Nattsvart

Tid: 17:07:45
Datum: 2018-10-05
Kategori: Goalball

Lite överdrivet dramatisk rubrik kanske, men just nu är det tungt på flera plan, men framförallt träningsmässigt.

Det går inte alls som jag vill och önskar just nu.

Enligt min träningsplanering hade jag lagt in en toppning nu till SM, som spelas här i Linköping om en vecka. Den toppningen började jag träna för redan i början av juni, när VM gick av stapeln i Malmö, men någon toppning är det inte tal om. Det är inte ens nära...

Anledningarna till det är i huvudsak tre som jag ser det:

1, Jag har ådragit mig en ännu mer envis förkylning än den jag hade för ganska exakt ett år sedan och som höll i sig i nästan tre veckor. Nu har den hållit i sig i snart fyra veckor. Med andra ord är det snart fyra veckor helt utan träning.

2, Det var extremt strul med hallen tidigare i sommar, vilket gjorde att vårsäsongen hastigt och lustigt tog slut och att vi inte kunde börja träna igen förrän nu i september.

3, Kommunikationen mellan mig och mina ledsagare brast lite i somras, vilket gjorde att semestern blev förlängd med ett par veckor och viktig träning därmed försvann.

Den sista punkten är kanske mer av akademisk betydelse, men självklart påverkar det ändå.

Jag hade planerat för två helt lediga veckor, både från jobb och träning. Därefter hade jag tänkt köra igång med gymträningen igen. Så blev det inte, för Maya var hemma i Sölvesborg hela sommaren, men det visste jag redan, så det var ingen big deal. Jonna jobbade hela sommaren och hade inte tid att ledsaga. Jenny var i Grekland den veckan jag tänkte börja träna och i stockholm veckan efter. Det gjorde att jag inte hade några ledsagare och fick vackert vila två veckor till. Förvisso skönt med den sommaren vi hade, men inte enligt min planering.

När jag och Julian hängde var det här aldrig något problem. Ville jag köra så körde vi, även om han gjorde något annat. då fick vi kanske ta det senare på kvällen eller så, men vi löste det alltid och det där med när vi skulle ha semester var inte ens något vi pratade om. Därför tänkte jag inte på det nu i somras heller, men det är definitivt något vi får ta med oss till nässta år, att vara mer tydliga med när vi ska vara lediga.

De andra två punkterna har haft betydligt större inverkan på min toppning.

I våras nämnde Agneta på vårt kansli att lokalbokningen hade sagt något om att hallen där vi tränar skulle renoveras någon gång under sommaren/hösten, men de kunde inte säga när eller hur lång tid det skulle ta. Agneta poängterade dock att om vi inte skulle kunna träna där fick de se till att ordna en annan hall åt oss och få dit våra mål, som är fastmonterade i hallen där vi är nu.

Sedan hörde vi inget mer om det, inte förrän tisdag 29 maj.

Då kontaktade Mats på kansliet Linda och sa att renoveringen startade redan dagen efter, onsdagen den 30 maj. Den skulle sedan hålla på hela sommaren, så hastigt, lustigt och väldigt snöpligt tog vårsäsongen alltså slut.

Då var det bara tu att vårt landslagsmässiga huvudmål det här året låg innan sommaren och inte efter, som det oftast brukar vara. Hade det legat på höstkanten hade jag plötsligt fått stora problem med min träning.

Efter detta fick vi inte någon information alls gratis, utan vi fick själva jaga lokalbokningen för att reda i hur lång renoveringen skulle vara och hur de hade tänkt lösa det om den drog över och in på vår höstsäsong.

Till slut fick vi iaf tag på lokalbokningen och fick veta att renoveringen planerades hålla på tills i september. Fram tills dess fick vi träna i en annan hall i vallastaden, men vi hade ingen adress dit, visste inte hur vi skulle få tillgång till hallen eller om vi ens kunde få dit alla våra bollar och annan utrustning, för den var ju kvar i vår ordinarie hall.

Vi fick så småningom tag i vaktmästaren på Vallastaden, men han hade inte fått någon information alls om att vi skulle träna där, så han kunde inte hjälpa oss med taggar och nycklar och annat. Dessutom var detta mitt i semestertider, så inte förrän i augusti lyckades vi lösa de bitarna. Då hade jag redan hunnit vara i kontakt med lokalbokningen och frågat kring rutinerna för vems ansvar det är att meddela berörd hall/arena att en klubb ska träna där, om det är lokalbokningen som ska göra det eller om det är vårt ansvar som klubb att göra det.

Sent om sider fick jag svar på detta och då är det numera tydligen så att de har ett nytt bokningssystem och då är det upp till vaktmästaren på aktuell hall/arena att uppdatera sig på vem/vilka som ska vara där, men lokalbokningen erkände att det ditills hade fungerat lite si och så med det.

Hursomhelst så visade det sig till slut dock att trots alla ansträngningar med att försöka få till en tillfällig hall att träna i medan Tokarp renoverades så blev det bara en energitjuv, för det blev inga träningar alls i den hallen.

När det till slut hade löst sig med tillgång till hallen var någon tvungen att hämta nycklar och taggar mellan 07:30-15:00. Problemet är bara att alla vi jobbar, så ingen hade tid att hämta dem. Så till slut fick Agneta på kansliet fixa det och när vi väl fick nyckeln var det bara en vecka kvar innan vår ordinarie hall skulle öppna igen efter renoveringen.

I början av september kom vi iaf igång med träningarna i en helt nyrenoverad hall, nya fräscha omklädningsrum och duschar och dessutom nytt golv i hallen. Ett helt annorlunda golv jämfört med det gamla. Det här är väldigt mycket mer stumt och inte alls lika glatt som det gamla. Det gör att både bollen och en själv beter sig annorlunda jämfört med det gamla golvet.

Skönt var det i vilket fall att komma igång med träningarna igen, första träningen på drygt tre månader och med tanke på det var det en helt okej träning.

Därefter har det dock inte heller gått som jag önskar och vill. Tre bollpass har det blivit för min del. Tre bollpass på drygt fyra månader. Det är inte direkt optimalt för att toppa inför ett svenskt mässterskap.

Förkylningen har satt ännu fler käppar i hjulen.

Det började med att jag var och föreläste för snart en månad sedan. Det kändes lite jobbigt att prata så högt och så länge, men det gick bra. Senare på eftermiddagen försvann dock bara rösten. Jag kunde knappt prata alls och dagen efter var det ännu värre. Jag har aldrig tappat rösten helt, men det här är nog det närmsta jag har varit att göra det. Jag blev helt däckad, hade feber, ont i halsen, snorade och kunde inte prata. Jag var hemma från jobbet torsdagen 13 september, var sjuk hela helgen och var även hemma måndagen och tisdagen veckan efter. Därefter kände jag mig tillräckligt pigg för att kunna jobba, men träna var det fortfarande inte tal om.

Jag fick vackert vila drygt en vecka till, innan jag förra torsdagen äntligen kände mig frisk igen. Jag och Christian körde ett bollpass själva, ett förhållandervis bra bollpass måste jag ändå säga, men framförallt var det skönt att få lite boll i kroppen inför tredje omgången av Sverigeserien, som spelades i Göteborg i helgen som var.

Den här gången spelades alla matcher under lördagen, eftersom att IFAS tyvärr inte fick ihop något lag den här gången. Majoriteten av IFAS består av landslagsspelare på damsidan och just då var de i Polen för att spela B-EM. Det gick bra och de tog brons och därmed en plats i A-EM till nästa år. Grattis tjejer!

Det gjorde i vilket fall att det bara var tre lag med och dubbelmötena med både FIFH Malmö och Göteborg under lördagen gav två vinster och två förluster för oss. Vi vann 10-2 och 11-3 mot FIFH Malmö, men förlorade 2-7 och 3-4 mot Göteborg.

Innan helgen visste vi att vi var tvungna att få stopp på Oscar Alverstedt, som Göteborg just nu lever väldigt mycket på rent offensivt. Han gjorde 24 mål på fyra matcher i helgen och har gjort totalt 81 av Göteborgs alla 132 mål. Tyvärr lyckades vi inte alls med detta. Även jag hade stora problem med hans skott och släppte in minst två spelmål. Dessutom gjorde jag sex-sju höga bollar och släppte in alla utom en sttraff, så av de 16 mål vi totalt släppte in på fyra matcher var jag inne på minst sju av dem. Det är inte bra. Inte bra alls.

Visst, Oscar skjuter bra numera, ur ett landslagsperspektiv har han ett helt okej skott, men vi har ju skyttar som skjuter betydligt bättre och om jag hade problem med Oscars skott här skulle jag få enorma problem med skotten på landslagslägret nu i helgen och SM nästa helg...

Nu blir det inte ens något landslagsläger för min del i helgen, för med facit i hand skulle jag nog inte ha spelat alls förra helgen. Jag blev betydligt tröttare än vanligt, orkade inte lika mycket som vanligt och någonstans där i bakgrunden fanns nog förkylningen kvar, för efter helgen blev det värre igen, vilket har gjort att jag inte har tränat något alls den här veckan heller. Landslagsledningens bedömning var då, helt korrekt, att jag skulle vara hemma nu i helgen och vila.

Det är som sagt helt rätt beslut, men det är väldigt frustrerande att jag inte alls är där jag vill vara just nu och det känns inte alls bra inför SM nästa helg...

Utöver träningen går det inte särskilt bra i hockeyn heller. Det är visserligen underbart att det äntligen är igång igen och precis som alltid var det obeskrivligt att kliva ut på Norra i premiären mot Tingsryd för ett par veckor sedan.

Det var med andra ord supporterresa upp till Leksand då, en väldigt rolig resa. Vi vann också med 2-1, utan att imponera, men därefter har det gått knackigt. 3-4-förlust i sudden borta mot Karlskoga, efter att BIK haft 2-0 efter 2 minuuters spel, 2-1-seger hemma mot Västervik, 1-4-förlust i Övik mot Modo och 1-2-förlust i sudden mot Vita hästen nu i onsdags. Spelet ser väldigt energilöst ut, det finns ingen plan och matchen mot Hästen var, enligt Pelle Marklund på Radiosporten, en av de sämsta matcher han hade sett under de senaste säsongerna. Sämsta publiksiffran i Tegera sedan 2012 var det också, 3 092 åskådare.

Nej, det går inte alls just nu och redan nu, efter fem omgångar, har AIK nästan dubbelt så mycket poäng som Leksand.

Nu ikväll möter vi Södertälje borta och på söndag är det just AIK på Hovet. Vi måste upp flera snäpp för att ha chans på poäng där, så vi får väl se hur det går...

Nu blev det här ett väldigt negativt inlägg känner jag, men som jag skrev i början så känns det tungt på många plan just nu. Det går inte alls som jag vill, men ska jag ändå avsluta positivt så är jag väldigt glad för det jobb jag ändå har, även om det "bara" är 50%. Just nu passar det mig dock utmärkt och enligt en rapport som Sifo gjorde på uppdrag av Synskadades riksförbund i våras så framkom det att det bara är 47% av alla som har en grav synnedsättning i arbetsför ålder som har ett arbete. Det är anmärkningsvärt och att det var så illa trodde jag kanske inte på förhand, men ju mer jag har jobbat i den här organisationen under det senaste året, ju mer har jag förstått och inssett vilken tur jag har haft. Att den här tjänsten dök upp precis när jag var klar med mina studier och att jag gjorde så bra ifrån mig på intervjun att samtliga i styrelsen var överens om att det var mig de ville anställa. Jag har förvisso ett ganska bra självförtroende och alla de bitarna, så även om det här jobbet inte hade dykt upp så lämpligt hade det nog löst sig på något sätt ändå, men att det är över 50% av alla med en grav synnedsättning som inte har något jobb gör att jag ändå är väldigt tacksam för det jobb och den tillvaro jag ändå har i nuläget. Jag trivs kanon på jobbet, jag har en egen lägenhet, en fast inkomst och en helt underbar och fantastisk släkt och familj som alltid finns där och ställer upp i alla väder!

Så, nu blev det väldigt långt här, men jag hoppas ni har orkat läsa hela vägen hit och så hörs vi när vi hörs igen. Ha det fint tills dess alla där ute!


Friheten i att kunna gå en promenad och lyssna på musik

Tid: 13:12:00
Datum: 2018-09-07
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Något jag alltid har saknat att kunna göra är att gå ut och gå en promenad och lyssna på musik.

