Bloggen firar tio år!

Nu var det återigen ganska länge sedan jag skrev, men det är nog helt enkelt något ni får stå ut med nuförtiden, för även om det har varit mindre att göra på jobbet nu jämfört med i mars, så har jag ändå jobbat och känt mig aningen stressad över den politiska paneldebatt för regionala riksdagspartier som vi ska ha nu på torsdag och som jag har huvudansvaret för och som jag kommer att styra och vara lite moderator under.

Det är mycket som ligger bakom kullisserna sådär, saker som man kanske inte tänker på när man är på en aktivitet, men som tar tid. Det ska letas mailadresser till politiker, det ska skrivas inbjudningar, både till politikerna och våra medlemmar, det ska skrivas och skickas påminnelser till de som inte anmält sig, det ska struktureras ramar och formuleras frågeställningar för själva debatten, som ska bollas med den intressepolitiska grupp som vi har skapat, lokal ska bokas, anmälningar ska tas emot och skrivas upp, frågeställningarna ska skriivas ut, både på svartskrift (vanlig tryckt text) och punktskrift, letas ledsagare/funktionärer som kan hjälpa till att servera fika, springa med mikrofoner etc. till dem som har begärt ordet osv. Så det är många småsaker sådär som tar tid och det har det varit väldigt mycket med under de senaste veckorna, samtidigt som det har varit mycket ledigt.

Först var det Valborgshelgen, där jag var ledig sex dagar i rad, eftersom att jag hade jobbat lördagen innan, då vi hade distriktets årsmöte, och då bytte jag plats med torsdagen, så att jag blev ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag.

Det blev väldigt lugna dagar, nästan lite för lugna, så att jag ville att det skulle hända mer än vad det faktiskt gjorde, men jag var iaf en sväng hos mamma och pappa och vi i poddgänget var en kväll hos Albin och Louise.

Sedan jobbade jag onsdag och torsdag den veckan, var ledig fredag, lördag och söndag, då vi hade landslagsläger, jobbade måndag, tisdag och halva onsdag innan Kristi himmelsfärd, då jag var ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Då var jag i stugan för första gången i år och det var en helt perfekt helg! Eon har hjälpt oss att såga ner träd som stod lite i vägen, så lördagen tillbringade vi med att släpa, dra och bära grenar som vi elldade upp, men söndagen blev väldigt chill. Strålande sol och 26 grader. Helt perfekt och det blev frukost på verandan, mat och fika ute i solen och så diskade jag så klart lite också, för det är ju lite min lott i stugan. Övervägde t.o.m. om jag skulle premiärbada, men så blev det inte.

Sedan hade vi möte hela måndagen kring arbetsmiljö och arbetsfördelning med vår personalchef från Stockholm, och så var jag själv i Stockholm på fortbilldning för alla oss ombudsmän i onsdags och igår.

Så nog har det varit mycket att göra alltid, samtidigt som det har varit mycket ledigt och perfekt högsommarväder med 27 grader som varmast och mestadels strålande sol i över en vecka. Wow! Jag bara älskar det och det har blivit mycket tid ute på balkongen, luncher utomhus och så har jag och maya varit ute och gått, hamnade på en klipphäll någonstans och satt där och pratade i över två timmar. Underbart och det är fachinerande hur lätt det är att prata med och umgås med den tjejen!

Nu var det dock egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om, för nu är det ju så att den här bloggen har firat tio år för några veckor sedan! Tio år, fattar ni!

Det var en dag i början av maj 2008 som jag blev inspirerad av en tjej i skolan, en av våra treor som alltså skulle ta studenten då om någon månad, som hade sin bloggadress uppskriven på msn, åh, gamla underbara msn!

Jag klickade mig hursomhelst in hos henne och efter att ha läst lite där så blev jag inspirerad till att starta en egen blogg, så det gjorde jag.

I början var det mest vardagliga och tråkiga inlägg utan något egentligt innehåll, korta och täta inlägg var det, men med tiden blev det mer genomtänkta inlägg med långa målande texter om känslor och händelser.

Den här bloggen har fått vara med om både det ena och det andra under alla de 121 månaderna som den har sett dagens ljus. Jag har skrivit 905 inlägg, det här blir det 906:e, och går man tillbaka i arkivet, som jag kan göra ibland och begrava mig i gamla minnen, så kan man läsa om mitt livs första förhållande, min student och allt studentfirande innan den, när jag träffade mitt ex just här via bloggen, målande och euforiska beskrivningar av de känslor som där och då fanns inom mig, det totala mörkret och förvirringen när det sedan tog slut med henne, lite som en blixt från klar himmel, hela min goalballkarriär, alla tävlingar och turneringar, när Jennifer kom in på allvar i mitt liv, när vi knappt ett år senare blev ett par som sedan höll i 5,5 år, semestrar i Spanien och lyxkryssningar med Royal Caribbean, när jag började kolla lägenheter och slutligen flyttade till Mjölby, när jag och jennifer drygt ett år senare flyttade till Linköping, alla jular och nyårsfiranden under ett helt decennium, när Tissen kom hem till mig och sedan gick bort drygt ett år senare, när jag och Jennifer tog hand om Samson, när vi efter 5,5 år beslutade att gå skilda vägar, när Julian efter 5 år som min ledsagare flyttade till Karlstad, alla mina studier, både gymnasie, alla träffar med Elitidrottsskolan och universitetsstudier med allt från dramakommunikation och handikappvetenskap till sociologi och folkhälsovetenskap, min examen och hur jag sedan vågade hoppa för att få lägenheten jag nu befinner mig i innan jobbet och således min ekonomiska status var säkrad, men där jag gjorde rätt, för jag fick jobbet och trivs kanonbra!

Som ni ser, det har hänt enormt myckert på tio år, men jag är oerhört glad över att ha den här bloggen och det här arkivet att kunna gå tillbaka och återuppleva gamla minnen och händelser genom, det är bl.a. därför jag har stannat kvar på samma ställe under alla de här åren, för att allt då finns samlat på ett och samma ställe. Visst, det går att flytta över inlägg till nya bloggar osv. men det här har ändå på något sätt blivit "hemma" på den virtuella scenen för mig och som det ser ut nu har jag heller inga planer på att sluta blogga, även om inläggen kanske inte kommer lika frekvänt nuförtiden jämfört med tidigare.
 
För tio år sedan bodde jag i vilket fall hemma hos mamma och pappa, skulle snart fylla 19 och gick fortfarande på gymnasiet, var liten och tanig, hade knappt startat upp min goalballkarriär, hade aldrig stått på Norra stå, hade inte börjat äta gröt till frukost, hade aldrig haft ett förhållande och var egentligen en helt annan människa än vad jag är nu.

Nu fyller jag snart 29, har pluggat klart och har både ett jobb och en egen lägenhet som jag trivs väldigt bra i, har varit kandidat till två paralympics och har varit med i det svenska landslaget i snart åtta år, har biffat på mig rejält jämfört med back in the days, älskar att stå på Norra stå, har samlat på mig enormt med kunskap och erfarenheter,  är som sagt egentligen en helt annan person nu jämfört med när jag startade bloggen för tio år sedan och inte minst, tänk så många nya kontakter man knyter till sig, både djupa vänskapsrelationer och mer ytliga kontaktnät, under tio års tid, det är nästan hissnande när man tänker efter.

Drar man det ett steg längre så blir det ju väldigt intressant att se var jag står om tio år till, vad som har hänt då, var jag bor, om jag bor själv eller tillsammans med någon, vad jag sysslar med, om jag fortfarande har kvar blogggen då och vilka kunskaper och erfarenheter jag då kommer att ha samlat på mig som snart 40-åring. 40! Alltså, det låter heelt orimligt känner jag, känns märkligt att jag blir 30 nästa år också måste jag säga, för så "gammal" känner jag mig inte alls...

Så, med det sagt riktar vi ett stort grattis till min ständiga följeslagare under alla de här åren, min plattform där jag alltid har kunnat skriva av mig och där det snarare är kvalitet som går före kvantitet när det gäller inlägg, 905 inlägg på tio år är kanske inte så imponerande, men kvaliteten på iaf de flesta av inläggen är väldigt hög, tycker jag.

Grattis bloggen!

Lista - Såhär är jag

Äntligen är jag frisk från min förkylning igen och på lördag åker vi till Idre för en veckas skidåkning.

Innan dess har Motalas lokalförening sitt årsmöte idag, det tredje årsmötet den här veckan, och så ska vi träffa en kvinna från Vänsterpartiet imorgon för att prata kring handikappersättningen och regeringens förslag till att ersätta denna med en merkostnadsersättning. Hon var sjuk när vi hade vår egentliga träff kring ämnet, men ville gärna träffa oss ändå och självklart försöker vi ordna det då, för ju mer intresse politiker själva visar, desto bättre.

Det händer väldigt mycket just nu känner jag och återigen har bloggen blivit lite lidande. Nu fick jag ett oväntat hål idag, eftersom att min och Nalins träning blev insställd, så då passar jag på att slänga upp ett inlägg och vad passar då bättre än en hederlig klassisk lista!

Den här saxade jag från Nicole för snart ett år sedan, men den kan ändå vara kul att läsa, för listor är alltid uppskattat. Det tycker iaf jag och jag hoppas att ni håller med mig!

Har du något smeknamn?

I landslaget är jag "Jonny" för typ alla.
Det var Fatmir som myntade det, när vi satt och väntade på tåget hem från ett landslagsläger i Stockholm för flera år sedan, då började han sjunga på Kal P. dals gamla låt "Jonny vad gör du?". Efter det spred det sig och nu är jag "Jonny" för nästan alla i landslaget, framförallt för göteborgarna och Malmöfolket, flera andra goalballrelaterade människor och även ett fåtal utanför goalballen.

Annars har jag inga särskilda smeknamn, men när jag var mindre kallades jag allt från "Knot-Johan" till "Tofflan" och "Blinn-Anders", plus att jag och en kompis kallade varandra allt möjligt konstigt när vi var jättesmå, typ lågstadiet.

Har du något konstigt du alltid måste göra?

Allt är väl relativt, så det beror på vad som definieras som "konstigt", men jag räknar ofta saker och ting, exempelvis kör jag mixerhandtaget 120 gånger upp och ner när jag gör smoothie, håller knappen intryckt på lökdelaren i 20 sekunder innan jag kollar så allt har delats och vill gärna röra lika många varv medsols som motsols när jag rör eller vispar något. Dessutom räknar jag alltid antalet varv jag snurrar armar, handleder, fotleder och annat när det handlar om att värma upp inför match eller träning, men det är kanske inte lika "konstigt", för så gör ju många idrottare, som en psykologisk grej för att man tror att det ska ge tur eller gå bättre då.

Några lyxvanor?

Beror också på vad som definieras som "lyxvanor", men jag är i högsta grad en livsnjutare, så att dricka kaffe ute på balkongen en solig dag, det är definitivt lyx i vardagslyxtermer för min del, eller att unna sig en kaka till det där kaffet, smörja in fötter och händer med fot/handkräm, eller att ta ett extra långt bad med tända doftljus och det obligatoriska kaffet, alltid kaffe, en kall vinterdag, ja, listan kan göras lång när det gäller vardagslyx...

När ingen ser, vad gör du då?

haha, då sjunger eller låter jag väldigt mycket. Ofta när jag är ensam hemma sjunger jag med i låtarna jag lyssnar på,eller så kan jag göra improviserade sketcher/pjäser utifrån vad som helst i princip. Häromdagen snubblade jag exempelvis in på Titanic när jag höll på att diska. det var i havet, efter att fartyget har sjunkit och rose är på den där dörren och räddningsbåten kommer tillbaka och söker efter överlevande. Rose märker då att Jack är död. Det var han här med, men sedan blev Rose galen och det slutade med att hon dränkte sig själv, att Jack blev något slags mutant där nere i djupet och skulle ta med Rose till djävulen, men så framkom det att Rose var svensk. Jack hatade svenskar och vägrade då att ta med Rose ner till djävulen. Allt det var helt improviserat. Sådant kan jag roa mig med medan jag exempelvis diskar eller lagar mat.

Vad stör du dig på hos andra?

Folk som bara tänker på sig själva och som vägrar att se möjligheterna istället för hindren, som är trångsynta och liksom bara vill se den bild av en företeelse/problem som de själva har, men självklart också folk som ser ner på andra, sänker deras prestationer och tycker att de själva skulle kunnat göra det minst lika bra eller som menar att det de själva har gjort/gör, det slår allt.
Jag kan också irritera mig på folk som säger att de ska höra av sig eller lovar något, men sedan inte hör av sig eller där det "kommer något i vägen" så att det där utlovade inte blir av. Visst, självklart kan det hända någon gång, vi är inte mer än människor, men när det alltid "kommer något i vägen", då handlar det i min värld om en prioriteringsfråga. Så ja, det finns nog en del jag irriterar mig på hos andra :P haha

Vad är din sämsta sida?

Hm, den är svår, men jag skulle nog säga att det är att jag ibland har väldigt svårt att tänka utanför ramarna, att jag ofta tänker och gör saker enlit mina mönster och rutiner. Ett exempel var för ett tag sedan, när jag skulle göra något jättesimpelt, men lyckades inte. Då blev jag som handfallen, men när jag konsulterade Jennifer fixade hon det på två sekunder. det var superlätt, men jag såg inte hur jag skulle göra, så det är nog en av mina svagaste sidor iaf.

Vilken sida av sängen sover du på?

Nuförtiden har jag ju bara en 120-säng för mig själv, så jag sover nog lite här och var över hela sängen, men nattduksbordet står till vänster, så oftast börjar jag iaf med att ligga på den sidan.

Vad gillar du för filmer?

Jag tittar väldigt sällan på filmer, men måste jag välja så är det svenska filmer som gäller. Det är lättare att hänga med i dem och det får gärna vara deckare/thrillers/komedier, men som sagt, det blir väldigt lite film här.

Gråter du ofta?

Nej det skulle jag nog inte säga att jag gör, men jag tycker det är jätteviktigt att våga visa känslor och inte vara något stoneface som knyter näven och klarar av allting utan att visa några känslor alls. Nej, det är viktigt att visa hur man mår,, att våga gråta, våga visa sig svag, för det är oftast då vi stärks som allra mest. Kort sagt är den som gråter och visar känslor starkare än den som biter ihop och aldrig visar någonting i min värld.
Jag vet att det kan vara svårt för många att faktiskt våga visa hur man känner, det kan bero på uppväxt, uppfostran, tidigare erfarenheter, samhällets förväntningar etc. men det är isf viktigt att jobba med tycker jag, för det är en viktig del. Sedan har vissa närmre till känsloyttringar än vad andra har och som sagt, jag gråter inte särskilt ofta, men skulle jag känna att jag behöver det skulle jag inte bita ihop och hålla det inne, så kan vi sammanfatta det.

