Tre oerhört givande år är nu över...

Diplom_från_elitidrottsskolan

Redan december, vad säger ni, visst har det här året bara försvunnit?

Jag gillar december och personligen är jag glad över att oktober och november är över. De brukar normalt sett vara mörka, grå och tråkiga, men i år tycker jag faktiskt att även de har rusat förbi. Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om, utan det ska handla om det ni ser på bilden här ovan.

Efter tre års utbildning är det nämligen nu slut. Elitidrottsskolan 2014-2016.

Elitidrottsskolan är ett sammarbete mellan svenska parasportförbundet och Sveriges paralympiska komité, som har till syfte att utbilda atleter som inom rimlig framtid har chansen att nå ett paralympics. Utbildningen ska ge nycklar och vägledning för att hjälpa de aktiva att nå den absoluta världstoppen, genom föreläsningar i och omkring träningslära, idrottspsykologi, kost, inspirationsföreläsningar, föreläsninar med förbundets olika sponsorer, mediaträning, ja, allt ni kan tänka er.

Tittar man på ovanstående och vad utbildningen lovar så tycker jag definitivt att den har motsvarat mina förväntningar. Eller, om jag ska vara ärlig så hade jag inte så stora förväntningar när jag påbörjade utbildningen, tyckte mest att det skulle bli kul och intressant, men oj så mycket jag har lärt mig under de här åren!

De passen som har varit de tyngsta med mest information har varit passen med träningslära. Tretimmarspass med mängder av information, lett av Westeinn Hafsteinsson, som bl.a. har Daniel Stål, eller Diskusdanne, som jag kallar honom, som adept. Westeinn har många år bakom sig som främst diskustränare, så han vet vad han pratar om och jag har fått ut massor av hans pass, även om det där och då känns ganska övermäktigt med all information om träningsplanering, när man ska träna vad och varför, hypertrofi, maxstyrka, accelerationssnabbhet, reaktionssnabbhet, anaerobisk uthållighet, aerobisk uthållighet, antal reps och set i styrkan, förberedlser inför mästerskap, rörlighetsträning och inte minst sömn.

Detta i kombination med idrottspsykologin, ledd av Tommy Karls, som själv var med under OS i L.A. 1984, har gett en betydligt mer medveten och målinriktad träning och livsstil i stort.

Jag har alltid varit analytisk och reflekterande över mig själv och min prestation, men i och med den här utbildningen har analyserna och reflektionerna nått en ännu högre nivå och jag har framförallt fått mer kunskap i varför man tränar på ett visst sätt, vad just den träningen vi sysslar med har för fördelar i just goalball, för det är ju ändå det vi ska bli bäst på.

Tommys pass har givetvis också berört vikten av sömn, för det är trots allt så att sömn är den bästa återhämtningen och för att kunna prestera maximalt måste man sova tillräckligt antal timmar. Det är lättare sagt än gjort och det är där livspusslet kommer in i bilden. Livspusslet har gett mig massor kunskap och framförallt gjort mig mer medveten om hur viktigt det är att samspelet mellan alla bitar i livet fungerar för att du ska kunna prestera i din idrott. det räcker inte med att den fysiska träningen fungerar för att du ska vinna. Den mentala träningen är minst lika viktig och där har vi gått igenom en mängd olika senarior, verkliga som fiktiva och hur du som idrottare hanterar dessa. För det är trots allt så att den som är mest mentalt förberädd inför ett mästerskap, den vinner många gånger också guldet.

Det är dock inte bara det mentala som livspusslet handlar om, utan att få vardagen att gå ihop. Sömn, mat, vila, det sociala livet med vänner och familj, ja, vardagen helt enkelt, för alla bitar inverkar på hur du sedan presterar på planen, eller vad din tävlingsarena nu består av.

Sömn har jag pratat om i ett annat inlägg, men vi drar det kort ändå. Får du inte tillräckligt med sömn försämras bl.a. reaktionsförmåga. I en idrott där bollen kommer mot dig i 80km/h och det gäller att vara blixtsnabb för att hinna med, då kan det få stora konsekvenser.

