Så är det verkligen, men vill först passa på att varna för ett ganska långt inlägg. Det var trots allt ett bra tag sedan jag skrev, troligen det längsta uppehållet i denna bloggs historia, men mer om det någon annan gång.

Det tog ungefär ett år. Ett år att läka såren efter den kärlek jag trodde jag föralltid skulle dela mitt liv med, den kärlek jag aldrig trodde skulle försvinna. Det gör den inte heller. Människor som sätter så djupa spår i en, som har betytt/betyder så otroligt mycket för en, de finns alltid kvar där inne, längst in i ens hjärta. Jag har dock, sakta men säkert, börjat se framåt istället för att se bakåt, även om det inte har varit lätt alla gånger. Det har inneburit dagar och nätter av sorg, längtan, saknad och ångest, men också dagar då allt har känts helt okej. De sistnämnda har blivit fler och fler, ju längre tiden har gått, med hjälp och stöd från de vänner jag vet alltid finns där, när som helst, vad det än gäller.

En av dessa vänners vänskap har nu växt till något mer än så. Jag har inte varit säker på min sak tidigare, jag har hållit det innom mig, för jag vet att kärlek kan såra och göra så fruktansvärt ont, men för varje dag som har gått, särskillt nu på slutet, har jag blivit mer och mer säker på min sak, det är henne mitt hjärta tillhör. Samtidigt har det som varit hållit mig kvar, inte velat släppa taget, men för varje dag som gått har jag släppt taget mer och mer och idag är jag helt säker på min sak.

Det handlar om en tjej som har funnits där för mig hela tiden, som jag har känt i flera år, men som jag först under detta året blivit riktigt nära vän med. Hon har funnits där för mig under min tuffa och jobbiga period i vintras/våras, till stor del utan att veta hur mycket hon har stöttat och hjälpt mig, fyllt upp tomheten efter det som varit. Vi har messat frekvent med varandra väldigt mycket under det senaste året och båda två förundrats över att det har gått så lätt att prata via sms, men så trögt irl. Ända tills det första steget var taget. En kram. Tidigare hade vi knappt rört varandra. Nu myser och kelar vi som aldrig förr och det där med att det går trögt att prata irl, det är som bortblåst. Det är med andra ord ett praktexempel på hur mycket lättare det går när man kommer över den där spärren. Allt känns naturligt och jättebra. Antar att det är osäkerheten och rädslan att göra något olämpligt som smyger sig på där i början, men så är det ju, man vet inte riktigt om man vågar. Men vi vågade. Det vi har nu är så underbart fint och vackert och jag hoppas verkligen att det kommer bli något stort av detta, för det känns så bra. Hon är så underbart enormt fin den tjejen, min skatt.

Utöver dessa otroligt värdefulla och fina stunder varje vecka då vi får vara tillsammans, som jag dessutom aldrig varit med om tidigare, eftersom alla tidigare förhållanden, eller jag, alla två, har varit på distans, fortsätter träningen att rulla på. Styrketräningen går som den ska, även om det inte är lika mycket höjningar nu som det var tidigare i augusti. Stadigt och säkert går det dock framåt.

Intervallerna är det lite sämre med. Jag har ju kört cykelintervaller i princip hela sommaren p.g.a. foten/benet, men stämde av med löpintervaller igen för några veckor sedan, efter samråd med vår naprapat i landslaget. Det kändes bra. Började lite lätt med 6x2min, kände inget nämnvärt, bara lite efteråt. 3x3+3x2min följde därefter och också detta passet kändes riktigt fräscht och bra. Kroppen svarade kanon på mina signaler och det gick ganska lätt. Dagen efter, när vi körde skotträning, kändes det däremot rejält och träningen stördes av det onda. Dagen efter, under lagträningen, fick jag kliva av inskjutningen och vila en stund, eftersom att det gjorde så ont. När vi senare under träningen spelade match kände jag dock ingenting. Veckan efter körde jag, kanske lite dumt, löpintervaller igen, 4x5min, men nu kändes det nästan ingenting igen. Senare under veckan vågade jag dock inte vara med under uppjoggningen, ifall resten av träningen skulle störas av det. Det är alltså just i samband med löpning/joggning och tiden därefter som det känns. Jag kontaktade naprapaten igen och han tyckte jag skulle kolla upp det. Nu, denna veckan, är han med landslaget i Danmark för EM, men nästa vecka ska vi prata mer om det och boka en tid, så ska han kolla på det. Tills vidare blir det inga löpintervaller och uppjoggning för min del, men trots att jag har bytt ut den sistnämnda mot alternativ uppvärmning har de senaste veckornas lagträning varit riktigt, riktigt bra. Vi har varit många på träningarna, vilket har gjort att det har blivit en hel del matchspel, dessutom mycket bra och kvalitativt sådant.

