Faded

Den är grymt bra denna, eller vad tycker ni?


Långfärdsskridskor

Idag hängde vi med svärföräldrarna ut på sjön och jag åkte långfärdsskridskor för första gången i mitt liv.
 
Det var andra gången jag åkte skridskor på en sjö, men första gången var det med "vanliga" hockeyrör.
 
Jag har alltid haft världens respekt för islagda sjöar och har nästan uteslutande åkt skridskor i ishall eller på spolade asfaltsplaner. För er som inte visste det så har jag ju t.o.m. spelat hockey en gång i tiden. Då begav oss pappa och jag till Vadstena, där det var träning med Björnligan, varje söndag. Varje gång vi klev ut på isen spelade de Gyllene tiders Juni, juli, augusti och höjdpunkten var nästan varje gång fikat i kafeterian efteråt, en Japp och en festis, alternativt en negerboll, ja, för på den tiden var det ingen som reagerade på att man sa det, och en festis.

Nu på senare år har det dock blivit betydligt mer sällan som jag har åkt skridskor och sedan den sista synen försvann har jag bara åkt ett fåtal gånger, men precis som när man lär sig att cykla så sitter det i rygmärgen.

Långfärdsskridskor är dock något helt annat än vanliga skridskor och det märktes till en början. Då såg det verkligen ut som Bambi på hal is eller ett litet barn, väldigt kantit, stelt och vingligt, + att skridskorna inte riktigt ville sammarbeta. de lossnade från skorna och skorna i sig var lite för stora för mig, vilket gjorde att fötterna vek sig lite då oc då, men med tiden blev det stor skillnad och mot slutet gick det riktigt bra och att susa fram där på spegelblank is, utan att behöva anstränga sig särskilt mycket, mitt ute på sjön, det är faktiskt något speciellt.

vi var ute i några timmar och två stopp för fika och korvgrrillning hann vi också med. det enda som saknades var solen som inte visade sig, annars var det perfekt och ett riktigt fint vinterminne sådär.

Tre år sedan

Ja, som en kul grej kan jag notera och konstatera att det i måndags var exakt tre år sedan jag gjorde min internationella landslagsdebut.

Första gången jag representerade Sverige och det skedde i den årliga turneringen Pajulahti games i Finland och är mitt enda internationella framträdande såhär långt.

Mycket speltid blev det givetvis inte heller under tävlingen. Först och främst handlade det om att vara med, se och lära inför framtiden och jag minns vilka enorma kontraster det var på allt runtomkring jämfört med här hemma i klubblaget. Proffsigt på ett sätt som inte existerar här hemma.

Speltiden då?
Ja, jag var inne ca två minuter mot Ryssland, vilka vi knockade med 11-1, och drygt trettio sekunder i slutet av matchen mot Finland, där vi vann med 12-10 om jag minns rätt. På de trettio sekundrarna hann ja få tre bollar på mig, varav jag släppte in två. Inget vidare strålande facit direkt, men det var en hel del närver där, klart man är nervös när man ska debutera i den blågula tröjan och en debut är alltid en debut.

Efter Pajulahti games 2013 har jag haft svårt att ta plats i tävlingstruppen och det har varken blivit fler träningsturneringar eller några mäskterskap i den blågula tröjan för min del än så länge, men vi hoppas på bättre payback för allt mitt slit i framtiden!

Tre fjärdedelar är spelade

Då är tre fjärdedelar av säsongen 2015/16 spelad och precis som efter första och andra fjärdedelen tänkte jag här ge en kort sumering av hur det ser ut för Leksands del.

Vi kan väl först och främst utan tvekan säga att den tredje fjärdedelen av serien har varit den klart bästa för Leksands del under den här säsongen. Det är inget snack om saken.

Såhär har det sett ut:

Efter 13 spelade matcher och en fjärdedel av serien såg det allt annat än ljust ut. Man hade skrapat ihop 16 poäng och hade ett snitt på 1,23 poäng/match, vilket då placerade laget på en trettondeplats, under det nedre sträcket. man hade då dock precis tagit sina första bortapoäng för säsongen, när man knep en pinne i Västerås och två pinnar i Umeå i omgång 12 och 13. Dessa båda matcher följdes sedan upp av säsongens första bortaseger under ordinarie tid, när man slog timrå med 1-3 i omgång 14.

