Hockeysäsongen som jag har sett fram emot så mycket är äntligen här, men sämre start på densamma kunde vi ju inte ha fått.

Leksand har öppnat den här säsongen bokstavligt talat uselt. Det är en av de sämsta öppningarna i modern historia, sedan Elitserien infördes i mitten av 70-talet.

Efter fyra omgångar tangerade man något slags rekkord. Bara sju gånger i modern historia har ett lag haaft noll poäng efter fyra spelade matcher. Senast var också leksand, för nio år sedan. Då kom man senare tvärsist i tabellen på 44 poäng.

Nu är det spelat fem omgångar och man står fortfarande på noll poäng och har en målskillnad på 3-20 (-17), på fem matcher. Man har alltså bara gjort tre mål framåt. På fem matcher. Det ger ett snitt på 0,6 mål/match, 0,2 mål/period. Det behövs alltså fem hela perioder i nuläget för att göra ett enda mål. Det behöver man inte vara något geni för att räkna ut att det är uselt.

Måltorkan framåt är dock inte det enda problemet. Tidigare i veckan var det stora rubriker kring sportchef Tommy Salo, som hastigt, och lite i affekt tyckte jag det verkade som, sa upp sin tjänst som just sportchef, för att nästa dag meddela att han blir kvar i klubben. Att han blir kvar är jag väldigt positiv till. Det är ändå Salo som har tagit Leksand dit vi är idag. Det var han som tillträdde 2010 och gav det då ganska orutinerade laget ett år extra att bygga vidare på, att bygga den stomme som senare var densamma som tog upp klubben i Elitserien 2013.

Därefter försvann nyckelspelare som hade spelat en stor roll i lagets framgång i kvalserien det året. Filip Forsberg drog över till NHL, Michael Raffl likaså. Mattias Timander lade skridskorna på hyllan och Pelle Prestberg återvände till Karlstad. Trots alla nyckeltapp lyckades man ändå långt över förväntan förra säsongen. Johan Ryno, Jakob Blomqvist, Jakob De La Rose och Patrik Hersley klev fram och axlade ännu större roller än de haft i det lag som tog klivet upp, men inte minst så stod Oscar Alsenfelt på huvudet i flertalet matcher och räddade poäng åt klubben många, många gånger.

Allt det som var Leksands IF förra säsongen, ett stabilt målvaktsspel, en trygg och solid defensiv och inte minst knutna krigarnävar som tydligt visade en "vi mot dem-känsla" och som också lyckades. Allt det är som borta. Nyckelspelare har försvunnit även till den här säsongen, Hersley drog till KHL och Rynos båda lekkamrater i förstalinen, som var den kedja som skapade klart mest förra säsongen, Micke Johansson och Jakob Blomqvist, är borta. Dessutom har man förlorat en rad spelare med det där berömda hjärtat för klubben. De La rose är i NHL nu, Jon Knuts är i Malmö och Gabbe Karlsson har lagt skridskorna på hyllan.

På pappret har man dock ett betydligt bättre lag nu än förra säsongen. De nyförvärv man har gjort är individuellt sett bättre än de spelare man hade förra säsongen, men man har inte alls fått ihop gruppen. De nyförvärv man har gjort har inte alls levererat, bortsett från finländarna Tomi Sallinen och Veli-Matti Savinainen. Dessa båda herrar är fortfarande, efter fem spelade matcher, de enda i truppen som har gjort mål. Savinainen nätade mot Färjestad och Sallinen tryckte in en balja mot Brynäs och en mot Djurgården. Sedan Djurgårdsmatchen förra onsdagen har man inte gjort mål. Inte ett enda mål. 0-3 mot Skellefteå och så 0-8 mot Luleå igår. Fattar ni? 0-8, på hemmaplan. Man blev fullständigt överkörda av serieledande Luleå och det var nästan så tårarna kom när jag såg hur dåligt laget i mitt hjärta spelade.

