JonnyJuice in dah house

Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge och nu är det dags.

Här tänkte jag ge er alla mina Youtubevideos sorterade efter flest antal visningar.

Varje video är klickbar och då kommer ni direkt till klippet.

Vi har ett helt överlägset klipp jämfört med alla övriga och det är min sammanfattning efter direktkvalet mellan Leksand och Mora nu i våras. Att det var stekhett syns med andra ord även på min Youtubekanal, men det är även en hel del annan hockey högt upp i listan. Många klipp från norra stå och andra arenor runtom i landet återfinns där uppe, men utöver hockeyn så går recentioner av hörlurar ganska bra, liksom min livshistoria "När synen försvinner mitt i tonåren".

Det som inte går lika bra är styrkeövningar och klipp med rullstolar. De hittar vi i botten av listan.

Här finns nog kort sagt något för alla. Gillar ni inte hockey, vilket jag vet att många av er inte gör, så finns massor annat att kolla in. Gillar ni hockey så finns det ännu mer.

  1. Efter direktkvalet mellan Leksand och Mora 2017 2 558 visningar, publicerat 10 april 2017
  2. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 2-1 660 visningar, publicerat 27 mars 2016
  3. Inför direktkvalet mellan Leksand och Mora 588 visningar, publicerat 10 mars 2017
  4. Denon AH-GC20 unboxing and review - swedish! 523 visningar, publicerat 2 januari 2017
  5. Läktarkamp White lions vs Superstars - 2016-11-15 418 visningar, publicerat 16 november 2016
  6. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 387 visningar, publicerat 19 september 2014
  7. Leksand - Brynäs 15-01-24 - Tegera kokar! 365 visningar, publicerat 25 januari 2015
  8. Premiär av SHL 16/17 - Leksand - Djurgården 2-5 316 visningar, publicerat 23 september 2016
  9. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 303 visningar, publicerat 27 mars 2016
  10. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 291 visningar, publicerat 19 september 2014
  11. Siri på svenska 273 visningar, publicerat 27 oktober 2015
  12. Efter Leksands bragd mot Mora 234 visningar, publicerat 11 mars 2016
  13. När synen fförsvinner mitt i tonåren 216 visningar, publicerat 4 november 2016
  14. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 - Slutsignalen 216 visningar, publicerat 25 januari 2015
  15. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 192 visningar, publicerat 25 januari 2015
  16. Kan leksand undvika kval till våren? 181 visningar, publicerat 9 december 2016
  17. Psykisk ohäls i Sverige idag 127 visningar, publicerat 15 december 2015
  18. Hästen - Leksand 2015-11-10 1-2 126 visningar, publicerat 11 november 2015
  19. Efter Leksands makalösa saga 2015/16 113 visningar, publiceraat 2 april 2016
  20. Att orientera sig ute i samhället med hjälp av ekolokalicering 109 visningar, publicerat 23 maj 2014
  21. Publiksiffror i premiären av Hockeyallsvenskan 2015/16 98 visningar, publicerat 22 september 2015
  22. Hästn - Leksand 2015-11-10 1-2 LTJD! 87 visningar, publicerat 11 november 2015
  23. Prata om stress i skolan 74 visningar, publicerat 25 augusti 2016
  24. Första gången över 100kg! 58 visningar, publicerat 17 juli 2016
  25. Beats Wireless vs Beats Solo2 wireless 50 visningar, publicerat 4 oktober 2016
  26. Wheelchair racing 37 visningar, publicerat 4 maj 2015
  27. Hantelryck med två hantlar 28 visningar, publicerat 1 juli 2016
  28. Tandembowling 27 visninggar, publicerat 4 maj 2015
  29. Inför säsongen 2017/18 27 visningar, publicerat 19 september 2017
  30. Wheelchair bowling 21 visningar, publicerat 4 maj 2015

Hissritualen

År 2010 började det cirkulera en koreansk sägen/historia på nätet om att man kan ta sig till en annan värld bara genom att åka hiss på ett speciellt sätt.

Jag lyssnade på Creepypoden och där tog de upp just detta, med anledning av ett mystiskt dödsfall på ett hotell i USA, där en ung kvinna, Elisa Lam, plötsligt försvann, men senare hittades i en av vattentankarna på taket. På övervakningsbilder från hissen ser man att hon är där inne i nästan två minuter, åker upp och ner, innan hon till slut försvinner ut ur hissen, för att aldrig synas till i livet igen. Polisen genomsökte hotellet med hundar, utan att hitta någonting, inte förrän man hittade henne i en av vattentankarna. Det avskrevs senare som en drunkningsolycka, men hur hon tog sig i tanken, som var drygt två meter hög, på egen hand, hur hon ens tog sig förbi de låsta dörrarna upp till taket och hur hon fick locket till tanken på plats, det kan man inte förklara.

Kanske genomförde hon något slags hissritual, kanske inte. Ritualen går i vilket fall till enligt följande:

Byggnaden måste ha minst tio våningar och du kan bara genomföra ritualen ensam.

Ta dig till byggnaden och gå in i hissen, ensam.
Tryck på fjärde våningen.
På fjärde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till sjätte våningen.
På sjätte våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till tionde våningen.
På tionde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till femte våningen.

Har du lyckats kommer en ung kvinna där att gå in i hissen. Titta inte på henne, tala inte med henne.
Tryck istället på knappen till första våningen. Åker hissen ner till första våningen, lämna hissen så snart dörrarna öppnas, vänd dig inte om och skynda därifrån. Om hissen istället börjar åka uppåt, mot tionde våningen, kan du tryggt åka vidare.

När du kommer upp till tionde våningen kan du välja på att gå ur hissen och inträda i "den andra världen", eller att stå kvar i hissen och bli kvar i den "vanliga världen".

Väljer du att kliva ur hissen kommer den unga kvinnan att fråga dig var du ska gå. Svara henne inte, gå bara ur hissen och se dig inte om.

Har du lyckats med ritualen kan du nu ha inträtt i den "andra världen". Det enda säkra tecknet på det är att den enda levande varelsen där är du själv. våningsplanet kommer att se nästan likadant ut som alla andra, med två undantag. Alla lampor är släkta och det enda som syns utanför fönstren är ett rött självlysande kors långt bort.

Vissa säger att tekniska prylar inte fungerar i den "andra världen", medan andra säger att de visst gör det. Svimmar du eller på annat sätt tappar medvetandet i den "andra världen" kommer du troligen att vakna upp i ditt eget hem. gå då grundligt igenom hemet, för det är möjligt att det inte är samma plats som du lämnade när du gav dig av för att utöva ritualen.

För att ta dig tillbaka från den "andra världen" kan du som sagt antingen stanna kvar i hissen uppe på våning tio, trycka på första våningen, åka ner igen, kliva ut så fort dörrarna öppnas, snabbt gå därifrån utan att vända dig om eller säga ett ord.

Gick du ur hissen på tionde våningen kan du bara ta dig tillbaka genom samma hiss som du kom dit i.

Det kan kännas svårt att komma ihåg vilken hiss det var du använde för att komma dit, men när du hittat rätt kommer det att kännas som att hissen kommer längre och längre bort från dig, ju närmre den du kommer. Väl inne i hissen måste du trycka på våningsplanen i samma följd som du gjorde för att komma till den "andra världen", alltså fyra, två, sex, två, tio och fem.

När du kommer till femte våningen trycker du på första våningen. då kommer hissen börja röra sig uppåt igen, mot tionde våningen. Då måste du trycka på vilken annan våning som helst som avbryter hissens resa till tionde våningen innan den har nått fram dit.

När du avbrutit resan upp till tionde våningen trycker du på första våningen igen. När du är nere tittar du noggrant så att allt ser ut som vanligt utanför hissen. Gör det inte det, gå absolut inte ut ur hissen. Stanna istället kvar och gör om samma resa igen.

Så, vad tror ni om det här? Fungerar det?
Jag är kluven får jag faktiskt erkänna. En del av mig säger att det ju inte kan funka, varför skulle det göra det liksom, men en annan del av mig fascineras väldigt mycket av sådant här, det finns så mycket vi inte vet och som vi inte har någon kontroll över, så egentligen, varför inte?

Vågar ni testa?
Jag tror nog inte att jag gör det. Kanske funkar d, kanske inte, men jag kan ju inte se hur det ser ut utanför hissen, så nja, jag är tveksam och lite skrämd måste jag erkänna att jag blir...

Dags för kongress

Om knappt en vecka är det dags för kongress.

Kongressen hålls vart tredje år och det är alltså det högsta beslutande organet inom Synskadades riksförbund, som är en treplansorganisation, där vi har lokalföreningarna längst ner, sedan distrikten och så rikset i toppen.

Nu ska alltså förbundsstyrelse, ordförande och allt annat sådant väljas, det ska beslutas i olika motioner, hur verksamhetsplanen för den kommande kongressperioden, alltså de kommande tre åren, ska se ut och vad vi som organisation ska jobba med, såväl på riks, distrikt och lokalnivå.

Det har varit galet mycket att läsa inför kongressen, som alltså äger rum i Malmö torsdag-söndag i veckan som kommer. Jag har inte ens läst igenom allt än, men sådan tu är, eller vad man ska säga, så kommer jag inte att ha någon beslutande roll för Östergötland, utan vi som klassas som "nyanstälda ombudsmän" kommer istället att ha ett slags fortbildning under kongressens gång, där vi ska iakta och reflektera öve själva förhandlingarna osv.

Det kommer bli fyra väldigt långa dagar och jag kommer med all säkerhet vara svintrött när jag kommer hem på söndag kväll. därför är det skönt att jag är ledig både nu på onsdag innan vi åker och måndag-tisdag när vi kommer hem.

Det är dock inte bara kongressen som händer nästa vecka. Nej, innan den ska jag dels på möte om arbetsmarknaden, där lars Oly, som numera är ordförande, eller vad han är, för Handikappföreningarna, kommer och föreläser. Dessutom har vi styrelsemöte på måndag och på tisdag ska jag med på en bussutflykt som vi kallar Östergötland runt, där jag ska presentera mig själv för de medlemar som följer med och visa att jag finns och vad jag jobbar med. Vi ska besöka Flygvapenmuseum i Malmslätt och Gunnes väskor i Mantorp under dagen.

Så nu börjar det hända saker på riktigt på jobbet. Det har det gjort under veckan som var också.

Vi hade möte med intressepolitiska gruppen i måndags, i tisdags var jag först själv på kontoret, eftersom att Maria jobbar i Norrköping på tisdagar och Peter var i Motala, och sedan var jag med på Norrköpings styrelsemöte på kvällen, också det för att visa att jag finns och lite sådär. I onsdags var Peter och jag sedan och köpte nya telefoner, varsin Iphone 8 blev det, och sedan kom några tjejer och intervjuade mig om hur kollektivtrafiken fungerar, vad som fungerar bra och vad som kan göras bättre. De håller på med någon form av examensarbete och det är skitkul och jätteviktigt att de fokuserar på en sådan grej. Där vill vi givetvis hjälpa till så mycket som möjligt.

Utanför jobbet så händer det nu plötsligt massor på ledsagarfronten. Sedan Julian flyttade så har ju avalon temporärt hjälpt till, men på måndag börjar hon jobba heltid, så då kommer hon inte heller att ha tid att hjälpa till längre. Dock så hade hon en gammal klasskamrat som nyligen kom hem från England som var intresserad och kunde tänka sig att bli min ledsagare. Så vi träffade henne igår, men inte nog med det. Hon på kommunen som var Julians chef tidigare har också, efter stort besvär, fiskat rätt på en annan tjej som jag också ska träffa, plus att emma lade ut en förfrågan på socionomernas forum på universitetet om att jag söker ny ledsagare och då hade en tredje tjej mailat mig häromdagen, så henne ska jag kanske också träffa. Så nu händer det verkligen grejer på den fronten...

Min förkylning är också borta och jag har äntligen kommit igång med träningen igen, efter typ tre veckors frånvaro.

Behöver jag ens säga att det känns ganska dålit just nu?
Jag känner mig i sämsta formen på jag vet inte hur länge...

Förra veckan var jag exempelvis inne och nötte lite ofensivt på egen hand. Det kändes väldigt kantigt, stelt och som att över och underkroppen inte alls synkade med varandra. Tror dessutom att jag sköt väldigt många höga bollar. Det bekräftades också av Linda dagen efter, då vi hade lagträning, jag, albin och Linda. 7/10 bollar jag sköt var höga sa Linda och mitt rörelsemönster såg väldigt stelt och kantigt ut igen. Det blev visserligen lite bättre när jag och Albin spelade centermatch mot varandra, då var det inte lika många höga bollar längre och defensiven satt ganska bra, men jag blev trött. Väldigt trött. Då spelade vi bara typ 2x7min eller något, men jag var helt slut efteråt.

Därför låter det nästan lite motsägelsefullt när jag ändå säger att det konditionsmässigt har gått helt okej efter att jag kommit tillbaka, men någon toppform är det ju definitivt inte tal om.

Styrkemässigt har jag också tappat en hel del. Jag har fått sänka vikter vid en del övningar och har inte alls samma ork och flow som vanlit, plus att jag har haft grym träningsvärk efter ett par styrkepass och det brukar jag inte heller ha

Så nu väntar en lång väg tillbaka känner jag, först och främst till min "vanliga nivå".

Det är väl i stort det som har hänt sedan jag senast uppdaterade er om vad som händer i mitt liv. Datorn och bloggen fortsätter att prioriteras ganska lågt, därav den svaga aktiviteten här inne, men jag lovar, jag har inte glömt bort er alla. Hoppas att ni har det bra och som vanligt, kom ihåg att ta hand om både er själva och om varandra tills vi hörs nästa gång!

Hur vi ritar samhället påverkar hälsan

Det här var något vi pratade en del om när jag läste folkhälsovetenskap förra hösten och jag tror det ligger något i det.