Vilken maträtt är din favorit?

Förr hade jag sagt pizza alla dagar i veckan, men numera är jag en sucker för någon form av kött, typ fläskfilé eller liknande, pressad/klyftpotatis och ädelostsås, åh, det är såå gott!

Finns det något du säger åt andra att göra, men inte gör själv?

Det finns det garanterat. Kommer inte på något konkret just nu, men jag tror det är väldigt få som lever exakt så som de lär.

Vad sjunger du när du står i duschen?

Haha, allt möjligt! Det beror lite på vilken låt jag har på hjärnan för tillfället, men olika typer av Leksandlåtar eller supporterramsor brukar ofta funka bra. Ibland har jag med min trådlösa högtalare in i badrummet och då sjunger jag med i det som spelas från min playlist.

Vad önskar du mest just nu?

Att snön smälter bort snart, att våren börjar visa sig, att det blir en varm och härlig sommar, att jag hade fler vänner att göra spontana saker med här i närheten och att Leksand går hela vägen upp i SHL nu när det drar ihop sig och allt ska avgöras. Först ska man slå Timrå i den Allsvenska finalen i bäst av fem och därefter väntar direktkval mot Karlskrona, som av allt att dömma blir sist i SHL.


2017, part 2

Då kör vi andra halvan av år 2017.

I juni hade det flyttpackats för fullt, hela vardagsrummet var fullt med kartonger, väskor och möbler som jag skulle ha med mig och den 1 juli fick jag officiellt tillgång till min nya lägenhet, men eftersom att det var en lördag så blev det i realiteten inte flytt förrän 3 juli.

Det blev en lång flyttdag, där mamma, pappa, mormor, systrar och Julian hjälpte till. Mormor och mamma diskade porslin och packade upp några kartonger vi först hade varit och hämtat, pappa, Shep och jag åkte till Ikea och köpte både säng och soffa, Julian och jag bar upp det till tredje våningen och sedan skruvades det både säng, soffa och vitrinskåp som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde.

Så klart blev det också den klassiska flyttpizzan mitt i allting, men när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen, men oj så otroligt glad och lycklig jag är över att ha den familj och släkt omkring mig som jag ändå har, alla hjälper till på sitt sätt och de är så fina!

Dagen efter fortsatte mamma, pappa och jag att fixa och dona lite i nya lägenheten, men själv bodde jag kvar i min och Jennifers lägenhet ett tag till, eftersom att hon var i Spanien och jjag var kattvakt åt Samson.

När Jennifer kom hem från Spanien tillbringade jag istället tio dagar i stugan, tio helt fantastiska ddagar, som även om de inte var fullt så varma som året innan, ändå var fylda med slappa dagar på bryggan eller i hammocken, lyssnades på poddar eller spelande kort med alla andra. Det är så fint att vara där och jag älskar det verkligen. Det är på riktigt vårt alldeles egna smultronställe.

Så även om jag hade fått tillgång till nya lägenheten i början av juli, så flyttade jag inte in "på riktigt" förrän i slutet av juli.

Sedan blev det augusti och den månaden började allt annat än bra. Jag var på nytt kattvakt åt Samson och plötsligt när jag var där hos honom kom alla minnen över mig, allt fint vi hade haft tillsammans och allt vi hade upplevt och gjort tillsammans. Ja, inte jag och Samson då, utan jag och Jennifer. Det blev väldigt sentimentalt och mitt i det fick jag också sms:et från Julian där han berättade att han hade blivit reservantagen till en designutbildning i Karlstad. Vi hade många gånger pratat om att han ville vidare, börja plugga och göra annat, men det hade ändå alltid slutat med att vi fortsatte hänga med varandra och han hade t.o.m. tackat nej till utbildningar bara för min skull, för att han visste hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann.

Nu var det dock ändå dags kände han och det var då jag skrev ett av mina bästa inlägg jag någonsin har skrivit, där jag förklarar vår relation till varandra och hur speciell den är/var. Mi minns kanske inlägget, men har ni inte läst det eller glömt bort det, klicka på länken och läs det, för det är riktigt bra om jag får säga det själv.

Julian och jag träffades dagen efter, bara fikade och pratade igenom allt. Det kändes fortfarande overkligt och jag kunde knappt förstå att han snart skulle flytta. Vi bestämde ändå att under de avslutande veckorna skulle vi fortsätta att träna på som vanligt och inte göra någon stor grej av det, men när det ändå var dags för honom att flytta så var det ändå separationsångest deluxe. Det kändes så konstigt, att fem år tillsammans där vi hade träffats i snitt kanske fyra dagar/veckan och gjort allt från att träna tillsammans till att visa goalball för kidsen i Mjölby, åka på supporteresa till Jönköping, besöka naprapaten, ta nytt id-kort och pass, handla hundratals gånger, vara med i radio, föreläsa och inte minst flytta. Både när jag flyttade från Skänninge till Mjölby, från Mjölby till Linköping och här då, bara en månad tidigare, hade han hjälpt till, men nu var det alltså över.

Ungefär samtidigt skulle jag också börjat jobba, men arbetsförmedlingen gjorde inte vad de skulle när det gällde mitt lönebidrag, så jag kunde inte bli anställd 1 september som det var tänkt, utan tidigast 1 oktober.

Det var så klart en stor missräkning för mig, eftersom att jag hade räknat med att leva på sparpengar i ett par månader när jag flyttade, men inte mycket mer än så. Nu blev det en månad till och det var givetvis inte bra för min ekonomi och allt bara för att arbetsförmedlingen inte hade gjort sitt jobb.

Det var därför nära att jag inte skulle få någon inkomst alls under september heller, men chefen i Stockholm kan det där med att trycka på rätt knappar, så det ordnades så att jag åtminstone kunde börja arbetsträna på mitt nya jobb. Dock hade jag varken någon dator, telefon eller hjälpmedel, så jag kunde i princip inte göra någonting, men dator fixade vi under september, jag var dessutom på utbildning för nyanstälda ombudsmän, plus att jag var med på några ytterligare möten, så nog var det mycket intryck och erfarenheter ändå.

På riktigt kom jag dock inte igång med jobbet förrän någon gång i mitten av oktober. Då hade jag, efter att vi jagat och tryckt på arbetsförmedlingen en hel del, blivit anställd på riktigt och tro det eller ej så hade mina hjälpmedel också kommit. Det kan annars ta flera månader ibland, men nu gick det relativt fort.

Jobbet som ombudsman är dock ganska stort och fritt, så det var svårt för mig att riktigt veta vad jag skulle ta tag i och göra. Någon tyckte jag skulle göra det, någon annan att jag skulle göra något annat, så till slut hade chefen och jag ett möte där vi strukturerade upp mitt arbete litegrann med vad jag skulle ta tag i först osv.

Under tiden som jobbet tog väldigt mycket tid och energi så hade jag återigen missat att bli uttagen till ett mästerskap, den här gången EM i Finland, som avgjordes i september. Jag hade höjt både min högsta och lägstanivå i spelet ganska ordentligt jämfört med tidigare och gjort kanske tre av mina bästa läger någonsin innan uttagningen, men det räckte ändå inte och nu har jag varit med i landslaget i sju år och fortfarande inte spelat ett enda mästerskap och bara blivit uttagen till en träningsturnering. Utdelningen för allt mitt slit har alltså varit väldigt skral, men förhoppningsvis kommer den snart, om jag bara orkar fortsätta kämpa och slita...

Julian hade som sagt flyttat och det hade inte löst sig med någon ny ledsagare. Faktum var att det inte var förrän nu i december som det löste sig. Innan dess hade Julians syster hjälpt mig i ungefär två månader. Sedan fick hon ett heltidsjobb, men hon hade en kompis som precis kom hem från England och behövde ett jobb, så hon hjälpte mig i ett par veckor, innan hon också fick ett heltidsjobb. Efter det var jag utan ledsagare i drygt en månad och fick sköta träningen så gott jag kunde.

Konditionsträningen har jag kunnat sköta någorlunda under hösten, men styrkan har nästan varit obefintlig och jag märker att jag har tappat en hel del styrka nu när jag har börjat komma igång med den igen.

Tiden har gått oerhört fort under hösten tycker jag, jobbet är roligt och jag kommer in mer och mer i det, även om det fortfarande kan vara lite svårt att veta hur och vad jag ska prioritera. Vissa arbetsdagar är roligare än andra, som exempelvis när vi tre från kansliet var med på Motalaföreningens luciafirande nu innan jul, eller när vi överraskade Linköpingsföreningen på deras luciafirande. Sådana dagar går det sannerligen inte att klaga på mitt jobb.

Året avslutades med en precis lika fin jul som alltid, hemma hos mormor med mammas sida av släkten, massa mat, värme, kärlek och ännu mer mat, precis som det brukar vara.

Jag hade dessutom ett långt "jullov", 2,5 veckor var jag ledig och då hann jag både åka ner till en kommpis i Skåne och fira nyår tillsammans med en annan kompis från Stockholm. Däremellan hann jag dygna för första gången på säkert tio år, handla lite på mellandagsrean, fira mamma som fyllde år och äta kalkon och spela spel hos mamma och pappa, tillsammans med mormor och syster. Dessutom fick Samson till slut ett nytt hem.

Han bodde kvar hos Jennifer ett par månader efter att jag hade fllyttat, men hon tyckte inte att det kändes bra när han fick vara själv så mycket när hon jobbar långa dagar, så han fick komma till mig, egentligen bara som ett test för att se hur han trivdes här och hur jag tyckte att det kändes nu när jag hade börjat jobba och allt, men han blev kvar hos mig och mysigare och mer social katt får man verkligen leta efter. Han ska alltid vara nära, ligga i knät, kommer och hälsar när man kommer hem, ligger på en när man ska sova och klättrar gärna upp på axlarna och kelar. Dock tyckte jag, precis som Jennifer, att det inte kändes särskilt bra när han fick vara hemma själv så mycket. Visst, de klarar det, men det kändes inte bra och därför tjatade jag på Anders, som egentligen har Samson tillsammans med sitt ex, Maria, men där hon av olika anledningar inte ville ha kvar honom då för 1,5 år sedan, varför han fick flytta till oss, eftersom att Linda är allergisk, så att hon och Anders inte kunde ta honom. Nu fick han dock flytta tillbaka till Maria strax innan nyår, men bara några dagar senare fick jag sms från henne att hon hade varit hos veterinären med Samson. Då hade han haft svårt att tugga torrfodret och njurarna såg inte så bra ut, så de beslutade att han skulle få somna. Så nu är han i himlen, lilla Tamton...

Totalt sett har det varit ett väldigt händelserikt år. Jag tror nog aldrig att jag har haft ett år där så många grundläggande faktorer har ändrats. Jag avslutade mina studier efter sju år, sökte jobb och fick tjänsten, blev singel efter 5,5 år och flyttade till egen lägenhet och så flyttade Julian till Karlstad efter fem år som bästa teamet ever.

Så nog har det hänt saker alltid.
Mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan och därför hoppas jag på ett lite lugnare 2018 där allt får falla på plats och där jag känner att jag kommer ännu mer till ro i min tillvaro. Jag trivs helt klart med mitt liv så som det är nu, trivs kanon på jobbet, nya lägenheten är super och träningen har börjat komma igång på riktigt nu igen, så det känns bra, men allt måste liksom få landa ordentligt och det hoppas jag verkligen att det kommer att göra under år 2018.


2017, part 1

Då är det dags igen. Ett år har passerat och det är dags att göra en sammanfattning av år 2017.

Det var ett år där väldigt många grundläggande pelare och faktorer ändrades i mitt liv. För ett år sedan bodde jag och sambon tillsammans i vår egna lägenhet och jag var inte klar med mina studier. Nu, ett år senare, har sambon, som numera är mitt ex, och jag gått skilda vägar, jag har flyttat till egen lägenhet, äntligen fått mitt examensbevis efter sju års studier, varit på anställningsintervju och fått jobb som ombudsman för Synskadades riksförbund i Östergötland, plus att min högra hand under ganska exakt fem år, Julian, har flyttat till Karlstad för att börja plugga.

Det har alltså varit ett år med både toppar och dalar och där mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med när vi stod här för ett år sedan och blickade framåt mot 2017.

Året började dock relativt lugnt. Under januari hade vi årets första landslagsläger, vilket var det första på över ett år för min del, efter mitt uppehåll där innan Rio, men månadens största händelse var nog att jag var med i direktsänd radio, där vi pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med och starta upp en mörkerrestaurang i Norrköping. Programmet så som det lät i radio går inte att lyssna på nu längre, men versionen utan musik finns i arkivet och den kan ni lyssna på här.

I februari hände inte så mycket alls, men i mars började det ta fart på allvar. Jag var och åkte skidor i Yxbacken en kväll, firade födelsedagar, var hos naprapaten för första gången med mina ben, stannade hemma från en skidresa till Idre för att vi hade landslagsläger den ena av helgerna, ett läger där jag till slut ändå inte deltog, vilket så klart kändes väldigt surt med tanke på att det var enbart därför som jag inte hade åkt med till Idre, tog emot ett stipendium ur Felix minnesfond, var nominerad till årets LHIF'are, spelade första omgången av Sverigeserien 2017 och skrev inte minst min allra sista uppgift på universitetet.

I april slutade ännu en hockeysäsong i moll, ironiskt nog exakt på dagen ett år efter Leksands miracle on ice uppe i Övik, när Mora nu istället vann direktkvalet med 4-2 i matcher. Det var glödhett i hockeysverige, allas blickar var riktade mot Dalarna, som mer eller mindre stod still under de här veckorna när kvalet avgjordes. Jag läste t.o.m. att familjer tillfälligt hade delat på sig, eftersom att vissa var leksingar, andra moringar. Det låter kanske töntigt, men det går nog inte riktigt att förstå det där om man inte bor i antingen Leksand eller Mora, det är något alldeles speciellt och en hetare drabbning får du leta efter. Det skulle möjligtvis vara Djurgården mot AIK eller Luleå mot Skellefteå i ett liknande kval, men inte ens möten i SM-slutspelet mellan dessa lag kommer i närheten av det här, för ett direktkval i stort, och mellan Leksand och Mora i synnerhet, handlar om så ofantligt mycket mer än en kvartsfinal eller semifinalserie i SM-slutspelet. Det handlar om miljontals kronor, sponsorer, supportrar, invånare och två bygder där hockey är allt och då menar jag verkligen allt.

Tyvärr gick det åt helvete den här gången. Var 1 april 2016 det årets kanske lyckligaste dag, så var 1 april 2017 en av årets sämsta...