Trots segern över Timrå i omgång 14 tog man bara 14 ytterligare poäng på de 12 nästkommande matcherna och stod således på 33 poäng efter 26 spelade matcher och halva serien, alltså 17 poäng på den andra fjärdedelen, vilket i snitt gav 1,31 poäng/match och totalt för hela säsongen 1,27 poäng/match. Här hade dock Perra precis kommit in i båset och börjat leverera direkt. två segrar på två matcher var hans resultat ditills, 4-3 mot Västerås och 4-2 mot Björklöven. Hade det inte varit för dessa båda segrar hade snittet för den andra fjärdedelen blivit ännu sämre än för den första, som definitivt inte var bra. Nu var man dock på väg uppåt...

...Och nu, efter 39 spelade matcher och tre fjärdedelar av grundserien står man på 59 poäng och parkerar på en åttondeplats i tabellen. 59 poäng gör att man på den tredje fjärdedelen alltså har tagit 26 poäng, vilket ger 2,0 poäng/match och totalt för hela säsongen 1,52 poäng/match.

Den katastrofalt dåliga starten av säsongen sätter alltså fortfarande sina spår, för, rent krast så är det så att om man hade hållt det här poängsnittet som man har haft nu under säsongens tredje fjärdedel, ja, då hade man stått på 78 poäng i nuläget och med det hade man varit en poäng bakom serieledande Tingsryd, som har 79. Man hade alltså i högsta grad varit med och slagits om de där två platserna i den Allsvenska finalen. Chansen att nå dit finns givetvis fortfarande, men det är sexton poäng upp till AIK på andraplats, så för att nå dit krävs att AIK eller Tingsryd faller igenom totalt nu under seriens fjärde och avslutande fjärdedel. Som det ser ut nu kommer det inte att hända, så högst sannolikt lär det bli slutspelsserien för Leksand, om man själva inte tappar fart, för det har man inte råd med. Det är nämligen bara 4 poäng ner till Pantern under sträcket, Pantern, som dessutom har en match mindre spelad. Så det är inga marginaler neråt man har att tala om i nuläget. Däremot har man skaffat sig ordentliga marginaler ner till Asplöven och Sundsvall under det nedre sträcket, där man själva låg och dessutom hade båda dessa framför sig efter 24 spelade omgångar, då Leksand låg sist i tabellen. 15 omgångar senare har man 16 poäng ner till Asplöven och hela 26 poäng ner till Sundsvall. Det är ingen dålig uppryckning det!

Den tredje fjärdedelen av serien har med andra ord varit väldigt positiv med blåvita ögon sett, men säsongsinledningen sitter fortfarande i och kan fälla laget när det gäller den allsvenska finalen. Nej, man får sikta in sig på slutspelsserien och tredjeplatsen i tabellen, dit det bara är 7 poäng, så det är definitivt ingen omöjlighet och når man den, ja, då skaffar man sig ett riktigt bra läge inför Slutspelsserien och väl där kan allt hända...

Tittar vi slutligen på målskillnaden så var Leksand ett tag nere på typ -35 i målskillnad. Nu har man jobbat sig upp till -2. Det är ingen dålig uppryckning det heller. Man har gjort 107 mål och släppt in 109. med det är det bara AIK, Bofors och Västerås som har gjort fler mål, BIK flest med sina 131. Däremot är det bara Sundsvall, Asplöven, Bofors och Björklöven som har släppt in fler, Sundsvall flest med sina 132.

Intressant när det kommer till målskillnad är att Tingsryd har släppt in minst antal mål, 81st, men näst minst har fortfarande Pantern släppt in, 83st. Dessa båda är de enda som inte har släppt in över 90 mål. tingsryd leder serien och Pantern är nia. Anledningen är enkel. Tingsryd har gjort 20 mål fler än Pantern. Det är inte överdrivet mycket, men Tingsryd har vunnit många täta och jämna matcher, Pantern har förlorat de samma.

