Mot paralympics i Rio 2016! -

Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Tid: 10:51:03
Datum: 2017-10-31
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Det var fyra långa och intensiva dagar under kongressen i Malmö, i fredags satt vi i plenumförhandlingar i nästan elva timmar, men nu är jag återigen hemma och har två dagars välförtjänt ledighet. Igår blev det dock inte mycket ledigt ändå, för jag tränade två pass och mailade media med anledning av det som det här inlägget också i huvudsak handlar om. Idag ska jag dock bara ta det lugnt och åka en sväng till mamma och pappa senare ikväll.

Några av de stora besluten som kongressen beslutade om under helgen var hursomhelst att branschföreningarna fortsatt kommer att ha ombud med rösträtt under kongressen, oavsett om de är tio eller hundra medlemar i föreningarna. Det blev en lång debatt på säkert två timmar ang. detta, men till slut klubbades det igenom att de fortsatt får ha kongressombud, främst ur ett demokratiskt perspektiv. Det klubbades också iggenom att SRF inte ska ha en egen TV-gala och inte utreda ett namnbyte. Dessutom fastslogs verksamhetsinriktningen för de kommande tre åren och där kommer det bli stort fokus på habilitering och rehabilitering, ett väldigt viktigt och aktuellt område, precis som många andra.

Vi inom Synskadades riksförbund har dessutom en rad officiella uttalanden just nu, vilka också klubbades igenom under kongressen. Det kanske hetaste och helt klart mest aktuella uttalandet just nu, och som hela kongressen var enhälliga i utan undantag, är det ang. handukappersättningen.

Regeringen lade nämligen nyligen fram ett förslag på att skrota den nuvarande handikappersättningen och ersätta den med en s.k. merkostnadsersättning. Det är något som vi inom Synskadades riksförbund är kraftigt emot och det var just detta jag mailade media om igår.

Uttalandet lyder som följer:

"Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Till:
Socialminister Annika Strandhäll
Socialförsäkringsutskottet
Media

Regeringens planerade förändringar av den nuvarande handikappersättningen hotar synskadades ekonomi, vardagsliv och personliga integritet. Vi vill med kraft protestera mot en politik som minskar egenmakt och självbestämmande för personer med funktionsnedsättning.

Tänk dig att behöva redogöra för allt du köper, för hur mycket kläder du handlar eller när du åker taxi. Så ser vardagen faktiskt ut för många som har en funktionsnedsättning och som behöver samhällets stöd. Handikappersättningen har hittills varit ett befriande undantag. Den som har en kraftig synnedsättning har kunnat få ett schablonbelopp genom Försäkringskassan, fritt att disponera för extra kostnader som funktionsnedsättningen medför.
Det kan till exempel röra sig om högre kostnader för att vi som har en synnedsättning inte kan se extrapriser och erbjudanden, resor med taxi när cykel och gång skulle varit det naturliga valet, ökat slitage på skor och kläder eller kostnader för städning och underhåll av hemmet som andra inte har.

Detta kan snart vara ett minne blott. Vid ett dialogmöte nyligen presenterade regeringen förslag om att ersätta dagens handikappersättning med en merkostnadsersättning.

Förändringen lägger makten hos försäkringskassan istället för hos individen. Den som söker merkostnadsersättning blir tvungen att redogöra för sina löpande vardagskostnader, inför Försäkringskassan. Utifrån det kan den enskilde få kompensation för vissa utgifter som går att koppla till funktionsnedsättningen. Men sådant som utgör de största utgifterna, behov av hjälp i form av exempelvis ledsagning eller stöd under semestern, ska inte få räknas med. Ett annat problem för oss är att se vad som är merkostander eftersom synskadan i sig innebär svårigheter att jämföra priser och hitta varor.

Vid en jämförelse med barnbidraget blir orimligheten tydlig. Ingen skulle komma på tanken att fråga barnfamiljer om hur de i detalj använder barnbidraget.