När du inte ser blir det ju tyvärr mer eller mindre omöjligt, eftersom att du hela tiden måste fokusera hörseln på vad som finns och händer runtomkring dig, ifall du exempelvis möter någon, cykel eller gående, för att lyssna efter hur ljudet studsar mot omgivningen, för att på så vis kunna höra var byggnader, busskurer, träd eller parkerade bilar står och utifrån det dels veta var du är, dels kunna veja för och undvika hinder som du antingen vet ska finnas någonstans där i närheten, eller ännu värre, hinder som inte brukar vara där, exempelvis ett vägarbete, en parkerad cykel eller en nyss utställd trottoarpratare.

Att gå med ett par lurar i öronen då skulle i stort sätt kunna likställas med att för en seende ge sig ut på vägarna i mjölkvit dimma, det kan vara livsfarligt, för du ser i princip ingenting.

Nu är det dock möjligt att med teknikens hjälp kunna gå ut och gå en promenad och samtidigt lyssna på musik, även om du inte ser!

Appen Blindsquare talar nämligen om för dig vad som finns i din omgivning. Det finns mängder av inställningar för att ställa in vad appen ska förmedla för information och vad den ska hoppa över, men allt från adresser, korsningar och gatunamn till affärer, restauranger, skolor, idrottsplatser och torg kan den förmedla. Dessutom går det att lägga in egna platser i appen, om det är något som inte finns i den, men som man själv vill ha som ett landmärke.

Jag har inte vågat använda den i stan än så länge, för där är det så mycket att hålla koll på ändå när man är ute och går, men i somras använde jag den väldigt mycket i stugan och det mina damer och herrar, det ska jag säga var en enorm frihetskänsla, att bara kunna gå ut och gå helt själv, lyssna på musik och hitta hem igen. Det är kanske inget som ni som ser ens tänker eller reflekterar över, men wow säger jag bara!

Fortfarande är det dock så att jag inte heller där vågar mig ut med ett par hörlurar med musik i på huvudet, men min bärbara högtalare gör sitt jobb där och på omvägar hörde jag t.o.m. att jag visst råkade väcka några som sov i en husvagn längs vägen när jag gick förbi. Det var absolut inte tidigt på något sätt, då hade jag dämpat musiken lite, men nu var klockan utan tvekan förmiddag och jag hade ganska hög volym på.

I stugan finns det i vilket fall inte så mycket som kan hända längs vägen, en kringelkrokig landsväg som förvisso trafikeras en del, men det finns inga andra vägar att "råka" svänga in på eller så, så mitt största problem tidigare har varit att jag inte vet när jag är tillbaka igen, eftersom att huset ligger precis vid vägen och jag lika gärna skulle kunna gå förbi det om jag inte hör någon av de andra på tomten.

Med Blindsquare är det dock inget problem längre, för nu säger appen till när jag är tillbaka igen.

Den säger även till när jag närmar mig sjöns slut ungefär 2km bort, för "sjöns slut" har jag lagt in som en egen plats, eftersom det är dit vi oftast har gått tidigare när jag inte har varit ute och gått själv.

Nu när jag är ute själv har jag ibland vänt vid sjöns slut, men oftast gått en bra bit längre ändå, så att promenaderna oftast blir runt 7km.

Återigen måste jag bara belysa vilken frihet det är att ge sig ut sådär! Att bara dra på sig skorna efter frukosten och ge sig ut längs landsvägen, med sjön på höger sida, skog och vegitation på vänster, känna solens strålar värma, feel good-musik ur högtalaren, vara borta drygt en timme och direkt efteråt gå ner till bryggan och bara slänga sig i sjön, där vattnet nådde upp mot 30 grader nu i somras, det är nästan helt oslagbart, helt klart några av den här även i övrigt helt galet fantastiskt fina sommars absoluta höjdpunkter och mest minnesvärda ögonblick!

Nu återstår det bara att börja använda appen även på hemmaplan, men här går det ju inte riktigt att gå runt med en högtalare som det pumpar musik ur och jag vill som sagt inte ha slutna hörlurar heller, så i det fallet får det nnog bli någon form av öppna lurar, som även släpper in omgivande ljud. I stan finns det ju dock betydligt fler ställen att gå fel på än vad det gör längs en landsväg, men appen kan nog kanske åtminstone hjälpa mig att veta ungefär var jag är någonstans...


Nocco Hallon/citron vs Nocco Persika och en stekhet sommar!

Tid: 21:18:03
Datum: 2018-08-01
Kategori: Allmänt

Nu var det återigen länge sedan jag skrev och det böjar bli tjatigt att jag börjar nästan varje inlägg med de orden, men nu är snart mitt livs första "riktiga" semester över och vilken semester det har varit!

Jag var ju orolig för att sommaren skulle ha passerat när det var så extremt varmt redan i maj, men så blev det inte. Istället har värmen bara fortsatt och med undantag för några dagar där runt midsommar så har det varit 25-30 grader i nästan tre månader, vissa dagar t.o.m. ännu varmare än så, för någon vecka sedan hade vi flera dagar i rad när termometern visade 32-33 grader. Någon dag var det helt galna 36! Det är helt sanslöst, men jag tror bara det här är början på hur det kommer bli i framtiden. Varje sommar kanske inte kommer bli såhär varm, men jag tror definitivt att det kommer bli vanligare och då ligger Sverige inte så bra till. Vi är inte rustade för detta och alla bränder som härgar runtom i landet är väldigt otäcka, samtidigt som regn behövs för både bönderna och deras jordbruk, men även för alla stackars djur som går ute i den här hettan.

I stugan har vi som ni vet egen brygga och i den sjön brukar det kunna bli upp mot 25 grader om det är en varm sommar. Nu är det 30 grader, alltså rena Medelhavet! Jag har nog aldrig badat såhär mycket som jag har gjort nu i sommar, det går att ligga i hur länge som helst och det är bara skönt. Då ska ni dessutom veta att jag normalt sett är en riktig badkruka nuförtiden, så att jag säger det är verkligen något utöver det vanliga.

Så även om jag är en ren soldyrkare, älskar sol och värme, så tycker t.o.m. jag att det kan få regna ordentligt nu och även bli lite svalare. Det är nästan outhärdligt när man inte har någon ac inomhus och det varken finns någon svalka utomhus eller inomhus, det är liksom lika varmt oavsett var man befinner sig och temperaturen går ju knappt ens under 20 grader någon gång på hela dygnet. Har sovit med öppen balkongdörr flera nätter nu på slutet, men det gör ju knapt någon skillnad. Så läs noga nu, jag ber till vädergudarna om rejäla mängder regn nu snart!

På måndag börjar jag jobba efter fem veckors ledighet och på jobbet har vi åtminstone väldigt svalt inomhus, så det ska bli skönt och det ska faktiskt också bli kul att komma tillbaka till jobbet. Den här semestern lär jag dock aldrig glömma, den varmaste sommaren någonsin och nu till helgen läste jag att det kunde bli upp mot livsfarliga 50 grader i södra Europa. Då smälter nästan asfalten, klimatanläggningar slås ut, infrastrukturen slutar fungera och människor kommer att dö. Tänk er bara om det här är början på någon slags dystopi, där värmen inte försvinner, utan bara fortsätter och fortsätter. Då kommer vi alla gå under förr eller senare, för Sverige är inte byggt för de här höga temperaturerna...

Nu tror jag kanske inte att det kommer bli så den här gången, vi kommer nog att behålla våra årstider, det kommer bli kallt även denna vintern, men jag tror som sagt inte det är någon omöjlighet att det här blir normalt i framtiden...

När det är såhär varmt är det ju hursomhelst väldigt gott att ha något riktigt kallt att dricka, allra helst isvatten eller liknande. Det är dock inte det jag tänkte presentera nedan, utan något som visserligen kan vara kallt och väldigt gott ibland, men som absolut inte ersätter vatten på något sätt! Jag ger er nämligen en liten jämförelse av de båda Noccosorterna Hallon/citron och Persika som jag spelade in för ett tag sedan.

Gymgrossisten hade "bars mania" med upp till 50% på vissa sorrter, så det blev en rejäl beställning därifrån med flera olika sorters bars, Propud shakes, Gainomax och Nocco.

Jag var väldigt glad att mamma och pappa hjälpte mig att hämta ut paketen när de kom, så att jag slapp konka hem dem hela vägen från affären, för att det skulle bli tungt kunde jag gissa, men 19 resp. 12kg var mer än jag trodde att de skulle väga!

Nåväl, se videon nedan och berätta gärna vad ni tycker om de båda Noccosmakerna om ni har testat dem!


Semester!

Tid: 05:46:00
Datum: 2018-07-05
Kategori: Allmänt

Nu var det återigen nästan en månad sedan jag bloggade igen, men det är nog lika bra att konstatera att det är såhär mitt bloggande ser ut just nu. Det är inte särskilt frekvent, inte särskilt glammoröst eller särskilt tilldragande, but that's how I am. Vill ni stanna kvar och läsa så gör ni det, annars gör ni det inte. Bloggen kommer iaf garanterat att finnas kvar, men vill ni av någon outgrundlig anledning ha ett mer frekvent flöde av mitt liv så rekomenderar jag Facebook.

Hursomhelst, det har hänt en hel del sedan jag skrev senast, jag har fylt år, varit på mörklagd promenad med politiker i stan, varit ute och ätit med mormor, ett VM har avslutats och ett annat VM har tagit sin början, midsommar har firats, jag har badat, tillbringat massa tid både i stugan och ute på balkongen, just nu har jag mitt livs första "riktiga" semester och sommaren har fortsatt att leverera.

Först måste vi ju dock bara nämna den helt ofattbart fina och underbara maj som vi hade i år! Det var 25-30 grader i nästan en hel månad, sol mer eller mindre varje dag, vi satt ute på jobbet, drack kaffe och åt lunch, för att inte tala om den eftermiddagen när vi tyckte att vi behövde lite personalvård, så vi gick helt enkelt till Bosses glassbar och satte oss där och åt glass i solen, jag schtekte timme efter timme på balkongen, drack islatte eller iste , badade i 25-gradigt vatten här i stugan och gick många fina och långa promenader med Maya. Bättre promenadväder går inte att få!

Hela månaden förflöt i något slags högsommar-mood och det gick knappt att förstå. Normalt sätt har vi kanske två-tre sådana dagar varje sommar, om ens det. Nu var det så i nästan en hel månad och dessutom redan i maj. Inte ens kvällarna blev kalla. Det gick utan problem att sitta ute tills runt midnatt. Det var som utlandet och jag är inte alls avundssjuk på de som åkte utomlands där och då, för när Sverige visar sig från den sidan, då finns det inget som slår vårt magiskt vackra och fina avlånga land!

Nåväl, nedräkningen på jobbet inför semestern började så smått ta fart, alt började saktas ner redan i början av juni, så sista månaden på jobbet kan jag inte direkt säga var särskilt hektisk, men det var skönt och nu är den då här, mitt livs första "riktiga" semester. Jag började ju jobba i höstas och aldrig tidigare har jag haft ett jobb som har gjort att jag har haft regelrätt semester. Visst har jag varit ledig, men då har det varit sommarlov från studierna. Så även om det inte blir lika lång ledighet nu, så är det ändå betald ledighet och det känns stort på något sätt.

Jag kommer tillbringa två av mina fem veckor här i stugan och sedan har jag inte så mycket mer planerat. Vi får se vad som händer, men troligtvis händer det inte så mycket alls, eftersom att jag inte har så många vänner i närheten att göra spontana saker med. Det är något jag saknar och ibland känns det t.o.m. lite ensamt, som när syster messade till en kompis på kusins student tidigare i juni och frågade om de skulle ut och ta ett glas vin efteråt. Bara sådär. Sådant vill jag också kunna göra, men det har jag ingen att göra med. Mer om det tar vi dock i ett annat inlägg.

Här vill jag ha en mer positiv känsla, för det är ju trots allt sommar och vilken sommar vi har! Det var ett par veckor där runt midsommar, så klart, då det var lite sämre väder, men nu har värmen återvänt och den kommande veckan ska det bli mycket sol och runt 25 grader. Perfekt för att vara i stugan, så räkna med mycket tid på bryggan och kanske ett och annat dopp för att svalka kroppren litegrann!