Folkhälsomundigheten menar att tendensen för oss svenskar är att vi rör oss allt mindre i vardagen, vilket så klart inte är bra då det leder till ökad risk för välfärdssjukdomar och liknande.

För ett tag sedan, ganska länge sedan nu, lyssnade jag på en podcast där man pratade just om det här och lyfte fram det ur en väldigt intressant vinkel, som jag faktiskt tror att det ligger mycket i.

Varför vi rör oss mindre beror inte enbart på telefoner, surfplattor, datorer, E-tjänster och andra bekvämligheter, även om tekniken och alla andra bekvämligheter säkerligen har en väldigt stor del i det, men det påverkas också av hur vi väljer att bygga upp vårt samhälle rent fysiskt och arkitekttoriskt.

De exemplifierade med en amerikansk studie som visade att nästan ingen tog trapporna i en byggnad där hissen låg rakt fram vid entren och trapporna lite vid sidan av, men i en likartad byggnad där förhållandet var det omvända, att trapporna låg rakt fram vid entren och hissen lite vid sidan av, ökade andelen drastiskt.

Jag tror faktiskt det ligger något i det. Designar vi en byggnad med bekvämliheterna i fokus, då kommer majoriteten av oss också att använda dem.

Det gäller alltså att tänka om från grunden och inte fokusera på bekvämligheter, utan mer på vardagsmotionen och hälsan i stort, för att ta de där trapporna istället för hissen gör så enormt stor skillnad på sikt.

Problemet är att ingen tänker så.

Givetvis finns det undantag och det här är mest en generalisering, men det är en generalisering som inte är helt obefogad, för dagens barn blir många gånger uppväxta med att mamma och pappa sitter med telefonen i handen, att de tar hissen istället för trapporna, tar bilen de få hundra metrarna till affären istället för att gå osv. för det är så dagens samhälle ser ut. Får de se det dag efter dag, år efter år, då kommer givetvis de själva också att ta efter det, det kommer rota sig djupt hos dem och blir svårt att få bort senare i livet, hur gärna de än vill det. När de sedan blir vuxna och själva ska rita och designa nya byggnader i samhället, då kommer de göra det utifrån vad de har lärt sig sedan de var små, alltså att ta hissen istället för trapporna, bilen till affären osv.

Allt går i en cirkel och det är därför dagens föräldrar har ett så oerhört stort ansvar jämt mot sina barn. Det kanske känns som att det inte spelar någon roll om jag sitter en stund extra med mobilen, att jag tar hissen idag också eller att jag tar bilen till affären för att ens hinna handla, men jo, det är just det som det gör, spelar roll, särskilt om barnen ser på eller följer med.

Samtidigt är föräldrarna också inkörda i vad samhället vill få dem att göra, de påverkas också av att hissen ligger rakt fram innanför entren osv. så det är inte lätt att bryta det där mönstret, det ska gudarna veta, men jag tror definitivt att det ligger något i det och att det först och främst handlar om att bli medveten om och observant på alla de här småfällorna som lockar till inaktivitet runtomkring oss i samhället.

Vad tror ni om det här?

Det fortsätter att hända mycket

Det fortsätter att hända mycket och tiden går väldigt fort känns det som. Vi är snart inne i oktober och september har bara swischat förbi tycker jag.

I och med att det snart är oktober så har jag således snart också varit på jobbet i en månad.

Det går sakta men säkert framåt med allting, jag har varit med på div. olika möten av olika slag och vi har haft en hel inköpsdag ute på ikano, där vi både var på Elgiganten och mediamarkt för att kolla efter dator till både mig och maria, vi åt inne på Ikanohuset och så var vi på Ikea och köpte några tavlor till mitt kontor och blommor till kansliet. En bra och lyckad dag och både maria och jag fick dessutom tag i varsin dator. en Lenovo blev det för min del. En väldigt tunn och lätt sak som är väldigt enkel att ta med sig.

Insyn, ett företag som levererar hjälpmedel, har också varit ute och bl.a. visat en väldigt smidig scanner som jag nog kommer att använda mig av. Det är bara som ett stativ man fäller upp. Sedan lägger man pappret under kameraarmen som man har fällt ut, trycker på mellanslag i ett program i datorn och två sekunder senare får man pappret uppläst. Väldigt smidigt. Det är annat det än på min skoltid, när jag använde en hederlig flatscanner, som både tog mer plats och betydligt längre tid. den här var way mycket smidigare.

Det är lite av det positiva med jobbet såhär långt. Allt är dock inte guld och gröna skogar. Det finns en del negativt också. Allt har nämligen fortfarande inte löst sig med arbetsförmedlingen och min anställning. Vi hade ett möte för drygt en vecka sedan, jag, chefen, personalchefen från Stockholm och en handläggare från af. Vi trodde då att allt skulle bli klart och att vi kunde skriva på alla papper och grejer, men icke. Då tyckte damen från af att jag borde ha en utvecklingsanställning. Det i sig var inget konstigt, för mig blir det samma sak och personalchefen sa att det är fler ombudsmän runtom i landet som har en sådan anställning. Så det var lugnt, så länge alla parter är överrens om att utvecklingsanställningen övergår i en trygghetsanställning om max ett år. En utvecklingsanställning är nämligen bara i max ett år och om af sedan anser att jag inte behöver något stöd för att utföra mitt arbete, ja, då kan jag helt enkelt inte vara kvar på jobbet, för det bygger på att SRF får lönebidrag för min anställning.

Det var hursomhelst heller inget problem enligt damen från af. Problemet var däremot att hon inte kunde besluta om en sådan anställning. det var hon tvungen att skicka vidare till en kollega. Så egentligen fick vi inte ut någonting av det där mötet...

Hon skulle i vilket fall höra av sig redan dagen efter med uppgifter om vem den där kollegan var, för det kunde hon inte heller säga då när vi hade mötet, men hon hörde inte av sig, så unde veckan som har gått har vi jagat arbetsförmedlingen och nu på tisdag kommer äntligen en annan handläggare och träffar oss, en handläggare som förhoppningsvis har rätt kompetens och allt, så att allt kan lösa sig och jag kan bli anställd på riktigt fr.o.m. 1 oktober.

På tisdag kommer de också äntligen och installerar min tvättmaskin, vilket också har tagit väldigt lång tid. Jag gjorde klart att jag ville ha en tvättmaskin installerad redan när jag skrev kontraktet i början av juni. Sedan mailade jag om en del åtgärder som behövde ses över här i lägenheten efter att jag hade flyttat in. Då frågade jag samtidigt om tvättmaskinen och hur lång tid det kunde tänkas ta. Det var svårt att säga då sa de, eftersom att det var mitt i semestertider, vilket jag så klart hade förståelse för.

Efter det har jag dock inte hört någonting, så för drygt en vecka sedan mailade jag igen och då svarade de att mitt ärende måste ha fallit mellan stolarna på något sätt, för såhär lång tid ska det givetvis inte ta. Typiskt, men till deras försvar så får jag ändå säga att när jag väl påtalade att jag fortfarande inte hade fått någon tvättmaskin, då gick allt väldigt fort och nu kommer de alltså äntligen och fixar det, så nu kan jag snart tvätta igen. hittills har jag varit hos jennifer och tvättat ett par gånger och så har jag haft med tvätt när jag har varit och hälsat på mamma och pappa, så jag har ju ändå kunnat tvätta, sådan tur är, men klart att det har varit lite omständigt...

I övrigt har jag varit på utbildning i Stockholm under ett par dagar. Det var fjärde och sista träffen i ett utbildningspaket för alla nyanstälda ombudsmän, d.v.s. alla ombudsmän som har blivit anstälda under det senaste året. Nu hade jag ju som sagt missat tre utbildningstillfällen, men det gick ändå bra att hoppa in såhär i slutet och det var ett par riktigt bra dagar. Mycket att ta in, men bra och nyttigt och framförallt kul att träffa lla andra ombudsmän, få en bild av dem och knyta lite nya kontakter, för alla de kommer ju också att på ett sätt bli mina kollegor.

Utbildningen bestod hursomhelst av en heldag med både teori och praktik kring retorik, vad olika delar kallas och innebär, ethos, pathos och allt det där, hur man ska stå, vad man ska tänka på och inte minst hur man ska prata beroende på vem man har framför sig. vi skulle också framföra ett kort tal om vad som helst på max fem minuter. Jag informerade om färdtjänsten här i Östergötland, hur det fungerar med byten, linjer etc. och klockade in på 03:20. Det gick väldigt bra och det var många som reagerade på att det såg ut som att jag tittade på publiken, som att jag såg dem, trots att jag inte gör det, eftersom att jag rör på huvudet när jag pratar sådär. Det var väldit positivt och ger ett bra intryck.

På kvällen lirade vi lite goalball tillsammans med delar av damlandslaget, för det var många i vår grupp som aldrig hade provat på det. Det var en bra träning tyckte jag, både jag ooch Fatmir var också med, så det blev ganska hög kvalitet på det också, vilket var roligt, men framförallt var det kul att spela match på träning, för det kan vi ju nästan aldrig göra här hemma.

Tisdagen ängnades åt media och sociala media. vi fick bl.a. testa att intervjua varandra och således också bli intervjuade. Jag kan säga att det är avsevärt mycket svårare att intervjua än att bli intervjuad, tycker jag. Vi skrev också pressutskick och pratade om och kring sociala medier och publicitet. Också det ett väldigt bra pass.

Min tanke var sedan att jobba onsdag och vara ledig torsdag och fredag, eftersom att utbildningen hade varit på tisdagen, när jag egentligen är ledig, men så skulle vi ju ha det där mötet med damen från af på torsdagen, så jag var bara inne och jobbade halvdag onsdag och så blev det halvdag torsdag och ledig fredag.

Under den gångna veckan har jag succesivt blivit mer och mer förkyld. Shep hostade massor när vi var i stugan på kräftis förra helgen, vilket var en väldigt fin och trevlig tillställning med massor av god mat och dricka. Det var mycket troligt sista gången för i år som jag var där, åtminstone så var det sista natten där, vilket som vanligt känns lite vemodigt och sorgligt...

Shep måste som sagt ha smittat oss då, för både mamma och pappa har också varit krassliga under veckan. För min del började det med en obehagskänsla i halsen under tisdagen och sedan kände jag mig väldigt hängig och nere på jobbet i onsdags. i torsdags var det ännu värre och igår var det som värst, så då var jag hemma från jobbet. Jag hostar massor, har haft asont i halsen, snorar litegrann och igår tror jag t.o.m. att jag hade feber. det är fortfarande inte bra, men det känns åtminstone som att det går åt rätt håll nu, för idag är det iaf bättre än vad det var igår.

Innan jag blev sjuk hann jag dock träffa Julian, för han var hemma förra helgen. Så vi tränade tillsammans både fredag och måndag. Det var tur att han var hemma, för annars hade min sovis på min lediga dag förra fredagen rykt all världens väg, för Avalon hade blivit inkallad till jobbet oh kunde bara köra så att vi var klara till 08:30. Det kändes sådär lagom kul en leedig dag, men då kom alltså Julian som en räddande ängel. Sedan skulle vi också ha tränat på söndagen, men det blev en rejäl fail som avslut på den veckan. Han hämtade mig och vi stack ut till Tornet, där vi alltid brukar köra när vi kör sent, för där är det öppet 24/7.

ingen av oss tänkte på det innan, men i samma sekund som Julian drog kortet vid spärren och det inte funkade så kom vi på det exakt samtidigt. Hans kort funkar ju inte här längre. Så vi fick åka hem igen och det blev ingen träning. Så kan det gå.

Hoppas att ni alla har det bra. Det har jag, bortsätt från förkylningen och att det är lite stressande att allt inte är klart med anställningen, men jag hoppas som sagt att det löser sig på tisdag och att jag är frisk till nästa helg, för då är det dags för tredje omgången av Sverigeserien 2017, i Göteborg.

Lär känna mig i olika situationer...

Här är en lista som jag kopierade och sparade ner för länge sedan, så minns inte ens var jag hittade den, men tänkte att den iaf kan vara lite rolig att läsa, så får ni lära känna mig lite bättre och hur jag är i olika situationer.

Here we go!

Vem är jag...

...vid matbordet?

Hur jag har ätit har förändrats en hel del under åren. När jag var liten kunde jag inte sitta still när jag åt. Jag tog en tugga, gick ett varv i köket och satte mig igen, tog en ny tugga osv.

Sedan kom en lång period där jag istället åt väldigt snabbt, kastade i mig maten. Exempelvis brukade jag gå upp 07:05 under högstadiet, åt frukost bestående av ett glas juice och en tallrik slät yoghurt, utan något i, fixade i ordning mig och lämnade hemet tjugo minuter efter att jag vaknat, 07:25.

nu äter jag istället väldigt långsamt. Jag äter ganska mycket, vilket behövs när man elitidrottar, och det där glaset apelsinjuice och släta tallriken yoghurt har bytts ut mot en dubbel portion havregrynsgröt, två kokta ägg och ett glas mjölk.

Kosten har med andra ord förändrats väldigt mycket sedan mina tonår, men blir jag inte klar sist när man äter, då är det en smärre sensation, vilket är något det skämtas om med jämna mellanrum.

Rekordet jag har suttit med en och samma portion tror jag är 1,5 timmar. Då var det dock inte frukost och till mitt försvar får jag ändå säga att vi då samtidigt pratade och planerade för en kommande lägenhetsförsäljning.