Björklöven är ett annat intressant exempel. Man har en väldigt lik målskillnad som den som Leksand har, 102-110. Man har släppt in ett mål mer och gjort fem mål färre och man är 6 poäng bakom på elfteplats. Så små marginaler är det alltså just nu. Leksand är åtta och Löven elva. I nuläget får Leksand spela slutspelsserien, Björklöven har spelat klart efter grundseriens slut. Ändå skiljer det bara sex poäng.

Med andra ord är det tretton enormt viktiga matcher som står på spel här nu under grundseriens avslutande fjärdedel. Den inleds med att möta just Björklöven uppe i Umeå för Leksands del nu på torsdag...

Snön ställer till stora problem

Jag har skrivit om det här någon gång tidigare, men ni är många som är nya här inne och det tåls att upprepas.

Snö är många gånger vackert. Väldigt vackert.
Tänk er en strålande fin vinterdag, klarblå himmel, strålande sol, typ -10 grader och vit pudersnö på marken.
Visst är det härligt?

Jag håller med, det är jättefint, men har ni någon gång tänkt på att den där vita fina pudersnön kan ställa till stora bekymmer?

När man inte ser är snön något som visserligen kan vara fint, men som framförallt ställer till väldigt stora problem när man ska ge sig ut på egen hand.

Snön som ligger så fint på marken gör dels att vanliga kännetecken som man kan käna med käppen, såsom gräskanter eller trotoarkanter, suddas ut och försvinner helt, dels kan det plötsligt ligga stora snöhögar, som någon snöröjningsmaskin har skottat upp, på ställen där det i vanliga fall inte brukar finnas några hinder alls.

Snöhögar kan ställa till ordentliga bekymmer bara de, eftersom att man inte vet hur stora de är. Kanske skulle man kunna gå förbi den bara genom att ta två steg till vänster, men ser man inte det går man kanske istället till höger och där visar det sig att snöhögen är jättestor. Då får man gå tillbaka dit man var från början och gå vänster för att komma förbi det där hindret, som för seende inte ens är något hinder.

Det största problemet är dock det faktum att snön tar bort alla ljud runtomkring. Det har säkerligen även ni som ser noterat någon gång, att det blir så tyst när det ligger snö på marken och det är just för att snön dämpar och tar bort alla ljud som i normala fall studsar mot hus, bilar, buskar, träd och annat ute i samhället. Ni seende reflekterar dock inte så mycket över det, för ni ser ju var ni ska gå ändå, eller hur?

När man inte ser använder man sig väldigt mycket, så gott som hela tiden, av ljud som studsar mot föremål runtomkring, t.ex. en husvägg, för att orientera sig, på samma sätt som fladdermöss gör, s.k. ekolokalisering. Ja gjorde en video om det för något år sedan, är det något som skulle vara av intresse att jag lägger upp på nytt?

Nåväl, back to topic.
Tänk er då att ni ger er ut i det där snötäckta vinterlandskapet som är så fint, men synen är borta. Alla ljud dämpas dessutom väldigt mycket av det där vita pudret på marken. Då kan ni själva tänka er hur svårt det blir att orientera er, när alla orienteringspunkter som finns där i vanliga fall försvinner. Ljuden dämpas av snön, inga ljud studsar mot hus eller bilar, käppen kan inte längre känna gräs eller trotoarkanter och plötsligt kan det ligga snödrivor som utgör hinder som inte brukar finnas där.

Ja, I think that yoy've got it...

Tidigare idag gick jag exempelvis nästan vilse när jag skulle gå från bussen till mormor. Man ser mormors hus från busshållplatsen, men snön gjorde att jag var helt lost där ett tag. Plötsligt gick jag mitt i vägen och hade det inte kommit en bil där som jag kunde orientera mig lite efter, ja, då hade jag fortsatt att gå där, mitt i vägen. Jag lyckades i vilket fall korsa den där gatan och sedan ska man svänga in höger på ett ställe, men snön gjorde att jag inte alls kände trotoarkanten och när jag knackade med käppen i marken, som jag brukar göra, för att höra var husväggarna är, var det helt tyst, inget ljud studsade tillbaka från dem. Ändå lyckades jag svänga rätt och det hela gick bra, men ni ser, bara på en så kort sträcka, det rör sig kanske om femtio meter, ställer snön till stora bekymmer.

Har ni någonssin tänkt på detta och är ovan nämnda video, om ekolokalisering, något ni skulle vilja se igen?