Midsommar ja. Den firades i år nere i Skåne hos en av mina bästa vänner. Ett väldigt lugnt firande tillsammans med hennes familj och grannar, men tågresan ner dit blev desto mer händelserik. Utanför Hesleholm blev vi nämligen stående i nästan två timmar. Det var bara ett spår öppet där och ett annat tåg skulle passera norrut. Det tåget fick dock problem, så där stod vi. Till slut bestämdes det att vårt tåg inte skulle rulla vidare och att det blev ersättningsbussar från Hesleholm och vidare söderut, men när resten av passagerarna fick reda på det hade jag redan fått VIP-information av en väldigt snäll tågvärd, som fixade taxi åt mig och sedan följde mig dit. Ingen av oss hade tidigare varit i Hesleholm, så det var spännande, men ibland ska man ha fördel av att ha ledsagning.

Strax innan midsommar fyllde jag också år och det firades hemma hos mamma och pappa. Egentligen skulle vi ha varit här i stugan då också, ,men nu ska mamma och pappa flytta till hösten och därför ville jag ha ett sista födelsedagsfirande i mitt barndomshem. Det kändes nästan lite sorgligt, men det blev ett bra och fint firande med god mat, grillat kött och majs, bönsallad, några kalla såser och andra tillbehör. Väldigt fräscht och gott. Sedan blev det så klart också hederlig klassisk jordgubstårta och kaffe. Ett väldigt fint och lyckat firande och jag vill bara tacka min underbara familj och släkt som delar dessa fina minnen med mig. Tack för att ni finns!

min_mat_nar_vi_var_ute_och_at_med_mormor

Veckan efter midsommar, min sista arbetsvecka innan semestern, innehöll både grillning med gamla poddgänget hemma hos Ida, grillning med tillhörande kubbspelande och bubbelpool med delar av laget hos Jennifers föräldrar och restaurangbesök tillsammans med mormor, alla syskon och kusiner. Hon fick det i födelsedagspresent av oss, mormor, och hon uppskattade det. God mat, som ni ser på bilden ovan, gott vin och efteråt blev det glass på Bosses igen. Deras legendariska och omtalade marängswissglass är ju nämligen helt fantastisk!

Den blir dock slagen på fingrarna av den glass jag åt i Malmö när jag, Albin och Louise var där för att se finaldagen av goalball-VM i början av juni, jäklar vilken god glass det var!

Jag är inte mycket för sorbeter annars, men här tog jag hallonsorbet, för det var ju så hiskeligt varmt ute, 29 grader den dagen, och jävlar så god den var! Godaste sorbeten jag har ätit och t.o.m. godaste glassen jag har ätit i sverige. Den avnjöt vi utanför den lilla glassboden, på en bänk i skuggan. Lilla glassfabriken heter stället om ni har vägarna förbi och det rekomenderas å det varmaste!

Goalball-VM nämde jag också. Det var ju egentligen därför vi var i Malmö. Vi hade alltså ett VM på hemmaplan, i Sverige, och nu när fotbolls-VM är i full gång kan jag inte låta bli att jämföra de båda idrotterna. Det är orättvist och går egentligen inte att göra, men jag gör det ändå. Det Janne Andersons mannar är på väg att göra borta i Ryssland är ofantligt stort, häftigt och mäktigt, det förtjänar all uppmärksamhet som det får, men ett annat VM, som t.o.m. gick på hemmaplan, fick knappt någon uppmärksamhet alls. Jag gissar att ingen av er som läser, bortsät från er i Skåneregionen, ens visste att vi hade ett VM i Sverige för knappt en månad sedan?

I Skåne uppmärksammades det relativt mycket och vår lagkapten, Fatmir Seremeti, stod t.o.m. som ansikte utåt för mästerskapet och sågs både på affischer och på medaljerna som senare delades ut, det fanns flertalet artiklar i lokala media, SVT gjorde någott reportage och Radiosporten hade ett par inslag, men det var ju inte ens i närheten av fotbolls-VM just nu och det är som sagt inte alls konstigt. Vi håller nämligen på att få ett nytt historiskt idrottsinslag i Sverige, likt VM-bronset 94. Sverige har alltså, om någon nu skulle ha missat det, vunnit sin grupp före Mexiko, de regerande världsmästarna, Tyskland, är utslagna och bara det är en sensation. Vem hade trott att Sverige skulle vinna gruppen och att Tyskland skulle bli utslaget? Inte jag åtminstone!

Sedan får Sverige Schweiz i åttondelsfinal, vinner med 1-0 och nu är man i kvartsfinal mot England på lördag. Ett England som tog sig vidare på straffar mot Colombia. Det är många straffavgöranden vi har haft och det är många skrällar vi har sett. Holland och Italien missade t.o.m. VM, Tyskland försvann i gruppen och såväl Argentina och Portugal som Spanien försvann nu i åttondelen. Stornation efter stornation försvinner och det råder fotbollsfeber i hela landet. Det är så kul att se. Dagen då Sverige slog Mexiko med 3-0 var samma dag som vi var ute och åt med mormor och det var fotboll och gula tröjor överallt. Folk hälsade på varandra, pratade om matchen med allt och alla, log mot varandra och liksom öppnade upp sig. Det var en så varm och härlig stämning och känsla över hela stan. Idrotten skapade en gemenskap och det är faktiskt både häftigt och kul att se och ta del av den här fotbolllsfesten här på hemmaplan. Utan att jinksa så tror jag dessutom att det finns goda chanser till att det räcker ännu längre än till kvartsfinal...

Vid kvartsfinal tog det dock stopp för Sverige i goalball-VM, om vi återgår till det, så vi fick inte se Sverige när vi var nere för att se matcherna under finaldagen, då semifinaler och medaljmatcher spelades.

Vi hade goda förhoppningar om att få se Sverige, men efter att vi spelat 8-8 mot Argentina, slagit Australien med 13-5, Turkiet med 4-2, Algeriet med 9-1 och förlorat 9-2 mot Belgien, 15-6 mot Litauen och 5-6 i den avslutande gruppspelsmatchen mot Kina, så slutade vi trea i gruppen och fick möta de regerande världsmästarna, Brasilien, i kvartsfinal.

En kvartsfinal som vi tyvärr förlorade med 9-3. Det var dock jämnt väldigt länge och rann inte iväg förrän under de sista minuterna. Så vi pressade dem väldigt bra och Brasilien gick sedan och vann hela mästerskapet, efter en rysare mot Litauen i semin, som Brasilien vann med 7-6 efter förlängning, vilket ni kan se i videon längst ner i inlägget, och sedan övertygande 8-3 mot Tyskland i finalen.

Det var väldigt kul att se goalball på så hög nivå på så nära håll, för det kommer vi troligtvis aldrig få göra igen. T.o.m. mamma och pappa var nere en dag för att titta, trots att jag inte blev uttagen att spela, för det här var lite av en once in a lifetime-chans.

En väldigt fin och minnesvärd resa till Malmö var det hursomhelst och vädret gick som sagt inte att klaga på!

jag_och_centerpartisten_julie_Tran_utanfor_rece

det gjorde det inte heller den dag då jag var ute och gick en mörklagd promenad i stan med en ledamot från Centerpartiet, Julie Tran. Hon var med under paneldebatten vi hade i maj och var väldigt entusiastisk och positiv efteråt, så jag tänkte att det var bäst att smida medan järnet var varmt. Det ledde till att hon kom upp till vårt kansli en av mina sista dagar innan semestern och vi begav oss ut i stan för att både åka buss och försöka orientera oss nere på resecentrum, båda två med vit käpp och hon med en svart ögonbindel, som ni ser på bilden.

Syftet med det hela var att hon skulle få en större inblick i och förståelse för vad det innebär att orientera sig utomhus när man inte ser, vilka svårigheter man dagligen stöter på och vad som är viktigt att tänka på när man bygger om eller bygger nytt. Hur extremt viktiga hållplatsutropen är på bussarna, hur fantastiskt mycket det skulle underlätta om vi fick in linjeutrop på bussarna också, att sinusplattor, ni vet, de refflade plattorna som finns på tågstationer eller i andra utomhusmiljöer och som man ska kunna orientera sig efter med hjälp av käppen, kan utgöra ett komplement, men absolut inte är en fullgod tillgänglighetsanpassning, hur svårt det är att veta var man ska gå när bussarna inte alltid stannar på samma ställe, hur svåra sinusplattorna är att känna även under optimala förhållanden, d.v.s. när det inte är snö, fallna löv, grus eller annat som täcker dem, hur viktiga ticksignalerna är vid övergångsställen och varför s.k. gångfartsområden, där alla typer av trafik ska samspela med varandra, är en så dålig lösning.

Julie var nöjd med dagen och fick många aha-upplevelser och min förhoppning är också att hon tog med sig både ny kunskap och erfarenhet från vår lilla promenad, som avslutades med kaffe och lite tankar och reflektioner på vårt kansli.

Avslutningsvis har ni här nedan alltså videon från semifinalen i VM mellan Brasilien och Litauen. Det var en häftig match att se och det här är i förllängningen och när Brasilien avgör. Njut av goalball på riktigt hög nivå!


En ny materiell ögonsten!

Tid: 00:00:00
Datum: 2018-06-06
Kategori: Leksand

Jag_star_med_Alex_Friesens_matchanvända_troja_fran_säsongen_2017-18

Mitt senaste inköp kan nog mycket väl bli en ny materiell ögonsten!

För ett tag sedan auktionerade Leksand ut matchanvända tröjor från säsongen som var.
Auktionerna startade på 500kr och givetvis höll jag koll på dem och när upploppet väl närmade sig lade jag in en stöt.

Innan dess hade jag rangordnat alla tröjor i den ordning jag helst ville ha dem.
Vissa drog iväg som tusan i pris och givetvis var det flertalet av de tröjor även jag helst ville ha, typ mattias Ritola, Jon Knuts och Tobbe Fopp, men till slut lyckades jag ändå klicka hem en tröja som låg ganska högt på min lista, nämligen vår interna poängligavinnare, #23 Alex Friesen!

Tröjan ni ser på bilden är alltså matchanvänd av Friesen under slutdelen av säsongen som var.

Jag tänker inte avslöja vad jag fick betala för den, för det är inte relevant, men jag kan väl säga som så att en en replika med tryckt nummer och namn på kostar 899kr och med tanke på det så var det här klart värt, även om mamma och pappa höll på att få slag när jag berättade priset.

När vi ändå är inne på Leksand och hockey så tänkte jag att vi går igenom säsongen som var, från början till slut, men vi gör det inte i text, utan vi gör det med hjälp av de videos i ämnet jag har spelat in under säsongens gång. Då kanske det åtminstone blir lite mer attraktivt för er läsare än att bara se massa tråkig text om hockey som typ ingen av er ändå läser, alternativt så hoppar ni bara över allt.

Innan säsongen tyckte jag truppen såg intressant ut. Vi hade gjort oss av med "rätt" spelare och värvat intressant.

Trots ett väldigt intressant lagbygge och mängder av tyngd och erfarenhet inledde vi säsongen väldigt knackigt. 9 poäng på 9 matcher, tränarrokad och allmänt kaos gjorde att ledningen till slut agerade och man lyckades vända skutan. Segrarna och poängen började rulla in och runt jul hade vi klättrat hela vägen upp i serieledning. Trots det fanns det visst fog för oro när det återigen börjades få grus i maskineriet.

Vi lyckades dock återigen vända skutan och slutade till slut på en andraplats i grundserien, bakom suveränen Timrå. En Hockeyallsvensk final mellan just båda dessa väntade alltså och såhär snackade jag upp den.

När den Hockeyallsvenska finalen väl drog igång var det dock inget snack om saken. Timrå och kanske framförallt #54 jonathan Dahlén blev för bra för Leksand, som föll med 3-0 i matcher och därmed var det dags för repris på förra årets kkokande höjdpunkt i direktkvalet, nämnligen Daladerby i bäst av 7 mellan Leksand och Mora.

Tyvärr gick det inte som vi ville den här gången heller, även om det rent spelmässigt var betydligt jämnare i år jämfört med förra året och med lite mer marginaler och tur på vår sida hade det kunnat gå på ett helt annat sätt eller åtminstone gått till sex eller sju matcher. Nu vann Mora med 4-1 i matcher och Leksand spelar därmed kvar i Hockeyallsvenskan även nästa säsong.