Jag var väldigt nere dagarna efter avgörandet, vilket t.o.m. hörs i min Youtubevideo som jag spelade in någon vecka efter att allt avgjorts och där jag sammanfattade det hela. Videon har i skrivande stund nästan 3000 visningar och är överlägsen bland mina videos. Självklart är det många skadeglada moringar som har lämnat avtryck och glädjts åt vårt nederlag, men jag hoppas att det inte bara är moringar som har tittat och jag lovar att de kommer få äta upp det där någon gång i framtiden, för så är det mellan Leksand och Mora. Rivaliteten är enorm. Ni ser skadeglädjen bara i kommentarsfältet på videon, men jag säger inget om det, för jag förstår dem fullt ut. Som leksing finns det inget bättre än ett misslyckande för Mora, särskilt om det är vi som har sett till att det blev ett misslyckande. Samma sak är det för dem. Så jag förstår deras reaktioner.

Min egen träning gick åtminstone bra under april och jag persade både i benpress och bänkpress när jag inledde en ny maxstyrkefas.

Annars var april lugnare än vad mars var, men i maj hände det grejer. Väldigt mycket grejer.

Vi spelade både SM och andra omgången i Sverigeserien 2017, den senare en tävlingh som vi i sedvanlig ordning anordnade här på hemmaplan, jag var för första gången i mitt liv fotomodell, när Studentbostäder skulle ta nya fotografier för sina mediekanaler, vi hade ett landslagsläger där jag presterade på en defensiv nivå som jag aldrig har gjort tidigare, men frammförallt hade jag och Jennifer slutligen bestämt att vi skulle gå skilda vägar.

Det var ett gemensamt beslut, så det var en förhållandevis mild separation, båda två var inne på samma linje. Vi levde under samma tak, men två separata liv. Vi hade inte samma långsiktiga mål i livet, hade inte så många gemensamma intressen och när vi väl började prata om det så stod det ganska klart att de där riktiga kärlekskänslorna inte heller fanns där längre. Det var mer vänskap, men klart att det ändå kändes konstigt att efter 5,5 år tillsammans inte vara just tillsammans längre och jag ska inte neka till att jag fortfarande kan sakna allt fint vi hade och alla minnen, för det var 5,5 väldigt fina år vi hade tillsammans.

Med anledning av detta började jag även kolla lägenheter och tackade gud för att jag ställde mig i bostadskö när jag gjorde, för mina poäng räckte för att ganska snabbt få tag i en lägenhet här i stan. Den valde jag docck, efter mycket funderande och flera nätters orolig/obefintlig sömn, att tacka nej till, eftersom att jag inte visste hur det skulle bli med min ekonomi. Studierna var klara, men jag hade inget jobb.

Passande nog hade jag dock hört ryktas om att Synskadades riksföebund i Östergötland skulle söka en ombudsman och nu i maj kom annonsen ut. Jag sökte tjänsten och fick komma på intervju i månadsskiftet maj/juni.

Intervjun gick väldigt bra och trots att det var sagt att det kunde ta upp till två veckor innan besked skulle lämnas så tog det bara någon dag innan chefen ringde upp mig och berättade att jag hade fått tjänsten.

Den glädjen och lättnaden var enorm, för plötsligt skulle jag ha en inkomst och en stor börda lättade från mina axlar, inte minst som jag bara några dagar tidigare hade tackat ja till en annan lägenhet, i samma uppgång som den första jag var och tittade på, men som jag tackade nej till p.g.a. min ekonomiska status. Den statusen var förvisso samma när jag blundade och tryckte på "ja" för den här lägenheten, men jag hade varit på intervjun och magkänslan sa att jag skulle ta lägenheten och det var rätt beslut och ett beslut som bidrog till att lättnadskänslorna när jag också fick jobbet blev ännu större. Bitarna föll liksom på plats och plötsligt hade jag både fixat jobb, således också en inkomst och en egen lägenhet, allt detta inom loppet av bara några dagar.

Med vetskapen om att jag skulle börja jobba i september var Julian och jag inne och signade lägenhetskontrakt i juni, han och jag var även en vecka i Mjölby och visade goalball för kidsen på Sportis camp för typ femte året i rad, jag fyllde år, en födelsedag som tillbringades i en idrottshall i Mjölby, midsommar var extremt lugn och bortsätt från att jag var med mamma och pappa en sväng till deras kompisar och åt midsommarlunch så satt jag själv här hemma.

Julian och jag var även ute i området där jag bor nu och tränade vägar, så att jag skulle hitta från bussen till lägenheten och omvänt redan från början när jag flyttade. Då passade vi även på att köpa varsin glass och ta en promenad tillbaka till Johannelund, där jag bodde tidigare.

Där klipper vi, mina damer och herrar. Andra halvan av året får ni i ett annat inlägg, håll tillgodo tills dess och sist men inte minst, gott nytt år på er alla!


En jul med värme och kärlek

2017 går mot sitt slut. Det har nog varit mitt mest händelserika år någonsin när det gäller stora förändringar, men det tänkte jag sammanfatta i ett senare inlägg.

Jag har i vilket fall redan varit ledig i över en vecka och julen är också den förbi.

Det blev precis som vanligt en väldigt fin och mysig julafton hos mormor, tillsammans med mammas sida av släkten. Det har blivit lite av en tradition de senaste åren, att vi ska vara hos mormor på julafton. Detsamma gäller hur dagen "ska" se ut.

Såhär brukar det se ut:

  • Vi kommer dit runt 11:00-11:30, fikar med lite lussekatter och pepparkakor och dricker glögg.
  • Sedan förbereds maten och så äter vi julbord innan Kalle.
  • Under eller efter Kalle äts det efterrätt, som sig bör ska vara appelsinfromage, för den orkar man inte direkt efter julbordet.
  • Efter Kalle delas det ut julklappar och när alla klappar är utdelade går vi varvet runt i sjunkande åldersordning och låter alla öppna varsin klapp innan det är fri öppning.
  • När alla klappar är öppnade och allt skräp undanplockat i stora säckar så ska det fikas igen och därefter är det dags för julklappsspelet.
  • När krutröken har lagt sig efter julklappsspelet, som kan bli ganska hetsigt, särskilt under de sista minuterna när alla vet att tiden är knapp och man vill ha något speciellt, då ska det ätas igen, den här gången gröt och rester från julbordet, och så avslutar vi dagen med att sjunka ner i soffan och se på Tomten är far till alla barnen. Det sistnämnda är kanske inte så traditionsstyrt, men vi ungdomar brukar iaf göra det.

Precis så som jag beskrev ovan var julafton även i år och jag bara älskar min fina och fantastiska släkt, det är sådan värme och kärlek över allt och alla, alla hjälper till och det är aldrig något tjafs eller åsiktsskiljaktigheter, åtminstone inte på ett sådant plan att det blir bråk om det. Lite småtjafs är det så klart, men det hör till och det är aldrig på blodigt allvar.

Juldagen blev däremot väldigt lugn i år.

Tidigare år har vi ofta firat med pappas sida av släkten då, men alla kusiner på den sidan är så utspridda nuförtiden och varken farmor eller farfar finns kvar i livet, så det har liksom inte blivit så under de senaste åren. Då har jag istället varit med Jennifers familj, men så blev det ju inte heller nu i år, så jag sov bort större delen av dagen och därefter ägnades kvällen och natten åt mellandagsrean.

Jag kunde inte somna när jag kom hem från mormor på julafton, så somnade inte förrän 02:00, vaknade 06:20 igen och somnade inte om förrän 09:00. Därefter sov jag till 13:30, somnade om igen, vaknade 15:30 och gick upp 16:30. Så sent har jag nog aldrig gått upp, men nu gjorde jag det och sedan bestämde jag mig för att dygna natten till annandagen, så att jag skulle vara riktigt trött då.

Jag har säkert inte dygnat på tio år eller något, men nu gjorde jag det och var faktiskt inte alls särskilt trött under natten. Jag och Samson satt t.o.m. en stund på balkongen, iklädd dunjacka, lyssnade på några poddar, filosoferade över livet och drack kaffe. Ja, Samson hade varken dunjacka eller drack kaffe då, men ni fattar grejen.

På annandagen skulle jag, mormor och Emma sedan hem till mamma och pappa, äta kalkon och spela spel. Det blev också en väldigt trevlig dag, men såhär i efterhand känner jag att den gick lite som i en dimma eftersom att jag var så trött.

Jag behöver väl knappast ens säga att jag tvärsomnade när jag kom hem därifrån senare på kvällen och igår var jag en sväng på stan med Shep och pappa. Pappa bjöd oss på både lunch och fika, men hittade något att köpa gjorde jag inte, bortsätt från nässpray, för jodå, nu är jag förkyld igen... Hoppas bara inte att det håller i sig lika länge som det gjorde då i september, när jag var förkyld i tre veckor...

Utöver nässprayen provade jag bara ut vilken storlek på ring jag har, för jag funderar på att beställa en särskild ring från nätet, som ni kanske kan få se om jag nu klickar hem den...

Igår la jag mig redan 19:30, lyssnade på Allsvenskt hockeyextra på webben, somnade från och till under sändningen, somnade sedan "på riktigt" och sov till 01:00. Sedan sov jag inte mer inatt, utan gick upp runt 06:30 och tog ett varmt bad. Kände mig lätt frustrerad över att inte kunna somna om igen, men det gjorde jag istället nu på eftermuddagen, då jag la mig en stund och tittade på alpint, men så somnade jag och sov i nästan fyra timmar, så särskilt mycket produktivitet har det ju inte varit idag, men då är det tur att alla dagar inte behöver vara särskilt produktiva heller, ibland är det skönt att bara inte göra någonting, men nu känner jag att jag vill träna igen och att den där förkylningen gärna får försvinna...

Hade ni en fin jul och hur ska ni fira nyår?
För min del blir det väldigt lugnt, en kompis från Stockholm kommer hit och vi ska väl mest bara chilla, äta gott och snacka skit. Nyårsfest har aldrig varit aktuellt för mig, tror faktiskt aldrig ens att jag har festat på nyår, inte en enda gång under mitt tjugoåttaåriga liv, men å andra sidan är det inget jag saknar, så det gör inte så mycket.

Det här är nog hursonhelst det sista ni hör från mig på den här sidan nyåret och därför vill jag passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt år! Ta hand om er själva och varandra, drick måttligt och så givetvis en stoor kram till er alla!


Julen nalkas

Julen nalkas, imorgon är det redan julafton. Det känns det inte alls som tycker jag, hela hösten, även december, har bara rusat förbi och julfeelingsen lyser med sin frånvaro. Vädret bidrar ju inte heller direkt till ökad julkänsla. Grått, blåsigt och åtta grader varmt var det idag...

Normalt sätt tycker jag att tiden innan jul, typ hela december, brukar vara ganska lugnt, det händer inte så mycket och hela maskineriet liksom avstannar dag för dag. Det blir helt enkelt tid till att bara ta in allting, men så tycker jag inte riktigt att det har varit i år. Visst, det har varit ganska lugnt på jobbet i stort sätt hela december, men jag har ju ändå jobbat, det har varit saker varje dag, har det inte varit träning så har det varit jobb eller någon form av möte.

Det har förvisso varit roliga saker, vi har haft årets sista styrelsemöte med tillhörande middag, vi har haft kanslimöte med chefen, där det mest blev massa julfika och sedan gick vi ut och åt tillsammans, vi har varit och lussat både i Motala och Linköping och vi har haft glöggmys inne på mitt kontor, jag, Peter och Maria.

Jag, Peter och Maria överraskade också Linköpingsföreningen när de hade Luciafirande. De hade först ett riktigt Luciatåg, men efter att de var klara och hade tågat ut så entrade vi tre scenen och rev av något slags medley som vi hade tränat på i typ tio minuter. Vackert var det inte, men folket tyckte det var väldigt roligt och det upskattades verkligen!

Även Luciafirandet i Motala var uppskattat. Det var lite mer planerat, men inte mindre uppskattat för det. Jag fick äran att röra i gröten och vi deltog i deras Luciatåg, så där var vi åtminstone inte själva.

Så det har ju varit roliga saker som har hänt, men det har ändå liksom inte varit tomt i kalendern och därför känns det lite som att julen bara kom sådär pang på, helt plötsligt är det liksom julledigt och julafton är redan imorgon!

Apropå julledigt så är jag nu ledig enda fram till 8 januari. Det ska bli väldigt skönt kan jag lova!

När man börjar jobba för SRF får man ett antal gratisdagar kan man säga och de flesta av dem kommer jag att ta ut nu innan och efter jul, så jag jobbade min sista dag i tisdags, i onsdags åkte jag ner till en kompis i Skåne, kom hem igår och idag har vi traditionssenligt varit hos mamma och pappa och klätt granen, som vi alltid brukar gjöra den 23:e.

Julafton kommer att firas hos mormor med mammas sida av släkten, också det precis som det brukar vara. Det lär bli mängder med mat, för först när man kommer dit ska det fikas, sedan äter vi julbord och blir klara lagom till Kalle. Därefter äter vi efterrätt, delar ut julklapparna, fikar, spelar julklappsspelet, äter gröt och avslutar med lite mer fika. Något i den stilen kan jag tänka mig att det blir imorgon också.

Hur firar ni?

God jul alla fina där ute i vårt avlånga land, ta hand om varandra, njut av ledigheten, men glöm för den sakens skull inte bort alla de som fruktar julen snarare än älskar den. Det är tyvärr alldeles för många som gör det av olika anledningar. Ensamhet, alkohol och infekterade relationer är bara några av anledningarna till varför julen kanske inte är vad den borde vara för alla. Så glöm inte bort dessa personer, ge varandra lite extra mycket kärlek och ha en riktigt god jul!

JonnyJuice in dah house

Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge och nu är det dags.

Här tänkte jag ge er alla mina Youtubevideos sorterade efter flest antal visningar.

Varje video är klickbar och då kommer ni direkt till klippet.

Vi har ett helt överlägset klipp jämfört med alla övriga och det är min sammanfattning efter direktkvalet mellan Leksand och Mora nu i våras. Att det var stekhett syns med andra ord även på min Youtubekanal, men det är även en hel del annan hockey högt upp i listan. Många klipp från norra stå och andra arenor runtom i landet återfinns där uppe, men utöver hockeyn så går recentioner av hörlurar ganska bra, liksom min livshistoria "När synen försvinner mitt i tonåren".

Det som inte går lika bra är styrkeövningar och klipp med rullstolar. De hittar vi i botten av listan.