Minns ni?

Jag älskar,som många av er redan vet, nostalgi. Gillar att se tillbaka och gräva i bloggarkivet, uppleva gamla minnen på nytt, men kan även prata om, se tillbaka och minnas barndomen och ungdomstiden. Musik från då, typ Backstreet boys, Wengaboys, Drömhus, Ace of base, Hanson, Aqua och inte minst Dr. Bombay. TV-spel, typ Super Mario och Zelda till gamla hederliga NES, där spelen bestod av en stor plastfyrkant med något slags chip i. Man fick blåsa i spelet och i själva enheten om det hade kommit damm i dem och spara gick inte att göra. Playstation, där spelen låg på CD-skiva och där man fick köpa till separata minneskort om man ville spara. teknikprylar från då, typ video/kassettbandspelare, där man manuellt fick spola tillbaka filmerna/banden för att kunna se eller lyssna på dem igen, för att inte tala om Minidisc, som väl egentligen aldrig slog ienom här i Sverige, men som var som något slags mellanting mellan CD och diskett. Inte minst gillar jag att minnas "innesaker", sådant som har varit hypat under en viss period och som alla skulle ha.

Minns ni exempelvis följande:

Poggs, de där runda papp/plastbrickorna med olika mönster och motiv på, som man förvarade i sitt "pogrör" och som man skulle skjuta med hjälp av "slagarna". Man spelade mot varandra och kunde vinna eller förlora sina pogs. Slagarna var mest eftertraktade och alla ville ha dem. De var ofta lite tjockare och ibland gjorda av metall.

Tamagotchi, de där digitala husdjuren som man skulle ta hand om, mata, kela med, lära upp osv. och som blev årets julklapp 1997. Tog man inte hand om dem ordentligt, ja, då dog dem och det är nog många lärare genom åren, särskilt runt slutet av 90-talet, som gick i taket p.g.a. de där små digitala djuren som alla satt och höll på med.

Fingerboards, som egentligen var helt meningslöst, men som alla skulle ha. Det är som en skateboard i miniatyr, gjord i plast och som man med hjälp av fingrarna skulle göra olika skatetrix med.

Hockey/fotbollskort, något som egentligen började i USA såtidigt som 1910 och som fortfarande är populärt där borta, men som fick sin stora boom i Sverige i slutet av 90-talet. Det var något som de flesta hade och som väl kan sägas vara föregångare till Pokemonkorten. Man köpte, samlade och bytte kort med varandra. Kunde sitta i flera timmar och titta igenom varandras "album", där man satte in korten i små plastfickor.

Hockeymössor, också det något som typ alla, i alla fall killar, hade. Alla hade en mössa som representerade något lag i Elitserien. Vissa höll säkert på det lag man hade som mössa, men många hade nog just en särskild mössa för att den var snygg. Leksand, Djurgården, Färjestad och HV71 var vanligast häromkring, men några brynäsare fanns också minns jag.

Pennprydnader, något man satte högst upp på sin blyertspenna. Bland oss killar var det ofta fotbollströjor i gummi och med ett hål rakt igenom så man kunde trä den på sin penna. Bland tjejerna tror jag troll var vanligast, om jag minns rätt. Varför man skulle ha dem vet jag egentligen inte, men troligtvis för att det var snyggt, för någon funktion fyllde de inte.

Vad som är "inne" och hypat på det sättet idag bland kidsen har jag faktiskt ingen aning om. Säkert är det något som vi som är födda och uppvuxna på 80 och 90-talen tycker är jättekonstigt, för det skiljer sig så radikalt från det som var "inne" på vår tid, men som för kidsen idag är helt normalt. Har någon av er andra koll på vad som är "inne" idag?

Löpbekymmer

Jag har hamnat i det tidigare och nu är jag där igen, och den här gången är bekymren större än någonsin.

Inte sedan i slutet av november har jag presterat en bra tid på 5km.

Det tar lång tid att bygga upp en bra löptrend för min del, men det raseras på en sekund, ungefär som en stabil och trygg relation. Det tar tid att bygga upp, men krävs så lite för att rasera allt. det kan ta flera veckor med en stegrande löptrend, men sedan krävs det bara ett-två mindre bra pass så är jag nere i källaren igen.

