Mot paralympics i Rio 2016! -

Så var mitt 2018

Tid: 18:10:00
Datum: 2019-02-01
Kategori: Allmänt

Nu när 2018 har övergått i 2019 för över en månad sedan så är det väl på tiden att sammanfatta året som gått.

2018 blev, precis som jag önskade och hoppades, ett betydligt lugnare år än 2017, som ju var kanske mitt mest händelserika år någonsin sett till grundläggande förändringar. Jennifer och jag flyttade isär och ett 5,5 år långt förhållande var över, jag fick mitt examensbevis efter över sju års studier, var på anställningsintervju och fick jobbet som ombudsman för Synskadades riksförbund Östergötland, och Julian flyttade till Karlstad och våra fem år som team var därmed över. Mitt liv såg kort saght helt och fullständigt annorlunda ut i slutet av 2017 jämfört med början av detsamma.

Sådana grundläggandr förändringar blev det sådan tur var inte under 2018.

Jag hoppades på att 2018 skulle bli ett betydligt lugnare år där jag skulle komma till ro och i ordning med min relativt nya tillvaro med jobb och som singel.

Så blev det också, även om året inte bara blev en lugn tillvaro i en grön oas av lummiga träd och växter.

Ledsagningen var ett sådant smolk i bägaren, förlorade vänner ett ännu större smolk i samma bägare.

Ledsagningen blev kanske inte lika upp och ner som hösten 2017, efter att Julian flyttade, då jag hade tre olika personer som hjälpte till under knappt fyra månader, inkl. Nalin, som också hängde med en bit in på 2018. Sedan tog hon nästa steg i livet och påbörjade en utbildning. Då hanns inte ledsagningen med och rekrytterandet efter nya ledsagare startade på nytt.

Den här gången gick det dock tack och lov relativt snabbt. Jag blev bara utan ledsagare i ett par veckor innan Jonna, Jenny och Maya rekryterades. Plötsligt kunde jag alltså ha flera ledsagare anstälda, vilket min handläggare på kommunen tidigare sagt att jag inte kunde ha, eftersom jag har ledsagning genom SoL, inte genom LSS.

Tre ledsagare var perfekt, men såhär tio månader senare är det bara en kvar och det ska rekryteras nya ledsagare igen. Jonna droppade av innan sommaren p.g.a. studierna och Maya ska sluta nu också, av samma anledning.

Tråkigt för min del, som då måste börja om från början med nya personer en gång till, men så är det tyvärr med ledsagare. Julian, som hängde kvar i fem år, är lite av ett undantag, för annars är det ofta så att man har ledsagningen som en bisyssla till något annat. Det fungerar ett tag, men inte i det långa loppet. Gemene man har i regel tillräckligt med att få ihop sitt eget liv med allt man där vill hinna med och att då lyckas passa in det med någon annans liv som man ska hjälpa för att dennes vardag ska fungera är inte det lättaste. Det är nästan omöjligt och då blir det sådär att man får nya ledsagare lite nu och då och då blir det ju att man får börja om från början med att lära känna varandra igen.

Det andra smolket i bägaren handlar om förlorade vänner. Julian och jag har tyvärr tappat i stort sätt all kontakt under året. Jag har inte hört något alls från honom på över ett halvår och han har inte svarat på mina meddelanden. Tråkigt när det blir så, för jag hade gärna fortsatt hålla kontakten, särskilt som jag inte har så många vänner här i närheten alls. Ännu färre har det blivit nu också, när Linda och jag i stort sätt inte heller har någon kontakt längre. Anledningen till detta är invecklad, så den storryn tänker jag inte ta här, men i grunden handlar det om roller och att hon tog personligt väldigt illa upp när hon i höstas blev åsidosatt som tränare. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt privat heller och det är givetvis väldigt tråkigt, för henne som person har jag absolut inget emot, tvärtom, jag saknar henne väldigt mycket...