Här finns nog kort sagt något för alla. Gillar ni inte hockey, vilket jag vet att många av er inte gör, så finns massor annat att kolla in. Gillar ni hockey så finns det ännu mer.

  1. Efter direktkvalet mellan Leksand och Mora 2017 2 558 visningar, publicerat 10 april 2017
  2. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 2-1 660 visningar, publicerat 27 mars 2016
  3. Inför direktkvalet mellan Leksand och Mora 588 visningar, publicerat 10 mars 2017
  4. Denon AH-GC20 unboxing and review - swedish! 523 visningar, publicerat 2 januari 2017
  5. Läktarkamp White lions vs Superstars - 2016-11-15 418 visningar, publicerat 16 november 2016
  6. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 387 visningar, publicerat 19 september 2014
  7. Leksand - Brynäs 15-01-24 - Tegera kokar! 365 visningar, publicerat 25 januari 2015
  8. Premiär av SHL 16/17 - Leksand - Djurgården 2-5 316 visningar, publicerat 23 september 2016
  9. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 303 visningar, publicerat 27 mars 2016
  10. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 291 visningar, publicerat 19 september 2014
  11. Siri på svenska 273 visningar, publicerat 27 oktober 2015
  12. Efter Leksands bragd mot Mora 234 visningar, publicerat 11 mars 2016
  13. När synen fförsvinner mitt i tonåren 216 visningar, publicerat 4 november 2016
  14. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 - Slutsignalen 216 visningar, publicerat 25 januari 2015
  15. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 192 visningar, publicerat 25 januari 2015
  16. Kan leksand undvika kval till våren? 181 visningar, publicerat 9 december 2016
  17. Psykisk ohäls i Sverige idag 127 visningar, publicerat 15 december 2015
  18. Hästen - Leksand 2015-11-10 1-2 126 visningar, publicerat 11 november 2015
  19. Efter Leksands makalösa saga 2015/16 113 visningar, publiceraat 2 april 2016
  20. Att orientera sig ute i samhället med hjälp av ekolokalicering 109 visningar, publicerat 23 maj 2014
  21. Publiksiffror i premiären av Hockeyallsvenskan 2015/16 98 visningar, publicerat 22 september 2015
  22. Hästn - Leksand 2015-11-10 1-2 LTJD! 87 visningar, publicerat 11 november 2015
  23. Prata om stress i skolan 74 visningar, publicerat 25 augusti 2016
  24. Första gången över 100kg! 58 visningar, publicerat 17 juli 2016
  25. Beats Wireless vs Beats Solo2 wireless 50 visningar, publicerat 4 oktober 2016
  26. Wheelchair racing 37 visningar, publicerat 4 maj 2015
  27. Hantelryck med två hantlar 28 visningar, publicerat 1 juli 2016
  28. Tandembowling 27 visninggar, publicerat 4 maj 2015
  29. Inför säsongen 2017/18 27 visningar, publicerat 19 september 2017
  30. Wheelchair bowling 21 visningar, publicerat 4 maj 2015

Hissritualen

År 2010 började det cirkulera en koreansk sägen/historia på nätet om att man kan ta sig till en annan värld bara genom att åka hiss på ett speciellt sätt.

Jag lyssnade på Creepypoden och där tog de upp just detta, med anledning av ett mystiskt dödsfall på ett hotell i USA, där en ung kvinna, Elisa Lam, plötsligt försvann, men senare hittades i en av vattentankarna på taket. På övervakningsbilder från hissen ser man att hon är där inne i nästan två minuter, åker upp och ner, innan hon till slut försvinner ut ur hissen, för att aldrig synas till i livet igen. Polisen genomsökte hotellet med hundar, utan att hitta någonting, inte förrän man hittade henne i en av vattentankarna. Det avskrevs senare som en drunkningsolycka, men hur hon tog sig i tanken, som var drygt två meter hög, på egen hand, hur hon ens tog sig förbi de låsta dörrarna upp till taket och hur hon fick locket till tanken på plats, det kan man inte förklara.

Kanske genomförde hon något slags hissritual, kanske inte. Ritualen går i vilket fall till enligt följande:

Byggnaden måste ha minst tio våningar och du kan bara genomföra ritualen ensam.

Ta dig till byggnaden och gå in i hissen, ensam.
Tryck på fjärde våningen.
På fjärde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till sjätte våningen.
På sjätte våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till tionde våningen.
På tionde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till femte våningen.

Har du lyckats kommer en ung kvinna där att gå in i hissen. Titta inte på henne, tala inte med henne.
Tryck istället på knappen till första våningen. Åker hissen ner till första våningen, lämna hissen så snart dörrarna öppnas, vänd dig inte om och skynda därifrån. Om hissen istället börjar åka uppåt, mot tionde våningen, kan du tryggt åka vidare.

När du kommer upp till tionde våningen kan du välja på att gå ur hissen och inträda i "den andra världen", eller att stå kvar i hissen och bli kvar i den "vanliga världen".

Väljer du att kliva ur hissen kommer den unga kvinnan att fråga dig var du ska gå. Svara henne inte, gå bara ur hissen och se dig inte om.

Har du lyckats med ritualen kan du nu ha inträtt i den "andra världen". Det enda säkra tecknet på det är att den enda levande varelsen där är du själv. våningsplanet kommer att se nästan likadant ut som alla andra, med två undantag. Alla lampor är släkta och det enda som syns utanför fönstren är ett rött självlysande kors långt bort.

Vissa säger att tekniska prylar inte fungerar i den "andra världen", medan andra säger att de visst gör det. Svimmar du eller på annat sätt tappar medvetandet i den "andra världen" kommer du troligen att vakna upp i ditt eget hem. gå då grundligt igenom hemet, för det är möjligt att det inte är samma plats som du lämnade när du gav dig av för att utöva ritualen.

För att ta dig tillbaka från den "andra världen" kan du som sagt antingen stanna kvar i hissen uppe på våning tio, trycka på första våningen, åka ner igen, kliva ut så fort dörrarna öppnas, snabbt gå därifrån utan att vända dig om eller säga ett ord.

Gick du ur hissen på tionde våningen kan du bara ta dig tillbaka genom samma hiss som du kom dit i.

Det kan kännas svårt att komma ihåg vilken hiss det var du använde för att komma dit, men när du hittat rätt kommer det att kännas som att hissen kommer längre och längre bort från dig, ju närmre den du kommer. Väl inne i hissen måste du trycka på våningsplanen i samma följd som du gjorde för att komma till den "andra världen", alltså fyra, två, sex, två, tio och fem.

När du kommer till femte våningen trycker du på första våningen. då kommer hissen börja röra sig uppåt igen, mot tionde våningen. Då måste du trycka på vilken annan våning som helst som avbryter hissens resa till tionde våningen innan den har nått fram dit.

När du avbrutit resan upp till tionde våningen trycker du på första våningen igen. När du är nere tittar du noggrant så att allt ser ut som vanligt utanför hissen. Gör det inte det, gå absolut inte ut ur hissen. Stanna istället kvar och gör om samma resa igen.

Så, vad tror ni om det här? Fungerar det?
Jag är kluven får jag faktiskt erkänna. En del av mig säger att det ju inte kan funka, varför skulle det göra det liksom, men en annan del av mig fascineras väldigt mycket av sådant här, det finns så mycket vi inte vet och som vi inte har någon kontroll över, så egentligen, varför inte?

Vågar ni testa?
Jag tror nog inte att jag gör det. Kanske funkar d, kanske inte, men jag kan ju inte se hur det ser ut utanför hissen, så nja, jag är tveksam och lite skrämd måste jag erkänna att jag blir...

Dags för kongress

Om knappt en vecka är det dags för kongress.

Kongressen hålls vart tredje år och det är alltså det högsta beslutande organet inom Synskadades riksförbund, som är en treplansorganisation, där vi har lokalföreningarna längst ner, sedan distrikten och så rikset i toppen.

Nu ska alltså förbundsstyrelse, ordförande och allt annat sådant väljas, det ska beslutas i olika motioner, hur verksamhetsplanen för den kommande kongressperioden, alltså de kommande tre åren, ska se ut och vad vi som organisation ska jobba med, såväl på riks, distrikt och lokalnivå.

Det har varit galet mycket att läsa inför kongressen, som alltså äger rum i Malmö torsdag-söndag i veckan som kommer. Jag har inte ens läst igenom allt än, men sådan tu är, eller vad man ska säga, så kommer jag inte att ha någon beslutande roll för Östergötland, utan vi som klassas som "nyanstälda ombudsmän" kommer istället att ha ett slags fortbildning under kongressens gång, där vi ska iakta och reflektera öve själva förhandlingarna osv.

Det kommer bli fyra väldigt långa dagar och jag kommer med all säkerhet vara svintrött när jag kommer hem på söndag kväll. därför är det skönt att jag är ledig både nu på onsdag innan vi åker och måndag-tisdag när vi kommer hem.

Det är dock inte bara kongressen som händer nästa vecka. Nej, innan den ska jag dels på möte om arbetsmarknaden, där lars Oly, som numera är ordförande, eller vad han är, för Handikappföreningarna, kommer och föreläser. Dessutom har vi styrelsemöte på måndag och på tisdag ska jag med på en bussutflykt som vi kallar Östergötland runt, där jag ska presentera mig själv för de medlemar som följer med och visa att jag finns och vad jag jobbar med. Vi ska besöka Flygvapenmuseum i Malmslätt och Gunnes väskor i Mantorp under dagen.

Så nu börjar det hända saker på riktigt på jobbet. Det har det gjort under veckan som var också.

Vi hade möte med intressepolitiska gruppen i måndags, i tisdags var jag först själv på kontoret, eftersom att Maria jobbar i Norrköping på tisdagar och Peter var i Motala, och sedan var jag med på Norrköpings styrelsemöte på kvällen, också det för att visa att jag finns och lite sådär. I onsdags var Peter och jag sedan och köpte nya telefoner, varsin Iphone 8 blev det, och sedan kom några tjejer och intervjuade mig om hur kollektivtrafiken fungerar, vad som fungerar bra och vad som kan göras bättre. De håller på med någon form av examensarbete och det är skitkul och jätteviktigt att de fokuserar på en sådan grej. Där vill vi givetvis hjälpa till så mycket som möjligt.

Utanför jobbet så händer det nu plötsligt massor på ledsagarfronten. Sedan Julian flyttade så har ju avalon temporärt hjälpt till, men på måndag börjar hon jobba heltid, så då kommer hon inte heller att ha tid att hjälpa till längre. Dock så hade hon en gammal klasskamrat som nyligen kom hem från England som var intresserad och kunde tänka sig att bli min ledsagare. Så vi träffade henne igår, men inte nog med det. Hon på kommunen som var Julians chef tidigare har också, efter stort besvär, fiskat rätt på en annan tjej som jag också ska träffa, plus att emma lade ut en förfrågan på socionomernas forum på universitetet om att jag söker ny ledsagare och då hade en tredje tjej mailat mig häromdagen, så henne ska jag kanske också träffa. Så nu händer det verkligen grejer på den fronten...

Min förkylning är också borta och jag har äntligen kommit igång med träningen igen, efter typ tre veckors frånvaro.

Behöver jag ens säga att det känns ganska dålit just nu?
Jag känner mig i sämsta formen på jag vet inte hur länge...

Förra veckan var jag exempelvis inne och nötte lite ofensivt på egen hand. Det kändes väldigt kantigt, stelt och som att över och underkroppen inte alls synkade med varandra. Tror dessutom att jag sköt väldigt många höga bollar. Det bekräftades också av Linda dagen efter, då vi hade lagträning, jag, albin och Linda. 7/10 bollar jag sköt var höga sa Linda och mitt rörelsemönster såg väldigt stelt och kantigt ut igen. Det blev visserligen lite bättre när jag och Albin spelade centermatch mot varandra, då var det inte lika många höga bollar längre och defensiven satt ganska bra, men jag blev trött. Väldigt trött. Då spelade vi bara typ 2x7min eller något, men jag var helt slut efteråt.

Därför låter det nästan lite motsägelsefullt när jag ändå säger att det konditionsmässigt har gått helt okej efter att jag kommit tillbaka, men någon toppform är det ju definitivt inte tal om.

Styrkemässigt har jag också tappat en hel del. Jag har fått sänka vikter vid en del övningar och har inte alls samma ork och flow som vanlit, plus att jag har haft grym träningsvärk efter ett par styrkepass och det brukar jag inte heller ha

Så nu väntar en lång väg tillbaka känner jag, först och främst till min "vanliga nivå".

Det är väl i stort det som har hänt sedan jag senast uppdaterade er om vad som händer i mitt liv. Datorn och bloggen fortsätter att prioriteras ganska lågt, därav den svaga aktiviteten här inne, men jag lovar, jag har inte glömt bort er alla. Hoppas att ni har det bra och som vanligt, kom ihåg att ta hand om både er själva och om varandra tills vi hörs nästa gång!

Hur vi ritar samhället påverkar hälsan

Det här var något vi pratade en del om när jag läste folkhälsovetenskap förra hösten och jag tror det ligger något i det.

Folkhälsomundigheten menar att tendensen för oss svenskar är att vi rör oss allt mindre i vardagen, vilket så klart inte är bra då det leder till ökad risk för välfärdssjukdomar och liknande.

För ett tag sedan, ganska länge sedan nu, lyssnade jag på en podcast där man pratade just om det här och lyfte fram det ur en väldigt intressant vinkel, som jag faktiskt tror att det ligger mycket i.

Varför vi rör oss mindre beror inte enbart på telefoner, surfplattor, datorer, E-tjänster och andra bekvämligheter, även om tekniken och alla andra bekvämligheter säkerligen har en väldigt stor del i det, men det påverkas också av hur vi väljer att bygga upp vårt samhälle rent fysiskt och arkitekttoriskt.

De exemplifierade med en amerikansk studie som visade att nästan ingen tog trapporna i en byggnad där hissen låg rakt fram vid entren och trapporna lite vid sidan av, men i en likartad byggnad där förhållandet var det omvända, att trapporna låg rakt fram vid entren och hissen lite vid sidan av, ökade andelen drastiskt.

Jag tror faktiskt det ligger något i det. Designar vi en byggnad med bekvämliheterna i fokus, då kommer majoriteten av oss också att använda dem.

Det gäller alltså att tänka om från grunden och inte fokusera på bekvämligheter, utan mer på vardagsmotionen och hälsan i stort, för att ta de där trapporna istället för hissen gör så enormt stor skillnad på sikt.

Problemet är att ingen tänker så.

