Whiskytesting.com

Här har ni en lite kul grej som jag spelade in för några år sedan.
Det är en improviserad monolog på engelska, där Harold och David får testa den nya Statements whisky på den fiktiva nätradiostationen whiskytesting.com.

Ni får ursäkta min halvtaskia engelska, men till mitt försvar får jag ändå säga att jag sköter det helt okej med tanke på att jag improviserar allt eftersom jag spelar in.
Jag älskar improvisation och jag har gjort många sketcher likt den här i mina dagar, det ska gudarna veta.

Så, lyssna gärna och berätta vad ni tycker!


OS i Rio

Det finns nog de av er där ute som jublar nu när OS i Rio äntligen är över och all idrottshysteri lägger sig litegrann, men vissa av oss andra konstaterar det med en tår i ögat. OS är ändå något speciellt och även om jag inte har kunnat hålla mig lika up to date som tidigare via TV, p.g.a. MTG's rättigheter som man numera har framför SVT, så har tekniken ändå möjligjort ganska bra bevakning via radio och inte minst nyhetsappar. Dessutom ingår TV3 och TV10 i vårt grundutbud, så en hel del TV-tittande har det trots allt också blivit.

Det har varit ett bra OS för Sverige, bättre än i London sett till medaljskörden, men vissa besvikelser finns ändå och jag lider något oerhört med en sådan som Michel Tornéus. Killen var 1cm från ett brons i London, krigade för att ta sig till Rio, hoppade över IOK's kvalgräns under EM tidigare i sommar, men då blåste det 0,1m/s för mycket medvind, så hoppet godkändes inte som kvalhopp, trots att dett räckte för ett EM-silver. Han tvingades då till en extra nödtävling i Spanien för att över huvud taget kvala in till Rio och det lyckades han med. Ett kanonhopp på 8.44 bäddade för det, men väl i Rio tog det tvärstopp och hans 7.65 räckte inte ens för att ta sig till final. Fatta den! Att vara så extremt nära ett brons, sedan kriga som fan för att nå en ny chans, till slut, efter mycket om och men lyckas ta den chansen, men väl där stämmer ingenting. Hjärtat måste kännas som en sten i bröstet på honom och han ville nog mest bara gå och dö en stumd efter det där kvalet.

Samma sak med Sanna Kalur. Efter den där missen i Peking för åtta år sedan har hon krigat mot skadorna, övervunnit dem och med hela svenska folkets förväntningar på sina axlar tagit sig tillbaka hela vägen till en ny OS-start, men väl där sprang hon i tretton sekunder och sedan var det över. Efter åtta års kämpande. Det är så extremt små marginaler, men i Sannas fall är det ändå en bragd att hon över huvud taget stod där på startlinjen, det är stort och jag kan mycket väl förstå hennes delade känslor efter att det stod klart att hon blivit utslagen redan i kvalet. Surt som fan, ja, men ändå enormt stort att bara ha tagit sig dit.

Sista punkten för friidrotten så måste vi ju bara nämna Usain Bolt. Denne Usain Bolt. Oj, oj, oj säger jag bara!
Killen pallar trycket från hela världen och tar en ny trippel med guld både på 100m, 200m och 4x100m. Tre nya guld som kompletterar hans redan sex insamlade och utgör de sista pusselbitarna i hans trippeltrippel, tre OS-guld tre OS i rad. Han har alltså inte förlorat en enda OS-final, det är respekt om något!

Utöver friidrotten så måste vi ju också nämna Sara Sjösttröm. Hon pallar också trycket och tar det där guldet som hon var storfavorit till och som hon bara skulle ha. Dessutom blev det två medaljer till för Sara, som inte åker hem från Rio med en medalj, utan med tre!

Sedan överraskar Jenny Rissveds och tar guld i mountainbike. Vem hade trott det? Det är grymt stort och snacka om att ta chansen! SOK skickade en MTB-cyklist, det blev Jenny och så går hon och vinner hela skiten, wow!

Marcus Svensson var också galet nära ett guld. Tänk att det är så små marginaler att en bom på sista lerduvan, den sextonde av sexton ifinalskyttet, utgör skillnaden mellan guld och silver. Trots att det nu blev silver för Mackan så tycker jag att han ska vara grymt nöjd och det är väldigt kul att Sverige visar framfötterna i lite andra idrotter än bara de mest vanliga.

Jenny Fransson blev historisk med Sveriges första brons i brottning någonsin och ett dygn senare följde Sofia Matsson, som har haft, och väl fortfarande har, en knäskada, upp det och tog Sveriges andra medalj någonsin i brottning på damsidan. Stort!

Silver-Emma från Peking fortsätter att vara Silver-Emma efter et nytt silver här i Rio. Det var nära ett guld, men det blev ett silver och det är inte illa det heller, även om jag förstår Jag att hon gärna ville bli Guld-emma med hela svenska folket.

Golf har nu återigen införts som en OS-sport och där blev det också silver för en glödhet Henrik Stensson, som vann sin första major för ett tag sedan och som nästan var den högst rankade golfaren som deltog i Rio.

Till slut måste vi ju också bara nämna fotbollstjejerna. Det de mäktade med här kan mycket väl räcka till ett bragdguld senare i vinter. Aldrig trodde jag att de skulle slå ut USA i kvarten, ett USA som alltså har vunnit fyra av de fem senaste OS-turneringarna och aldrig missat en final. Nu gjorde de det, efter att Lisa Dahlkvist blev stor hjälte i straffläggningen. Det blev hon dubbelt upp, för i semifinalen var det dags igen, den här gången mot värdnationen Brasilien, som slog Sverige med hela 5-1 i gruppspelet. Nu var det 0-0 efter full tid, 0-0 efter 2x15min förlängning och det fick avgöras på straffar, precis som mot USA och vem var iskall där och satte den avgörande straffen för andra matchen i rad, om inte Lisa Dahlkvist. Må hända att Tyskland sedan vann finalen med 2-1, men ett OS-silver, wow, det är megastort!

Jag skrev att Rio blev ett bättre OS rent medaljmässigt än i London och här nedan har ni därför samtliga medaljer från de fem senaste sommar-OS'en.

Rio 2016

2 guld, 6 silver och 3 brons.

Guld
Sara Sjöström simning (100m fjäril)
Jenny Rissveds Cykel (Mountainbike)

Silver
Peder Fredricson Ridsport (Individuell hoppning)
Emma Johansson Cykel (Linjelopp)
Sara Sjöström Simning (200m fritt)
Henrik Stensson Golf
Marcus Svensson Skyte (Skeet)
Svenska fotbollslandslaget Fotboll (Dam)

Brons
Jenny Fransson Brottning (69kg)
Sofia Matsson Brottning (53kg)
Sara Sjöström Simning (100m fritt)

London 2012

1 guld, 4 silver och 5 brons

Guld
Fredrik Lööf/Max Salminen Segling (Starbåt)

Silver
Sara Algotsson Ridsport (Individuell fälttävlan)
Håkan Dalby Skytte (Dubbeltrap)
Lisa Nordén Triathlon
Svenska handbollslandslaget Hanboll (Herr)

Brons
Rasmus Myrgren Segling (Laser)
Johan Eurén Brottning (120kg)
Jimmy Lidberg Brottning (96kg)

Peking 2008

0 guld, 4 silver och 1 brons

Silver
Emma Johansson Cykel (Linjelopp)
Gustav Larsson Cykel (Tempolopp)
Thomas Johansson/Simon aspelin Tennis (Dubbel)
Rolf-göran Bengtsson Ridsport (Hoppning)

Brons
Anders Ekström/Fredrik Lööf Segling (Starbåt)

Aten 2004

4 guld, 2 silver och 1 brons

Guld
Carolina Klüft Friidrott (Sjukamp)
Stefan Holm Friidrott (Höjdhopp)
Christian Olsson Friidrott (Tresteg)
Henrik Nilsson/Markus Oscarsson Kanot (K2 1000m)

Silver
Ara Abrahamian Brottning (84kg)
Malin Baryard-Johnsson/Rolf-Göran Bengtsson/Peder Fredricson/Peter Eriksson Ridsport (Laghoppning)

Brons
Therese Torgersson/Vendela Zachrisson Segling (470)

Sydney 2000

4 guld, 5 silver och 3 brons

Guld
Mikael Ljungberg Brottning (97kg)
Lars Frölander Simning (100m fjäril)
Jonas Edman Skytte (Kortdistans liggande)
Pia Hansen Skytte (Dubbeltrap)

Silver
Jan-Ove Waldner Bordtennis (Singel herr)
Markus Oscarsson/Henrik Nilsson Kanot (K2 1000m)
Therese Alshammar Simning (50m fritt)
Therese Alshammar Simning (100m frit)
Svenska handbollslandslaget Handboll (Herr)

Brons
Kajsa Bergqvist Friidrott (Höjdhopp)
Fredrik Lööf Segling (Finjolle)
Louise Jöhncke/Therese Alshammar/Johanna Sjöberg/Anna-Karin Kammerling Simning (4x100m fritt)

Flest medaljer har vi alltså tagit under OS i Sydney, tolv medaljer, följt av Rio på elva, London på tio, Aten på sju och sämst gick det i Peking, där vi "bara" tog fem medaljer.

Flest guld har vi också i Sydney, men även i Aten, där vi tog fyra guld. I Rio blev det två guld, i London ett guld och i Peking blev det inga guld alls. Procentuellt sett var det alltså bäst utdelning i Aten, där 57% av alla medaljer vi tog var guld.