Dåligt är förresten kanske fel ord. Det handlar mer om marginaler. Känslan efter matchen var dock tomhet. Ungefär som under kvalserieförbannelsernas tid. Efter en misslyckad kvalserie kändes allt bara tomt. Samma känsla var det igår, efter femte omgången av grundserien. Mycket kan hända, det är femtio matcher kvar, men hur ska Tommy salo, Andreas "Äpplet" Appelgren och grabbarna i laget ta sig ur det här? Det har jag faktiskt inget bra svar på i nuläget.

Man måste börja göra mål, först och främst. Tre mål på fem matcher räcker ingenstans. Tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, för när man är så körd i botten, när man vill så mycket, men har radat upp förlust efter förlust, då har man inte heller marginalerna med sig, som jag nämnde här ovan. Det vet vi sedan kvalserietiden och vi såg det också igår mot Luleå. Ett lag i harmoni, med självförtroende och där allt tycks gå vägen, då kuggar även småsakerna i och man får med sig s.k. turmål. Igår hade Luleå två mål som styrdes på Leksandsskridskor och man lyckades flera gånger peta in puckar i mål som egentligen mest var tur. Man har helt enkelt marginalerna med sig. Leksand, å andra sidan, fick inget sådant med sig. Bröderna Connolly, som jag innan matchen igår inte tycker har gjort något alls, hade t.ex. ett jätteläge i andra perioden, men pucken ville inte in i mål. Hade det varit bröderna Abbot i Luleå som haft det läget istället, då hade det nästan garanterat blivit mål. För så är det. allt det där negativa som har varit, det sätter sig mer eller mindre omedvetet i huvudet och påverkar spelet. Allt blir till en enda negativ spiral, puckarna studsar fel, man missar frilägen, passningarna sitter inte på bladet och man får samtidigt sådana små skitsaker emot sig bakåt, som de två mål Luleå gjorde igår, som styrdes på Leksandsskridskor.

Så ja, man behöver få igång målproduktionen på något sätt, men framförallt måste man bryta den här negativa spiralen någonstans, någon gång, helst väldigt snart. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt, men en sak går väl att säga efter gårdagens match. Det kan inte bli värre nu iaf, någon gång måste det ju vända...

Just nu är det tungt att vara leksing...

I helgen avgörs tredje omgången av Sverigeserien i goalball 2014. Vi skulle givetvis ha varit på plats, men så blev det inte.

Till att börja med kom säsongen igång senare än vi hade tänkt p.g.a. en miss i bokningen av hallen. Sedan har träningarna störts av sjukdom, både jag, Jennifer, Linda och Albin har varit förkylda, den där långdragna förkylningen som går, ni vet.

totalt sett har vi haft fem träningar innan helgen, där jag själv varit med på tre av dessa. Två missade jag när jag var sjuk. Det var dock inte därför vi inte kom iväg i helgen. P.g.a. privata skäl kunde inte Albin åka med och då var vi hastigt och lustigt bara tre spelare, där Jennifers spelstatus var högst tveksam i och med hennes problem med knän och höft. Kanske hade hon klarat av att spela fem-sex matcher, kanske hade kroppen sagt ifrån efter en match, det var det ingen som visste innan. Att åka ner och spela en match kändes inte jättevärt. Göteborg har visserligen vunnit SM på två spelare, så det går att spela två, bara jag och Tobbe, om jennifer inte hade klarat av att spela, men Göteborg hade tränat inför det, det har inte vi gjort. Kvalitéen hade troligtvis också blivit lidande och vi hade inte haft stora chanser att vinna, även om inget är omöjligt.

Jennifers osäkra spelstatus hade i vilket fall hängt över oss som ett orosmoment hela helgen och hade högst troligt påverkat vår insats negativt. Vi hade inte kunnat prestera som vi ville, varför vi valde att stanna hemma. Tråkigt, givetvis, men jag tror ändå att det var rätt beslut i det långa loppet. Nu får vi istället sikta mot Stockholm international paragames i början av november.