Normalt är annars 20-45min för en måltid och när jag äter är jag oftast ganska tyst. I varje fall om det rör sig om ett större sällskap. Där är jag i stort mer den som iakttar och reflekterar över andra än den som pratar själv, men är man bara två kan jag prata dessto mer, kan sitta i flera timmar vid köksbordet eller ute på balkongen och bara snacka skit, medan man äter och dricker kaffe. är jag dessutom ensam hemma, då sjunger jag inte helt sällan för mig själv, så även vid matbordet, men kanske inte ute på balkongen. Då skulle grannarna nog få hjärtslag, men jag vill alltså gärna ha lite musik på i bakrunden sådär, vilken jag då inte sällan sjunger med i, men jag gillar även att ha P4 på i bakgrunden. Det är hemtrevligt tycker jag, särskilt när man sitter där med en kopp kaffe. Spotify eller radion är med andra ord så gott som alltid igång där hemma.

...På café?

Tar jag alltid en kopp svart kaffe utan mjölk eller socker. Ska jag ha något till så blir det oftast någon form av vaniljbulle eller wienerbröd, älskar vaniljkräm! Chokladboll, bisquier eller katalaner går ju också hem för det mesta. Ja, ni som har hängt med ett tag vet att fikabröd är min svaghet, godis och snax kan jag vara utan, men jag äälskar fikabröd! Det som däremot inte går hem så väl är bakelser och "moderna bakverk", typ macarons eller cupcakes. Nej, jag är nog mer för gamla klassiska bakverk och så som sagt en kopp starkt svart kaffe till det, alltid kaffe!

...På restaurangen?

Här är jag oftast den som beställer pasta bolognaise och ett glas vatten, alternativt någon form av kött och ett glas rödvin, beroende på vilken typ av restaurang det handlar om och vem/vilka jag går ut och äter med. En god plankstek och ett glas rött på en uteservering en varm sommarkväll, eller en lunch på ett träningsläger, båda två är restaurang, men det är två helt olika situationer, så något generellt är svårt att svara här tycker jag...

...på stranden?

Åh, jag älska att vara på stranden! Kan utan problem ligga och sola en hel dag, möjligtvis gå ner och doppa mig lite snabbt om det är riktigt varmt i luften och om vattentemperaturen tillåter det, vilket alltså är ungefär detsamma som 25+. När jag var liten älskade jag att bada, men på senare år har jag blivit världens badkruka och det ska till mycket för att jag ska hoppa i det blå.

Sola kan jag docck som sagt göra i flera timmar utan problem. Har man bara lite bra musik eller en bra bok så håller jag mig lätt sysselsatt hela dagen. Att bara ligga på stranden, gräva ner fötterna i sanden, lyssna på alla strandlljuden runtomkring, samtidigt som man läser en bra bok och solen steker från en klarblå himmel, det är bland det bästa som finns!

...på krogen?

Oj, krogen är verkligen inte min grej. Trots snart trettio fylda, nåja, det är två år kvar, men ändå relativt snart, kan man nog räkna antalet gånger jag har varit ute på krogen sedan jag fyllde arton på båda händernas fingrar. Det händer med andra ord väldigt, väldigt sällan. Tycker oftast inte det är bra musik, drickan är dyr och det är svårt att prata med varandra.

Nej, ska jag gå ut, då väljer jag ett lugnare hak där man kan sitta och prata vid ett bord med en drink eller ett glas vin 99/100 gånger. Nu har jag inte ens varit ute så många gånger under mitt liv, men jag känner ändå mig själv så bra att jag nog kan slå fast att om jag mot alla odds skulle gå ut, då skulle jag mestadels sitta vid ett bord och försöka prata med mitt sällskap och helst skulle vi då välja ett lugnare ställe. Delvis kan det nog hänga ihop med min synnedsättning, för att vara på en traditionell nattklubb med ashög musik, det gör det väldigt svårorienterat när man inte ser, dansa är inte riktigt min grej, det går knappt att prata där inne och man blir helt enkelt ganska lost när både syn och hörsel i princip försvinner. Så nej, jag väljer solklart hemmamys framför krogen, typ alla dagar i veckan, men någon enstaka gång då och då kan det ändå, trots allt, vara kul att komma ut lite sådär, för man vet aldrig vem man träffar där ute i natten. Kanske är det livets stora kärlek, en av de som med tiden blir en av ens närmsta vänner, eller kanske bara en tillfällig bekant.

...På ett flygplan?

Här är nog ungefär samma som på stranden. Ja, jag älskar inte att flyga då, men jag kan utan problem fördriva tiden i några timmar om jag har en bra bok och lite bra musik att tillgå. Då åker lurarna på och sedan kan jag vara i min värld ett bra tag utan att det blir långtråkigt. Vet dock inte hur jag skulle reagera på en riktig långflygning, för det längsta jag har flugit är fyra timmar, så vi lämnar den delen av självreflektionen utanför och låter den vara obesvarad tills jag någon gång har testat det empiriskt, men ska jag ändå ge mig på något slags gissning så skulle jag tro att jag efter sisådär fyra-fem-sex timmar skulle börja bli rastlös, så det där med långflygningar är jag väl kanske lite skeptisk till, men skulle ändå vara kul att testa någon gång.

...i klädaffären?

Är jag den som kan gå runt och känna på och prova tröjor hur länge som helst, iaf om det är jag som ska ha något och om jag får välja butik själv. Annars tycker jag det är ganska tråkigt och sitter mest på en stol eller väntar utanför på att den jag är på stan med ska bli klar. Nu händer det förvisso väldigt sällan att jag ens är i fysiska butiker i stan, vilket iofs är lite konstigt, för jag kan ändå tycka att det är lite mysigt att gå runt i affärer sådär, särskilt på vintern av någon anledning, titta runt lite, klämma och känna på kläderna och sedan ta en fika på något kafé, men ändå blir det inte ofta att jag gör det. Nej, jag brukar handla det mesta på nätet numera, men får jag välja klädbutik så väljer jag Klädhuset i Falerum, där de har märkeskläder till minst 20% rea. Där kan jag gå runt bland tröjor, pikéer, skor och annat ett bra tag innan jag tröttnar.

...I matbutiken?

Har Julian och jag jobbat upp en väldigt bra effektivitet. Det är oftast vi som handlar och han vet ungefär vad jag ska ha och jag har i stort lärt mig i vilken ordning saker och ting kommer i den affär där vi oftast handlar, så allteftersom rabblar jag upp vad som ska handlas och så hämtar vi det, blippar det och går vidare. Vi brukar klara av en storhandling på knappt en timme. Det att jämföra med min f.d. sambo, som jag inte alls handlar lika effektivt med. Där blev det mer hon som handlade och jag som hängde med, om ni förstår skillnaden? När jag och Julian handlar så vet han ungefär vad jag ska ha, jag vet ungefär vilka vägar vi brukar gå i affären och vad som kommer efter varandra när man går så. Det räckte med att sambon gick på något annat sätt i affären för att jag skulle bli helt lost och inte ha någon koll längre, men allt handlar ju om vana. Skulle jag handla mer med någon annan skulle det säkert gå lättare med tiden, men i nuläget handlar jag mest effektivt med Julian, eftersom att det i huvudsak är vi som handlar tillsammans.

...På bussen?

Beror det väldigt mycket på vilken buss det är och hur ofta jag har åkt den. Åker jag en stadsbuss för första gången sitter jag väldigt uppmärksam på hur bussen åker, hur den svänger och lyssnar noga efter utropen, som är superviktiga! Fungerar inte de, då har jag ingen aning om var jag är någonstans och då blir jag väldit osäker.

Har ja å andra sidan åkt en linje flertalet gånger, som exempelvis linje 11 till det område vi bodde i tidigare, eller linje 17 hem hit, då sitter jag gärna med musik i öronen, slappnar av och njuter av några minuters musiklyssnande. Jag har åkt de linjerna så många gånger att jag inte behöver utropen längre. Oftast fungerar de, men skulle de inte göra det gör det inget, för jag har ändå stenkoll på var bussen är och var jag ska gå av, för jag har lärt mig hur och var den svänger.

...hemma hos någon?

Den här är väldigt svår att svara på tycker jag. Det skulle kunna bli världens längsta uppsats om jag tog upp alla aspekter och företeelser som kan inverka på det, det går egentligen inte att generalisera tycker jag. Det beror väldigt mycket på vem jag är hemma hos, hur många som är där, hur mycket jag har varit där osv. men man kan väl säga som så att om jag kommer hem till någon för första gången rör jag mig nog till en början ganska försiktigt, eftersom att jag inte vet hur det ser ut och inte kan se det. är det dessutom mycket folk på plats, födelsedagsfirande eller liknande, då blir jag nog ganska passiv, säger inte så mycket och sitter mest på en stol vid bordet eller i någon soffa och småpratar litegrann med de runtomkring mig. Jag blir alltså ganska statisk, går inte runt särskilt mycket och minglar.

Är det å andra sidan hemma hos någon som jag har varit hos väldigt mycket så rör jag mig helt fritt och tar för mig på ett helt annat sätt. Då vet jag var det kan stå saker i vägen, var man kan välta ner föremål om man inte är försiktig, var hunden brukar ligga eller bara en så enkel sak som hur möblerna står. Hemma eller hos mamma och pappa skulle nog exempelvis de som inte vet inte ens notera att jag inte ser något alls, för jag rör mig så naturligt och obehindrat, och även de som vet glömmer bort det, för det märks helt enkelt inte.

En sak är dock gemensam oavsett. Jag känner av stämningen ganska väl, både hur den är i själva rummet och hur den är hos den jag är där för att hälsa på. Jag kan nog vara ganska avvaktande till en början, särskilt hos nya personer, för att läsa av situatione och alla sociala koder som gäller där, men tar för mig mer och mer, ju oftare jag är där och ju bättre jag känner personen i fråga. Till slut behövs inget inkänande, allt bara går av sig själv, men trots det tycker jag nog att det även då är viktigt att faktiskt ta sig tid, kanske ta ett steg tillbaka och reflektera på nytt, även om man har varit hemma hos personen i fråga hundra gånger, så att man inte bara kör på, för något kan ju trots allt ha förändrats under de där hundra gångerna man har varit där.

...I ett förhållande?

Är jag nog väldigt omtänksam och lyhörd, men har samtidigt ett ganska stort behov av att vara själv. Jag trivs med att vara själv och har inga problem alls att vara själv hemma en hel dag utan att göra något speciellt. Jag är dåli på att ge presenter, men jag är desto bättre på att visa ömhet, trygghet och kärlek genom beröring och ord. Jag är svag för smicker och uppskattar det lilla i vardagen väldigt mycket, både att ge och få, att fixa maten tills sambon har kommit hem, att ha städat lägenheten eller diskat undan all disk. Det är vardagsgrejer, men det kan göra så mycket om man har haft en lång och jobbig dag. då är det guldvärt och sådana små gester är så fint tycker jag.

...I skolan?

Var jag oftast den tysta och tillbakadragna typen. Har aldrig varit den som hörs i klassrummet, alltid observerat och lyssnat mer på vad andra säger och diskuterar än pratat själv, har alltid varit ganska blyg och har sällan räckt upp handen för att svara på frågor. En gång fick jag t.o.m. höra av en lärare att om jag räckte upp handen lite mer skulle jag få VG. Mamma blev lite irriterad på det, för så kan man inte bedöma en elev, alla tar inte för sig i klassrummet, alla har sin roll och alla kan inte ta för sig på samma sätt, för så funkar inte gruppsammansättningar. Hur det slutade? Jag fick VG där ändå, även om jag inte räckte upp handen mer efter det.

...I sängen?

Wow, ja, den som det visste... men frasen går att tolka, så jag sover oftast på sidan eller på rygg, ofta med ena armen under kuden. Jag läser alltid innan jag somnar och tycker det är jätteskönt att gå och lägga mig tidigt på kvällarna. det kunde man inte tro för tio år sedan, när jag, likt de flesta tonåringar, var världens nattuggla, men den tiden är förbi och nu lägger jag mig snarare halv tio än halv ett. Det är så rofyllt att gå och lägga sig och vissa dagar är det t.o.m. något jag ser fram emot. Bra eller dålit, det går väl att diskutera hur länge som helst, men att bara krypa ner i sängen, läsa litegrann och somnar man så somnar man, annars är det inte hela världen, för klockan är ändå inte så mycket. Det mina vänner, det är så jävla skönt tycker jag!

...På morgonen?

Har jag faktiskt gått och blivit ganska morgonpigg nuförtiden. det kunde man inte tro under mina tonår, men så är det väl med de flesta. Jag vaknar ofta runt sex-sju någon gång och har sedan haft lyxen att kunna ligga kvar i sängen under ganska många år nu, i och med mina distansstudier. Det har jag ofta också gjort. Lyssnar ofta på någa poddar innan jag går upp och sedan blir det oftast frukosten ni läste om i början av inlägget. Gillar en lugn start på dagen, där jag kan äta min frukost i fred och dricka mitt kaffe i lugn och ro, men inom kort kommer det bli nya rutiner när jag börjar jobba i september...

...På kvällen?

Har jag å andra sidan gått och blivit ganska kvällstrött och som ni läste innan så kan jag rentav se fram emot att gå och lägga mig vissa dagar. Tycker det är superskönt att gå och lägga mig tidigt, lyssna på några poddar där med och somnar jag så somnar jag. Sitter definitivt inte uppe halva nätterna längre, utan jag prioriterar min sömn, vet att jag behöver sova ganska mycket, gärna åtta-nio timmar, och kan nästan bli lite stressad om jag vet att jag ska upp tidigt dagen efter och inte har kommit i säng vid typ 22:30. Därför brukar ja oftast se till att jag har kommit i säng då och när jag väl har lagt mig brukar jag inte ha några problem att somna. Däremot kan jag ha perioder där jag vaknar mitt i natten, blir klarvaken och kan inte somna om på fyra-fem timmar. Det är lite småjobbigt och hela dagarna blir ju negativt påverkade om man sover dålit. Någon natt då och då kklarar alla, men när det blir flera nätter på rad, då börjar det bli jobbigt...