Givetvis finns det undantag och det här är mest en generalisering, men det är en generalisering som inte är helt obefogad, för dagens barn blir många gånger uppväxta med att mamma och pappa sitter med telefonen i handen, att de tar hissen istället för trapporna, tar bilen de få hundra metrarna till affären istället för att gå osv. för det är så dagens samhälle ser ut. Får de se det dag efter dag, år efter år, då kommer givetvis de själva också att ta efter det, det kommer rota sig djupt hos dem och blir svårt att få bort senare i livet, hur gärna de än vill det. När de sedan blir vuxna och själva ska rita och designa nya byggnader i samhället, då kommer de göra det utifrån vad de har lärt sig sedan de var små, alltså att ta hissen istället för trapporna, bilen till affären osv.

Allt går i en cirkel och det är därför dagens föräldrar har ett så oerhört stort ansvar jämt mot sina barn. Det kanske känns som att det inte spelar någon roll om jag sitter en stund extra med mobilen, att jag tar hissen idag också eller att jag tar bilen till affären för att ens hinna handla, men jo, det är just det som det gör, spelar roll, särskilt om barnen ser på eller följer med.

Samtidigt är föräldrarna också inkörda i vad samhället vill få dem att göra, de påverkas också av att hissen ligger rakt fram innanför entren osv. så det är inte lätt att bryta det där mönstret, det ska gudarna veta, men jag tror definitivt att det ligger något i det och att det först och främst handlar om att bli medveten om och observant på alla de här småfällorna som lockar till inaktivitet runtomkring oss i samhället.

Vad tror ni om det här?

Det fortsätter att hända mycket

Det fortsätter att hända mycket och tiden går väldigt fort känns det som. Vi är snart inne i oktober och september har bara swischat förbi tycker jag.

I och med att det snart är oktober så har jag således snart också varit på jobbet i en månad.

Det går sakta men säkert framåt med allting, jag har varit med på div. olika möten av olika slag och vi har haft en hel inköpsdag ute på ikano, där vi både var på Elgiganten och mediamarkt för att kolla efter dator till både mig och maria, vi åt inne på Ikanohuset och så var vi på Ikea och köpte några tavlor till mitt kontor och blommor till kansliet. En bra och lyckad dag och både maria och jag fick dessutom tag i varsin dator. en Lenovo blev det för min del. En väldigt tunn och lätt sak som är väldigt enkel att ta med sig.

Insyn, ett företag som levererar hjälpmedel, har också varit ute och bl.a. visat en väldigt smidig scanner som jag nog kommer att använda mig av. Det är bara som ett stativ man fäller upp. Sedan lägger man pappret under kameraarmen som man har fällt ut, trycker på mellanslag i ett program i datorn och två sekunder senare får man pappret uppläst. Väldigt smidigt. Det är annat det än på min skoltid, när jag använde en hederlig flatscanner, som både tog mer plats och betydligt längre tid. den här var way mycket smidigare.

Det är lite av det positiva med jobbet såhär långt. Allt är dock inte guld och gröna skogar. Det finns en del negativt också. Allt har nämligen fortfarande inte löst sig med arbetsförmedlingen och min anställning. Vi hade ett möte för drygt en vecka sedan, jag, chefen, personalchefen från Stockholm och en handläggare från af. Vi trodde då att allt skulle bli klart och att vi kunde skriva på alla papper och grejer, men icke. Då tyckte damen från af att jag borde ha en utvecklingsanställning. Det i sig var inget konstigt, för mig blir det samma sak och personalchefen sa att det är fler ombudsmän runtom i landet som har en sådan anställning. Så det var lugnt, så länge alla parter är överrens om att utvecklingsanställningen övergår i en trygghetsanställning om max ett år. En utvecklingsanställning är nämligen bara i max ett år och om af sedan anser att jag inte behöver något stöd för att utföra mitt arbete, ja, då kan jag helt enkelt inte vara kvar på jobbet, för det bygger på att SRF får lönebidrag för min anställning.

Det var hursomhelst heller inget problem enligt damen från af. Problemet var däremot att hon inte kunde besluta om en sådan anställning. det var hon tvungen att skicka vidare till en kollega. Så egentligen fick vi inte ut någonting av det där mötet...

Hon skulle i vilket fall höra av sig redan dagen efter med uppgifter om vem den där kollegan var, för det kunde hon inte heller säga då när vi hade mötet, men hon hörde inte av sig, så unde veckan som har gått har vi jagat arbetsförmedlingen och nu på tisdag kommer äntligen en annan handläggare och träffar oss, en handläggare som förhoppningsvis har rätt kompetens och allt, så att allt kan lösa sig och jag kan bli anställd på riktigt fr.o.m. 1 oktober.

På tisdag kommer de också äntligen och installerar min tvättmaskin, vilket också har tagit väldigt lång tid. Jag gjorde klart att jag ville ha en tvättmaskin installerad redan när jag skrev kontraktet i början av juni. Sedan mailade jag om en del åtgärder som behövde ses över här i lägenheten efter att jag hade flyttat in. Då frågade jag samtidigt om tvättmaskinen och hur lång tid det kunde tänkas ta. Det var svårt att säga då sa de, eftersom att det var mitt i semestertider, vilket jag så klart hade förståelse för.

Efter det har jag dock inte hört någonting, så för drygt en vecka sedan mailade jag igen och då svarade de att mitt ärende måste ha fallit mellan stolarna på något sätt, för såhär lång tid ska det givetvis inte ta. Typiskt, men till deras försvar så får jag ändå säga att när jag väl påtalade att jag fortfarande inte hade fått någon tvättmaskin, då gick allt väldigt fort och nu kommer de alltså äntligen och fixar det, så nu kan jag snart tvätta igen. hittills har jag varit hos jennifer och tvättat ett par gånger och så har jag haft med tvätt när jag har varit och hälsat på mamma och pappa, så jag har ju ändå kunnat tvätta, sådan tur är, men klart att det har varit lite omständigt...

I övrigt har jag varit på utbildning i Stockholm under ett par dagar. Det var fjärde och sista träffen i ett utbildningspaket för alla nyanstälda ombudsmän, d.v.s. alla ombudsmän som har blivit anstälda under det senaste året. Nu hade jag ju som sagt missat tre utbildningstillfällen, men det gick ändå bra att hoppa in såhär i slutet och det var ett par riktigt bra dagar. Mycket att ta in, men bra och nyttigt och framförallt kul att träffa lla andra ombudsmän, få en bild av dem och knyta lite nya kontakter, för alla de kommer ju också att på ett sätt bli mina kollegor.

Utbildningen bestod hursomhelst av en heldag med både teori och praktik kring retorik, vad olika delar kallas och innebär, ethos, pathos och allt det där, hur man ska stå, vad man ska tänka på och inte minst hur man ska prata beroende på vem man har framför sig. vi skulle också framföra ett kort tal om vad som helst på max fem minuter. Jag informerade om färdtjänsten här i Östergötland, hur det fungerar med byten, linjer etc. och klockade in på 03:20. Det gick väldigt bra och det var många som reagerade på att det såg ut som att jag tittade på publiken, som att jag såg dem, trots att jag inte gör det, eftersom att jag rör på huvudet när jag pratar sådär. Det var väldit positivt och ger ett bra intryck.

På kvällen lirade vi lite goalball tillsammans med delar av damlandslaget, för det var många i vår grupp som aldrig hade provat på det. Det var en bra träning tyckte jag, både jag ooch Fatmir var också med, så det blev ganska hög kvalitet på det också, vilket var roligt, men framförallt var det kul att spela match på träning, för det kan vi ju nästan aldrig göra här hemma.

Tisdagen ängnades åt media och sociala media. vi fick bl.a. testa att intervjua varandra och således också bli intervjuade. Jag kan säga att det är avsevärt mycket svårare att intervjua än att bli intervjuad, tycker jag. Vi skrev också pressutskick och pratade om och kring sociala medier och publicitet. Också det ett väldigt bra pass.

Min tanke var sedan att jobba onsdag och vara ledig torsdag och fredag, eftersom att utbildningen hade varit på tisdagen, när jag egentligen är ledig, men så skulle vi ju ha det där mötet med damen från af på torsdagen, så jag var bara inne och jobbade halvdag onsdag och så blev det halvdag torsdag och ledig fredag.

Under den gångna veckan har jag succesivt blivit mer och mer förkyld. Shep hostade massor när vi var i stugan på kräftis förra helgen, vilket var en väldigt fin och trevlig tillställning med massor av god mat och dricka. Det var mycket troligt sista gången för i år som jag var där, åtminstone så var det sista natten där, vilket som vanligt känns lite vemodigt och sorgligt...

Shep måste som sagt ha smittat oss då, för både mamma och pappa har också varit krassliga under veckan. För min del började det med en obehagskänsla i halsen under tisdagen och sedan kände jag mig väldigt hängig och nere på jobbet i onsdags. i torsdags var det ännu värre och igår var det som värst, så då var jag hemma från jobbet. Jag hostar massor, har haft asont i halsen, snorar litegrann och igår tror jag t.o.m. att jag hade feber. det är fortfarande inte bra, men det känns åtminstone som att det går åt rätt håll nu, för idag är det iaf bättre än vad det var igår.

Innan jag blev sjuk hann jag dock träffa Julian, för han var hemma förra helgen. Så vi tränade tillsammans både fredag och måndag. Det var tur att han var hemma, för annars hade min sovis på min lediga dag förra fredagen rykt all världens väg, för Avalon hade blivit inkallad till jobbet oh kunde bara köra så att vi var klara till 08:30. Det kändes sådär lagom kul en leedig dag, men då kom alltså Julian som en räddande ängel. Sedan skulle vi också ha tränat på söndagen, men det blev en rejäl fail som avslut på den veckan. Han hämtade mig och vi stack ut till Tornet, där vi alltid brukar köra när vi kör sent, för där är det öppet 24/7.

ingen av oss tänkte på det innan, men i samma sekund som Julian drog kortet vid spärren och det inte funkade så kom vi på det exakt samtidigt. Hans kort funkar ju inte här längre. Så vi fick åka hem igen och det blev ingen träning. Så kan det gå.

Hoppas att ni alla har det bra. Det har jag, bortsätt från förkylningen och att det är lite stressande att allt inte är klart med anställningen, men jag hoppas som sagt att det löser sig på tisdag och att jag är frisk till nästa helg, för då är det dags för tredje omgången av Sverigeserien 2017, i Göteborg.

Lär känna mig i olika situationer...

Här är en lista som jag kopierade och sparade ner för länge sedan, så minns inte ens var jag hittade den, men tänkte att den iaf kan vara lite rolig att läsa, så får ni lära känna mig lite bättre och hur jag är i olika situationer.

Here we go!

Vem är jag...

...vid matbordet?

Hur jag har ätit har förändrats en hel del under åren. När jag var liten kunde jag inte sitta still när jag åt. Jag tog en tugga, gick ett varv i köket och satte mig igen, tog en ny tugga osv.

Sedan kom en lång period där jag istället åt väldigt snabbt, kastade i mig maten. Exempelvis brukade jag gå upp 07:05 under högstadiet, åt frukost bestående av ett glas juice och en tallrik slät yoghurt, utan något i, fixade i ordning mig och lämnade hemet tjugo minuter efter att jag vaknat, 07:25.

nu äter jag istället väldigt långsamt. Jag äter ganska mycket, vilket behövs när man elitidrottar, och det där glaset apelsinjuice och släta tallriken yoghurt har bytts ut mot en dubbel portion havregrynsgröt, två kokta ägg och ett glas mjölk.

Kosten har med andra ord förändrats väldigt mycket sedan mina tonår, men blir jag inte klar sist när man äter, då är det en smärre sensation, vilket är något det skämtas om med jämna mellanrum.

Rekordet jag har suttit med en och samma portion tror jag är 1,5 timmar. Då var det dock inte frukost och till mitt försvar får jag ändå säga att vi då samtidigt pratade och planerade för en kommande lägenhetsförsäljning.

Normalt är annars 20-45min för en måltid och när jag äter är jag oftast ganska tyst. I varje fall om det rör sig om ett större sällskap. Där är jag i stort mer den som iakttar och reflekterar över andra än den som pratar själv, men är man bara två kan jag prata dessto mer, kan sitta i flera timmar vid köksbordet eller ute på balkongen och bara snacka skit, medan man äter och dricker kaffe. är jag dessutom ensam hemma, då sjunger jag inte helt sällan för mig själv, så även vid matbordet, men kanske inte ute på balkongen. Då skulle grannarna nog få hjärtslag, men jag vill alltså gärna ha lite musik på i bakrunden sådär, vilken jag då inte sällan sjunger med i, men jag gillar även att ha P4 på i bakgrunden. Det är hemtrevligt tycker jag, särskilt när man sitter där med en kopp kaffe. Spotify eller radion är med andra ord så gott som alltid igång där hemma.

...På café?

Tar jag alltid en kopp svart kaffe utan mjölk eller socker. Ska jag ha något till så blir det oftast någon form av vaniljbulle eller wienerbröd, älskar vaniljkräm! Chokladboll, bisquier eller katalaner går ju också hem för det mesta. Ja, ni som har hängt med ett tag vet att fikabröd är min svaghet, godis och snax kan jag vara utan, men jag äälskar fikabröd! Det som däremot inte går hem så väl är bakelser och "moderna bakverk", typ macarons eller cupcakes. Nej, jag är nog mer för gamla klassiska bakverk och så som sagt en kopp starkt svart kaffe till det, alltid kaffe!

...På restaurangen?

Här är jag oftast den som beställer pasta bolognaise och ett glas vatten, alternativt någon form av kött och ett glas rödvin, beroende på vilken typ av restaurang det handlar om och vem/vilka jag går ut och äter med. En god plankstek och ett glas rött på en uteservering en varm sommarkväll, eller en lunch på ett träningsläger, båda två är restaurang, men det är två helt olika situationer, så något generellt är svårt att svara här tycker jag...

...på stranden?

Åh, jag älska att vara på stranden! Kan utan problem ligga och sola en hel dag, möjligtvis gå ner och doppa mig lite snabbt om det är riktigt varmt i luften och om vattentemperaturen tillåter det, vilket alltså är ungefär detsamma som 25+. När jag var liten älskade jag att bada, men på senare år har jag blivit världens badkruka och det ska till mycket för att jag ska hoppa i det blå.

Sola kan jag docck som sagt göra i flera timmar utan problem. Har man bara lite bra musik eller en bra bok så håller jag mig lätt sysselsatt hela dagen. Att bara ligga på stranden, gräva ner fötterna i sanden, lyssna på alla strandlljuden runtomkring, samtidigt som man läser en bra bok och solen steker från en klarblå himmel, det är bland det bästa som finns!

...på krogen?