Ofta är det dock inte bara att gå och lägga sig. Eller, i grundeen handlar det bara om att planera och strukturera sin vardag så att man faktiskt går och lägger sig i tid. Det kan vara viktigt för alla, men särskilt viktigt för en elitidrottare. Det går inte att fixa det och det innan jag ska gå och lägga mig, vips är klockan närmre midnatt och jag har förlorat två timmars sömn. Det går inte, för det kommer påverka prestationen dagen efter. Därför handlar det om att planera, strukturera och inte minst prioritera för att få den sömn jag behöver.

Sedan har vi kosten. Det handlar inte bara om att äta, utan att äta rätt. Det är inte så petigt så att jag aldrig kan trycka en pizza, men det ska man också få göra. Det är viktigt att unna sig för att kunna må bra. Det är när det blir en pizza i veckan eller ännu oftare än så som det börjar bli problematiskt, när det blir en vana snarare än ett undantag, då ska man nog börja fundera lite över sina matvanor, men att äta en glass, en bit kladdkaka med grädde eller en extra kaka någon gång då och då, det har ingen dött av och det gör absolut ingenting.

Det sociala livet måste också fungera för att prestationen ska optimeras, det handlar inte bara om träning, träning och ännu mer träning. Du måste må bra i dig själv också och ofta gör vi det när vi umgås med våra nära och kära. Därför får man aldrig glömma bort det sociala livet vid sidan av träningen. Visst, man kanske får prioritera bort någon födelsedag här och där, men att prioritera bort vänner och familj helt för träningen, det tror iaf inte jag är en vinnande väg. Snarare tvärtom. Umgås så mycket det bara går med vänner och familj, för det kan rentav vara så att det kan vara en plan B för att ändå kunna prestera på en kommande tävling om träningen i plan A inte blir av.

För det är också viktigt, att ha en plan B om något skulle hända, en plan B som säkerställer att ja ändå kan prestera på tävlingen, även om något skulle komma i vägen och störa min träning inför tävlingen. Nu går det givetvis inte att strunta i träningen och tro att man ska prestera ändå, bara för att man umgås med familjen istället, men om ett pass blir struket av någon anledning, då är det ingen dum idé att träffa en vän eller liknande istället, att iaf göra något som jag mår bra av, för mår jag bra, då ökar chanserna drastiskt till att jag kommer prestera på den där tävlingen, om jag har förberett mig innan.

Nu blev det väldigt långt det här och det finns mycket kvar att ta upp, många faktorer som kan spela in på en prestation eller utebliven prestation, men vi rundar ändå av här känner jag, annars orkar ingen läsa ändå. Kanske har ni inte ens orkat läsa hela vägen hit, men har ni gjort det så kan jag meddela att det roligaste med hela utbildningen har varit att träffa andra idrottare. Idrottare som har samma mål som jag själv, att nå paralympics. Vissa har redan gjort det och en, carl Forsman, tog guld nu i Rio och är dessutom nominerad till Gerringpriset.

Att träffa andra idrottare såhär ger enormt mycket, inte minst för sammanhållningen i truppen under t.ex. ett paralympics. Annars blir det lätt att de olika idrotterna umgås var för sig, man känner inte riktigt de andra, för man träffas ju aldrig och umgås aldrig ute på vanliga tävlingar och turneringar. Nu har vi lärt känna varandra över idrottsgränserna, man håller koll på varandras tävlingar och prestationer på Facebook och umgås mer alla tillsammans när man väl är på plats i paralympicsbyn. Jag har förvisso aldrig varit med på ett paralympics än så länge, men jag kan tänka mig att det är så. Helt säkert är iaf att jag under de här åren har lärt känna en rad väldigt trevliga och sympatiska människor och det är jag väldigt glad för. Därför vill jag avsluta med att tacka för de här tre åren, de har varit väldigt givande, intressanta och lärorika, tack!


Julen nalkas

Det är nästan helg igen, jag vet, men i helgen som var vankades det julstädning och pyntande här hemma, som jag har längtat! Jag älskar julen i vanliga fall och brukar längta dit, men i år är det ännu mer påtagligt. Jag har världens julfeelings, redan nu, även om de grusades litegrann när snön smälte bort igen för några veckor sedan.