Blir vi lite genusinriktade så kan vi konstatera att 8/11 medaljer i Rio togs av kvinnor, bara 3 av män. I London var det bara 2/10 medaljer som togs av kvinnor, i Peking 1/5, Aten 1/7 och Sydney 5/12 medaljer. Det är alltså ganska tydligt att manliga svenska idrottare har presterat bättre under 2000-talets första tolv år, jämfört med kvinnliga, fram tills nu, där kvinnorna har en ordentlig övervikt jämfört med männen. Om det beror på att andra nationers herrar utvecklas snabbare än här i Sverige eller om förutsättningarna för kvinnliga idrottare har blivit mycket bättre och står sig väldigt bra jämfört med övriga världen vet jag inte, men helt klart så var det här kvinnornas OS.

All time placerar sig Sydney på plats tolv över antal medaljer, London strax bakom på plats tretton, Rio på plats sjutton, Aten på plats tjugotvå och Peking på plats tjugosex. Överlägset flest medaljer tog vi under OS i Stockholm 1912 och i Antwerpen åtta år senare, hela sextiofyra medaljer. I Stockholm var de fördelade på 24 guld, 24 silver och 16 brons och i Antwerpen på 19 guld, 20 silver och 25 brons. det ni!

Minns tillbaka till påskhelgen...

Säsongen 2016/17 är inte långt bort nu, men jag vill och kan ändå inte riktigt släppa taget om säsongen som var. Det var så häftigt, så mäktigt, ett rent "miracle on ice".

Här är vi framme i match 4:7 mot Modo, hemma i ett kokande Tegera arena, på påskafton i våras.
Modo hade vunnit de två första matcherna tämligen enkelt, 5-0 och 0-4, men så fick Alexander Ytterell hål på Adam Reideborn i match 3 och Martin Grönberg avgjorde i sudden, vilket innebar att det inför den här matchen stod 2-1 i matcher för Modo.
Ett Modo som fortfarande var i kraftit överläge, trots 2-1 i matcher. Man hade totalt 10-2 i målskillnad och det skulle till något enormt för att Leksand skulle kvittera matcserien till 2-2.

något enormt inträffade också, för Broc Montpetit fick arenan att explodera redan efter 59 sekunder, när han gav Leksand ledningen, en ledning som man sedan var nära på att utöka, men det var fortsatt 1-0 och i andra perioden var det mer eller mindre ett under att Modo inte både kvitterade och vände matchen, för det var i princip spel mot ett mål och ett gigantiskt tryck nere mot Haukeland i kassen. Han stod dock emot, växte till en ren vägg och det var fortfarande 1-0 efter två spelade perioder.
När Jon Knuts då istället gjorde 2-0 i tredje perioden, då lyfte nästan taket i arenan, oj, oj, oj!
Det var ett vrål som löste upp måånga knutar i tusentals magar där inne i arenan och säkert ute i vårt avlånga land också, för plötsligt hade vi lite marginal, en marginal som dock krympte igen när Modo reducerade till 2-1 och de sista minuterna där, jäklar så de sniglade sig fram, men vi höll undan och "the miracle on ice" fortsatte, Leksand hade kvitterat till 2-2 i matcher, trots 4-11 i målskillnad på 4 matcher.

Jag var på plats i arenan under den här matchen, andra gången i mitt liv som jag klev ut på Norra och det var nog den häftigaste match jag har sett live!!!


Musik genom åren, 2010 (del 2)

Det var länge sedan nu och det är många av er som inte var med när det begav sig senast, men här fortsätter vi hursomhelst min musikhistoria genom åren. Gräver ni i mitt arkiv hittar ni vad jag lyssnade på från 2003 och framåt, enda fram till 2010, där vi befinner oss nu.

2010 var ett väldigt speciellt år och därför delades det året upp i två inlägg och det här är då andra delen av det året.

Varför det var ett speciellt år behöver ni nog läsa del 1 för att förstå, men jag kan kort berätta att det var då jag lärde känna mit ex här via bloggen. En kommentar på min blog efter att jag hade kommenterat ett annat inlägg på en annans blogg gällande kroppsideal etc. som hon tyckte var väldigt bra skrivet av mig. Det ville hon tala om för mig, så hon kikade in på min blogg och sedan var bloggkonverserandet igång.

Det pågick i några veckor, innan vi bytte msn och fortsatte chatta där så gott som dagligen. Jag kände redan tidigt att det var något speciellt med henne och efter ytterligare några veckor bytte vi mobilnummer och fortsatte att messa som galningar under hela våren, allt medan känsloena växte sig allt större, banden mellan oss växte sig allt starkare och studenten närmade sig samtidigt med stormsteg.

Jag mådde med andra ord bättre än jag någonsin hade gjort och min insida speglade bokstavligen utsidan när sommaren närmade sig och världen stod i blom. Då ska ändå påpekas att vi ännu inte varken hade träffat varandra eller pratat med varandra i telefon. Alla känslor uppkom enbart ur text genom bloggen, msn och sms, är inte det häftigt?

Jocke och jag åkte på lyxkryssning med Vision of the seas i månadsskiftet juni/juli och när vi kom hem pratade vi med varandra för allra första gången. Ja, inte jag och Jocke då, utan jag och mitt ex.

Allt detta kan ni läsa om i del 1, men nu fortsätter vi med min musikhistoria och vad jag lyssnade på under sommaren och efter studenten.

Förutom en hel del UK hardcore lyssnade jag mycket på gammal hederlig Classic euro och de främsta hitsen där under sommaren var Plazma's Getting married och New system's Let me take your heart. Den sistnämnda förknippar jag starkt med långa telefonsamtal under varma och ljusa sommarkvällar i stugan. Minns särskilt en kväll, när vi i vanlig ordning pratade med varandra. Hon var ute och gick i någon park och jag låg uppe i mormors rum i stugan, med fönstret på glänt och den ljumma sommarbrisen letade sig in mellan tunna vita gardiner. Det var en fin kväll. En mycket fin kväll.

Juli övergick i augusti och äntligen, äntligen skulle vi träffas, på riktigt, för allra första gången, efter flera misslyckade försök. Mamma var måttligt road till att jag åkte iväg och träffade någon jag aldrig hade träffat irl, bara pratat med på internet, men det spelade ingen roll vad hon sa, vi hyrde en stuga på en camping utanför Alingsås och 11 augusti, för ganska exakt sex år sedan alltså, var det dags.

Emmas dåvarande pojkvän skjutsade in mig till Mjölby tidigt på morgonen, varifrån jag sedan tog bussen ner mot Göteborg.

11:05 var jag framme och den första kramen där, åh, jag minns det som om det vore igår. Jag hann knappt av bussen innan vi omfamnade varandra och det var så galet mycket längtan som släpptes lös bara i den kramen och vi trodde knappt det var sant, att vi äntligen, efter alla månaders längtan, var hos varandra. Det förstod vi knappt senare när vi satt på tåget ut mot Alingsås heller, vi satt mest och log ut i luften och jag gissar att det mer eller mindre stod nyförälskade i pannan på oss.

På vägen ut till campingen, dit vi sedan promenerade, var vi bara tvungna att ställa ner alla grejer och krama varandra igen, mitt på trotoaren, och väl framme på campingen väntade det bästa och finaste dygnet i mitt liv. Vi lämnade knappt ens stugan vi hade förrän nästa dag när vi skulle åka därifrån.

Min buss gick dock inte förrän senare på kvällen, så innan dess satt/låg vi på en filt i en grässlänt intill en motorväg. bilarna som körde förbi tutade på oss och allt var bara sådär fantastiskt fint och vackert. så vackert att jag bara grät av ren lycka och saknad på bussresan hem. Tårarna bara rann och det bara fortsatte hemma vid köksbordet, över en tallrik gröt, som då fick bli min kvällsmat. Jag var så glad och lycklig över att ha den finaste flickvännen i världen, livet lekte och ingenting kändes omöjligt.

Det var också när mamma eller pappa, minns inte vem det var, hämtade mig vid bussen och vi var på väg hem som jag hörde Offspring's You're gonna go far, kid för första gången, en låt som skulle bli en stor hit under sensommaren och hösten. Det blev även Clubbazz Loveletter, Amaze's Sommar, svenskduon Elov & Benys Eurotrip, Mellonys Sluta blogga och Nivaras båda låtar Is this really true och No one can stop us now.

Då hade vi kommit en bra bit in i september, jag hade börjat plugga på universitetet efter studenten, dramakommunikation läste jag, jag hade varit med på mitt allra första landslagsläger någonsin och jag och mitt hjärta hade hunnit träffas en gång till, på samma camping, också nu över en natt. Dagen då vi kom dit var det jättefint höstväder och trots att det var i slutet av september kunde man nästan gå i T-shirt. Dagen efter var det raka motsatsen. Grått, trist, kallt och det var nästan dags för jacka istället. Det var med andra ord inte tal om att ligga på en filt intill en väg efter att vi lämnat stugan. Nej, istället satt vi inne på Alingsås station, åt bröd som hon hade haft med från sin praktik och försökte mysa så mycket det bara gick vid ett bord, på varsin stol.

Oktober kom och då släppte Sandra Gee äntligen nytt. Turn up the volume, som jag än idag tycker är en av de bästa HandsUp-låtar som har jorts. Den är grym och oj så jag hade gått och väntat på att den skulle släppas och när den väl gjorde det satt jag i timmar och försökte få ner den. Det blev en riktig dunderhit och jag gillar den som sagt fortfarande.