Medelinkomsten bland synskadade är betydligt lägre än bland befolkningen i stort, även bland synskadade som har ett arbete. För den med låg inkomst, som inte enkelt kan redogöra för sina utgifter i detalj och som inte kan argumentera för sig, kommer försämringen bli mycket kännbar. Risken för ökat utanförskap, mindre självständighet och sämre psykisk hälsa är uppenbar.

Synskadades Riksförbund samlat till kongress i Malmö vill mot bakgrund av ovanstående uppmana regeringen

Att inte lägga fram det planerade förslaget om merkostnadsersättning till riksdagen

Att förändringar för att utveckla nuvarande handikappersättning ska ske i nära samarbete med Synskadades Riksförbund.

Uttalande antaget vid Synskadades Riksförbunds kongress i Malmö 26-29 oktober 2017."

Så nu är det bara att hoppas på att vi får gehör för detta och att förslaget inte läggs fram eller går igenom, för det kan få stora negativa konsekvenser är jag rädd för...

Hissritualen

Tid: 08:25:21
Datum: 2017-10-25
Kategori: Allmänt

År 2010 började det cirkulera en koreansk sägen/historia på nätet om att man kan ta sig till en annan värld bara genom att åka hiss på ett speciellt sätt.

Jag lyssnade på Creepypoden och där tog de upp just detta, med anledning av ett mystiskt dödsfall på ett hotell i USA, där en ung kvinna, Elisa Lam, plötsligt försvann, men senare hittades i en av vattentankarna på taket. På övervakningsbilder från hissen ser man att hon är där inne i nästan två minuter, åker upp och ner, innan hon till slut försvinner ut ur hissen, för att aldrig synas till i livet igen. Polisen genomsökte hotellet med hundar, utan att hitta någonting, inte förrän man hittade henne i en av vattentankarna. Det avskrevs senare som en drunkningsolycka, men hur hon tog sig i tanken, som var drygt två meter hög, på egen hand, hur hon ens tog sig förbi de låsta dörrarna upp till taket och hur hon fick locket till tanken på plats, det kan man inte förklara.

Kanske genomförde hon något slags hissritual, kanske inte. Ritualen går i vilket fall till enligt följande:

Byggnaden måste ha minst tio våningar och du kan bara genomföra ritualen ensam.

Ta dig till byggnaden och gå in i hissen, ensam.
Tryck på fjärde våningen.
På fjärde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till sjätte våningen.
På sjätte våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till tionde våningen.
På tionde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till femte våningen.

Har du lyckats kommer en ung kvinna där att gå in i hissen. Titta inte på henne, tala inte med henne.
Tryck istället på knappen till första våningen. Åker hissen ner till första våningen, lämna hissen så snart dörrarna öppnas, vänd dig inte om och skynda därifrån. Om hissen istället börjar åka uppåt, mot tionde våningen, kan du tryggt åka vidare.

När du kommer upp till tionde våningen kan du välja på att gå ur hissen och inträda i "den andra världen", eller att stå kvar i hissen och bli kvar i den "vanliga världen".

Väljer du att kliva ur hissen kommer den unga kvinnan att fråga dig var du ska gå. Svara henne inte, gå bara ur hissen och se dig inte om.

Har du lyckats med ritualen kan du nu ha inträtt i den "andra världen". Det enda säkra tecknet på det är att den enda levande varelsen där är du själv. våningsplanet kommer att se nästan likadant ut som alla andra, med två undantag. Alla lampor är släkta och det enda som syns utanför fönstren är ett rött självlysande kors långt bort.

Vissa säger att tekniska prylar inte fungerar i den "andra världen", medan andra säger att de visst gör det. Svimmar du eller på annat sätt tappar medvetandet i den "andra världen" kommer du troligen att vakna upp i ditt eget hem. gå då grundligt igenom hemet, för det är möjligt att det inte är samma plats som du lämnade när du gav dig av för att utöva ritualen.

För att ta dig tillbaka från den "andra världen" kan du som sagt antingen stanna kvar i hissen uppe på våning tio, trycka på första våningen, åka ner igen, kliva ut så fort dörrarna öppnas, snabbt gå därifrån utan att vända dig om eller säga ett ord.