Där har ni mig!
Hoppas att ni har orkat läsa hela vägen hit, trots att det visst blev ganska långt.
Ta hand om er så hörs vi någon annan gång!

It's not you and me anymore...

Klockan är bara drygt åtta och jag är redan uppe. Det är näst sista dagen här i stugan, imorgon åker jag hem för några dagars träning och sedan åker jag tillbaka hit på fredag igen. Det har varit en fin och väldigt lugn vecka här, en hel del sol, inte lika varmt och skönt som det var förra året när jag var här min semestervecka, men helt okej ändå. Vi har varit i Falerum och jag har köpt ett par jensshorts. Vi har ätit, fikat och fikat ännu mer, spelat kort och bara umgåtts tillsammans, precis som det ska vara. Det enda negativa är att jag har sovit dåligt nästan varje natt. Först var det fullmåne och då kunde jag inte somna förrän 03:30-05:00. Sedan har jag kunnat somna, men ändå vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Det är av den anledningen jag sitter uppe såhär dags. Jag vaknade 03:30 och har inte kunnat sova mer efter det. Visserligen somnade jag redan 22:00 igår, var jättetrött och allt gick som i en dimma större delen av dagen, så nog var jag trött alltid, särskilt med tanke på att jag i snitt har sovit ungefär fem timmar, vilket är alldeles för lite för att vara jag och det är dessutom anmärkningsvärt med tanke på att jag alltid brukar sova väldigt bra här ute.

Nu var det dock inte det som det här inlägget i huvudsak skulle handla om. Nej, jag tänkte berätta om anledningen till varför jag nyligen har flyttat.

Jag och Jennifer är inte tillsammans längre.

Det är ett gemensamt beslut och därför en förhållandevis mild separation, eller vad vi ska kalla det. Båda två är inne på samma linje och det här blir nog bäst för alla parter ur ett längre perspektiv, det är vi helt överrens om.

Jag har tänkt på det från och till under en tid, men har väl inte velat dra upp det till ytan, kanske lite av bekvämlighetsskäl, ni vet, man bara lever vidare i samma gamla vanliga mönster, för att det är mest bekvämt och för att det tar för mycket kraft, tid och energi att förändra någonting, men när vi började prata om det tillsammans så stod det ganska klart att vi inte gör så mycket saker tillsammans längre, vi har inte samma intressen, bortsätt från goalballen, och vi har inte samma långsiktiga mål i livet. Hon älskar barn, vill gärna bli mamma och bo i villa eller radhus. Jag har lite svårt för barn, vet inte om jag någonsin vill bli pappa, inte som det känns nu iaf, och jag är definitivten lägenhetsmänniska och vill gärna bo högt upp.

Man skulle väl kunna säga att vi väl helt enkelt har levt under samma tak, men med två olika liv nu på slutet.

Den främsta anledningen till varför vi väljer att gå åt varsitt håll nu är dock att känslorna inte finns där längre. Allt det andra går kanske att rätta till om båda verkligen vill det och ger sig fan på det, men finns inte känslorna och en eller båda inte vill ordna det, då kommer det inte att funka.

Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilka känslor som är kärlek och vilka som är trygghet när man har varit tillsammans så länge som vi ändå har varit, men återigen, när vi började prata om det på riktigt så stod det ganska klart, från bådas håll, att det mest har handlat om vänskaplia känslor och trygghet i att ha varandra där, inte så mycket kärlek här mot slutet, vilket på sätt och vis känns skönt, att båda är inne på samma spår och att det inte bara är en av oss som känner så. Det har gjort att allt ändå har gått relativt smärtfritt.

Med tanke på alla parametrar här ovan så skulle man kort sagt kunna säga att vi har glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll. Jag var 22 när vi blev tillsammans, Jennifer var 17. Båda två var alltså ganska unga och mycket kan hännda i livet efter det. Självklart finns det de som håller ihop hela livet även om de träffas så unga, men att man inte gör det är egentligen inte så konstigt. Allra minst i dagens samhälle, där typ 50% av alla hushåll är ensamhushåll.

Nu låter det väldigt kantigt och hårt här märker jag, som att jag ser på det helt objektivt och inte har några känslor alls i relation till det här. Så är det givetvis inte, det känns väldigt konstigt att det inte är vi längre, efter 5,5 år. Det kändes väldigt konstigt när jag och Julian packade det sista och lämnade lägenheten för drygt en vecka sedan, konstigt att jag inte kommer bo där mer, konstigt att vi inte kommer bo tillsammans mer, konstigt och vemodigt att göra allt för sista gången där i lägenheten, minnas tillbaka och tänka på allt vi gjort och varit med om innanför de där fyra väggarna, konstigt att helt enkelt avsluta ett kapitel i livet och börja på ett nytt.

Jag tänker tillbaka på alla fina och fantastiska minnen vi har haft tillsammans. Jag tänker på de båda semestrarna i Spanien med långa och många dagar på stranden, besök vid saltsjön, promenader, restaurangbesök, shoppingrundor och midagar och kortspelande på takterassen i hennes mormors hus. Jag tänker på när vi åkte långfärdsskridskor en kall januaridag 2016. Det var första gången i mitt liv och det var väldigt svårt till en början, helt annorlunda jämfört med hockeyrör, men till slut fick jag ordning på det också och det gick riktigt bra och isen var jättefin. Jag tänker på paddlingsutflykten ett nästan tropiskt varmt dygn där somaren 2014, där vi paddlade, grillade och badade från några klippor. Jag tänker på skidresorna till Idre, som alltid är lika roliga. Jag tänker på hennes student en regnig junidag för fyra år sedan. Jag tänker på när jag blev bjuden på trerätters på en uteservering i stan och hur vi sedan gick hela vägen hem i vad som blev en av den sommarens absolut finaste och varmaste kvällar. Jag tänker på alla helger ute hos henes föräldrar, både varma sommardagar och kalla vinterdagar, då brasan ofta var tänd i köket och där jag alltid, från första början, har varit välkommen, där det har bjuditss på god mat och kaffe, både i köket, framför TV'n och på altanen. jag tänker på alla promenader, nyårsafnar, födlsedagar, parmiddagar och inte minst köpet av vår allra första gemensamma lägenhet, som vi sedan har byggt upp och inrett tillsammans.

Det jag framförallt tänker på är dock den trygghet och tillit till varandra som vi succesivt har bygt upp genom åren, från den där jobbiga perioden hon hade innan vi blev ett par och nästan ett år framåt i tiden, inan det till slut blev vi, och alla år efter det, när vi har lärt känna varandras styrkor och svagheter, hur den andre reagerar och agerar i olika situationer, hur den andre tänker, ja, hur vi kort sagt har lärt känna varandra på djupet. Det är väldigt fint och bland det mest värdefulla man kan ha, trygheten i att veta att den andre hela tiden finns där, det finns alltid någon att luta sig mot, man är aldrig ensam. Det är mer värdefullt än man ofta tror och tänker på, förrän det inte finns där längre. Då först blir det påtagligt hur tomt det känns och hur mycket den där trygheten faktiskt betyder. Därför tror jag att jag kommer känna en tomhet då och då nu framöver, saknaden kommer slå till då och då, men samtidigt så skiljs vi som vänner nu och det betyder enormt mycket.

Det är något som är och känns viktigt för båda två, att vi fortfarande kan vara vänner. Med tanke på det så känns det också helt rätt att vi går åt varsitt håll nu och inte senare, när vi kanske, högst troligt eftersom vi inte har samma mål i livet eller samma intressen, har gått varandra på nerverna och kanske inte kan vara vänner heller. det vill ingen av oss, så därför blir det här nog bäst för alla i längden, men allt vi har upplevt och varit med om tillsammans, det kommer jag aldrig att glömma och det kommer alltid bevaras långt in i mitt hjärtta. Det är 5,5 väldigt fina år vi har haft tillsammans och det är inte utan att jag nästan fäller några tårar här nu när jag tänker på alla minnen och allt fint vi har haft tillsammans. Jag hoppas dock som sagt att vi kommer ha många och långa fina vänskapsår framför oss. Bara det känns faktiskt som en seger, för det är långt ifrån alla som kan vara vänner efter en separation, men att vi kan det, det känns väldigt bra, om än lite sorgligt just nu. det kommer dock att lägga sig och då kommer jag mest bara vara glad för att vi fortfarande har varandra.

Flytten

I helgen var jag en sväng i stugan, innan jag på kvällen packade och fixade det sista innan själva flytten i måndags. Jag tyckte inte att jag hade så mycket kvar, men det är mer än man tror att fixa sådär innan man ska flytta, så 00:30 var jag till slut klar med allt, utom städningen, för dammsugarmunstycket gick sönder när jag höll på att dammsuga, så det blev inget av med det.

i måndags vankades det då som sagt flytt för hela slanten.

Jag kände mig lite förkyld och jävlig på morgonkvisten, så Julian och jag tränade ingenting då. Vi hämtade bara nycklarna till lägenheten och sedan fick mormor dem när jag var på väg hem, för hon skulle dit lite innan oss och börja diska lite osv.

Mamma och pappa kom förbi med bilen och så körde vi några kartonger, så att mormor och mamma skulle ha något att göra när jag, pappa och Shep åkte till Ikea och köpte säng och soffa.

Jag hade tre presentkort där som jag fick när jag fyllde, plus att jag fick 20% på bäddmadrassen om jag var Ikea familymedlem, så det blev lite billigare än vad jag hade räknat med och det är ju alltid positivt.

Sedan drog vi tillbaka till nya lägenheten, mötte upp Julian och sedan fick han och jag kämpa och slita med att få upp både sängen och soffan för alla trappor, men efter mycket blod, svett och tårar var dem äntligen uppe och då åkte vi tillbaka till gamla lägenheten för att bära flyttlådor. Hela vardagsrummet var typ fullt med lådor, väskor och möbler som skulle flyttas med. Ett rent kaos var det, men till slut var allt instuvat och klart i kärran och sedan var det bara en etapp kvar, att bära upp allt till nya lägenheten.

Det var inga problem, men nu började dock folk bli hungriga, så när pappa åkte och lämnade tillbaka kärran köpte han med sig pizza. Vi tog alltså ett litet matbreak innan vi fortsatte skruva säng, soffa och hylla. Sängen och soffan gick bra, men hyllan ville inte sammarbeta, så när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen. En väldigt lång, men bra dag och jag blir så glad över att jag har den släkt och familj som jag har. De ställer upp, hjälper till, finns där och är bara allmänt bäst. Alla hjälper till och gör vad de kan på sitt sätt och det är så fint. Jag blir alldeles varm i kroppen.

Igår mådde jag ännu sämre än i måndags. Den långa flyttdagen tog nog ordentligt på min redan inte helt friska kropp. Egentligen skulle jag ha åkt till Norrköping och pratat goalball och parasport, men jag kände mig inte alls bra där på morgonen, så det blev inget. Istället sov jag till nästan 11:30 och efter det kändes det lite bättre, men jag var fortfarande väldigt låg och var på dåligt humör. Lite mat och kaffe fick dock skutan på rätt körl igen, med andra ord kändes det lite bättre efteråt och jag, mamma, pappa och Emma tog ytterligare en vända till nya lägenheten, där vi packade upp lite mer, satte ihop det sista på hyllan, satte upp lampor och gardiner och så fikade vi så klart i solen på balkongen.

Jag tror det kommer bli skitbra på lite längre sikt, men just nu känns det mest konstigt. Vi har ju ändå nästan bott här i tre år, men nu är det över. Jagg ska dock vara kvar här den här veckan också, för att vara kattvakt när Jennifer är i Spanien. Sedan ska jag vara i stugan hela nästa vecka och då får Linda vara kattvakt tills Jennifer kommer hem och sedan är jag done i den här lägenheten, vilket som sagt känns väldigt konstigt, men jag tror ändå att det kommer bli skitbra och det är nog det bästa för alla parter ur ett längre perspektiv, även om det just nu känns väldigt vemodigt. Det känns liksom inte verkligt, det har inte sjunkit in än, att jag faktiskt inte kommer bo här mer, det här är inte mitt hem längre, även om jag så klart kommer vara välkommen att hälsa på. Well, jag tror som sagt att det kommer bli jättebra på sikt, nya lägenheten känns bra och jag tror att jag kommer trivas bra där!

Jag avslutar med att bli lite centimental och nostalgisk, för det här var nog det sista inlägget skrivet i den här lägenheten. Det första inlägget minns jag också. Det var ganska tidig morgon, vi hade inte hunnit packa upp allt, TV-hyllan låg i delar på vardagsrumsgolvet, jag satt i soffan och tittade ut i köket och funderade på hur vi skulle ha soffan och TV-hyllan, om det skulle stå som det gjorde då, eller om vi skulle vända på det. Det blev som det stod då kan jag nu avslöja, såhär nästan tre år senare. Det är många minnen härifrån och jag kommer att sakna den här lägenheten, men nu vänder vi sida i livets bok och ett nytt kapitel ska precis ta sin början... häng med mig på det!

Hektiska dagar och hisnande glasspriser!

Som jag skrev för några inlägg sedan så var jag och Julian i Mjölby hela förra veckan. Det var återigen dags för Sportis camp, där barn i mellanstadieåldern får prova på massa olika idrotter under fyra dagar, däribland goalball. Det var femte året i rad vi var med och flera av kidzen sa att det var en av höjdpunkterna på hela veckan. Det är naturligtvis väldigt kul att höra. Barnen uppskattar det väldigt mycket, de får testa något annorlunda, använda sinnena på andra sätt än vad de är vana vid, de fascineras, imponeras och har väldigt kloka tankar och reflektioner efteråt.

