Under veckan som var blev det mycket matchspel. Ovanligt mycket, men först var det ett styrkepass som väntade under måndagen. Eller d.v.s. det skulle ha varit ett styrkepass, men jag vaknade tidigt och tog tag i uppsatsen, efter ca två veckor utan att ha gjort något alls. Tyvärr tog jag tag i den lite för mycket, så jag fastnade där framför datorn och glömde beställa färdtjänst. När jag väl kom på det var det för sent att boka till den tiden då jag ville åka, så vi fick ställa in styrkepasset den dagen. Ser man det positiva fick jag i alla fall mycket gjort med uppsatsen, som ju faktiskt i princip är det sista jag ska göra nu innan sommaren. Härligt!

Under tisdagen väntade säsongens sista omgång av Stockholmsserien, vilket jag också nämnde i senaste inlägget.
Det var jag, Jennifer, Albin och Louise som åkte upp, med Annika som coach, igen. Linda var återigen tvungen att jobba, men Annika borde ha en eloge eller något för att hon tar på sig att åka upp med oss sådär över en eftermiddag, bara för att vi ska få spela några matcher. Vi kommer hem runt tolv, men nu var det vägarbete i södergående riktning av Söderleden, så vi var inte hemma förrän halv två. Annika skulle upp ca fyra timmar senare. Det är stort tycker jag.

I alla fall inledde vi mot IFAS, precis som förra gången. Jag tror faktiskt det var exakt samma spelschema som senast. Vi inledde mot IFAS, sedan var det två matcher emellan och så hade vi två matcher i rad, först mot Hammarby och sedan mot Brukarhuset.

Första halvlek var inte alls bra. Jag fick inte till något alls och drog på mig flera high ball. Varken tekniken eller kraften i skotten fungerade. Försvaret var inte heller något att hänga i julgranen, men vi bet oss ändå fast och låg bara några mål bakom i halvtid.

Även andra halvlek var ganska jämn, mycket straffar från både oss och dem, och vi lyckades faktiskt få in hela tolv mål, vilket är riktigt, riktigt bra för att vara vi. Gör man tolv mål ska man dock vinna. Tyvärr var försvaret under all kritik i den matchen och vi förlorade med 12-17. Att släppa in 17 mål i en match är inte acceptabelt någonstans och det visar att det finns mycket att fila vidare på även där. Vi måste höja vår lägstanivå betydligt.

Åter till resultatet, som vi kan jämföra med senast, då vi blev gamade med 6-16. Vi gör alltså dubbelt så många mål, men fortsätter att släppa in mycket mål mot dem.

Andra matchen var som sagt mot Hammarby och här tog vi komandot redan från start. Vi tog ledningen och höll ledningen i princip hela matchen, enda tills de lyckades vända till 7-6. Jag kunde dock kvitera på straff, men då inträffade den något oturliga situationen när Albin, som hade bytts ut en stund tidigare, byttes in igen. Anledningen till att han byttes ut var att han började känna sig lite yrslig, men väl ute på bänken kändes det bättre. Direkt när han kom in på planen igen kändes det dock värre igen och vi tog en timeout. Därefter gjorde vi ett byte, för Albin höll på att få ett EP-anfall. Det var vårt fjärde byte enligt domarna. Det finns en regel som säger att man bara får göra tre byten/match. Så Albin fick inte byta, men han kunde ju givetvis inte spela mer. Jag minns att jag stod bak vid målet och så gick han förbi mig och skulle ut från planen till vänster. Jag frågade var han skulle, men jag fick bara lite mummel till svar. Det kom han inte alls ihåg sen efteråt sa han.

Nej, det var som sagt ett fjärde byte enligt domarna, vilket det är straff för. Den förvaltade Hammarby väl och kunde därför vinna matchen med 8-7. Hade vi däremot sagt "medical substitution" och inte bara "substitution" (byte) hade allt varit i sin ordning och vi hade sluppit straff. Så vi förlorade matchen p.g.a. ett ord som vi missade...

Det känns givetvis skapligt surt och jag tror alla i laget var påverkade av det i sista matchen, direkt efteråt, mot Brukarhuset. Energin och skärpan fanns liksom inte där och vi blev gamade med 1-11. Inget att säga om det. En dålig insats, helt klart.

Totalt sett gjorde vi ändå 20 mål. Förra gången gjorde vi 18. Det är alltså något bättre än senast. Dock tycker jag känslan var bra mycket bättre än vad målen visar. Bara två måls skillnad är inte så mycket, men jag tycker offensiven kändes mycket bättre än senast.
Defensivt släpper vi nu in 36 mål. Det är fyra fler än senast, då vi släppte in 32. Defensiven, som annars brukar vara vårt starkare kort, men inte denna kväll. Det var ingen av våra bättre insatser defensivt, men tack vare en relativt stark offensiv, för att vara vi, så blir matcherna ändå ganska jämna, bortsett från sista matchen då.

Dagen efter, under onsdagen, var det dags för ett intervallpass. Eftersom jag inte hade med mig några löparskor gjordes hela passet på cykel. 3x3+3x2min stod på schemat och jag tycker ändå det var ett relativt okej pass.

Torsdagen bjöd på ett styrkepass i form av styrka fyra. Ett bra pass, där jag fick till flera höjningar. Inga stora höjningar, men ändå höjningar. Från 31 till 32,5kg på överstöt fram, från 28,5 till 30kg på överstöt bak och så var jag dessutom uppe och nosade på 20kg i hantelryck med rotation. Det var dock lite tungt, men det tar jag snart!

Fredagen var tänkt att bli en vilodag, men så blev det inte. Jag, Jennifer, Albin och Louise skulle nämligen ner till Malmö framåt kvällen, för lite matchspel i Danmarksserien under lördagen. Tågtiden passade dock väldigt illa med färdtjänsttiderna, så därför fick det bli ett intervallpass innan tågresan. Även detta pass gjordes helt på cykel och var helt okej, inget som stack ut direkt.

Tågresan ner till Skåneland var varm, men gick bra. En natt på Ibis väntade därefter, innan det var dags att bege sig till hallen för fyra matcher under dagen. Vi inledde med match mot FIFH, därefter dubbelmöte med Danmark och avslutning mot FIFH igen.

Matcherna spelades enligt den gamla tiden, 2x10min, istället för 2x12min, som det numera är och FIFH kunde kanske inte riktigt ställa upp med ett toppat breddlag mot oss. Sara, Steve och Robin gjorde dock sitt bästa, men vi ledde med 6-0 efter första halvlek och fortsatte att ånga på i andra. 16-4 slutade matchen och det var inget snack om saken. Några skitmål släppte vi in, men Albin och Jennifer gjorde sitt med offensiven och det räckte mer än väl. Jag gjorde inte ett enda mål, men var nära på att göra 7-0 precis innan halvtid, men det dömdes bort, för slutsignalen hade hunnit gå.

Danmark stod för betydligt tuffare motstånd. Som regerande europamästare från i höstas vore det konstigt annars.
Det var dock vi som tog ledningen, både med 1-0 och 2-0, om jag inte minns fel. Danskorna kunde dock vända till 3-2, men vi svarade igen och såg till att det var 3-3 i halvtid.
I andra halvlek orkade vi inte riktigt hålla försvaret uppe och danskorna kunde vinna halvleken med 5-2 och matchen med 8-5.

Vi fick dock snabbt chansen att revanschera oss, då returmötet väntade direkt efter lunch på Kniv & gaffel inne på Mobilia.

Här var det dock danskorna som öppnade matchen bäst och ledde med 3-0 i halvtid. De ledde sedan hela matchen, men vi bet oss fast och vann faktiskt andra halvlek med 6-5. Det räckte dock inte, danskorna vann på nytt, nu med 8-6.

Sista matchen innan tåget rullade hem mot Östergötland igen var återigen mot FIFH. Steve hade nu ersatts av Rep (Per), men det hjälpte inte. Efter en rejäl trötthetskänsla mot slutet av matchen mot Danmark vilade jag i första halvlek, men Jennifer, Albin och Louise gjorde det bra där inne på planen och vi ledde i halvtid. Det greppet släppte vi aldrig och vi kunde även denna gång vinna enkelt, nu med 13-4. Jag fick dessutom göra mina första mål för dagen, två till antalet.

Vi gör här alltså hela 40 mål. Det är ruskigt bra för att vara vi! Samtidigt släpper vi in 24 och slutar därmed alltså på en total målskillnad av +16. Inte illa! Bryter man ner det i halvlekar så ser man att vi vinner 5/8 halvlekar under dagen, spelar lika i en och förlorar två. Tycker inte annat än att vi kan vara nöjda med helgen, även om FIFH som sagt kanske inte kunde ställa upp med toppat breddlag då t.ex. Dzenan var med elitlaget i Litauen under helgen, där det blev seger för Mighty ducks, FIFH:s elitlag, efter 8-2 mot Tjeckien i finalen.

Litauen är annars en av destinationerna för landslaget inom den närmsta månaden. Nästa helg väntar först turnering i Slovenien, dit nio lag är anmälda. Sverige, Kanada, Tyskland, Irak och Ungern utgör en grupp, medan hemmanationen Slovenien, Iran, Algeriet och Finland utgör den andra gruppen. Veckan efter är det turnering i Belgien och på min födelsedag i juni åker vi österut, till Litauen, för att bara några dagar efter hemkomst åka söderut, till Spanien. Det märks att Paralympics närmar sig!

När Landslaget åker till Spanien, dit jag troligen inte kommer åka med, är jag dock redan där. Jag och älsklingen åker nämligen dit 26 juni och kommer inte hem förrän 10 juli. Hennes mormor och morfar har hus där nere och jag tror det kommer bli jättehärligt! På Spaniens fastland har jag aldrig tidigare varit, men vi var på Kanarieöarna när pappa fyllde 50 för drygt åtta år sedan nu. Det var en fin semester, mitt i smällkalla vintern här hemma, men detta kommer bli minst lika fint. För vad slår egentligen en solsemester tillsammans med den man älskar mer än allt på jorden? :)

Uppsatsen jag nämde där i början är nu straxt klar. Deadline är på söndag, men jag kommer vara klar betydligt innan det. Jag ska bara lägga till en liten del i min egna reflektion, fixa layout med rubriker, sidnummer, innehållsförteckning osv. och skriva en sammanfattning av arbetet. Sedan är det klart och då har nog dessutom den här datorn räknat sina dagar. Torbjörn från Syncentralen var nämligen här tidigare idag och installerade Jaws, skärmläsaren, på den nya datorn jag köpte för ett tag sedan. Den är nu alltså färdig att använda, men jag tänker att jag skriver klart uppsatsen och det som ska göras med den på den här gamla datorn, innan jag övergår till den nya. Tänk vilken härlig känsla det blir att skriva på ett helt nytt tangentbord, dra handen över det rena magnesiumchassit och känna dess lätta vikt. Fixa allt som ska fixas med program, installationer osv. för att sedan komma igång på allvar. Härligt!

Jag har i flera veckor nu tittat på Blocket efter tänkbara lägenheter under sommaren. Det finns hur mycket som helst och oftast är det folk som ska jobba på annan ort under sommaren som hyr ut. Jag letar ju boende inne i stan och hoppas få något så snart som möjligt och då tänkte jag att det kanske kunde vara bra att "testflytta", eller vad man ska säga, lite under sommaren, för att se lite hur det fungerar och så. Jag hittade en lägenhet på Barnhemsgatan för ett tag sedan, 43 kvm och en hyra på 3800kr/mån. Inte helt fel!

Den var dock tyvärr redan uthyrd. Det var också en jag hittade i Vasastan, som annars brukar vara ett ganska dyrt område. Här låg hyran dock bara på 2200kr/mån och lägenheten var på 35 kvm om jag inte minns fel. Helt otroligt!

Tyvärr var den som sagt såld, men jag gav mig inte, utan letade vidare. Igår hittade jag en stor etta på Storgatan, samma gata som gymmet, i princip mitt i stan, med en hyra på 4500kr/mån. Hon som hyrde ut sa att en annan tjej skulle komma förbi och kolla på den, men jag hade turen på min sida och den där tjejen hade ordnat boende på annat håll. Dessutom kunde hon tänka sig att dra av 500kr på hyran, ner till 4000kr, för att hon ville bli av med den och jag verkade "vättig". Hade det varit i höst hade det varit givet. 4000kr/mån med ett såpass bra läge som Storgatan ändå är är det inte alls farligt och det hade varit perfekt. Nu kommer jag ju dock vara borta en del i sommar, Spanien två veckor och så stugan utöver det, så ca 12 000 för en lägenhet i knappt tre månader, som jag inte kommer vara i överdrivet mycket, är ändå lite pengar, så tyvärr sa jag att hon inte behövde hålla den längre, om det fanns andra intresserade. Med andra ord har jag i princip sagt att jag kommer bo hemma även i sommar. Annars hade jag tagit den här. För, som sagt, det var ett riktigtr bra erbjudande...

Maj månad har inte bjudit på något vidare bra väder, förutom första veckan, då det var riktigt fint ute och jag skippade uppsatsen för att istället sola lite ute på altanen. Vi avslutar ändå det här sista inlägget jag skriver på den här gamla hederliga HP-datorn med en sommarlåt, Plaza med låten Mi kasa es tu kasa. Riktiga sommarfeelings över den! Hoppas det funkar! ;)

Senast jag skrev om styrkan och intervallerna, ja, om goalball över huvud taget, var precis efter SM, för ganska exakt tre veckor sedan nu. Under de tre veckorna har det hänt en hel del. Intervallerna fortsätter att gå riktigt bra. Som jag skrev då hade jag slagit rekord efter rekord och var då uppe på 17,1km/h som högst på en 2min intervall. Nästa steg var att jämna ut kurvan litegrann och det har jag nu också gjort. Senast förra veckan startade jag på 15,2km/h och avslutade i fantastiska 18km/h! Med andra ord håller sig höjningen alltjämt runt 3km/h/intervall, men hastigheten har trots det ökat med ca 1km/h sedan senast, för tre veckor sedan. Det är bra!

Något som dock inte är bra är mina ben, vilka är den direkta orsaken till att jag inte kan köra hela intervallpassen på löpband. Majoriteten av alla intervaller under ett pass avverkas fortfarande på cykel, och det har känts riktigt segt nu på senaste. Jag får inte upp några vidare pulsvärden alls. Ändå känns det som jag kör på som tusan, men det räcker liksom inte. De få intervaller det blir på löpbandet går dock, som sagt, riktigt bra och jag behöver väl inte ens nämna att jag föredrar löpintervaller framför cykelintervaller? De ger betydligt mer, det blir en helt annan belastning, en helt annan rörelse, när man springer jämt mot när man cyklar.

Det är dock så mycket, ca 2-4min/pass, mina ben klarar av under ett pass. Sedan gör det ont. Det är dock, mycket, mycket bättre än vad det var för ungefär ett år sedan. Då minns jag att jag kollade på hockey-VM och lade ena benet över det andra där jag satt. Det gick inte. Vänstra smalbenet vilade då mot högra låret, men det gjorde så ont att jag fick ta bort det. Det var, och är, alltså benhinnorna jag har problem med. Åtminstone tror jag det och snart vet jag väl säkert, för jag har pratat med Fredrik, vår naprapat i landslaget, och han ska kolla på det så snart vi har bestämt något. Numera känns det dock inte så mycket just under själva intervallpasset, nu är det mer efteråt det gör ont. Som förra veckan, efter senaste intervallpasset, när jag hade kört 1x2+2x1min på löpbandet. Då kände jag ingenting och det kändes riktigt bra. Under fredagens skott/teknikpass började det dock göra riktigt ont. Jag stördes påtagligt av det och fick t.o.m. vila en stund för att kunna fortsätta. Inte bra alls.

Samma sak var det förra helgen, då det var landslagsläger i Stockholm och gubbängshallen. Under söndagen, då uppvärmningen och känslan innan förmiddagens pass var riktigt bra, men där jag inte alls fick till det. Dessutom hindrades jag av benet, vilket gjorde att jag fick kliva av och vila en stund för att sedan kunna fortsätta.

Nej, hela dagen var dålig. Det att jämföra med lördagen, som i princip var raka motsatsen. Då gick det riktigt, riktigt bra och jag fick både spela back, som vanligt, men även kliva upp och spela center med Fatmir och Piotr som backar. Jag är lite långsam ut med armarna ibland, men annars tycker jag att det gick helt okej. Piotr och jag pratade lite om när jag ska och inte ska prata i halvtid och i andra halvlek gick även det mycket bättre och jag hittade balansen i kommunikationen på ett bättre sätt. Som back släppte jag bara in ett mål på hela dagen och gjorde hela sju. Det får anses som riktigt bra från min sida numera. När vi startade upp laget, i augusti 2008, var jag lagets stora skytt, men nu vetitusan. Albin gör betydligt fler mål än mig, så också Jennifer, även om jag kanske har bättre tryck i mina skott. Jag får dock inte till vinklarna och skotten går ofta rakt på och då gör man inga mål i goalball.

Åter till helgens träningar och lördagen, som till skillnad från fredagen gick relativt bra. Vi fick träna utan tränare, eftersom att Linda hade blivit inkallad av jobbet under lördagen, men det gick ganska bra det med. Det tog dock lite tid innan, eftersom Louise hade tappat bort nyckeltaggen till hallen som hon fick av Linda under fredagen. Vi fick därför ringa ett nummer som satt på dörren och låta något vaktbolag komma och öppna dörren för 200kr. Därefter slogs vi av det fantastiska i att målen äntligen, äntligen, efter ca ett år, är på plats! De hängde där i taket när vi kom in och vi bara stod och tittade. Eller ja, de som kunde tittade. Tyvärr var elen inte dragen än, så vi kunde inte hissa ner dem och använda dem, men förhoppningsvis var det sista gången vi drog fram alla måldelar längst in i förådet, skruvade ihop dem före träningen, skruvade isär allt efter träningen och stuvade in allt i förådet igen. Satan så gött det ska bli att slippa de där rangelhögarna till mål!

Blickar vi framåt en snabbis så kan vi konstatera att det händer en del framöver också. För landslagets del är det turnering i Slovenien om två veckor och i Belgien om tre, efter turneringen i Polen i helgen, där vi slutade femma, trots 3/4 segrar. Det drar ihop sig inför London och uppladdningen kan nu börja på allvar. Jag är dock inte uttagen i någon av de turneringarna såhär långt.

Med klubblaget väntar spel i Malmö nu till helgen. Det är Danmarksserien, som spelas på liknande sätt som Stockholmsserien, som vi föresten ska på imorgon. Säsongens sista Stockholmsserie. I Malmö kommer vi hursomhelst att möta FIFH:s breddlag, samt ett lag från Danmark. Vi åker tåg ner på fredag, spelar på lördag och åker sedan hem igen. Imorgon åker vi upp till Stockholm, spelar tre matcher som vanligt och åker sedan hem igen. Inte nog med det, till sommaren och hösten planeras just nu en Sverigeserie för alla breddlag. Elitlagen får ofta mycket matchspel ändå, men breddlagen har inte många turneringar varje år och för att de (vi) nu ska få mer matchspel planeras nu Sverigeserien. Det kommer vara en gång här i Linköping, en gång i Stockholm och en gång i Malmö till att börja med. Sedan får vi se vad som händer efter det. Det inleds i vilket fall här i Linköping och det mina damer och herrar, det blir den första tävlingen i goalball som någonsin hålls i Linköping, i alla fall sedan vårt lag uppfanns. Kul!

Innan vi går vidare till annat än träningen ska vi notera att jag idag återigen gjorde en tabbe när det gäller färdtjänsten. Jag vaknade runt 05:00, precis som jag har gjort i drygt en vecka nu, och satte mig några timmar senare vid datorn och tog äntligen tag i min uppsats, som ska vara inne om knappt två veckor och som jag inte har gjort något alls på den senaste veckan. Nu försjönk jag dock rejält. Tyvärr så rejält att jag glömde att beställa färdtjänst. När jag väl ringde var det för sent för att boka den tid jag ville ha, så tyvärr blev det ingen träning idag. Uppsatsskrivandet gick dock bra och jag har kommit en bra bit på vägen.