Det har nu gått drygt två månader sedan kvalet avgjordes och det har hänt en hel del i truppen efter det. Vissa tunga tapp, typ Daniel Bertov till Rögle, Patrik Norén till Skellefteå, Anton Öhman till Malmö, Emil Bemström till Djurgården och Matt Carey till Karlskrona. Ändå är det betydligt fler glädjeämnen måste jag säga, för både Mattias Ritola, Oskar Lang och Johan Porsberger, plus hela fjärdekedjan med Martin Karlsson, Jon Knuts och tobbe Forsberg stannar i klubben. Dessutom har man värvat poängmaskiner från förra säsongen, exempelvis Trojas poängkung Tor Immo och Thomas Walkvae-Olsen som öste in poäng i Södertälje. Dessutom har vi fått in ordentlig tyngd och rutin på backsidan med Daniel Gunnarsson och Mattias Karlsson, båda från Karlskrona. Så jag tycker det ser intressant ut inför nästa säsong, men innan dess ska vi njuta av en förhoppningsvis fantastisk sommar med lika fint och underbart väder som det har varit nu under den senaste månaden!


Bloggen firar tio år!

Tid: 12:24:00
Datum: 2018-05-18
Kategori: Allmänt

Nu var det återigen ganska länge sedan jag skrev, men det är nog helt enkelt något ni får stå ut med nuförtiden, för även om det har varit mindre att göra på jobbet nu jämfört med i mars, så har jag ändå jobbat och känt mig aningen stressad över den politiska paneldebatt för regionala riksdagspartier som vi ska ha nu på torsdag och som jag har huvudansvaret för och som jag kommer att styra och vara lite moderator under.

Det är mycket som ligger bakom kullisserna sådär, saker som man kanske inte tänker på när man är på en aktivitet, men som tar tid. Det ska letas mailadresser till politiker, det ska skrivas inbjudningar, både till politikerna och våra medlemmar, det ska skrivas och skickas påminnelser till de som inte anmält sig, det ska struktureras ramar och formuleras frågeställningar för själva debatten, som ska bollas med den intressepolitiska grupp som vi har skapat, lokal ska bokas, anmälningar ska tas emot och skrivas upp, frågeställningarna ska skriivas ut, både på svartskrift (vanlig tryckt text) och punktskrift, letas ledsagare/funktionärer som kan hjälpa till att servera fika, springa med mikrofoner etc. till dem som har begärt ordet osv. Så det är många småsaker sådär som tar tid och det har det varit väldigt mycket med under de senaste veckorna, samtidigt som det har varit mycket ledigt.

Först var det Valborgshelgen, där jag var ledig sex dagar i rad, eftersom att jag hade jobbat lördagen innan, då vi hade distriktets årsmöte, och då bytte jag plats med torsdagen, så att jag blev ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag.

Det blev väldigt lugna dagar, nästan lite för lugna, så att jag ville att det skulle hända mer än vad det faktiskt gjorde, men jag var iaf en sväng hos mamma och pappa och vi i poddgänget var en kväll hos Albin och Louise.

Sedan jobbade jag onsdag och torsdag den veckan, var ledig fredag, lördag och söndag, då vi hade landslagsläger, jobbade måndag, tisdag och halva onsdag innan Kristi himmelsfärd, då jag var ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Då var jag i stugan för första gången i år och det var en helt perfekt helg! Eon har hjälpt oss att såga ner träd som stod lite i vägen, så lördagen tillbringade vi med att släpa, dra och bära grenar som vi elldade upp, men söndagen blev väldigt chill. Strålande sol och 26 grader. Helt perfekt och det blev frukost på verandan, mat och fika ute i solen och så diskade jag så klart lite också, för det är ju lite min lott i stugan. Övervägde t.o.m. om jag skulle premiärbada, men så blev det inte.

Sedan hade vi möte hela måndagen kring arbetsmiljö och arbetsfördelning med vår personalchef från Stockholm, och så var jag själv i Stockholm på fortbilldning för alla oss ombudsmän i onsdags och igår.

Så nog har det varit mycket att göra alltid, samtidigt som det har varit mycket ledigt och perfekt högsommarväder med 27 grader som varmast och mestadels strålande sol i över en vecka. Wow! Jag bara älskar det och det har blivit mycket tid ute på balkongen, luncher utomhus och så har jag och maya varit ute och gått, hamnade på en klipphäll någonstans och satt där och pratade i över två timmar. Underbart och det är fachinerande hur lätt det är att prata med och umgås med den tjejen!

Nu var det dock egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om, för nu är det ju så att den här bloggen har firat tio år för några veckor sedan! Tio år, fattar ni!

Det var en dag i början av maj 2008 som jag blev inspirerad av en tjej i skolan, en av våra treor som alltså skulle ta studenten då om någon månad, som hade sin bloggadress uppskriven på msn, åh, gamla underbara msn!

Jag klickade mig hursomhelst in hos henne och efter att ha läst lite där så blev jag inspirerad till att starta en egen blogg, så det gjorde jag.

I början var det mest vardagliga och tråkiga inlägg utan något egentligt innehåll, korta och täta inlägg var det, men med tiden blev det mer genomtänkta inlägg med långa målande texter om känslor och händelser.

Den här bloggen har fått vara med om både det ena och det andra under alla de 121 månaderna som den har sett dagens ljus. Jag har skrivit 905 inlägg, det här blir det 906:e, och går man tillbaka i arkivet, som jag kan göra ibland och begrava mig i gamla minnen, så kan man läsa om mitt livs första förhållande, min student och allt studentfirande innan den, när jag träffade mitt ex just här via bloggen, målande och euforiska beskrivningar av de känslor som där och då fanns inom mig, det totala mörkret och förvirringen när det sedan tog slut med henne, lite som en blixt från klar himmel, hela min goalballkarriär, alla tävlingar och turneringar, när Jennifer kom in på allvar i mitt liv, när vi knappt ett år senare blev ett par som sedan höll i 5,5 år, semestrar i Spanien och lyxkryssningar med Royal Caribbean, när jag började kolla lägenheter och slutligen flyttade till Mjölby, när jag och jennifer drygt ett år senare flyttade till Linköping, alla jular och nyårsfiranden under ett helt decennium, när Tissen kom hem till mig och sedan gick bort drygt ett år senare, när jag och Jennifer tog hand om Samson, när vi efter 5,5 år beslutade att gå skilda vägar, när Julian efter 5 år som min ledsagare flyttade till Karlstad, alla mina studier, både gymnasie, alla träffar med Elitidrottsskolan och universitetsstudier med allt från dramakommunikation och handikappvetenskap till sociologi och folkhälsovetenskap, min examen och hur jag sedan vågade hoppa för att få lägenheten jag nu befinner mig i innan jobbet och således min ekonomiska status var säkrad, men där jag gjorde rätt, för jag fick jobbet och trivs kanonbra!

Som ni ser, det har hänt enormt myckert på tio år, men jag är oerhört glad över att ha den här bloggen och det här arkivet att kunna gå tillbaka och återuppleva gamla minnen och händelser genom, det är bl.a. därför jag har stannat kvar på samma ställe under alla de här åren, för att allt då finns samlat på ett och samma ställe. Visst, det går att flytta över inlägg till nya bloggar osv. men det här har ändå på något sätt blivit "hemma" på den virtuella scenen för mig och som det ser ut nu har jag heller inga planer på att sluta blogga, även om inläggen kanske inte kommer lika frekvänt nuförtiden jämfört med tidigare.
 
För tio år sedan bodde jag i vilket fall hemma hos mamma och pappa, skulle snart fylla 19 och gick fortfarande på gymnasiet, var liten och tanig, hade knappt startat upp min goalballkarriär, hade aldrig stått på Norra stå, hade inte börjat äta gröt till frukost, hade aldrig haft ett förhållande och var egentligen en helt annan människa än vad jag är nu.

Nu fyller jag snart 29, har pluggat klart och har både ett jobb och en egen lägenhet som jag trivs väldigt bra i, har varit kandidat till två paralympics och har varit med i det svenska landslaget i snart åtta år, har biffat på mig rejält jämfört med back in the days, älskar att stå på Norra stå, har samlat på mig enormt med kunskap och erfarenheter,  är som sagt egentligen en helt annan person nu jämfört med när jag startade bloggen för tio år sedan och inte minst, tänk så många nya kontakter man knyter till sig, både djupa vänskapsrelationer och mer ytliga kontaktnät, under tio års tid, det är nästan hissnande när man tänker efter.

Drar man det ett steg längre så blir det ju väldigt intressant att se var jag står om tio år till, vad som har hänt då, var jag bor, om jag bor själv eller tillsammans med någon, vad jag sysslar med, om jag fortfarande har kvar blogggen då och vilka kunskaper och erfarenheter jag då kommer att ha samlat på mig som snart 40-åring. 40! Alltså, det låter heelt orimligt känner jag, känns märkligt att jag blir 30 nästa år också måste jag säga, för så "gammal" känner jag mig inte alls...

Så, med det sagt riktar vi ett stort grattis till min ständiga följeslagare under alla de här åren, min plattform där jag alltid har kunnat skriva av mig och där det snarare är kvalitet som går före kvantitet när det gäller inlägg, 905 inlägg på tio år är kanske inte så imponerande, men kvaliteten på iaf de flesta av inläggen är väldigt hög, tycker jag.

Grattis bloggen!

En ny stjärna har tänts

Tid: 15:36:00
Datum: 2018-05-01
Kategori: Musik

Det har nu gått drygt en vecka sedan vi nåddes av det oerhört tragiska beskedet att Tim Bergling, aka. Avicii, bara 28 år gammal, lämnat oss.

Många välkända ansikten har lämnat oss under de senaste åren och det är alltid lika hemskt och sorgligt, men när en ung person gör det, oavsett känd eller inte, då blir det extra chockartat, för det är liksom inget man förväntar sig och jag tror aldrig jag kommer glömma när jag fick veta att Avicii hittats död. Vi var hela familjen hemma hos mamma och pappa, satt runt köksbordet och hade precis ätit årets första grillade kött. Det är lite samma sak som de som levde när Olof Palme blev skjuten, 28 februari 1986. De glömmer aldrig vad de gjorde då. Eller 11 september 2001, det glömmer vi heller aldrig och jag tror det blir samma sak nu.

Det är så ofattbart och hela världen är i sorg. Det går knappt att förstå hur enormt stor han var, vilka avtryck han har lämnat och vilket geni han var. Både han, Otto Knows och Oliver Ingrosso växte upp tillsammans, levde för housemusiken och alla tre blev mer eller mindre kända världsartister. Att Avicii hade låg närvaro i skolan, men ändå fick MVG när han tog dit sin dator och visade vad han gick för, att han redan innan en låt var satt visste hur den skulle låta och hur han skulle göra för att nå dit, att han hela tiden låg både ett och fyra steg före i processen, att han helt enkelt var ett musikaliskt geni, det råder det ingen som helst tvekan om.

Nuförtiden finns det de som tycker att vem som helst kan göra musik, för det är "bara att ladda ner ett program och fixa och trixa lite". Visst, det ligger väl viss sanning i det, det är lättare att skapa och producera musik nu jämfört med tidigare, men steget därifrån till att göra elektronisk musik som går hem hos folket och därifrån ytterligare till att nå den nivå som Avicii gjorde, det är något helt annat och det gör inte vem som helst. Det finns nog få, om ens någon, DJ i världen som gör EDM på samma briljanta sätt som Avicii och när en sådan världsartist går ur tiden alldeles för tidigt, då sörger hela världen. Kyrkor runtom i världen har hyllat hans musik, bl.a. Oscarskyrkan i hans hemförsamling, Domtornet i Utrecht och De Domtoren (kan vara samma kyrka som ovan).

För min del blir det också lite extra känslosamt jämfört med andra kända namn som lämnat oss, kanske för att Avicii var lika gammal som jag och att det därför liksom blir närmre och mer påtagligt. Jag önskar även att jag hade kunnat delta i minnesstunden. Nu hade jag inte möjlighet till det, men Avicii, med sin bakvända keps och laptop, kommer alltid finnas i mitt hjärta, för han är en av de artister jag har lyssnat allra mest på under de senaste åren och en av de artister där man så gott som alltid var säker på en ny superhit vid ett nytt släpp.