Gick du ur hissen på tionde våningen kan du bara ta dig tillbaka genom samma hiss som du kom dit i.

Det kan kännas svårt att komma ihåg vilken hiss det var du använde för att komma dit, men när du hittat rätt kommer det att kännas som att hissen kommer längre och längre bort från dig, ju närmre den du kommer. Väl inne i hissen måste du trycka på våningsplanen i samma följd som du gjorde för att komma till den "andra världen", alltså fyra, två, sex, två, tio och fem.

När du kommer till femte våningen trycker du på första våningen. då kommer hissen börja röra sig uppåt igen, mot tionde våningen. Då måste du trycka på vilken annan våning som helst som avbryter hissens resa till tionde våningen innan den har nått fram dit.

När du avbrutit resan upp till tionde våningen trycker du på första våningen igen. När du är nere tittar du noggrant så att allt ser ut som vanligt utanför hissen. Gör det inte det, gå absolut inte ut ur hissen. Stanna istället kvar och gör om samma resa igen.

Så, vad tror ni om det här? Fungerar det?
Jag är kluven får jag faktiskt erkänna. En del av mig säger att det ju inte kan funka, varför skulle det göra det liksom, men en annan del av mig fascineras väldigt mycket av sådant här, det finns så mycket vi inte vet och som vi inte har någon kontroll över, så egentligen, varför inte?

Vågar ni testa?
Jag tror nog inte att jag gör det. Kanske funkar d, kanske inte, men jag kan ju inte se hur det ser ut utanför hissen, så nja, jag är tveksam och lite skrämd måste jag erkänna att jag blir...

Dags för kongress

Tid: 05:47:14
Datum: 2017-10-21
Kategori: Allmänt

Om knappt en vecka är det dags för kongress.

Kongressen hålls vart tredje år och det är alltså det högsta beslutande organet inom Synskadades riksförbund, som är en treplansorganisation, där vi har lokalföreningarna längst ner, sedan distrikten och så rikset i toppen.

Nu ska alltså förbundsstyrelse, ordförande och allt annat sådant väljas, det ska beslutas i olika motioner, hur verksamhetsplanen för den kommande kongressperioden, alltså de kommande tre åren, ska se ut och vad vi som organisation ska jobba med, såväl på riks, distrikt och lokalnivå.

Det har varit galet mycket att läsa inför kongressen, som alltså äger rum i Malmö torsdag-söndag i veckan som kommer. Jag har inte ens läst igenom allt än, men sådan tu är, eller vad man ska säga, så kommer jag inte att ha någon beslutande roll för Östergötland, utan vi som klassas som "nyanstälda ombudsmän" kommer istället att ha ett slags fortbildning under kongressens gång, där vi ska iakta och reflektera öve själva förhandlingarna osv.

Det kommer bli fyra väldigt långa dagar och jag kommer med all säkerhet vara svintrött när jag kommer hem på söndag kväll. därför är det skönt att jag är ledig både nu på onsdag innan vi åker och måndag-tisdag när vi kommer hem.

Det är dock inte bara kongressen som händer nästa vecka. Nej, innan den ska jag dels på möte om arbetsmarknaden, där lars Oly, som numera är ordförande, eller vad han är, för Handikappföreningarna, kommer och föreläser. Dessutom har vi styrelsemöte på måndag och på tisdag ska jag med på en bussutflykt som vi kallar Östergötland runt, där jag ska presentera mig själv för de medlemar som följer med och visa att jag finns och vad jag jobbar med. Vi ska besöka Flygvapenmuseum i Malmslätt och Gunnes väskor i Mantorp under dagen.

Så nu börjar det hända saker på riktigt på jobbet. Det har det gjort under veckan som var också.