Gällande mina sömnsvårigheter kan det kanske vara någon form av omvänd stress. Istället för att bli stressad över att inte hinna med det man ska göra, att tiden inte räcker till, blir jag stressad över att inte göra något alls, att jag inte tar tag i saker och ting och skjuter upp dem. Som uppsatsen nu. Den har jag skjutit upp i över en vecka, men nu har jag äntligen tagit tag i den. Då återstår det att se om jag sover bättre, eller om jag fortsätter att vakna runt 05:00. Kanske håller jag på att bli gammal? Det är en annan teori, för äldre brukar ju ofta vakna tidigt och inte behöva så många timmars sömn. En sak är i alla fall klar och det är att det är en svartvit kontrast jämt mot hur det var när jag var 15-20 år, vilket i sig bara är några år sedan. Då sov jag utan problem till 12-1 och tyckte det var tidigt att vakna 10. Nu sover jag normalt till 8-9 och 10 är ganska sent. Ja, vad säger man, tiderna förändras.

Backar vi bandet till Valborg så blev det en mysig kväll i år, tillsammans med älsklingen här hemma. Förra året var ju jag och Jocke ute på Östersjön och kryssade till Åland om jag inte minns fel, och flera år innan det har jag bara suttit hemma, ensam. När jag var mindre var vi dock alltid med kusinerna på pappas sida, umgicks, tittade på motorcykelkortegen och gick upp till elden och fyrverkerierna. Numera tycker jag dock det känns smått onödigt att gå genom halva stan för att titta på motorcyklar jag ändå inte ser och sedan fortsätta genom den andra halvan av stan för att se en eld jag inte ser och titta på fina fyrverkerier jag bara hör smällarna av. Ovärt om ni frågar mig. Därför var jag och hjärtat mitt här hemma hela kvällen, mös, åt lite, mös lite till, pratade och mös ytterligare lite mer. Så fint. Varje stund, varje ögonblick, tillsammans med den tjejen är helt magiskt så underbart, som en saga, som världens finaste och vackraste saga, fast på riktigt. Min älskade fina solstråle <3

Våren har nu äntligen kommit på allvar även den. Efter en april som i stort sätt var som en extra oktober har det nu i ca en vecka varit riktigt skönt. Nu är det lite svalare igen, men i slutet av förra veckan kunde man utan problem sitta och steka på altanen i shorts och T-shirt, vilket jag så klart också gjorde. Egentligen borde jag då ha tagit tag i uppsatsen, men den fick vänta. När det var så fint väder gällde det att passa på. Riktigt skönt och härligt! Även fast det är lite svalare nu är det ändå inte kallt. Jag och Shep var ute och rengjorde hela altanräcket nu så att vi ska kunna måla det, och man behövde inte jacka. Dock var det skönt att komma in i värmen igen.

Vi avslutar med en riktig kanonlåt jag hörde första gången förra veckan, efter att ha sett den på Neradios Topp 20. Jag sökte upp den på Youtube och fastnade direkt för refrängen. Lyssna!

Då var det ny vecka, ny månad, nya möjligheter! En väldigt positiv inledning där av detta första inlägg i maj 2012, men det är inte alls konstigt, för det ser ut att bli en fin dag. Det blev det också. En riktigt fin och varm dag, där jag både har solat och ätit på altanen. Skrev nämligen det här imorse. April, som annars kändes mer som oktober än just april, fick också en finfin avslutning med riktigt skönt väder i helgen som var och faktiskt även under Valborg igår. Det var länge sedan det var så varmt på Valborg. Shorts och T-shirt kunde man ha ute, men tyvärr sov jag bort halva dagen hemma hos älsklingen, sov till 13:30. Vet inte när jag sov så länge senast, men det var bra länge sedan. Ändå hade vi gått och lagt oss 21:00 i söndags, så brist på sömn var det ju knappast. Kanske är det också därför jag nu sitter uppe vid den här tidpunkten, medan hjärtat mitt ligger och sover så fint i min säng. Kärleken är bra fin. Låg och tänkte på det förut innan jag gick upp. Detta är mitt tredje förhållande och förhoppningsvis det sista. Den tjejen vill jag nämligen alltid, alltid, vara nära, för det finns ingen i hela världen som är så fantastiskt underbar som hon. Mitt eviga vackra hjärta.

Mina två andra förhållanden har varit distansförhållanden, båda två i Göteborg. Det finns en kommunikativ aspekt av det hela, som säger att man ofta tyr sig till och dras till människor som på ett eller annat sätt liknar människor man tidigare mött och tyckt väldigt mycket om. Kanske spelade den aspekten in litegrann på när jag först lärde känna A, min andra flickvän. En av de finaste personer jag någonsin har träffat och en person jag länge trodde jag skulle komma att dela hela livet tillsammans med, trots att själva förhållandet inte blev så långt. Den historien har jag skrivit om flera gånger tidigare och när man läser vad jag skrev såhär i efterhand så är det faktiskt riktigt, riktigt bra skrivet. Läs bara det här och se själva.

Historien kommer hursomhelst föralltid vara lika glasklart tydlig för mig, för det är några av de absolut finaste månaderna av mitt liv, på samma sätt som månaderna, alla helger och stunder jag och hjärtat hade tillsammans i höstas, när allt var nytt och lite extra fint, alltid kommer finnas längst in i mitt hjärta.

Jag träffade A genom en kommentar jag lämnade på en annan blogg. Minns inte ens vad det var för blogg, men hon tyckte det var en klok och fin kommentar, så hon gick in och sa det till mig här på min blogg. Det var startskottet för några veckors bloggkonverserande, innan vi övergick till msn och därefter bytte mobilnummer, varefter messen fullständigt regnade in under hela våren. Mina känslor för henne växte ganska snabbt, men jag ville absolut inte gå för snabbt fram, men drygt två månader efter att jag erkänt min kärlek för henne sa hon för allra första gången att hon älskade mig. Också det är en milstolpe i historien, kvällen den 20 maj 2010.

Där och då blev vi inoffisiellt ett par, men det skulle dröja enda till 11 augusti innan vi kunde träffas och offisiellt bli ett par. Ett av de klart finaste och mest känslosamma dygnen i mitt liv. Man möter många personer som sätter mer eller mindre djupa avtryck i ens liv genom detsamma, men jag vågar nog säga att A är en av de som har satt djupast avtryck i min själ så här långt. Detta tillsammans med J, om än kanske inte riktigt på samma sätt.

Två gånger därefter hann vi träffas innan det ofattbara inträffade. Det ofattbara, som jag än idag inte förstår hur det kunde hända, vi som var så lyckliga tillsammans. 26 oktober 2010 var det.

Vintern som följde var den värsta i mitt liv, allt var bara ett totalt mörkt kaos och jag visste ingenting. Inga julkänslor fanns och allt kändes meningslöst. Jag ville dock inte sluta hoppas. För jag älskade den tjejen precis lika gränslöst mycket då som ett halvår tidigare och visste att det var henne mitt hjärta tillhörde.

Efter nyår började det sakta men säkert kännas lite, lite bättre, även om jag fortfarande befann mig långt, långt  ner i det mörka hålet. Troligen var det ganska psykiskt och hade till stor del att göra med att ljuset hade vänt och sakta men säkert gick mot ljusare tider igen, men allt kändes plötsligt inte fullt lika hemskt och mörkt som på andra sidan nyåret.

Där och då kom också världens finaste J in i bilden. Vi hade känt varandra i ca fyra år, sedan vi startade upp laget i SRF:s regi, som en social grej, 2007, men egentligen aldrig pratat med varandra, förutom på träningar och tävlingar. Idag känns detta smått ofattbart. Nu började vi hursomhelst, av någon oförklarlig anledning, messa en hel del med varandra. Ingen av oss är någon som bara börjar prata med folk sådär, men en idé skulle kunna vara att jag behövde någon att messa med, nu när A inte längre fanns där. Jag minns ett av våra första samtalsämnen, idén om att göra choklad med lökfyllning, en pralin med mer fasta bitar i och en med mer smetaktig fyllning. Fråga mig inte var vi fick den idén ifrån, men så var det.

Vi fortsatte att messa under hela våren och sommaren, exakt ett år efter att jag och A messat som galningar. Minst 30 sms om dagen. Vid den här tidpunkten hörde jag av henne någon gång då och då, några sms i månaden på sin höjd.

Sommaren kom och gick mot sitt slut och i samband med det drogs jag in i ett känslomässigt kaos, igen. Nu var det dock mer av det positiva slaget. Mitt hjärta velade mellan det gamla, A, som fortfarande klammrade sig kvar vid mitt hjärta, ca tio månader efter att det tog slut, och det nya, J. För varje dag som gick blev utgången mer och mer glasklar, det nya tog över mer och mer, men jag ville inte visa något förrän jag var helt säker. För av erfarenhet vet jag att känslor kan såra något obeskrivligt och därför ska man inte leka med dem, inte säga något förrän man är helt 100% säker på sin sak. I annat fall kan det göra oerhört ont, om relationen tar en annan vändning.

Det gamla envisades med att inte släppa taget om mitt hjärta, men till slut fick det se sig besegrat av det nya, av framtiden, efter ca ett år. Det är ett kvitto på att det får ta den tid det tar och att det inte finns någon särskild tid för att komma över någon man älskat. Alla är vi individer och det tar olika lång tid för olika personer, svårare än så är det inte. Glasklart i min bok.

Så kom den då, den allra första kramen. Ett steg jag aldrig trodde jag skulle våga, men som jag vågade. Hade jag inte vågat vet jag inte hur det hade slutat, men troligen hade det bara skjutits upp en aning, för jag kunde inte låta bli. Mina känslor för mitt hjärta var nu i det närmaste helt klara, gungbrädan hade vägt över helt åt det nya och till min obeskrivliga lycka besvarades kramen. En snabb kram, men ändå en kram.

Det var dock just bara en kram, men snart skulle det bli mer än så. Drygt en vecka senare var vi på ett miniläger och där lade jag försiktigt armen om henne och mitt hjärta dansade av lycka när hon lutade huvudet mot min axel. En så liten gest, men samtidigt så stor. Det var så fint och jag vågade knappt röra mig, för jag ville aldrig att den stunden skulle ta slut. Jag kände mig så glad och lycklig, efter nästan ett år av mer eller mindre kaosartade känslor, mörker och tankar. Äntligen hade jag lyckats släppa taget och mitt hjärta hade hittat hem.

Fortfarande var det dock inget uttalat, allt låg ännu bara i startgroparna för något enormt fint och vackert. Det kändes så ömtåligt och jag vågade inte säga eller göra något, för jag var så rädd att detta "något" skulle göra att det ömtåliga brast och gick sönder.

Hösten sänkte sig sakta men säkert över vårt avlånga land, men det var en höst i rakt motsatt pol mot den året innan. Då var allt ett enda stort kaos, ett enda stort mörker. Nu flög dagarna och veckorna förbi. Oktober och november, som annars brukar vara så tunga och jobbiga månader, bara försvann och efter båda dessa månader var det också offisiellt. Jag och J var ett par. Det gick sakta men säkert åt det hållet, för varje helg som gick, för varje helg jag tillbringade hos henne. Små steg framåt och till slut, äntligen, blev vi ett par och som en stämpel av dagens nätverkande via Facebook ändrades relationsstatusen där till "i ett förhållande". Jag var återigen hel, J hade samlat ihop alla tusentals bitar av mitt hjärta och omtänksamt och ömt satt ihop dem till ett helt hjärta igen, samtidigt som hon själv hade tagit sig in till det allra djupaste av mitt hjärta, dit ingen annan i hela världen har tillträde, inte ens familj och släkt. Den speciella plats i ens hjärta som är vigd åt den stora kärleken i livet. För det är just vad hon är. Mitt livs stora kärlek. Trots att vi redan nu, efter knappt ett halvår som offisiellt par, har träffats flera tusen procent så mycket som både jag och N och jag och A hann träffas finns inte en tillstymmelse till att tröttna på varandra. Trots att vi träffas så mycket som möjligt, flera gånger i veckan, vilket bara det är nytt för mig, då det tidigare har gått flera veckor emellan mötena, både med N och A, är allt fortfarande precis lika fint och underbart som i höstas. Kort sagt, hon gör mig till världens lyckligaste människa.

Vi avslutar med en låt jag aldrig har gillat, men nu är den föralltid förknippad med J och jag har upptäckt det fina och lite smågulliga i den. Jag pratar så klart om Kramis med Kramsången :)

Eller ja, nästan i alla fall. SM i goalball spelades i år nämligen i Norrköping och Mässhallarna.

Vi åkte, trots bara 30min med pendeln från Linköping, till Norrköping redan under fredagen, för att bo på hotellet The lamp, tillsammans med FIFH's organisation, med andra ord, Malmö.

Vägen till hotellet var dock inte felfri. Vi åkte pendeln till Norrköping och började gå. Efter en stund frågade jag om vi hade gått förbi hospitalsgatan, för jag hade för mig att vi antingen skulle bo där eller att vi skulle gå förbi den. Det hade vi gjort sa Louise. Så vi gick in i en affär och frågade om vägen, varefter vi skulle gå efter Jennifers GPS i mobilen. Det gick dock mindre bra och vi hamnade helt fel. Eller ja, vi var på väg att hamna helt fel, men både jag och Louise var uppmärksamma och tyckte att vi hade svängt för tidigt. Så vi fortsatte neråt och hittade till slut rätt gata. Då återstod bara problemet att hitta hotellet. Vi letade och frågade, men hittade det inte ändå. Tills vi fick syn på det, på andra sidan gatan. De i receptionen hade sett oss gå fram och tillbaka där utanför och undrat om vi skulle till dem eller inte.

Vägen till rummen bestod av en ren labyrint, men själva rummen var fina.

Under kvällen blev det bara mat, lite lagsnack och sova. Jag somnade direkt, men vaknade igen och kunde inte somna om. Så jag låg och läste i flera timmar. Tror jag somnade strax efter tre.

06:15 ringde klockan och det var bara att pallra sig upp, äta frukost och rulla iväg mot hallen, där det först var coachmöte och där vi skulle spela vår första match mot Brukarhuset.

Första matchen brukar nästan alltid vara vårt svaga kort, vi gör nästan aldrig en bra förstamatch, men den tränden skulle brytas här. Jag, Albin och David spelade riktigt bra, lugnt, tryggt och disciplinerat. Vi ledde också med 4-3 när det bara återstod 52 sekunder. Då kunde de få in 4-4, vilket också blev slutresultatet. Surt att släppa sista bollen där, men det var inte här vi skulle vara som bäst, det var under söndagen, i bronsmatchen, som det troligen skulle bli. Elitlagen FIFH och IFAS skulle vi rimligen inte ha någon chans mot, så siktet var inställt på bronset, vilket vi hade goda chanser att ta.

Direkt efter matchen intervjuades vi av Sveriges radio, vår allra första radiointervju. Bor ni inte i Östergötland eller trots det har missat det har ni länken längst ner i det här inlägget, där ni exklusivt både kan höra och se oss på bild på SR:s hemsida. Jag har fått mycket positiva ord efter intervjun, som dock är ganska kort.

Dagens två avslutande matcher i gruppspelet, mot just FIFH och IFAS såg vi mest som träningsmatcher. Realistiskt sätt hade vi ingen chans och det visade sig stämma. 0-10 slutade båda matcherna, men jämför man med förra året så har det gått framåt. Då blev det game mot IFAS redan efter ca fem minuter, 10-0, men i år höll vi nästan hela första halvlek. Dock tycker jag inte den matchen kändes så bra. Det var fler individuella misstag än mot FIFH, även om vi kom in i matchen på ett bättre sätt här mot IFAS. Mot FIFH kändes det stressigt och det där lugnet som infann sig mot Brukarhuset i första matchen, det fanns inte alls där.

Brukarhuset spelade också de 0-10 mot både FIFH och IFAS, vilket innebar att det skulle bli straffläggning mellan oss båda, för att avgöra vem som skulle bli trea och vem som skulle bli fyra i serien. Detta var vårt första strafftillfälle av sådant här slag, så det kändes lite spännande. Vi hade på förhand gjort upp ett straffschema, där David skulle börja, därefter jag och sist Albin. David satte snyggt sin straff, men släppte också in den han fick mot sig. Jag satsade på en femfemma, d.v.s. att man står vid högerstolpen och skjuter rakt över, mot deras vänsterstolpe från de sett. Tyvärr var det ingen vidare straff och den räddades. Den jag fick mot mig var inte heller bra, men straffar är absolut inte vår grej. Jag var på bollen, men den gick in ändå. Då hade Albin pressen på sig. Han var tvungen att sätta vår sista straff för att få till golden shot, men han sköt en fyretta, d.v.s. nästan utifrån vår högerstolpe och diagonalt mot deras högerstolpe från de sett. Skottet tog dock i stolpen. Han räddade dock straffen han fick mot sig, men det hjälpte ju inte. Brukarhuset vann straffläggningen med 2-1 och vi slutade därmed sist i gruppspelet.

Semifinal väntade alltså mot gruppsegrande FIFH under söndagen, efter en natt med mycket, mycket bättre sömn än natten innan. Jag somnade nästan direkt när jag lade huvudet på kudden.

Vi lyckades faktiskt få in ett mål i matchen, som slutade 1-11, men det var som sagt inte där fokus låg. Det var bronsmatchen som gällde, där vi mycket riktigt fick möta Brukarhuset, som faktiskt tog ledningen med 1-0 i semin mot IFAS, men där det sedan blev 1-11, precis som i vår match.

Bronsmatchen inledde vi mycket bra. Vi kom in bra i matchen och hittade samma trygghet och lugn som vi hade i första matchen under lördagen. Vi gjorde också både 1-0 och 2-0. Då vet jag inte vad som hände, om vi började tänka för mycket eller vad det var, men vi dippade ganska rejält mot slutet av första halvlek och de kunde vända till 4-2.

Andra halvlek blev väldigt jämn. De gjorde 2-5, vi 3-5, de 3-6, vi 4-6 och 5-6, de 5-7 och vi 6-7. 5-7-målet släppte vi in med minuten kvar att spela och något/några av deras andra mål borde vi också ha tagit. Dessutom fick vi reda på att vissa diskutabla domslut under matchen kan ha bidragit till förlusten. Både publiken och coacherna reagerade 2-3 gånger då det borde ha varit straff, men domarna missade det. En i Brukarhuset sa t.o.m. själv efteråt, efter en rejäl miss av dem, där skottet blev totalt misslyckat och bollen knappt gick iväg, att han låg över sexmeterslinjen och puttade iväg bollen. Det borde ha varit "high ball", för bollen måste vara i marken innan sexmeterslinjen och spelaren får inte vara över densamma. Så hade vi fått lägga de straffar vi borde ha fått lägga kanske vi hade tagit bronset. Nu blev det inte så och det kändes jävligt surt efteråt, för här visste vi att vi verkligen hade chansen. Dock gick det över för min del ganska snabbt, efter att ha kastat tröjan och sparkat på ett element jag satt på, kändes det bättre, men självklart inte bra för det.

Finalen vann FIFH med 9-2 och på damsidan var det återigen IFAS som tog hem guldet när man slog Hammarby med 3-2.

Uppladdningen inför SM var dock ganska bra tycker jag. Vi försökte sätta in några extra goalballträningar och lyckades få in en träning mellan 13-16 på annandag påsk och mellan 21-23 i måndags. På annandag påsk var det dock bara jag och Jennifer som kunde komma och det är inte världens bästa uppladdning inför en träning att skruva ihop mål som knappt går att skruva ihop längre och bli irriterad redan innan träning. Dock gick det helt okej, förutom ytterkanterna, som gick bokstavligen skitdåligt. Jag släppte 50% och det är inte godkänt någonstans. Annars gick det helt okej och måndagen efter var det mest fokus på matchspel, där vi spelade två mot två. Det var jag, Albin, Jennifer och Louise som var på plats och jag tyckte det kändes relativt bra, trots de sena timmarna. Jag sov hos Jennifer då och vi kom inte i säng förrän sttrax efter midnatt och så skulle hon upp sex dagen efter. Det hade jag aldrig gjort kan jag säga. Då hade jag varit sjuk.