Utöver dessa båda smolker i bägarna så har år 2018 varit ett bra år med stora framgångar med klubblaget, guld i Malmö open, totalseger i Sverigeserien för tredje året i rad och brons i Stockholm paragames, silver för min del, då jag spelade med Göteborg i elitklassen, en fullständigt magiskt fin och underbar sommar, ett VM på hemmaplan och en skidresa till Idre.

Skidor är alltid lika roligt och den här gången fick jag dessutom åka med riktiga proffs. Jonte, som jag har åkt med tidigare år, kunde inte följa med det här året. Att hitta ledsagare som kan och vågar åka med mig är inte heller det lättaste, eftersom att jag håller relativt hög klass, om jag får säga det själv utan att skryta. Därför fick vi "låna" ledsagare uppe i Idre. Jag fick åka med Molly, Petter och Lisa. Lisa hade praktik där uppe och det blev inte så bra när hon ledsagade. Hon hade aldrig gjort det innan och vi sniglade oss ner för en ganska snäll blå backe. Till hennes försvar ska dock sägas att det var veckans sämsta dag rent vädermässigt den dagen, men hon tyckte det kändes obehagligt och lämnade över ledsagningen till bara Petter och Molly. Molly hade ledsagat tidigare och det fungerade kanon. Vi gav oss utan problem ner för bland systemets brantaste svarta backar. Petter hade jobbat heltid uppe i Idre i nästan tjugo år och hade åkt skidor betydligt längre än så, så han lärde ut en hel del små tekniska detaljer under veckan och efteråt måste jag ju säga att jag blev väldigt sugen på att satsa alpint för att försöka nå paralympics i framtiden. Vägen dit är dock lång. Först och främst handlar det om att hitta någon att åka med, sedan ska det sponsras på något sätt och det blir dessutom väldigt mycket resande, eftersom att det här i närheten inte direkt finns några alpina möjligheter. Dessutom har jag ju goalballen också, så vi får se, men det är helt klart något som lockar för framtiden!

När vi då är inne och snuddar vid goalballen och landslaget så blev jag till slut inte uttagen till att spela själva VM i sommras heller, vilket hade varit grymt häftigt och få förunnat att få göra under sin idrottskarriär, men numera är jag van vid att inte nå hela vägen fram och bli uttagen till mästerskap och liknande, det här var åttonde mästerskapet i rad som jag inte blev uttagen till sedan jag kom in i landslaget för snart nii år sedan.

Bara att ha fått vara med på vägen fram till VM var dock häftigt och den sammanhållningen vi hade i gruppen innan VM, en så stark gemenskap och sammanhållning har iaf jag inte kännt i landslaget tidigare. Vi jobbade väldigt mycket med teambuilding av olika slag och det tyckte jag gav stora resultat. Att Sverige sedan slutade åtta i VM är också en stor framgång, särskilt med tanke på vilka förutsättningar vi har jämfört med de flesta andra stora nationer, där spelarna är heltidsproffs. Det är vi inte i Sverige. Här har vi vanliga jobb eller studier vid sidan av all träning och all tid som vi över huvudtaget lägger ner på elitsatsningen.

Trots att jag själv då inte blev uttagen till VM-truppen var jag, Albin och Louise nere i Malmö under finaldagen och såg både semifinalerna, bronsmatcherna och finalerna för både damer och herrar. En väldigt häftig upplevelse! Varmt var det också när vi var där nere och dagen efter hängde vi i Mallmö, solade och köpte den godaste hallonsorbeten jag någonsin har ätit, på Lilla glassfabriken. Kan varmt rekomendera den om ni hänger i Malmö i sommar!

Sommaren ja, den var ju heelt insane! 25-35 grader i tre månader, från i början av maj till början av augusti. Det blev knappt ens någon vår, för det var snö här i början av april, tre veckor senare var det 20 grader och sedan fortsatte det bara, så hela maj och juni innehöll mängder av soltimmar på balkongen efter jobbet och på jobbet satt vi ute och åt lunch nästan varje dag.

