratar med allt och alla och man får nästan avbryta honom om man inte ska bli stående där i all evighet, för prata, det kan han minst sagt. Han pratar ofta om att "det är det där med kosten vetdu". "Smålandspappan" pratade vi ofta med i omklädningsrummet, precis som "tjenare grabbar-killen", som har lite koll på goalball, såg mig i tidningen när jag var där och uppdaterar sig ofta om hur träningen går och vilka tävlingar och mästerskap som är på g. "Vad fan håller du på med" har vi bara stött på där en gång, men nog gjorde han intryck alltid. jag gick från schmitten med några viktskivor när jag råkade gå in i en kille lite sådär axel mot axel. Han exploderrade direkt, trodde väl att jag jävlades med honom, och for ut i ett "vad fan håller du på med?" Sedan påtalade Julian att jag inte såg och då mumlade han en ursäkt och gick iväg. Sedan har vi inte sett honom mer. inte heller "han med rösten". han har också bara varit där en gång, men det är den märkligaste röst jag någonsin har hört, varken förr eller senare. Det går inte att beskriva hur han lät, men ungefär som en robot.

Ja, det är många personer och personligheter som vi har stött på under åren och vi har även en del låtar som vi förknippar med gymmet, inte minst robin Schulz megahit, Waves. Den sjöng vi alltid med i när den spelades och det var dessutom ganska ofta. One direction's What makes you beautiful är en annan gymlåt och Kügo's Stole the show är förknippad med parkeringshuset vid gymet, för där stod vi ofta på söndagarna, när Julian ofta har haft bil och då det är gratis att stå i stan. När vi har varit klara på gymmet har den ofta spelats på typ Digilistan i P3. Samma sak är det lite med Avicii's The nights, den är också en parkeringshuslåt.

Många minnen har det blivit och det kommer som sagt att kännas väldigt konstigt efter idag, men nu ska vi först riva av det där styrkka 4 och det ska fan bli ett riktigt bra pass!

Annars var det en riktig skitdag igår. sämsta på länge får jag nog säga.

Varför?
För att jag hade fått mail både från högsta chefen i Stockholm och från kommunen. Chefen hade pratat med min handlägggare på arbetsförmedlingen och givetvis ska det inte gå smärtfritt där.

egentligen skulle jag börja jobba nästa fredag, 1 september. Det är vad som stod i ansökan och det är vad jag har gått efter när jag har budgeterat för allt nu när jag flyttade hit till nya lägenheten och allt. Att leva på sparpengar i ett par månader hade jag räknat med, men inte mer än så.

Nu fanns det ändå risk att det skulle bli mer än så, för min handläggare kunde själv inte besluta om lönestöd och så länge det inte är klart så kan SRF inte anställa mig. Hon skulle överlåta det till en kollega, men det kunde ta lite tid, så prognosen blev att jag istället skulle kunna börja jobba 1 oktober.

Det var inte alls bra och definitivt inget jag hade räknat med. I synnerhet inte nu när situationen är som den är med min ekonomi. Jag är ganska beroende av de där pengarna som tjänsten för med sig för att ens gå runt ekonomiskt. Att ta sparpengar en månad till kändes därför inte alls lockande, men nu verka det ändå lösa sig. Idag hade jag nämligen fått nya mail. då hade chefen pratat med min handläggare igen och det verkar som att jag kan arbetsträna och få viss ersättning fram till 1 oktober, då jag kan bli anställd på riktigt. Så förhoppningsvis löser det sig ändå. Jag ska till af och skriva på några papper redan imorgon, sedan ska jag luncha med Peter på kansliet, som kommer bli min kollega framöver, och så ska jag jobba på restaurangen på kvällen.

Hon på kommunen sa att ledsagning givetvis ska gå att ordna och att det fans lite folk där som jag kunde få träffa, men då behövde hon veta dagar och tider för när det skulle kunna vara aktuellt. Det kan jag inte säga i nuläget, eftersom att jag inte vet hur mitt schema kommer se ut när jag börjar jobba. Jag och Julian har ju varit väldigt flexibla med dagar, tider och aktiviteter, men det är tyvärr inget jag varken kan begära eller räkna med när det kommer någon ny. Inte ens min vardag kommer ju bli lika flexibel nu som innan, men än så länge vet jag som sagt inte hur det kommer se ut och då är det svårt att gå vidare på den fronten. Därför känns det ändå väldigt tryggt att veta att Julians syskon ändå finns där nu när han försvinner, för det betyder att jag åtminstone inte blir lika låst och isolerad som om jag inte hade haft någon hjälp alls.