Oj, krogen är verkligen inte min grej. Trots snart trettio fylda, nåja, det är två år kvar, men ändå relativt snart, kan man nog räkna antalet gånger jag har varit ute på krogen sedan jag fyllde arton på båda händernas fingrar. Det händer med andra ord väldigt, väldigt sällan. Tycker oftast inte det är bra musik, drickan är dyr och det är svårt att prata med varandra.

Nej, ska jag gå ut, då väljer jag ett lugnare hak där man kan sitta och prata vid ett bord med en drink eller ett glas vin 99/100 gånger. Nu har jag inte ens varit ute så många gånger under mitt liv, men jag känner ändå mig själv så bra att jag nog kan slå fast att om jag mot alla odds skulle gå ut, då skulle jag mestadels sitta vid ett bord och försöka prata med mitt sällskap och helst skulle vi då välja ett lugnare ställe. Delvis kan det nog hänga ihop med min synnedsättning, för att vara på en traditionell nattklubb med ashög musik, det gör det väldigt svårorienterat när man inte ser, dansa är inte riktigt min grej, det går knappt att prata där inne och man blir helt enkelt ganska lost när både syn och hörsel i princip försvinner. Så nej, jag väljer solklart hemmamys framför krogen, typ alla dagar i veckan, men någon enstaka gång då och då kan det ändå, trots allt, vara kul att komma ut lite sådär, för man vet aldrig vem man träffar där ute i natten. Kanske är det livets stora kärlek, en av de som med tiden blir en av ens närmsta vänner, eller kanske bara en tillfällig bekant.

...På ett flygplan?

Här är nog ungefär samma som på stranden. Ja, jag älskar inte att flyga då, men jag kan utan problem fördriva tiden i några timmar om jag har en bra bok och lite bra musik att tillgå. Då åker lurarna på och sedan kan jag vara i min värld ett bra tag utan att det blir långtråkigt. Vet dock inte hur jag skulle reagera på en riktig långflygning, för det längsta jag har flugit är fyra timmar, så vi lämnar den delen av självreflektionen utanför och låter den vara obesvarad tills jag någon gång har testat det empiriskt, men ska jag ändå ge mig på något slags gissning så skulle jag tro att jag efter sisådär fyra-fem-sex timmar skulle börja bli rastlös, så det där med långflygningar är jag väl kanske lite skeptisk till, men skulle ändå vara kul att testa någon gång.

...i klädaffären?

Är jag den som kan gå runt och känna på och prova tröjor hur länge som helst, iaf om det är jag som ska ha något och om jag får välja butik själv. Annars tycker jag det är ganska tråkigt och sitter mest på en stol eller väntar utanför på att den jag är på stan med ska bli klar. Nu händer det förvisso väldigt sällan att jag ens är i fysiska butiker i stan, vilket iofs är lite konstigt, för jag kan ändå tycka att det är lite mysigt att gå runt i affärer sådär, särskilt på vintern av någon anledning, titta runt lite, klämma och känna på kläderna och sedan ta en fika på något kafé, men ändå blir det inte ofta att jag gör det. Nej, jag brukar handla det mesta på nätet numera, men får jag välja klädbutik så väljer jag Klädhuset i Falerum, där de har märkeskläder till minst 20% rea. Där kan jag gå runt bland tröjor, pikéer, skor och annat ett bra tag innan jag tröttnar.

...I matbutiken?

Har Julian och jag jobbat upp en väldigt bra effektivitet. Det är oftast vi som handlar och han vet ungefär vad jag ska ha och jag har i stort lärt mig i vilken ordning saker och ting kommer i den affär där vi oftast handlar, så allteftersom rabblar jag upp vad som ska handlas och så hämtar vi det, blippar det och går vidare. Vi brukar klara av en storhandling på knappt en timme. Det att jämföra med min f.d. sambo, som jag inte alls handlar lika effektivt med. Där blev det mer hon som handlade och jag som hängde med, om ni förstår skillnaden? När jag och Julian handlar så vet han ungefär vad jag ska ha, jag vet ungefär vilka vägar vi brukar gå i affären och vad som kommer efter varandra när man går så. Det räckte med att sambon gick på något annat sätt i affären för att jag skulle bli helt lost och inte ha någon koll längre, men allt handlar ju om vana. Skulle jag handla mer med någon annan skulle det säkert gå lättare med tiden, men i nuläget handlar jag mest effektivt med Julian, eftersom att det i huvudsak är vi som handlar tillsammans.

...På bussen?

Beror det väldigt mycket på vilken buss det är och hur ofta jag har åkt den. Åker jag en stadsbuss för första gången sitter jag väldigt uppmärksam på hur bussen åker, hur den svänger och lyssnar noga efter utropen, som är superviktiga! Fungerar inte de, då har jag ingen aning om var jag är någonstans och då blir jag väldit osäker.

Har ja å andra sidan åkt en linje flertalet gånger, som exempelvis linje 11 till det område vi bodde i tidigare, eller linje 17 hem hit, då sitter jag gärna med musik i öronen, slappnar av och njuter av några minuters musiklyssnande. Jag har åkt de linjerna så många gånger att jag inte behöver utropen längre. Oftast fungerar de, men skulle de inte göra det gör det inget, för jag har ändå stenkoll på var bussen är och var jag ska gå av, för jag har lärt mig hur och var den svänger.

...hemma hos någon?

Den här är väldigt svår att svara på tycker jag. Det skulle kunna bli världens längsta uppsats om jag tog upp alla aspekter och företeelser som kan inverka på det, det går egentligen inte att generalisera tycker jag. Det beror väldigt mycket på vem jag är hemma hos, hur många som är där, hur mycket jag har varit där osv. men man kan väl säga som så att om jag kommer hem till någon för första gången rör jag mig nog till en början ganska försiktigt, eftersom att jag inte vet hur det ser ut och inte kan se det. är det dessutom mycket folk på plats, födelsedagsfirande eller liknande, då blir jag nog ganska passiv, säger inte så mycket och sitter mest på en stol vid bordet eller i någon soffa och småpratar litegrann med de runtomkring mig. Jag blir alltså ganska statisk, går inte runt särskilt mycket och minglar.

Är det å andra sidan hemma hos någon som jag har varit hos väldigt mycket så rör jag mig helt fritt och tar för mig på ett helt annat sätt. Då vet jag var det kan stå saker i vägen, var man kan välta ner föremål om man inte är försiktig, var hunden brukar ligga eller bara en så enkel sak som hur möblerna står. Hemma eller hos mamma och pappa skulle nog exempelvis de som inte vet inte ens notera att jag inte ser något alls, för jag rör mig så naturligt och obehindrat, och även de som vet glömmer bort det, för det märks helt enkelt inte.

En sak är dock gemensam oavsett. Jag känner av stämningen ganska väl, både hur den är i själva rummet och hur den är hos den jag är där för att hälsa på. Jag kan nog vara ganska avvaktande till en början, särskilt hos nya personer, för att läsa av situatione och alla sociala koder som gäller där, men tar för mig mer och mer, ju oftare jag är där och ju bättre jag känner personen i fråga. Till slut behövs inget inkänande, allt bara går av sig själv, men trots det tycker jag nog att det även då är viktigt att faktiskt ta sig tid, kanske ta ett steg tillbaka och reflektera på nytt, även om man har varit hemma hos personen i fråga hundra gånger, så att man inte bara kör på, för något kan ju trots allt ha förändrats under de där hundra gångerna man har varit där.

...I ett förhållande?

Är jag nog väldigt omtänksam och lyhörd, men har samtidigt ett ganska stort behov av att vara själv. Jag trivs med att vara själv och har inga problem alls att vara själv hemma en hel dag utan att göra något speciellt. Jag är dåli på att ge presenter, men jag är desto bättre på att visa ömhet, trygghet och kärlek genom beröring och ord. Jag är svag för smicker och uppskattar det lilla i vardagen väldigt mycket, både att ge och få, att fixa maten tills sambon har kommit hem, att ha städat lägenheten eller diskat undan all disk. Det är vardagsgrejer, men det kan göra så mycket om man har haft en lång och jobbig dag. då är det guldvärt och sådana små gester är så fint tycker jag.

...I skolan?

Var jag oftast den tysta och tillbakadragna typen. Har aldrig varit den som hörs i klassrummet, alltid observerat och lyssnat mer på vad andra säger och diskuterar än pratat själv, har alltid varit ganska blyg och har sällan räckt upp handen för att svara på frågor. En gång fick jag t.o.m. höra av en lärare att om jag räckte upp handen lite mer skulle jag få VG. Mamma blev lite irriterad på det, för så kan man inte bedöma en elev, alla tar inte för sig i klassrummet, alla har sin roll och alla kan inte ta för sig på samma sätt, för så funkar inte gruppsammansättningar. Hur det slutade? Jag fick VG där ändå, även om jag inte räckte upp handen mer efter det.

...I sängen?

Wow, ja, den som det visste... men frasen går att tolka, så jag sover oftast på sidan eller på rygg, ofta med ena armen under kuden. Jag läser alltid innan jag somnar och tycker det är jätteskönt att gå och lägga mig tidigt på kvällarna. det kunde man inte tro för tio år sedan, när jag, likt de flesta tonåringar, var världens nattuggla, men den tiden är förbi och nu lägger jag mig snarare halv tio än halv ett. Det är så rofyllt att gå och lägga sig och vissa dagar är det t.o.m. något jag ser fram emot. Bra eller dålit, det går väl att diskutera hur länge som helst, men att bara krypa ner i sängen, läsa litegrann och somnar man så somnar man, annars är det inte hela världen, för klockan är ändå inte så mycket. Det mina vänner, det är så jävla skönt tycker jag!

...På morgonen?

Har jag faktiskt gått och blivit ganska morgonpigg nuförtiden. det kunde man inte tro under mina tonår, men så är det väl med de flesta. Jag vaknar ofta runt sex-sju någon gång och har sedan haft lyxen att kunna ligga kvar i sängen under ganska många år nu, i och med mina distansstudier. Det har jag ofta också gjort. Lyssnar ofta på någa poddar innan jag går upp och sedan blir det oftast frukosten ni läste om i början av inlägget. Gillar en lugn start på dagen, där jag kan äta min frukost i fred och dricka mitt kaffe i lugn och ro, men inom kort kommer det bli nya rutiner när jag börjar jobba i september...

...På kvällen?

Har jag å andra sidan gått och blivit ganska kvällstrött och som ni läste innan så kan jag rentav se fram emot att gå och lägga mig vissa dagar. Tycker det är superskönt att gå och lägga mig tidigt, lyssna på några poddar där med och somnar jag så somnar jag. Sitter definitivt inte uppe halva nätterna längre, utan jag prioriterar min sömn, vet att jag behöver sova ganska mycket, gärna åtta-nio timmar, och kan nästan bli lite stressad om jag vet att jag ska upp tidigt dagen efter och inte har kommit i säng vid typ 22:30. Därför brukar ja oftast se till att jag har kommit i säng då och när jag väl har lagt mig brukar jag inte ha några problem att somna. Däremot kan jag ha perioder där jag vaknar mitt i natten, blir klarvaken och kan inte somna om på fyra-fem timmar. Det är lite småjobbigt och hela dagarna blir ju negativt påverkade om man sover dålit. Någon natt då och då kklarar alla, men när det blir flera nätter på rad, då börjar det bli jobbigt...

Där har ni mig!
Hoppas att ni har orkat läsa hela vägen hit, trots att det visst blev ganska långt.
Ta hand om er så hörs vi någon annan gång!

It's not you and me anymore...

Klockan är bara drygt åtta och jag är redan uppe. Det är näst sista dagen här i stugan, imorgon åker jag hem för några dagars träning och sedan åker jag tillbaka hit på fredag igen. Det har varit en fin och väldigt lugn vecka här, en hel del sol, inte lika varmt och skönt som det var förra året när jag var här min semestervecka, men helt okej ändå. Vi har varit i Falerum och jag har köpt ett par jensshorts. Vi har ätit, fikat och fikat ännu mer, spelat kort och bara umgåtts tillsammans, precis som det ska vara. Det enda negativa är att jag har sovit dåligt nästan varje natt. Först var det fullmåne och då kunde jag inte somna förrän 03:30-05:00. Sedan har jag kunnat somna, men ändå vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Det är av den anledningen jag sitter uppe såhär dags. Jag vaknade 03:30 och har inte kunnat sova mer efter det. Visserligen somnade jag redan 22:00 igår, var jättetrött och allt gick som i en dimma större delen av dagen, så nog var jag trött alltid, särskilt med tanke på att jag i snitt har sovit ungefär fem timmar, vilket är alldeles för lite för att vara jag och det är dessutom anmärkningsvärt med tanke på att jag alltid brukar sova väldigt bra här ute.

Nu var det dock inte det som det här inlägget i huvudsak skulle handla om. Nej, jag tänkte berätta om anledningen till varför jag nyligen har flyttat.

Jag och Jennifer är inte tillsammans längre.

Det är ett gemensamt beslut och därför en förhållandevis mild separation, eller vad vi ska kalla det. Båda två är inne på samma linje och det här blir nog bäst för alla parter ur ett längre perspektiv, det är vi helt överrens om.

Jag har tänkt på det från och till under en tid, men har väl inte velat dra upp det till ytan, kanske lite av bekvämlighetsskäl, ni vet, man bara lever vidare i samma gamla vanliga mönster, för att det är mest bekvämt och för att det tar för mycket kraft, tid och energi att förändra någonting, men när vi började prata om det tillsammans så stod det ganska klart att vi inte gör så mycket saker tillsammans längre, vi har inte samma intressen, bortsätt från goalballen, och vi har inte samma långsiktiga mål i livet. Hon älskar barn, vill gärna bli mamma och bo i villa eller radhus. Jag har lite svårt för barn, vet inte om jag någonsin vill bli pappa, inte som det känns nu iaf, och jag är definitivten lägenhetsmänniska och vill gärna bo högt upp.

Man skulle väl kunna säga att vi väl helt enkelt har levt under samma tak, men med två olika liv nu på slutet.

Den främsta anledningen till varför vi väljer att gå åt varsitt håll nu är dock att känslorna inte finns där längre. Allt det andra går kanske att rätta till om båda verkligen vill det och ger sig fan på det, men finns inte känslorna och en eller båda inte vill ordna det, då kommer det inte att funka.

Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilka känslor som är kärlek och vilka som är trygghet när man har varit tillsammans så länge som vi ändå har varit, men återigen, när vi började prata om det på riktigt så stod det ganska klart, från bådas håll, att det mest har handlat om vänskaplia känslor och trygghet i att ha varandra där, inte så mycket kärlek här mot slutet, vilket på sätt och vis känns skönt, att båda är inne på samma spår och att det inte bara är en av oss som känner så. Det har gjort att allt ändå har gått relativt smärtfritt.