Julstädning blev det iaf förra helgen. Tyvärr mådde inte sambon så bra, så jag fick göra typ allt själv. Jag dammsög, städade köket inkl. torkade ur alla lådor, sorterade och bar ner alla Riokläder och väskor i källaren, packade om lite nere i källaren och skapade en julplaylist på Spotify. Mestadels består den av de gamla klassiska låtarna från de gamla klassiska skivorna som vi spelade där hemma när jag var mindre. Det är mycket Carola, tomy Körberg, Loa Falkman, Sten nilson, Hasse Andersson, Leif Loket och Vikingarna. Ja, man kan ju undra hur gammal jag är... ;)

Något julpynt blev det dock inte. Det hann jag inte med. Dessutom är det inte så lätt att pynta när det ligger saker överallt, saker som var sambons ansvar att plocka undan, eftersom det mestadels är hennes saker. Nej, pyntet får vi ta på söndag istället, för då är jag hemma. Jag trodde inte att jag skulle vara det, för nu i helgen är det avslutning med elitidrottsskolan. den är slut efter avslutningsmiddagen på lördag kväll och då åker vi hem. Sedan ska vi ha avskedsmiddag för Shep i Skänninge på söndag, för hon och Schulle åker till Kläppen nästa vecka igen, jobbar där tills i vår, så vi får se om det ens blir något julpynt på söndag.

I övrigt fikade jag med en kompis som jag inte har träffat på flera år förra veckan. Vi har pratat om att träffas länge, men aldrig gjort det förrän nu. mer fika med en annan vän blev det nu i tisdags, tisdagar har blivit lite av en träffavännerochfikadag, ett trevligt inslag i mitt liv känner jag, särskilt såhär års, när det är så grått och tråkigt ute.

Hockey var jag också på förra tisdagen. Linköping vann tyvärr med 6-1. Det var en match där vi var med bra till en början, men det var LHC som gjorde målen och till slut var det inget snack om saken. Bortsätt från den matchen har Leksand dock vaknat till liv nu efter uppehållet. innan detsamma hade man en rad matcher där man inte hade marginalerna med sig, där man var bra med i matcherna och hade varit värda poäng, men där man hade förtvivlat svårt att få in pucken i nät, ja, helt enkelt hedersamma förluster, men nu efter uppehållet har man vunnit tre av de senaste fem matcherna. Först Luleå med 4-0, så Karlskrona med 0-2 och så Växjö med 3-1. Det kunde även ha blivit poäng i fredagens match mot Karlskrona. Man spelade nämligen back 2 back med KHK fredag och lördag. Det stod länge 0-0 i fredagens match. Tills det återstod drygt fem minuter. Då åkte Joe Piskula på ett väldigt, väldigt diskutabelt matchstraff. Han och Filip Kruseman störtade mot pucken, de åkte axel mot axel, Kruseman tappade balansen och flög med huvudet före in i sargeen. För det fick Piskula matchstraff. Vissa tycker att det var det, men andra, både experter, leksingar och Karlskronafans, menar att det inte ens borde ha varit en tvåa på den och så avgjorde det domslutet hela matchen, för Karlskrona fick fem minuters powerplay, gjorde 0-1 och det blev matchens enda mål. Det förstörde hela min fredakväll och jag gick och la mig ganska snart efter att hockeyn var slut. Behöver jag ens säga att jag var skapligt förbannad då?

Leksand studsade ju dock tillbaka och vann med 0-2 nere i Karlskrona dagen efter och Atte Engren, som jag har varit väldigt skeptisk till såhär långt under säsongen, tycker han har släppt väldigt billiga mål, släppt returer och inte als levt upp till den f.d. KHL-målvakt som han faktiskt är, har växt. Han har växt väldigt mycket och bara släppt in två kassar på de fyra senaste matcherna, om man bortser från LHC-matchen. Det är ruskigt bra och jag tror man stressar både Rögle och Djurgården framför i tabellen just nu. Leksand är fortfarande sist, men det är bara fyra poäng upp till både Djurgården och Rögle och där tror jag att leksand har en fördel. Likt matchserien mot Modo i våras slår man här ur underläge. Alla har räknat bort Leksand, de blir sist och komer få kvala sig kvar. Lika självklart har det inte varit med Rögle och Djurgården. Därför tror jag att de båda lagen känner mer stress och en större press än vad Leksand gör i nuläget, så nu är det bara att köra!