Vi hade möte med intressepolitiska gruppen i måndags, i tisdags var jag först själv på kontoret, eftersom att Maria jobbar i Norrköping på tisdagar och Peter var i Motala, och sedan var jag med på Norrköpings styrelsemöte på kvällen, också det för att visa att jag finns och lite sådär. I onsdags var Peter och jag sedan och köpte nya telefoner, varsin Iphone 8 blev det, och sedan kom några tjejer och intervjuade mig om hur kollektivtrafiken fungerar, vad som fungerar bra och vad som kan göras bättre. De håller på med någon form av examensarbete och det är skitkul och jätteviktigt att de fokuserar på en sådan grej. Där vill vi givetvis hjälpa till så mycket som möjligt.

Utanför jobbet så händer det nu plötsligt massor på ledsagarfronten. Sedan Julian flyttade så har ju avalon temporärt hjälpt till, men på måndag börjar hon jobba heltid, så då kommer hon inte heller att ha tid att hjälpa till längre. Dock så hade hon en gammal klasskamrat som nyligen kom hem från England som var intresserad och kunde tänka sig att bli min ledsagare. Så vi träffade henne igår, men inte nog med det. Hon på kommunen som var Julians chef tidigare har också, efter stort besvär, fiskat rätt på en annan tjej som jag också ska träffa, plus att emma lade ut en förfrågan på socionomernas forum på universitetet om att jag söker ny ledsagare och då hade en tredje tjej mailat mig häromdagen, så henne ska jag kanske också träffa. Så nu händer det verkligen grejer på den fronten...

Min förkylning är också borta och jag har äntligen kommit igång med träningen igen, efter typ tre veckors frånvaro.

Behöver jag ens säga att det känns ganska dålit just nu?
Jag känner mig i sämsta formen på jag vet inte hur länge...

Förra veckan var jag exempelvis inne och nötte lite ofensivt på egen hand. Det kändes väldigt kantigt, stelt och som att över och underkroppen inte alls synkade med varandra. Tror dessutom att jag sköt väldigt många höga bollar. Det bekräftades också av Linda dagen efter, då vi hade lagträning, jag, albin och Linda. 7/10 bollar jag sköt var höga sa Linda och mitt rörelsemönster såg väldigt stelt och kantigt ut igen. Det blev visserligen lite bättre när jag och Albin spelade centermatch mot varandra, då var det inte lika många höga bollar längre och defensiven satt ganska bra, men jag blev trött. Väldigt trött. Då spelade vi bara typ 2x7min eller något, men jag var helt slut efteråt.

Därför låter det nästan lite motsägelsefullt när jag ändå säger att det konditionsmässigt har gått helt okej efter att jag kommit tillbaka, men någon toppform är det ju definitivt inte tal om.

Styrkemässigt har jag också tappat en hel del. Jag har fått sänka vikter vid en del övningar och har inte alls samma ork och flow som vanlit, plus att jag har haft grym träningsvärk efter ett par styrkepass och det brukar jag inte heller ha

Så nu väntar en lång väg tillbaka känner jag, först och främst till min "vanliga nivå".

Det är väl i stort det som har hänt sedan jag senast uppdaterade er om vad som händer i mitt liv. Datorn och bloggen fortsätter att prioriteras ganska lågt, därav den svaga aktiviteten här inne, men jag lovar, jag har inte glömt bort er alla. Hoppas att ni har det bra och som vanligt, kom ihåg att ta hand om både er själva och om varandra tills vi hörs nästa gång!

Hur vi ritar samhället påverkar hälsan

Tid: 23:04:00
Datum: 2017-10-13
Kategori: Allmänt

Det här var något vi pratade en del om när jag läste folkhälsovetenskap förra hösten och jag tror det ligger något i det.

Folkhälsomundigheten menar att tendensen för oss svenskar är att vi rör oss allt mindre i vardagen, vilket så klart inte är bra då det leder till ökad risk för välfärdssjukdomar och liknande.

För ett tag sedan, ganska länge sedan nu, lyssnade jag på en podcast där man pratade just om det här och lyfte fram det ur en väldigt intressant vinkel, som jag faktiskt tror att det ligger mycket i.

Varför vi rör oss mindre beror inte enbart på telefoner, surfplattor, datorer, E-tjänster och andra bekvämligheter, även om tekniken och alla andra bekvämligheter säkerligen har en väldigt stor del i det, men det påverkas också av hur vi väljer att bygga upp vårt samhälle rent fysiskt och arkitekttoriskt.