Det var också i oktober som vi hade ännu ett landslagsläger och där hjärtat inte minst skulle komma hem till mig för allra första gången. Resten av familjen var i Rom under några dagar, men jag valde att inte följa med, för att istället kunna umgås och vara med den jag älskade mest av allt, dessutom med huset för oss själva.

Hennes buss kom till Mjölby och vi tog sedan bussen tillsammans hem till Skänninge, varpå jag visade henne runt där hemma. Vi fastnade sedan i mitt rum och lämnade det nästan inte förrän nästa dag, då hon redan var tvungen att åka hem. Vi tog färdtjänst tillsammans och efter att jag vinkat av henne i ett soligt Mjölby kändes det nästan overkligt att hon hade varit där, samtidigt som det kändes väldigt tomt direkt när jag klev innanför dörren igen där hemma, men en sak var jag säker på och det var att jag hade upplevt det vackraste och finaste dygnet någonsin innanför de fyra väggarna.

Sedan hände det som inte fick hända.
Det som ingen av oss egentligen förstod.
Det som raserade hela min tillvaro.

Två dagar senare sa hon plötsligt att hon ville ta ett uppehåll, för att hon inte var någon bra flickvän. Hon tyckte att jag förtjänade något bättre. Jag skulle vara lycklig och hon kunde inte göra mig lycklig just då, tyckte hon. Det tyckte jag att hon kunde, jag älskade henne mer än något annat och ville inte ha någon annan än henne, även om det stundtals var jobbigt att inte kunna träffas som vi ville. Jag älskade henne på ett sätt som jag aldrig älskat någon tidigare, hon hade satt djupare spår i mig än vad någon annan hade gjort och hon hade format mig som person väldigt mycket, inte minst lärt mig enormt mycket om psykisk ohälsa och att tackla sådant. Hon var ljuset i mitt liv, mitt allt och min värld rasade bokstavligen ihop där och då, den 26 oktober 2010.

Jag låg i sängen i flera dagar och bara grät, ville mer än något annat bara klippa ut de senaste dagarna, knöla ihop dem och slänga i en papperskorg. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, vi hade det ju så bra och vi såg en framtid tillsammans. Det kom som en total chock, en chock som fullständigt lamslog mig.

Vi fortsatte dock att messa, även om det inte var i närheten av lika mycket som tidigare, och det fanns känslor kvar, men ändå funkade det inte. Min värld vändes fullständigt uppochner, jag visste varken ut eller in, allt var bara som ett kompakt mörker utan slut.

Så dåligt som jag mådde i november och december det året, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare.

Jag fann ingen glädje i någonting, julen närmade sig, men jag hade inte det minsta julkänslor och ingenting var roligt.

Från att ha varit som en blomstrande vacker våräng med kvittrande fåglar, blommande blommor, en klarblå himmel och en strålande värmande sol hade mitt liv nu övergått till något slags kall och kal tundra, utan växtlighet eller liv, bara mörker och kyla.

Det var med andra ord ingen rolig avslutning av år 2010, trots att det började så bra och såg så bra ut och nyårsafton, som jag, hjärtat och Jocke skulle ha firat tillsammans på ett spahotell i Tallinn, fick jag nu istället fira med mamma och pappa hos några av deras vänner.

Träningen och musiken var dock det som fick mig att fly litegran från verkligheten under den här tiden. I träningen kunde jag för en stund släppa alla jobbiga och mörka tankar och fokusera på något annat och i musikens värld kunde jag fly in i och stanna kvar i flera timmar ibland. Det var Kindervater's cover på Fragmas gamla hit Everytime you need me, Kompulsor's Calling your name, Loveline's version av Shape of my heart, Marko van Basken's Please don't go, Paradisio's gamla Bailando och inte minst Lesley Roy's Thinking out loud, som jag också fortfarande tycker är bra och som där och då stämde så grymt bra in på hur jag kände mig, som dånade ur mina högtalare och hörlurar. Thinking out loud hittade jag på en blogg och fastnade direkt, både för soundet, hennes lite hesa röst och texten. En grym låt helt enkelt och den får avsluta det här inlägget, som dessvärre då avslutas i moll, men jag lovar, det kommer ljusare tider igen, håll tillgodo...


Matlista

Här är något slags matlista som jag hittade hos Heléna. Mat är inte min starka sida, som ni kanske vet, eller ja, maten jag lagar blir oftast god, det är inte det, men jag tycker inte det är kul att stå i köket, but here we go...

Tre ord som beskriver mig i köket?

Rutinmässig, långvarig och ordningsam.

Jag svävar sällan ut i ovisshetens land, utan håller mig oftast till det jag vet blir gott och fungerar. Sedan kan jag finslipa detaljerna i en maträtt, men jag byter sällan ut råvaror, mixtrar och trixar sällan med recepten, kör safety things med andra ord.

Långvarig är jag eftersom att jag äter långsamt. Har jag tid på mig kan jag dessutom sitta kvar vid köksbordet när jag är klar, lyssna på en bra pod eller liknande, kanske ta en kopp kaffe. Tycker om att sitta vid köksbordet, särskilt soliga förmiddagar, när solen lyser in genom fönstret och P4 står på i bakgrunden. Älskar den där mysighets och hemtrevnadskänslan som nybryggt kaffe och P4 ger.

Ordningssam är jag dels för att jag vill ha rent och snyggt i köket, ingen disk som står på bänken eller i hon, spisen avtorkad, diskhoarna rengjorda osv. men dels för att det är synnerligen viktigt med ordning och reda i köket när man inte ser, att mjölken står till höger på andra hyllan i kylen och att kvargen står högst upp till höger, eller att havregrynet står till höger på nedersta hyllan i det övre vänstra skaferiskåpet och kaffet två hyllor över det. Att ha ordning och reda på sakerna i köket underlättar väldigt mycket för att hitta det man ska ha, därför är det viktigt för mig.

Vad äter jag helst till frukost?

Här är jag också rutinmässig och gör sällan några utsvävningar. Standardfrukosten består av en dubbel portion havregrynsgröt med pumpakärnor/solrosfrön i, ett glas mjölk och ett eller två kokta ägg. Sedan kan toppingen på gröten variera mellan något slags sylt, frysta bär, banan, äpplemos med kanel eller banan med kokosflingor. Min alternativa frukost är en smoothie och ett eller två kokta ägg, så man kan väl sammanfatta det som så att äggen i princip är det som alltid finns med, utan undantag.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan?

Svårt att välja bara tre, men perkulatorn, mikron och mixerstaven är tre heta kandidater, med durkslaget och lökmixern som heta utmanare. Särskilt den senare, den kan jag verkligen rekomendera. Det är som en behållare med knivar i. Man skär bara löken i exempelvis fjärdedelar, lägger de i behållaren, sätter på locket, kör igång mixerhandtaget och vips så är löken hackad och klar! Inget småplock med lökbitar för att få dem mindre, inga knivar och inga tårrar. Skitbra och jag tror nog, vid närmre eftertanke, att den tar tredjeplatsen från själva mixerstaven. Mikron och perkulatorn rår den dock inte på, för kaffe bara måste man ha och mikron är himla bra att ha.

Två köksredskap jag skulle vilja ha?

Det är nog faktiskt inget speciellt jag saknar i köket...

Vad är det konstigaste man hittar i mitt kök?

Det finns inget sådär jättekonstigt direkt, men en sådan där gammal våg med två vågskålar som står på fönsterbrädet är väl en het kandidat, eller ramen som av någon outgrundlig anledning sitter runt den ena lysknappen. Den satt där när vi flyttade in, men vi har fortfarande inte förstått varför den sitter där. Min främsta förklaring är att det har stått något där och för att det inte ska trycka på lysknappen har man satt en ram runt den som föremålet har tryckt på istället.

Fyra råvaror som är ett måste på min pizza?

Tomat, ost, banan och ananas.

Jag äter väldigt sällan pizza, men även här är jag en rutinmänniska och tar oftast samma pizza. Nu på senare år har det blivit Honolulu, men desförinnan åt jag en hederlig Margarita med banan i över tio år, varje gång vi åt pizza. Inga utsvävningar här inte...

Favoritdessert:

Åh, det är svårt att välja bara en här med, men någon form av chokladmousse/chokladpudding eller pannacotta av något slag, helst vanilj eller espresso, är nog de utstickande favoriterna, men cheesecake är ju också väldigt gott...

Något jag skulle kunna äta varje dag:

till frukost äter jag ju redan ägg varje dag, så de är väl heta kandidater där.
Annars är det svårt att ta någon specifik maträtt, men jag älskar sås, hela familjen är såsomaner, så mycket sås, t.ex. brunsås, skulle jag lätt kunna äta varje dag.

Det lagar jag helst nu för tiden?

Det blir mycket köttfärslimpa och fiskgratäng. Köttfärslimpan är nog min paradrätt, gärna med fetaost i, blir så jäkla gott om jag får säga det själv!

Något jag tycker om men inte lagar så ofta?

Det är mycket, men lassagne är ju alltid gott, knaperstekt fläsk, sås och potatis likaså, precis som hel kyckling med sås och potatis, dillkött och pepparrotskött med sås och potatis. Det är maträtter som mamma och pappa gör grymt gott och som jag gärna blir bjuden på när jag hälsar på, men som jag ytterst sällan, för att inte säga aldrig, gör själv.