Även styrkan och intervallerna har gått bra nu på senaste. Särskillt intervallerna, där jag har slagit rekord efter rekord i hastighet. Det ligger fortfarande runt 2-4min på löpband/pass, resten på cykel, men de minuter det blir på löpbandet har gått riktigt bra. Förra veckan blev det 4x4+3x2min, där 2x2min gjordes på löpband och 4x4+6x1min, där 2x1min gjordes på löpband. Jag skulle ha kört 4x1min där, men efter 2x1 sa benen ifrån och jag fick köra de sista 2x1 på cykel. Passet innan, när jag körde 2x2min på löpband gick det dock riktigt bra. Första 2min inleddes i 14,3km/h och avslutades på 16,1km/h. Rekordet, som jag satte veckan innan, låg på 16,6km/h. Det skulle jag bara slå och gjorde det också. 17,1km/h kom jag upp i på sista intervallen och det är riktigt bra för att vara jag! Nästa steg blir att jämna ut kurvan litegrann. Nu börjar jag runt 14,5km/h och stiger nästan 3km/h på 2min, så det är ganska mycket. Det är dock en rejäl förbättring mot för ett halvår sedan. Då startade jag på max 14,5km/h och avslutade runt 13,7km/h. Så det är riktigt bra!

Nu blev det mycket träning och annat här och det är väl där fokus har legat på senaste. En del annat har dock också hänt. Jag har äntligen köpt ny dator. Det blev den jag hade kollat på tidigare, en Toshiba Satellite R830 från Elgiganten. Det är en 13,3 tums laptop med magnesiumchassi, I5-prosessor, 4Gb ram och 640Gb hårddisk. Den har det mesta man kan begära och väger bara 1,43kg. Dock har jag inte kunnat använda den ännu, eftersom syncentralen måste uppgradera min Jawslicens och installera den på nya datorn. Det är alltså skärmläsaren jag pratar om.

Jag har också valt kurser och program till i höst. Det slutade med att jag satte socionom i Norrköping som förstaval och arbetsterapeut i Norrköping som andra. Därefter följde en distanskurs i filosofi i Stockholm, några distanskurser i webbdesign i Blekinge och Umeå, varefter socionom i Umeå och arbetsterapeut i Luleå placerade sig. Totalt blev det tolv val, men jag tror kanske att jag börjar bli säker på vad jag vill göra. SRF har nämligen startat upp något som kallas coachgruppen här i Östergötland. Där träffas vi och diskuterar olika jobb som gravt synskadade har, samt besöker olika arbetsplatser där gravt synskadade arbetar. Än så länge har vi inte hunnit göra så mycket mer än att gå igenom ett kompendium med massa olika yrken. Där slog det mig. Kurator på syncentralen. Det kanske skulle vara något för mig, för där har ju jag den insyn och kunskap som en seende kurator aldrig kan få, hur mycket man än försöker och vill. Erfarenheten av att ha sett, förlorat synen och nu inte se något alls. Därför kan man förstå patienten på ett helt annat sätt än en seende kurator. Så kanske. Socionomutbildningen är ju ganska bred, så det finns ju många olika yrken man kan arbeta med. Kanske hinner jag ändra mig fler gånger, men kanske är det det jag vill. We'll see.

Som utlovat avslutar vi här med länken till Sveriges radio och intervjun med oss i helgen. Här är länken. Det finns också en bild på oss där på sidan. Så titta, lyssna and enjoy!

Vi kör vidare med kommunikationsserien, här med del 11, ett samtals beståndsdelar.

För att ett samtal ska bli lyckat finns 7 viktiga punkter som bör beaktas. Dessa 7 är:

Inledning
Turordning
Avslutning
Utfrågning
Lyssnande
Användning av ickeverbal kommunikation
Feedback.

Inledningen bör hanteras på ett medvetet sätt, en lämplig relation bör upprättas. Det viktigaste med inledningen är att hälsa på varandra. Ickeverbalt sker detta exempelvis genom ögonkontakt, leende, omfamning, kyss, handskakning, varmt tonfall, kroppslig beröring etc. verbalt genom hälsningsfraser. Valet av uttryck speglar relation, personlighet, stämning och sammanhang. En kyss ger ett ganska tydligt tecken på en kärleksrelation, en omfamning ett tecken på en nära relation och ett "hej" ger ett intryck av mer formell relation, dock helt beroende av tonfall och annan vokalitet som finns inlagt i ordet.

Det är viktigt att i inledningen skapa grunden för resterande del av interaktionen. Vill man ha en varm och vänskaplig interaktion kan en rad yttranden om t.ex. väder eller aktuella händelser vara bra att inleda med. För en mer kall interaktion kan man gå direkt på huvudämnet för interaktionen. Om du vet vad du vill få ut av interaktionen bör allt du gör och säger bidra till detta.

Turordningen i ett samtal är viktig. Vi pratar inte i munnen på varandra, men det blir inte heller en monolog. Alla deltagande tillåts yttra sig. Detta sker ofta utan att man är medveten om det. Turordningen regleras genom verbala och ickeverbala signaler.

Att avsluta ett samtal är inte så lätt som man kan tro. Vi avslutar sällan ett samtal genom att bara sluta prata med den andre. Detta ger ett ganska oförskämt intryck. Vi kan säga något i stil med ”ja, det var det”, eller titta på klockan och antyda att vi måste gå. Det senare är en ickeverbal signal. Andra ickeverbala signaler är att bryta ögonkontakten, ordna pappren på skrivbordet, rätta till kläder/hår, resa sig, le eller skaka hand. Man kan tidigt ge signaler om att mötet är på väg mot sitt slut. Beroende på den andres reaktion på detta kan man sedan antingen anpassa dem för att förlänga mötet, eller köra på dem och verkligen få slut på det hela. Vid ett längre förhållande, inte bara ett engångsmöte, är avslutningen ännu viktigare då den spelar in på nästa möte personerna emellan. I en intim relation kan t.ex. en bitter stämning uppstå om inte den vanliga kramen/kyssen utbyts på slutet, vilket i sämsta fall kan påverka nästa möte dem emellan om man är lite långsint.

Att kunna ställa frågor är viktigt för att kunna bevara interaktionen, men även för att få fram information om ämnet. Vi tror oss alla kunna ställa frågor, eftersom vi har gjort det så länge vi kan minnas, men det är faktiskt möjligt att förfina denna kunskap, t.ex. när det handlar om marknadsundersökningar, undervisning etc. man kan också ställa olika typer av frågor:

Öppna frågor – vad gjorde du igårkväll?
Slutna frågor – Stannade du hemma igårkväll?
Ledande frågor – Är det riktigt att säga att gårdagskvällen var den bästa i ditt liv?
Erindringsfrågor – Var du på festen kl 8?
Processfrågor – Hur kunde du ha förbättrat festen igårkväll?
Känslomässiga frågor – Känns det obehagligt att prata om gårdagskvällen?

Precis som med frågandet är vi ofta säkra på att vi kan lyssna på människor, eftersom vi gjort det under större delen av våra liv, men det är inte så lätt som vi tror. Det finns flera fällor man lätt kan fastna i, t.ex. att bara ta notis om den information som ges och inte av sammanhanget och känslorna där bakom, att distraheras och leda in samtalet på egna intressen, eller att förbereda vårt svar innan den andre har talat klart. Att se ut som vi inte lyssnar, alltså att vi inte ger någon feedback till talaren, är också ett problem. Psykoterapeuten Carl Rodgers har tagit fram en övning som hjälper till att öva upp lyssnandet. Han hävdar att man måste försöka få empati för den andre, d.v.s. försöka att förstå vad den andre säger utan att filtrera det genom egna övertygelser och värderingar. Övningen går ut på att lyssnaren återger vad talaren har sagt med egna ord, före det att han/hon avger sitt svar. Konversationen stannar visserligen upp, men man lyssnar verkligen på vad den andre säger.

Lyssnandet är ömsesidigt under en konversation och en god konversatör fokuserar mer på att lyssna på vad den andre verkligen säger än på vad han/hon själv har att säga.

När det gäller feedback finns en särskild metod som kallas NLP, neurolimbistisk programering. Det är en terapeutisk metod som har utvecklats i USA och som bygger på att utövare av NLP utvecklar medvetenheten om de ickeverbala signaler som vi avger. Man säger att alla människor, utifrån våra egna erfarenheter, perceptioner och föreställningar, har internaliserat särskilda språkmönster och fysiska neurologiska reaktioner. Vi har bearbetat detta på ett personligt sätt, som kallas neurolimbistiskt programerat. För att förstå en människas innersta känslor måste vi förstå hur han/hon har programerat dem. Det är det utövare av NLP säger sig kunna. Detta genom att uppfatta deras verbala och kroppsliga signaler, där det senare är det verkligt avgörande. Vissa hävdar att man, genom att lyssna på vad någon säger och hur han/hon säger det, kan avgöra hur han/hon tänker och känner, hur han/hon är programerad.

Säger man t.ex. ”jag hör vad du säger” eller ”det låter bekant” har man troligen en auditiv form.

Skulle man däremot istället säga ”jag kan förstå det” eller ”jag kan tänka mig det” har man en mer visuell form.

Ett tredje alternativ är att säga ”nu fattar jag” eller ”jag har en känsla av det” och då uttrycker man en mer kinestetisk form.

NLP förutsätter att man tänker i någon av dessa 3 former. Man kommer antingen höra ljud inom sig, se bilder eller få känslor. Man kan alltså säga att vi, genom detta, ska förstå varandra bättre genom att inse hur människor tänker, med en viss typ av ord. Lyssnar vi noga till någons val av ord och hur dessa representerar dennes känslor kan vi lättare förstå denne.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon
7, Första intrycket är viktigt!
8, Perceptuella scheman och stereotyper
9, Hur vi uppfattar och bedömer andra runtomkring oss
10, Social interaktion

Vi kör en del i serien om vår kommunikation. Nu var det oerhört länge sedan jag publiserade ett inlägg i serien, men detta är hursomhelst den 10:e delen i serien, se tidigare delar längst ner i inlägget, och handlar om den sociala interaktionen.

Social interaktion handlar i korthet om vardagliga möten med andra.

Den sociala interaktionen innehåller flera olika element. För det första innehåller den händelser, en rad skeenden som uppträder när 2 eller flera människor möts ansikte mot ansikte. För det andra består den av fysiskt beteende. Vi framställer ljud och ger visuella tecken för att uttrycka vår mening för de andra i interaktionen. Dock ska poängteras att dessa tecken kan vara avsiktliga eller oavsiktliga. Vi kanske säger en sak vi är medvetna om, men ickeverbalt uttrycker vi något helt annat, som vi är mindre medvetna om. Denna ickeverbala kommunikations huvudsyften vid en interaktion kan användas enligt följande:

För att förmedla attityder och känslor
För att ge stöd åt den verbala kommunikationen
För att presentera sig
För att styra den sociala interaktionen och ge feedback.

Denna medvetenhet/omedvetenhet om sitt ickeverbala språk kan dock hjälpas med övning i sociala färdigheter, då man blir mer medveten om både sitt verbala och ickeverbala beteende. Man utvecklar ett beteendemönster som senare blir omedvetet, men ändå finns där. Man kan jämföra det med att köra bil. i början tänker man på allt man gör och ska göra, men som erfaren bilförare går det mesta automatiskt. Så även här.

I en interaktion består den verbala delen, alltså det talade språket, enbart för 7% av all kommunikation. 38% är det vokala språket, alltså tonläge etc. och 55% är ickeverbal kommunikation.

Språket i en social interaktion är trots bara 7% ändå väldigt viktigt. Vårt talade språk, som trots allt utgör den primära skiljelinjen mellan oss människor och andra levande varelser. Språket, som vi använder för att skapa mening, för att hantera våra erfarenheter, för att uttrycka våra idéer, åsikter och känslor, för att kontrollera andra människor och för att, så klart, komunisera med andra. Språket innehåller bl.a. något som kallas metaspråk. Speciellt reklam ägnar sig åt detta. Man använder ett ord så att betydelsen av det överskrider eller döljs av dess egentliga mening, t.ex. "unik möjlighet att köpa", som egentligen kan betyda "vi har svårt att sälja". Andra exempel på metaspråk och dess översättningar är:

Kompakt – mycket litet
Bostad med utvecklingsmöjligheter – fallfärdigt schyffe
I ett exklusivt och tyst område – långt från affärer och skolor.

Dessa exempel ovan är dock just bara exempel och det behöver inte alltid betyda att det skrivna just betyder detta.

Man har även analyserat kvinnors och mäns sätt att tala och interagera med andra. Jennifer Coates (1991) inriktar sig på en ”kvinnostil” när det gäller interaktionen med andra. Hon har bl.a. kommit fram till 5 språkliga problem när det gäller detta:

Mångordighet – Man säger generellt att kvinnor "pladdrar" mer än män, något som dock motsägs av forskningen.
Påhängsfrågor – Kvinnor avslutar ofta ett yttrande med en liten försiktig fråga, "är det okej?", "eller hur?" osv. detta tycks tyda på en mindre grad av självsäkerhet, men används i själva verket för att underlätta interaktionen i ett samtal.
Frågor generellt – Forskning har visat att kvinnor använder, i högre grad än män, frågor i interaktionen, medan män är mer för uppmaningar/befallningar.
Svordomar och tabun – Man säger generellt att män tenderar att använda svordomar och tabubelagda ord

mer än kvinnor, men i själva verket finns inga grunder för detta, likt mångordigheten.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon
7, Första intrycket är viktigt!
8, Perceptuella scheman och stereotypr
9, Hur vi uppfattar och bedömmer andra runtomkring oss

Ja, som jag skrev senast så var jag på väg upp till Idre och framme i Idre för en veckas skidåkning. Vi bodde lite mer centralt än vad vi har gjort de senaste åren, även om vi då också har bott ganska bra, borta i Nordbyn med bara en transportlift ut till backarna. Nu bodde vi på andra sidan fjället, på gångavstånd till Caravan, där vi traditionsenligt, som varje år, åt både lunch och middag. Det senare har vi dock inte gjort i alla tider, för jag minns när vi var med förr om åren, när hela familjen var med, då fick vi laga egen middag i stugorna. Minns ett år när brandvarnaren gick igång när pappa stekte pyttipanna.

I alla fall så väntade skiduthyning och fixande med radioapparater, utdelning av västar etc. under söndagsförmiddagen. För er som inte vet så har man alltid en klarlysande väst som det står antingen "synskadad" eller "ledsagare" på. Detta för att synas bättre i backarna. Sedan att alla inte tar hänsyn till det ändå är en annan sak, för det finns folk till allt, tyvärr.

Innan Idreresan har jag ju varit runt och provat div. pjäxor på både Stadium, Stadium outlet, Intersport och Jockes alpint i Mjölby. Känner att det kan vara bra att ha egna pjäxor när man åker sådär, men det är svinsvårt att hitta rätt tycker jag. På Stadium hittade jag ett par som var riktigt sköna, men de fanns inte i min storlek. Min storlek, som det blev lite förvirring kring. Jag har nämligen 41 i skor. Det motsvarar ungefär 26-26,5 i pjäxor och jag är ganska säker på att det är det jag har åkt med under tidigare år. När jag var på Jockes alpin, där man får experthjälp, mättes dock min fot till storlek 25,5, vilket oftast motsvarar 40 i skor. 40 i skor kan jag definitivt inte ha, men de på Jockes tyckte inte jag skulle gå upp högre i storlek, eftersom pjäxorna anpassar sig lite efter foten ju mer man använder dem och att det skulle bli för stort med 26,5.

På skiduthyrningar sådär frågar de alltid vilken skostorlek man har. 41 svarade jag så klart, och fick mycket riktigt ett par 26,5:or. De var inte alls sköna och jag sa åt expediten att jag hade fått rekomendationer att ha 25,5. Så han hämtade ett par Nordica, Speed arrow skulle jag gissa att det var och jag tror också det var de jag tidigare hade provat på Stadium. Så, jag tog dem.

Det blev dock ingen skidåkning innan lunch, eftersom Nisse, som hade alla radioapparater, redan hade åkt iväg och åkt med småkidsen i barnbacken. Så jag fick snällt sitta och vänta uppe vid Caravan tills vi skulle äta. Då fixades radion, med nya sändare och mottagare jämt mot tidigare år, samt nya hörsnäckor. De gillade jag först inte alls, men de visade sig senare under veckan vara riktigt bra.

Det var dock inte skidorna, som var för långa. Jag är 179cm och ska, enligt vad de säger, ha 170 i skidor, men det är för långt tycker jag, jag vill ha 160. Så vi åkte och bytte dem och tog sedan några åk i Tunnelbacken, en ganska enkel blå backe som var min favoritbacke förr om åren. Det kändes lite ovant och snön var inte den bästa. Tyvärr var det ganska varmt och solen låg på, så backarna blev riktigt dåliga. Det märkte jag inte minst när vi lite senare tog några åk i Mellanbacken, den ganska snälla röda backen utanför Caravan, då jag i princip ramlade i varje åk. Åtta gånger ramlade jag totalt under den eftermiddagen och det var bara det dubbelt så mycket som jag ramlade på hela veckan förra året.

När det är så varmt och solen ligger på blir snön uppkörd väldigt, väldigt snabbt. Det blir valligt, spårigt och slagigt i backarna, vilket gör det nog så svårt att åka när man ser. Ser man inte blir det nästintill omöjligt. Ser du kan du se och parera för slagen som kommer, men ser du inte kommer de hela tiden som en överraskning och det spelar ingen roll hur förberedd du är på dem, det är svårt att parera ändå.

Så nej, första dagen i backen var knappt ens kul.

Andra dagen blev betydligt bättre. Det hade blivit betydligt kyligare och backarna var mycket, mycket bättre. Vi inledde med några åk i Mellanbacken igen och nu ramlade jag inte en enda gång.

Efter lunch åkte vi över till Nord och åkte hela eftermiddagen, förutom en kortis då vi åkte över till Ostbackarna, där de har gjort om rejält, och tittade hur det var där. Tyvärr måste jag säga att det var mycket sämre nu än tidigare. Alla dvärgbackar som fanns där tidigare, Glader röd, Glader svart, Snövit, Butter, där jag körde på damen förra året, var borta och ändast ersatta av Solbacken som var blå, Rödingen, som självfallet var röd, Gärven, som var svart och Snabbrännan, som också den var svart. Tävlingsbacken fanns dock kvar, men det var den av alla svarta backar jag gillade minst förra året, för den skrovar så konstigt.

Nu blev det några åk i Solbacken och Rödingen, medan Jennifer och Fanny testade Gärven och Snabbrännan. Den senare var inget vidare bra. Isig och smal sa de. Gärven var bättre, men väldigt brant. Jag åkte ju inte med Mattias i år, han var inte med, utan jag åkte med Jonte, Mattias systerson, som bröt handleden förra året när vi var uppe i Idre. Han är åtta år yngre än mig och jag kände mig lite osäker i början, eftersom han inte är så gammal, men han hade ledsagat en hel del tidigare och med tiden växte tryggheten alltmer.

Det blev dock inga svarta backar för min del under den dagen, vilket i efterhand var synd, för det var den dag då det var klart bäst i backarna.

Svart blev det föresten, på Nordsidan, i form av Specialen, som blev en av mina favoritbackar förra året. Nu började det dock inte bra, för Jonte åkte för nära mig och blev nedskvätt med snö. Så sa han "vänster" två gånger, varpå jag för någon sekund blev lite förvirrad, men lydde ändå. Det skulle jag inte ha gjort, för när han hade fått bort snön från glasögonen var jag på väg rakt mot en sådan där stolpe med madrass runt. Han skrek "stanna!", men det var för sent, halvsekunden senare smackade jag rakt in i stolpen. Det tog tvärstopp och såg tydligen ganska illa ut. Jag flög bakåt som en vante.

Jämför man med när jag körde på damen förra året så var ju det en betydligt brantare svart backe, men damen flög ju också, så rörelsen stoppades ju inte upp lika mycket som nu, då det för den sakens skull inte gick långsamt. Själv tycker jag nästan den här smällen var värre, eftersom det tog tvärstopp, men smällen med damen var nog mer spektakulär.

Efter det åket beslöt vi oss för att det fick räcka för den dagen. Alla var nog mer eller mindre trötta och Fanny satt och skrattade åt sin egen hand hela vägen upp i liften. Så det var nog ett klokt beslut.

Under kvällen fick vi se Leksand ta ledningen mot Djurgården på Hovet, men där Djurgården sedan kunde vända och vinna matchen med 3-1, samtidigt som Rögle åkte på första smällen för kvalserien när Karlskoga vann med 3-1.