De exemplifierade med en amerikansk studie som visade att nästan ingen tog trapporna i en byggnad där hissen låg rakt fram vid entren och trapporna lite vid sidan av, men i en likartad byggnad där förhållandet var det omvända, att trapporna låg rakt fram vid entren och hissen lite vid sidan av, ökade andelen drastiskt.

Jag tror faktiskt det ligger något i det. Designar vi en byggnad med bekvämliheterna i fokus, då kommer majoriteten av oss också att använda dem.

Det gäller alltså att tänka om från grunden och inte fokusera på bekvämligheter, utan mer på vardagsmotionen och hälsan i stort, för att ta de där trapporna istället för hissen gör så enormt stor skillnad på sikt.

Problemet är att ingen tänker så.

Givetvis finns det undantag och det här är mest en generalisering, men det är en generalisering som inte är helt obefogad, för dagens barn blir många gånger uppväxta med att mamma och pappa sitter med telefonen i handen, att de tar hissen istället för trapporna, tar bilen de få hundra metrarna till affären istället för att gå osv. för det är så dagens samhälle ser ut. Får de se det dag efter dag, år efter år, då kommer givetvis de själva också att ta efter det, det kommer rota sig djupt hos dem och blir svårt att få bort senare i livet, hur gärna de än vill det. När de sedan blir vuxna och själva ska rita och designa nya byggnader i samhället, då kommer de göra det utifrån vad de har lärt sig sedan de var små, alltså att ta hissen istället för trapporna, bilen till affären osv.

Allt går i en cirkel och det är därför dagens föräldrar har ett så oerhört stort ansvar jämt mot sina barn. Det kanske känns som att det inte spelar någon roll om jag sitter en stund extra med mobilen, att jag tar hissen idag också eller att jag tar bilen till affären för att ens hinna handla, men jo, det är just det som det gör, spelar roll, särskilt om barnen ser på eller följer med.

Samtidigt är föräldrarna också inkörda i vad samhället vill få dem att göra, de påverkas också av att hissen ligger rakt fram innanför entren osv. så det är inte lätt att bryta det där mönstret, det ska gudarna veta, men jag tror definitivt att det ligger något i det och att det först och främst handlar om att bli medveten om och observant på alla de här småfällorna som lockar till inaktivitet runtomkring oss i samhället.

Vad tror ni om det här?

Beslutet

Tid: 17:03:10
Datum: 2017-10-05
Kategori: Goalball

En grej som jag inte har berättat för er här i bloggen är varför jag valde att ta ett uppehåll från landslaget under större delen av 2016, detta trots att vi hade ett paralympics drygt ett halvår framåt i tiden.

Det var ett beslut som rörde i stort sätt hela mitt liv och min tillvaro, eftersom att idrotten mer eller mindre blir en livsstil, men det var ett noga genomtänkt och övervägt beslut som jag funderade mycket på innan jag valde att meddela mina förbundskaptener. Det var ett beslut som höll mig vaken under flera nätter, då jag försökte att väga fördelar mot nackdelar och få fram både positiva och negativa konsekvenser av både den ena och andra sidan.

Vad var det då som fick snöbollen att börja rulla?
ja, det var faktiskt Facebook och minnesfunktionen där, "se dina minnen". Den fick mig att reagera och börja tänka efter ordentligt över mit liv och min situation där innan julen 2015.

Det jag reagerade på genom Facebook var att jag under tidigare år hade "klättrat på väggarna" efter typ tre dagars träningsledigt och jag hade varit galet taggad på goalball efter tre veckors uppehåll där kring jul.

Så kände jag inte alls där i början av år 2016. Då tyckte jag mest att det var skönt att vara ledig från träningen och hade egentligen inte alls längtat tillbaka till goalballplanen under juluppehållet. Nej, snarare tvärtom och träningen kändes där och då mer som en börda än något jag längtade efter och såg fram emot. Jag kände helt enkelt inte samma glädje över träningen längre.