Där har du en bild av vem jag i köket. Gör gärna listan du också!


Siri på svenska

Det här är kanske inte så aktuellt längre och de flesta av er, i varje fall ni som använder Apple, har nog koll på Siri och vad man kan be henne om, men jag gjorde i vilket fall en video om det i höstas som jag såg att jag inte hade lagt upp här på bloggen ännu, so, here we go!

Apple har, som ni vet, länge haft Siri på engelska i sina operativsystem, men det har begränsat användningen en del för oss i t.ex. Sverige,
men i och med IOS 8.3, som lanserades förra sommaren någon gång, kom dock äntligen Siri på svenska, vilket har underlättat väldigt mycket för oss svensktalande. Nu kan Siri kommunicera på svenska, med svenska komandon, känna igen svenska städer, hitta vägbeskrivningar i Sverige osv.

Har du inte använt Siri så mycket eller har dålig koll på hur hon fungerar, titta nedan, för Siri kan hjälpa till med väldigt mycket och underlätta vardagen en hel del.

När ni ändå är igång får ni mer än gärna gå in och följa mig på Youtube.


Inch by inch...

Saknar du motivation så gör du det garanterat inte efter det här brandtalet av karaktären Tony D'Amato i filmen Any given sunday från 1999.
Jag har själv inte sett filmen, men D'Amato är tränare för det amerikanska fotbollslaget Miami Sharks och håller nedanstående inspirationstal för sina spelare inför en viktig match.

I don't know what to say really.
Three minutes to the biggest battle of our professional lives.
All comes down to today.
Either we heal as a team,
or we are going to crumble.
Inch by inch,
play by play,
till we're finished.
We are in hell right now, gentlemen, believe me,
and,
we can stay here and get the shit kicked out of us,
or,
we can fight our way back into the light.
We can climb out of hell.
One inch, at a time.

Now I can't do it for you.
I'm too old.
I look around and I see these young faces and I think, I mean,
I made every wrong choice a middle age man could make.
I uh....
I pissed away all my money, believe it or not,
I chased off anyone who has ever loved me,
And lately, I can't even stand the face I see in the mirror.

You know when you get old in life, things get taken from you.
That's, that's part of life.
But,
you only learn that when you start losing stuff,
you find out that life is just a game of inches.
So is football.
Because in either game, life or football, the margin for error is so small.
I mean,
one half step too late or to early,
you don't quite make it,
one half second too slow or too fast,
and you don't quite catch it.
The inches we need are everywhere around us.
They are in ever break of the game,
every minute, every second.

On this team, we fight for that inch,
On this team, we tear ourselves, and everyone around us, to pieces for that inch.
We CLAW with our finger nails for that inch.
Cause we know,
when we add up all those inches, that's going to make the fucking difference between WINNING and LOSING, between LIVING and DYING!

I'll tell you this, in any fight, it is the guy who is willing to die who is going to win that inch,
and I know, if I am going to have any life anymore,
it is because, I am still willing to fight, and die for that inch, because that is what LIVING is,
the six inches in front of your face.

Now I can't make you do it.
You gotta look at the guy next to you.
Look into his eyes.
Now I think you are going to see a guy who will go that inch with you.
You are going to see a guy, who will sacrifice himself for this team, because he knows when it comes down to it, you are gonna do the same thing for him.

That's a team, gentlemen,
and either we heal now, as a team,
or we will die as individuals.
That's football guys.
That's all it is.
Now, whattaya gonna do?

Blir du inte nog inspirerad av att läsa det så tycker jag att du ska lyssna på det här nedan.
Jag lovar att du kommer vara motiverad och inspirerad till det just du vill göra efter att ha lyssnat på det!


Vi har konceptet för dig, shadez inomhus!

får tacka Blondina för denna.
Den är riktigt bra och sätter sig på hjärnan, en av sommarens största hits för min del.
Så, it's the new thing, shadez inomhus!


Sommaridyllen levererar!

Sommaridyllen a.k.a. Sjösäter har verkligen levererat i sommar! Ja, sommaren över huvud taget har verkligen levererat tycker jag. Vi hade ordentliga värmeböljor redan i maj, där det blev mycket tid ute på balkongen samtidigt som jag skrev uppsatsen.

Värmeböljorna fortsatte sedan in i juni, varvat med helt okej väder som inte heller gick att klaga på. Riktigt dåligt blev det inte förrän efter midsommar, efter ännu en värmebölja med upp mot trettio grader. Då var det drygt en vecka med ganska dålit, regnigt och kallt väder, men mig gjorde det inte så mycket ändå, iaf inte till en början, för då var det nästan lite skönt att det kom lite regn efter all värme och sol.

Lagom tills det att vi åkte ner mot västkusten och Fiskebäckskil/Lysekil blev sedan vädret bättre igen. Inte sådär jättevarmt, men runt tjugo grader och sol större delen av tiden vi var där, vilket var grymt med tanke på hur mycket det hade regnat där på västkusten tidigare under sommaren. Det var dessutom perfekt för att strosa runt, titta i affärer, fika, gå promenader längs havet och göra små roadtrips, för det som sedan följde hade blivit alldeles för varmt för det, för då kom värmen igen och det var tjugofem-trettio grader i över en vecka.

Passande nog hade jag just den veckan planerat att vara ledig, så större delen av veckan tillbringades i vår alldeles egna och underbara sommaridyll. Det finns på riktigt inget bättre ställe att vara på när sommaren visar sig från sin bästa sida, som den har gjort nu på slutet, inte ens utomlands på spanska solkusten. Är det tjugofem-trettio grader i Sverige med strålande sol, då tillbringar ja helt klart hellre tiden i Sjösäter, tillsammans med familjen, syskon och kusiner med respektive, moster, morbror och mormor.

Att umgås hela släkten på mammas sida sådär, det är något speciellt med det och något jag på senare år har förstått att långt ifrån alla familjer och släkter gör. För oss är det dock naturligt, det har alltid varit så, även om man kanske inte uppskattade det på samma sätt när man var liten, för då förstod man inte hur värdefullt och fint det faktiskt är. Jag tror dock att det alltid kommer att vara så, för de band vi har byggt upp genom åren, de är starkare än nylon, och jag tror att en stor del i varför vi har så bra kontakt och en sådan sammanhållning där på mammas sida av släkten är just tack vare Sjösäter.

Att alla umgås tillsammans, lever nära varandra, hjälps åt med det mesta och bara har det allmännt bra. Man fikar vid hammocken minst två gånger om dagen, detta fika, som är obligatoriskt, det ska fikas, det ska göras ordentligt och kalorierna flödar. Pappa och Mats teamworkar med det mesta praktiska som ska fixas, bygger en friggebod, ett räcke till bryggan, ja, faktiskt hela flytbryggan back in the days, målar fönster, klipper gräs, grillar, fixar och donar. Årets projekt har varit att måla logen. Mamma och Liselott brukar hjälpa till och har gjort det även i år, men pappa och Mats håller ställningarna, är något slags arbetsledare skulle man kanske kunna säga, och mellan varven blir det en öl i solen. Mamma och Liselott fixar inne i köket, lagar mat, bakar, diskar osv. och mormor, som alltid vill hjälpa till och fortfarande dra sitt strå till stacken, trots att hon börjar bli gammal nu, sitter i hammocken och löser korsord. Ja, det är egentligen en ganska stereotyp könsfördelning av arbetsuppgifterna vi har, men det är inte hugget i sten och man hjälper till lite med det man känner för och kan hjälpa till med. För mig som inte ser blir det exempelvis svårt att måla logen, så jag brukar få disken på min lott, men det gör mig inte så mycket, för jag tycker trots allt att det är ganska kul att diska.

En hel del kortspelande blir det också, Chicago eller Sjuan är det oftast, och så äter man frukost på verandan. Det är underbart att inta sitt morgonkaffe där ute, medan solens strålar värmer och man tittar ut över sjön. Sämre start på dagen kan man ju få!

Jag nämnde flytbryggan här ovan och det är också ett populärt tillhåll må jag säga. Jag kan ligga där nere i flera timmar, lyssna på bra musik eller bara höra naturens ljud, fåglarna som sjunger i träden, vattnets kluckande mot bryggan, bilarna som kör förbi på vägen, fiskarna som hoppar i vattnet, grannen uppe i skogen som sågar, mamma, Liselott och mormor som klirrar med kaffekopparna när de förbereder fikat, pappa och Mats som sågar, hamrar eller bara pratar med varandra. Ja, det är kort sagt underbart att ligga där på bryggan och i år har det t.o.m. varit varmt i vattnet och jag har badat mer än vad jag har gjort på väldit många år, bortsett från 2014, då jag nog badade ännu mer än vad jag har gjort i år.

Ja, what more can I say, jag behöver väl knappast säga att jag älskar vårt alldeles egna smultronställe, vår alldeles egna sommaridyll, och det känns nästan lite vemodigt nu när mamma och pappa har börjat jobba igen och jag inte ska dit förrän till helgen. Det är inte många dagar bort, jag vet, men jämfört med hur det har varit de två senaste veckorna, där jag nästan konstant har varit där, bortsätt från när jag har varit hemma och sett till Samsson, så är det skillnad. Dagarna går dock fort och snart är det helg igen. Tyvärr är det också snart höst, för tiden bara rusar iväg. Det är redan tre veckor sedan jag åkte hem från västkusten imorgon, på onsdag är det fyra veckor sedan vi åkte dit och imorgon är det också sex veckor sedan jag fyllde år. Om sex veckor är det vecka 37 och då är vi inne i september. Innan dess hoppas jag dock att det blir många härliga dagar till, både i stugan och här hemma, med sol, sol och ännu mera sol!!!