Dag tre i backen blev faktiskt den sista heldagen. Dagarna som följde var backarna så dåliga p.g.a. värmen att det inte gick att åka efter lunch, något mamma och pappa senare sa att så också var fallet när de var i Italien och åkte skidor veckan innan. Tur att jag inte åkte med dit säger jag bara. Jag vill ju gärna åka skidor i Alperna någon gång, men när det är så dålig snö skulle det nog mest kännas som bortkastade pengar, tyvärr.

Även denna dag blev det dock mycket åk i Nord. Nu när Ostsidan har blivit så mycket sämre är det i princip bara Nordbackarna som är roliga och det blir lite tjatigt efter ett tag. Jag förstår inte hur jag och Albin, när han var med för tre år sedan, kunde åka så gott som hela veckan borta i Nord och då inte ens i de brantaste backarna. Nog för att det är kul och det är bra backar, men de är inte långa, ett åk, inkl. lift, tar ca 5 minuter.

Nu kunde vi i alla fall ge oss på Svarten 2, en av de brantaste svarta backarna borta på Nordsidan, och den var faktiskt riktigt bra. Nästa dag skulle det bli ännu brantare, när vi åkte bort till Ost och tog Gärven. Jag tyckte inte den var så jättebrant, men på slutet lutade den på ganska bra och där, i branten, skulle jag senare under veckan ramla inte mindre än två gånger.

Nu ramlade jag dock ingenting och under eftermiddagen blev det mys med världens finaste i några timmar, dusch tillsammans och så några timmars vila/sömn på det. Det finns verkligen inget finare än att ligga och mysa tätt, tätt tillsammans med den man älskar över allt annat i hela världen, bara njuta av varandras närvaro, känna den andres armar runt sig, möta varandras läppar, dra in den andres doft och bara vara. Det är underbart.

Så var det bara två skiddagar kvar. Båda dessa bjöd på liknande väder. +5 redan på morgonen, vilket gjorde backarna odugliga efter lunch. Med andra ord blev det två halvdagar, där det mest blev åk i Nord, men även lite i Ost, där jag, som sagt, ramlade två gånger i branten på Gärven p.g.a. slag i snön. Det var dock inte där backen var som sämst. Sämst var den innan egentligen backen började. Det gällde så gott som alla backar. Innan själva backarna började var det så spårigt och dåligt att jag t.o.m. ramlade där några gånger. Jämte stolsliften i Nord rann det vatten och på vissa transportsträckor stod det vatten.

Ja, ni fattar att det inte var de bästa förutsättningarna, men skidor är alltid skidor. Det är kul att åka skidor, men när det är så varmt, då är det faktiskt knappt kul, tyvärr.

Två hyfsat bra dagar fick vi i alla fall och en vecka tillsammans med världens finaste, många fina mystimmar tillsammans, mycket kortspelande, lite Jäger på det, varma duschar efter en dag i backen, god mat, trevligt folk som var med och mycket annat gör ändå resan värd sina pengar. Bara 3000kr, och då ingår bussresa, stuga, liftkort och mat. Oslagbart!

I övrigt bjöd förra veckan på två styrkepass, vilka båda gick riktigt bra och det blev flera höjningar, ett intervallpass, där det blev 5x3min på cykel och 1x3min på löpband. Löpintervallen avslutades i 15,5km/h, vilket är ganska bra för att vara jag. För drygt ett halvår sedan brukade jag börja 3min på ca 14km/h och avsluta runt 13km/h. Nu började jag på 14,3 och avslutade på 15,5. Ännu mer tydlig blir utvecklingskurvan om man tittar på 2min intervallerna, där jag för drygt ett halvår sedan började på ca 14,5km/h och avslutade på 13,5-14km/h. Nu börjar jag på ca 14,5km/h och avslutade senast på 16,3km/h. Så det känns bra!

I helgen var det också landslagsläger, denna gången i Trelleborg av alla ställen. Detta eftersom FIFH-hallen i Malmö var upptagen. Hallen i Trelleborg var bra, även om luften där inne inte var den bästa.

I lördags blev det faktiskt en ganska svag och dålig insats från min sida. Mycket slarv, det kändes segt och lojt och jag tyckte inte alls jag kom upp i normal standard.

I söndags gick det betydligt bättre och alla vi lärlingar fick beröm för vårt försvar och spel i allmänhet. Vi körde då en liten miniturnering bestående av tre lag, där jag ingick i lag två, tillsammans med Åke och Piotr.
Första matchen, mot lag ett, vände vi från 1-3 till 4-3 om jag minns rätt. Inga mål från mig där, däremot två insläppta, varav ett på straff. Florim berömde mig ändå för mitt försvarsspel i andra halvlek och det försvarsspelet tyckte jag även att jag höll i i andra matchen, mot lag tre, där vi ledde med 4-3, men på sista skottet kunde de få in 4-4. Bollen tog på min ena hand, jag fick inte ut båda armarna ordentligt, och styrdes in bakom Åke i mitten. Surt, men vi gick ändå segrande ur hela turneringen, så det var bra.

Totalt en bra helg, där jag gjorde tre mål och släppte in sju. Jag låg på +/-0 efter första dagen, då jag gjorde tre mål och släppte tre. Trots det kändes den dagen mycket, mycket sämre än dag två, då jag släppte fyra mål och inte gjorde något.

Igår blev det en vilodag, då jag tog tag i och började skriva på uppgiften som ska vara inne på fredag. Jag skriver om Prosopagnosi/visuell agnosi, d.v.s. oförmågan att känna igen ansikten/oförmågan att känna igen ting i allmänhet. Ganska intressant faktiskt!

Uppgiften har jag fortsatt på lite idag, men om några timmar bär det av upp mot Stockholm, för ikväll väntar spel i Stockholmsserien på nytt. Den här gången finns inga alternativ, det ska gå bättre än senast, för då var det katastrofdåligt.

Det är också tre poäng som gäller för de blåvita ikväll borta mot Timrå. Timrå, som i förra omgången av kvalserien, omgång åtta, åkte på sin första förlust, när Örebro besegrade dem med 4-3. Det behöver Örebro göra även ikväll. Vi behöver deras hjälp för att kunna nå Elitserien. Det är två matcher kvar att spela, sex poäng, och vi har fyra upp till Rögle på andraplatsen, som tyvärr lyckades göra 4-3 mot Karlskoga i lördags med sex minuter kvar att spela. Hade de inte gjort det, då hade det varit perfekt. Vi slog nämligen Djurgården hemma i ett kokande Tegera arena med 2-0 och såg därmed till att Djurgården är definitivt borta från Elitserien nästa år. Vilken revansch på matchen på Hovet, då när Djurgården vann med 3-1! Vi är nu det enda lag som kan hota Rögle, som har gått som tåget genom serien, nästan likt Timrå, som leder serien, men teoretiskt sätt inte är 100% klara för Elitserien än, eftersom både Rögle och Leksand kan gå förbi, men då ska det till mycket vill jag lova.

Nej, nu är det tre poäng som gäller ikväll mot just Timrå. En oerhört tuff uppgift, men ingenting är omöjligt! Går vi inte upp känns det dock ändå som en seger och en lyckad kvalserie, eftersom vi såg till att "Djuurgåårn åker ur i år!"

Ni kan så klart följa slutdramatiken av kvalserien på hockeybloggen och här nedan kan ni se en magisk stämning som bara ett fullsatt Tegera arena i kvalserietider kan åstadkomma. Grymt! Synd bara att jag själv inte kunde vara på plats i lördags. Jag pratade med en från gymnasieklassen som hade varit där och det var helt galet sa han. Hela Superstars hoppade och hela arenan kokade verkligen. Där har vi utan tvekan säsongens skönaste seger, var så säkra! Titta, lyssna och njut!!!

Ja, men först ska nämnas att det här inlägget är väldigt speciellt. Det är nämligen något så exklusivt som att jag sitter på en buss och skriver. Eller, rättare sagt, jag satt på en buss och skrev. Batteriet tog nämligen slut, så jag hann inte publisera det här inlägget. Det var hursomhelst en buss på väg upp till Idre, där hela nästa vecka kommer att tillbringas, med massa skidåkning och fint sällskap i form av älsklingen och hennes bästa vän.

Vi lämnade nyligen Örebro, där vi, som vanligt, stannade till vid Eurostop för en bensträckare. Just Örebro stod också för motståndet för Leksand i den inledande matchen av kvalserien 2012, dit Leksand återigen tog sig i år, efter att ha missat förra säsongen. Det var då första gången kvalserien spelades utan Leksand sedan säsongen 02/03, när de blåvita spelade SM-slutspel. Sedan dess har man prenumererat på kvalserien, i år är inget undantag. Denna höjdpunkt varje säsong, det man längtar efter och ser fram emot genom alla grundseriens 52 omgångar, den serie som ger svettningar, ångestattacker, en obeskrivlig glädje och ett evigt beräknande på resultat, statistik och annat.

I år inleddes serien alltså med bortamatch mot Örebro, inför nytt publikrekord i Behrn arena, 4777 åskådare. Leksand inledde matchen klart bäst och gick upp till 2-0 ganska snabbt, men Örebro kom tillbaka till 2-2. Leksand kunde dock återta ledningen i andra perioden, ett mål som också skulle visa sig bli matchavgörande. De blåvita vann med 3-2 och fick en kanonstart på serien, samtidigt som Djurgården, som slutligen hamnade i samma serie, efter en riktig rysare av Elitserien där på slutet, när man hade allt i egna händer inför sista omgången, då man låg en enda poäng före LHC under kvalseriesträcketsträcket. Djurgården fick dock stryk borta mot HV. Det betydde att LHC bara var tvunget att ta en poäng borta mot Modo för att komma upp på samma poäng som Djurgården, men passera den i kraft av bättre målskillnad. Man hade också 3-3 när det återstod drygt sex minuter att spela. Då gjorde Modo 4-3. Samtidigt var det slut nere i Jönköping och djurgårdarna bara väntade på resultatet från Övik. Man blev nog ganska glada när Modo petade in ledningsmålet, men LHC grep efter det sista halmstrået, plockade Norrena och med knappa minuten kvar att spela kunde Per Arlbrandt trycka in kviteringen, en kvitering som inebar förlängning och ett säkrat Elitseriekontrakt för Clubben och kvalserien för Djurgården. En kvalserie som inte började bra. Rögle, som också de tog sig dit som sjätte och sista lag, efter en playoffrysare, där man slog Oskarshamn med hela 7-0 i sista omgången och därmed passerade både Oskarshamn och Malmö i tabellen, de senare i kraft av bättre målskillnad, vände nämligen i sista perioden och vann på Hovet med 4-3.

Just i detta nu spelas andra omgången, då Timrå gästar en fullsatt Tegera arena och där Djurgården tidigare idag gästade Bofors, där hemmalaget kunde kvitera och se till att Djurgården fortfarande är utan fullpoängare. Ni kan så klart, som vanligt, läsa allt om hockeyn och dess utgång på hockeybloggen.

Annars har våren börjat komma på allvar. I måndags satt jag både ute och drack kaffe och åt lunch ute på altanen, 12:e mars, det är inte varje år man kan göra det. I tisdags tog jag och älsklingen årets första riktiga vårpromenad. riktigt härligt och fint.

Hos henne har jag tillbringat väldigt mycket tid sedan hon kom hem från Italien i slutet av februari. Åh så fint det var och träffa henne när hon kom hem igen, bara vara nära, hålla om, krama och mysa lite extra mycket. Det har vi hunnit med även den här veckan, när jag har varit hos henne sedan i måndags, bara åkt hem och vänt i torsdags tills igår, då jag åkte tillbaka, först till träningen och sedan vidare hem till henne. Bussen gick nämligen redan 07:45 från Norrköping imorse och då var det mycket bättre och smidigare att vara hos henne än att åka hemifrån tidigt, tidigt imorse.

Under veckan har vi myst en massa, lagat mat två gånger, falukorv i ugn och potatismos och spagetti och köttfärssås, gått promenad som sagt, tränat, myst ännu mer och bara njutit av varandra. Kärlek är bra fint och åh så lycklig hon gör mig, min finaste ängel. <3

Jag måste ju också nämna att jag har blivit utsedd till "Årets LHIF'are 2011". Det är alltså Linköpings handikappidrottsförening som årligen delar ut det priset till någon i förerningen som har varit lite extra framstående under året. Varje idrott nominerar en spelare och så bestämmer styrelsen vem som ska ta hem priset. Jag kunde tyvärr inte närvara vid själva utnämnandet, eftersom jag och Albin var på väg ner till Malmö för landslagsläger då, men beskedet nådde mig ändå och jag och Linda tog oss istället till Fontänen drygt en vecka senare för att ta emot priset. Även Linda fick ett särskillt pris för en bra och extra fin ledarinsats.

Mitt pris bestod av en liten pokal som alla nominerade får sig tilldelad, en stor pokal för själva utmärkelsen, 1000kr och ett diplom. Det känns kul och sporrande att ens insatser uppmärksammas och belönas, kul tycker jag!

Melodifestivalen har också avgjorts, vilket nog inte har undgått någon, och för en gångs skull tycker jag faktiskt att det var rätt låt som vann. Euphoria är faktiskt riktigt bra. Tror aldrig det har hänt att en bra låt vinner hela skiten.
Måste ju också nämna Thorsten. Vilken låt alltså...
Däremot Björn Ranelid tycker jag faktiskt var riktigt bra. Eller ja, Sara Li var riktigt bra. Björn själv kändes som en misslyckad MC, som man hade sagt i Hardstylekretsar. Hade hans ord varit på engelska och framförda av någon mer känd och duktig MC, som t.ex. DV8, då hade låten varit riktigt bra även den. Därför avslutar vi detta relativt korta inlägg med just Mirakel och Euphoria, here you go!

Ja, den senaste tiden har det blivit mycket matchspel för vår del.

Senast jag skrev var 24 januari. Därefter lyckades jag bli sjuk, ganska olägligt, med tanke på att Malmö open närmade sig med stormsteg. Det var Albin som var förkyld under fredagsträningen. Han lyckades uppenbarligen smitta mig, för senare under helgen och första delen av nästkomande vecka var jag också förkyld. Med andra ord, ingen träning varken måndag, tisdag eller onsdag den veckan.

Jag kände dock pressen, för under torsdagen skulle vi i laget upp till Stockholm för att spela Stockholmsserien igen. Det var ett tag sedan nu, för under hösten har vi inte kunnat vara med där p.g.a. tidsbrist, men nu fanns återigen tiden, i alla fall för denna gången, och tro det eller ej, jag kände mig faktiskt ganska bra under dagen. Tyvärr var jag i princip den enda som gjorde det. Albin drogs fortfarande med sin förkylning, Louise var inte helt bra hon heller och Jennifer var smittad av mig.

Med andra ord var det ett skadeskjutet lag som under torsdagseftermiddagen begav sig uppåt mot huvudstaden.

Väl framme blev det lite stressigt och vi hann knappt med någon uppvärmning alls innan första matchen gick av stapeln. Det märktes också på planen. Vi var inte riktigt där och fick en katastrofal start. Det stod 1-9 i halvtid eller liknande, efter att vi släppt in de tre första skotten vi fick på oss.

Till slut slutade det med game, 2-12. En mycket olycklig match där vi inte alls kom upp i normal standard. Mycket misstag, såväl individuella som kommunikativa. Exempelvis tog första skottet i matchen på mina ben. Bollen låg lös, men jag trodde att Jennifer, som spelade center, hade bollen. det hade hon inte och den rullade i mål.

Nästa match var mot IFAS, med bl.a. landslagstjejerna Josefine Hjälmestål och Anna Dahlberg.

Här klev jag in som center och tyckte det kändes relativt bra.
Jag har aldrig spelat center tidigare i matchsammanhang, men har provat på det litegrann på träningarna under de senaste månaderna.

Trots att det kändes relativt bra stod det 1-5 i halvtid och i andra rann det iväg ytterligare och slutade återigen med game, 1-11.

Jag tycker dock inte alls resultatet speglade matchen, för det kändes trots allt helt okej. Långt ifrån på topp, men inte så illa som resultatet antydde.

Det var bara att bita ihop, släppa den matchen och komma igen inför kvällens sista match, mot Hammarby, som kvällen till ära hade tagit in den gamla landslagsspelaren Boris Samuelsson.

Jag spelade återigen center och tyckte även här att det gick relativt bra.
Dock stod det även här 1-5 i halvtid och liksom föregående match rann det iväg i andra halvlek och slutade även här med game, 1-11.

Det var fortsatt väldigt mycket individuella misstag och det avgörande målet fram till 11-1 var en riktig tavla. Bollen tog på Albin, som var högerback, och studsade fram på mig i mitten. Jag vände mig blixtsnabbt om och fick tag i bollen, samtidigt som både Albin och Jennifer gjorde detsamma. Jag gav bollen till Jennifer och återvände till min centerposition. Jennifer sköt, men hade inte koll på att hon var så långt till höger som hon var. Hon sköt bollen rakt på mig, fick tag i den igen och rullade iväg den. Tyvärr för löst, så löst att det blev short ball, d.v.s. att den inte ens nådde fram till motståndarna på andra sidan. Det innebär straff, en straff som vi släppte in och matchen var över. Som sagt, en riktig tavla och mycket bristande kommunikation, både från mig och Jennifer. Sådant ska inte hända.

Vi återvände hemåt med det sämsta resultatet någonsin från Stockholmsserien, 0 poäng, -30 i målskillnad och game i varje match.

Som jag skrev ovan tycker jag dock inte resultaten speglade matcherna. Visst, det var mycket individuella misstag, mycket slarv, dålig kommunikation etc. men det kändes ändå inte så illa som det ser ut på pappret. Det viktiga var hursomhelst att det inte var då vi skulle vara som bäst, det var i Malmö, drygt en vecka senare.

Innan dess väntade dock ett landslagsläger för min och Albins del. Det var i princip bara hem och vända, för redan dagen efter att vi hade varit uppe i Stockholm återvände vi dit, nu som sagt med landslaget.

Alla tio spelare var på plats under helgen, som bjöd på mycket matchspel.
Delvis berodde det nog på de jag spelade med, men jag kände även att mitt eget spel var mycket bättre än under torsdagen. Försvaret var stundtals ganska bra och jag fick till några riktigt bra skott. Tror jag slutade på sex mål under dagen. Tyvärr släppte jag även några billiga mål förbi mig, särskilt på tvåor, när jag spelade högerback. Ni som läser detta, som troligen inte är insatta i goalball, vet antagligen inte alls vad jag pratar om, men ni får stå ut.

Helgens prestation tycker jag dock tillskrivs Albin, som fick göra ett inhopp i en match där toppsexan i landslaget spelade, men där Stefan skadade sig. Albin gjorde det riktigt bra, spelade nästan hela matchen och släppte inte alls många mål förbi sig. Med tanke på motståndet är det riktigt, riktigt bra. Starkt jobbat!

Efter helgen väntade en dags vila, innan det återigen var dags för tre gympass, de första på över en vecka, eftersom jag var sjuk veckan innan. Gympassen kändes bra, även om jag hade lite svårt att få upp pulsen på det sista intervallpasset, efter ett intervallpass och ett styrkepass med mycket ben de två föregående dagarna. Det slutade i alla fall ganska bra, med en toppnotering på 168 slag/min. Inte jättebra, men helt okej.

Sedan var det då dags för den stora tävlingen. Malmö open 2012. En tävling där det i år fanns tio anmälda breddlag fördelade i två poler. Vi spelade i pol A, där vi mötte Brukarhuset och IFAS, vilka vi hade mött då under torsdagen i Stockholmsserien, FIFH Griffins och Atletica/Lavia, som vi inte hade en aning om vilka det var på förhand, men som visade sig vara ett danskt lag.

Vi åkte, precis som förra året, när det var snöstorm, ner under fredagen, ca 4,5h i minibuss, varefter vi installerade oss på hotellet och åt, varefter det var dags att sova.

05:33 ringde nämligen klockan dagen efter. Vi spelade vår första match 8:00, vilket innebar att vi var tvungna att gå upp så tidigt. Tyvärr hade jag varit vaken lite under natten och var således inte jättepigg, men tyckte ändå det kändes ganska bra innan vår första match, vilken spelades mot Brukarhuset.