Med tanke på detta försökte jag att reflektera över hur mitt liv såg ut där och då, försökte hitta olika infallsvinklar och verkligen analysera mig själv, både i relation till landslaget och den satsning som skulle ta fart på riktigt där under de kommande sju månaderna fram till Rio, men framförallt i relation till mig själv och mitt liv där och då.

Den här sviktande motivationen, om vi ska kalla den det, var inget som bara var just då, för när jag reflekterade över min situation fick jag klart för mig att jag inte hade tyckt att det var särskilt roligt med goalball på ganska länge. Ändå hade jag bara kört på, för målet var hela tiden glasklart, det var paralympics jag skulle nå, det var till Rio jag skulle. därför gjorde jag mina pass, tränade på efter bästa förmåga, utan att egentligen tänka efter. Fokus låg hela tiden längre fram mot sommaren och höstkanten, då paralympics skulle gå av stapeln i Brasilien.

Det håller ju inte i längden och när jag minskade ner träningsmängden lite under julen så fick jag tid att tänka efter, på riktigt, samtidigt som Facebook gav mig en äkta "eyeopener".

Detta fick mig att fundera ännu lite extra kring framtiden.

Skulle jag verkligen orka?

Om jag kände en sviktande motivation och glädje i träningen redan där, skulle jag då verkligen orka göra en helhjärtad satsning mot Rio och därefter satsa fyra år till, mot Tokyo, och inte minst, skulle det vara rätt mot övriga laget att göra det?

Jag funderade fram och tillbaka kring detta, men kom hela tiden fram till samma slutsats. Kände jag sviktande motivation redan där, då skulle jag inte tillföra övriga laget någonting under de kommande månaderna och jag trodde ärligt talat inte att jag själv skulle orka lägga ner vad som faktiskt krävs för att nå ett paralympics i stort och specifikt Rio i det här fallet.

min egen motivation var givetvis den största faktorn till det här, men samtidigt ansåg jag även att mina möjligheter att nå Rio var väldigt, väldigt små om jag skulle välja att ändå satsa till 110% dit.

Varför?
Jo, helt enkelt för att det var för ont om tid fram till Rio för mig att äta in det avstånd som jag hade fram till de sex främsta i truppen. Det kändes inte realistiskt och någonstans trodde jag själv inte på det.

i samma veva var det även tal om att jag och min dåvarande sambo skulle flytta ner till Malmö eller Göteborg för att jag skulle optimera mina träningsförutsättningar, eftersom att de har bättre och mer kvalitativt motstånd både i Malmö och Göteborg jämfört med vad vi har i Linköping. Från början var det Malmö som var alternativet, men själv kände jag att om jag/vi skulle flytta, då skulle det vara till Göteborg. Att under de kommande åren spela tillsammans med David, nisse och Olof i Göteborg, det kändes som en roligare utmaning för framtiden. De killarna är dessutom spelare som ligger mer på min nivå, där vi skulle kunna sporra och utmana varandra och där jag personligen kände att jag skulle kunna ge dem mer än vad jag skulle kunna ge Malmökillarna, som ligger på en lite annan nivå när det gäller erfarenhet.

Nåväl, back to topic.

Anta att vi trots allt skulle ha bestämt oss för att flytta där innan rio, för att ge mig bättre förutsättningar att nå dit.

då hade flytten skett tidigast typ två-tre månader fram i tiden, alltså mars-april någon gång. Då skulle det i sin tur bara vara två-tre månader kvar tills Riotruppen togs ut.

Att vi då skulle komma i ordning med flytt och allt annat vad det innebär att flytta till en helt ny stad, samtidigt som jag skulle utvecklas på ett sätt så att jag gick förbi flera andra spelare i truppen för att på så sätt ta en plats blandd de sex som fick åka till rio, det kändes väldigt osannolikt. Skulle det ha gått, då skulle vi ha flyttat redan ett år tidigare, när det för första gången kom upp på tapeten att vi kanske skulle flytta, men det är lätt att vara efterklok och den gången valde vi att inte flytta, med tanke på att vi inte ville lämna hela vår tillvaro här hemma, flytta ifrån både släkt, vänner och familj, för en idrott som genomförs helt på idiell basis. Tilläggas ska också göras att det erbjudandet kom väldigt plötsligt och vi var tvungna att bestämma oss ganska snabbt och därför blev det ett nej den gången.