Från pinne till välbyggd

För snart sex år sedan kom jag in som lärling i landslaget. Jag var pinnsmal och vägde ungefär 59-60kg och var 179cm lång, precis som nu. Linda har flera gånger efteråt sagt att hon typ trodde att jag skulle gå av, så smal var jag. Nu, sex år senare, är jag fortfarande inte stor på något sätt, jag är väldigt smal i grunden, men visst har det hänt saker sedan dess. Jag är fortfarande lika lång, men har gått upp drygt 15kg sedan dess och mycket av det är muskler. Man skulle väl kunna säga att jag är relativt välbyggd, iaf överkroppen.

Därför tänkte jag göra en lite kul grej, egentligen mest för min egen skull, men häng med om ni vill...

Ni som har hängt med mig ett tag vet att jag är ganska mycket för statistik och liknande, ni andra får veta det nu. Därför har jag, sedan 2011, skrivit upp mina vikter under styrkepassen som jag har kört och nu tänkte jag ställa upp det, övning för övning, för att helt enkelt se hur mycket jag har ökat i vikt under de senaste fem åren i de olika övningarna.

Det är tydligt att vikterna ökar mest under de första åren man kör en övning. Sedan planar det ut en del, det kan kännas som att det inte händer något, men det är egentligen inget konstigt med det, men det är just där som många annars ger upp sin träning, för att det känns som att det inte händer något ändå, men det gäller att hänga i, fortsätta ta sig till gymmet, för sakta men säkert går det ändå framåt och sett ur ett längre perspektiv ser man trots allt ordentliga skillnader.
 
Även om det står relativt still rent viktmässigt så kan det dock hända mycket när det gäller teknik, explosivitet, antal reps etc. delar av övningarna som siffrorna nedan inte visar.

Siffrorna är från ungefär den här tiden av året, slutet av juli, varje år, men är inte helt sanningsenliga, eftersom att de som sagt dels inte visar parametrar såsom explosivitet, antal reps och set eller teknik i utförandet, dels att jag under årens gång kan ha ändrat utförande, tagit bort eller lagt till en specifik övning. Det syns inte heller i siffrorna. Ja, om jag har lagt till eller tagit bort en övning syns så klart, men om jag har ändrat utförande på en övning, t.ex. gå djupare i utfallsstegen, inte få någon stöttning i att stabilisera hanteln i enarms bänkpress, byta grepp i statisk mage med hantel över huvudet, gå hela vägen ner och toucha stången i marken vid marklyften, byta fri stång mot schmitt i överstötarna, jobba mer med övre överkroppen i drag fram/latsdrag, inte hela överkroppen, eller att ändra syfte med en övning, från styrka och balans till enbart balans,vilket är fallet för hängande djupa drag, så syns det inte i statistiken nedan, men vi kör så får vi se var det slutar. Jag ställer upp pass för pass, övning för övning, med årtalen under varje övning. Ni fattar säkert när ni läser...

Styrka 1

Enbens marklyft
2011: 40kg
2012: 70kg
2013: 80kg
2014: 85kg

Enbens benböj
2011: 65kg
2012: 85kg
2013: 97kg
2014: 92kg
2015: 107kg
2016: 147kg

Djupa benböj
2015: 77kg
2016: 92kg

Enbens vader, vadplatta
2011: 55kg
2012: 55kg
2013: 46kg

Vadpress
2014: 80kg
2015: 90kg
2016: 95kg

Enarms bänkpress
2011: 20kg
2012: 33,5kg
2013: 35kg
2014: 25kg
2015: 27,5kg
2016: 32,5kg

Enbens baksida lår
2011: 13kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 25kg
2015: 32,5kg
2016: 37,5kg

Stående sidvrid raka armar, maskin
2012: 55kg
2013: 55kg
2014: 55kg
2015: 68kg
2016: 82kg

Bänkpress
2014: 57kg
2015: 72kg
2016: 77kg

Enbens marklyft finns inte med längre och vadplattan har bytts ut mot vadpress. Den mest imponerande ökningen tycker jag är enbens baksida lår, där jag har ökat från 13 till 37,5kg på fem år, ungefär en ökning med 180%. Ökningen från 92 till 147kg på enbens benböj under de senaste två åren är också riktigt bra, särskilt som jag för fem år sedan där började på 65kg. Jag tror dessutom att djupa benböj och bänkpress kan öka betydligt mer även de, även om det kommer gå långsamt framöver. Ben har alltid varit min svaga sida när det gäller styrka, men det är trots det en ganska bra ökning på bara ett år, precis som bänkpressen, fast där på två år. Sidvriden skadade jag knät i för 3,5 år sedan och har fått börja om från början med den, ändra teknik osv. och därför är den ökningen också värd att notera.

Styrka 2

Enbens frivändningar
2011: 30kg
2012: 45kg
2013: 52,5kg
2014: 51,5kg
2015: 60kg
2016: 60kg

Sidlyft bellybacks
2011: 25kg
2012: 27,5kg
2013: 35kg
2014: 27,5kg

Enbens hantelryck med rotation
2011: 12,5kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 22,5kg
2015: 25kg
2016: 27,5kg

Drag fram
2011: 64kg
2012: 77kg
2013: 77kg
2014: 82kg
2015: 72kg

Enbens stående sidvrid med drag bakåt
2011: 37kg
2012: 59kg
2013: 64kg
2014: 64kg
2015: 77kg
2016: 77kg

Julians tricepsövning
2015: 72kg
2016: 82kg

Statisk mage med hantel över huvudet
2011: 22,5kg
2012: 30kg
2013: 37,5kg
2014: 37,5kg
2015: 32,5kg
2016: 37,5kg

Är egentligen inte så mycket att anmärka på här. Bellybacksen tog vid bort när rygglyftsmaskinen gick sönder, för det var den vi använde till bellybacksen också mot slutet, fast man stod på sidan i den istället för rakt framåtlutad, som när man kör rygglyft. Innan vi började med den maskinen körde vi övningen på en vanlig bänk, där den andre satt på benen på den som låg på bänken, för att tynga ner dem. Han på bänken låg med överkroppen utanför och körde upp och ner.

I övrigt är det en Skaplig ökning på hantelrycken, där jag har ökat från 12,5 till 27,5kg, alltså över dubbelt så mycket, 120% för att vara exakt, men det är en väldigt svår övning där jag har fått kämpa massor för att få tekniken att stämma. Man hämtar kraft hela vägen från benen, fortsätter upp i överkroppen och svingar upp hanteln med kraften som kommer från det diagonala benet som man står på. Alla rörelser hänger ihop, eftersom det är en flerledsövning, både från ben till överkropp och från överkropp till arm. Därför måste hela rörelsen kugga i. Gör den inte det tappar man all kraft och det är det som jag har haft problem med. Ökningen från 37 till 77kg på enbens stående sidvrid är också bra får jag säga. Det är mycket balans i den övningen, men jag får vara ärlig och säga att jag absolut inte står på ena benet hela tiden, snarare enbart under själva svingen bakåt.

Styrka 3

Utfallssteg med skivstång över huvudet
2011: 26kg

Utfallssteg med skivstång på axlarna
2012: 47,5kg
2013: 65kg
2014: 85kg
2015: 60kg
2016: 50kg

Omvänt bänkdrag
2011: 22,5kg
2012: 30kg
2013: 37,5kg
2014: 37,5kg
2015: 32,5kg
2016: 32,5kg

Enbens hantelryck rakt upp, två hantlar
2011: 11kg
2012: 13,5kg
2013: 15kg
2014: 17,5kg
2015: 17,5kg
2016: 20kg

Statisk mage diagonal
2011: 12,5kg
2012: 17,5kg
2013: 22,5kg
2014: 20kg
2015: 20kg
2016: 22,5kg

Enbens rygglyft
2011: 25kg
2012: 28,5kg
2013: 32,5kg
2014: 27,5kg

Stående på ett ben, axellyft i sidled tre grepp
2011: 7kg
2012: 9kg
2013: 12,5kg
2014: 12,5kg
2015: 10kg
2016: 10kg

Utfallsstegen körde vi med skivstången sträckt på raka armar över huvudet till att börja med. Vi hade aldrig gymtränat innan och trodde att det skulle vara så. Sedan fattade vi att det inte skulle vara så och att det kan vara farligt för ryggen att köra så och när vi la skivstången på axlarna istället gick det lättare. Dock gick jag inte ner särskilt djupt och det är därför vikten minskar under de två senaste åren, för då har jag ändrat tekniken både en och två gånger, så nu, med 50kg, går jag hela vägen ner och touchar knät i golvet. Det gjorde jag definitivt inte med 85kg. Även omvänt bänkdrag har minskat i vikt. Det är för att jag får upp 32,5kg högre än 37,5 och det tar mer i triceps, rygg och skuldror än vad 37,5kg gör.