Hoppar vi vidare till min egen träning så går det också bra just nu. Iaf styrkemässigt. Förra veckan tangerade jag mitt pers i djupa benböj från i somras, 102kg, och igår slog jag nytt pers i marklyft, 85kg, båda övningarna i en maxstyrkefas med 6 reps x 4. Känns riktigt bra!

Vad som inte är lika bra är tjafset jag för tillfället har med CSN. Jag har inte fått något studiemedel i höst, trots att jag nu har pluggat mer än jag någonsin har gjort. Anledningen är att CSN menar att jag avbröt mina studier i september. På distanskurser har man alltid en treveckorskontroll, efter tre veckor, för att sålla bort de som är registrerade på kursen, men inte aktiva. Den kontrollen missade jag att fylla i då i september, så jag spärrades från kurserna. Det var inte första gången jag har missat den kontrollenn, men det har aldrig varit några problem innan. Det var det inte nu heller. Jag mailade administratören på högskolan, som omregistrerade mig och så hade jag tillgång till kurserna igen. CSN ska då ha samma uppgifter som skolan, men av någon anledning har de inte det, eller så är det någon som inte kan läsa, som administratören uttryckte det. Hon gav mig t.o.m. ett registreringsintyg som jag bifogade till min ansökan, men CSN hävdar fortfarande att jag avbröt studierna i september. Så nu gjorde jag en ny ansökan häromdagen och skickade in, bifogade både registreringsintyg och resultatintyg, där det går att se resultat på delprov även efter september. Då blir det väldigt svårt att hävda att jag avbröt studierna i september känner jag, så jag hoppas det ska gå vägen nu...

Med det sagt hoppas jag att ni får en fin helg!

Q & A

Minns ni min frågestund för typ två månader sedan?
Här kommer äntligen svaren till den. Bättre sent än aldrig, vetni.

Amina

  • använder du några speciella grejer när du tränar; pulsklocka, aktivitetsarmband eller andra tech-prylar
    • Nej, jag använder faktiskt inga särskilda teknikprylar alls. Det närmsta jag kommer är väl mobilen, som jag kan använda en del i konditionsträningen. Annars är det mest annan utrustning. styrkemässigt hade jag ett par gymhandskar en gång i tiden, men tycker det känns bättre utan, så de har jag droppat. Goalballmässigt är det så klart en hel del skydd, benskydd, knäskydd, armbågsskydd, höftskydd, bindel och lite så, men teknikprylar, nej, det använder jag inga.

Dan

  • Hur tänker du om din framtid? Vad har du för framtidsplaner? Vad är det du tror du kommer att satsa på och vill göra i framtiden?
    • Framtiden är ett stort och brett begrepp. Framtiden kan vara i sommar och framtiden kan vara om fem år, men de närmsta åren tror jag att jag kommer fortsätta att satsa på goalballen och inte minst paralympics i Tokyo om fyra år. Efter det får jag ta nya beslut om idrottskarriären, men fram tills dess kan det bli så att jag flyttar till Göteborg för att få bättre träningsförutsättningar och möjligheter att nå dit jag vill nå, men det är många bitar som ska falla på plats för att det ska fungera, inte minst bostad och ekonomi, så det känns fortfarande lite avlägset. Samtidigt kan jag nu plocka ut min kandidat i sociologi efter jul, så framtiden ligger öppen känner jag. Vet inte om jag kommer plugga vidare eller söka jobb i vår. Troligtvis lite av varje och så får vi se var det landar. Är sugen på att jobba lite nu efter alla års studier, få en mer stabil inkomst och känna att jag faktiskt kan klara mig själv rent ekonomiskt, men vi får se vad som händer...

