Som jag skrev för några inlägg sedan så var jag och Julian i Mjölby hela förra veckan. Det var återigen dags för Sportis camp, där barn i mellanstadieåldern får prova på massa olika idrotter under fyra dagar, däribland goalball. Det var femte året i rad vi var med och flera av kidzen sa att det var en av höjdpunkterna på hela veckan. Det är naturligtvis väldigt kul att höra. Barnen uppskattar det väldigt mycket, de får testa något annorlunda, använda sinnena på andra sätt än vad de är vana vid, de fascineras, imponeras och har väldigt kloka tankar och reflektioner efteråt.

Hela veckan flöt på, med ett undantag. Tisdagen. Där blev det lite smått panik en stund på morgonen. Julian hade nämligen sovit dåligt både natten till måndagen och tisdagen, hade fått tilltagande huvudvärk under måndagen och svimmade nästan när han gick upp på tisdagen. Han var rädd att det skulle vara något kopplat till den hjärnhinneinflamation som han hade i vintras, så han åkte in till US där på morgonen. Det innebar samtidigt att jag stod där utan hjälp för dagen och att jag skulle ta hand om ett gäng mellanstadiebarn helt själv. Det kan vara lättare sagt än gjort när man inte ser och jag ska inte förneka att jag var väldigt nära på att ställa in dagen och meddela att vi inte kunde komma den dagen, men Jennifer sa att det skulle gå ändå, att ledarna i de olika barngrupperna kan hjälpa till att dömma osv. så jag bokade färdtjänst så jag ö.h.t. skulle komma dit i tid inan första gruppen, varefter jag letade efter telefonnummer till hon som är ansvarig för hela arrangemanget, utan att hitta något, så jag mailade henne och hoppades att hon skulle se det under dagen och det gjorde hon. Hon kom förbi efter första gruppen, där barnen hjälpte till en del och där ledarna fick agera domare och bollkallar.

Vi pratade kring resten av dagen och jag konstaterade att lunchen var mitt största problem. Innan lunch hade jag en håltimme, så jag kunde inte haka på gruppen innan lunch till maten heller, men det löste vi också och hela dagen flöt sedan på, plus att jag fick in ett eget träningspass där under håltimmen också. När jag kom hem var jag dock svintrött och slocknade innan kl. 21 den kvällen.

Julian var imponerad av mig och sådan tur var så var det inget kopplat till hjärnhinneinflamationen, så resten av veckan flöt på som den skulle.

Fyllde år gjorde jag förra veckan också. Min födelsedag tillbringade jag alltså i en idrottshall med ett gäng kidz i Mjölby, men jag fick iaf kafe, chokladpuddingtårta och paket på sängen på morgonen och efter dagen i Mjölby firade vi mig hos mamma och pappa med grillat kött med div. tillbehör, kakor, tårtor, presenter och framförallt, min fina släkt och familj. En fin och lyckad dag måste jag säga.

Sedan vankades det midsommar framåt helgen och det blev en extremt lugn historia det här året. Jag hade inget att göra, så jag åkte med mamma och pappa till faster och farbrors stuga, första gången jag var där, och åt midsommarlunch med hela deras gamla gäng. Det var faktiskt uppehåll och vi kunde sitta ute hela tiden.

Jag var sedan hemma runt kl. 16 och resten av dagen och helgen var väldigt lugn. Jag var ensam hemma och gjorde inte så mycket mer än att flyttpacka. Det går framåt, det är inte överdrivet mycket kvar att packa och på måndag går flyttlasset, så nu är det nära.

Med tanke på flytten så har jag och Julian varit i Berga och tränat vägar nu under de senaste dagarna. Jag känner att jag vill känna mig trygg i både den busslinjen och vägen från bussen till lägenheten och tillbaka igen redan när jag flyttar och det tror jag att jag kommer att göra, för redann nu sitter både busslinjen och vägen relativt bra, så ge det några gånger till så lär det inte vara några problem.