Styrka 4

Överstöt fram
2011: 27,5kg
2012: 33,5kg
2013: 44kg
2014: 47kg
2015: 52kg
2016: 52kg

Överstöt bak
2011: 27,5kg
2012: 31kg
2013: 44kg
2014: 47kg

Julians tricepsövning
2015: 77kg
2016: 82kg

Statisk mage, båda benen upp
2011: 3kg
2012: 4kg
2013: 5kg
2014: 5kg
2015: 6kg
2016: 6kg

Enbens höften upp
2011: 70kg

Enarms hantelryck med rotation
2011: 12,5kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 22,5kg
2015: 25kg
2016: 27,5kg

Knästående sidvrid
2011: 25kg
2012: 33,5kg
2013: 35kg
2014: 37,5kg

Baksida lår två ben
2012: 35kg
2013: 40kg
2014: 42,5kg
2015: 50kg
2016: 50kg

Hängande djupa drag/T:et
2011: 40kg
2012: 50kg
2013: 64kg
2014: 60kg
2015: 60kg
2016: 60kg

Tvåbens marklyft
2012: 50kg
2013: 80kg
2014: 85kg
2015: 75kg
2016: 80kg

Överstötarna körde vi som sagt till att börja med på fri stång. Sedan gick vi över till schmitten, då det kändes som att rörelsen blev bättre och mer centrerad till de muskelgrupper som avses med övningen där. Överstöt bak försvann sedan, till förmån för Julians tricepsövning, som tränar samma sak, men med en bättre övning. Det är också värt att notera att jag idag tar mer i enbens baksida lår än vad jag gjorde med två ben 2012, 37,5 mot 35kg. Slutligen är marklyften, precis som utfallsstegen, en övning som jag har fått justera ganska mycket. till en början gick jag bara ner med stången till knäna ungefär, på samma sätt, fast på två ben, som enbens marklyft var. Där gick man bara ner med stången till knät ungefär och då trodde jag, som aldrig hade sett ett marklyft, att vanliga marklyft också skulle vara så. Det är först under de två senaste åren som jag har börjat gå ner hela vägen och toucha stången i marken.

Styrka 5

Enbens frivändningar
2011: 30kg

Stående sidvrid
2011: 35kg

Omvänt bänkdrag
2011: 25kg

Tvåbens press med rotation, maskin
2011: 32kg

Tvåbens drag med rotation, maskin
2011: 36kg

Hängande djupa drag/T:et
2011: 40kg

Stående på ett ben, axellyft rakt fram tre grepp
2011: 7kg

Hela styrka 5 försvann efter 2011, men alla övningar, utom tvåbens drag och press med rotation och axellyft rakt fram, finns kvar i andra program. Har inte testat vad jag skulle ta i press och drag nu, kanske skulle testa det, bara för att jämföra...
 
Så, där har ni en liten bild av hur det har utvecklat sig under de senaste åren. Ökningarna skulle säkert kunnat varit större om jag enbart hade fokuserat på att bygga, men goalball är en väldigt explosiv idrott, så mycket fokus ligger på att även bli snabb och smidig, inte stor och biffig.
 
Träningsprogrammen är också i grunden utformade av Kenneth Riggberger, som har sysslat med elitidrott under många år och då särskilt friidrottsgrenar såsom diskus och slägga. Använder man sig av rotationsskott i goalball är tekniken där ganska lika, varför landslaget valde att jobba tillsammans med kenneth. Även Westeins lektioner i träningslära under Elitidrottsskolans alla träffar har varit väldigt nyttiga för mig och har hjälpt mig att klargöra hur man ska träna, vad man ska träna och när man ska träna vad och på vilket sätt. Kan nog t.o.m. säga att jag har mer kött på benen gällande hans teorier och tänk än vad jag har när det gäller Kenneths, för där var det mer att "här har ni ett styrkeschema, varsågoda". Hans filosofi fungerar ju uppenbart, men det var inte så mycket teori bakom det hela, vilket jag känner att jag mer har fått av Westeins teorier och metoder.
 
Många av övningarna är också med en arm eller på ett ben, dels för att baka in balans i dem, dels för att om man exempelvis kör enbens baksida lår, då stärker du bara det ben du jobbar med. Kör du två ben tar säkerligen det lite starkare benet över litegrann, så för att träna båda sidorna lika mycket kan man köra enbens och enarmsövningar.
 
Hoppas att ni har fått ut något av allt detta!

Fanor vita blå

Hockeysuget växer dag för dag och även om det för tillfället är mitt i sommaren och det är en riktig värmebölja ute, 25-30 grader, så kan kombinationen musik, hockey och Leksands IF aldrig slå fel.
Den här har han gjort bra, Joel Enqvist.
Så mycket känsla och pasion i den och oj så jag redan längtar efter premiären i höst!
22 september, då kommer jag att kliva ut på norra för första gången den här säsongen och det kommer vara ett sjuhelvetes drag där inne i arenan då.
Ses vi där?


Vem är jag...

Det där med listor är kul tycker jag. Gillar att läsa andras listor, för då lär man känna personen bakom bloggarna lite mer och det är en av de mest positiva saker med att blogga tycker jag, att lära känna nya människor.

Jag själv brukar dock inte vara så bra på att lägga upp listor, men jag hittade en kul lista hos Lovisa som jag ändå tänkte svara på. Eller lista och lista, mer frågor där man får reflektera lite över sig själv i olika situationer, och sådant gillar ju jag, så häng med...

Vem är jag...

...vid matbordet?

Hur jag har ätit har förändrats en hel del under åren. När jag var liten kunde jag inte sitta still när jag åt. Jag tog en tugga, gick ett varv i köket och satte mig igen, tog en ny tugga osv.

Sedan kom en lång period där jag istället åt väldigt snabbt, kastade i mig maten. Exempelvis brukade jag gå upp 07:05 under högstadiet, åt frukost bestående av ett glas juice och en tallrik slät yoghurt, utan något i, fixade i ordning mig och lämnade hemet tjugo minuter efter att jag vaknat, 07:25.

nu äter jag istället väldigt långsamt. Jag äter ganska mycket, vilket behövs när man elitidrottar, och det där glaset apelsinjuice och släta tallriken yoghurt har bytts ut mot en dubbel portion havregrynsgröt, ett kokt ägg och ett glas mjölk.

Kosten har med andra ord förändrats väldigt mycket sedan mina tonår, men blir jag inte klar sist när man äter, då är det en smärre sensation, vilket är något det skämtas om med jämna mellanrum.

Rekordet jag har suttit med en och samma portion tror jag är 1,5 timmar. Då var det dock inte frukost och till mitt försvar får jag ändå säga att vi då samtidigt pratade och planerade för en kommande lägenhetsförsäljning.
Normalt är annars 20-45min för en måltid och när jag äter är jag oftast ganska tyst. I varje fall om det rör sig om ett större sällskap. Där är jag i stort mer den som iakttar och reflekterar över andra än den som pratar själv, men är man bara två kan jag prata dessto mer, kan sitta i flera timmar vid köksbordet eller ute på balkongen och bara snacka skit, medan man äter och dricker kaffe.

är jag dessutom ensam hemma, då sjunger jag inte helt sällan för mig själv, så även vid matbordet, men kanske inte ute på balkongen. Då skulle grannarna nog få hjärtslag, men jag vill alltså gärna ha lite musik på i bakrunden sådär, vilken jag då inte sällan sjunger med i, men jag gillar även att ha P4 på i bakgrunden. Det är hemtrevligt tycker jag, särskilt när man sitter där med en kopp kaffe. Spotify eller radion är med andra ord så gott som alltid igång där hemma.

...på stranden?

Åh, jag älska att vara på stranden! Kan utan problem ligga och sola en hel dag, möjligtvis gå ner och doppa mig lite snabbt om det är riktigt varmt i luften och om vattentemperaturen tillåter det, vilket alltså är ungefär detsamma som 25+. När jag var liten älskade jag att bada, men på senare år har jag blivit världens badkruka och det ska till mycket för att jag ska hoppa i det blå.

Sola kan jag docck som sagt göra i flera timmar utan problem. Har man bara lite bra musik eller en bra bok så håller jag mig lätt sysselsatt hela dagen. Att bara ligga på stranden, gräva ner fötterna i sanden, lyssna på alla strandlljuden runtomkring, samtidigt som man läser en bra bok och solen steker från en klarblå himmel, det är bland det bästa som finns.

...på krogen?

Oj, krogen är verkligen inte min grej. Trots snart trettio fylda, nåja, det är tre år kvar, men ändå relativt snart, kan man nog räkna antalet gånger jag har varit ute på krogen sedan jag fyllde arton på båda händernas fingrar. Det händer med andra ord väldigt, väldigt sällan. Tycker oftast inte det är bra musik, drickan är dyr och det är svårt att prata med varandra.

Nej, ska jag gå ut, då väljer jag ett lugnare hak där man kan sitta och prata vid ett bord med en drink eller ett glas vin 99/100 gånger. Nu har jag inte ens varit ute så många gånger under mitt liv, men jag känner ändå mig själv så bra att jag nog kan slå fast att om jag mot alla odds skulle gå ut, då skulle jag mestadels sitta vid ett bord och försöka prata med mitt sällskap och helst skulle vi då välja ett lugnare ställe. Delvis kan det nog hänga ihop med min synnedsättning, för att vara på en traditionell nattklubb med ashög musik, det gör det väldigt svårorienterat när man inte ser, dansa är inte riktigt min grej, det går knappt att prata där inne och man blir helt enkelt ganska lost när både syn och hörsel i princip försvinner. Så nej, jag väljer solklart hemmamys framför krogen, typ alla dagar i veckan, men någon enstaka gång då och då kan det ändå, trots allt, vara kul att komma ut lite sådär.

...i klädaffären?