Därför vill jag avslutningsvis lyfta fram några, i mitt tycke, av hans främsta låtar, The days, Wake me up, Levels, Without you, The nights, Waiting for love, Seek bromance, Fade into darkness och Silhouettes.


Musiktips för vårpromenaderna

Tid: 20:34:00
Datum: 2018-04-22
Kategori: Musik

Såhär på söndagskvisten och efter en helg med underbart väder, vi hade rena sommaren i fredags, 24 grader och strålande sol, så tänkte jag ge er lite musiktips som ni kan ladda lurarna med under alla vårpromenader som är så underbara just den här tiden av året.

Nuförtiden lyssnar jag på mycket svensk musik, oavsett om det handlar om tropical house, edm, svensk elektronisk hiphop eller annat.

Här är i vilket fall några av mina favoriter just nu, 2 blyga läppars senaste singel som släpptes nu i fredags, Du är så jävla fin, låten som just nu toppar topplistorna, Hov1's Hon dansar vidare i livet, Ninjaneers Skillnaden och Mahalo, en liten skräll när det gäller mig med Ida Redigs Allting som vi sa från Melodifestivalen, och Stina Velocettes Ska det va såhär, en låt med en väldigt tänkbar och sann text.

Egentligen hade jag tänkt bädda in låtarna direkt här i inlägget, men jag lyckas inte. Spotify har gjort om det på något sätt, så jag kommer inte åt bädda in-funktionen längre. Är det någon av er andra som vet hur man gör nuförtiden?

I vilket fall så får ni därför nöja er med länkarna till låtarna, en liten missräkning måste jag säga...

Den förstnämnda är hursomhelst väldigt glad och trallvänlig och sådant brukar offtast gå hem hos mig.

Den andra är lite dystrare i tonen, men ändå väldigt melodisk, går i stil med Norlie & KKV, som jag tycker gör väldigt bra musik, och sätter sig verkligen på hjärnan.

Den tredje är ganska tung House, men ändå på svenska, en riktig träningslåt som, iaf på mig, får adrenalinet att pumpa lite extra.

Den fjärde är också Ninjaneers och också det är ganska tung House, men kanske mer "party" än "träning" om vi jämför med Skillnaden.

Ida Redig gick inte ens vidare från sin deltävling i Melodifestivalen, men jag tycker det är den bästa låten i hela tävlingen, precis sådär glad och trallvänlig som jag gillar. Man blir glad av den.

Stina Velocette har en grym bas i sin låt som får väggar och annat att vibrera om man har de resurserna i sin anläggning, men det primära i den låten är ändå texten, som är väldigt tänkvärd. Den handlar om kvinnors utsatthet, skuld och skamkänslor och belyser det sneda i samhället när det gäller det faktum att kvinnor inte känner sig trygga när de vistas i offentliga miljöer, särskilt då kvälls och nattetid, och att samhället allt som oftast tar mannens parti.

2 blyga läppar - Du är så jävla fin Hov1 - Hon dansar vidare i livet Ninjaneers - Skillnaden Ninjaneers - Mahalo Ida Redig - Allting som vi sa Stina Velocette - Ska det va såhär


En händelserik mars med en skidresa som höjdpunkt

Tid: 17:10:00
Datum: 2018-04-06
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Nu är jag äntligen tillbaka igen, efter nästan en månads uppehåll.

Förklaringen är kort och gott att det har varit väldigt mycket att göra i mars och då har bloggen helt enkelt fått stå tillbaka för annat som har hänt i mitt liv.

Om vi tar det i korta drag så har alla våra lokalföreningar haft sina årsmöten, vilka jag har varit med på, jag har varit en vecka i Idre och åkt skidor, vi har haft webbseminarie om hur vi kan använda FN-konventionen i vårt påverkansarbete, jag har varit på kurs i Stockholm, föreläst på min gamla gymnasieskola, vi har haft landslagsläger, det har varit påsk, jag har varit på supporterresa till Leksand och den roligaste tiden på året rent hockeymässigt har varit och pågår fortfarande. Därför har hockeybloggen prioriterats framför den här bloggen när det väl har funnits tid för att blogga, men nu är det i stort bara kvalserien upp till Allsvenskan och SM-slutspelet som är kvar, så framöver blir det nog mer tid för den här bloggen skulle jag tro.

Nåväl, det huvudsakliga temat för det här inlägget är skidresan till Idre.

SRF östergötland har anordnat skidresor till Idre sedan 1989 och det här var sjunde gången jag var med själv. Förra året blev det inget för att vi hade landslagsläger en av helgerna, ett läger som jag sedan ändå inte fick vara med på, så med facit i hand så hade jag alltså kunnat åkt med till Idre även då.

I år åkte jag dock med, men tyvärr blev det lite strul med ledsagningen, eftersom att majoriteten av de ledsagare som vi normalt sätt brukar ha med inte kunde följa med av personliga skäl. Det är en och samma familj i tre generationer, en väldigt tight familj som har funnits med enda sedan starten och som mer eller mindre är synonym med våra skidläger.

Det slutade iaf med att vi fick låna/hyra personal där uppe och att jag fick åka med totalt fyra olika ledsagare under veckan.

Det är givetvis inte optimalt, i synnerhet som att två av dem, Lisa och Petter, aldrig hade ledsagat tidigare, så de fick gå en snabbkurs med Gustav och Ida i hur man ledsagar någon som inte ser i backarna och därefter tycker jag faktiskt ändå att det gick väldigt bra.

Nackdelen är att jag fick börja om från början varje gång, eftersom det tar ett tag att "åka in sig" med en ny ledsagare. Då får man börja lite lätt i blå backar och sedan trappa upp det. Blå backar är inte det jag helst åker, men viktigast av allt är att man känner sig tryggg med den man åker med, så då måste man börja så.

Första dagen åkte jag med Molly. Hon jobbar där uppe och var den enda som hade utbildning i att ledsaga, men eftersom att jag aldrig hade åkt med henne innan så fick även vi börja lite lätt i blåa backar, men redan samma eftermiddag var vi uppe och körde ganska snälla svarta backar, så det gick med andra ord ganska snabbt att komma in i det.

Dagen efter åkte jag med Lisa. Hon hade praktik där uppe och gick sista året på gymnasiet. Stackarn fick inte de bästa förutsättningarna direkt, för inte nog med att hon aldrig hade ledsagat tidigare, backarna var urdåliga just den här dagen. Det hade snöat massor under natten och fortsatte under förmiddagen också. Det gjorde att det blev så jäkla uppkört att det knappt ens gick att köra fram till lunch. Det kändes mer som offpist och skidorna flög hit och dit. Som seende kan man ändå någorlunda parera vallarna som kommer, men när man inte ser kommer de helt utan förvarning, det kräver extremt mycket för att ens kunna åka då och både kropp och knopp blir väldigt trötta, så vid lunch gav vi upp.

Tanken från början var att jag sedan skulle åka med Lisa resten av veckan, men samma kväll hade hon ringt chefen och kastat in handduken. Hon tyckte det kändes lite obehagligt att ledsaga och det kan jag på sätt och vis förstå, så dagen efter fick jag istället åka med Petter. Han är chef för hela skidlärarkåren där uppe och erkände, efter att han hade åkt lite med mig, att han på förhand inte hade trott att vi åkte så bra som vi gör och att det var därför han hade skickat Lisa dagen innan.

det gick hursomhelst väldigt bra att åka med honom också, trots att han aldrig hade ledsagat på det här sättet innan. Skidor kunde han dock, för han hade jobbat uppe i Idre sedan 1993 och heltid där uppe sedan 2000, så nog kunde han åka alltid, något jag skulle få nytta av senare under veckan.

För på onsdagen åkte jag sedan inga skidor, för då var jag tvungen att jobba, eftersom att vi hade det där seminariet med FN-konventionen då, men på torsdagen var det dags igen och då åkte jag på nytt med Petter. Han sa uttryckligen, när chefen ringde ner dit för att höra vem som skulle komma upp och ledsaga den här dagen, att han ville åka med mig, för han hade lite tips att ge mig i min åkning och tips fick jag verkligen. Vi jobbade på tekniska detaljer, som att knipa med stortån, trycka ner axeln och få lite bättre flyt i åkningen. Flyt fick vi verkligen också, det gick väldigt rytmiskt och fint ner för de svarta pisterna och det var en väldig skillnad mot eftermiddagen samma dag, då jag åkte med Nisse-bräda, en av våra egna ledsagare, som genom åren mest har åkt med de lite mindre barnen.

När man ledsagar någon på skidor sådär är röst och tonläget mer eller mindre helt avgörande. Både Petter och Molly var väldigt lugna båda två, oavsett fart och det gör att även jag blir lugn i min åkning. Nisse är också lugn när det inte går så snabbt, men när det drar iväg lite, då går han upp några oktaver och det låter ungefär som att det är något väldigt nära och att jag måste gira tvärt för att inte krocka och då tror jag ju att det är så, trots att backen kanske egentligen är helt tom. Jag pratade med honom om det och han var med på noterna, men erkände att han ju inte är så van vid att åka med någon som åker så bra, så det blir lite annorlunda även för honom.

På fredagen, sista dagen i backarna, åkte jag återigen med Molly. Det var perfekta backar, typ -15 grader ute och strålande sol. Således ganska hårda och snabba backar, men perfekt underlag. Så det blev en hel del brantare svarta backar där och allt bara flöt på. En helt enkelt perfekt dag och efteråt sa vi att nästa år, då tar vi Chocken också. Det är den enda backen i systemet jag inte har åkt, men tids nog ska även den bockas av...

Sist men inte minst så måste jag ju även erkänna att jag blir väldigt sugen på att satsa alpint sådär. Folk har sagt till mig länge att jag borde satsa på det, men hittills har jag valt goalballen, men vem vet, jag kanske byter bana så småningom. Det gäller bara att hitta någon/några som är villiga att ledsaga på den nivån och sedan blir det extremt mycket tid i bil/på resande fot, eftersom att det inte finns några jättebra alpina möjligheter här i närheten. Kanske skulle jag bli tvungen att flytta, men det får jag tänka på senare. Nu först ska det satsas goalball fram till VM om ett par månader.

Apropå VM och träning så har jag återigen fått nya ledsagare. Nalin har också slutat, eftersom att hon ska plugga till typ tågvärd eller något liknande, men sådan tur är så tog det bara två veckor den här gången innan jag fick en ny. Eller en ny är det inte, det är tre nya, Jenny, Jonna och Maya.

Jag trodde inte jag kunde ha fler än en anställd ledsagare, för det är det svaret jag tidigare har fått när jag har efterfrågat det, då när Julian hade sin hjärnhinneinflamation och var borta i nästan tre veckor. Då kände jag att det blev väldigt sårbart och att jag gärna hade haft en backup, eller vad man ska säga, om något skulle hända. Svaret jag fick då var att eftersom att jag hade ett SoL-beslut så kunde man inte det. Då är det en ledsagare som gäller, alternativt hemtjänst, och då kan det ju bli olika varje gång, så det ville jag absolut inte ha. Nu visar det sig dock att det visst går att ha fler än en ledsagare anställd, så nu har jag tre och förhoppningsvis blir det bra. Det blir åtminstone inte lika sårbart. Om en inte kan eller skulle droppa av så finns ju ändå två till. Nackdelen är väl att det tar längre tid att lära känna varandra, eftersom att det inte är samma person med på alla pass, men då kan det vara bra att göra som jag och Maya gjorde idag, gick en lång promenad innan jag skulle handla, pratade och bara lärde känna varandra bättre.

Så, nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag måste avslutningsvis bara nämna föreläsningen jag höll på min gamla gymnasieskola. Det är typ det roligaste med mitt jobb, att komma ut och informera/föreläsa sådär, sprida så mycket kunskap det bara går. Roligast av allt är att det uppskattas och de ville gärna att jag skulle komma tillbaka även i framtiden och sådant är alltid kul. Dessutom var det kul att träffa några gamla lärare som jag inte har sett sedan studenten för snart åtta år sedan. Åtta år! Fattar ni! Jag börjar fasen bli gammal...

Nåväl, ha det bäst tills nästa gång vi hörs och förhoppningsvis dröjer det inte en månad tills dess!


Lista - Såhär är jag

Tid: 10:33:00
Datum: 2018-03-08
Kategori: Allmänt

Äntligen är jag frisk från min förkylning igen och på lördag åker vi till Idre för en veckas skidåkning.

