Nu var det återigen ganska länge sedan jag skrev, men det är nog helt enkelt något ni får stå ut med nuförtiden, för även om det har varit mindre att göra på jobbet nu jämfört med i mars, så har jag ändå jobbat och känt mig aningen stressad över den politiska paneldebatt för regionala riksdagspartier som vi ska ha nu på torsdag och som jag har huvudansvaret för och som jag kommer att styra och vara lite moderator under.

Det är mycket som ligger bakom kullisserna sådär, saker som man kanske inte tänker på när man är på en aktivitet, men som tar tid. Det ska letas mailadresser till politiker, det ska skrivas inbjudningar, både till politikerna och våra medlemmar, det ska skrivas och skickas påminnelser till de som inte anmält sig, det ska struktureras ramar och formuleras frågeställningar för själva debatten, som ska bollas med den intressepolitiska grupp som vi har skapat, lokal ska bokas, anmälningar ska tas emot och skrivas upp, frågeställningarna ska skriivas ut, både på svartskrift (vanlig tryckt text) och punktskrift, letas ledsagare/funktionärer som kan hjälpa till att servera fika, springa med mikrofoner etc. till dem som har begärt ordet osv. Så det är många småsaker sådär som tar tid och det har det varit väldigt mycket med under de senaste veckorna, samtidigt som det har varit mycket ledigt.

Först var det Valborgshelgen, där jag var ledig sex dagar i rad, eftersom att jag hade jobbat lördagen innan, då vi hade distriktets årsmöte, och då bytte jag plats med torsdagen, så att jag blev ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag.

Det blev väldigt lugna dagar, nästan lite för lugna, så att jag ville att det skulle hända mer än vad det faktiskt gjorde, men jag var iaf en sväng hos mamma och pappa och vi i poddgänget var en kväll hos Albin och Louise.

Sedan jobbade jag onsdag och torsdag den veckan, var ledig fredag, lördag och söndag, då vi hade landslagsläger, jobbade måndag, tisdag och halva onsdag innan Kristi himmelsfärd, då jag var ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Då var jag i stugan för första gången i år och det var en helt perfekt helg! Eon har hjälpt oss att såga ner träd som stod lite i vägen, så lördagen tillbringade vi med att släpa, dra och bära grenar som vi elldade upp, men söndagen blev väldigt chill. Strålande sol och 26 grader. Helt perfekt och det blev frukost på verandan, mat och fika ute i solen och så diskade jag så klart lite också, för det är ju lite min lott i stugan. Övervägde t.o.m. om jag skulle premiärbada, men så blev det inte.

Sedan hade vi möte hela måndagen kring arbetsmiljö och arbetsfördelning med vår personalchef från Stockholm, och så var jag själv i Stockholm på fortbilldning för alla oss ombudsmän i onsdags och igår.

Så nog har det varit mycket att göra alltid, samtidigt som det har varit mycket ledigt och perfekt högsommarväder med 27 grader som varmast och mestadels strålande sol i över en vecka. Wow! Jag bara älskar det och det har blivit mycket tid ute på balkongen, luncher utomhus och så har jag och maya varit ute och gått, hamnade på en klipphäll någonstans och satt där och pratade i över två timmar. Underbart och det är fachinerande hur lätt det är att prata med och umgås med den tjejen!

Nu var det dock egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om, för nu är det ju så att den här bloggen har firat tio år för några veckor sedan! Tio år, fattar ni!

Det var en dag i början av maj 2008 som jag blev inspirerad av en tjej i skolan, en av våra treor som alltså skulle ta studenten då om någon månad, som hade sin bloggadress uppskriven på msn, åh, gamla underbara msn!

Jag klickade mig hursomhelst in hos henne och efter att ha läst lite där så blev jag inspirerad till att starta en egen blogg, så det gjorde jag.

I början var det mest vardagliga och tråkiga inlägg utan något egentligt innehåll, korta och täta inlägg var det, men med tiden blev det mer genomtänkta inlägg med långa målande texter om känslor och händelser.

Den här bloggen har fått vara med om både det ena och det andra under alla de 121 månaderna som den har sett dagens ljus. Jag har skrivit 905 inlägg, det här blir det 906:e, och går man tillbaka i arkivet, som jag kan göra ibland och begrava mig i gamla minnen, så kan man läsa om mitt livs första förhållande, min student och allt studentfirande innan den, när jag träffade mitt ex just här via bloggen, målande och euforiska beskrivningar av de känslor som där och då fanns inom mig, det totala mörkret och förvirringen när det sedan tog slut med henne, lite som en blixt från klar himmel, hela min goalballkarriär, alla tävlingar och turneringar, när Jennifer kom in på allvar i mitt liv, när vi knappt ett år senare blev ett par som sedan höll i 5,5 år, semestrar i Spanien och lyxkryssningar med Royal Caribbean, när jag började kolla lägenheter och slutligen flyttade till Mjölby, när jag och jennifer drygt ett år senare flyttade till Linköping, alla jular och nyårsfiranden under ett helt decennium, när Tissen kom hem till mig och sedan gick bort drygt ett år senare, när jag och Jennifer tog hand om Samson, när vi efter 5,5 år beslutade att gå skilda vägar, när Julian efter 5 år som min ledsagare flyttade till Karlstad, alla mina studier, både gymnasie, alla träffar med Elitidrottsskolan och universitetsstudier med allt från dramakommunikation och handikappvetenskap till sociologi och folkhälsovetenskap, min examen och hur jag sedan vågade hoppa för att få lägenheten jag nu befinner mig i innan jobbet och således min ekonomiska status var säkrad, men där jag gjorde rätt, för jag fick jobbet och trivs kanonbra!