De nya målen är dock inte på plats. I Kungsbergshallen, där vi var från början, kunde de ju inte sätta upp dem p.g.a. bomar i taket. Klantigt av kommunen må jag säga. Istället flyttade vi till Tokarpshallen, som faktiskt är mycket bättre än Kungsbergshallen. En riktigt fräsch hall med bra golv. Kommunen har dock fortsatt att vela fram och tillbaka. ena stunden går det att få upp målen där, andra stunden går det inte. Nu är det slutligen bestämt att målen kommer vara på plats efter jul. Målen kommer göra att Tokarpshallen blir vår hemmahall och att vi kan få förtur i bokning etc. Bättre sent än aldrig måste jag säga, även om det hade varit skönt att ha uppe målen redan när vi började i augusti, som det var sagt från början.

EM nämnde jag här ovan någonstans. Det är EM i goalball som avgörs i danska Assens, i den helt nybygda Assens arena och det är mycket som står på spel. Den allra sista platsen till paralympics i London nästa år ska fördelas och det gäller att placera sig som bästa ännu icke kvalifiserade lag i turneringen för att ta den platsen. tio lag ställer upp i turneringen. Av de tio är fyra redan kvalifiserade. Det är Litauen, Finland, Belgien och Turkiet. De övriga sex nationerna fightas alltså om den sista platsen till London.

För svensk del ser schemat ut såhär. Kl 14:00 idag möter man Finland. Senare ikväll, kl 20:00, står Tyskland för motståndet. Imorgon väntar Slovenien kl 14:00 och Ungern kl 18:00. Därefter går de fyra bästa lagen från resp. grupp vidare till kvartsfinal. De spelas under fredagsförmiddagen. Under eftermiddagen är det semifinaler och placeringsmatcher. Under lördagen är det slutligen final och bronsmatch.

Jag och Albin är inte med i truppen till EM, vilket ni nog hade räknat ut vid det här laget. Istället ställer Sverige upp med ett mycket starkt och rutinerat lag bestående av Fatmir, Stefan, Åkerberg, Piotr och Magnus. Hela turneringen går att följa live på Pressakey.net/sports, där Bill Teale, som vanligt, sänder under hela turneringen med både ljud och bild.

Landslagets blogg kan också vara värd att kika in på, för att få ständigt uppdaterad info om hur det går för svensk del.

Annars är det mycket att göra just nu känns det som och bloggen prioriteras inte särskillt högt. Det är studierna, som går sådär känner jag, träningen, som går betydligt bättre, hockeybloggen, som också går bra, fix och trix med hemsidan, vilket också går bra, + mitt privatliv, som känns väldigt bra för tillfället, tack vare en mycket speciell person.

Studierna ja. Jag har ju nu kommit igång med It's learning på allvar, men studiemotivationen finns inte riktigt där, samtidigt som jag helst inte vill hoppa av. Det känns ändå bra att ha något att göra, även om det inte är särskilt kul förnärvarande. Tycker det är väldigt mycket att göra och ändå är det "bara" halvfart. Det jobbigaste tycker jag är att hitta all info. Eftersom det är handikappvetenskap det gäller så är det just vetenskapliga artiklar o.d. vi helst ska använda oss av, men det är så svårt att hitta vättig och bra info tycker jag. Att läsa igenom ca 30 sidor PDF, för att kanske inte hitta något relevant alls, det känns milt sagt sådär. För det tar ju tid. En massa tid och ibland känns det bara som man står och stampar på samma ställe.

Första delkursen är i alla fall avklarad, så nu är det fokus på funktionshinder ur ett psykologiskt perspektiv som gäller.