Innan dess har Motalas lokalförening sitt årsmöte idag, det tredje årsmötet den här veckan, och så ska vi träffa en kvinna från Vänsterpartiet imorgon för att prata kring handikappersättningen och regeringens förslag till att ersätta denna med en merkostnadsersättning. Hon var sjuk när vi hade vår egentliga träff kring ämnet, men ville gärna träffa oss ändå och självklart försöker vi ordna det då, för ju mer intresse politiker själva visar, desto bättre.

Det händer väldigt mycket just nu känner jag och återigen har bloggen blivit lite lidande. Nu fick jag ett oväntat hål idag, eftersom att min och Nalins träning blev insställd, så då passar jag på att slänga upp ett inlägg och vad passar då bättre än en hederlig klassisk lista!

Den här saxade jag från Nicole för snart ett år sedan, men den kan ändå vara kul att läsa, för listor är alltid uppskattat. Det tycker iaf jag och jag hoppas att ni håller med mig!

Har du något smeknamn?

I landslaget är jag "Jonny" för typ alla.
Det var Fatmir som myntade det, när vi satt och väntade på tåget hem från ett landslagsläger i Stockholm för flera år sedan, då började han sjunga på Kal P. dals gamla låt "Jonny vad gör du?". Efter det spred det sig och nu är jag "Jonny" för nästan alla i landslaget, framförallt för göteborgarna och Malmöfolket, flera andra goalballrelaterade människor och även ett fåtal utanför goalballen.

Annars har jag inga särskilda smeknamn, men när jag var mindre kallades jag allt från "Knot-Johan" till "Tofflan" och "Blinn-Anders", plus att jag och en kompis kallade varandra allt möjligt konstigt när vi var jättesmå, typ lågstadiet.

Har du något konstigt du alltid måste göra?

Allt är väl relativt, så det beror på vad som definieras som "konstigt", men jag räknar ofta saker och ting, exempelvis kör jag mixerhandtaget 120 gånger upp och ner när jag gör smoothie, håller knappen intryckt på lökdelaren i 20 sekunder innan jag kollar så allt har delats och vill gärna röra lika många varv medsols som motsols när jag rör eller vispar något. Dessutom räknar jag alltid antalet varv jag snurrar armar, handleder, fotleder och annat när det handlar om att värma upp inför match eller träning, men det är kanske inte lika "konstigt", för så gör ju många idrottare, som en psykologisk grej för att man tror att det ska ge tur eller gå bättre då.

Några lyxvanor?

Beror också på vad som definieras som "lyxvanor", men jag är i högsta grad en livsnjutare, så att dricka kaffe ute på balkongen en solig dag, det är definitivt lyx i vardagslyxtermer för min del, eller att unna sig en kaka till det där kaffet, smörja in fötter och händer med fot/handkräm, eller att ta ett extra långt bad med tända doftljus och det obligatoriska kaffet, alltid kaffe, en kall vinterdag, ja, listan kan göras lång när det gäller vardagslyx...

När ingen ser, vad gör du då?

haha, då sjunger eller låter jag väldigt mycket. Ofta när jag är ensam hemma sjunger jag med i låtarna jag lyssnar på,eller så kan jag göra improviserade sketcher/pjäser utifrån vad som helst i princip. Häromdagen snubblade jag exempelvis in på Titanic när jag höll på att diska. det var i havet, efter att fartyget har sjunkit och rose är på den där dörren och räddningsbåten kommer tillbaka och söker efter överlevande. Rose märker då att Jack är död. Det var han här med, men sedan blev Rose galen och det slutade med att hon dränkte sig själv, att Jack blev något slags mutant där nere i djupet och skulle ta med Rose till djävulen, men så framkom det att Rose var svensk. Jack hatade svenskar och vägrade då att ta med Rose ner till djävulen. Allt det var helt improviserat. Sådant kan jag roa mig med medan jag exempelvis diskar eller lagar mat.

Vad stör du dig på hos andra?

Folk som bara tänker på sig själva och som vägrar att se möjligheterna istället för hindren, som är trångsynta och liksom bara vill se den bild av en företeelse/problem som de själva har, men självklart också folk som ser ner på andra, sänker deras prestationer och tycker att de själva skulle kunnat göra det minst lika bra eller som menar att det de själva har gjort/gör, det slår allt.
Jag kan också irritera mig på folk som säger att de ska höra av sig eller lovar något, men sedan inte hör av sig eller där det "kommer något i vägen" så att det där utlovade inte blir av. Visst, självklart kan det hända någon gång, vi är inte mer än människor, men när det alltid "kommer något i vägen", då handlar det i min värld om en prioriteringsfråga. Så ja, det finns nog en del jag irriterar mig på hos andra :P haha

Vad är din sämsta sida?

Hm, den är svår, men jag skulle nog säga att det är att jag ibland har väldigt svårt att tänka utanför ramarna, att jag ofta tänker och gör saker enlit mina mönster och rutiner. Ett exempel var för ett tag sedan, när jag skulle göra något jättesimpelt, men lyckades inte. Då blev jag som handfallen, men när jag konsulterade Jennifer fixade hon det på två sekunder. det var superlätt, men jag såg inte hur jag skulle göra, så det är nog en av mina svagaste sidor iaf.

Vilken sida av sängen sover du på?

Nuförtiden har jag ju bara en 120-säng för mig själv, så jag sover nog lite här och var över hela sängen, men nattduksbordet står till vänster, så oftast börjar jag iaf med att ligga på den sidan.

Vad gillar du för filmer?

Jag tittar väldigt sällan på filmer, men måste jag välja så är det svenska filmer som gäller. Det är lättare att hänga med i dem och det får gärna vara deckare/thrillers/komedier, men som sagt, det blir väldigt lite film här.

Gråter du ofta?

Nej det skulle jag nog inte säga att jag gör, men jag tycker det är jätteviktigt att våga visa känslor och inte vara något stoneface som knyter näven och klarar av allting utan att visa några känslor alls. Nej, det är viktigt att visa hur man mår,, att våga gråta, våga visa sig svag, för det är oftast då vi stärks som allra mest. Kort sagt är den som gråter och visar känslor starkare än den som biter ihop och aldrig visar någonting i min värld.
Jag vet att det kan vara svårt för många att faktiskt våga visa hur man känner, det kan bero på uppväxt, uppfostran, tidigare erfarenheter, samhällets förväntningar etc. men det är isf viktigt att jobba med tycker jag, för det är en viktig del. Sedan har vissa närmre till känsloyttringar än vad andra har och som sagt, jag gråter inte särskilt ofta, men skulle jag känna att jag behöver det skulle jag inte bita ihop och hålla det inne, så kan vi sammanfatta det.

Vilken maträtt är din favorit?

Förr hade jag sagt pizza alla dagar i veckan, men numera är jag en sucker för någon form av kött, typ fläskfilé eller liknande, pressad/klyftpotatis och ädelostsås, åh, det är såå gott!

Finns det något du säger åt andra att göra, men inte gör själv?

Det finns det garanterat. Kommer inte på något konkret just nu, men jag tror det är väldigt få som lever exakt så som de lär.

Vad sjunger du när du står i duschen?

Haha, allt möjligt! Det beror lite på vilken låt jag har på hjärnan för tillfället, men olika typer av Leksandlåtar eller supporterramsor brukar ofta funka bra. Ibland har jag med min trådlösa högtalare in i badrummet och då sjunger jag med i det som spelas från min playlist.

Vad önskar du mest just nu?

Att snön smälter bort snart, att våren börjar visa sig, att det blir en varm och härlig sommar, att jag hade fler vänner att göra spontana saker med här i närheten och att Leksand går hela vägen upp i SHL nu när det drar ihop sig och allt ska avgöras. Först ska man slå Timrå i den Allsvenska finalen i bäst av fem och därefter väntar direktkval mot Karlskrona, som av allt att dömma blir sist i SHL.


Inget Ukraina och nytt veckoschema

Tid: 13:16:00
Datum: 2018-03-03
Kategori: Goalball

Som jag skrev för några inlägg sedan så vankades det träningsläger i Ukraina med landslaget.

Fem spelare var redan uttagna och klara innan Malmö open för några veckor sedan. De andra tre platserna skulle fördelas efter Malmö open och jag var ju en av fem spelare som slogs om de där tre sista platserna .

Beskedet blev att jag skulle få följa med på lägret, förvisso som reserv, efter att en av spelarna inte fick ledigt från jobbet, men ändå, jag skulle äntligen få lite payback för allt mitt slit under alla år och känslan när jag fick beskedet kan ni nog själva tänka er.

Jag har kämpat på och krigat i fem år sedan jag senast blev uttagen och gjorde min internationella landslagsdebut. Nu äntligen var det dags igen, men så blev det ändå tyvärr inte...

Jag är nämligen sjuk.

Är det inte typiskt?
När jag väl skulle få lite utdelning för allt slit under alla år och äntligen få följa med landslaget internationellt, ja, då blir jag naturligtvis sjuk...

En envis förkylning är det som sätter käppar i hjulen.

Det känns så orättvist. Här har jag som sagt kämpat och krigat på i alla år, sett spelare efter spelare börja spela goalball och gå om mig i utvecklingen, komma in i landslaget, gå förbi mig och ta plats i mästerskap framför mig, men jag har ändå fortsatt kämpa och kriga, trots dåliga förutsättningar och svagt motstånd. Jag har gjort mina pass, lagt upp träningsplaneringar med sykler av olika faser för att toppa formen, jag har skött min sömn och min kost, jag har offrat många fritidsaktiviteter, skidsemestrar, födelsedagsfiranden osv. allt för att en dag få min belöning och lite payback för allt slit.

Där var jag äntligen nu, efter fem år skulle jag till slut få åka med internationellt, även om det nu "bara" var ett träningsläger, men nej, då blir jag sjuk och kan ändå inte åka med. Det känns så orättvist, som att ödet inte vill att jag ska nå framgång...

Jag kommer komma tillbaka, jag kommer fortsätta kämpa och kriga för att en dag få min payback, precis som jag redan har gjort flertalet gånger, för är det något jag har blivit bra på genom åren så är det att låta motgångar bara rinna av och ändå fortsätta kriga vidare, men just nu känns det motigt...

Vi fortsätter dock ändå på träningsspåret, för nu är det också dags att sumera en hypertrofiperiod som har varit väldigt lång.

Jag inledde den i oktober och den har alltså varat under fyra månader.

Fyra månader skulle svart på vitt innebära i stort sätt 32 styrkepass, om vi förutsätter två styrkepass i veckan och att det är fyra veckor på en månad.

Så har det absolut inte varit.

12 styrkepass har det blivit sedan i oktober.

Det är alltså tre pass/månad och knappt ett pass/vecka.

Förvisso har det både varit jul och hela den biten, + att jag både har varit sjuk inte mindre än två gånger och att jag hade väldigt strul med ledsagare där i slutet av hösten och därför inte körde någon styrka alls på drygt en månad innan Nalin kom in i bilden, men volymen har absolut inte varit vad den borde.

Hösten var riktigt dålig ur styrkesynvinkeln och det har dessutom inte varit det lättaste att få ihop livspusslet sedan jag började jobba.

Innan dess var ju träningen min fasta punkt i vardagen, det var då jag kom ut och det var den som var vad jag utgick ifrån när jag planerade mina dagar, det var liksom den jag hängde upp min tillvaro kring. När jag började jobba blev jobbet istället den punkten och träningen kom mer i andra hand och det har varit svårare än vad jag trodde att inkludera både jobb och all träning i livspusslet.

Det är svårt att förklara, men jag känner inte riktigt att energin har funnits där till att träna så mycket som tidigare, även om jag bara jobbar halvtid. Allt tar mer energi när man inte ser, så är det bara, och ibland har jag därför istället valt att vila och ta hand om mig själv istället för att träna.

Mängden är inte alltid det viktigaste, kvaliteten på de pass man genomför är viktigare och därför har jag i stort snarare legat på 4-5 pass i veckan under de senaste månaderna istället för 6-8 pass, som det var tidigare.

Sedan Nalin kom in i bilden har jag börjat komma igång lite mer med styrkan igen, men det har snarare handlat om ett pass/veckan än två pass och jag känner inte att jag har gått framåt särskilt mycket.