Som ni ser, det har hänt enormt myckert på tio år, men jag är oerhört glad över att ha den här bloggen och det här arkivet att kunna gå tillbaka och återuppleva gamla minnen och händelser genom, det är bl.a. därför jag har stannat kvar på samma ställe under alla de här åren, för att allt då finns samlat på ett och samma ställe. Visst, det går att flytta över inlägg till nya bloggar osv. men det här har ändå på något sätt blivit "hemma" på den virtuella scenen för mig och som det ser ut nu har jag heller inga planer på att sluta blogga, även om inläggen kanske inte kommer lika frekvänt nuförtiden jämfört med tidigare.

 

För tio år sedan bodde jag i vilket fall hemma hos mamma och pappa, skulle snart fylla 19 och gick fortfarande på gymnasiet, var liten och tanig, hade knappt startat upp min goalballkarriär, hade aldrig stått på Norra stå, hade inte börjat äta gröt till frukost, hade aldrig haft ett förhållande och var egentligen en helt annan människa än vad jag är nu.

Nu fyller jag snart 29, har pluggat klart och har både ett jobb och en egen lägenhet som jag trivs väldigt bra i, har varit kandidat till två paralympics och har varit med i det svenska landslaget i snart åtta år, har biffat på mig rejält jämfört med back in the days, älskar att stå på Norra stå, har samlat på mig enormt med kunskap och erfarenheter,  är som sagt egentligen en helt annan person nu jämfört med när jag startade bloggen för tio år sedan och inte minst, tänk så många nya kontakter man knyter till sig, både djupa vänskapsrelationer och mer ytliga kontaktnät, under tio års tid, det är nästan hissnande när man tänker efter.

Drar man det ett steg längre så blir det ju väldigt intressant att se var jag står om tio år till, vad som har hänt då, var jag bor, om jag bor själv eller tillsammans med någon, vad jag sysslar med, om jag fortfarande har kvar blogggen då och vilka kunskaper och erfarenheter jag då kommer att ha samlat på mig som snart 40-åring. 40! Alltså, det låter heelt orimligt känner jag, känns märkligt att jag blir 30 nästa år också måste jag säga, för så "gammal" känner jag mig inte alls...

Så, med det sagt riktar vi ett stort grattis till min ständiga följeslagare under alla de här åren, min plattform där jag alltid har kunnat skriva av mig och där det snarare är kvalitet som går före kvantitet när det gäller inlägg, 905 inlägg på tio år är kanske inte så imponerande, men kvaliteten på iaf de flesta av inläggen är väldigt hög, tycker jag.

Grattis bloggen!

Det har nu gått drygt en vecka sedan vi nåddes av det oerhört tragiska beskedet att Tim Bergling, aka. Avicii, bara 28 år gammal, lämnat oss.

Många välkända ansikten har lämnat oss under de senaste åren och det är alltid lika hemskt och sorgligt, men när en ung person gör det, oavsett känd eller inte, då blir det extra chockartat, för det är liksom inget man förväntar sig och jag tror aldrig jag kommer glömma när jag fick veta att Avicii hittats död. Vi var hela familjen hemma hos mamma och pappa, satt runt köksbordet och hade precis ätit årets första grillade kött. Det är lite samma sak som de som levde när Olof Palme blev skjuten, 28 februari 1986. De glömmer aldrig vad de gjorde då. Eller 11 september 2001, det glömmer vi heller aldrig och jag tror det blir samma sak nu.

Det är så ofattbart och hela världen är i sorg. Det går knappt att förstå hur enormt stor han var, vilka avtryck han har lämnat och vilket geni han var. Både han, Otto Knows och Oliver Ingrosso växte upp tillsammans, levde för housemusiken och alla tre blev mer eller mindre kända världsartister. Att Avicii hade låg närvaro i skolan, men ändå fick MVG när han tog dit sin dator och visade vad han gick för, att han redan innan en låt var satt visste hur den skulle låta och hur han skulle göra för att nå dit, att han hela tiden låg både ett och fyra steg före i processen, att han helt enkelt var ett musikaliskt geni, det råder det ingen som helst tvekan om.

Nuförtiden finns det de som tycker att vem som helst kan göra musik, för det är "bara att ladda ner ett program och fixa och trixa lite". Visst, det ligger väl viss sanning i det, det är lättare att skapa och producera musik nu jämfört med tidigare, men steget därifrån till att göra elektronisk musik som går hem hos folket och därifrån ytterligare till att nå den nivå som Avicii gjorde, det är något helt annat och det gör inte vem som helst. Det finns nog få, om ens någon, DJ i världen som gör EDM på samma briljanta sätt som Avicii och när en sådan världsartist går ur tiden alldeles för tidigt, då sörger hela världen. Kyrkor runtom i världen har hyllat hans musik, bl.a. Oscarskyrkan i hans hemförsamling, Domtornet i Utrecht och De Domtoren (kan vara samma kyrka som ovan).

För min del blir det också lite extra känslosamt jämfört med andra kända namn som lämnat oss, kanske för att Avicii var lika gammal som jag och att det därför liksom blir närmre och mer påtagligt. Jag önskar även att jag hade kunnat delta i minnesstunden. Nu hade jag inte möjlighet till det, men Avicii, med sin bakvända keps och laptop, kommer alltid finnas i mitt hjärta, för han är en av de artister jag har lyssnat allra mest på under de senaste åren och en av de artister där man så gott som alltid var säker på en ny superhit vid ett nytt släpp.

Därför vill jag avslutningsvis lyfta fram några, i mitt tycke, av hans främsta låtar, The days, Wake me up, Levels, Without you, The nights, Waiting for love, Seek bromance, Fade into darkness och Silhouettes.