Hela veckan flöt på, med ett undantag. Tisdagen. Där blev det lite smått panik en stund på morgonen. Julian hade nämligen sovit dåligt både natten till måndagen och tisdagen, hade fått tilltagande huvudvärk under måndagen och svimmade nästan när han gick upp på tisdagen. Han var rädd att det skulle vara något kopplat till den hjärnhinneinflamation som han hade i vintras, så han åkte in till US där på morgonen. Det innebar samtidigt att jag stod där utan hjälp för dagen och att jag skulle ta hand om ett gäng mellanstadiebarn helt själv. Det kan vara lättare sagt än gjort när man inte ser och jag ska inte förneka att jag var väldigt nära på att ställa in dagen och meddela att vi inte kunde komma den dagen, men Jennifer sa att det skulle gå ändå, att ledarna i de olika barngrupperna kan hjälpa till att dömma osv. så jag bokade färdtjänst så jag ö.h.t. skulle komma dit i tid inan första gruppen, varefter jag letade efter telefonnummer till hon som är ansvarig för hela arrangemanget, utan att hitta något, så jag mailade henne och hoppades att hon skulle se det under dagen och det gjorde hon. Hon kom förbi efter första gruppen, där barnen hjälpte till en del och där ledarna fick agera domare och bollkallar.

Vi pratade kring resten av dagen och jag konstaterade att lunchen var mitt största problem. Innan lunch hade jag en håltimme, så jag kunde inte haka på gruppen innan lunch till maten heller, men det löste vi också och hela dagen flöt sedan på, plus att jag fick in ett eget träningspass där under håltimmen också. När jag kom hem var jag dock svintrött och slocknade innan kl. 21 den kvällen.

Julian var imponerad av mig och sådan tur var så var det inget kopplat till hjärnhinneinflamationen, så resten av veckan flöt på som den skulle.

Fyllde år gjorde jag förra veckan också. Min födelsedag tillbringade jag alltså i en idrottshall med ett gäng kidz i Mjölby, men jag fick iaf kafe, chokladpuddingtårta och paket på sängen på morgonen och efter dagen i Mjölby firade vi mig hos mamma och pappa med grillat kött med div. tillbehör, kakor, tårtor, presenter och framförallt, min fina släkt och familj. En fin och lyckad dag måste jag säga.

Sedan vankades det midsommar framåt helgen och det blev en extremt lugn historia det här året. Jag hade inget att göra, så jag åkte med mamma och pappa till faster och farbrors stuga, första gången jag var där, och åt midsommarlunch med hela deras gamla gäng. Det var faktiskt uppehåll och vi kunde sitta ute hela tiden.

Jag var sedan hemma runt kl. 16 och resten av dagen och helgen var väldigt lugn. Jag var ensam hemma och gjorde inte så mycket mer än att flyttpacka. Det går framåt, det är inte överdrivet mycket kvar att packa och på måndag går flyttlasset, så nu är det nära.

Med tanke på flytten så har jag och Julian varit i Berga och tränat vägar nu under de senaste dagarna. Jag känner att jag vill känna mig trygg i både den busslinjen och vägen från bussen till lägenheten och tillbaka igen redan när jag flyttar och det tror jag att jag kommer att göra, för redann nu sitter både busslinjen och vägen relativt bra, så ge det några gånger till så lär det inte vara några problem.

Vi har också bytt ett par shorts jag fick när jag fyllde, men som var för stora, varit på Ikea och kollat soffa och säng och jag har dessutom fyllt min machokvot för ett bra tag framöver. Jag har väldigt svårt för hela machokulturen i stort, det är nästan så långt ifrån mig man kan komma, men på gymmet i onsdags var jag bara tvungen att testa maxvikten på bensparken, 115kg, bara för att se om jag kunde. Det kunde jag. Fyra reps blev det, men nu är som sagt min machokvot fylld för ett bra tag framöver.

Ytterligare en sväng till Ikea har jag också hunnit med. Jag, pappa och Shep var där i onsdags, kollade status för både säng och soffa inför på måndag, då jag ska köpa båda två i samband med flytten. Soffan hade jag redan bestämt mig för innan vi åkte dit, det blir en likadan som mamma och pappa har, en tidafors, såå jäkla skön! Säng hade jag betydligt mer bekymmer med. Det stod mellan framförallt två olika madrasser, en likadan som jag har haft nu, eller en lite lyxigare med memoryskum. Det blev den senare, efter att jag provat och provat i nästan en timme och pappa och Shep nästan blivit lite irriterade för att jag tog så lång tid på mig, men nu ska det förhoppningsvis bli bra.

Slutligen måste jag bara nämna det här med glasspriserna. Jävlar vad dyrt det har blivit!
Julian och jag tog en promme från Berga till Johannelund igår, efter att vi tränat vägar i Berga, och på vägen köpte vi varsin glass som vi åt i solen. En Magnum Double Coconut blev det för mig. 25kr kostade den! För en glass!

Ja, jag vet att det numera är normala priser för en glass, men någonstans lever jag kvar i min barndom när en Magnum kostade 14kr, en Daimstrut var dyrast med 15kr och Nogger, 88:an och alla de där kunde du få för 8kr. pigelin var billigast med 6kr. Idag kostar en Nogger 18kr, alltså 4kr mer än en Magnum kostade back in the days, och magnumen idag, ja, den är 11kr dyrare än förr om åren. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om jag helt enkelt inte har hängt med i prisutvecklingen, men 25 jävla kronor för en glass, det är det inte värt känner jag. då köper jag hellre en mjukglass för 5kr på Ikea. Kanske är jag snål och ibland får man unna sig glass ändå, oavsett vad det kostar, men även om jag unnar mig så svider det lite att lägga så mycket pengar på en enda glass. Kanske är jag som sagt snål, but that's how I am...

Det går bra nu!

Den här veckan är jag i Mjölby och visar goalball för kidzen på Sportis camp igen, men mer om det i ett annat inlägg.

Nej, nu ska det istället handla om mig själv och mitt liv.

För några veckor sedan skrev jag ju om att ni gärna fick hålla en tumme eller två för mig. Jag hade då varit på anställningsintervju, var en av tre sökande till tjänsten och hade goda feelings efteråt. Dessutom hade jag vågat språnget, jag hoppade, tackade ja till en lägenhet, trots att min ekonomiska status inte var säkrad. I sämsta fall hade jag alltså kunnat stå där med en lägenhet som jag inte hade kunnat betala annat än med mina sparade pengar och med en ännu större press att få en inkomst fortare än kvickt.

Nu blev det inte så, för vet ni???
Jag fick jobbet!!!

Efter intervjun sa de att det kunde ta upp till två veckor att få besked, men bara två arbetsdagar senare ringde ordföranden från distriktet, som jag också känner sedan många år tillbaka, och gratulerade mig till tjänsten. Alla i styrelsen var helt eniga och wow, alltså, den lättnaden jag kände då, det var verkligen som att en sten lätade från hjärtat. Jag blev så glad, bitarna föll på plats, min magkänsla efter intervjun var rätt, det var rätt att chansa på att tacka ja till lägenheten och jag blev helt enkelt så upprymd att jag inte kunde sova. Det här var nämligen precis innan läggdags, men nej, jag kunde inte somna förrän runt 04:30 den natten.

Själva samtalet var också en historia för sig.
Hon ringde först till mig, men jag svarade inte, för jag hade inte numret inlagt och fick ingen träff när jag googlade på det, så jag trodde det var någon försäljare eller något.
Till slut ringde hon Jennifer också och hon fick träff på numret, så då ringde jag tillbaka. Då hade det gått nästan två timmar från det att hon hade försökt få tag på mig från början...

I vilket fall, kan ni förstå min lycka?
Det här blir min första "riktiga" anställning och den tryggar dessutom min ekonomi nu när jag kommer flytta och bo själv framöver. Tjänsten är dessutom på halvtid, vilket jag tycker är perfekt, eftersom den då går att kombinera med idrottssatsningen, så det här mina damer och herrar, det här kommer bli skitbra!

Lägenheten var jag och Julian inne och signade tidigare i veckan, så där är allt klart och jag får tillgång till den om drygt en vecka. Vi kommer då att flytta mina grejer, men själv kommer jag att bo kvar här i någon vecka till, eftersom att Jennifer är i Spanien just då och jag är kattvakt. Så jag och Samson blir hemma då och veckan efter ska jag vara helt ledig och bara ta det lugnt i stugan tillsammans med släkt och familj. Därefter flyttar jag "på riktigt".

Så ja, sammanfattningsvis kan man väl säga att det går ganska bra nu. Jobb och lägenhet inom loppet av några veckor, det är inte illa!


#Varfemtekvinna

Bloggerskorna och poddtjejerna Matilda och Andrea har nyligen gjort en poddserie i sex avsnitt som heter #Varfemtekvinna.

Syftet med serien är att belysa, ta upp och prata om alla sexuella trakaserier och ofredanden som sker överallt och hela tiden ute i samhället,på jobbet, i skolan, på bussen, på krogen, i mataffären, ja, u name it.

Det handlar inte bara om det som de flesta först och främst tänker på och som man vet menas med "våldtäckt", det handlar om en klapp på rumpan, små kommentarer om utseende eller kläder, visslingar, anspelningar av olika slag, sjargånger, skämt, ja, patriarkala strukturer och förfördelade områden i stort.

Jag tycker hela grejen är klockren och det är såå viktigt att ta upp och prata om detta!
Det handlar inte om att alla män är svin eller att dra alla män över en kant, jag är själv man, men tycker det är minst lika viktigt att ta upp för det, för det handlar om samhällsstrukturer, kulturer, beteenden och sätt att vara. Det handlar om skuld och skam, om att förminska och bagatelisera, om så djupt rotade mönster, värderingar och beteennden som vi automatiskt lärs in i utan att vi ens tänker på det, för att det ligger så djupt, men som vi först och främst måste medvetandegöra och belysa och därefter få bort. Det handlar om jämställdhet och att vi i Sverige på ytan kanske har kommit långt på den fronten jämfört med många andra länder, men där det fortfarande är oerhört långt kvar.

Under seriens gång gästas tjejerna bl.a. av handbollsprofilen Linnea Claeson, som har blivit väldigt stor genom sitt engagemang och offentliggörande av sexistiska kommentarer och anspelningar som hon har fått riktade till sig genom sitt Instagramkonto Assholes online. Katarina Wennstam, som både skriver böcker, debaterar och föreläser om det här gästar också tjejerna och jag tycker verkligen att ni ska lyssna igenom den här serien om ni inte redan har gjort det. Den finns där poddar finns och är såå jäkla viktig och bra!

Basväst

Jag är lite sugen måste jag säga.

Vad är det då jag pratar om?
En basväst, va är det för något?

det är alltså som en väst,eller rygsäck, som du sätter på dig när du lyssnar på musik i dina lurar.
Syftet är att du ska känna basen i hela kroppen, ungefär som om du är mitt på dansgolvet ute på krogen.

Nisse hade köpt en sådan på förra lanslagslägret vi hade. Jag skulle ha testat då, men hann inte, så det får bli en annan gång.

Jag kan dock inte förneka att jag är väldigt sugen.
Dansgolvet på krogen är kanske inte direkt min hemmaarena, men jag älskar bas och "musik ska kännas" är lite av mitt måtto, och jag blir inte mindre sugen när jag ser videon nedan.

Flossy Carter är precis som jag när det gäller preferenser för musik och jag har kollat en hel del på hans kanal, både när jag skulle köpa mina lurar och min trådlösa högtalare. han testar all möjlig ny teknik, men mycket hörlurar och högtalare. här har han så klart också gett sig på basvästen.

Så, vad säger ni, är det något för er?


Håll en tumme eller två!

Nu vill jag att ni håller en tumme eller två för mig.

Som jag har berättat tidigare så fick jag hem mitt examensbevis för några veckor sedan. Nu har jag också varit på anställningsintervju. Det är SRF (Synskadades riksförbund) Östergötland som söker en ombudsman. Jag var på intervju i torsdags och känslan är god. Flera inkörda inom SRF sa redan innan jag skickade in ansökan att jag skulle passa bra till tjänsten. Nu är jag en av tre sökande och jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få det där jobbet!

Dels tror jag att det skulle vara ett jobb som passar mig väldigt bra, jag skulle tycka att det var roligt, dels skulle det vara av stor vikt för min framtida ekonomi. Det är nämligen så att jag letar ny lägenhet för tillfället. Varför tänkte jag gå in på mer i ett annat inlägg, men i vilket fall tackar jag gud för att jag ställde mig i bostadskö relativt tidigt. Mina poäng räcker nämligen ganska långt just nu och jag blev erbjuden en tvåa för ungefär en månad sedan. Jag och Julian var där och tittade, fastnade där och pratade med tjejen som höll i visningen i över en timme, men efter mycket övervägande bestämde jag mig ändå för att tacka nej till den. Min ekonomiska situation kändes för osäker. Jag har ingen större inkomst i nuläget och kan inte få varken bostadsbidrag eller socialbidrag, eftersom att jag har "för mycket" medel på banken, pengar jag naturligtvis helst inte vill ta av för att betala hyran. De vill jag investera i något, inte använda dem till något jag aldrig får tillbaka något för.

Nu dök det upp en likadan tvåa någon vecka senare, i samma upgång som den förra, en tvåa som de dessutom skulle fräscha upp ganska ordentligt innan inflytt. Jag stod som etta i kön på den och återigen, efter noggrannt övervägande, bestämde jag mig den här gången för att hoppa. Jag tackade ja till den, trots att jag inte vet hur det blir med jobbet. Det känns lite som att hoppa utför ett stup, att blunda och bara göra det, lita på magkänslan och att det blir bra. Jag tror det är nyttigt att göra så, att komma ur sin comfort zone ibland, och man brukar ju dessutom säga att man måste våga för att vinna. Nu vågadr jag, så jag hoppas att jag vinner, men det går inte att komma ifrån att det känns lite läskigt...