Här öppnade vi betydligt bättre än i Stockholmsserien och ledde faktiskt matchen, när Jennifer totalt stod för fyra mål.
Tyvärr var det fortfarande en hel del misstag, främst individuella tycker jag, som gjorde att Brukarhuset enkelt kunde vinna med 13-4.

Lite energi i form av bananer och drickyoghurt intogs innan vår nästa match skulle starta, mot IFAS Power, samma lag som vi mötte i Stockholmsserien.

Här tycker jag vi gjorde en betydligt bättre match och Jakob gjorde ett riktigt bra jobb där på högerkanten, när han hoppade in några minuter i andra halvlek. Tyvärr var det återigen lite mycket individuella misstag, vilka ledde till att IFAS kunde vinna med 8-2. Jag tycker dock inte resultatet speglar matchen, tycker vi gjorde en riktigt bra insats, men tyvärr är det som sagt lite mycket misstag, som vi senare inte kan ta igen, eftersom vår offensiv i dagsläget är för svag.

Dagens sista match spelades mot danskarna i Atletica/lavia. Det vi hade sett av dem tidigare under dagen imponerade inte och här hade vi en riktigt bra chans att vinna. Det hade vi så klart i de andra matcherna också, men de här skulle vi bara ta.

Det stod länge 0-0, men så lyckades vi dra på oss en straff för 10 seconds. Atletica utnytjade den på bästa sätt och tog ledningen med 1-0.
Jag lyckades dock kvitera till 1-1, ett av mina få mål i turneringen, bara 3st, varav två i denna matchen, det andra senare på sttraff.

När den sttraffen kom ledde dock Atletica redan med 6-1, efter en dipp i andra halvlek.
Vi hämtade igen till 3-6, men närmre än så kom vi inte och inkasserade ännu en förlust.

Jag tyckte det kändes som dagens sämsta match, kanske delvis för att vi på förhand bara skulle ta dem. Många av de andra lagen har någon/några som skjuter riktigt bra, men inte Atletica. Tycker inte deras offensiv imponerar och det känns som det var individuella misstag som fällde oss, igen. Naturligtvis ska man inte bara skylla på det, men en stor del av det hela berodde på det, enligt mig.

Under kvällen blev det mat och Gladiatorerna, varefter det blev tidig sänggång, för dagen efter ringde klockan återigen 05:33. Vi var det enda laget av alla deltagande lag som hade match kl 8 båda dagarna...

Det var dock bara att bita i det sura äpplet och tagga till. Faktum var att jag kände mig ganska pigg redan när jag vaknade, innan klockan ringde, redan vid 04:00.

Motståndarna var FIFH Griffins, vilka bestod av Dzenan, David, Robin och Steve. Med andra ord var det lite prestige bakom det hela, eftersom att både David och Dzenan är med i landslaget, precis som jag och Albin.

vi öppnade matchen bra och tog även här ledningen med 1-0. FIFH kunde dock vända och skaffa sig en ledning med 4-1 i halvtid.
I andra halvlek spelade vi ganska jämnt, men återigen är vår offemsiv för svag och vi orkar inte ta igen det vi tappar på främst individuella misstag. I den här matchen var det främst Jakobs tavla, ett självmål, när han skulle skjuta och tappade bollen bakom sig, och en boll som tog på Jennifer, som jag trodde att hon hade, men som hon inte hade. Hon trodde nog att jag hade den, vilket jag inte hade. Bollen var lös och både hon, jag och Albin kastade oss efter den, men icke. Det blev mål. 3-7 slutade matchen och därmed var årets upplaga av Malmö open över för vår del.

Vi slutade på en 9:E plats av 10, med bättre målskillnad än BSU, ett annat danskt lag, som slutade sist i andra polen. Dock gjorde vi minst mål av alla, 12st, mot BSU:s 13. Vår målskillnad skrevs till 12-34 (-22). Det att jämföra med förra året, då vi slutade på 15-39 (-24). Då hade vi Claudio i laget, som gjorde majoriteten av våra mål. Vi gjorde då en riktigt bra match mot Goalball UK2, Englands damlandslag, som även var på plats i år, som slutade 2-2. Vi var också på väg att göra en fin insats mot IFAS, som var det enda laget av de vi mötte förra året som vi också mötte i år, när vi ledde med 3-0 ett tag, men där de lyckades vända till 4-3 i halvtid. Mot slutet av andra halvlek gick allt utför. Allt bara rasade ihop som ett korthus p.g.a. div. olika händelser och faktorer, läs inlägget här, och IFAS kunde då vinna med 8-4, mot 8-2 i år. Något sämre i år alltså. Totalt var ändå försvaret bättre i år, även om vi förra året spelade fem matcher, mot årets fyra. Gör man därför om årets matcher till fem hamnar målen framåt på samma siffra, 15, medan det bakåt faktiskt är något sämre, 42,5.

Tittar man ännu längre tillbaka, på 2010, hamnar målskillnaden på 9-41 (-30) på fyra matcher. Där gjorde vi en bra match, mot Greek women, som slutade 2-5. Annars var det inga vidare resultat. IFAS, som vi mötte även där, gamade oss då med 14-4, vi blev gamade i första halvlek mot FIFH Crocodiles med 13-3 och var nära game mot BSU, som då vann med 9-0. BSU, som vi bekant placerade oss före i år.

Slutligen har vi 2009, då målskillnaden hamnade på 10-43 (-33). Ställer man upp det ser det alltså ut såhär:
2012 - 12-34 (-22)
2011 - 15-39 (-24)
2010 - 9-41 (-32)
2009 - 10-43 (-33)

Vi ser alltså att vi har gått framåt ganska mycket om man jämför med 2009 och 2010, men det skiljer sig inte alls mycket sedan förra året. Offensivt har vi inte blivit mycket farligare, så där är det bara att kämpa vidare. Dock tycker jag ni ska klicka er in på följande länkar, för där kan ni nämligen se två av våra matcher! Bildkvaliteten är tydligen ingen höjdare, men ljudet är bra. Hela matchen mot Atletica/Lavia, slutresultat 3-6 och sista minuterna av matchen mot FIFH Griffins, slutresultat 3-7. In och kolla! Jag bjuder också på Elitfinalen, här mellan FIFH Mighty ducks och Finmix.

I övrigt, förutom allt farande med tävlingar, läger och turneringar, känns det som att jag är väldigt lite hemma. De senaste två veckorna har jag sovit sex nätter hos älsklingen, men det gör absolut ingenting. Det är så underbart fint och mysigt, varje liten sekund tillsammans med den tjejen är helt obeskrivligt så underbar. Så det gör absolut ingenting, för det finns inget i hela världen som slår känslan av att ligga tätt, tätt intill den man älskar över allt annat i hela världen, det är helt otroligt. Kommer sakna henne galet mycket nu när hon åker till Italien för att åka skidor en vecka. Jag hade mer än gärna åkt med, men det var lite sent påtänkt, tyvärr.

Vi är numera också Pasatägare kan nämnas. För första gången i mitt liv äger vi inte en Volvo. Det har varit Volvo enda sedan jag var liten. Då var det en ljusgrön 245:a, som följdes av en vit 745:a med röd klädsel, en mörkgrön 940 och så bilen jag hade tjatat om sedan jag var liten, "en Volvo med lysena enda upp". En Vit V70 med andra ord, som följdes upp av den numera krockade blå V70:n, men av nyare modell än den gamla vita. Det är andra bilen i mitt liv som inte är kombi, men den går bra och mamma och pappa behöver snart inte så stor bil när alla vi barn flyger ut, mer eller mindre snart.

Hockeyn går även den vidare och nu är det upploppet av serierna. sex matcher återstår i Allsvenskan, förutom för Leksand och Oskarshamn, som har en match mindre spelad. De blåvita har skaffat sig ett finfint läge, genom bl.a. Gurkkross när man slog Västerås hemma i Tegera arena med 8-3! Det stod 3-3 inför sista perioden. Då fullkomligt körde man över seriefyran, som inte hade någonting att sätta emot. 6-0 mot Malmö är inte heller dumt. Malmö, som dock har kommit igång nu på slutet och faktiskt är uppe på sjätte plats, efter 3-1 hemma mot Troja igår. Plötsligt är det SSK som är nere på sjunde plats och bara en enda poäng från att halka utanför playoff, d.v.s. om Oskarshamn vinner sin restmatch är man utanför playoff. De som satt så säkra för bara några omgångar sedan, men här svänger det snabbt och igår blev det förlust med 1-0 nere i Tingsryd. Det kan nog hinna svänga både en och två gånger till innan detta är avgjort. Det är detta man längtar efter hela säsongen, så spännande!

I Elitserien drar det också ihop sig. Just nu är Djurgården på kvalserieplats, efter ännu en förlust ikväll, 1-4 hemma mot AIK, inför drygt 10 000 åskådare. Ruskigt dåligt spelade man och spelar man så får man det jobbigt. Man har dock fortfarande en poäng upp till LHC över sträcket. Tänk om LHC åkte ner i kvalserien, vilken skräll. Tänk dessutom LHC - Leksand i ett fullsatt Cloetta center i en kvalserie, där Leksand dessutom tar med sig alla tre poängen. Vilken känsla!

Läs mer hockey på hockeybloggen, som vanligt.

Måste ju också berätta om mitt svåra val förra veckan. Jag satt och kollade lägenheter, vilket inte är allt för ovanligt. Så hittade jag en etta i Mjölby på Blocket. 50 000 och sedan 1900kr/mån, 39kvm, nyrenoverat badrum, kök från 2004 och balkong. Perfekt ju. Problemet var bara, Mjölby. Jag vet inte om jag vill bo där. Bättre pris får jag knappast och den här var dessutom ganska stor och verkar jättefin. Syftet med att flytta är ju dock att jag ska tjäna in så mycket tid som möjligt jämt mot nu, samt starta ett eget liv, så klart. Flyttar jag till Mjölby blir det ju likväl färdtjänst/tåg till Linköping varje dag, precis som nu. Det jag tjänar in är tiden mellan Mjölby och Skänninge. Åker jag tåg kan jag dessutom tjäna in ganska bra med tid, eftersom det bara tar 20 minuter med pendeln in till stan.

Frågan är dock, har jag råd? Det går som sagt inte att få så mycket billigare månadshyra, åtminstone inte för något så fint, men sedan tillkommer el, bredband, mat, månadskort osv. varje månad, så det blir en del pengar ändå och med min skrala inkomst blir det tyvärr knapert.

Jag räknade dock ut att, om man jämför med en sådan etta jag var och kollade på i Hejdegården tidigare i höstas, med en hyra på 3200kr/mån, 30kvm, har jag tjänat in den här i Mjölby om jag bor där i drygt tre år. Det skulle jag mycket väl kunna göra, + att den här i Mjölby verkar bra mycket finare och fräschare än den i Hejdegården. Visar det sig sedan att jag trivs där i Mjölby har jag ju en kanonhyra och ett fint boende, + att jag vid det laget lär ha tillräckligt med poäng hos Stångåstaden för att kunna vara med och slåss om de ettor och tvåor inne i Linköping jag verkligen vill ha. Alternativet är att bo hemma tre år till och sedan flytta direkt till Linköping. Då skulle jag tjäna massvis av pengar, men å andra sidan känns det inte så lockande att bo hemma tre år till...

Vi är nu också inne i delkurs 4 i Handikappvetenskapen. Examinationen för delkurs 3 hölls faktiskt idag och det gick bra. Examinationsuppgiften bestod i att man skulle läsa och granska en handikappvetenskaplig avhandling, vilka som bekant inte är så korta. Ca 214 sidor i Word var min och vi hade två veckor på oss.
Det gick dock bra och vid campusträffen idag skulle vi opponera på någon annans referat av deras lästa avhandling, som var det vi skulle skriva. Det gick bra och kursen avslutades med en föreläsning av Markus, som föreläste genom Bliss, tror jag han använde, med dator och tal. En riktigt bra föreläsning med mycket humor var det. En betydligt sämre föreläsning blev det däremot under eftermiddagen, då vi startade upp den här nya delkursen, delkurs 4, funktionshinder ur ett biologiskt perspektiv. Jag känner inte riktigt att det är min grej och jag tror kursen kommer bli ganska seg. Föreläsningen handlade hursomhelst om hjärnan och dess uppbyggnad, olika delar och funktioner etc. Ca tre timmar tog det och efter det var jag skapligt seg i huvudet. Kanske var det därför jag lyckades glömma min ryggsäck där i salen, med alla träningsgrejer från igår i. Inte alls bra. Jag ska maila eller ringa till dem imorgon och se om någon vänlig själ har lämnat in den och inte snott den med allt dess innehåll...

P.g.a. Whitney Houston's tragiska bortgång i söndags avslutar vi därför med dagens låt, eller dagens låtar. Min absoluta favoritlåt av Whitneys alla fina låtar, en av de finaste låtarna som någonsin gjorts, jag pratar så klart om I will always love you. Vi kör också lite Flogging Mollys, för att kontrastera riktigt rejält, här med Devils dancefloor.

Mina uppehåll fortsätter och precis som jag förutspådde i förra inlägget blev det det sista inlägget för 2011. Med andra ord har ett nytt år tagit sin början, om nu någon hade missat det. En summering av 2011 tar vi dock inte nu, utan det får bli vid ett senare tillfälle. Jag kan i alla fall säga så mycket som att det var ett väldigt händelserikt år, precis som 2010, som började becksvart, men som avslutades på bästa möjliga sätt, mer om det längre ner. Det blev fyra kryssningar till Tallinn tillsammans med Jocke under de fyra första månaderna av året, det blev skidresa till Idre i slutet av mars, lyxkryssning med Royal Caribien och Vision of the seas under sommaren, efter två veckor nere i Kungsbacka med Albin och Louise, några dagar i Smögen hos syster och några härliga dagar i stugan. Med andra ord var det en kanonsommar enligt mig. Hösten blev betydligt lugnare, men inte desto sämre. Känslorna blommade och efter ett känslomässigt kaos mellan det gamla och det nya släppte jag taget och gick vidare, mot det nya, mot kärleken, mot det bästa i mitt liv. Varje helg sedan slutet av september har tillbringats tillsammans med världens finaste och mest underbara tjej och varje sekund är precis lika underbart fantastisk.

Det är väl i stora drag hur mitt 2011 såg ut. Vi får se om det kommer någon mer detaljerad redogörelse framöver, men nu tänkte jag fokusera på de sista veckorna av år 2011 och de första veckorna av 2012. So, here we go!

Dagarna efter landslagslägret i december, som jag nyligen var hemkommen från i förra inlägget, bestod av träning, som vanligt. Sista träningen med laget innan jul blev också ett faktum, en träning där vi faktiskt var riktigt mycket folk på plats. Med andra ord blev det mycket matchspel den träningen och mitt fina spel från helgen höll i sig tyckte jag.

Därefter väntade tre veckors julledighet på lagnivå, dock inte individuellt. Jag försökte hålla igång så mycket som möjligt även under jul och nyår, men det blev inte riktigt som vanligt. Ett styrkepass och två intervallpass i julveckan, ett av vardera i mellandagarna och så återigen ett styrkepass och två intervallpass efter nyår, innan det återigen var dags för landslagsläger, det första för 2012.

Innan dess hade det dock både varit jul och nyår. Trots den uteblivna snön blev det en jättefin och bra jul. Dagarna innan jul hade dock lite snö fallit från himlen, men lagom till julafton smälte den bort igen.

Så det blev en grön jul, som, även i år, tillbringades hos mormor med släkten på mammas sida. De skulle dock äta julmat med andra hälften av deras släkt i år, så det blev lite omändringar mot tidigare år. Julmaten och risgrynsgröten kastades om, vilket alltså innebar att det blev risgrynsgröt till lunch och så julmat på kvällen. Kusinerna, moster och morbror fick alltså julmat två gånger den dagen, eftersom att de åt det tidigare under dagen också.

Det blev hursomhelst en trevlig tillställning med mycket mat, som jag dock inte är något större fan av, även fast jag i år faktiskt inte bara åt köttbullar och prinskorv. Det blev lite räkomelett och rökt lax också. Det senare var något hemskt för några år sedan, men nu är det faktiskt ganska gott.

Julklappar fick jag mer än jag fått på flera år. Det var bl.a. två glasburkar, en slickepott, smörknivar, två potatisskalare, en gjutgärnspanna, träningsshorts och T-shirt, gymhandskar, ett duntäcke, trisslotter och godis. Det senare äter jag knappt längre och min godishörna var i princip helt tom innan jul, men nu har jag godis så det räcker ett bra tag framöver kan jag lova. Av älsklingen fick jag en ask chokladhjärtan och en jättemysig varm och tjock filt. Hon fick värmehjärtan och Slippies av mig, så nu ska hon definitivt inte frysa mer, min finaste skatt.

Juldagen tillbringades för andra året i rad hos kusinerna på pappas sida och det bjöds traditionsenligt på kalkon, sås och potatis, varefter det blev fika och julklappsspelet. Här körde vi den lite snällare varianten. Man slår två tärningar och får man lika får man ta ett paket ur högen. Sedan är man inte med mer innan alla har fått varsitt paket. Då öppnas dem och så börjar själva spelet. Får man två lika byter man med någon annan, så att alla hela tiden har någonting. Hos mormor kör vi den lite elakare varianten. När man får två lika tar man ett paket, men man fortsätter att vara med. När öppningen sker kan således någon ha sex paket och någon inget. Därefter börjar själva spelet och även här ska man ha två lika, men här byter man inte, här tar man. Det innebär att någon kan sluta med sex paket och någon utan något alls.

Hos mormor fick jag hursomhelst en skärbräda, en duschcreme och några flaskor cider som det blev världens rusch efter. Tyvärr var de inte ens goda. Hos kusinerna fick jag en påse Fudge från Liseberg, vilka det också var världens rusch efter. Tyvärr tyckte jag inte om dem heller visade det sig. Ändå tog jag dem från min faster, som visste att de var supergoda. There's an evil in me ;)

Senare på kvällen hämtade hjärtat och hennes familj upp mig på vägen hem, för de hade också varit i Skänninge under dagen. Det var början på två härliga veckor tillsammans, åh så underbart. Mys, mys, mys, lite mellandagsrea, träning och ännu mer mys sammanfattar de veckorna ganska bra. Under rean köpte jag nya träningsskor och ett par jeans. Vi hann in på JC precis innan de stängde. Jag hittade ett par jeans jag gillade, men de var för långa. Tyvärr hann vi inte leta upp någon annan storlek, så vi fick återvända dagen efter. Då visade det sig att de jeansen inte var så bra ändå, men till slut hittade jag ett par bra. När jag köpte skorna hittade jag exakt likadana som jag hade innan de här, blå Adidas Special. Jag pratade dock med en expedit och han sa att de var förhållandevis hårda. Eftersom jag har och har haft problem med benhinnor etc. behöver jag ha lite snällare skor så att säga. Jag fick prova ett par Acics som var riktigt sköna, så de fick det bli. Är skorna bra är de värda 1200kr.

Nyår blev även det en mysig och lugn historia hemma hos världens finaste, tillsammans med henne och hennes föräldrar. Det bjöds på trerätters middag och kortspelande. En riktigt fin och trevlig kväll.

Det nya årets första dag åkte vi hem hit, för att sedan åka tillbaka till henne dagen efter. Där stannade vi ytterligare två dagar, innan vi återigen åkte hem hit och såg Småkronorna ta hem guldet till Sverige i en riktig rysare! 0-0 efter full tid, i en VM-final. Total dominans av svenskarna i två perioder, men Makarov stod i vägen. Så går ryssarna in i sista perioden och tar över tillställningen totalt. Kosnetzovs chans där med 32 sekunder kvar var inte att leka med, men Johan Gustafsson var kung i mål och läste spelet så snyggt. I förlängningen tog Sverige över igen och efter drygt halva perioden kunde Mika Zibanejad komma fri med Makarov och slå upp pucken i nättaket. Seger för Sverige med 1-0 och det andra J-VM-guldet någonsin var bärgat! 1981 och 2012! Det är stort! Läs mer om matchen och övrig hockey på hockeybloggen.