Han Nils som jag och Julian träffade för ett par veckor sedan verkar det tyvärr inte bli något med. Det största frågetecknet där, både före och efter att vi hade träffats, var om det skulle gå att få ihop rent tidsmässigt. Vi skulle avvakta och se hur scheman och liknande utvecklades både för honom och mig och nu fick jag sms bbara för en stund sedan att han nog inte trodde att det skulle funka med hans kommande schema. så det är bara att leta vidare, men det värsta är ju att det kan ta tid. Innan Elias, Julians bror, kom in i bilden, var jag utan ledsagare i drygt ett halvår, men som sagt och återigen, därför känns det ändå skönt att både Elias, Avalon och Hektor finns där och kan hjälpa till, så att jag inte blir helt låst tills vi hittar någon ny...

Det var alltså en väldigt frustrerad och dålig morgon igår och värre kunde det ha blivit när Julian och jag kom hem hit efter att ha tränat och storhandlat. Vi skulle fixa en propp som hade gått i tisdags, när Liselott, Mats, mormor och Mikael var här och inspekterade hur jag bode. De har inte varit här innan, förutom mormor som var med när jag flyttade. Vi fikade lite, både med mormors äpplepaj och min banansockerkaka, som jag fick för mig att baka tidigare på dagen. Mats och Mikael skruvade även lite på mitt skåp, som inte är helt rakt. det blev bättre, men är fortfarande inte helt rakt. Sedan skulle de sätta upp taklampan i vardagsrummet och antingen var det då, eller så var det när kökslampan gick sönder som proppen gick. det märkte jag först när de hade åkt och när jag och julian kom hem hit igår märkte vi att kylen och frysen inte heller fungerade. Sådan tur var fic vi igång allt efter ett tag och ingen mat behövde slängas, men lite orolig blev jag där ett tag...

Nej, nu är det snart dags att dra iväg in till stan och catcha upp med Julian där på Trädgårdstorget för sista gången, iaf för nu. Han kommer ju att komma hem och hälsa på och troligen kommer han att hänga här på somrarna och så, men det blir ändå sista regelbundna tiden och redan nu känns det sorgligt. Jag är så emoionell när det gäller sådant där, att skiljas från något, både när det gäller platser, saker och personer, iaf om det har varit en plats eller person som jag har haft en nära relation till under en längre regelbunden period.

nåväl, nu ska jag sluta svamla och ge mig iväg in till stan. ha det bäst tills vi hörs nästa gång!

Förra helgen var det dags för höstens första landslagsläger, det näst sista innan EM i september.

Under senaste lägret i maj avslutade jag ju riktigt bra under söndagen, t.o.m. så bra att förbundskaptenerna menade att de aldrig hade sett min defensiv så bra som den var då.

Mina förhoppningar inför det här lägret var dock inte särskilt höga, dels med tanke på att det var över en månad sedan jag senast höll i en goalball, hallarna stänger runt midsommar och därför har vi ingen möjlighet att träna över sommaren, dels p.g.a. allt som har hänt under den senaste tiden, flytt, separationen med Jennifer och beskedet att Julian ska flytta.

Jag mådde ärligt talat skitdåligt dagarna efter att jag fick beskedet om Julian och dagarna innan lägret. Jag kan nog utan att ljuga påstå att jag inte har mått så dåligt sedan det tog slut med mitt ex 2010. Det var betydligt värre än det här, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare, men en så ihållannde nedstämdhet under flera dagar har jag nog inte känt sedan dess. Det gick t.o.m. så långt att jag övervägde att stanna hemma från lägret. Är man inte i balans rent mentalt, fysiskt och psykiskt, då är det svårt att prestera på en maximal nivå och därför kände jag att jag inte riktigt visste vad jag skulle kunna tillföra. Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att komma bort och tänka på lite annat, släppa alla tankar och bara fokusera på att lira lite boll.

Så jag åkte ner ändå och det ångrar jag definitivt inte!

Det var nämligen ett riktigt bra läger från min sida. Kanske inte riktigt samma attack som det var då i maj, men inte långt ifrån det jag presterade då och det på höstens första läger. Det finns med andra ord hopp om en riktigt bra goalballhöst för min del.