Till slut måste jag bara rosa Facebookgruppen Fredagspoddens vänner, grundad av Hannah och Amanda, som de flesta vet producerar Fredagspodden. Det är så mycket kärlek, stöttning, fina ord och pep i den där gruppen, aldrig någon tråkig stämning, inga påhopp eller annat tråkigt. Alla stöttar varandra och ger värmande ord och kommentarer. Folk vill ha tips på allt från mer lättsamma saker som resmål, restauranger och smink till mer tunga saker som livskriser av olika slag, ångest och stress. Gemensamt för allting är dock att alla håller en god ton och alla är så snälla och vänliga, tipsar varandra och ger en bit av sig själv för att hjälpa någon annan.

jag outade min situation i all korthet just i denna grupp, kände att jag behövde lite stöttning och en hållen tumme eller två, för det är mycket tankar som snurrar kring allt det här. Viss respons hade jag hoppats på, men det jag fick, det hade jag aldrig vågat hoppas på. I nuläget är det 152 reaktioner och 45 kommentarer. Alltså wow, det är så häftigt tycker jag! Att helt främmande personer ger så mycket pepning och stöttning till varandra, till någon man inte ens känner. Det är så stort, så fint och jag blir alldeles varm och lyrisk. Tänk att vi människor har så mycket kärlek att sprida och ge till varandra, bara vi vågar blotta oss litegrann, öppna oss och inte hålla ett stoneface hela tiden för att vi är rädda att falla eller visa oss svaga, det är så fint!

Fotomodell och examensbevis

Vy_over_sjon_i_stugan

I onsdags var jag fotomodell för första gången i mitt liv.

Det var Studentbostäder som skulle ta nya foton för sina kanaler och där ville de fokusera på mångfald, med syfte att visa på att deras miljöer och bostäder är tillgängliga för alla, oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsnedsättning etc.

De annonserade ut det hela via Facebook, men fick inte tag i någon med en funktionsnedsättning, allra helst en synnedsättning, där. Därför kontaktade de LHIF och Agneta på vårt kansli tipsade vidare det till mig. Jag skickade in en intressekoll och kom med.

Klockan ringde 05:33 på morgonen och strax innan klockan 08:00, när det redan var jättevarmt och soligt ute, samlades jag och ett gäng andra studenter utanför byggnaden där vi i huvudsak skulle vara. Vi hade fått ett dagsschema innan dagen och det skulle bli en fullspäckad dag, där varje foto skulle ta ca. trettio minuter.

Alla som var där skulle inte vara med på alla foton, men det blev en väldigt lång och fullspäckad dag, där jag bl.a. var med och fotades när jag satt hemma vid köksbordet i min studentlägenhet med ett glas juice, en kopp kaffe och höll på att packa ner datorn för att dra iväg till skolan, ett foto "på språng", när vi var på väg ner för en trapp, från vårt boende till skolan, ett träningsfoto på innebandy, där jag gör latsdrag och kör crosstrainer i bakgrunden och ett annat foto där jag lyfter en hantel från ett hantelställ, ett foto på en förferre, där vi åt pizza och minglade runt i en studentlägenhet och ett foto när vi spelade sällskapsspel i ett uppehållsrum i anslutning till ett gemensamt kök.

Det var som sagt en lång dag, men kul var det och alla fick träna på sin engelska större delen av dagen, eftersom det var folk från både Indien, Wales och Spanien där. Jag kan säga att jag inte är särskilt bekväm med att prata engelska sådär. Det liksom låser sig. Jag förstår nästan allt, men att prata själv, nej, det gillar jag inte.

Jag åkte sedan hursomhelst direkt därifrån till mamma och pappa, för att fira syster, som också fyllde i onsdas. Det var som sagt kanonväder då, så vi satt ute hela kvällen, åt grillad fläskfilé och kyckling med div. tillbehör och sedan fika med hembakta bullar, Dumlekakor och vanilj/halloncheesecake.

Behöver jag ens säga att jag somnade på två röda när jag till slut kom hem?

Förra veckan fick jag också hem mitt examensbevis och sju års studier är därmed äntligen över!

Det firade vi lite i stugan igår, dit jag åkte med syster och hennes sambo. Mormor, moster, morbror och kusiner var också där och vi skålade i rödvin ute på verandan, för igår var det återigen en helt fantastisk sommarkväl, trots att det "bara" är slutet av maj. vi satt ute i shorts och T-shirt tills klockan var en bra bit över nio och det var knappt ens kallt.

Det var också första gången i år som jag sov över där och det är alltid lika underbart att vakna där på morgonen, särskilt sådana dagar som det har varit idag, strålande sol och över 20 grader redan klockan 9 på morgonen. jag hade t.o.m. satt klockan för att vakna relativt tidigt, bara för att hinna uppleva morgonen där i stugan, för det är verkligen något utöver det vanliga, finns ingen bättre plats att vakna på när det är så fint väder ute, jag bara älskar det!

Under dagen tog jag också årets första dopp. Det var inte varmt i vattnet, men det svalkade och efteråt var det skönt att soltorka på en handduk på bryggan.

nu är jag nästan bara hemma och vänder, för imorgon ska vi dit igen, för då ska vi fira mors dag där.

Jag hoppas att ni har njutit och njuter lika mycket av det här fantastiska vädret som jag har gjort och gör!


Staden som försvann

I ett avsnitt av Creepypodden pratar Jack Werner om Ashley, staden som försvann.

Det handlar helt enkelt om en liten stad med 679 invånare, som upphörde att existera natten mot den 17 augusti 1952. Den natten, närmare bestämt kl. 03:28, rapporterades en kraftig jordbävning med 7,9 på richterskalan. Dess epicentrum beräknades ligga rakt under staden Ashley och när myndigheterna kom dit återstod bara en 900 meter lång och 500 meter bred pyrande och glödande klyfta i marken, där Ashley tidigare hade legat. Staden var alltså borta.

Det stannade dock inte där, för tretton dygn senare och efter tolv dagars sökande efter överlevande, utan resultat, noterades en ny jordbävning, som uppmätte 7,5 på richterskalan. Dess epicentrum beräknades också vara precis där Ashley tidigare hade legat. När myndiheterna återigen kom dit hade klyftan i marken slutit sig och där fanns nu ingenting kvar.

Det är skrämmande bara det att en hel stad upphör att existera p.g.a. en jordbävning, men det blir ännu mer skrämmande när man tittar på händelserna som rapporterades innan den första jordbävningen, när staden försvann i klyftan.

Det började redan åtta dagar innan, alltså den 8 augusti kl. 19:13, då en man rapporterade märkliga fenomen på himlen över Ashley. det beskrevs som en mindre svart öppning i himlen och efter det första samtalet till polisstationen i grannstaden Hays blev de mer eller mindre nedringda från folk i Ashley som såg samma sak. I städer runtomkring märkte man dock ingenting. Hays beslutade då att skicka dit en polis för att undersöka saken morgonen efter.

Sagt och gjort, man skickade dit en polis, men kl. 07:54 fick polisstationen i Hays ett samtal från sin utskickade polis om att han hade kört vilse, trots att han bara följt den raka vägen som ledde till Ashley. På något sätt hade han dock bara kört och kört, utan att komma fram till ashley och istället kommit tillbaka till Hays, utan att han svängt av eller vänt om. Detta var mycket märkligt tyckte man, så två timmar senare skickade man ut sju av stadens nio polisbilar för att undersöka saken. Alla tog den enda vägen till Ashley, men alla kom till samma slutsats. Vägen som var den enda väg som ledde till Ashley hade slutat leda dit och ledde istället tillbaka till Hays igen.

Under tiden hade polisstationen i Hays fortsatt att bli nedringda från invånare i Ashley, vilka rapporterade att den svarta öppningen i himlen hade växt sig större.

Senare på kvällen fick polisstationen i Hays ett samtal från en kvinna i Ashley som rapporterade sina grannar som försvunna. De hade tidigare under dagen försökt lämna staden i sin bil, utan att komma tillbaka. Ingen i Hays hade heller noterat bilen längs den enda väg som ledde från Ashley, alltså samma väg som poliserna tidigare hade försökt ta utan att lyckas.

Mysterierna i Ashley fortsatte, för kl. 07:38 den 10 augusti fick polisen i Hays rapporter från ashley om att staden var försänkt i mörker. Solen hade helt enkelt inte gått upp. En helikopter från Topeka flög då på begäran av polisen i Hays över Ashley för att försöka få fram vad som var fel i staden, men Ashley kunde då inte observeras från luften.

Dagen efter, den 11 augusti kl. 12:43, fick polisen i Hays ett samtal från en mor som menade att hennes dotter hade börjat konversera med sin far. Fadern hade dött i en bilolycka tre år tidigare, men dottern ville nu ut i mörkret för att "göra dem sällskap". Därefter mottog man 329 ytterligare samtal med liknande innebörd, där stadens barn hade börjat prata med avlidna släktingar.

Natten mot den 12 aaugusti försvann sedan alla 217 barn i Ashley. Hays ringdes ner med inte mindre än 421 samtal om detta, men i brist på bättre råd sa man bara åt de som ringde att stanna inne och inte gå ut för att leta efter de försvunna barnen.

På eftermiddagen den 13 augusti fick hays ett nytt telefonsamtal från Ashley. Nu rapporterades en avlägsen men tilltagande eld i syd. Den rapporterades som ett ”ljusstarkt rött och orange sken som tycktes fortsätta långt upp i himmeln". Kom då ihåg att mörkret hade lagt sig över Ashley, eftersom att solen inte gick upp, att alla stadens barn hade börjat prata med avlidna släktingar och därefter försvunnit. Förstå då att paniken nog började bli ganska stor i den lilla staden, samtidigt som ingenting kunde observeras utifrån, nej, staden syntes inte ens utifrån och vägen dit leedde inte längre dit.

Resten av dagen den 13 augusti fortsattes det att rapporteras om elden i syd, vilken tycktes spridas norrut och dessutom komma direkt ur den svarta himlen.

Kl. 00:09 natten mot den 14 augusti kom det sista samtalet om elden från Ashley. Då rapporterades det att elden hade växt sig så stor att hela samhället tycktes bada i dagsljus från den.

Samtalet avbröts abrubt och nästa samtal till Hays kom inte förrän över ett dygn senare. Då rapporterade en april Foster att hennes son, som dog året innan, och alla de andra som hade dött eller försvunit, hade kommit tillbaka natten innan. De kom tillbaka och de letade efter alla levande som fanns kvar i Ashley. Vissa öppnade sina dörrar för dem, menade Foster, och sedan hördes bara skrik innan husen började brinna och föll samman. Foster själv gömde sig i sitt hem, men mitt under telefonsamtalet till Hays hördes krossat glas, dämpade fotsteg och en röst som frågade efter mamma och var hon gömde sig. Sedan ett skratt och "mamma, jag hittade dig".

Samma natt uppmättes den första jordbävningen och morgonen efter återstod bara en 900 meter lång och 500 meter bred pyrande och glödande klyfta i marken, där Ashley tidigare hade legat.

Min sammanfattning är inspirerad av Jack Werners återgivande av storyn på creepypasta.se och hela fenomenet finns återgivet på Youtube, om ni hellre vill lyssna på det. Här nedan har ni det.


Nostalgitrip med barnprogram

De senaste dagarna har inte varit roliga. Känner mig fortfarande tom efter i lördags och har typ inte lust att göra någonting.

jag vet ju att det kommer bli bättre, för, som jag skrev i förra inlägget, glöden och pasionen för det här laget kommer aldrig att dö, men just nu är det jobbigt. Det får det dock vara och som leksing är man van, hur ont det än gör att säga det.

Nåväl, nu ska jag inte tråka ut er med mina hockeytankar och känslor. Nej, nu tänkte jag istället att vi ska ta en trip till barnprogrammens värld.

Jag bara älskar ju nostalgi och igår satt jag därför och tittade igenom massa gamla themes till olika barnprogram från min barndom på 90-talet, för att komma på andra tankar och ha något att le åt.

Därför tänkte jag att vi kan köra en liten tävling, ni mot mig.
Jag slänger upp ett par klipp med olika barnprogram, så får vi se om ni känner igen alla. Jag klipper de flesta och här nedan listar jag dem i den ordning de kommer i klippen och så får ni också, som lite bonusmaterial, en liten kommentar om min relaion till programmet.

Sedan får ni gärna kommentera med hur många ni känner igen och om ni tar några av de jag inte kan. Kom också ihåg att jag enbart har gjort det här på ljudet, eftersom att jag inte ser själva klippet. Kanske står det vad vissa program heter och då har ni en enorm fördel mot mig, men den bjuder jag på!

Är ni redo?
Då kör vi!