Positiva aspekter finns det dock också med att vi stannar hemma. Hade vi inte gjort det hade det blivit ruskigt stressigt med skolan, där de första diskussionerna startade i torsdags. då hade jag inte ens läst klart boken som skulle diskuteras, knappt ens börjat på den. Diskussionerna innehåller fyra frågor/grupp, där man måste delta i minst tre av dessa, med fem inlägg i varje fråga.

I helgen hade vi då varit borta, imorgon tränar jag dubbla pass, på tisdag är det träning och på onsdag åker jag upp till Jocke för att se Djurgården - Leksand i Globen. Deadline för diskussionerna är vid midnatt på onsdag, så det hade blivit väldigt tight där. nu har jag betydligt mer tid på mig för den sakens skull.

vi forsätter sakta men säkert att packa upp och fixa här hemma. Hur vi ska ha vardagsrummet är dock fortfarande inte klart. Tissen har vi också kvar. De senaste dagarna har han tillbringat hela eftermiddagarna ute på balkongen, där han sitter eller ligger och tittar på allt nedanför. det är betydligt mer aktivitet nedanför balkongen här än vad det var i Mjölby och det gillar han. Jennifer gillar inte att han är ute på balkongen, hon tror att han ska ramla eller hoppa ner, men jag litar på honom. Ska vi sälja honom bör vi nog dock göra det nu snart, innan han hinner bo in sig här och det känns som att han liksom "ska vara här", som det gjorde i Mjölby. Jag är dock fortfarande väldigt tveksam och velande i frågan. Å ena sidan tror jag han skulle må bra av att vara ute och som Jennifer sa, han såg så lycklig ut när han fick springa fritt i Sjösäter. Å andra sidan visar han inga övertydliga tecken på att vilja gå ut här. Det räcker med balkongen. Får han vara där ute i några timmar räcker det för att stimulera honom och jag märker inte av att han leker överdrivet mycket, hoppar efter en och river på soffan, som han gjorde i mjölby. så jag vet inte. är väldigt delad.

Över till något helt annat. I torsdags skallade jag väggen i hallen, rejält. Det är ett hörn inanför ytterdörren och där hade jag stält min ryggsäck. Sedan skulle jag lägga i hörlurarna i väskan, men där var väggen. Jag föll ihop på golvet, det blödde rejält och jag var yr ett bra tag efter det, men nu är det bra igen, så ingen hjärnskakning iaf, men som sagt, en jävla smäll var det.

I samband med skallningen missade jag taxin som jag hade bokat och fick boka om den. När jag stod där ute och hade gjort det skulle jag gå in en stund, för jag kunde då inte åka förrän drygt en timme senare. då smet Tissen ut i trapphuset utan att jag först märkte det, men när jag stängt dörren märkte jag det. Han jamade jättehögt och konstiht där ute, som att han blev rädd för något. Jag öppnade dörren igen och han pilade in fortare än kvickt. Sedan dess har han inte gått ut där mer. Vet inte vad han kan ha skrämts av, men en teori är att han i Mjölby alltid sprang uppåt i huset, aldrig neråt. Här kan han inte springa uppåt och det var konstigt tyckte han och då blev han rädd. Någon annan idé har jag inte. Har ni?

Då sitter jag här med en kopp kaffe, i nya skinnsoffan, eller rättare sagt, den bättre begagnade skinnsoffan som vi har fått, i vardagsrummet, med TV-hyllan, som pappa, Emma och jag satte ihop igår, framför mig. Fönstren och balkongen är till vänster och Jennifers stora skrivbord från Skeda till höger, där båda våra datorer med råge får plats. Till vänster om TV-hyllan är dörren till köket och till höger om hyllan är dörren ut till hallen. Från hallen går det även att gå in i köket, så det går att gå runt så.