Precis som med krogen går jag väldigt sällan i fysiska klädaffärer nuförtiden. Vet egentligen inte varför, för jag kan ändå tycka det är lite mysigt att gå runt i affärer sådär, särskilt på vintern av någon anledning, titta runt lite, klämma och känna på kläderna och sedan ta en fika på något kafé, men ändå blir det inte ofta att jag gör det.

När det väl händer kan jag som sagt gå runt och klämma och känna på kläderna, eller vad det nu må vara i butiken/affären, men det händer väldigt sällan att jag köper något, det är jag oftast för snål för. Jag har alltid varit den som har hållt i pengarna och sparat till det jag verkligen vill ha och impulsköp är alltså väldigt sällsynta, även om jag nu senast handlade kläder för drygt 4000kr, vilket väl inte var helt planerat. Allt behöll jag dock inte, det blev "bara" två tröjor, en piké och ett par solglasögon för den som är intresserad, men det är ändå väldigt mycket för att vara jag.

...hemma hos någon?

Den här är väldigt svår att svara på tycker jag. Det skulle kunna bli världens längsta uppsats om jag tog upp alla aspekter och företeelser som kan inverka på det, det går egentligen inte att generalisera tycker jag. Det beror väldigt mycket på vem jag är hemma hos, hur många som är där, hur mycket jag har varit där osv. men man kan väl säga som så att om jag kommer hem till någon för första gången rör jag mig nog till en början ganska osäkert, eftersom att jag inte vet hur det ser ut och inte kan se det. är det dessutom mycket folk på plats, födelsedagsfirande eller liknande, då blir jag nog ganska passiv, säger inte så mycket och sitter mest på en stol vid bordet eller i någon soffa och småpratar litegrann med de runtomkring mig, jag blir alltså ganska statisk, går inte runt särskilt mycket och minglar.

Är det å andra sidan hemma hos någon som jag har varit hos väldigt mycket så rör jag mig helt fritt och tar för mig på ett helt annat sätt. Då vet jag var det kan stå saker i vägen, var man kan välta ner föremål om man inte är försiktig, var hunden brukar ligga eller bara en så enkel sak som hur möblerna står. Hemma eller hos mamma och pappa skulle nog exempelvis de som inte vet inte ens notera att jag inte ser något alls, för jag rör mig så naturligt och obehindrat, och även de som vet glömmer bort det, för det märks helt enkelt inte.

En sak är dock gemensam oavsett. Jag känner av stämningen ganska väl, både hur den är i själva rummet och hur den är hos den jag är där för att hälsa på. Jag kan nog vara ganska avvaktande till en början, särskilt hos nya personer, för att läsa av situatione och alla sociala koder som gäller där, men tar för mig mer och mer, ju oftare jag är där och ju bättre jag känner personen i fråga. Till slut behövs inget inkänande, allt bara går av sig själv, men trots det tycker jag nog att det även då är viktigt att faktiskt ta sig tid, kanske ta ett steg tillbaka och reflektera på nytt, även om man har varit hemma hos personen i fråga hundra gånger, så att man inte bara kör på, för något kan ju trots allt ha förändrats under de där hundra gångerna man har varit där. Jag är nog kort sagt ganska finkänslig skulle man kunna säga, en bra lyssnare med god empatiförmåga och stort hjärta.

...På ett flygplan?

Här är nog ungefär samma som på stranden. Ja, jag älskar inte att flyga då, men jag kan utan problem fördriva tiden i några timmar om jag har en bra bok och lite bra musik att tillgå. Då åker lurarna på och sedan kan jag vara i min värld ett bra tag utan att det blir långtråkigt. Vet dock inte hur jag skulle reagera på en riktig långflygning, för det längsta jag har flugit är fyra timmar, så vi lämnar den delen av självreflektionen utanför och låter den vara obesvarad tills jag någon gång har testat det empiriskt, men ska jag ändå ge mig på något slags gissning så skulle jag tro att jag efter sisådär fyra-fem-sex timmar skulle börja bli rastlös, så det där med långflygningar är jag väl kanske lite skeptisk till, men skulle ändå vara kul att testa någon gång.

...I sängen?

Wow, ja, den som det visste... men frasen går att tolka, så jag sover oftast på sidan eller på rygg, ofta med ena armen under kuden. Jag läser alltid innan jag somnar och tycker det är jätteskönt att gå och lägga mig tidigt på kvällarna. det kunde man inte tro för tio år sedan, när jag, likt de flesta tonåringar, var världens nattuggla, men den tiden är förbi och nu lägger jag mig snarare halv tio än halv ett. Det är så rofyllt att gå och lägga sig och vissa dagar är det t.o.m. något jag ser fram emot. Bra eller dålit, det går väl att diskutera hur länge som helst, men att bara krypa ner i sängen, läsa litegrann och somnar man så somnar man, annars är det inte hela världen, för klockan är ändå inte så mycket. Det mina vänner, det är så jävla skönt tycker jag.

Så, där har ni kanske fått lite mer kött på benen i frågan kring vem jag är. Reflektera gärna över er själva och gör samma sak.

Nu ska jag gå och dricka lite morgonkaffe ute på verandan. Temperaturen håller sakterliga på att stiga och förhoppningsvis får vi en lika fin dag idag som vi hade igår, strålande sol, inte ett moln och 26 grader. Helt okej får jag ändå säga, såpass okej att det knappast går att ha det bättre, och jodå, visst badade jag igår, även om det inte var särskilt skönt. När man kom upp och kunde självtorka i solen utan att frysa d minsta, då var det dock skönt och jag hoppas som sagt på en minst lika fin dag idag också!


Några tankar och reflektioner om Pokémon Go

Jag befinner mig just nu i stugan, detta underbara landsställe där jag nu under några dagar ska njuta av riktigt sommarväder. Det utlovas drygt 25 grader och sol, och var jag kommer befinna mig då är inte så svårt att räkna ut. På bryggan, med lite musik och en bra bok, eller under körsbärsträden, plockandes hundratals söta små bär, för träden fullkomligt dignar av körsbär. Senast det hände var 2011, men nu är det dags igen. Det är bara att äta hur mycket som helst, för det tar aldrig slut känns det som.

Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om, utan såhär mitt i natten, klockan är snart fem, tänkte jag ge er några av mina reflektioner över Pokémon Go.

Detta urhypade spel som väl inte kan ha undgått någon, men har det ändå, mot alla odds, gjort det så handlar det alltså om ett slags mobilspel i mixed reality, där man själv, med hjälp av mobilens kamera och GPS, gå runt utomhus, i den "riktiga världen", letar och fångar Pokémons.

Det släpptes i Sverie i lördags och redan dagen efter, när Julian och jag var på väg till gymmet, såg vi folk i var och varannat gathörn som spelade. De flesta av personalen på gymmet spelade, vi stannade och pratade med typ två-tre personer bara på den korta promenaden och det är just detta som jag tror kan vara och bli en av spelets stora fördelar, att vi svenskar, som annars är så inbundna och håller oss på vår kant, ja, jag generaliserar, jag vet, det finns undantag för detta, men generellt är vi svenskar så, får en anledning till att börja prata med folk vi inte känner helt random ute på stan. Det blir som en slags föreställd gemenskap, folk känner plötsligt att de har något gemensamt med andra individer och det blir en given väg till att inleda en konversation med någon, för tydligen, enligt Julian, ser man på folk om de spelar eller inte. De tittar ner i sina mobiler, tittar upp, tittar sig omkring, tittar ner i telefonen igen och så fortsätter det. Kanske kan det t.o.m. gå så långt att det blir som en social grej, ungefär som att drica kaffe, att man kommer in mer i gemenskapen och blir en bland många om man spelar spelet och hamnar lite utanför om man inte gör det? Detta är dock endast teorier än så länge. Det återstår att se hur länge hypen håller i sig och hur det utvecklar sig efter att den har lagt sig. Som sociolog tycker jag att det ska bli väldigt spännande att följa och hela grejen med Pokémon Go är utan tvekan ett sociologiskt fenomén som man utan problem skulle kunna skriva en C-uppsats eller liknande om.

Det är också ett fenomén där Nintendo kanske har lyckats med det som samhället i stort inte har lyckats särskilt bra med, att integrera alla i samhällslivet. Eller kanske snarare såhär, det integrerar vissa grupper som tidigare inte har varit inkluderade, men riskerar att exkludera andra. Jag läste exempelvis någon status som hade delats massor på Facebook om fördelarna med spelet om man har vissa typer av intelektuella funktionsnedsättningar, där man tidigare inte har kommit ut i samhället av en eller annan anledning, men där spelet nu ger möjlighet till detta. Samtidigt blir gruppen gravt synskadade exempelvis exkluderade, eftersom att det än så länge är svårt att spela spelet om man använder exempelvis Apples VoiceOver. Det bygger ändå på att se kartan i telefonen och vad som finns runtomkring, att se var Pokéstopen finns och vilka Pokémons som finns i närheten. Dessa delarna tror jag dock skulle gå att lösa ganska enkelt med viss teknik, men svårare blir det att fånga Pokémons när man väl har hittat dem osv, men jag blir faktiskt inte förvånad om det inom väldigt snar framtid dyker upp tekniska lösningar som gör det möjligt att spela spelet även om man inte ser...