Allt grundar sig troligen i att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att springa. Det finns ingen tråkigare träningsform än det, och när det då går aningen sämre blir det lätt att det kopplas ihop med oviljan att springa, kanske spänner jag mig undermedvetet inför vad som komma skall, och så går det bara ännu sämre.

Den senaste månaden har jag sällan ens blivit trött under passen.
Nej, det är vaderna som har gett upp. Redan efter 1-2km börjar det bränna som världens mjölksyra i vaderna och då är det 3-4km kvar att springa. När mjölksyran slår till, då fallerar teknik och allting och jag stolpar i princip fram och tvingas kliva av bandet under några sekunder redan efter 2km, inte ens halvvägs. Det har inte varit ovanligt att jag har tvingats stanna 4-5 gånger under 5km och det ska givetvis inte behövas.

Egentligen är inte 5km något problem, det ska jag klara lätt, men det gör jag inte just nu.

tiderna är tre, nästan fyra, minuter sämre än mitt rekord och det är givetvis inte bra.

Coachen i landslaget är inne på att det är mentalt och att jag bara måste ge mig fan på att klara det, hata att förlora och ta mig igenom hela sträckan utan att stanna, till att börja med, något jag redan har gjort flertalet gånger, men som sagt, det går snabbt att rasera något man har byggt upp.

Det kan givetvis vara mentalt, det är t.o.m. ganska troligt att det är så och jag är inne på samma spår, men när jag har haft sådana här bekymmer med löpningen tidigare har det å andra sidan gett med sig efter några pass. nu har det suttit i i över en månad och det blir precis likadant varje gång. Det är vaderna som ger upp, benen tar tvärslut, det finns inget att ta av och så måste jag kliva av och vila några sekunder, trots att jag egentligen inte ens är trött.

Antingen sitter det mentalt, som coachen är inne på, eller så är det något fysiskt i vaderna, eller så är det p.g.a. skorna.

Är det p.g.a. skorna är det väldigt surt, med tanke på att de är i princip helt nya, löparskor är inte direkt billiga och med en skral studentekonomi finns det knappast pengar till att köpa ett par nya igen.

Är det något fysiskt är det nästan ännu värree, men inte helt otroligt med tanke på att jag har haft problem med benhinnor och annat tidigare.

På landslagslägret i helgen, det jag missade p.g.a. min sjukdom, hade vi ett konditionstest på 5km. Förra gången vi testade fick jag en tid på 25:02, vilket är långt över mitt rekord, men hade jag nått ner till 25:02 i helgen så hade jag varit nöjd, för under den senaste månaden har tiderna oftast varit ännu sämre än så.

Så nej, just nu är det inte alls kul att springa...

Annars då?

Ja, äntligen är de där två tentorna som vi har haft över jul och nyår och som har gjort att jag inte alls har känt mig ledig inlämnade, så nu är jag ledig en vecka och det belönade jag mig med genom att köpa en Iphone 6. Är grymt nöjd med den än så länge kan jag säga.

Globenmatchen i lördags slutade med seger, 3-0, och majoriteten av de 12 525 åskådarna på plats jublade över det, för precis som förra gången var det nästan bara leksingar på plats. Ett blåvitt hav var det där inne och en enorm ljudkulis. Häftigt!

Igår bjöd vi svärföräldrarna på plankstek och cheesecake, en lite lagom söndagsmiddag sådär.

På onsdag är det hockey i Norrköping, men annars har jag ingenting inplanerat för den här helt lediga veckan. det är skönt, men samtidigt känns det lite konstigt att inte ha något att göra, när jag har haft galet mycket att göra nu ett tag...

Hoppas att ni har det bra där ute i vår vackra vita vintervärld, som det ju blev till slut.

Nu fyller vi Globen!

för tre år sedan fylldes Globen till sista plats när Leksand och Mora drabbade samman där i ett Daladerby på neutral mark. Majoriteten av de 13 500 åskådarna var leksingar och det var ett galet tryck där inne i "bollen".

Nu är det dags igen.

Imorgon är det på nytt dags för Daladerby i globen och oj vad jag hade velat vara där!