Vi har också bytt ett par shorts jag fick när jag fyllde, men som var för stora, varit på Ikea och kollat soffa och säng och jag har dessutom fyllt min machokvot för ett bra tag framöver. Jag har väldigt svårt för hela machokulturen i stort, det är nästan så långt ifrån mig man kan komma, men på gymmet i onsdags var jag bara tvungen att testa maxvikten på bensparken, 115kg, bara för att se om jag kunde. Det kunde jag. Fyra reps blev det, men nu är som sagt min machokvot fylld för ett bra tag framöver.

Ytterligare en sväng till Ikea har jag också hunnit med. Jag, pappa och Shep var där i onsdags, kollade status för både säng och soffa inför på måndag, då jag ska köpa båda två i samband med flytten. Soffan hade jag redan bestämt mig för innan vi åkte dit, det blir en likadan som mamma och pappa har, en tidafors, såå jäkla skön! Säng hade jag betydligt mer bekymmer med. Det stod mellan framförallt två olika madrasser, en likadan som jag har haft nu, eller en lite lyxigare med memoryskum. Det blev den senare, efter att jag provat och provat i nästan en timme och pappa och Shep nästan blivit lite irriterade för att jag tog så lång tid på mig, men nu ska det förhoppningsvis bli bra.

Slutligen måste jag bara nämna det här med glasspriserna. Jävlar vad dyrt det har blivit!
Julian och jag tog en promme från Berga till Johannelund igår, efter att vi tränat vägar i Berga, och på vägen köpte vi varsin glass som vi åt i solen. En Magnum Double Coconut blev det för mig. 25kr kostade den! För en glass!

Ja, jag vet att det numera är normala priser för en glass, men någonstans lever jag kvar i min barndom när en Magnum kostade 14kr, en Daimstrut var dyrast med 15kr och Nogger, 88:an och alla de där kunde du få för 8kr. pigelin var billigast med 6kr. Idag kostar en Nogger 18kr, alltså 4kr mer än en Magnum kostade back in the days, och magnumen idag, ja, den är 11kr dyrare än förr om åren. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om jag helt enkelt inte har hängt med i prisutvecklingen, men 25 jävla kronor för en glass, det är det inte värt känner jag. då köper jag hellre en mjukglass för 5kr på Ikea. Kanske är jag snål och ibland får man unna sig glass ändå, oavsett vad det kostar, men även om jag unnar mig så svider det lite att lägga så mycket pengar på en enda glass. Kanske är jag som sagt snål, but that's how I am...

Bloggerskorna och poddtjejerna Matilda och Andrea har nyligen gjort en poddserie i sex avsnitt som heter #Varfemtekvinna.

Syftet med serien är att belysa, ta upp och prata om alla sexuella trakaserier och ofredanden som sker överallt och hela tiden ute i samhället,på jobbet, i skolan, på bussen, på krogen, i mataffären, ja, u name it.

Det handlar inte bara om det som de flesta först och främst tänker på och som man vet menas med "våldtäckt", det handlar om en klapp på rumpan, små kommentarer om utseende eller kläder, visslingar, anspelningar av olika slag, sjargånger, skämt, ja, patriarkala strukturer och förfördelade områden i stort.

Jag tycker hela grejen är klockren och det är såå viktigt att ta upp och prata om detta!
Det handlar inte om att alla män är svin eller att dra alla män över en kant, jag är själv man, men tycker det är minst lika viktigt att ta upp för det, för det handlar om samhällsstrukturer, kulturer, beteenden och sätt att vara. Det handlar om skuld och skam, om att förminska och bagatelisera, om så djupt rotade mönster, värderingar och beteennden som vi automatiskt lärs in i utan att vi ens tänker på det, för att det ligger så djupt, men som vi först och främst måste medvetandegöra och belysa och därefter få bort. Det handlar om jämställdhet och att vi i Sverige på ytan kanske har kommit långt på den fronten jämfört med många andra länder, men där det fortfarande är oerhört långt kvar.