Serierna går ju vidare och det närmar sig upploppet nu. Man sa att Elitserien var spännande förra säsongen, men i år är det ta mig tusan ännu jämnare. Det är sju poäng från 4:an till 11:an i tabellen, från kvalserieplats till hemmafördel i slutspel. Frölunda, HV, Växjö, AIK, Modo, Färjestad, LHC och Djurgården är det som är inblandade där. Modo och LHC har i dagsläget två matcher mer spelade än både Färjestad och Djurgården. Vinner man dessa seglar Färjestad upp på 4:E plats och Djurgården till 6:e. Det är dock bara en match mindre spelad än Växjö, AIK och Modo, men vinner man den matchen går Färjestad ändå upp på 6:e plats och petar ner Modo under sträcket. Vinner Djurgården är LHC på kvalserieplats igen och det vore ju inte helt fel. Leksand har just nu nämligen ett litet grepp om den sista direktplatsen i Allsvenskan, vilket i sådant fall skulle innebära kvalseriehockey i Cloetta center, LHC - Leksand!

Man är just nu fyra poäng före Västerås på 4:e plats. Västerås som tyvärr slog serieledande Örebro igår, efter en stark vändning i sista perioden. Leksand möter just Örebro imorgon. Vinner man den är man bara en poäng bakom Bofors, eller Bofors Karlskoga, som man numera heter, som har tappat rejält i form. 0-4 mot Södertälje senast i fredags. SSK, som å andra sidan är på väg upp i form. Man har sett ruskigt starka ut nu på slutet och jag tror absolut att de blir att räkna med. Det är Oskarshamn, SSK, Rögle, Mora, Malmö och kanske också Troja som gör upp om de där tre playoffplatserna. Jag tror att SSK ligger riktigt bra till. Rögle har dalat lite i form på senaste, men man har ändå chansen. Malmö är just nu utanför playoff, vilket är en praktflopp med det laget. ÄN finns dock chans att ta en playoffplats, för det är riktigt jämnt även där. Det är 8 poäng från Oskarshamn på 5:e plats till Troja på 10:e. Spännande!

Efter de två underbara veckorna tillsammans med mitt hjärta väntade som sagt årets första landslagsläger. Det hölls, precis som det i december, i Stockholm och Gubbängshallen.

Under lördagen var det dock först mediaträning. Mats, som höll i mediaföreläsningen under campen i november, skulle leda oss genom det hela. jag var aningen nervös innan, men det gick faktiskt riktigt bra. Man fick ett senarium som man skulle sätta sig in i. Jag var med i den lokala TV4-sändningen, ungefär i nutid och intervjuades lite om London. De andra två senariumen var att vi hade förlorat första matchen i London och att finnar hade dopat sig.

Man fick några minuter att snacka ihop sig i gruppen, vi var ca 3-4 i varje grupp, och sedan togs man upp en och en, ställdes framför en kamera och blev intervjuad inför hela gruppen. Därefter tittade man på sitt framträdande, fick ge egna synpunkter på det och dessutom få feedback av de andra på vad som var bra och vad som var mindre bra, vad man bör och vad man kanske inte bör säga till en journalist.

En kul förmiddag och under eftermiddagen blev det matchspel. Det var första gången jag spelade sedan avslutningen med laget innan jul och det kändes. Tyckte inte alls jag fick till det, släppte massa billiga mål och fick inte till varken defensiv eller offensiv.

Nej, det var ingen vidare dag. Söndagen gick lite bättre, men inte heller där tycker jag att jag kom upp i någon högre nivå. Träningsveckan efter lägret var dessutom riktigt, riktigt tung. Inte bara energimässigt, utan jag började dessutom känna lite i benen igen, efter att jag kört några löpintervaller under ett intervallpass. Jag har ju, sedan i november, gått på löpintervallerna försiktigt igen och hittills har det gått bra, men där sa benen stopp.

Därför höll jag mig ifrån löpning hela förra veckan, t.o.m. under uppvärmningen till styrkepassen blev det cykel då. Förra veckans pass gick annars riktigt, riktigt bra. Snacka om en brant formkurva där. Veckan innan var jättetung och jobbig, men förra veckan var riktigt bra. Hoppas nu bara jag kan hålla den här formen, eller kanske t.o.m. peaka den ännu lite mer till Malmö open om drygt två veckor.

När det gäller studierna är vi nu inne på uppgift 3 i delkurs 3, som jag skrev att vi precis hade börjat med i senaste inlägget. Mycket riktigt kände jag mig själv rätt när det gällde uppgifterna. Jag tog inte tag i dem förrän sista veckan, alltså veckan efter landslagslägret, men både den och uppgift 2 gick riktigt bra tycker jag, även om det var en del att läsa. Texterna blev bra och jag är nöjd med dem. Uppgift 3 är nu en gruppuppgift och sedan är det examinationen, som jag dock börjar bli lite orolig för. Vi ska välja en avhandling som vi ska läsa och granska. Vi som inte valde där och då under senaste campusträffen skulle maila läraren. Jag har mailat två gånger, men inte fått något svar, så jag vet inte. Får se hur det blir med den saken. Efter den är det hursomhelst bara två delkurser kvar innan kursen är slut...

Hemsidan har jag också haft problem med på senaste. Verktyget för redigering har försvunnit för mig. Det gör att jag inte kan göra något alls med hemsidan. Det tycks dock vara en grafisk grej eller liknande, för enligt en mer ansvarig på LHIF ser det ut som det alltid har gjort. Alltså borde det vara en grafisk ändring eller någon ändring i kodningen som Jaws inte gillar. Hursomhelst fick jag för mig att testa om det möjligen kunde fungera bättre med en annan skärmläsare i fredags. Så jag laddade ner Chrome, men den fungerade inte alls med Jaws. Man var tvungen att ha Jawsversion 12 eller senare för att det skulle funka. Så då testade jag Firefox istället, men där kom jag inte ens åt logga in-knappen på hemsidan. Så då blev det slutligen IE8 jag testade, men den ville inte heller fungera med Jaws 8. Så jag återställde datorn igen, men då ville inte IE starta alls. Med andra ord hade jag ingen browser. Då satte jag mig vid familjens oerhört sega och dåliga dator för att försöka tanka ner en exe-fil till IE7 som jag senare skulle installera på min dator, men icke. Jag hittade filen, men datorn vägrade att sammarbeta och ville inte tanka ner den. Så syster fick hjälpa mig, men hon tankade först ner fel version, version 9, som inte fungerar till Windows XP. Till slut blev det i alla fall rätt, efter ca sex timmars arbete för egentligen ingenting...

Jag kommer dock fortfarande inte åt redigeraren, så jag har mailat Idrottonline, där hemsidan ligger, så får vi se vad de säger...

En sista grej som har hänt är en mindre kul historia. Vi har krockat. Bilen är bara skrot. Mamma ringde när jag hade kommit hem från landslagslägret och var på väg till älsklingen och lät som att någon hade dött. Då förbereder man sig automatiskt på det värsta och när hon sedan sa att de hade krockat trodde jag det värsta där ett tag, men de måste ha haft väldigt tur, för ingen skadade sig. Det var mamma, mormor, Emma och moster som var på väg hem från stugan. I en kurva mötte de en folkvagnsbuss, som kom över i deras fil och träffade dem i sidan. Tur i oturen var att mamma inte körde så fort och att de inte låg närmre kanten. För utanför vägen är det en slänt, så då hade de troligen rullat ner för den...

Klart man blir chockad när man får höra något sådant, men som sagt så hade de väldigt tur ändå, precis som när jag ramlade ner från garagetaket och "bara" bröt armen. Det kunde gått betydligt värre.

Vi kan ju inte avsluta inlägget i moll, så vi drar mammas 50-årsfest också. Det blev en riktigt bra och lyckad tillställning med mycket folk, jag kände verkligen inte alla, mycket god mat och dans. Ja, faktiskt, jag dansade! Faktum är att det var jag, älskling, Albin och Louise som fick igång alla övriga att börja dansa. De första låtarna var det riktigt dött på dansgolvet, men så gick vi upp där och började hoppa runt. Så kom Emma och lite annat folk och joinade och när vi gick ner från golvet hade ett gäng börjat dansa. Senare blev det också några tryckare. Jättefint, så klart.

En mycket bra och lyckad kväll som avslutades runt 03:30. Dagen efter var jag riktigt trött och lade mig redan 19:39. Så tidigt vet jag inte när jag la mig senast. Dock somnade jag inte direkt, men ändå.

Hoppas ni alla hade en bra jul och nyår och att ni har fått en bra start på året!

Vi avslutar här med J-VM-finalen, så klart! Titta efter drygt 3 minuter, där kommer Zibanejads avgörande och lyssna bara på Chris och Mickes glädjereaktion där, det är helt magiskt! Vi slänger också in en låt, lite mer Hands up, denna är riktigt bra!

Då var det nästan en månad sedan jag skrev, ytterligare en gång. Intervallet där håller sig ganska exakt. Först mellan 19:e oktober och 17:e november och nu mellan 17:e november och 14:e december.

Vad har då hänt sedan senast?
Ja, framför allt, en hel del i träningens tecken. Till att börja med var det en s.k. Paralympic pre-camp i Stockholm för några veckor sedan, på hotell Scandic Ariadne. Det är alltså en camp, ett läger, för alla som är nominerade till London nästa sommar, såväl ledare som aktiva.

Vi var ungefär 140 personer allt som allt under helgen, med representanter från bl.a. goalball, friidrott, simning, judo, rullstolsrugby och bordtennis. Helgen var fullmatad med div. olika föreläsningar om doping, kost och hälsa, mediabemötande, idrottspsykologi m.m. Med andra ord, en riktigt givande och bra helg, som utöver alla föreläsningar bjöd på fotografering för både framtida akreditering och för Sveriges största bildbyrå, Scanpix, genomgång av hälsodeklaration och utprovande av klädkolektioner inför London. Denna kolektion innehåller allt från slimmade tighta löparbyxor, träningsskor, T-shirt och linne, till fleesetröja, hood, träningsoverall, podiumdress, shorts, skor, kavaj, långärmad och kortärmad skjorta, ja, allt man ens kan tänka sig.

När det gäller föreläsningarna så måste jag säga att de flesta gav bra med information och tänkvärda bitar. Att medveten doping kanske inte är så vanligt inom just handikappidrott är kanske ingen nyhet, men att det farliga är s.k. omedveten doping, alltså preparat man stoppar i sig utan att veta om det. Som aktiv har man fullt ansvar för vad man stoppar i sig och därför är det av yttersta vikt att man håller koll på det, särskilt när det gäller proteinpulver, bars och andra träningsrelaterade produkter. Det kan finnas otillåtna preparat i vissa av dem. Ibland står det på förpackningen vad produkten innehåller, ibland inte ens det. Ändå har du som aktiv fullt ansvar. Så det allra bästa är att helt hålla sig ifrån alla dessa pulver, drycker m.m. som sägs binda aminosyror och annat. För faktum är att man egentligen inte behöver dem. Håller man en bra och näringsrik kost räcker det mer än väl för att binda dessa aminosyror eller vad man nu vill. Dessutom finns det tusentals vitaminer och mineraler i t.ex. en apelsin, inte bara C-vitamin. Med andra ord får man i sig bra mycket mer nyttigheter om man äter en apelsin, än om man stoppar i sig ren C-vitamin.

Idrottspsykologi är en oerhört viktig del av idrotten. Det är något man oftast inte tänker på där hemma i soffan. Där ser man bara prestationen ute på planen, i spåret, i backen, eller var det nu är. Ta Helena Ekholm som exempel. I Vancouver floppade hon totalt, trots att hon påstod sig ha bättre form än någonsin. Vad var det som inte stämde där? Jo, psyket hängde inte med. Det blev alldeles för hög press, från hela svenska folket, från media, från sponsorer m.m. Hon klarade inte av det där och då.

Jag ska inte tala för Helena, men troligtvis låg det till så, enligt vår föreläsare. Vad jag vill säga med detta är alltså att den psykiska biten är minst lika viktig som den fysiska. Har du inte psyket med dig, då spelar det ingen roll hur stark och i form du är fysiskt, det går ändå inte hela vägen, och tvärtom. Dessa båda kompleterar varandra och båda måste finnas där för att du ska nå toppen. Man kliver inte bara in på en arena inför ca 80 000 åskådare, som i La liga, och levererar. För att klara av det är det så oerhört många psykologiska faktorer som spelar in, såväl medvetna som omedvetna, och ju mer medveten man är om dessa faktorer, ju lättare har man att styra över dem. Ännu mer påtagligt blir det kanske vid just ett OS eller Paralympics. Det är kanske inte fullt lika mycket publik på plats, men den psykologiska faktorn ökar ändå, eftersom det är där och då, nu eller aldrig, nu eller om fyra år som gäller. Tänk alla tankar som snurrar och ändå vara tvungen att fokusera till 110% på det man ska göra. Det är oerhört tufft, såväl fysiskt som psykiskt.

När det gäller mediabemötande känner jag att jag har väldigt lång väg att vandra, men det är bara att träna och inte göra som Jesper Blomkvist gjorde i ett klipp vi fick se, försöka överlista reportern, och ett första träningstillfälle för detta blir under nästa landslagsläger i början av januari, då vi ska få praktisk mediaträning.

Landslagsläger ja. Det var det i helgen som var, återigen i Stockholm och Gubbängshallen. Det blev, precis som vanligt, mycket matchspel och jag tycker det gick riktigt bra. Jag fick inte spela så mycket under söndagen, men i lördags fick jag spela betydligt mer och fick återigen massa beröm för mitt försvarsspel. Flera påpekade dessutom att det syns på mig att jag har tränat och blivit lite större. Kul! Det var dessutom första gången jag provade på den nya bollen, som är lite mindre och lite hårdare än den gamla och som kommer användas på Paralympics i London, men även under SM och nu först i Pajulahti games i januari, dit jag dock inte är uttagen. Det gör dock inget, för det är samma helg som mamma ska ha sin 50-årsfest.

Bollen var hursomhelst riktigt bra, enligt mig, och jag tror att de flesta är positiva till den nu, trots all negativitet i början. Får man till tekniken och allt stämmer, då blir skotten riktigt bra!

Utöver allt matchspel hade vi även ett goalballrelaterat beeptest. Det är Peter Björkstrand från FIFH Malmö som har tagit fram det, för länge sedan, men nu var första gången vi testade det i landslaget.
Det går till så att man startar vid ena backlinjen. Man sätter sig i försvarsposition. På given signal slänger man sig, som när man räddar en boll. Man tar sig snabbt upp, tar sig fram till sexmeterslinjen, tillbaka igen och ner i utgångsposition. Man startar på 12 sekunder, vilket är väldigt lång tid. Sedan går det neråt, med ca 5 pip på varje sekundantal. Det ser inte så jobbigt ut, men det är betydligt jobbigare än vad det ser ut som kan jag lova. Jag klarade ner till 6:3 eller liknande, vilket jag tycker är ganska okej. Fatmir och Stefan har dock varit nere på 3, men det är de det. Dit har jag en bit kvar, men jag har gett som förslag till Linda att vi ska införa detta även på våra träningar och stämma av med då och då, för jag tror att det kan sporra en del av oss, + att intervallträningen blir mer konkret, eftersom man har något att sträva efter, att förbättra sig.

Studierna går fortsatt trögt, men nu är vi inne på delkurs 3/5, så det är ju bra. På förra kursen fick jag ju, som jag skrev i förra inlägget, G på den första individuella uppgiften. På uppgift 2 och 3 fick jag VG. Trots de fina resultaten har jag nog max lagt ner 30h på dem tillsammans. Vi har 2 veckor på oss för varje uppgift, vilket alltså ger en arbetsinsats på ca 12,5%. Ändå går det så bra. Så klaga ska man väl inte göra, även om det inte är något vidare kul. Nu ska nästa uppgift inte vara inne förrän 13:e januari, men därefter ska de efterföljande båda uppgifterna, + examinationen, vara klara innan 10:e februari. Så där blir det tight. Det gäller alltså, egentligen, att inte slappa för länge och ta tag i den där första uppgiften, så att den är klar i god tid innan 13:e. Känner jag mig själv rätt kommer det dock inte bli så...

Annars fortsätter det att rulla på. Känns som att veckorna är ganska snarlika numera. Tittar man på de senaste inläggen är det träning, studier och privatliv och det är väl i princip så det ser ut. Bloggen prioriteras fortfarande inte så högt, för privatlivet och kärleken är mycket, mycket viktigare. Varje helg tillbringas hos världens finaste och mest underbara tjej och det är så otroligt sagolikt mysigt att bara vara tillsammans, ligga tätt tillsammans och bara mysa, hålla om varandra, känna den andres värme, dra in dennes doft, känna hjärtat slå, pussas litegrann och bara vara allmännt lycklig. Kärleken är det finaste och mest dyrbara vi har och jag hoppas för allt i världen att jag aldrig förlorar mitt älskade fina hjärta, för då är jag inte längre hel. Allt är så underbart tillsammans med henne, allting känns så mycket lättare och bättre och ingen av oss förstår hur vi tidigare kunde klara oss utan varandra. Vi har känt varandra i flera år, men knappt pratat med varandra, förutom på tävlingar och träningar. Det är smått obegripligt nu, det går liksom inte. Hon är mitt allt och jag vill föralltid vara nära henne, min vackra, fina, underbara ängel. <3

Över till något annat fint, men inte alls på samma sätt som kärleken, nämligen julen. Snart är det jul. Tiden har gått oerhört fort, tycker det var sommar nyss. Jämför man hösten i år med hösten förra året är det som natt och dag. Förra året var allt ett enda mörkt, becksvart kaos av förvirring, ett krossat hjärta och sorg vid den här tidpunkten. Nu är det raka motsatsen. Tillsammans med världens finaste har denna hösten bara flugit förbi. Framtiden är ljus, jag är lycklig och den tjejen har läkt mitt hjärta, på ett sätt som ingen annan någonsin kan göra.

Nu var det dock julen vi skulle prata om. Förra året hade jag inga som helst julkänslor, trots mängder med snö vid den här tidpunkten. I år har jag faktiskt haft julkänslor sedan i mitten av november. Det har fikats med glögg och peppisar, inhandlats julklappar som jag avskyr att slå in, men som jag ändå har lyckats med, efter mycket trassel, julmusiken har dånat fram ur högtalarna och stämningen har varit allmännt julig, bortsett från snön, som alltjämt lyser med sin frånvaro. Risken för en grön jul känns överhängande. det ser mer ut som oktober utanför fönstret, men vad gör det? Klart att det gör lite, man vill ju ha en vit jul, men familj och släkt finns ändå där och det kommer bli en minst lika bra och trevlig jul som vanligt.

Hockeysäsongen har passerat halvvägs och Örebro fortsätter att ånga på. Helt otroligt hur man har fått ihop det laget i år. Man har 16 poäng ner till fjärdeplatsen, där Leksand nu ligger och det tappar man knappast på dessa omgångar som är kvar. Med andra ord kan vi nästan redan nu hälsa Örebro välkomna till kvalserien i vår. Även Bofors har ett gyllene läge. Karlskogagänget, som jag hade tippat runt 12:e plats i tabellen innan serien drog igång. Nu ligger man 2:a och det dessutom ganska klart. Västerås och Leksand har en kamp om den sista direktplatsen, en plats som Leksand kan ta över ikväll, om man slår Tingsryd, som hittills inte har gjort ett enda mål på de blåvita under den här säsongen. Risken för ett bottennapp finns dock, för Leksand har spelat väldigt ojämt på senaste. Först förlust med 4-2 i Sundsvall, vilket blev droppen för högre instanser, som gav NECO, Niklas Eriksson och Christer Olsson, foten. Istället tog ass. tränare, Andreas Appelgren, över som headcoach, med sportchefen, Tommy salo, vid sin sida. Det resulterade först i en stark insats hemma mot serieledande Örebro, som dock ändå kunde vinna med 5-4, en derbyseger över Mora, vilket innebär att Dalarna och Siljan alltjämt är blåvitt, och så ett nytt bottennapp hemma mot Borås, 1-4, och nu senast en skön seger mot just Västerås, i ABB arena. Västerås spelade igår, mot Oskarshamn, och förlorade på nytt, nu med 3-2. Därmed har Leksand en gyllene chans ikväll. Oskarshamn börjar nu dock, återigen, blanda sig i det där. Rögle har fått upp farten rejält, efter en minst sagt knackig inledning, och har seglat upp på 5:e plats i tabellen. Just Oskarshamn är nu 6:a i och med gårdagens seger och Malmö är nu 7:a. I Malmö har man också gjort ledarförändringar. Leif "Strumpan" Strömberg har fått lämna sin post som headcoach, vilken roll nu har övertagits av ass. coach, Ulf Taavola. Det resulterade dock i en förlust med 1-2 mot kvällens motstånd för Leksand, Tingsryd. Malmös säsong har, ännu en gång, floppat. Ännu finns det dock tid att reda ut det. Direktplatserna kanske blir svåra att nå, men man ska aldrig säga aldrig, men i dagsläget ser det tufft ut. En playoffplats ska dock inte vara omöjligt. Det är dock flera klubbar som vill vara med och ta hand om de 4 åtrovärda platserna. Utanför playoff ligger just nu Mora, Södertälje och Troja, så inga lag där över sträcket kan känna sig säkra på sin plats. Detta blir spännande!