Nu blir det inte så.
Förra gången hade vi landslagsläger den helgen, så då kunde jag inte vara på plats.
Det har vi den här gången också, men typiskt nog är jag sjuk och får istället kurera mig här hemma och samtidigt fila på det sista på tentorna som ska vara inne på måndag och som har gjort att jag definitivt inte har känt mig ledig under jul och nyår. Nästa vecka är jag dock helt ledig, så det ska bli skönt, men vilket antiklimax va? Varken Daladerby i Globen eller landsslagsläger. 2016 kunde ju ha börjat bättre...

Första ramsan som kommer rulla i arenan imorgon, med centrum på Leksands kortsida, direkt efter nedsläpp, är följande ramsa, med melodi från Fattig bonddräng:

Här är Leksands IF, här är Dalarnas lag,
här står mina bröder, mina systrar och jag.
Vi är stolta bönder, vi är vita och blå,
kärleken till Leksand, kommer alltid bestå!

Det är inte många utomstående lag som hade kunnat fylla Globen, men Leksand kan. Moras fans ska inte heller glömmas bort, men jag är säker på att de flesta där inne imorgon kommer vara blåvita och ramsan här ovan lär få Globen att lyfta och wow säger jag bara! Vi är röststarka i vanliga fall, men det här är något utöver det vanliga. Det kommer bli en hockeyfest som heter duga!

Här nedan är några klipp från förra Globenmatchen. Titta bara på inramningen!
Hur det gick då?
Leksand vann med 0-5.






Nyår och JVM

Första inlägget för i år, för år 2016, ett år då det kan komma att hända en hel del, ett år jag ser fram emot och som jag hoppas kan bli så bra som jag vill, och det skrivs mitt i natten. Jag har nämligen ännu inte lyckats vända dygnet rätt efter den nyårsafton som var i torsdags och som tillbringades här hemma, tillsammans med Albin och Louise. Egentligen var vi bjudna hem till dem, men när vi fick plankor i julklapp ville vi inviga dem på nyår.

Sagt och gjort, det vankades plankstek, en galet god cheesecake, fika, kortspelande här hemma och när klockan närmade sig midnatt dånade Markoolios Millennium två ut ur högtalarna. Är man född på 80/90-talet så är man...

Det var hursomhelst en mycket trevlig kväll och plötsligt var klockan tre och det var dags att sova. Somnade runt fyra och hela dagen efter flöt liksom ihop med dagen innan. Det kändes inte som det var dag över huvud taget, det blev något slags kombination av frukost/lunch/fika ddär runt halv två och sedan blev det mer kortspelande och den klassiska bakispizzan intogs, trots att ingen var bakis. När pizzan anlände var det redan kväll, albin och Louise tog sista bussen hem och jag lyckades inte somna förrän två någon gång.

Sov länge även i lördags och kunde så klart inte somna på kvällen då heller. Idag, söndag, eftersom att jag inte har somnat än, vaknade ja tidigare, men har trots det inte lyckats somna, så jag lär vara galet trött imorgon, måndag, då jag ska ta tag i nästa tenta, men framförallt, se semifinalerna i JVM, som ju traditionsenligt går såhär åårs. Sverige är för tionde året i rad klart för semifinal. Inte nog med det, den svit på 32 raka gruppspelsmatcher i JVM utan förlust som man hade inför den här turneringen är fortfarande intakt och är nu uppe i 36 raka gruppspelsmatcher utan förlust. Detta efter följande resultat i gruppen:

Schweiz - Sverige 3-8
Sverige - USA 1-0
Sverige Danmark 5-0
Kanada - Sverige 2-5

Juniorkronorna har imponerat ordentligt under gruppspelet, i synnerhet Linus Söderström, som på riktigt har tagit över förstaspaden från Felix Sandström, har varit riktigt bra. Särskilt i matchen mot USA, där han var riktigt enorm i mål. Inte ens Austin Matheius (observera stavning), som förväntas gå som etta i draften i sommar, lyckades överlista Söderström där.

I övrigt tycker jag inte Kanada har imponerat alls under turneringens gång och Sverige vann ganska klart med 5-2. stora siffror. Så stora siffror brukar det inte vara när Kanada står för motståndet, men nu var det det. Kanadickerna förlorade dessutom mot USA och slutade bara trea i gruppen.