Fortfarande är det många, många kartonger som ska packas upp och möbler ska flyttas hit och dit för att se var de pasar bäst. Det största problemet just nu är just ovan nämnda TV-hylla. Utrymmet mellan dörrarna här i vardagsrummet är precis lagom för att hyllan ska få plats, men högtalarna får inte plats där. Ena högtalaren får plats, men basen och andra högtalaren måste stå till vänster om dörren ut till köket. Det var Jennifer inte jätteförtjust i. Det är det första alternativet. Det andra alternativet är att ställa högtalarna intill TV-hyllan. Det får plats precis, men då måste basen ändå stå till vänster om köksdörren. Det gör att basen placeras utanför högtalarna, vilket kan göra ljudbilden lite skev. För er som inte är så insatta i hur man bäst placerar högtalare så kan man enkelt tänka sig det som en triangel. Lyssnaren sitter i spetsen på triangeln och en högtalare står i de båda andra hörnen. Basen bör vara så centrerad som möjligt, vilket den som sagt inte blir om den placeras utanför de båda högtalarna. Alternativ tre är att vi vänder på hela inredningen och ställer soffan mellan dörrarna och TV-hyllan längs väggen här där soffan nu står. Soffan får precis plats mellan dörrarna. Kruxet där kan bli att den vänstra högtalaren då inte får plats borta vid skrivbordet.

Det är mycket med att flytta, inte minst med tanke på att jag nu har sovit i nästan tolv timmar tre nätter i rad. Jag har vaknat framåt 10:30 de tre senaste dagarna och sedan har det varit fullt fokus på att flytta det sista från Mjölby, packa upp och fixa här hemma i nya lägenheten, kombinerat med träningen, som jag äntligen har kunnat återuppta efter över en veckas sjukdom. Det känns relativt bra och om en dryg vecka är det dags för Sverigeserien i Göteborg.

Tissen har inte kommit hit än, han kommer på söndag, efter att vi har haft kräftskiva i stugan. Det blir troligtvis sista gången jag är i stugan för den här sommaren, eller ska vi nu säga höst?

Jag låg i vilket fall och funderade på Tissen nu innan jag gick upp, tänkte om det går att lära honom att gå ner för trapporna, här från tredje våningen, så att han kan gå ut som han vill. Vad tror ni? Jag tror det kan bli svårt, men går det så skulle det lösa många problem, främst med hans aktivering. trapphuset här är ju dessutom betydligt mindre än det i Mjölby, så han kan ju inte springa upp fem våningar, som han gjorde häromdagen. faktum är att han inte kan springa uppåt alls, bara neråt, så jag tror jag i vilket fall kommer att få tag i honom lättare här, om han skulle smita ut när han inte får.

Idag ska pappa och jag till Mjölby för att träffa mäklaren och nya ägaren av min lägenhet. Hon ska få nycklar och grejer, så nu har jag definitivt varit där för sista gången. Det känns som sagt lite sorgligt, men det här kommer bli jättebra. Efter Mjölby ska jag och Jennifer sedan ut till Tornby och kolla tvättmaskin och torktumlare, säng och lite annat smått och gott. Vi var på Elon häromdagen och tittade lite och den tvättmaskin och torktumlare som än så länge ligger bäst till är en Siemens. Vi tittade även på en Mielle och en Elektrolux. Den sistnämnda var på kampanj, men dels var det delvis touch på den och dels hade den en konstig och billigare lösning med urtappningen av vattnet, som satt inne i trumman och som i sämsta fall kan riva sönder kläder man tvättar, så den kändes inte jättebra. Så, vi får se vad vi hittar idag, men än så länge ligger den där Siemensen bäst till.

Är jag lite frånvarande här på bloggen framöver, som jag varit nu under veckan, så vet ni varför. Det är som sagt mycket att fixa nu och skolan som började i måndags har jag inte ens hunnit titta på. Det brukar inte vara jättemycket den första veckan, så det gör kanske inte så mycket, men det börjar kanske bli dags att titta till den litegrann nu ändå...

Ha det bra tills vi hörs nästa gång!