En annan given fördel är ju att man kommer ut och får gratis motion. För att spela måste man ju ut och gå och röra på sig och plötsligt ser vi tonåringar som tidigare bara har suttit framför bildskärmarna där hemma som är ute och går. Det är ännu en jätefördel med spelet i mina ögon. Det blir "kul" att komma ut på ett helt annat sätt än tidigare och på köpet får man lättare gratismotion och stegen man går varje dag ökar ganska radikalt om man är ute och spelar i bara en-två timmar istället för att bara sitta hemma framför en skärm under samma tid. Även här skulle det gå att göra mätbara undersökningar på hur mycket den allmäna hälsan hos t.ex. ungdomar mellan arton-tjugofem år påverkas av så lite som en-två timmars spelande om dagen.

So far, so good. Spelet har många fördelar, men givetvis finns det nackdelar också. De flesta av dessa handlar nog dock egentligen mest om sunt förnuft och grundar sig egentligen inte i själva spelet. Jag tänker givetvis först och främst på alla olyckor som redan har inträffat p.g.a. spelet. Ett antal trafikolyckor och så läste jag om någon som hade blivit ihjälskjuten p.g.a. spelet. Han hade lockats till en viss plats, där det skulle finnas en specifik Pokémon, men där väntade istället skyttarna och resten kan ni räkna ut själva. Läste också om några i Bosnien som hade lockats ut på gamla minfält från kriget, för att det där skulle finnas en specifik Pokémon och här i Sverige hade någon norröver vaknat av att några var på väg in i hans hall där hemma, för där fanns också en väldigt ovanlig Pokémon.

Då känner jag att det har gått lite väl långt, men som sagt, det grundar sig mest i sunt förnuft, inte i spelet i sig. Ja, programerarna skulle kanske kunnat programmera det annorlunda, men att få den fysiska verkligheten att synkronisera fullt ut med den virtuella, det lär inte vara det lätaste, så en gnutta sunt förnuft så skulle nog många av de olyckor och missöden som har med spelet att göra kunna undvikas. Att spela när man kör bil säger ju exempelvis sig självt, men uppenbarligen är det inte lika självklart för alla, eftersom att olyckor där föraren har varit inne i spelet redan har hänt, men som sagt, det har mer att göra med sunt förnuft än med spelet i sig känner jag. Viserligen kan spelet vara beroendeframkallande, + att det äter batteri och surf, och ett beroende är skitsvårt att ta sig ur, men i botten känner jag ändå att det handlar om sunt förnuft, även om det finns många andra parametrar som kan vägas in i det...

Överlag, om man ställer fördelar mot nackdelar så tror jag dock att hela grejen är väldit bra. Nackdelarna kan vara stora, men fördelarna är många, så jag får nog ändå ställa mig i den skara som hyllar spelet och om jag hade sett, då hade jag nog spelat...

Spelar ni?
Om ja, varför, om nej, varför inte?
Vad tror ni är spelets största styrkor resp. svagheter?

Första gången över 100kg!

I söndags tog jag mig förbi en ordentlig milstolpe rent styrkemässigt.

Ben är min svaga sida när det gäller styrka och därför har jag och Julian lagt in ett extra benpass med djupa benböj nu över sommaren, precis som vi också gjorde förra sommaren.
tio-tolv set med åtta reps i varje, vilket är någonstans på gränsen mellan maxstyrka, alltså det du klarar av att lyfta som mest och som man brukar säga är ungefär upp till sex reps, och hypertrofi, alltså då du bygger muskler och gör dem större, vilket ungefär är mellan åtta-tolv reps där någonstans.

I söndags blev det tio set och för första gången någonsin passerade jag 100kg!
Jag startade på 77kg och trappade sedan långsamt upp set för set, för att sedan toppa och avsluta på 102kg under det sista setet.
Eftersom att ben är min svaghet när det gäller styrka så kändes just 100kg som en stor seger och givetvis filmades det också.
Titta den som vill!


Morakrossen

Det kan tyckas malplacerat såhär mitt i sommaren, men hockeysuget börjar växa sig allt större nu och faktum är att det bara är 67 dagar till premiären hemma mot Djurgården i höst, den 22 september, en match där det garanterat kommer vara knökfullt i arenan.

Att vi ens spelar i SHL till hösten är ett smärre mirakel.
Ja, jag vet att jag har sagt det tidigare, men det går att tjata om hur mycket som helst och vårens bragd går att se hur många gånger som helst.

Därför tänkte jag här ge er hela den där matchen som sedan fick laget att bara köra på, bara mala ner allt som kom i dess väg, t.o.m. Modo i bäst av sju matcher, t.o.m. när man låg under med 0-2 i matcher och 0-9 i mål efter två av de sju matcherna.
Ni vet, den där Morakrossen med 6-0 i sista omgången av slutspelsserien...

Vägen dit hade varit allt annat än spikrak för detta Leksand, som ramlade ur SHL våren innan, i en sjunde och avgörannde match mot Malmö.
I princip hela laget lämnade, dåvarande sportchef Tore Jobs hade ett enormt jobb med att sätta ihop ett slagkraftigt lag, vilket han med facit i hand inte lyckades med.
Säsongen började uselt och förlusterna radade upp sig.
Man låg sist i tabellen, sist, t.o.m. efter Asplöven och Sundsvall, efter 24 spelade omgångar, nästan halva serien.
Då kom Perra in i bilden och laget började vinna.
Man klättrade sakta men säkert uppåt i tabellen och stannade till slut på en imponerande fjärdeplats, vilket innebar att man gick in i slutspelsserien, där lag 3-8 i grundserien gjorde upp om att ta sig vidare för att få möta förloraren i den Allsvenska finalen i bäst av tre, i det här fallet Tingsryd, som förlorade med 3-2 i matcher mot AIK, efter att Robin Kovacs avgjort i sudden för AIK, med två bonuspoäng i kraft av sin fjärdeplats i grundserien.

Förutsättningarna inför matchen mot Mora var glasklara.
Mora ledde serien, tre poäng och sju plusmål före Leksand.
Ett Leksand som ditills hade förlorat det inledande toppmötet i slutspelsserien mot Oskarshamn med 4-2.
Alla dömde då ut oss, för vips så var Oskarshamn fyra poäng före oss i tabellen.
Men efterr en stark seger mot Bofors i omgång 2 med klara 5-1, samtidigt som Oskarshamn tappade poäng mot Mora tändes dock hoppet igen.
Ett hopp som sedan nästan dog ut helt efter att man gjort en riktigt urusel insats mot Timrå på hemmaplan i omgång 3, kanske säsongens sämsta period i första perioden, där Timrå redan hade 0-3, vilket var klart i underkant. Timrå vann till slut med 4-1.
Då var det bara en sak som gällde de två sista omgångarna. 6/6 poäng mot Almtuna och Mora, samtidigt som man skulle ha viss tur med andra resultat.
Det var med andra ord inte mycket som talade för att Leksand skulle ta sig vidare till playoff och få möta Tingsryd...

Man började dock med att slå Almtuna med 4-2, samtidigt som man hade tur med de andra resultaten, när Bofors slog Oskarshamn med klara 5-0 och Mora tappade poäng mot Timrå.
Plötsligt var läget det att Mora ledde serien inför sista omgången, tre poäng och sju plusmål före Leksand, som i och med segern över Almtuna och turen med de andra resultaten klättrade förbi både Timrå och Oskarshamn i tabellen.
Vi fick alltså ett helt avgörande Daladerby i sista omgången, bara det var en wow-känsla.

Allt talade dock för Mora.
Leksand var tvunget att slå mora med minst fyra mål. Allt annat innebar att Mora skulle avancera till playoff mot Tingsryd. Mora kunde alltså vinna matchen, spela oavgjort eller t.o.m. förlora med två-tre mål och ändå gå vidare.

Ja, ni fattar själva, Mora hade det där som i en liten ask och kunde då avancera, i vår hemmaborg, slå ut oss, släcka drömmen om SHL nästa säsong och själva ha kvar den chansen. Man skulle bara gå in och inte förlora med mer än fyra kassar så var saken klar och ni vet, rivaliteten är stor mellan Mora och Leksand, att förlora mot det andra laget är den värsta förlust man kan tänka sig, i synnerhet när det gäller vinna eller försvinna, som här, och Mora hade då här ett gyllene tillfälle att förnedra oss på hemmais, inför våra egna blåvita fans, en förlust bittrare än den bittraste bittermandel.

Vad händer då?
Jo, det helt osannolika i att Leksand går in och kör över Mora och vinner med 6-0!

Trycket i arenan i slutskedet av den här matchen är något enormt, bragden var ett faktum och det som knappt kunde hända hade ändå hänt, Leksand passerade Mora på bättre målskillnad i sista omgången och gick vidare till playoff.
Det var den stora början på "the miracle on ice" och jag ljuger inte när jag säger att jag grät efter matchen.
Jag gjorde en Youtubevideo efter matchen och den har ni här om ni vill se

Så. jävla. stort. och. så. jävla. häftigt!

Oavsett om man hade vunnit eller inte så hade jag varit grymt nöjd med säsongen, med tanke på att man låg sist i serien i slutet av november.
Då sa jag till mig själv att "bara vi når slutspelsserien så är jag nöjd".
Det gjorde vi, med råge, och det stannade inte där.
Att få slå ut Mora av alla lag, inför kokande läktare i ett fullsatt Tegera, när ingen trodde det var möjligt, det är så jävla häftigt så det finns knappt ord för det.

Här nedan har ni hela matchen, titta, lyssna och njut av riktigt hockeygodis och en odödlig klassiker!


Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0