Florim pratade hursomhelst lite extra med mig, Albin, Dzenan och olof innan vi drog igång på lördagen. Han sa att det var mellan oss fyra som den sista platsen i EM-truppen skulle fördelas. två av oss skulle försvinna efter helgen och de sista två skulle göra upp om den där platsen på sista lägret inför EM.

När vi hade spelat klart på söndagen samlade han ihop oss fyra igen och sa att två av oss fyra hade presterat ungefär som han trodde och en av oss hade överraskat positivt. Det var jag. Därför valde han att ta med tre av oss till sista lägret innan EM istället för två, vilket alltså innebär att drömmen om EM fortfarande lever för min del!

Jag tror fortfarande att det krävs väldigt mycket för att jag ska bli uttagen, i synnerhet som att både Dzenan och Olof har fler verktyg i sin verktygslåda än vad jag har. De kan bidra i offensiven på ett sätt som jag inte kan. Blir jag uttagen är min roll alltså enbart defensiv, jag ska helt enkelt stänga min zon när jag blir inbytt. därför kommer Florim att aktivt coacha mer mot mig på nästa läger och se hur jag pallar det, för precis det kommer ju motståndarcoacherna på EM också att göra. Blir jag inbytt där så kommer de lägga upp stora delar av sin taktik runt mig och det måste jag kunna hantera då.

Med andra ord blir det tuff, hård och noggrann träning nu under den närmsta månaden, mycket defensiv nötning med både skott från nära håll och olika vinklar. Ett sådant pas körde vi igår, då det var första lagträningen här hemma för säsongen. Det var jag, julian, Jimmy och Martin. Vi körde tre skyttar mot en försvarande spelare. Det gjorde att det blev väldigt intensivt och bra. Jag vet inte exakt hur många skott jag fick på mig, men jag vet att av alla de skotten släppte jag bara in ett mål. Den fina formen från förra helgens läger håller alltså i sig, för även där stängde jag stundtals min zon helt och hållet, trots en betydligt högre nivå än här hemma.

Nu gäller det bara att spinna vidare på det här, rida vidare på den här vågen, för även om jag inte blir uttagen till EM så ska jag fan känna att jag har gjort allt jag kan och att jag inte kan göra mer än så. Precis så som jag kände efter förra helgens läger. Hade jag sollats bort där, då hade jag ändå känt att jag hade gjort vad jag kunde. Jag var väldigt nöjd med min helg och kände inte att jag kunde göra mer än så. Nu fick jag en chans till, så nu ska jag kriga jävel till nästa läger, 2-3 september, det kan jag lova er!

För egen del tror jag också att jag behövde det där lägret, för sedan dess har jag mått betydligt bättre än innan. Samtidigt är jag ganska säker på att det kommer komma en dipp till om knappt två veckor, när Julian faktiskt flyttar. Den där första chocken över det har släppt nu, men jag tror mer att jag tränger undan och försöker leva så mycket som möjligt i nuet, att bara fortsätta vardagen som vanligt, för det är så vi vill ha det, snarare än att jag har bearbetat allting. Sedan när han väl flyttar kommer verkligheten att komma ikapp och då tror jag att det kommer kännas ganska dåligt igen. Samtidigt är jag medveten om det och det gör det kanske lite lättare ändå...

Nu i veckan kommer mamma och pappa och sätter upp gardiner och grejer imiorgon. De var här förra veckkan också, men då gick det inte så bra för oss. inte med gardinerna iaf, men nya TV-bänken fick vi iaf hopsatt och gardinerna i köket kom på plats, så sakta men säkert börjar det arta sig här hemma.

Utöver det ska jag till naprapaten igen, fika/luncha med en vän, grilla hos mamma och pappa innan syster flyttar till Jönköping, där hon ska börja plugga nu i höst, och så ska vi ha något slags kickoff med laget i Sjösäter, vårt alldeles eggna smultronställe på landet, grilla, dricka gott, spela kubb och bara umgås. så nog blir det en fin vecka alltid, det tror jag!

Julian och jag har hängt ihop i ganska exakt fem år nu. Han slussades in i ledsagarsvängen via sin bror, Elias, som jag hade som ledsagare innan. När Elias skulle börja plugga i Örebro fick hans bror, Julian, rycka in och sedan har vi varit fast vid varandra i fem år. Fem år! det är en lång tid, men allting har ett slut och det slutet ser tyvärr ut att vara nu.