Danmark lyckades ta sin första seger i JVM någonsin när man slog Schweiz med 2-1 och slutade därmed fyra i gruppen, vilket innebar kvartsfinal, också det för första gången i lanndets historia.

Kvartsfinalerna spelades i lördags enligt följande:

Ryssland - Danmark
Sverige - Slovakien
Finland - Kanada
USA - Tjeckien

Två av matcherna blev inte ett dugg spännande. Det var Sverige, som körde över slovakien med klara 6-0, och USA, som körde över Tjeckien på samma sätt och vann med 7-0.

Sedan höll Ryssland på att ställa till det ordentligt. Danmark var inte mindre än 44 sekunder från en jättemegaskräll. Man hade nämligen 3-2, men med 44 sekunder kvar att spela lyckades ryssarna ändå kvittera och i sudden vann man också, men övertygande var det definitivt inte. istället är det all cred till Danmark, som jorde en sådan enorm insats, som var nära att bära hela vägen till semifinal.

En minst lika spännande rysare blev det i Hartvall arena, där Kanada öppnade klart bäst mot värdnationen finland, gjorde både 0-1 och 0-2. Finnarna reducerade med bara sekunder kvar av första perioden, en grymt viktig reducering. Det är stor skillnad på att gå till pausvila med underläge 0-2 kontra 1-2. Man gick sedan ut och vände matchen i andra perioden. Man gjorde 2-2 och 3-2, innan Kanada kvitterade till 3-3 och på nytt tystade arenan. Finland fick dock sista ordet i perioden när man återto ledningen med 4-3, en ledning som Kanada kvitterade omgående i den tredje perioden. Finländarna reste sig dock på nytt och gjorde 5-4, innan kanada på nytt kom tillbaka och gjorde 5-5. Till slut fick hemmalaget sista ordet när firma Jesse Puljujärvi/Patrik Laine höll sig framme igen och avgjorde matchen fram till 6-5 för Finland.

Det innebär att Kanada åker ur slutspelet redan i kvartsfinal, för första gången sedan 1998, alltså 17 år sedan. Det var förövrigt då som både Puljujärvi och Laine föddes och imorgon, när det vankas semifinal, då är det kedjan med Puljujärvi, Laine och Aho som svenskarna måste se upp med. Den kedjan har hittills gjort 38! poäng. Man gör poäng på allting känns det som och frågan är om den svenska lagmaskinen, som bara har släppt in fem mål på lika många matcher hittills under turneringen, eller om stjärnspelarna i Finland drar det längsta strået? Det känns som det kan gå hursomhelst, men en sak är klar, imorgon kl. 15:00 sitter jag bänkad framför TV'n för att se juniorkronorna tysta 13 000 åskådare i Hartvall arena. Wow, det kommer bli grymt häftigt!

Den andra semifinalen tror jag USA tar hem ganska lätt. Man känns betydligt tyngre än Ryssland, som visserligen vann sin grupp, men jag tycker ändå inte att man har imponerat och 4-3 efter sudden mot Danmark i kvarten imponerar definitivt inte. Nej, ryssarna måste stäppa upp flera steg om man ska ha en chans mot det där amerikanska laget...

Sveriges semifinal känns som sagt betydligt mer svårtippad. Det kan gå lite hursomhelst, men nyckeln tror jag är att få stopp på den där stjärnkedjan i Finland. Står Linus Söderström och övriga laget pall för deras tryck, då tror jag på final för Sverige, där man isf på nytt skulle få möta USA, men det är en annan historia...

Vi hoppas dock på att få uppleva nedanstående en gång till. det har blivit en riktig klassiker och både Micke Rehnbergs och Chris Härenstams eufori här är svårslagen, det är så härligt att höra och jag minns hur jag själv skrek rakt ut där hemma i soffan, mitt i natten, när Mika Zibanejad till slut lyckades överlista den ryska målvakten Makarov i förlängningen, efter att Ryssland dominerat fullständigt och bl.a. haft ett stolpskott, men då Johan Gustafsson, numera i Frölunda, ändå klev fram och höll nollan och där Zibanejad till slut gjorde matchens enda mål och såg till att Sverige var världsmästare för första gången sedan 1981. Lyssna!


RSS 2.0