Det blev heller ingen flytt här i början av år 2016. Istället för att i all hast göra en flytt och försöka skynda fram allting kändes det mer rätt att hålla en dialog med mina förbundskaptener under våren 2016 och att i lugn och ro förbereda en flytt till Göteborg med allt vad det innebär, vilken då skulle kunna bli klar till hösten, eller rentav någon gång nu i år. Då skulle jag istället kunna göra en helhjärtad satsning mot Tokyo 2020, i en ny stad, men framförallt med nyvunnen energi, vilja och motivation efter en lugnare period under våren/sommaren 2016, då jag tänkte att jag skulle träna vidare på egen hand och försöka hitta tillbaka till glädjen och motivationen i att träna och inte minst att spela goalball.

Det var inga lätta beslut jag funderade över där, särskilt inte som Rio hade varit mitt stora mål egentligen enda sedan jag kom in i landslaget 2010, men som sagt, som det kändes där och då så hade jag ingen riktig motivation för det, hur konstigt det än kan låta. Någonstans trodde jag som sagt inte riktigt på det själv, att jag faktiskt skulle nå dit.

Varför motivationen och viljan sviktade just i det läget låter kanske lite konstigt, med tanke på vad som väntade, men jag skulle ändå säga att det var en kombination av år av motgångar och att jag just där och då som sagt inte riktigt själv trodde på att jag kunde nå Rio.

Allt jag hade fått kämpa mot under de då senaste 5,5 åren, dåliga förutsättningar här hemma, dålig feedback på vad jag har gjort från klubbtränare, svagt motstånd i klubblaget, att jag har fått åka in och träna helt själv, ibland t.o.m. utan boll, men att jag ändå inte har räckt till på landslagsnivå, att jag har haft svårt att hänga med i tempot på den nivån, att jag har känt att alla andra drar ifrån mig i utvecklingen och att jag inte heller hänger med där, att jag helt enkelt inte har fått ut särskilt mycket för allt mitt slit, att alla dessa faktorer till slut slog tillbaka.

Man kommer långt med vilja och motivation, men någon gång kommer en gräns och den gränsen var nådd där kände jag och därför valde jag att ta ett medvetet uppehåll för att sedan komma tillbaka ännu starkare och med ännu mer vilja och motivation än tidigare. Det tycker jag också att jag har gjort. Jag hade en helt goalballfri månad under förra våren, trappade sedan upp sakta men säkert och har sedan förra hösten kört fullt igen. Vi har sedan dess avverkat en hel väg fram till ett nytt europamästerskap, dit jag inte heller dena gång blev uttagen, och nu påbörjas vägen mot ett av de största och häftigaste målen i min och många andra killar i landslagets karriärer, nämligen ett VM på hemmaplan nästa år!

Så, nu är jag på riktigt back on track igen och det känns väldigt kul tycker jag, men det här visar ändå på att svackor kan drabba alla, att man kommer långt med enbart vilja och motivation, men ska man nå hela vägen, då måste man få tillbaka något för allt slit och de externa faktorerna ska allra helst vara mer optimala än vad jag har haft och har möjligheterna till att ha.

Nu vet ni iaf hur det ligger till. Det var bland de svåraste besluten jag har fattat i hela mitt liv, men jag ångrar det definitivt inte och tror att det var helt rätt. Hade jag kört på och ändå försökt nå Rio, då hade jag troligtvis inte orkat hela vägen till Tokyo, men det kommer jag att göra nu och jag kommer att göra allt jag kan för att försöka ta en plats dit, men först ska vi kvala in dit och det har vi som sagt chans att göra på VM här på hemmaplan nästa år eller i ett par tävlingar efter det, men nu, först och främst, VM i malmö i juni 2018!