Med tanke på alla parametrar här ovan så skulle man kort sagt kunna säga att vi har glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll. Jag var 22 när vi blev tillsammans, Jennifer var 17. Båda två var alltså ganska unga och mycket kan hännda i livet efter det. Självklart finns det de som håller ihop hela livet även om de träffas så unga, men att man inte gör det är egentligen inte så konstigt. Allra minst i dagens samhälle, där typ 50% av alla hushåll är ensamhushåll.

Nu låter det väldigt kantigt och hårt här märker jag, som att jag ser på det helt objektivt och inte har några känslor alls i relation till det här. Så är det givetvis inte, det känns väldigt konstigt att det inte är vi längre, efter 5,5 år. Det kändes väldigt konstigt när jag och Julian packade det sista och lämnade lägenheten för drygt en vecka sedan, konstigt att jag inte kommer bo där mer, konstigt att vi inte kommer bo tillsammans mer, konstigt och vemodigt att göra allt för sista gången där i lägenheten, minnas tillbaka och tänka på allt vi gjort och varit med om innanför de där fyra väggarna, konstigt att helt enkelt avsluta ett kapitel i livet och börja på ett nytt.

Jag tänker tillbaka på alla fina och fantastiska minnen vi har haft tillsammans. Jag tänker på de båda semestrarna i Spanien med långa och många dagar på stranden, besök vid saltsjön, promenader, restaurangbesök, shoppingrundor och midagar och kortspelande på takterassen i hennes mormors hus. Jag tänker på när vi åkte långfärdsskridskor en kall januaridag 2016. Det var första gången i mitt liv och det var väldigt svårt till en början, helt annorlunda jämfört med hockeyrör, men till slut fick jag ordning på det också och det gick riktigt bra och isen var jättefin. Jag tänker på paddlingsutflykten ett nästan tropiskt varmt dygn där somaren 2014, där vi paddlade, grillade och badade från några klippor. Jag tänker på skidresorna till Idre, som alltid är lika roliga. Jag tänker på hennes student en regnig junidag för fyra år sedan. Jag tänker på när jag blev bjuden på trerätters på en uteservering i stan och hur vi sedan gick hela vägen hem i vad som blev en av den sommarens absolut finaste och varmaste kvällar. Jag tänker på alla helger ute hos henes föräldrar, både varma sommardagar och kalla vinterdagar, då brasan ofta var tänd i köket och där jag alltid, från första början, har varit välkommen, där det har bjuditss på god mat och kaffe, både i köket, framför TV'n och på altanen. jag tänker på alla promenader, nyårsafnar, födlsedagar, parmiddagar och inte minst köpet av vår allra första gemensamma lägenhet, som vi sedan har byggt upp och inrett tillsammans.

Det jag framförallt tänker på är dock den trygghet och tillit till varandra som vi succesivt har bygt upp genom åren, från den där jobbiga perioden hon hade innan vi blev ett par och nästan ett år framåt i tiden, inan det till slut blev vi, och alla år efter det, när vi har lärt känna varandras styrkor och svagheter, hur den andre reagerar och agerar i olika situationer, hur den andre tänker, ja, hur vi kort sagt har lärt känna varandra på djupet. Det är väldigt fint och bland det mest värdefulla man kan ha, trygheten i att veta att den andre hela tiden finns där, det finns alltid någon att luta sig mot, man är aldrig ensam. Det är mer värdefullt än man ofta tror och tänker på, förrän det inte finns där längre. Då först blir det påtagligt hur tomt det känns och hur mycket den där trygheten faktiskt betyder. Därför tror jag att jag kommer känna en tomhet då och då nu framöver, saknaden kommer slå till då och då, men samtidigt så skiljs vi som vänner nu och det betyder enormt mycket.

Det är något som är och känns viktigt för båda två, att vi fortfarande kan vara vänner. Med tanke på det så känns det också helt rätt att vi går åt varsitt håll nu och inte senare, när vi kanske, högst troligt eftersom vi inte har samma mål i livet eller samma intressen, har gått varandra på nerverna och kanske inte kan vara vänner heller. det vill ingen av oss, så därför blir det här nog bäst för alla i längden, men allt vi har upplevt och varit med om tillsammans, det kommer jag aldrig att glömma och det kommer alltid bevaras långt in i mitt hjärtta. Det är 5,5 väldigt fina år vi har haft tillsammans och det är inte utan att jag nästan fäller några tårar här nu när jag tänker på alla minnen och allt fint vi har haft tillsammans. Jag hoppas dock som sagt att vi kommer ha många och långa fina vänskapsår framför oss. Bara det känns faktiskt som en seger, för det är långt ifrån alla som kan vara vänner efter en separation, men att vi kan det, det känns väldigt bra, om än lite sorgligt just nu. det kommer dock att lägga sig och då kommer jag mest bara vara glad för att vi fortfarande har varandra.

Flytten

I helgen var jag en sväng i stugan, innan jag på kvällen packade och fixade det sista innan själva flytten i måndags. Jag tyckte inte att jag hade så mycket kvar, men det är mer än man tror att fixa sådär innan man ska flytta, så 00:30 var jag till slut klar med allt, utom städningen, för dammsugarmunstycket gick sönder när jag höll på att dammsuga, så det blev inget av med det.

i måndags vankades det då som sagt flytt för hela slanten.

Jag kände mig lite förkyld och jävlig på morgonkvisten, så Julian och jag tränade ingenting då. Vi hämtade bara nycklarna till lägenheten och sedan fick mormor dem när jag var på väg hem, för hon skulle dit lite innan oss och börja diska lite osv.

Mamma och pappa kom förbi med bilen och så körde vi några kartonger, så att mormor och mamma skulle ha något att göra när jag, pappa och Shep åkte till Ikea och köpte säng och soffa.

Jag hade tre presentkort där som jag fick när jag fyllde, plus att jag fick 20% på bäddmadrassen om jag var Ikea familymedlem, så det blev lite billigare än vad jag hade räknat med och det är ju alltid positivt.

Sedan drog vi tillbaka till nya lägenheten, mötte upp Julian och sedan fick han och jag kämpa och slita med att få upp både sängen och soffan för alla trappor, men efter mycket blod, svett och tårar var dem äntligen uppe och då åkte vi tillbaka till gamla lägenheten för att bära flyttlådor. Hela vardagsrummet var typ fullt med lådor, väskor och möbler som skulle flyttas med. Ett rent kaos var det, men till slut var allt instuvat och klart i kärran och sedan var det bara en etapp kvar, att bära upp allt till nya lägenheten.

Det var inga problem, men nu började dock folk bli hungriga, så när pappa åkte och lämnade tillbaka kärran köpte han med sig pizza. Vi tog alltså ett litet matbreak innan vi fortsatte skruva säng, soffa och hylla. Sängen och soffan gick bra, men hyllan ville inte sammarbeta, så när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen. En väldigt lång, men bra dag och jag blir så glad över att jag har den släkt och familj som jag har. De ställer upp, hjälper till, finns där och är bara allmänt bäst. Alla hjälper till och gör vad de kan på sitt sätt och det är så fint. Jag blir alldeles varm i kroppen.

Igår mådde jag ännu sämre än i måndags. Den långa flyttdagen tog nog ordentligt på min redan inte helt friska kropp. Egentligen skulle jag ha åkt till Norrköping och pratat goalball och parasport, men jag kände mig inte alls bra där på morgonen, så det blev inget. Istället sov jag till nästan 11:30 och efter det kändes det lite bättre, men jag var fortfarande väldigt låg och var på dåligt humör. Lite mat och kaffe fick dock skutan på rätt körl igen, med andra ord kändes det lite bättre efteråt och jag, mamma, pappa och Emma tog ytterligare en vända till nya lägenheten, där vi packade upp lite mer, satte ihop det sista på hyllan, satte upp lampor och gardiner och så fikade vi så klart i solen på balkongen.

Jag tror det kommer bli skitbra på lite längre sikt, men just nu känns det mest konstigt. Vi har ju ändå nästan bott här i tre år, men nu är det över. Jagg ska dock vara kvar här den här veckan också, för att vara kattvakt när Jennifer är i Spanien. Sedan ska jag vara i stugan hela nästa vecka och då får Linda vara kattvakt tills Jennifer kommer hem och sedan är jag done i den här lägenheten, vilket som sagt känns väldigt konstigt, men jag tror ändå att det kommer bli skitbra och det är nog det bästa för alla parter ur ett längre perspektiv, även om det just nu känns väldigt vemodigt. Det känns liksom inte verkligt, det har inte sjunkit in än, att jag faktiskt inte kommer bo här mer, det här är inte mitt hem längre, även om jag så klart kommer vara välkommen att hälsa på. Well, jag tror som sagt att det kommer bli jättebra på sikt, nya lägenheten känns bra och jag tror att jag kommer trivas bra där!

Jag avslutar med att bli lite centimental och nostalgisk, för det här var nog det sista inlägget skrivet i den här lägenheten. Det första inlägget minns jag också. Det var ganska tidig morgon, vi hade inte hunnit packa upp allt, TV-hyllan låg i delar på vardagsrumsgolvet, jag satt i soffan och tittade ut i köket och funderade på hur vi skulle ha soffan och TV-hyllan, om det skulle stå som det gjorde då, eller om vi skulle vända på det. Det blev som det stod då kan jag nu avslöja, såhär nästan tre år senare. Det är många minnen härifrån och jag kommer att sakna den här lägenheten, men nu vänder vi sida i livets bok och ett nytt kapitel ska precis ta sin början... häng med mig på det!

Hektiska dagar och hisnande glasspriser!

Som jag skrev för några inlägg sedan så var jag och Julian i Mjölby hela förra veckan. Det var återigen dags för Sportis camp, där barn i mellanstadieåldern får prova på massa olika idrotter under fyra dagar, däribland goalball. Det var femte året i rad vi var med och flera av kidzen sa att det var en av höjdpunkterna på hela veckan. Det är naturligtvis väldigt kul att höra. Barnen uppskattar det väldigt mycket, de får testa något annorlunda, använda sinnena på andra sätt än vad de är vana vid, de fascineras, imponeras och har väldigt kloka tankar och reflektioner efteråt.

Hela veckan flöt på, med ett undantag. Tisdagen. Där blev det lite smått panik en stund på morgonen. Julian hade nämligen sovit dåligt både natten till måndagen och tisdagen, hade fått tilltagande huvudvärk under måndagen och svimmade nästan när han gick upp på tisdagen. Han var rädd att det skulle vara något kopplat till den hjärnhinneinflamation som han hade i vintras, så han åkte in till US där på morgonen. Det innebar samtidigt att jag stod där utan hjälp för dagen och att jag skulle ta hand om ett gäng mellanstadiebarn helt själv. Det kan vara lättare sagt än gjort när man inte ser och jag ska inte förneka att jag var väldigt nära på att ställa in dagen och meddela att vi inte kunde komma den dagen, men Jennifer sa att det skulle gå ändå, att ledarna i de olika barngrupperna kan hjälpa till att dömma osv. så jag bokade färdtjänst så jag ö.h.t. skulle komma dit i tid inan första gruppen, varefter jag letade efter telefonnummer till hon som är ansvarig för hela arrangemanget, utan att hitta något, så jag mailade henne och hoppades att hon skulle se det under dagen och det gjorde hon. Hon kom förbi efter första gruppen, där barnen hjälpte till en del och där ledarna fick agera domare och bollkallar.

Vi pratade kring resten av dagen och jag konstaterade att lunchen var mitt största problem. Innan lunch hade jag en håltimme, så jag kunde inte haka på gruppen innan lunch till maten heller, men det löste vi också och hela dagen flöt sedan på, plus att jag fick in ett eget träningspass där under håltimmen också. När jag kom hem var jag dock svintrött och slocknade innan kl. 21 den kvällen.

Julian var imponerad av mig och sådan tur var så var det inget kopplat till hjärnhinneinflamationen, så resten av veckan flöt på som den skulle.

Fyllde år gjorde jag förra veckan också. Min födelsedag tillbringade jag alltså i en idrottshall med ett gäng kidz i Mjölby, men jag fick iaf kafe, chokladpuddingtårta och paket på sängen på morgonen och efter dagen i Mjölby firade vi mig hos mamma och pappa med grillat kött med div. tillbehör, kakor, tårtor, presenter och framförallt, min fina släkt och familj. En fin och lyckad dag måste jag säga.

Sedan vankades det midsommar framåt helgen och det blev en extremt lugn historia det här året. Jag hade inget att göra, så jag åkte med mamma och pappa till faster och farbrors stuga, första gången jag var där, och åt midsommarlunch med hela deras gamla gäng. Det var faktiskt uppehåll och vi kunde sitta ute hela tiden.

Jag var sedan hemma runt kl. 16 och resten av dagen och helgen var väldigt lugn. Jag var ensam hemma och gjorde inte så mycket mer än att flyttpacka. Det går framåt, det är inte överdrivet mycket kvar att packa och på måndag går flyttlasset, så nu är det nära.

Med tanke på flytten så har jag och Julian varit i Berga och tränat vägar nu under de senaste dagarna. Jag känner att jag vill känna mig trygg i både den busslinjen och vägen från bussen till lägenheten och tillbaka igen redan när jag flyttar och det tror jag att jag kommer att göra, för redann nu sitter både busslinjen och vägen relativt bra, så ge det några gånger till så lär det inte vara några problem.

Vi har också bytt ett par shorts jag fick när jag fyllde, men som var för stora, varit på Ikea och kollat soffa och säng och jag har dessutom fyllt min machokvot för ett bra tag framöver. Jag har väldigt svårt för hela machokulturen i stort, det är nästan så långt ifrån mig man kan komma, men på gymmet i onsdags var jag bara tvungen att testa maxvikten på bensparken, 115kg, bara för att se om jag kunde. Det kunde jag. Fyra reps blev det, men nu är som sagt min machokvot fylld för ett bra tag framöver.

Ytterligare en sväng till Ikea har jag också hunnit med. Jag, pappa och Shep var där i onsdags, kollade status för både säng och soffa inför på måndag, då jag ska köpa båda två i samband med flytten. Soffan hade jag redan bestämt mig för innan vi åkte dit, det blir en likadan som mamma och pappa har, en tidafors, såå jäkla skön! Säng hade jag betydligt mer bekymmer med. Det stod mellan framförallt två olika madrasser, en likadan som jag har haft nu, eller en lite lyxigare med memoryskum. Det blev den senare, efter att jag provat och provat i nästan en timme och pappa och Shep nästan blivit lite irriterade för att jag tog så lång tid på mig, men nu ska det förhoppningsvis bli bra.