Julian har nämligen i flera år pratat om att han vill vidare, vill dra igång någon utbildning av något slag, men det har ändå alltid slutat med att vi har fortsatt att hänga med varandra. Ett par gånger har han t.o.m. tackat nej till utbildningar, bara för min skull, för att han vet hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann. Ett sådant exempel var inför läsåret 2015/16. Då kom han in på en utbildning, minns inte vilken, men tackade nej till den, bara för att det skulle vara förödande för mig i min uppladdning inför paralympics i Rio, att ta in och lära upp en helt ny person knappt ett år innan det största du kan vara med om som paraidrottare. Det hade hämmat min uppladdning en hel del, så därför skippade han sin utbildnning det året, bara för att ge mig så optimala förutsättningar som möjligt. Är inte det stort, då vet jag inte vad som är det.

Den här gången kände han dock att det var dags. Dags att dra vidare och ta chansen.

Han blev reservantagen till en designutbildning i Karlstad, en utbildning som drara igång om bara några veckor.

Det innebär att vår resa tillsammans på ganska exakt fem år bara har några veckor kvar och sedan är det över. Vi har ju båda varit medvetna om att det förr eller senare skulle ta slut, att det här inte är för evigt, så det är egentligen inget konstigt, men jag avundas verkligen inte Julian som måste fatta det här beslutet. Hade det varit jag, då vet jag inte vad jag hade gjort...

Hursomhelst så tar det faktum att vi båda har varit medvetna om att det någon gång skulle ta slut inte bort känslan av att förlora en väldigt stor del av mig, någon som, tillsammans med Jennifer, har varit min absolut största trygghet här, någon som med tiden har blivit så mycket mer än bara en ledsagare som gör sitt jobb, någon som alltid har funnits där, inte längre än ett sms bort, någon som har ställt upp och funnits där i både vått och torrt, oavsett solig somardag eller regnig novemberkväll. Julian har blivit en av mina närmsta vänner och en av de jag har absolut lättast att prata med, om allt, vad det än gäller. När man dessutom har hängt tillsammans i snitt kanske fyra dagar i veckan i fem år, då lär man verkligen känna varandra och det blir ett enormt tomrum efteråt.

Därför känns det ärliggt talat jättedåligt att han nu ska flytta, att en så stor trygghet i vardagen och en nära vän försvinner. Jag gråter nästan nu när jag skriver det här och jag grät när jag läste det väldigt långa och fina sms'et som avslutades med "Jag älskar dig, mannen. Fan. Snälla, avsky mig inte. Jag går fulkomligt sönder. Förlåt".

Jag minns fortfarande det allra första passet han var med på, någon gång i början av augusti 2012. Det var innan Elias flyttade och jag körde cykelintervaller. Elias berättade för den lille nervöse gymnasiekillen att jag brukar ha musik på när jag kör och att han brukar knacka på min axel en gång vid varje hel minut och två gånger när intervallen är slut. Julian stod där, osäker och visste inte riktigt hur han skulle göra eller beté sig, hur han skulle agera eller vad han kunde säga. han hade aldrig haft någon större kontakt med någon som inte ser och var precis lika osäker som folk vi kan möta i affärer eller på stan nuförtiden.

Sedan har åren gått. Vi har varit med om två paralympics, där invigningen av paralympics i London var första gången han träffade övriga laget, när vi åt på The champ. Han har succesivt slussats in i goalballvärlden, lärt känna spelare så till vida att han vet vem alla i landslaget är, vilka som brukar spela i IFAS eller vilka styrkor och svagheter alla spelare i vårt lag har. Han har tagit del av tävlingar och mästerskap med hjälp av mina berättelser, han har t.o.m. varit med på vissa tävlingar, både som spelare och coach. Han har varit med på lagträningar, ställt upp och ensam åkt ut till hallen och skjutit skott efter skott på mig, bara för att jag ska få bollar på mig. Han har själv börjat träna på gymmet, har helt förstått syftet med övningarna vi kör och varför och han har varit en extremt bra träningskompis och någon som jag både har kunnat peppa och bli peppad av när det har känts åt helvete. Han är en anleddning till att en hel drös pass ens har genomförts, på samma sätt som jag nog är en direkt anledning till varför han har tagit sig iväg till gymmet vissa dagar. Är man två kan man ju nämligen peppa och stötta varandra i träningen. Är man ensam är det betydligt lättare att hitta en ursäkt till att inte gå och träna.