1, Disneydags - Åh det var en klassiker på fredagkvällarna! Jag satt alltid i min saccosäck framme vid TV'n och alltid hade vi chips eller ostbågar.
2, Nalle Puh - Tittade aldrig särskilt mycket på det, men minns jag rätt så hade en granne en Nalle Puh-film som vi lånade ibland.
3, Bumbibjörnarna - Samma sak här, tittade inte jättemycket på det, men här är jag säker på att grannen hade en film som vi lånade. Gramse och Ulrik minns jag särskilt, men fråga mig inte varför.
4, Pif oc Puff/Räddningspatrullen - Förknippar det med Disneydags. Minns inte om det var huvudinslag i programmet någon gång, eller om det bara var korta snuttar mellan de båda huvudprogrammen i programmet, om ni hänger med, men tror det var med som huvudprogram under en period.
5, darkwing duck - Såg faktiskt nu att det hette "Darkwing", jag har alltid sagt "Daquin". Minns inte exakt vad som utmärkte just Darkwing duck, alla de där, Darkwing duck, Ducktales, Quack pack och alla de där flyter liksom ihop...
6, Ducktales/Ankliv - Det här är iaf den klassiska med Joakim von Anka, knattarna och Kalle. Tyckte det var riktigt bra och förknippar det också ganska mycket med Disneydags.
7, Luftens hjältar - Tittade inte så mycket på det på TV, men minns att jag hade ett kassettband med Luftens jältar och det var bra tyckte jag. Minns att jag lyssnade på det ett år när vi åkte och skulle fira midsommar och det handlade om "Baron von Brumwald".
8, Långbens galna gäng - Det här är också nästan synonymt med Disneydags. Det var riktigt bra tyckte jag. Långben och Max bodde grannar med Petter och PJ, Max och PJ umgicks och kom bra överrens, men deras pappor gick inte alls ihop. Riktigt bra!
9, Bolibompa - Den gamla klassiska Bolibompasignaturen, så som den ska vara!
10, Björnes magasin - Ett av mina favoritprogram. Bolibompa kl. 18:00 på vardagarna och mina favoritgäster var "Eva", "Robban" och "Anders med saxar". Minns ni?
11, Trasdockorna - Tyckte faktiskt det var ganska dåligt när det begav sig, men visst är det en klassiker och jag minns särskilt "Påsen", ni vet, han den tjocka med potatisnäsa och svart hår, om jag minns rätt.
12, ?
13, Bo-ko - Minns knappt ens vad det handlade om, men signaturen kommer jag ihåg!
14, Dr. Snuggles - Det tittade jag typ aldrig på, tror det kom när jag började bli lite gammal för barnprogram, så tyckte det var ganska dåligt.
15, De vilda djurens färd - Tror det hette något sådant. Var riktigt bra tyckte jag. Räv var ledare för gruppen och så minns jag Mulle, som alltid hängde på Grävling, och Grävling, han var den gamle och kloka i gruppen. I något avsnitt blev Grodan överkörd kommer jag ihåg.
16, Mumin - En till favorit. Sändes på lördagsmorgnarna om jag minns rätt. Då fick vi träffa Mumin, Hemulen, Lilla My, Snusmumriken, Stinky och alla de andra. Åh vilken klassiker!
17, tintin - Älskar Tintin! Sändes antingen efter Mumin på lördagarna, eller på söndagar, minns inte riktigt, men tror det var lördagar. Tintin kan jag fortfarande sitta och titta på om jag ska vara ärlig. Mina favoritavsnitt är Tintin i amerika, De sju kristallkulorna, Solens tempel, Kox i lasten och Tintin i Tibet.
18, ?
19, ?
20, ?
21, Kommisarie Gadget - Också en klassiker! Gadget hade allt han behövde i sin hatt och hans armar och ben hade fjädrar i, så de kunde bli hur långa som helst. Han hade sin Gadgetbil, vad den nu hette, och han hade en tjej som medhjälpare, men vad hon hette har jag faktiskt glömt. De var i vilket fall ute på olika uppddrag och det var lite action i det hela.
22, ?
23, Spindelmannen - På tal om action ja... Spindelmannen sändes i TV4 på söndagarna och var nog mitt favoritprogram som liten. Jag hade de flesta gubbarna i serien som actionfigurer, Kingpin, Rino, Schocker, Dr. Octepus, Venom, Kameljonten, Lizard, Hobgoblin, Mystereo och alla de andra, och det fanns allt från gubbar till Spindelmannenhus och Spindelmannenbil. Jag hade även en Spindelmannenmask i plast och en Spindelmannenhand som kunde skjuta iväg en plastbricka som skulle föreställa nät. Ja, Spindelmannen var kort sagt megastort på 90-talet. Är det det fortfarande? Någon som vet?
24, Sailor moon - Det var också riktigt bra tyckte jag. Japanskt från början, men översattes till svenska. Sailor moon och alla de andra Sailorhjältinnorna slogs mot universums onda makter och de där klassiska fontäntårarna när man gråter i tecknade serier var ett stående inslag.
25, Thunder cats - Tror det här gick på cartoon Network. Är inte säker på att det är det programmet jag tänker på, men om det är det så var det riktigt bra tyckte jag. Katterna var ett slags superhjältar och hade bl.a. ett häftigt flygplan tyckte jag.
26, ?
27, Denver, the last dinosaor - Det här kommer jag knappt ihåg och vet knappt vad det handlade om... Någon som minns bättre?
28, Saber riders - Det här minns jag inte heller. Introt låter som något actionliknande och skulle jag se ett avsnitt kanske minnena skulle komma tillbaka, men bara genom introt kan jag inte placera det...
29, ?
30, Cartoons barnklubb - Någon reklamgrej som gissningsvis ick på Cartoon Network.
31, Zelda - Visste knappt att det fanns som serie. Jag har bara spelat TV-spelen, särskilt det första till NES, men faktiskt aldrig sett det på TV.
32, Turtles - Grannen hade flera turtlesfilmer som vi lånade. En kompis hade också några filmer, men jag hade inga egna. Turtles var dock riktigt häftiga tyckte jag och hade några Turtlesfigurer också.
33, ?
34, ? - Känner så väl igen det här, men kan inte placera det. Vet att vi höll på med det där en del när vi lekte, både med gubbar och på rasterna i skolan, "jag har styrkan!"...
35, ?
36,, dino riders - Det här verkar också vara lite actioninspirerat, men jag kan inte påminna mig att jag har sett det. Samma sak här som med Saber riders, skulle jag se ett avsnitt kanske minnena skulle komma tillbaka...
37, min lilla ponny - Grannen hade flera My little pony-filmer också, haha, vi lånade många filmer av grannen, och mina systrar älskade de här. De hade flera hästar som leksaker också och även jag tyckte att programmet var ganska bra. Vad alla hästar hette minns jag dock inte. Någon annan som minns?
38, Vår Önskeskog - Ingen aning om vad det är för program, men namnet tog jag på introt iaf.
39, Familjen Flinta - En riktig Cartoon Network-klassiker! Vi hade inte Cartoon network hemma, så vi fick se det här när vi var hos farmor eller hos moster och morbror. Det var inget av mina favoritprogram på CN, men det är ju en riktig klassiker!
40, Stoppa duvan - Det gick också på CN. Minns inte vad det egentligen handlade om, men introt minns jag och minns även att avsnitten var ganska korta.

1, Walt isney home video - Visades innan varje Disneyfilm på VHS. Minnen!
2, Lucky Luke - Såg aldrig Lucky Luke, men det var reklam för det på nästan alla Disneyfilmer vi hade minns jag.
3, Tazmania - Åh, det var så bra tyckte jag. "Taz" kallade vi det, för han det i huvudsak handlade om hette ju Taz. Han var en tazmansk jävul och kunde inte prata. Han gav bara massa ljud ifrån sig och kunde virvla iväg som en virvelvind. Hans pappa kallade hans mamma "min lilla sockertopp" minns jag. Varför jag minns det vet jag inte, men jag minns också ett avsnitt där Taz hade ätit för mycket socker och skulle dra ut en tand. Varför jag minns just det vet jag inte heller, men det gör jag.
4, ? - Känner igen det, men kan inte placera det...
5, Bonkers - Minns knappt vad det handlade om, men att det hette Bonkers minns jag.
6, ?
7, Johnny Bravo - Åh, han är kung! Såå bra! Hade det gjorts idag hade det dock aldrig fått sändas, inte en chans! Så sexistiskt och macho som det är, nej, inte en chans, men bra är det, riktigt bra! Johnny, med sitt stylade gula hår, solglasögon, asbiffiga överkropp och skitsmala ben, försöker imponera på alla tjejer, raggar järnet och är en riktig machosnubbe. Egentligen vet jag inte varför jag tycker det är så bra, men det är det.
8, ?
9, ?
10, Scooby-doo - Gick också på CN. Det var, precis som Familjen Flinta, helt okej, men ingen superfavorit där. En klassiker är det ju dock definitivt!
11, ?
12, Ghost busters - Har egentligen aldrig sett det, men det måste väl ha ett av de mest välkända introna som någonsin har gjorts? Alla känner ju igen Ghost busters!
13, rugrats - Eller "Tommy" som vi kallade det. De små bebisarna, Tommy, Chucky, som var rädd för allt, tvillingarna Phill och Lill och i viss mån deras "stora" kusin, Angelica, typ fyra bast, hittade på massa saker som ledde till äventyr av olika slag, oftast hemma i det egna huset, där pappa Stu och mamma Didi mestadels var ovetandes om vad bebisarna försökte företa sig. Ofta var det bebisarna mot Angelica, för hon och hennes katt, Fluffy, var "dumma".
14, Super Mario - Tittade egentligen aldrig på det på TV eller film, men introt tar alla ändå, jag lovar.
15, ?
16, Familjen Adams - Gick också på CN, men såg det inte jättemånga gånger vad jag kan påminna mig och det var väl inte heller direkt någon favorit där...
17, Transformers - Har aldrig sett det, men tog det på introt ändå. Minns dock att Transformers var väldigt stora där runt millennieskiftet, många höll på med det och det fanns väl som gubbar eller lego också om jag inte minns fel.
18, Asterix - Nej, har typ aldrig sett det heller, men tog introt ändå.
19, ? - Känner igen det här också, men kan inte placera det. Åh vad irriterande!
20, Danger mouse - Kan inte riktigt placera det här heller... Kan det vara det där med typ råttor som var ett slags superhjältar? Såg det aldrig, men hade några actionfigurer. Skulle kunna vara det, men är inte säker...
21, Richard scary's äventyrsvärld - Åh, det var så bra tyckte jag! Dagge, masken, var min favorit. Det är ju också han som är berättare i programmen. Nej, det var riktigt bra tyckte jag! Minns ett avsnitt där det blev översvämning i hela staden. Vad som hände sen vet jag inte, men att det var översvämning minns jag.
22, Smurfarna - Det gick på TV3 och det hade vi inte, så såg inte Smurfarna särskilt mycket, bara någon enstaka gång hemma hos mormor, för hon hade TV3. Små gummismurfar och svamphus och grejer hade vi dock. Vem hade inte det liksom?
23, ?
24, ?
25, ?
26, Bamse - Bamse är en klassiker, vad man än tycker om det. Jag gillar berättaren och minns att jag hade ett kassettband med Bamse, Bamse i trollskogen var det. Tyckte Bamse var helt okej och vi hade ett Bamsespel, alltså ett sällskapsspel, där man skulle bygga en bana med gula pusselbitar och så kunde man hamna på antingen Bamse, Vargen, Skalman eller Lille skutt. Då hände det olika saker som man fick läsa på ett kort.
27, Cartoon (Lejonet som ryter) - Den här grejen var väl lite som Walt Disney home video, att det var innan en himla massa olika program, eller minns jag fel?
28, Pingu - Åh, Pingu! Tyckte det var skitbra och roligt, tills synen försvann och då är Pingu helt värdelöst kan jag meddela, man fattar absolut ingenting, men som liten tyckte jag Pingu var bra! Det gick ofta som ett program i programmet så att säga, ofta att Björne och hans gäst såg på en film och då kunde det vara Pingu.

1, Bert - En klassiker. Bert, alltså, huur bra?!? Bert, Åke och Lill-Erik på ena sidan och så Klimpen som "den dumma" på den andra, utom i ett avsnitt, där Bert och de andra börjar sjuan och är livrädda för Dödgrävarn i nian. Då ber Bert Klimpen om hjälp, men den gode Klimpen har inte en chans mot dödgrävarn...
2, Trasdockorna - Se ovan.
3, Doug Funny - Det här var också riktigt bra tyckte jag! Ett program som många nog har glömt bort, men jag minns det. Det var typ Dougs dagbok och så fick man följa honom, hans hund Porkshop/Kotletten, Roger, som var "den dumma", med sin katt, Dougs bästa vän, vad han nu hete, han som är grön i hyn, och så Patty, som var Dougs stora kärlek.
4, Super-Ted - Egentligen ingen aning om vad det är för program, tror aldrig jag har sett det, men tog introt ändå.
5, ?
6, Tintin - Se ovan.
7, Sailor Moon - Se ovan.
8, Dino riders - Se ovan.
9, Noaks ö - Det gick på SVT och Bolibompa och var en av mina favoriter där. Noak var en isbjörn och chef över sin ö, där det levde massa olika djur, mamutar och lite allt möjligt.
10, Anki och Pytte - Usch, såå dåligt! Ett av mina absolut sämsta barnprogram. Förlåt Pytte, men alltså, nej, det var inte bra...
11, ?
12, jungelboken/Lilla djungelboken - Kan vara introt till Lilla djungelboken, som också gick på fredagar och Disneydags. Det var som "vanliga Djungelboken", fast alla karaktärer var barn/små. Minns ni det?
13, Alfons Åberg - Alfons är kung. Det räcker så. Gillar Alfons :D
14, ?
15, Quack pack - Ännu en Darkwing duck/Ankliv/annan Joakim von Anka/Knattarna/Kalle-version. Vet inte riktigt vad som utmärkte just Quack pack, för tycker som sagt att alla de där flyter ihop litegrann, men nog var det äventyr inblandat alltid, det kan jag nog skriva under på.