I juli och mitt livs första "riktiga" semester blev det mestadels tid i stugan, vilket måste vara bland de finaste minnena från året. Kanonfint väder varje dag, kaffe och frukost på verandan, långa promenader för mig själv, lyssnandes på musik, och därefter ett dopp i sjön, där termometern till slut visade 30 grader! Till och med jag, som i vuxen ålder har blivit världens badkruka, kunde bada i över en timme. Det var varmt som i Medelhavet och vi simmade runt ön ett antal gånger

Sommaren innehöll också ett besök i Västervik med mamma och pappa, räkmackor på Valö, syskon och kusinbio i stan och middag tillsamans med mormor och alla syskon och kusiner, så ja, sommaren var fullständigt awesome!

På jobbet har jag under året kommit in mer och mer i mitt arbete, breddat kontaktnätet med både politiker, skolor och annat folk, fortsatt jobba för att införa fler syninstruktörer i kommunerna runtom i länet, hållt i en politisk paneldebatt med samtliga åtta riksdagspartier, plus ett ytterligare parti, där fysisk och digital tillgänglighet, färdtjänst och kollektivtrafik, ögonvård och syncentraler, habilitering/rehabilitering och arbetsmarknad diskuterades, skrev ihop och skickade ut en enkät till riksdagspartierna innan valet, åkte runt och undersökte tillgängligheten i valstugorna innan valet, ordnade träffar med politiker i frågan kring handikappersättningen, vilken var en väldigt stor fråga för hela organisationen i början av året, var på en rad olika utbildningar för ombudsmän från hela Sverige, både fysiska och webbaserade, fortsatt jobba med vår Facebooksida, föreläst i skolor, haft möten med både ledningen för ögonkliniken och med syncentralen, läst in mig på olika rapporter och undersökningar och en mängd annat.

Ja, ni ser, mitt jobb är väldigt brett, men jag trivs kanon och hoppas jag blir kvar i många år fframöver, för det är väldigt roligt!

Kärlekslivet är dock tvärdött, men det är inget jag lider över i nuläget. Jag trivs oftast med att vara singel och att bo själv, även om det ibland känns lite tomt och ensamt. Min lägenhet börjar dessutom bli väldigt hemtrevlig nu om jag får säga det själv. Emma och jag var ju på Ikea i höstas och införskaffade både blommor och blomkrukor, en pidestal att ha dem på, en tavla till vardagsrummet, kuddar och kuddfodral till soffan, en lampa till sideboardet, nya gardiner till sovrummet och lite annat, så nu jäklar börjar det bli riktigt nice!

Julen blev precis lika mysig och underbar som den brukar vara, tillsammans med mammas sida av släkten hemma hos mormor, precis som det "ska vara". Nästa år kan det dock bli så att vi är hos Emma och Matsa istället, för nu är det nära inflytt i deras nya hus. Det blir häftigt, att flytta in i ett hus som man själv varit med och bestämt materialval, färger och ytskikt, det måste vara stort, men är inget jag direkt saknar, för jag är en lägenhetsmänniska och längtar inte alls efter att bo i hus i framtiden.

På tal om hus så har mamma och pappa också flyttat under året som gått och därmed är mitt barndomshem ett minne blott. De bodde där i 31 år och det var mitt hem under mina 24 första år av mitt liv. Lite konstigt känns det att aldrig mer komma tillbaka dit, alla minnen och allt vi gjort innanför det husets fyra väggar, men mamma och pappa trivs bra i nya lägenheten och de har fått det väldigt fint, mysigt och hemtrevligt där också.

De orden får avsluta årets första inlägg och det inlägg som också får sätta punkt för år 2018.

Hoppas ni alla hade ett bra och lugnt nyårsfirande och att ni har haft en bra start på 2019, för det får jag nog säga att jag har haft!