Det är inte heller så konstigt. Volymen har varit alldeles för liten för det, ett pass/veckan är mycket bättre än inget, men när man har tränat under ett antal år, kroppen är van att träna och allt det där, då ger inte ett pass/veckan särskilt stor effekt mer än att i princip behålla den styrka jag redan har och det är också ungefär så det känns. Jag har inte gått framåt särskilt mycket, men jag har behållt den nivå jag hade innan.

Ska man se det svart på vitt så har jag väl höjt mig litegrann ändå, för när Nalin och jag började träna och jag inte hade styrketeränat alls på drygt en månad och när styrketräningen dessförinnan hade varit väldigt bristfällig månaderna innan det också, då fick jag sänka vikterna på ganska många övningar. De vikterna har jag mestadels kunnat höja nu igen. Det är bara chinsen som jag fortfarande inte är i närheten av vad jag klarade när jag och Julian tränade regelbundet. Troligtvis kan det bero på att jag har blivit tyngre, men jag har faktiskt inte vägt mig, så jag vet inte riktigt hur många kilon det kan handla om.

Nu kommer jag i vilket fall att gå in i en period av maxstyrka som kommer att vara i ungefär två månader. Därefter går jag in för att toppa mer inför VM, först med explosivitet och slutligen med snabbhet, så nu hoppas jag att kontinuiteten i träningen kan bli ännu bättre än vad den har varit tidigare. Jag ska även testa att lägga om min veckoplanering litegrann, för att lättare få in alla pass.

Tidigare har det sett ut såhär:

Måndag: Intervaller och goalvall
Tisdag: Vila
Onsdag: Styrka och goalball
Torsdag: Intervaller/löpning och goalball
Fredag: styrka
Lördag: Vila
Söndag: Intervaller/löpning

Nalin har dock svårt att komma ifrån på helgerna och om jag ska vara ärlig så har jag ofta varit trött och behövt vila både fredag och söndag efter jobb och träning måndag-torsdag, så nu ska jag testa att lägga om schemat lite så att det ser ut såhär:

Måndag: Intervaller och goalball
Tisdag: Styrka
Onsdag: Intevaller/löpning och goalball
Torsdag: Styrka och goalball
Fredag: Vila
Lördag: Vila
Söndag: Vila

Det är ett pass mindre än tidigare, men det är medvetet, eftersom att jag numera så gott som aldrig ändå kommer upp i åtta pass/vecka. Det har, som jag skrev tidigare, snarare fyra-fem pass/veckan, och därför tänker jag att det snarare är större chans att öka volymen med det här upplägget jämfört med det tidigare, även om det i faktiska tal är färre pass.

Nackdelen är att alla pass hamnar i samma block utan vila emellan, vilket gör att främst torsdagspassen kan bli väldigt jobbiga och motiga, men fördelen är att jag får in alla pass innan och efter jobbet, samtidigt som jag får vara ledig när jag också är ledig från jobbet, alltså fredag-söndag.

Jag vet inte hur det kommer fungera, men jag ska iaf testa och se om jag kan behålla kvaliteten i alla pass, för det är det som är det absolut viktigaste. Sedan får jag givetvis justera veckorna om det är tävling eller läger på helgerna, men det tar vi där och då.

Förresten, har ni inte redan gjort det, klicka på "gilla" i likeboxen för Facebook här nedan, då får ni följa mig och min väg mot världseliten i goalball.

Det finns fog för oro - men vi kan vända skutan

Tid: 19:19:00
Datum: 2018-02-20
Kategori: Leksand

Den här vintern har gått fort och nu, mina damer och herrar, nu drar det redan ihop sig till slutspel, direktkval och allt annat som tillhör den klart roligaste hockeyperioden under hela året.

Leksands 2018 har milt sagt varit ganska svagt. Det går jag igenom i videon nedan, som spelades in när det återstod tio matcher av grundserien och Leksand precis hade förlorat hemma mot Björklöven, trots en överlägsen skottstatistik.

Sedan dess har det blivit 50/50, två vinster och två förluster.

Ett riktigt bottennapp i Ljungby, 1-6, vinst hemma mot Modo, 4-1, torsk i Norrköping mot Hästen, 4-2, och så vinst nu senast mot Pantern, 3-1.

Samtidigt har AIK också tagit sina poäng och är just nu en poäng före Leksand, med sex omgångar kvar att spela. AIK och Leksand möts dessutom på Hovet om exakt en vecka och mycket pekar på att det mesta kommer att avgöras just i den matchen. AIK har väl lite mer marginal, dels eftersom att man ju är före Leksand i tabellen, dels eftersom att man utöver den matchen har tre ytterligare hemmamatcher kvar på de här sex matcherna, medan Leksand bara har två hemmamatcher kvar. Så det är viss fördel AIK, men gör Leksand vad man ska och framförallt slår AIK på Hovet, då kan det fortfarande gå.

Varför är då det så angeläget?
Jo, helt enkelt för att om laget slutar tvåa i grundserien, då får man möta Timrå, som med stor sannolikhet vinner serien, i bäst av fem. Vinnaren där ställs mot drömmotståndet i ett kommande kval upp till SHL, nämligen ett rejält sargat Karlskrona.

Förlorar man den serien i bäst av fem mot Timrå eller missar topp 2 i serien, då måste man ta sig till direktkvalet via slutspelsserien/playoff och kommer då att få möta lag 13 i SHL, vilket jag tror blir Örebro eller Mora. Chansen att möta Karlskrona är alltså borta och det skulle bli ett betydligt tuffare motstånd i det där direktkvalet, det är jag ganska säker på.

Så mycket står på spel nu under de kommande två veckorna, men här nedan går jag iaf igenom förutsättningarna för Leksand som det såg ut med tio omgångar kvar att spela.


Dubbla landslagsläger och guld i Malmö open 2018!

Tid: 15:23:00
Datum: 2018-02-13
Kategori: Goalball

Lagbild_efter_guldet_i_Malmo_open_2018

På bilden:
#1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Jimmy Danielsson, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och coach Linda Morberg.

Hittills under året har vi haft dubbla landslagsläger och en tävling, där det blev guld, som ni kan se på bilden ovan!

Första landslagslägret för året brukar vi alltid ha under första helgen av året, men nu var det framflyttat en vecka. Det var dock ett läger där jag återigen höll hög kvalitet och spelade riktigt stabilt och bra, precis som jag har gjort under de senaste lägren.

Känslan efteråt var väldigt bra och jag kände verkligen att jag skulle kunna konkurera om platserna till VM senare i år, om jag bara fortsätter på samma bana.

Andra lägret, två veckor senare, var dock inte alls lika bra. Känslan efter det lägret var inte alls lika bra, jag kände mig besviken och inte alls särskilt nöjd med min insats. Jag släppte in betydligt fler mål än vad jag har gjort under de senaste lägren och den största boven i dramat tror jag var sömnen.

Jag sov nämligen skitdåligt natten till lördagen. Hade sovit elva timmar natten till fredagen, somnade ändå direkt på kvällen, men vaknade 00:30 och sov inte mer efter det. Det gjorde att lördagen gick som i en dimma, jag var skittrött och när man har brist på sömn försämras ju reaktionsförmåga och liknande, vilket inte alls är bra i goalball, som ju är en väldigt explossiv idrott.

Söndagens spel var något bättre än lördagens, men där tror jag att självförtroendet efter lördagens mindre bra insats satte käppar i hjulen och gjorde att jag inte riktigt kunde prestera på topp.

Nästa landslagsaktivitet är ett träningsläger i Ukraina i början av mars. Dit åker vi med åtta spelare, varav fem redan är klara. De sista tre platserna ska fördelas nu efter helgens tävling i Malmö, där jag slåss om de tre platserna tillsammans med David, Olof, Dzenan och Albin. Albin var dock inte med under helgen av personliga skäl, så honom kan vi nog räkna bort. Då var jag den enda av oss kvarvarande fyra som spelade på breddnivå i helgen, vilket så klart är till min nackdel, men å andra sidan vann vi guld i breddklassen, så helt orimligt att jag kommer med till Ukraina är det inte.

Tävlingen i helgen då?
Ja, det var Malmö open, en årligen återkommande tävling för ca. 2000 idrottare från 28 olika nationer som tävlar i 14 olika idrotter, däribland alltså goalball.

Vi, Linköping, har ställt upp i Malmö open alla år sedan 2009, med undantag för förra året, då det strulade till sig så att det inte blev något.

De första åren blev vi i princip knockade i alla matcher, förlorade med typ 0-10, slutade sist och hade typ -40 i målskillnad.

Vi har sakta men säkert klättrat uppåt, tagit medalj vid ett par tillfällen, men aldrig vunnit, förrän nu.

Det var dock en oerhört jämn tävling.

Laget spelade en match i fredags, innan jag kom ner, eftersom att jag deltog under Funka för livets tillgänglighetskomvent i Linköping som hölls torsdag-fredag. Där belystes tillgänglighet ur en rad olika vinklar och det var två givande och bra dagar.

Matchen mot Worchester vann Linköping iaf med 10-6, men sedan följde två uddamålsförluster under lördagen, mot Kultamusukat från Finland, 2-3, och Fen tigers från Storbritannien, 3-4.

Därefter var det så jämnt att vi hade allt i egna händer inför den avslutande gruppspelsmatchen. Förlorade vi riskerade vi att sluta femma och sist i gruppen och därmed få spela om plats 9-10, men vann vi skulle vi sluta tvåa i gruppen, bakom Fen tigers, och ta oss vidare till semifinal.

Det gjorde vi också, för vi vann matchen med 8-6.

Semifinalen spelade vi mot Kleio Thessaloniki från Grekland, ett lag som hade vunnit Malmö open två år i rad och som jag inte ens tror hade förlorat någon match under de båda åren, plus detta året då.

Inte förrän nu, för i semifinalen lyckades vi till slut vinna med 5-4, efter att vi först gjort 1-0, men där de vände till 2-1 i halvtid och där vi sedan följdes åt upp till 4-4, varefter jag sedan tryckte in 5-4 med 3 minuter kvar att spela. Det var mitt första mål för helgen och ett mål som betydde att vi höll undan och var klara för final, där vi återigen skulle möta Fen tigers, som hade slagit IFAS i sin semifinal med 11-7 eller liknande.

Sju mål på Fen tigers var mer än dubbelt så många som vi mäktade med under gruppspelet, så vi pratade lite med IFAS om var och hur de hade gjort sina mål, något som vi också utnyttjade i finalen, som vi till slut vann ganska komfortabelt med 6-2.

Det var en match där vi verkligen spelade som ett lag, precis som under semifinalen. Vi jobbade tillsammans, drog åt samma håll och malde ner motståndet med ett tryggt och stabilt försvarsspel från samtliga spelare, hyfsad precision, tålamod, noggrannhet och fokus hela vägen in i mål och det räckte för att ta hem guldet.

Att vinna Malmö open är ganska mycket större än att ta hem Sverigeserien, visst, Sverigeserien är en serie på fyra omgångar och 24 matcher, men motståndet är betydligt bättre under Malmö open, det kommer som sagt lag från flera olika nationer och tävlingen håller helt enkelt högre kvalitet än Sverigeserien. Extra kul var det dessutom att Jimmy, som annars brukar dömma och som egentligen satsar på domarkarriären, var med som spelare och inte alls gjorde bort sig på något sätt och att Boris dessutom vann skytteligan i breddklassen med sina 20 mål.

Slutligen vill jag lyfta fram en kommentar jag fick i senaste inlägget, en anonym sådan. Det var en väldigt positiv kommentar och sådana kommentarer värmer lite extra måste jag säga, när det liksom är någon random som hittar in här, verkligen läser och inte bara kommenterar för att jag har kommenterat hos denne tidigare. Nu menar jag inte att svarskommentarerna från er andra är mindre värda, absolut inte, men vissa kommentarer värmer helt enkelt mer än andra.


För vita och blå

Tid: 19:03:00
Datum: 2018-01-24
Kategori: Leksand

I helgen som var åkte jag på supporterresa till Dalarna och Leksand.

Superstars sydöst ska ha en eloge för att de verkligen vill ha med alla och försöker ordna så att alla kan följa med, oavsett förutsättningar. Den här gången fick jag nämligen inte med mig någon på resan och jag hade således ingen ledsagare. Då ordnade de så att de själva ställde upp som ledsagare och hjälpte mig under resans gång, vilket möjliggjorde för mig att kunna följa med. Är inte det värmande så vet jag inte vad som är det!