Nej, studierna känns sådär just nu, men desto mer motivation har jag för hockeybloggen, som ni hittar här och som uppdateras ganska ofta med resultat, kommentarer och annat, och även för lagets grenade hemsida på LHIF's hemsida, som jag nu äntligen har blivit admin för. Så mycket den har uppdaterats på senaste vetitusan när den gjorde senast. Jag kan ju inte göra något åt layouten etc. åtminstone har jag inte lyckats med det ännu, utan det är mest innehållsmässigt jag bidrar. Vissa saker har varit krångligare än andra, som t.ex. att få upp Acticloggan på startsidan. Jag förstod först inte hur man skulle få in den i källkoden från Image vault, där man först laddar upp alla bilder, men löste det efter ett tags trixande. Lade dessutom in min första nyhet igår, den första sedan november 2009, så det var verkligen på tiden. Gå in och kolla in sidan, här har ni länken!

Måste ju också nämna att jag blev erbjuden en lägenhet förra veckan. Det var en etta i Hejdegården, ganska centralt, 9min med buss från stationen, som jag hade intresseanmält i somras, men inte fått. Den tidigare hyresgästen hade dock varit lite ovillig att sammarbeta, så de hade inte fått ut den då, men nu var det dags. Så precis innan ett gympass ringde en från Stångåstaden och undrade om jag var intresserad. Jag blev ganska ställd, för det hade jag ju inte väntat mig. Jag fick till dagen efter på mig att bestämma mig och jag tyckte att jag i alla fall kunde åka dit och titta på den.

Sagt och gjort, jag, Emma och mamma åkte dit, hämtade ut nyckeln vid kontoret i Johannelund, som vi först inte hittade, och begav oss mot lägenheten. En etta på 30 kvm med en hyra på 3220kr/mån exkl. el och bredband. Det ger ett kvm-pris på ca 106kr, vilket inte är så jättebilligt i Linköping. Läget är dock väldigt bra och det var ju världens chans. Hade man tagit den lägenheten på poäng hade det krävts ca 1100 poäng. Nu kom jag där med mina drygt 500 och glassade in. Tyvärr kändes det inte helt rätt. Lägenheten kändes inte superfräsch, rummet var svårmöblerat och vägen till busshållplatswn var inte den lättaste. Så till slut, efter mycket velande fram och tillbaka, blev det ett nej.

Det var som sagt världens chans, men det kommer fler chanser. Risken är bara att det kan ta över ett år dit, om jag ska ta en lägenhet på poäng, för det krävs nästan 1000+ för att ha chansen till en etta eller tvåa. För en trea krävs det däremot betydligt mindre poäng. Jag testade att intresseanmäla en trea i Skäggetorp, ett område som kanske inte är världens bästa och där jag egentligen inte vill bo, bara för att se om jag kunde få den. Det kunde jag. En trea på 79 kvm och en hyra på ca 5900kr. Tyvärr är det ju alldeles för dyrt för mig och jag vill som sagt inte bo där, men bara för skojs skull. Nog för att Linköping är en studentstad och att det är stor efterfrågan på ettor och tvåor, men att det var så stor skillnad trodde jag faktiskt inte. Man bör alltså bygga betydligt fler nya ettor och tvåor, för det är de som går åt.

Så, ja, det var ett jätteläge där i Hejdegården, men det kändes som sagt inte helt rätt och det vägde tyngre. Hade jag tagit den hade jag flyttat redan 1/11, vilket i sig känns smått overkligt. En lägenhetsvisning och en erfarenhet rikare blev jag i alla fall.

Det är väl i stora drag vad som har hänt sedan senast jag skrev, för nästan en månad sedan. Då var det fortfarande temligen varmt för att vara slutet av september, men nu är hösten här på riktigt och jag har fått använda jacka några gånger nu, även om det bara är min sommarjacka. Jag och Elias var och tittade efter skinnjacka för någon vecka sedan, men det finns ju inte någon stans just nu, så jag struntar i det och kör på dunjacka direkt när det blir för kallt, vilket nog kan vara ganska snart, för det har varit bra kallt med sommarjacka nu några dagar...

Det är väl som sagt i princip vad som har hänt i stora drag. Såhär bra har jag inte mått på ett år och det känns bra. Jag är kär. Jättekär. Trots att jag aldrig trodde att jag skulle kunna gå vidare helt så har jag nu gjort det, framtiden väntar på oss och jag känner att detta kan bli riktigt, riktigt fint och bra, bara vi båda är villiga till det.

Vi avslutar med två riktigt bra låtar för tillfället, Bethany Joy Lenz med låten Halo, lite Kelly Clarkson och Avril Lavigne över den, och DJ Zulan feat. C.Y.T. - Round & round (Sun kidz vs Cricket mix), en riktigt bra låt som sätter sig på gärnan. Två helt olika låtar. Listen and enjoy!