Slutligen måste jag bara nämna det här med glasspriserna. Jävlar vad dyrt det har blivit!
Julian och jag tog en promme från Berga till Johannelund igår, efter att vi tränat vägar i Berga, och på vägen köpte vi varsin glass som vi åt i solen. En Magnum Double Coconut blev det för mig. 25kr kostade den! För en glass!

Ja, jag vet att det numera är normala priser för en glass, men någonstans lever jag kvar i min barndom när en Magnum kostade 14kr, en Daimstrut var dyrast med 15kr och Nogger, 88:an och alla de där kunde du få för 8kr. pigelin var billigast med 6kr. Idag kostar en Nogger 18kr, alltså 4kr mer än en Magnum kostade back in the days, och magnumen idag, ja, den är 11kr dyrare än förr om åren. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om jag helt enkelt inte har hängt med i prisutvecklingen, men 25 jävla kronor för en glass, det är det inte värt känner jag. då köper jag hellre en mjukglass för 5kr på Ikea. Kanske är jag snål och ibland får man unna sig glass ändå, oavsett vad det kostar, men även om jag unnar mig så svider det lite att lägga så mycket pengar på en enda glass. Kanske är jag som sagt snål, but that's how I am...

Det går bra nu!

Den här veckan är jag i Mjölby och visar goalball för kidzen på Sportis camp igen, men mer om det i ett annat inlägg.

Nej, nu ska det istället handla om mig själv och mitt liv.

För några veckor sedan skrev jag ju om att ni gärna fick hålla en tumme eller två för mig. Jag hade då varit på anställningsintervju, var en av tre sökande till tjänsten och hade goda feelings efteråt. Dessutom hade jag vågat språnget, jag hoppade, tackade ja till en lägenhet, trots att min ekonomiska status inte var säkrad. I sämsta fall hade jag alltså kunnat stå där med en lägenhet som jag inte hade kunnat betala annat än med mina sparade pengar och med en ännu större press att få en inkomst fortare än kvickt.

Nu blev det inte så, för vet ni???
Jag fick jobbet!!!

Efter intervjun sa de att det kunde ta upp till två veckor att få besked, men bara två arbetsdagar senare ringde ordföranden från distriktet, som jag också känner sedan många år tillbaka, och gratulerade mig till tjänsten. Alla i styrelsen var helt eniga och wow, alltså, den lättnaden jag kände då, det var verkligen som att en sten lätade från hjärtat. Jag blev så glad, bitarna föll på plats, min magkänsla efter intervjun var rätt, det var rätt att chansa på att tacka ja till lägenheten och jag blev helt enkelt så upprymd att jag inte kunde sova. Det här var nämligen precis innan läggdags, men nej, jag kunde inte somna förrän runt 04:30 den natten.

Själva samtalet var också en historia för sig.
Hon ringde först till mig, men jag svarade inte, för jag hade inte numret inlagt och fick ingen träff när jag googlade på det, så jag trodde det var någon försäljare eller något.
Till slut ringde hon Jennifer också och hon fick träff på numret, så då ringde jag tillbaka. Då hade det gått nästan två timmar från det att hon hade försökt få tag på mig från början...

I vilket fall, kan ni förstå min lycka?
Det här blir min första "riktiga" anställning och den tryggar dessutom min ekonomi nu när jag kommer flytta och bo själv framöver. Tjänsten är dessutom på halvtid, vilket jag tycker är perfekt, eftersom den då går att kombinera med idrottssatsningen, så det här mina damer och herrar, det här kommer bli skitbra!

Lägenheten var jag och Julian inne och signade tidigare i veckan, så där är allt klart och jag får tillgång till den om drygt en vecka. Vi kommer då att flytta mina grejer, men själv kommer jag att bo kvar här i någon vecka till, eftersom att Jennifer är i Spanien just då och jag är kattvakt. Så jag och Samson blir hemma då och veckan efter ska jag vara helt ledig och bara ta det lugnt i stugan tillsammans med släkt och familj. Därefter flyttar jag "på riktigt".

Så ja, sammanfattningsvis kan man väl säga att det går ganska bra nu. Jobb och lägenhet inom loppet av några veckor, det är inte illa!


#Varfemtekvinna

Bloggerskorna och poddtjejerna Matilda och Andrea har nyligen gjort en poddserie i sex avsnitt som heter #Varfemtekvinna.

Syftet med serien är att belysa, ta upp och prata om alla sexuella trakaserier och ofredanden som sker överallt och hela tiden ute i samhället,på jobbet, i skolan, på bussen, på krogen, i mataffären, ja, u name it.

Det handlar inte bara om det som de flesta först och främst tänker på och som man vet menas med "våldtäckt", det handlar om en klapp på rumpan, små kommentarer om utseende eller kläder, visslingar, anspelningar av olika slag, sjargånger, skämt, ja, patriarkala strukturer och förfördelade områden i stort.

Jag tycker hela grejen är klockren och det är såå viktigt att ta upp och prata om detta!
Det handlar inte om att alla män är svin eller att dra alla män över en kant, jag är själv man, men tycker det är minst lika viktigt att ta upp för det, för det handlar om samhällsstrukturer, kulturer, beteenden och sätt att vara. Det handlar om skuld och skam, om att förminska och bagatelisera, om så djupt rotade mönster, värderingar och beteennden som vi automatiskt lärs in i utan att vi ens tänker på det, för att det ligger så djupt, men som vi först och främst måste medvetandegöra och belysa och därefter få bort. Det handlar om jämställdhet och att vi i Sverige på ytan kanske har kommit långt på den fronten jämfört med många andra länder, men där det fortfarande är oerhört långt kvar.

Under seriens gång gästas tjejerna bl.a. av handbollsprofilen Linnea Claeson, som har blivit väldigt stor genom sitt engagemang och offentliggörande av sexistiska kommentarer och anspelningar som hon har fått riktade till sig genom sitt Instagramkonto Assholes online. Katarina Wennstam, som både skriver böcker, debaterar och föreläser om det här gästar också tjejerna och jag tycker verkligen att ni ska lyssna igenom den här serien om ni inte redan har gjort det. Den finns där poddar finns och är såå jäkla viktig och bra!

Basväst

Jag är lite sugen måste jag säga.

Vad är det då jag pratar om?
En basväst, va är det för något?

det är alltså som en väst,eller rygsäck, som du sätter på dig när du lyssnar på musik i dina lurar.
Syftet är att du ska känna basen i hela kroppen, ungefär som om du är mitt på dansgolvet ute på krogen.

Nisse hade köpt en sådan på förra lanslagslägret vi hade. Jag skulle ha testat då, men hann inte, så det får bli en annan gång.

Jag kan dock inte förneka att jag är väldigt sugen.
Dansgolvet på krogen är kanske inte direkt min hemmaarena, men jag älskar bas och "musik ska kännas" är lite av mitt måtto, och jag blir inte mindre sugen när jag ser videon nedan.

Flossy Carter är precis som jag när det gäller preferenser för musik och jag har kollat en hel del på hans kanal, både när jag skulle köpa mina lurar och min trådlösa högtalare. han testar all möjlig ny teknik, men mycket hörlurar och högtalare. här har han så klart också gett sig på basvästen.

Så, vad säger ni, är det något för er?


Håll en tumme eller två!

Nu vill jag att ni håller en tumme eller två för mig.

Som jag har berättat tidigare så fick jag hem mitt examensbevis för några veckor sedan. Nu har jag också varit på anställningsintervju. Det är SRF (Synskadades riksförbund) Östergötland som söker en ombudsman. Jag var på intervju i torsdags och känslan är god. Flera inkörda inom SRF sa redan innan jag skickade in ansökan att jag skulle passa bra till tjänsten. Nu är jag en av tre sökande och jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få det där jobbet!

Dels tror jag att det skulle vara ett jobb som passar mig väldigt bra, jag skulle tycka att det var roligt, dels skulle det vara av stor vikt för min framtida ekonomi. Det är nämligen så att jag letar ny lägenhet för tillfället. Varför tänkte jag gå in på mer i ett annat inlägg, men i vilket fall tackar jag gud för att jag ställde mig i bostadskö relativt tidigt. Mina poäng räcker nämligen ganska långt just nu och jag blev erbjuden en tvåa för ungefär en månad sedan. Jag och Julian var där och tittade, fastnade där och pratade med tjejen som höll i visningen i över en timme, men efter mycket övervägande bestämde jag mig ändå för att tacka nej till den. Min ekonomiska situation kändes för osäker. Jag har ingen större inkomst i nuläget och kan inte få varken bostadsbidrag eller socialbidrag, eftersom att jag har "för mycket" medel på banken, pengar jag naturligtvis helst inte vill ta av för att betala hyran. De vill jag investera i något, inte använda dem till något jag aldrig får tillbaka något för.

Nu dök det upp en likadan tvåa någon vecka senare, i samma upgång som den förra, en tvåa som de dessutom skulle fräscha upp ganska ordentligt innan inflytt. Jag stod som etta i kön på den och återigen, efter noggrannt övervägande, bestämde jag mig den här gången för att hoppa. Jag tackade ja till den, trots att jag inte vet hur det blir med jobbet. Det känns lite som att hoppa utför ett stup, att blunda och bara göra det, lita på magkänslan och att det blir bra. Jag tror det är nyttigt att göra så, att komma ur sin comfort zone ibland, och man brukar ju dessutom säga att man måste våga för att vinna. Nu vågadr jag, så jag hoppas att jag vinner, men det går inte att komma ifrån att det känns lite läskigt...

Till slut måste jag bara rosa Facebookgruppen Fredagspoddens vänner, grundad av Hannah och Amanda, som de flesta vet producerar Fredagspodden. Det är så mycket kärlek, stöttning, fina ord och pep i den där gruppen, aldrig någon tråkig stämning, inga påhopp eller annat tråkigt. Alla stöttar varandra och ger värmande ord och kommentarer. Folk vill ha tips på allt från mer lättsamma saker som resmål, restauranger och smink till mer tunga saker som livskriser av olika slag, ångest och stress. Gemensamt för allting är dock att alla håller en god ton och alla är så snälla och vänliga, tipsar varandra och ger en bit av sig själv för att hjälpa någon annan.

jag outade min situation i all korthet just i denna grupp, kände att jag behövde lite stöttning och en hållen tumme eller två, för det är mycket tankar som snurrar kring allt det här. Viss respons hade jag hoppats på, men det jag fick, det hade jag aldrig vågat hoppas på. I nuläget är det 152 reaktioner och 45 kommentarer. Alltså wow, det är så häftigt tycker jag! Att helt främmande personer ger så mycket pepning och stöttning till varandra, till någon man inte ens känner. Det är så stort, så fint och jag blir alldeles varm och lyrisk. Tänk att vi människor har så mycket kärlek att sprida och ge till varandra, bara vi vågar blotta oss litegrann, öppna oss och inte hålla ett stoneface hela tiden för att vi är rädda att falla eller visa oss svaga, det är så fint!

Fotomodell och examensbevis

Vy_over_sjon_i_stugan

I onsdags var jag fotomodell för första gången i mitt liv.

Det var Studentbostäder som skulle ta nya foton för sina kanaler och där ville de fokusera på mångfald, med syfte att visa på att deras miljöer och bostäder är tillgängliga för alla, oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsnedsättning etc.

De annonserade ut det hela via Facebook, men fick inte tag i någon med en funktionsnedsättning, allra helst en synnedsättning, där. Därför kontaktade de LHIF och Agneta på vårt kansli tipsade vidare det till mig. Jag skickade in en intressekoll och kom med.

Klockan ringde 05:33 på morgonen och strax innan klockan 08:00, när det redan var jättevarmt och soligt ute, samlades jag och ett gäng andra studenter utanför byggnaden där vi i huvudsak skulle vara. Vi hade fått ett dagsschema innan dagen och det skulle bli en fullspäckad dag, där varje foto skulle ta ca. trettio minuter.

Alla som var där skulle inte vara med på alla foton, men det blev en väldigt lång och fullspäckad dag, där jag bl.a. var med och fotades när jag satt hemma vid köksbordet i min studentlägenhet med ett glas juice, en kopp kaffe och höll på att packa ner datorn för att dra iväg till skolan, ett foto "på språng", när vi var på väg ner för en trapp, från vårt boende till skolan, ett träningsfoto på innebandy, där jag gör latsdrag och kör crosstrainer i bakgrunden och ett annat foto där jag lyfter en hantel från ett hantelställ, ett foto på en förferre, där vi åt pizza och minglade runt i en studentlägenhet och ett foto när vi spelade sällskapsspel i ett uppehållsrum i anslutning till ett gemensamt kök.

Det var som sagt en lång dag, men kul var det och alla fick träna på sin engelska större delen av dagen, eftersom det var folk från både Indien, Wales och Spanien där. Jag kan säga att jag inte är särskilt bekväm med att prata engelska sådär. Det liksom låser sig. Jag förstår nästan allt, men att prata själv, nej, det gillar jag inte.

Jag åkte sedan hursomhelst direkt därifrån till mamma och pappa, för att fira syster, som också fyllde i onsdas. Det var som sagt kanonväder då, så vi satt ute hela kvällen, åt grillad fläskfilé och kyckling med div. tillbehör och sedan fika med hembakta bullar, Dumlekakor och vanilj/halloncheesecake.

Behöver jag ens säga att jag somnade på två röda när jag till slut kom hem?

Förra veckan fick jag också hem mitt examensbevis och sju års studier är därmed äntligen över!

Det firade vi lite i stugan igår, dit jag åkte med syster och hennes sambo. Mormor, moster, morbror och kusiner var också där och vi skålade i rödvin ute på verandan, för igår var det återigen en helt fantastisk sommarkväl, trots att det "bara" är slutet av maj. vi satt ute i shorts och T-shirt tills klockan var en bra bit över nio och det var knappt ens kallt.

Det var också första gången i år som jag sov över där och det är alltid lika underbart att vakna där på morgonen, särskilt sådana dagar som det har varit idag, strålande sol och över 20 grader redan klockan 9 på morgonen. jag hade t.o.m. satt klockan för att vakna relativt tidigt, bara för att hinna uppleva morgonen där i stugan, för det är verkligen något utöver det vanliga, finns ingen bättre plats att vakna på när det är så fint väder ute, jag bara älskar det!

Under dagen tog jag också årets första dopp. Det var inte varmt i vattnet, men det svalkade och efteråt var det skönt att soltorka på en handduk på bryggan.

nu är jag nästan bara hemma och vänder, för imorgon ska vi dit igen, för då ska vi fira mors dag där.

Jag hoppas att ni har njutit och njuter lika mycket av det här fantastiska vädret som jag har gjort och gör!


Tidigare inlägg
RSS 2.0