Risken finns att det här blir det sista blogginlägget för i år, om blogglusten fortsätter att ligga på den nivå den har gjort under i stort sätt hela hösten, men vi får se. I vilket fall avslutar vi här med lite julmusik från Summercrew, en jullåt från 2007, Julen är här! Detta är Hands up och jag gillar inte att den genren knappt finns längre. Det är inte mycket ny Hands up längre känner jag. Nu är det mest Club/House, eller som jag kallar det, Modern club. Därför tar vi ännu en jullåt med inga mindre än Mange Makers med Jul hos Mange! Faktiskt ganska kul låt. Listen and enjoy, and I wish all of you a merry christmas and a happy new year!

Nu var det ganska exakt en månad sedan jag skrev senast, igen, vilket alltså betyder att bloggen fortfarande inte ligger högst på prioriteringslistan. Faktum är att jobbet med hemsidan, hockeybloggen, studierna, träningen och privatlivet alla prioriteras högre just nu.

Här tänkte jag i alla fall uppdatera er lite om vad som har hänt den senaste tiden. Som alltid spelades årets upplaga av Stockholm games första helgen i november och vi var självklart på plats. Laget bestod denna gång av mig själv, Jennifer, Albin, Louise, Andreas och så vårt lån från Göteborg, Lisa, som dessförinnan hade varit med landslaget i Danmark under EM. Linda och Annika var återigen coacher, precis som i Malmö i våras, men nu med Fatmir, som själv inte spelade i år, eftersom att tävlingen inte fick ihop till någon elitklass, troligen delvis beroende på EM som avgjordes i Danmark veckan innan och som vi kommer till längre ner i detta inlägg. Bristen på elitklass gjorde att både Fatmir, Piotr och Åkerberg fanns med som coacher under helgen för varsitt lag och jag tänkte här ge en lite annorlunda resumé av helgen, en intervju med mig själv, saxad direkt från hemsidan, som jag bekant numera har ansvaret för och där ni bl.a. kan läsa kort om sporten, klicka er vidare till Actic, som är vår sponsor, eller till vår FB-grupp, läsa nyheter om vad som händer och sker och även se ett nytaget lagfoto.

"Årets upplaga av Stockholm international para games resulterade i en fin fjärdeplats och en mycket stabil insats för Sharpshooters.

Hemsidan fick några ord med en nöjd Johan Pettersson efter helgen.
- Vi gör en stabil och säker insats rakt igenom, utom första matchen, där vi är lite rostiga, säger han och fortsätter:
- Det är stundtals lite mycket individuella misstag, men generellt gör vi en stabil insats och det nya zonförsvaret sitter riktigt bra.

Berätta lite om matcherna, hur kändes de?
-  Börjar vi med första matchen mot Brukarhuset så var det väl den ända matchen under helgen vi inte var nöjda med. Kanske inte så konstigt med tanke på att senaste matchen för vår del var under SM i maj och att detta var första matchen vi spelade med Lisa. 11-2 slutar matchen, våra mål av mig och Albin,
det senare på straff.

IFAS?
- En mycket mer stabil insats, där Lisa går in som center och gör det riktigt bra, vilket resulterar i att hon blir kvar där resten av helgen. Vi leder med 3-0, men släpper in dem i matchen och de kan till slut vinna med 7-4. Våra mål av mig själv, Lisa och Albin x2.

Dagens sista match, FIFH Roligans?
- Även detta en jämn historia, där de dock lyckas få övertaget, men där vi kommer tillbaka till 5-5. Oturligt nog släpper vi in 6-5 med minuten kvar att spela, ett skott som tar på mig, studsar på Lisas rygg och bakåt, där vi inte hinner få tag i bollen. En riktigt tung förlust. Våra mål av Albin x2, Lisa
x2, 1 på straff, och Jennifer.

Sista gruppspelsmatchen, mot det andra FIFH-laget, Kangaroos?
- Ett på förhand starkare lag än Roligans, men vi hänger ändå med bra, även om det fortsatt är lite mycket misstag, bl.a. ett självmål av mig, där Lisa ska passa, men passar lite långt fram. Jag får bollen framför mig, men lyckas på något vis få den bakom ena foten och peta till den så den går i mål. Tur i oturen var dock att också Kangaroos gjorde ett självmål, även det på en felriktad passning. Kangaroos kan i alla fall slutligen vinna med 10-5. Våra mål av Lisa x2, Louise och Jennifer.

Fight om plats 3-5 med IFAS och Roligans, först ut de förstnämnda.
- Här borde vi egentligen ha vunnit. Det är en mycket jämn historia, men där vi drar på oss fyra straffar, två för "third time throw", som skulle visa sig bli matchavgörande. IFAS förrvaltar strafftillfällena mycket väl och sätter de alla. Det räcker för att de ska vinna med 5-4. Vi släpper alltså bara ett spelmål, vilket är riktigt starkt mot ett sådant motstånd. Våra mål av Lisa, Jennifer och Albin x2, 1 på straff.

Sista matchen, mot Roligans igen?
- En mycket stabil och bra insats, där vi för matchen hela vägen, hittar luckorna och får äntligen utdelning för vårt slit. Vi vinner med 9-5. Våra mål av Lisa x4, Jennifer x3, Albin och jag själv.

Är det någon match du är särskilt nöjd med?
- Jag tycker som sagt vi gör flera bra matcher, har lite otur i vissa, men segern i sista matchen över FIFH Roligans satt så klart inte helt fel. Riktigt kul att få vinna!

Vad var det som kändes extra bra i den matchen?
- Vi håller ihop försvaret bra matchen igenom, slappnar kanske av lite mot slutet och släpper några billiga mål, men vi har hela tiden kontroll på matchen och det är egentligen aldrig någon fara. Offensivt lyckas vi hitta luckorna och få in hela nio mål, vilket är riktigt bra.

Kan du lyfta fram någon spelare lite extra efter helgens insats?
- Nej, egentligen inte, det är en lagidrott, alla måste bidra för att alla bitar ska passa och det tycker jag att vi gör. Lisa, vårt lån från Göteborg, är ändå drottning i mitten, riktigt stabil och säker. Det är så klart också kul att Louise går in och tar för sig och att Jennifer gör så många mål.

Lite av tjejernas helg alltså?
- På sätt och vis, ja, det är de som sticker ut lite extra, men som sagt, vi är ett lag och där måste alla göra sitt för att allt ska klicka.

Hur ser du på din egen insats under helgen?
- Generellt sätt tycker jag det fungerade riktigt bra. Det är som sagt lite mycket misstag ibland, men jag är nöjd. Speciellt med det defensiva arbetet, som jag tycker var mycket bra. Zonförsvaret, som vi började träna på nu efter sommaren, fungerar riktigt bra, samtidigt som det inte slarvas med varken armar eller ben. Offensivt får jag inte riktigt till det, hittar inte riktigt vinklarna och luckorna, skjuter mycket mitt på.

Hemsidan lämnar en nöjd Johan och konstaterar att laget tycks vara nöjda med fjärdeplatsen från helgen. Nästa stora turnering för laget blir Malmö open, som traditionsenligt spelas andra helgen i februari."

Backar vi bandet ytterligare någon vecka hamnar vi i danska Assens och EM i goalball, där den allra sista europeiska platsen till Paralympics i London nästa år skulle fördelas. Sverige, tillsammans med Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Danmark, slogs om den platsen och det började inte bra för svensk del. Förlust med 12-6 mot Finland, som, tillsammans med Litauen, Belgien och Turkiet, redan var kvalificerade till London, och 7-4 mot Tyskland.

Ingen bra dag alls för svensk del, men andra dagen kom man ut som ett helt nytt lag och slog tillbaka Slovenien med 8-2 och Ungern med 11-9. De resultaten hjälpte oss till en tredjeplats i gruppen, bakom just Finland och Tyskland. Ungern hamnade på femte plats i gruppen och var därmed borta från striden, precis som värdnationen Danmark, som slutade femma i andra gruppen, bakom Litauen, Spanien, Turkiet och Belgien.

Två lag eliminerade alltså. Att vi hamnade trea och inte fyra i gruppen var bra, eftersom att vi då hade fått möta Litauen i kvartsfinal, vilket man helst vill undvika. Den smällen fick nu istället slovenerna ta och planenligt vann Litauen och Slovenien var borta från fighten. Finland slog Belgien, men det var av mindre betydelse.

Så återstod Sverige vs Spanien och Turkiet vs Tyskland. Skulle tyskarna vinna den matchen och vi våran match, då skulle troligtvis bronsmatchen mellan oss blivit avgörande för vem som hade tagit Paralympicsbiljetten. Nu blev det inte så, för Turkiet vann och såg därmed till att vinnaren i matchen Sverige - Spanien inte bara skulle bli klara för semifinal i EM, utan dessutom vara klara för London.

Vi öppnade mycket starkt och ryckte åt oss en 4-1-ledning i halvtid. Vi fortsatte sedan att ösa på fram till 6-2. Då tappade vi komandot litegrann och drog på oss tre raka straffar, vilka spanjorerna förvaltade mycket väl och gick fram till 6-5. Med bara minuten kvar att spela kunde man också kvitera till 7-7. Sudden väntade alltså. Här hemma var jag minst lika nervös och spänd som de på plats i Danmark, men när fatmir, med bara sekunder kvar att spela av suddenperioden, kunde skjuta 8-7 för Sverige, då åkte näven i luften, samtidigt som de trådlösa lurarna flög av huvudet och ner på golvet. Biljetten till Paralympics och London nästa år var säkrad!

Till slut blev det ett EM-brons för svensk del, efter förlust i semin med 13-3 mot Finland och sedan seger med 5-2 mot Turkiet i bronsmatchen. Guldet tog lite oväntat Finland, som verkligen visar att man blir att räkna med i London nästa år.

I övrigt flyter det på som det ska. Veckorna består av styrketräning måndag, intervaller tisdag, styrka onsdag, vila torsdag, skotträning fredag, lagträning lördag och vila söndag, förutom den här veckan, då det blev intervaller både måndag och tisdag p.g.a. en mindre sträckning i vänsterarmen som jag ådrog mig under skotträningen i fredags, som förövrigt var riktigt, riktigt bra. Lagträningen var mindre bra, delvis för att vi inte fick vara i vår ordinarie hall, eftersom att den var uppbokad sedan länge. Hallen vi istället fick vara i hade väldigt strävt och stumt golv, vilket gjorde att det kändes som att mycket av kraften i skotten bromsades upp av golvet. Matchspelet fungerade dock relativt bra och jag hoppas vi fortsätter på samma bana med riktigt bra och kvalitativt matchspel. Vi bytte dessutom lite positioner under träningen, jag spelade exempelvis bara högerback och center, vilket ändå gick relativt bra, även om det kändes lite ovant. Straffar är dock något vi verkligen behöver träna på. Vi är alldeles för långsamma när vi tar emot dem och alldeles för snälla när vi lägger dem, skjuter ofta för rakt på, men det är bara att träna.

Helgerna tillbringas annars tillsammans med och hemma hos världens finaste J, den ena helgen finare än den andra. Jag har kommit fram till att trots att jag fortfarande bor hemma så träffar jag knappt resten av familjen alls. När jag åker för att träna på eftermiddagarna har de oftast inte kommit hem från jobb och skola och när jag kommer hem senare på kvällen sitter systrarna vid varsin dator och mamma och pappa ligger/sitter och ser på TV. På helgerna, när de är hemma, är inte jag hemma, men det är hundra tusen gånger finare och mysigare att vara tillsammans med J än att vara hemma. Inget ont om min familj, de är ovärderliga på sitt sätt, så klart, men det finns inget som är så vackert och fint som att vara tillsammans med och nära den man tycker om allra mest i hela världen, den som gör en alldeles varm innombords, den man aldrig, aldrig kan få nog av, ja, kort sagt, den person man älskar i kärlekens tecken. Det är inget annat än totalt otroligt galet megaunderbart. :)<3

Skolan och pluggandet har jag fortfarande ingen vidare motivation till, men nu har jag nästan hunnit 40% av kursen och då känns det inte värt att hoppa av. Lika bra att kämpa vidare och det går faktiskt bättre än jag trodde. På den första individuella uppgiften i den här psykologiska delkursen fick jag G på. En uppgift jag slängde ihop på en dag ungefär. Den andra individuella uppgiften slängde jag ihop på två dagar och fick VG på. Jag trodde jag riskerade underkänt på den, eftersom den hade lite dålig koppling till psykologi, enligt mig, men tydligen inte. Så det är ju alltid kul när det går åt det hållet och inte tvärtom. Det blir dock oftast att jag slänger ihop dem i sista stund, med bara någon/några dagar kvar av de två veckor vi har på oss för varje uppgift...

Vidare till något betydligt roligare än studierna, igår träffade jag nämligen en av mina bloggvänner irl för allra första gången, nämligen Tess. Vi har bloggkonverserat i drygt 2,5 år och länge pratat om att ses. Nu var hon och hennes syster här i närheten på en konferens och då tyckte vi att det passade bra att ses. Så hon, hennes syster, jag och J satte oss på vårt standardställe, Espressohouse, och fikade och pratade om allt möjligt, en mycket trevlig stund som vi mer än gärna får göra om.

Mycket av mina sociala kontakter har ju varit via bloggen de senaste åren, jag har lärt känna mer folk såhär än irl, men ännu bara träffat tre bloggvänner irl. En har jag ingen kontakt alls med nu längre, en är hon som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta och som jag trodde jag skulle komma att dela mitt liv med, men som mot alla odds visade sig vara fel, och så Tess. Alla tre har varit lyckade möten irl och det är så kul att äntligen få träffa de man så länge bloggkonverserat med, få en röst och en mer verklig person till den man har lärt känna.

I hockeyns värld, som ni så klart kan läsa mycket, mycket mer om på hockeybloggen, öser Örebro på i en rasande fart. Man bara vinner och vinner. Tolv raka segrar har man nu. Två till så är man uppe på Leksands rekord från 2007 eller 2009. Leksand, som numera är trea i tabellen, på direktplats till kvalserien i vår. Offensivt varierar det fortfarande väldigt mycket, men defensivt är man överlägsna i serien. Bara 31 insläppta mål på 21 matcher. Det är nästan 10 mål mindre än tvåan. Erik Hanses, för det är han som har vaktat kassen i de flesta matcherna, är med andra ord ruskigt stabil. Nu senast blev det 1-0 borta mot ett vilt kämpande och krigande Södertälje, en mycket stark insats och Hanses fjärde eller femte nolla den här säsongen. Södertälje, Kringlorna, SSK, eller vad ni vill, har däremot inte haft någon lätt säsong. Elitserielag förra säsongen och nu ligger man på 9:e plats i tabellen i Allsvenskan, alltså utanför playoff, men dock på samma poäng som både Rögle och Mora framför dem. Mora, som igår fick se sig besegrade av det f.d. bottengänget i serien, Sundsvall, som dock har kommit igång ordentligt nu på slutet. Man är nu uppe på 15 poäng. För bara några veckor sedan hade man 5 poäng. Sedan kom en minst sagt lyckad Skånetripp, där det blev 3 poäng mot Rögle och 2 mot Malmö. Dessutom segern här mot Mora och en seger till. Så nu är istället Borås jumbo i rtabellen. Borås, som det snackades om att de skulle bli tvungna att lämna serien för någon vecka sedan p.g.a. ekonomiska bekymmer, vilket hade varit en skandal, men nu klarade man sig undan det och tur var väl det.

Det är väl i princip vad som har hänt, med reservationer för missade händelser. Vi avslutar med lite 90-tal när det är som bäst, Classic euro, här är E-Rotic med Get away och Max don't have sex with your ex!

Så är det verkligen, men vill först passa på att varna för ett ganska långt inlägg. Det var trots allt ett bra tag sedan jag skrev, troligen det längsta uppehållet i denna bloggs historia, men mer om det någon annan gång.

Det tog ungefär ett år. Ett år att läka såren efter den kärlek jag trodde jag föralltid skulle dela mitt liv med, den kärlek jag aldrig trodde skulle försvinna. Det gör den inte heller. Människor som sätter så djupa spår i en, som har betytt/betyder så otroligt mycket för en, de finns alltid kvar där inne, längst in i ens hjärta. Jag har dock, sakta men säkert, börjat se framåt istället för att se bakåt, även om det inte har varit lätt alla gånger. Det har inneburit dagar och nätter av sorg, längtan, saknad och ångest, men också dagar då allt har känts helt okej. De sistnämnda har blivit fler och fler, ju längre tiden har gått, med hjälp och stöd från de vänner jag vet alltid finns där, när som helst, vad det än gäller.

En av dessa vänners vänskap har nu växt till något mer än så. Jag har inte varit säker på min sak tidigare, jag har hållit det innom mig, för jag vet att kärlek kan såra och göra så fruktansvärt ont, men för varje dag som har gått, särskillt nu på slutet, har jag blivit mer och mer säker på min sak, det är henne mitt hjärta tillhör. Samtidigt har det som varit hållit mig kvar, inte velat släppa taget, men för varje dag som gått har jag släppt taget mer och mer och idag är jag helt säker på min sak.

Det handlar om en tjej som har funnits där för mig hela tiden, som jag har känt i flera år, men som jag först under detta året blivit riktigt nära vän med. Hon har funnits där för mig under min tuffa och jobbiga period i vintras/våras, till stor del utan att veta hur mycket hon har stöttat och hjälpt mig, fyllt upp tomheten efter det som varit. Vi har messat frekvent med varandra väldigt mycket under det senaste året och båda två förundrats över att det har gått så lätt att prata via sms, men så trögt irl. Ända tills det första steget var taget. En kram. Tidigare hade vi knappt rört varandra. Nu myser och kelar vi som aldrig förr och det där med att det går trögt att prata irl, det är som bortblåst. Det är med andra ord ett praktexempel på hur mycket lättare det går när man kommer över den där spärren. Allt känns naturligt och jättebra. Antar att det är osäkerheten och rädslan att göra något olämpligt som smyger sig på där i början, men så är det ju, man vet inte riktigt om man vågar. Men vi vågade. Det vi har nu är så underbart fint och vackert och jag hoppas verkligen att det kommer bli något stort av detta, för det känns så bra. Hon är så underbart enormt fin den tjejen, min skatt.

Utöver dessa otroligt värdefulla och fina stunder varje vecka då vi får vara tillsammans, som jag dessutom aldrig varit med om tidigare, eftersom alla tidigare förhållanden, eller jag, alla två, har varit på distans, fortsätter träningen att rulla på. Styrketräningen går som den ska, även om det inte är lika mycket höjningar nu som det var tidigare i augusti. Stadigt och säkert går det dock framåt.

Intervallerna är det lite sämre med. Jag har ju kört cykelintervaller i princip hela sommaren p.g.a. foten/benet, men stämde av med löpintervaller igen för några veckor sedan, efter samråd med vår naprapat i landslaget. Det kändes bra. Började lite lätt med 6x2min, kände inget nämnvärt, bara lite efteråt. 3x3+3x2min följde därefter och också detta passet kändes riktigt fräscht och bra. Kroppen svarade kanon på mina signaler och det gick ganska lätt. Dagen efter, när vi körde skotträning, kändes det däremot rejält och träningen stördes av det onda. Dagen efter, under lagträningen, fick jag kliva av inskjutningen och vila en stund, eftersom att det gjorde så ont. När vi senare under träningen spelade match kände jag dock ingenting. Veckan efter körde jag, kanske lite dumt, löpintervaller igen, 4x5min, men nu kändes det nästan ingenting igen. Senare under veckan vågade jag dock inte vara med under uppjoggningen, ifall resten av träningen skulle störas av det. Det är alltså just i samband med löpning/joggning och tiden därefter som det känns. Jag kontaktade naprapaten igen och han tyckte jag skulle kolla upp det. Nu, denna veckan, är han med landslaget i Danmark för EM, men nästa vecka ska vi prata mer om det och boka en tid, så ska han kolla på det. Tills vidare blir det inga löpintervaller och uppjoggning för min del, men trots att jag har bytt ut den sistnämnda mot alternativ uppvärmning har de senaste veckornas lagträning varit riktigt, riktigt bra. Vi har varit många på träningarna, vilket har gjort att det har blivit en hel del matchspel, dessutom mycket bra och kvalitativt sådant.