Under seriens gång gästas tjejerna bl.a. av handbollsprofilen Linnea Claeson, som har blivit väldigt stor genom sitt engagemang och offentliggörande av sexistiska kommentarer och anspelningar som hon har fått riktade till sig genom sitt Instagramkonto Assholes online. Katarina Wennstam, som både skriver böcker, debaterar och föreläser om det här gästar också tjejerna och jag tycker verkligen att ni ska lyssna igenom den här serien om ni inte redan har gjort det. Den finns där poddar finns och är såå jäkla viktig och bra!

Nu vill jag att ni håller en tumme eller två för mig.

Som jag har berättat tidigare så fick jag hem mitt examensbevis för några veckor sedan. Nu har jag också varit på anställningsintervju. Det är SRF (Synskadades riksförbund) Östergötland som söker en ombudsman. Jag var på intervju i torsdags och känslan är god. Flera inkörda inom SRF sa redan innan jag skickade in ansökan att jag skulle passa bra till tjänsten. Nu är jag en av tre sökande och jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få det där jobbet!

Dels tror jag att det skulle vara ett jobb som passar mig väldigt bra, jag skulle tycka att det var roligt, dels skulle det vara av stor vikt för min framtida ekonomi. Det är nämligen så att jag letar ny lägenhet för tillfället. Varför tänkte jag gå in på mer i ett annat inlägg, men i vilket fall tackar jag gud för att jag ställde mig i bostadskö relativt tidigt. Mina poäng räcker nämligen ganska långt just nu och jag blev erbjuden en tvåa för ungefär en månad sedan. Jag och Julian var där och tittade, fastnade där och pratade med tjejen som höll i visningen i över en timme, men efter mycket övervägande bestämde jag mig ändå för att tacka nej till den. Min ekonomiska situation kändes för osäker. Jag har ingen större inkomst i nuläget och kan inte få varken bostadsbidrag eller socialbidrag, eftersom att jag har "för mycket" medel på banken, pengar jag naturligtvis helst inte vill ta av för att betala hyran. De vill jag investera i något, inte använda dem till något jag aldrig får tillbaka något för.

Nu dök det upp en likadan tvåa någon vecka senare, i samma upgång som den förra, en tvåa som de dessutom skulle fräscha upp ganska ordentligt innan inflytt. Jag stod som etta i kön på den och återigen, efter noggrannt övervägande, bestämde jag mig den här gången för att hoppa. Jag tackade ja till den, trots att jag inte vet hur det blir med jobbet. Det känns lite som att hoppa utför ett stup, att blunda och bara göra det, lita på magkänslan och att det blir bra. Jag tror det är nyttigt att göra så, att komma ur sin comfort zone ibland, och man brukar ju dessutom säga att man måste våga för att vinna. Nu vågadr jag, så jag hoppas att jag vinner, men det går inte att komma ifrån att det känns lite läskigt...

Till slut måste jag bara rosa Facebookgruppen Fredagspoddens vänner, grundad av Hannah och Amanda, som de flesta vet producerar Fredagspodden. Det är så mycket kärlek, stöttning, fina ord och pep i den där gruppen, aldrig någon tråkig stämning, inga påhopp eller annat tråkigt. Alla stöttar varandra och ger värmande ord och kommentarer. Folk vill ha tips på allt från mer lättsamma saker som resmål, restauranger och smink till mer tunga saker som livskriser av olika slag, ångest och stress. Gemensamt för allting är dock att alla håller en god ton och alla är så snälla och vänliga, tipsar varandra och ger en bit av sig själv för att hjälpa någon annan.

jag outade min situation i all korthet just i denna grupp, kände att jag behövde lite stöttning och en hållen tumme eller två, för det är mycket tankar som snurrar kring allt det här. Viss respons hade jag hoppats på, men det jag fick, det hade jag aldrig vågat hoppas på. I nuläget är det 152 reaktioner och 45 kommentarer. Alltså wow, det är så häftigt tycker jag! Att helt främmande personer ger så mycket pepning och stöttning till varandra, till någon man inte ens känner. Det är så stort, så fint och jag blir alldeles varm och lyrisk. Tänk att vi människor har så mycket kärlek att sprida och ge till varandra, bara vi vågar blotta oss litegrann, öppna oss och inte hålla ett stoneface hela tiden för att vi är rädda att falla eller visa oss svaga, det är så fint!