Resan då?
Ja, jag sov skitdåligt natten till llördag, vi var på AW med 18-30-gruppen i SRF på fredagen, plus att jag hade sovit tretton timmar natten till fredag, så jag var givetvis inte trött när jag kom hem från AW'n och somnade inte förrän 03:00. Klockan ringde sedan 05:03. Jag var med andra ord så trött att om jag hade sett så hade jag nog sett i kors...

Bussen anlände i vilket fall till rece 07:00 och resan upp med inkluderat matstopp gick bra och när vi var framme i Leksand med dess underbart friska och härliga luft så chillade vi lite i stugorna innan vi åkte till arenan, där vi sedan åt och därefter var det dags att gå ut på Norra.

Norra stå har blivit lite som ett andra hem för mig. Det är helt galet vad jag trivs att stå där. Det är mäktigt och ger rysningar när spelarna presenteras, hela "Vita väggen" där på Norra tar i och sjunger upp med Bröder innan nedsläpp och sedan när alla klappar, sjunger och håller igång hela matchen, oavsett vad det står på tavlan. Det är häftigt, mäktigt och svårt att beskriva eller förklara.

Matchen i sig var kanske inte så välspelad, ineffektiviteten är fortsatt stor, vi missade flera jättelägen och brände en straff, men till slut kunde Leksand ändå vinna matchen med 2-0 och det var en sådan där lättnadsseger, ni vet, när det kanske inte ser så snyggt eller bra ut, men där det ändå blir tre poäng.

Vi firade sedan med en öl i stugorna och sedan var det läggdags, iaf för min del, och sedan väntade brunch på Siljans konditori innan vi rullade hemåt igen och jäklar vilken brunch säger jag bara! För 129kr fick man både rökt och gravad lax, smörgåstårta, vanlig tårta, pannkakor med sylt och grädde, korv, köttbullar, äggröra, mackor, juice, kaffe och mycket mer. Behöver jag ens säga att det var prisvärt?

Det var hursomhelst en väldigt lyckad resa och här nedan har ni en ramsa som verkligen sätter sig på hjärnan. Melodin är Feliz Navidad och det går typ inte att sluta nynna på den.


2017, part 2

Tid: 19:59:00
Datum: 2018-01-11
Kategori: Allmänt

Då kör vi andra halvan av år 2017.

I juni hade det flyttpackats för fullt, hela vardagsrummet var fullt med kartonger, väskor och möbler som jag skulle ha med mig och den 1 juli fick jag officiellt tillgång till min nya lägenhet, men eftersom att det var en lördag så blev det i realiteten inte flytt förrän 3 juli.

Det blev en lång flyttdag, där mamma, pappa, mormor, systrar och Julian hjälpte till. Mormor och mamma diskade porslin och packade upp några kartonger vi först hade varit och hämtat, pappa, Shep och jag åkte till Ikea och köpte både säng och soffa, Julian och jag bar upp det till tredje våningen och sedan skruvades det både säng, soffa och vitrinskåp som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde.

Så klart blev det också den klassiska flyttpizzan mitt i allting, men när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen, men oj så otroligt glad och lycklig jag är över att ha den familj och släkt omkring mig som jag ändå har, alla hjälper till på sitt sätt och de är så fina!

Dagen efter fortsatte mamma, pappa och jag att fixa och dona lite i nya lägenheten, men själv bodde jag kvar i min och Jennifers lägenhet ett tag till, eftersom att hon var i Spanien och jjag var kattvakt åt Samson.

När Jennifer kom hem från Spanien tillbringade jag istället tio dagar i stugan, tio helt fantastiska ddagar, som även om de inte var fullt så varma som året innan, ändå var fylda med slappa dagar på bryggan eller i hammocken, lyssnades på poddar eller spelande kort med alla andra. Det är så fint att vara där och jag älskar det verkligen. Det är på riktigt vårt alldeles egna smultronställe.

Så även om jag hade fått tillgång till nya lägenheten i början av juli, så flyttade jag inte in "på riktigt" förrän i slutet av juli.

Sedan blev det augusti och den månaden började allt annat än bra. Jag var på nytt kattvakt åt Samson och plötsligt när jag var där hos honom kom alla minnen över mig, allt fint vi hade haft tillsammans och allt vi hade upplevt och gjort tillsammans. Ja, inte jag och Samson då, utan jag och Jennifer. Det blev väldigt sentimentalt och mitt i det fick jag också sms:et från Julian där han berättade att han hade blivit reservantagen till en designutbildning i Karlstad. Vi hade många gånger pratat om att han ville vidare, börja plugga och göra annat, men det hade ändå alltid slutat med att vi fortsatte hänga med varandra och han hade t.o.m. tackat nej till utbildningar bara för min skull, för att han visste hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann.

Nu var det dock ändå dags kände han och det var då jag skrev ett av mina bästa inlägg jag någonsin har skrivit, där jag förklarar vår relation till varandra och hur speciell den är/var. Mi minns kanske inlägget, men har ni inte läst det eller glömt bort det, klicka på länken och läs det, för det är riktigt bra om jag får säga det själv.

Julian och jag träffades dagen efter, bara fikade och pratade igenom allt. Det kändes fortfarande overkligt och jag kunde knappt förstå att han snart skulle flytta. Vi bestämde ändå att under de avslutande veckorna skulle vi fortsätta att träna på som vanligt och inte göra någon stor grej av det, men när det ändå var dags för honom att flytta så var det ändå separationsångest deluxe. Det kändes så konstigt, att fem år tillsammans där vi hade träffats i snitt kanske fyra dagar/veckan och gjort allt från att träna tillsammans till att visa goalball för kidsen i Mjölby, åka på supporteresa till Jönköping, besöka naprapaten, ta nytt id-kort och pass, handla hundratals gånger, vara med i radio, föreläsa och inte minst flytta. Både när jag flyttade från Skänninge till Mjölby, från Mjölby till Linköping och här då, bara en månad tidigare, hade han hjälpt till, men nu var det alltså över.

Ungefär samtidigt skulle jag också börjat jobba, men arbetsförmedlingen gjorde inte vad de skulle när det gällde mitt lönebidrag, så jag kunde inte bli anställd 1 september som det var tänkt, utan tidigast 1 oktober.

Det var så klart en stor missräkning för mig, eftersom att jag hade räknat med att leva på sparpengar i ett par månader när jag flyttade, men inte mycket mer än så. Nu blev det en månad till och det var givetvis inte bra för min ekonomi och allt bara för att arbetsförmedlingen inte hade gjort sitt jobb.

Det var därför nära att jag inte skulle få någon inkomst alls under september heller, men chefen i Stockholm kan det där med att trycka på rätt knappar, så det ordnades så att jag åtminstone kunde börja arbetsträna på mitt nya jobb. Dock hade jag varken någon dator, telefon eller hjälpmedel, så jag kunde i princip inte göra någonting, men dator fixade vi under september, jag var dessutom på utbildning för nyanstälda ombudsmän, plus att jag var med på några ytterligare möten, så nog var det mycket intryck och erfarenheter ändå.

På riktigt kom jag dock inte igång med jobbet förrän någon gång i mitten av oktober. Då hade jag, efter att vi jagat och tryckt på arbetsförmedlingen en hel del, blivit anställd på riktigt och tro det eller ej så hade mina hjälpmedel också kommit. Det kan annars ta flera månader ibland, men nu gick det relativt fort.

Jobbet som ombudsman är dock ganska stort och fritt, så det var svårt för mig att riktigt veta vad jag skulle ta tag i och göra. Någon tyckte jag skulle göra det, någon annan att jag skulle göra något annat, så till slut hade chefen och jag ett möte där vi strukturerade upp mitt arbete litegrann med vad jag skulle ta tag i först osv.

Under tiden som jobbet tog väldigt mycket tid och energi så hade jag återigen missat att bli uttagen till ett mästerskap, den här gången EM i Finland, som avgjordes i september. Jag hade höjt både min högsta och lägstanivå i spelet ganska ordentligt jämfört med tidigare och gjort kanske tre av mina bästa läger någonsin innan uttagningen, men det räckte ändå inte och nu har jag varit med i landslaget i sju år och fortfarande inte spelat ett enda mästerskap och bara blivit uttagen till en träningsturnering. Utdelningen för allt mitt slit har alltså varit väldigt skral, men förhoppningsvis kommer den snart, om jag bara orkar fortsätta kämpa och slita...

Julian hade som sagt flyttat och det hade inte löst sig med någon ny ledsagare. Faktum var att det inte var förrän nu i december som det löste sig. Innan dess hade Julians syster hjälpt mig i ungefär två månader. Sedan fick hon ett heltidsjobb, men hon hade en kompis som precis kom hem från England och behövde ett jobb, så hon hjälpte mig i ett par veckor, innan hon också fick ett heltidsjobb. Efter det var jag utan ledsagare i drygt en månad och fick sköta träningen så gott jag kunde.

Konditionsträningen har jag kunnat sköta någorlunda under hösten, men styrkan har nästan varit obefintlig och jag märker att jag har tappat en hel del styrka nu när jag har börjat komma igång med den igen.

Tiden har gått oerhört fort under hösten tycker jag, jobbet är roligt och jag kommer in mer och mer i det, även om det fortfarande kan vara lite svårt att veta hur och vad jag ska prioritera. Vissa arbetsdagar är roligare än andra, som exempelvis när vi tre från kansliet var med på Motalaföreningens luciafirande nu innan jul, eller när vi överraskade Linköpingsföreningen på deras luciafirande. Sådana dagar går det sannerligen inte att klaga på mitt jobb.

Året avslutades med en precis lika fin jul som alltid, hemma hos mormor med mammas sida av släkten, massa mat, värme, kärlek och ännu mer mat, precis som det brukar vara.

Jag hade dessutom ett långt "jullov", 2,5 veckor var jag ledig och då hann jag både åka ner till en kommpis i Skåne och fira nyår tillsammans med en annan kompis från Stockholm. Däremellan hann jag dygna för första gången på säkert tio år, handla lite på mellandagsrean, fira mamma som fyllde år och äta kalkon och spela spel hos mamma och pappa, tillsammans med mormor och syster. Dessutom fick Samson till slut ett nytt hem.

Han bodde kvar hos Jennifer ett par månader efter att jag hade fllyttat, men hon tyckte inte att det kändes bra när han fick vara själv så mycket när hon jobbar långa dagar, så han fick komma till mig, egentligen bara som ett test för att se hur han trivdes här och hur jag tyckte att det kändes nu när jag hade börjat jobba och allt, men han blev kvar hos mig och mysigare och mer social katt får man verkligen leta efter. Han ska alltid vara nära, ligga i knät, kommer och hälsar när man kommer hem, ligger på en när man ska sova och klättrar gärna upp på axlarna och kelar. Dock tyckte jag, precis som Jennifer, att det inte kändes särskilt bra när han fick vara hemma själv så mycket. Visst, de klarar det, men det kändes inte bra och därför tjatade jag på Anders, som egentligen har Samson tillsammans med sitt ex, Maria, men där hon av olika anledningar inte ville ha kvar honom då för 1,5 år sedan, varför han fick flytta till oss, eftersom att Linda är allergisk, så att hon och Anders inte kunde ta honom. Nu fick han dock flytta tillbaka till Maria strax innan nyår, men bara några dagar senare fick jag sms från henne att hon hade varit hos veterinären med Samson. Då hade han haft svårt att tugga torrfodret och njurarna såg inte så bra ut, så de beslutade att han skulle få somna. Så nu är han i himlen, lilla Tamton...

Totalt sett har det varit ett väldigt händelserikt år. Jag tror nog aldrig att jag har haft ett år där så många grundläggande faktorer har ändrats. Jag avslutade mina studier efter sju år, sökte jobb och fick tjänsten, blev singel efter 5,5 år och flyttade till egen lägenhet och så flyttade Julian till Karlstad efter fem år som bästa teamet ever.

Så nog har det hänt saker alltid.
Mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan och därför hoppas jag på ett lite lugnare 2018 där allt får falla på plats och där jag känner att jag kommer ännu mer till ro i min tillvaro. Jag trivs helt klart med mitt liv så som det är nu, trivs kanon på jobbet, nya lägenheten är super och träningen har börjat komma igång på riktigt nu igen, så det känns bra, men allt måste liksom få landa ordentligt och det hoppas jag verkligen att det kommer att göra under år 2018.