De nya målen är dock inte på plats. I Kungsbergshallen, där vi var från början, kunde de ju inte sätta upp dem p.g.a. bomar i taket. Klantigt av kommunen må jag säga. Istället flyttade vi till Tokarpshallen, som faktiskt är mycket bättre än Kungsbergshallen. En riktigt fräsch hall med bra golv. Kommunen har dock fortsatt att vela fram och tillbaka. ena stunden går det att få upp målen där, andra stunden går det inte. Nu är det slutligen bestämt att målen kommer vara på plats efter jul. Målen kommer göra att Tokarpshallen blir vår hemmahall och att vi kan få förtur i bokning etc. Bättre sent än aldrig måste jag säga, även om det hade varit skönt att ha uppe målen redan när vi började i augusti, som det var sagt från början.

EM nämnde jag här ovan någonstans. Det är EM i goalball som avgörs i danska Assens, i den helt nybygda Assens arena och det är mycket som står på spel. Den allra sista platsen till paralympics i London nästa år ska fördelas och det gäller att placera sig som bästa ännu icke kvalifiserade lag i turneringen för att ta den platsen. tio lag ställer upp i turneringen. Av de tio är fyra redan kvalifiserade. Det är Litauen, Finland, Belgien och Turkiet. De övriga sex nationerna fightas alltså om den sista platsen till London.

För svensk del ser schemat ut såhär. Kl 14:00 idag möter man Finland. Senare ikväll, kl 20:00, står Tyskland för motståndet. Imorgon väntar Slovenien kl 14:00 och Ungern kl 18:00. Därefter går de fyra bästa lagen från resp. grupp vidare till kvartsfinal. De spelas under fredagsförmiddagen. Under eftermiddagen är det semifinaler och placeringsmatcher. Under lördagen är det slutligen final och bronsmatch.

Jag och Albin är inte med i truppen till EM, vilket ni nog hade räknat ut vid det här laget. Istället ställer Sverige upp med ett mycket starkt och rutinerat lag bestående av Fatmir, Stefan, Åkerberg, Piotr och Magnus. Hela turneringen går att följa live på Pressakey.net/sports, där Bill Teale, som vanligt, sänder under hela turneringen med både ljud och bild.

Landslagets blogg kan också vara värd att kika in på, för att få ständigt uppdaterad info om hur det går för svensk del.

Annars är det mycket att göra just nu känns det som och bloggen prioriteras inte särskillt högt. Det är studierna, som går sådär känner jag, träningen, som går betydligt bättre, hockeybloggen, som också går bra, fix och trix med hemsidan, vilket också går bra, + mitt privatliv, som känns väldigt bra för tillfället, tack vare en mycket speciell person.

Studierna ja. Jag har ju nu kommit igång med It's learning på allvar, men studiemotivationen finns inte riktigt där, samtidigt som jag helst inte vill hoppa av. Det känns ändå bra att ha något att göra, även om det inte är särskilt kul förnärvarande. Tycker det är väldigt mycket att göra och ändå är det "bara" halvfart. Det jobbigaste tycker jag är att hitta all info. Eftersom det är handikappvetenskap det gäller så är det just vetenskapliga artiklar o.d. vi helst ska använda oss av, men det är så svårt att hitta vättig och bra info tycker jag. Att läsa igenom ca 30 sidor PDF, för att kanske inte hitta något relevant alls, det känns milt sagt sådär. För det tar ju tid. En massa tid och ibland känns det bara som man står och stampar på samma ställe.

Första delkursen är i alla fall avklarad, så nu är det fokus på funktionshinder ur ett psykologiskt perspektiv som gäller.

Nej, studierna känns sådär just nu, men desto mer motivation har jag för hockeybloggen, som ni hittar här och som uppdateras ganska ofta med resultat, kommentarer och annat, och även för lagets grenade hemsida på LHIF's hemsida, som jag nu äntligen har blivit admin för. Så mycket den har uppdaterats på senaste vetitusan när den gjorde senast. Jag kan ju inte göra något åt layouten etc. åtminstone har jag inte lyckats med det ännu, utan det är mest innehållsmässigt jag bidrar. Vissa saker har varit krångligare än andra, som t.ex. att få upp Acticloggan på startsidan. Jag förstod först inte hur man skulle få in den i källkoden från Image vault, där man först laddar upp alla bilder, men löste det efter ett tags trixande. Lade dessutom in min första nyhet igår, den första sedan november 2009, så det var verkligen på tiden. Gå in och kolla in sidan, här har ni länken!

Måste ju också nämna att jag blev erbjuden en lägenhet förra veckan. Det var en etta i Hejdegården, ganska centralt, 9min med buss från stationen, som jag hade intresseanmält i somras, men inte fått. Den tidigare hyresgästen hade dock varit lite ovillig att sammarbeta, så de hade inte fått ut den då, men nu var det dags. Så precis innan ett gympass ringde en från Stångåstaden och undrade om jag var intresserad. Jag blev ganska ställd, för det hade jag ju inte väntat mig. Jag fick till dagen efter på mig att bestämma mig och jag tyckte att jag i alla fall kunde åka dit och titta på den.

Sagt och gjort, jag, Emma och mamma åkte dit, hämtade ut nyckeln vid kontoret i Johannelund, som vi först inte hittade, och begav oss mot lägenheten. En etta på 30 kvm med en hyra på 3220kr/mån exkl. el och bredband. Det ger ett kvm-pris på ca 106kr, vilket inte är så jättebilligt i Linköping. Läget är dock väldigt bra och det var ju världens chans. Hade man tagit den lägenheten på poäng hade det krävts ca 1100 poäng. Nu kom jag där med mina drygt 500 och glassade in. Tyvärr kändes det inte helt rätt. Lägenheten kändes inte superfräsch, rummet var svårmöblerat och vägen till busshållplatswn var inte den lättaste. Så till slut, efter mycket velande fram och tillbaka, blev det ett nej.

Det var som sagt världens chans, men det kommer fler chanser. Risken är bara att det kan ta över ett år dit, om jag ska ta en lägenhet på poäng, för det krävs nästan 1000+ för att ha chansen till en etta eller tvåa. För en trea krävs det däremot betydligt mindre poäng. Jag testade att intresseanmäla en trea i Skäggetorp, ett område som kanske inte är världens bästa och där jag egentligen inte vill bo, bara för att se om jag kunde få den. Det kunde jag. En trea på 79 kvm och en hyra på ca 5900kr. Tyvärr är det ju alldeles för dyrt för mig och jag vill som sagt inte bo där, men bara för skojs skull. Nog för att Linköping är en studentstad och att det är stor efterfrågan på ettor och tvåor, men att det var så stor skillnad trodde jag faktiskt inte. Man bör alltså bygga betydligt fler nya ettor och tvåor, för det är de som går åt.

Så, ja, det var ett jätteläge där i Hejdegården, men det kändes som sagt inte helt rätt och det vägde tyngre. Hade jag tagit den hade jag flyttat redan 1/11, vilket i sig känns smått overkligt. En lägenhetsvisning och en erfarenhet rikare blev jag i alla fall.

Det är väl i stora drag vad som har hänt sedan senast jag skrev, för nästan en månad sedan. Då var det fortfarande temligen varmt för att vara slutet av september, men nu är hösten här på riktigt och jag har fått använda jacka några gånger nu, även om det bara är min sommarjacka. Jag och Elias var och tittade efter skinnjacka för någon vecka sedan, men det finns ju inte någon stans just nu, så jag struntar i det och kör på dunjacka direkt när det blir för kallt, vilket nog kan vara ganska snart, för det har varit bra kallt med sommarjacka nu några dagar...

Det är väl som sagt i princip vad som har hänt i stora drag. Såhär bra har jag inte mått på ett år och det känns bra. Jag är kär. Jättekär. Trots att jag aldrig trodde att jag skulle kunna gå vidare helt så har jag nu gjort det, framtiden väntar på oss och jag känner att detta kan bli riktigt, riktigt fint och bra, bara vi båda är villiga till det.

Vi avslutar med två riktigt bra låtar för tillfället, Bethany Joy Lenz med låten Halo, lite Kelly Clarkson och Avril Lavigne över den, och DJ Zulan feat. C.Y.T. - Round & round (Sun kidz vs Cricket mix), en riktigt bra låt som sätter sig på gärnan. Två helt olika låtar. Listen and enjoy!

Blogglusten har inte infunnit sig igen, man kan säga att den är out of function för tillfället. Det var samma sak förra året vid den här tidpunkten, september/oktober förra året var riktigt dåliga bloggmånader, så kanske finns ett mönster där? Kanske är det höstens mörker och kyla som undermedvetet påverkar blogglusten?

I vilket fall så är mitt minne lite oroande. Mitt minne, som förr har varit mer än bra, särskilt när det gäller siffror och resultat, men nu på senaste har jag börjat glömma div. saker. Mamma säger också att jag glömmer väldigt mycket numera, typ att hänga upp tvätten, plocka ur tvättmaskinen, att det finns mat i kylskåpet, att jag ska dammsuga osv. men priset går nog ändå till måndagens bedrift. Jag åt, som vanligt innan träningen, pasta och köttbullar. Sedan packade jag väskan, för det började bli lite stressigt. Jag hann dock klart och gick ut för att vänta på taxin, pratade en stund med Albin, innan jag kom på att "just det, jag har ju inte beställt någon taxi"!

Visst att man kan glömma lite saker sådär, men att glömma att man inte har bestält taxi, det känns lite sådär. Kanske skulle jag göra en eeg-undersökning? Så drastiska metoder kanske man inte behöver ta till, men hursomhelst känns det lite oroande att jag plötsligt har börjat glömma så mycket. Det låter kanske mer drastiskt än vad det är, för så illa är det egentligen inte, men jämför man med tidigare så glömmer jag mer nu än vad jag gjorde då.

En annan sak som är oroande är var Sverige är på väg? För några veckor sedan gick det att läsa om Jill, 22, i tidningen, som ringde SOS för att hon hade svårt att andas. Mottagaren av samtalet vägrade ge henne en ambulans. Jill försökte förtvivlat få människan att förstå, men icke. Senare hittades Jill död av sin familj. Orsaken visade sig vara två läkemedel, som i kombination kunde ge andningssvårigheter. Jag tycker läkarna borde ha bättre koll på vilka läkemedel en patient har och inte har, för sådant ska ju inte få ske.

Anledningen till att hon inte fick någon ambulans sades vara för att hon var verbal när hon ringde. Ja, det tro fan det, hur annars skulle hon kunnat ringa?

Jill är inte det ända omdiskuterade fallet det senaste året. Här har vi ytterligare fall:
Ann-Christin, 60, ringde SOS. Hennes man kunde inte sluta hosta. Hon blev ombedd att köpa hostmedicin. What??
Lisa, 83, ramlade där hemma. Hennes väninna rinhgde SOS 7! gånger innan hjälpen kom, men då var det för sent. Lisa dog.
Johan, 20, får svårt att andas i det militära. Han slutar andas och sköterskorna ringer SOS. De får rådet att själva köra in honom. Okej?
Hans, 68, blir kraftigt sjuk. Hans fru ringer SOS, men blir hänvisad till akuten. Där viftas hon bort. Några dagar senare svimmar Hans. Då skickas en ambulans, men då är det redan för sent, Hans dör av vatten i lungorna...
Lennart, 67, blir svårt hjärtsjuk. Hans fru ringer SOS, men de vill inte skicka någon ambulans...
Maj-Britt, 84, ligger hemma på golvet i flera timmar, likt tidigare nämnda Lisa. Hon nekas ambulans, men erbjuds sjuktransport, några timmar senare. Man blir ju rädd...
Emil, 23, har svårt att andas och kan inte stå upp. Han lyckas ringa SOS, men nekas ambulans. Sköterskan påstår att han springer omkring i lägenheten. Några timmar senare hittas han död med brusten mjälte.

Vad ska man säga? Visserligen vinklar media alltid saker och ting som man själva vill, man belyser bara ena sidan av myntet, men sådant där ska inte få inträffa. Samtidigt ringer troligen väldigt många dit för att enbart busringa. Personalen som jobbar på SOS jobbar troligen under ganska hög press och ska samtidigt fatta livsavgörande beslut. Det är ingen lätt situation och man är inte mer än människa. Alla gör misstag. Även om denna typen av misstag inte får förekomma. Det är samma sak som med kirurger. Man får inte göra misstag. Ändå händer det att misstag sker. Det borde hursomhelst inte vara helt omöjligt att skilja de verkliga fallen från busringarna. Det borde exempelvis vara lättare att utläsa äkta panik, vilken man troligen får om man är allvarligt, äkta, sjuk, mot den falska paniken, som mer troligt visar sig hos busringare. Det är skillnader i paraspråk, tonläge osv. men det är inte lätt att urskilja i en sådan, troligen, tidspressad situation...

Efter den senaste månadens flyt när det gäller träningen går det nu bra mycket trögare även på den fronten. Man kan metaforisera det hela genom att likna det vid att man har gått från att simma genom vatten, till att simma genom olja. Det går trögt. Styrkepassen avklaras ett efter ett, men det är tungt, jobbigt och energin finns inte riktigt där. Jag har dock provat på löpintervaller nu igen, istället för cykelintervaller, som jag har fått köra på senaste, och det funkade relativt bra. Ska ge det något tillfälle till och sedan stämma av med Fredrik, för det känns trots allt litegrann efteråt.

I helgen var Jocke här och det var, som alltid, mycket trevligt. Det blev mycket Fiaspelande, en del snack och lite annat, bl.a. ett besök på Espressohouse under fredagen, då vi egentligen skulle ha haft skotträning. Vi håller numera till på Fontänen, men nyckeltaggen vi hade fungerade inte och det är inte lätt att få tag i någon som kan öppna en fredagkväll, så det blev ett besök på standardstället istället, vilket dock inte var helt fel. :)

Jag har nu också börjat komma igång med skolan, efter allt strul som varit med It's learning och mitt användarkonto. Förrförra veckan hämtade jag ut en ny registreringsnyckel, som jag själv var tvungen att hämra ut eftersom den är personlig. Kändes lite onödigt att åka in till campus bara för det, men Elias och jag planerade ihop det med ett träningspass och beställande av nytt id-kort, så det var ingen fara.

Förra veckan fick jag kontot att fungera och har nu börjat lära mig hur hela sidan är uppbyggd. Det är ingen liten webbplats det där, så det tar lite tid att lära sig var allt ligger osv. + att jag redan ligger ca tre uppgifter efter alla andra. I början var det visserligen mest basic om It's learning, för att komma in i det hela, så det har jag fixat nu, liksom att ladda upp två andra uppgifter. Visserligen för sent, men bättre sent än aldrig. Nu är det bara en uppgift, som är gruppuppgift och som de andra redan verkar ha gjort, samt examinationsuppgiften, som de andra också redan verkar ha gjort, kvar på delkurs 1. Så det är trots allt kanske inte så jättemycket kvar, men igår när jag upptäckte mina över 50 olästa meddelanden i inkorgen samt alla uppgifter jag ligger efter med, då fick jag viss ångest och hade god lust att strunta i allt, hoppa av kursen och göra något annat. För ärligt talat har jag ingen vidare lust att plugga. Känns mest som att jag bara gör det för pengarna. Pengarna, som jag inte får ännu, eftersom jag inte har lyckats fixa CSN. Numera ska man ansöka om studiebidrag via nätet, men det funkar inte som jag vill. Att logga in och få vissa uppgifter ifyllda går inte och när man fyller i dem själv står det att de inte stämmer överens med de uppgifter som universitetet har lämnat in till CSN, men ska försöka få ordning på det där snart...

Apropå pengar och annat så tog jag mig friheten att kolla på alla lediga lägenheter hos Stångåstaden för några dagar sedan, inte bara ettor och tvåor. Jag hittade en fyra i Berga, inte jättecentralt, men relativt nära centrum, på 98 kvm och en hyra på bara 6600kr! Det är ett kvm-pris på ca 67kr. Hur billigt som helst, men det bästa av allt var att det bara krävdes ca 510 poäng för att vara bland de fem främsta i kön! Det fattas alltså bara ca 10 poäng för min del. Med andra ord ligger det betydligt närmre att få tag i en sådan lägenhet jämt mot en etta eller tvåa, där så gott som alla kräver över 1000 poäng. En sak jag dock inte förstår är varför i hela friden man intresseanmäler sig för en tvåa i Abisko, så gott som inne i stan, på 58 kvm med en hyra på 4400, men på rivningskontrakt? Vem vill ha en lägenhet på rivningskontrakt? För den krävdes drygt 1700 poäng för att vara bland de fem främsta i kön. Det är alltså ca fem år i kö. Inte en chans att jag skulle lägga alla de poängen på en lägenhet som snart ska rivas/renoveras, så man inte får bo kvar och måste börja om på 0 poäng hos Stångåstaden igen.

Slutligen måste vi ju nämna att hockeysäsongen nu äntligen är igång på allvar! Både Elitserien, Allsvenskan och Div. 1 har dragit igång ordentligt. I Elitserien imponerar Frölunda såhär långt, där Frederik Andersen har hållit nollan i 2/4 matcher. Även nykomligen Växjö har gjort det bra och står på två poäng efter tre matcher, efter att man hämtat upp 2-0 till 2-2 mot Luleå och sedan avgått med segern.

Åt andra hållet har vi HV, som inte imponerar alls. 0 poäng efter tre matcher, det är inte okej.

I Allsvenskan har vi fyra lag på full poäng efter två spelade matcher. Malmö, Västerås, Södertälje och Örebro. Leksand hittar vi först på 10:e plats med två poäng, vilka man snodde med sig nerifrån Ängelholm i premiären. I hemmapremiären igår gick det dock sänre, men det var nära på att bli ett kryss. Tyvärr lyckades Örebro få in 2-3 med mindre än minuten kvar att spela. Surt och kanske inte fullt rättvist, men vem har sagt att hockey är rättvist? Ibland har man turen med sig, ibland inte. Det är bara att bryta ihop och komma igen på lördag, för då är det säsongens första Daladerby, uppe i Mora! Superstars gör något så ovanligt som att åka båt istället för buss upp dit, från Leksand, vid Siljans södra strand, till Mora i norr. Det kommer bli grymt!

Hockeybloggen är mycket, mycket, mer aktiv än den här bloggen för tillfället. Den uppdateras så gott som varje dag, så vill ni läsa hockeyresultat och notiser ska ni gå in här!

Vi avslutar med lite Classic euro från Ice MC's, med låten It's a rainy day och Impulse, med låten Avantgarde.

Blogglusten är det lite si och så med för tillfället, så vi slänger upp en låt istället.

Denna låten har jag redan haft i ett inlägg tidigare, men den är riktigt bra och trots genren så är texten faktiskt ganska fin och sorglig på något sätt.

Detta är det nyaste med tyska Groove Coverage på ett bra tag, om man bortser från Innocent från i höstas/vintras. Annars hade de ju en rad hits för några år sedan med bl.a. 7 years and 50 days och Little June.

Här har vi i alla fall denna riktigt bra låten!

"She never cried for love
She never knew
how to deal with her broken heart
She was so blue
only sweet seventeen
when she left on a midnight train
just to be free
to feel so free

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

She never cried a tear
She felt no pain
when she cut her life in pieces
such a shame
eyes of blue -- wonderland
In the arms of a little girl
so innocent
too innocent

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

No you`re never gonna fade away
No you`re never gonna fade away
but it`s a lonely world
for a lonely girl...

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be"

Källan hittar ni här, och här nedan kan ni lyssna på låten, här i en CC.K remix, som, i mina öron, är mycket bättre än originalet.