Kort sagt skulle jag nog säga att han är den enskilt största anledningen till att jag står där jag gör idag, att jag har orkat kämpa vidare genom alla år, trots mängder av motgångar. Vi har succesivt lärt känna varandra på djupet och kan prata med varandra om allt, men vi vet också hur den andre är och jag blir därför inte alls sur när han gång på gång kommer och möter mig 10:20, trots att vi har sagt 10:15, det gör liksom inget och någonstans är det undermedvetet inräknat i tidskalkylen. Allt rullar på så smärtfritt, vi jobbar så bra tillsammans att det aldrig uppstår problem. Händer något, ja, då anpassar vi oss efter det, oavsett om det handlar om något som händer som gör att vi måste skjuta på vad vi nu ska göra en halvtimme, eller om det händer något medan vi exempelvis visar goalball för kidsen i Mjölby. Båda två är så smidiga som personer, kanske inte alltid, men åtminstone i relation till varandra, att vi lätt, smidigt och smärtfritt hittar en väg runt det inträffade, det blir liksom aldrig någon grej av det, oavsett vad det handlar om.

Ibland behövs inte ens några ord. Slår jag handen i sadeln på cykeln så vet han exakt vad jag menar. Då vill jag veta vilket steg den står på. Är jag klar med en övning på gymmet och går mot speglarna och hantlarna, då vet han exakt var jag ska och säger bara att "det är bänken närmst trappen", eller "bänken rakt ut från väggen". När vi har kört klart ett kondiionspass behöver han bara säga "japp", för då vet han att jag tar pulsen mot halsen medan han tar tiden. Han vet ungefär vad jag ska ha när vi handlar och jag vet ungefär hur vi brukar gå i affären och i vilken ordning varorna kommer då. Det gör att jag bara rabblar upp vad jag ska ha i takt med att vi plockar varorna och en storhandling går därför väldigt smidigt. Att han har körkort, vilket han förövrigt också har skaffat medan vi har hängt tillsammans, underlättar också, både storhandling och om vi t.ex. ska till norrköping för att vara med i radio, flytta från mjölby till Linköping, eller bara åka ut till hallen en av alla de där gångerna när det bara har varit han och jag. Han har till fullo förstått och insett vad som krävs för att nå världseliten i goalball och han har verkligen gjort vad han har kunnat för att hjälpa mig dit under alla de här åren. Han har ställt upp på och gjort saker som egentligen inte ingår i hans arbetsuppgifter, bara för att han vill hjälpa mig så att min vardag blir så smidig som möjligt, men även för att han själv tycker det är kul och för att vi trivs så bra tillsammans. Därför kommer jag sakna den där pågen något enormt. Det kommer bli fruktansvärt tomt och just nu känner jag en stor osäkerhet kring hur min vardag kommer att se ut. Jag är säker på att det kommer att lösa sig på sikt och Julian vill ju inte bara lämna mig i skiten heller, så han har pratat med både syskon och mamma och de kan troligtvis hjälpa mig så att jag inte blir helt isolerad här hemma när han flyttar, åtminstone under något slags övergångsperiod. Det är fint tycker jag, fint att en hel familj engagerar sig och vill hjälpa mig. Det gör mig alldeles rörd och nu kommer nästan tårarna igen...

Vi har varit med om så mycket tillsammans, upplevt så mycket tillsammans under de här åren att det inte finns en chans att få med allt i ett inlägg såhär, för då skulle ingen någonsin orka läsa. Vi har liksom byggt vår relation kring träningen och vardagen, jag har varit en del av hans vardag och han har i högsta grad varit en del i min vardag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Det har alltid varit "Julian och jag fixar det" eller "Jag och Julian ska göra det eller det". Det har varit vi två och det är svårt att beskriva varför det har blivit och är en så unik relation. Därför nöjer jag mig med att avslutningsvis säga att Julian, du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och allt vi har gått igenom tillsammans, det är fan obeskrivligt. Du har varit en av mina absolut största tryggheter, du har alltid funnits där och ställt upp, jag kommer att sakna dig något enormt och det kommer bli fruktansvärt tomt när du flyttar. För jo, visst fan älskar jag dig med, mannen, vi är bästa teamet ever och nu låter jag tårarna komma...