1, Abrakadabra - Också ett sådant där riktigt dåligt barnprogram. Uch, vad jag inte tyckte det var bra. "doris och Gösta" sa vi oftast till det, Doris var en ko och Gösta en grävling.
2, Björnes magasin - Se ovan.
3, Bröderna fluff - Jag säger bara, vilka minnen! Jerry och Perry, med likadana kläder och enormt stort fluffigt hår. De satt på sitt kontor, som man såg rakt framifrån. De hade varsin likadan telefon, en hårtork som vapen och pratade ofta i kör. Hela programmet gick ut på att Flintkalle var avundsjuk på bröderna fluff, för han ville också ha sådär fint och fluffigt hår. Därför försökte han sno hårprodukter och annat och då fick Bröderna fluff rycka ut, ofta i sin skitfula bil, där båda två, exakt samtidigt, slog huvudet i vindrutan när de stannade, varje gång. Ja, det var riktigt bra helt enkelt!
4, Bumbibjörnarna - Se ovan.
5, De tre vännerna och Jerry - Också sådär riktigt bra och precis som med Johnny Bravo så är det högst tveksamt om det hade visats idag. Frank Erik och Thomas gör allt för att försöka imponera på klassens tre statustjejer, Linda, Mimmi och Tess. linda är självklar ledare i tjejgänget och Frank leder killarna. Imponerandet går väl milt sagt sådär och till råga på allt så har vi Jerry, som hela tiden försöker komma med i killarnas gäng, men som hela tiden är lite utanför. Killarna, särskilt Frank, är inte jättesnälla mot honom, men ofta slår det tillbaka på dem själva, självklart hhårdast för Frank, när tjejerna dissar dem stenhårt, varje gång.
6, Dr. Kosmos - Programmet utspelades i hans farkost som han hade kraschat med på jorden. farkosten var ett uppochnervänt hus och minns jag rätt hade han en tjej som sidekick i programmet, men vad hon hette har jag glömt. Någon annan som minns?
7, Ducktales/Ankliv - Se ovan.
8, ?
9, Fem myror är fler än fyra elefanter - Tyckte aldrig det var någon jättehit, men nog är det en klassiker alltid och det introt är väl också ett sådant där som alla kan, oavsett om man gillade det eller inte.
10, Nalle Puh - Se ovan.
11, Richard Scary's äventyrsvärld - Se ovan.
12, Mumin - Se ovan.
13, Vintergatan 5A - Bästa sommarlovsmorgon ever! 2000 och 2001 alternativt 2001 och 2002 gick det som sommarlovsmorgon. Vintergatan 5A och 5B hette det. Ungdomarna Mira, Henrik och Glen slussades upp i ett rymdskepp på väg till ett sommarläger/kollo, tillsammans med taxichauffören som de åkte med, Peo. Peo var väldigt tvär och sur till en början, men han genomgick en ordentlig förändring genom programmet. Hela grejen gick ut på att de skulle styra rymdskeppet till olika planeter och där göra olika uppdrag. Mira hade en blå dräckt, Henrik en gul och Glen en röd. Glen var också min favorit och hans "shit, oh shit!" är en klassiker.

Några klassiker saknar jag i de här fyra klippen. Brum, Batman, Timon och Pumba, Johnny Quest, Loney tunes, Freakyzoid, Eva & Adam, Sunes värld, Kalles klätterträd, Farbrorn som inte ville bli stor, Hjärnkontoret, Tippen, Sofffipropp och Rallyplaneten. Minns ni dem också?


Såhär ser det ut i mars...

Det har ekat tomt här på bloggen i en dryg vecka nu, men här sitter jag nu mitt i natten och skriver ihop det här, så ni vet att jag lever, typ.

Det kommer nog att eka tomt här framöver också, för i mars är det väldigt mycket att göra.

Årets två första månader har varit väldigt lugna. Det har varit en del i skolan, men i övrigt har det varit väldigt lugnt och jag har varit hemma en hel del, men nu drar det igång, titta bara på det här, från helgen som var och framöver...

Fredag 24 februari: Ner till Malmö för landslagsläger
Lördag 25 februari: Landslagsläger i Malmö
söndag 26 februari: Landslagsläger i Malmö

Måndag 27 februari: Träning
Tisdag 28 februari: Skidåkning i Yxbacken
Onsdag 1 mars: träning + fika med en vän
Torsdag 2 mars: Träning + deadline för en uppgift i skolan + jobb på restaurangen
Fredag 3 mars: Träning + LHIF's årsmöte där jag är nominerad till årets LHIF'are
Lördag 4 mars: Födelsedagsfirande
Söndag 5 mars: Träff med 18-30-gruppen SRF där vi ska chilla och äta pizza

Måndag 6 mars: Träning 2 pass
Tisdag 7 mars: Parasport Östergötlands årsmöte, där jag ska ta emot ett stipendium
Onsdag 8 mars: Träning, ev. 2 pass + besök hos naprapaten med mina ben
Torsdag 9 mars: Träning 2 pass
Fredag 10 mars: Till Stockholm för Sverigeserien
Lördag 11 mars: Sverigeserien i Stockholm
söndag 12 mars: Sverigeserien i Stockholm

Måndag 13 mars: Träning 2 pass + en kompis kommer hit i några dagar
Tisdag 14 mars: Möte om Sverigeserien i Linköping
Onsdag 15 mars: träning, ev. 2 pass
Torsdag 16 mars: Träning 2 pass + kompis åker hem
Fredag 17 mars: Träning
Lördag 18 mars: LEDIGT
Söndag 19 mars: Träning

Måndag 20 mars: Träning 2 pass + en annan kompis kommer hit i några dagar
Tisdag 21 mars: LEDIG
Onsdag 22 mars: Träning, ev. 2 pass + kompis åker hem + deadline för slutuppgift i skolan
Torsdag 23 mars: Träning 2 pass + möte på socialkontoret + middag hos mamma och pappa innan de åker till Alperna
Fredag 24 mars: Till Malmö för landslagsläger
Lördag 25 mars: Landslagsläger i Malmö
Söndag 26 mars: Landslagsläger i Malmö

Måndag 27 mars: Ev. träning 2 pass
Tisdag 28 mars: LEDIG
Onsdag 29 mars: Träning, ev. 2 pass
Torsdag 30 mars: Träning 2 pass
Fredag 31 mars: Träning + ev. jobb på restaurangen
Lördag 1 april: Äta på restaurang
Söndag 2 april: Träning

Så ser det ut, just nu. Sedan kan det ev. tillkomma någon hockeyresa i kvalet och lite fika med vänner och så, men minst såhär kommer det se ut i mars, så räkna med att jag kommer fortsätta vara lite frånvarande här...

Jag hoppas iaf att ni har det bra, tar hand om varandra och som Daniel richter på Styrkelabbet säger, "träna hårt, ät bra, dö ändå".

fett och sockerskatt

Det pratas ju om att det ska införas skatt på fett och socker, för att få oss konsumenter och medborgare i vårt avlånga land att äta mindre socker och mindre fett.

Tanken är god, men vi hade en diskussion om just det här i skolan för en tid sedan och efter den är jag inte helt säker på att det är rätt väg att gå. Åtminstone inte enbart att införa skatt på både socker och fett, utan att kompensera på något annat sätt.

Varför ska jag förklara här nedan.

Vilka livsmedel vi konsumerar är ingen fri variabel som är helt frikopplad från allt annat runtomkring som påverkar på hur vi lever våra liv och vilka val vi gör, medvetet eller undermedvetet. Tvärtom. Allt hänger ihop, alla områden samspelar och påverkar varandra.

Vilka livsmedel vi köper påverkas exempelvis till stor del av vår socioekonomiska bakgrund, vilken i sin tur påverkas av vår utbildning och sociala bakgrund.

Att personer med högre utbildning äter mer frukt och grönt jämfört med personer med lägre utbildning är alltså ingen slump, på samma sätt som det inte är någon slump att personer med lägre utbildning äter mer "skräpmat" jämfört med personer med högre utbildning. De flesta vet att de borde äta mer frukt och grönt, men de har inte råd.

Ett exempel.
En ung kvinna utan högskoleexamen är medveten om att hennes kostvanor inte är de bästa. Hon vill äta nyttigt. Hon vill äta frukt, grönsaker och andra nyttigheter, men hon får pussla en hit och en dit för att ens få ekonomin att gå ihop. Trots enbart gymnasieutbildning har hon fått div. ströjobb som hon hankar sig fram på. Lönen räcker precis för att få vardagen att gå ihop, men det finns inte utrymme för några utsvävningar. Inkomsten påverkar även hennes inköp. Hon vet att hon borde äta mer frukt och grönt, men pengarna räcker inte till. "Skräpmaten" är billigare och därför blir det lätt att hon nappar åt sig den i affären istället för frukten och det gröna, trots att hon vet att hon egentligen borde rikta in sig på det senare, men pengarna räcker inte.

Därför tror jag att risken med att införa fett och sockerskatt är att de som redan idag är mest utsatta blir ännu mer utsatta.

Höjs priserna på "skräpmaten", ja, då har man plötsligt kanske inte råd alls att köpa mat, eftersom att ekonomin redan nu går på knäna. Då måste man ha in mer pengar på något sätt, så man söker ännu mer jobb och är det något vi inte behöver i det här landet så är det ännu högre arbetsbelastning än vad vi redan har.

Så blir dock fallet. För att ens ha råd att köpa mat när den blir dyrare, då måste man höja inkomsten, vilket görs med ännu mer jobb. Många går redan på knäna p.g.a. alldeles för hög arbetsbelastning, för lite tid för att hinna med allt som ska hinnas med och risken är då att sjukskrivningarna istället ökar p.g.a. stress och utmattningssyndrom, när arbetsbelastningen ökar ytterligare.

Det behöver vi definitivt inte.

Därför tror jag det är en dum idé att enbart införa skatt på fett och socker, utan att kompensera för det på annat sätt.

Vill vi att folk ska äta mer frukt och grönt, då går det inte att enbart höja priserna på "skräpmaten" så att den inte längre blir billigare än de nyttigare alternativen, för om allt blir dyrare, då kommer det slå tillbaka på andra områden istället.

Så grundidén är bra, men inte enbart att införa skatt. Det tror åtminstone inte jag är en vinnande väg att gå.

Vad tror ni?

Björnstad

Gillar ni att läsa?
Om ni gör det så kommer här ett boktips, gör ni inte det så tycker jag att ni ska läsa boken ändå.

Björnstad av Fredrik Backman, ni vet, han som skrev En man som heter Ove, som förövrigt också är väldigt bra.

Björnstad handlar om en liten stad någonstans i norra Sverige, där hockey är allt. Staden är näst intill synonymt med hockeylaget och hockeyn. Klubben, Björnstad hockey, är kort sagt det som svetsar samman alla invånare i den lilla staden, det är den som utgör fundamentet i invånarnas tillvaro. Man skulle kunna säga att hockeyn sitter i väggarna runtom i staden.

kevin är lagets stora stjärna. Sedan han var fem har han varit just det, den stora stjärnan. Han gjorde alla tolv mål i någon match för länge sedan, när Björnstad vann med 12-0, men han missade öppet mål i slutet av matchen och det gjorde honom förkrossad. samma natt hade han släpat ut ett mål på isen nere på sjön, stod och matade skott på skott, ur exakt den vinkel som han hade missat det öppna målet ifrån, bara för att bli bäst.

Sedan dess har han nött och nött, matat skott på skott och är fortfarande, tolv år senare, lagets stora stjärna, samtidigt som hans pappa har oerhörda tillgångar, går in med enorma sponsorpengar i laget, är en stor faktor i att laget ens existerar. Både pappan och mamman jobbar massor, saknar empati och känslor och har en väldigt strikt relation till sin son. Det handlar inte om IFALL han jorde mål, utan HUR MÅNGA mål han gjorde. Familjen bor givetvis i Björnstads finaste kvarter och kontrasten mot Amad är enorm. Han bor med sin mamma i "Sänkan", som är stadens lågklassområde. Hans mamma jobbar som städerska i ishallen och att se sin son träna ensam där nere på isen varje morgon, åka i full fart, vända efter vända, bara låter benen gå, för att bli bäst, det är det bästa och finaste hon vet.

Två vinnarskallar, en individ framburen av pengar och resultat, en annan av kärlek och tro.

Boken målar upp en enormt verklighetstrogen bild av en hockeytokig stad, av drivet och glöden hos ungdomar som gör allt för att bli bäst, men boken är långt ifrån bara hockey. Den väver in samhällsstrukturer, klasstillhörighet, hierarkier, makt och kön i en berättelse där ett fruktansvärt brott begås, där en flickas ord står mot en pojkes, där hierarki, kön och status får en hel stad, bortsätt från nåra enstaka guldkorn, att ställa sig på den ena partens sida. Den beskriver hur ett helt lag ställer upp för sin kapten, står enade tillsammans, just därför att de är ett lag där alla drar åt samma håll. Tills några få bitar faller ur den outtalade men ändå givna ramen. Tills pusslet spricker sönder, allt vänds uppochner och där rättvisa till slut skipas.

Det är en enormt gripande bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig, särskilt för mig som är hockeytokig. Jag känner igen väldigt mycket av det som beskrivs i boken relaterat till hockey, men boken är som sagt långt ifrån bara hockey och jag tycker definitivt att ni ska läsa den om ni inte redan har gjort det, oavsett om ni har ett intresse för hockey eller inte, för den är riktigt bra, en av de bästa böcker jag har läst på bra länge och då ska ni veta att jag läser ganska mycket böcker. Tänkvärd, träffsäker och helt enkelt ruggigt bra.

Denon AH-GC20

Det här var väl lite av en julklapp till mig själv skulle man kunna säga, ett par trådlösa Denon AH-GC20 med aktiv brusreducering.
Köpte de på black friday, då de var nedsatta 800kr.

Av vad jag har sett nu verkar de tyvärr ha utgått från HIFI-klubbens sortument, vilket kan förklara varför det var rea på dem, men jag är hursomhelst grymt nöjd med dem!

Jag har ju letat nya lurar nu ett tag och här har jag äntligen hittat min solemate.
Det är gedigen byggkvalitet i stål med skinnbeklädnad på både bygel och kåpor, ingen plast här inte, active noice canceling som väldigt effektivt stänger ute allt buller från motorer, torktumlare och annat, och så är det ett grymt ljud. Jag bara satt och log när jag lyssnade på dem första gången. Wow säger jag bara!
Även om de kostade en slant, trots rean, så är de värda varenda krona!


Tidigare inlägg
RSS 2.0