Frida N

  • Under din uppväxt, vem har betytt mest för dig i din utveckling?
    • Oj, svår fråga! Kan nog inte välja en enstaka person. Givetvis har familjen betytt väldigt mycket för mig och min utveckling. Att de framförallt har låtit mig testa saker, även när synen blev sämre, att de inte blev för överbeskyddande, som det annars lätt kan bli. Självklart har jag i stundens hetta tyckt att de har hindrat mig från att göra vissa saker som jag ville göra, men såhär i efterhand kan jag se varför och att det bara var av kärlek och omtanke. De har alltid funnits där, alltid stöttat och idag är det en trygghet att ha de inte mer än några mil bort. Utanför familjen får jag faktiskt säga att mitt ex har format mig väldigt mycket, inte minst när det gäller synen på och kunskapen kring psykisk ohälsa och hur man ska/kan hantera exempelvis panikattacker eller bara finnas där när någon annan har det svårt eller jobbigt. Innan jag träffade henne hade jag aldrig kommit i kontakt med psykisk ohälsa eller liknande, visste inte alls hur jag skulle beté mig eller vara till en början, men hon lärde mig att hantera panikattacker, att behålla lugnet och även det faktum att få en ökad empati och förståelse för andra i olika situationer i samhället. Hon har kort sagt bidragit till att forma mig och mina egenskaper till den jag är idag väldigt mycket.

Frida

  • Vad var det som gjorde att du började med idrott?
    • Jag har alltid gillat idrott, men då mest att titta på, inte utöva själv. Har alltid varit liten och klen, vad nu det har med idrott att göra, komplex kanske? I vilket fall så tyckte jag att goalball var skittråkigt när jag var mindre. Enda tills vi var i Södertälje och testade det en kväll när jag gick ett år på en folkhögskola i Stockholm för tio år sedan. Därefter var jag fast och lagom till samma vår skulle vi starta upp en goalballverksamhet här i Linköping och på den vägen är det.
  • Hur ofta tränar du?
    • Om alla pass blir av så ligger det på 8 pass i veckan på totalt ca. 10 timmar, 42-43 timmar i månaden, drygt 400 pass om året på totalt ca. 500 timmar. Då räknar jag med två veckors träningsfritt varje år. Tyvärr har vi ingen hall under sommaren och då blir det alltså ingen goalball alls, plus att pass försvinner av en eller annan anledning då och då, så i realiteten snittar jag nog 6 pass i veckan, ungefär 8 timmar. då landar vi på 300 pass på totalt 400 timmar om året. Någonstans däromkring ligger det.
  • Vilken muskelgrupp tränar du helst?
    • här får jag nog säga att jag är en klassisk discogymmare som älskar att pumpa biceps och bänkpress. Gillar helt klart att träna överkroppen mer än underkroppen. Gillar inte alls att träna ben...
  • Vad är det som gör att du fortsätter att blogga efter nio år?
    • Dels tycker jag det är kul att skriva, dels älskar jag nostalgi och att kunna gå tillbaka i arkivet och återuppleva gamla minnen och annat, dels så är det ett bra sätt att lära känna nya människor på tycker jag. Även om jag aldrig har träffat majoriteten av er läsare irl än så länge så blir ni ändå ett slags socialt umgänge och det gillar jag.
  • Vad var det som gjorde att du började blogga?
    • Från början var det en bekant som jag såg hade blogg på msn. Jag gick in och läste lite hos henne och tyckte det vore en kul grej att starta en egen blogg. På den vägen är det och här har jag sedan 2008 blivit fast :)

Jessica H

  • Vad är jobbigast i vardagen med att inte se...
    • Värst är att inte ha körkort. I synnerhet som bilar och racing var mina stora intressen som liten. De har klingat av en hel del på senare år, men att inte ha eget körkort är jobbigt ibland. Att inte kunna göra något spontant, inte bara kunna åka iväg någonstans och att hela tiden vara beroende av att någon annan kan skjutsa, av kommunaltrafik eller färdtjänst så fort jag ska någonstans. Att helt enkelt inte ha den friheten som ett körkort innebär. Det är jobbigt ibland. Att hela tiden kämpa för sina rättigheter är också något som suger energi i vardagen. Då tänker jag främst på rätten till färdtjänst och inte minst rätten till ledsagare, både antalet timmar, till vad ledsagningen ska gå och genom vilken lag den ska gälla, LSS eller SOL.

Julia S

  • Vad är det absolut bästa med att blogga?
    • Det tycker jag nog är att lära känna nya människor. Människor som kan bo var som helst i landet och utomlands med för den delen, människor som man aldrig hade stött på eller träffat om det inte vore för bloggen. Internet har verkligen öppnat nya dörrar till att lära känna folk på andra sätt än det traditionella face 2 face, även om internetkontakter också kan leda till möten face 2 face.

Lina

  • Om frågan är för personlig, svara då inte, men har din sambo samma svårigheter som du med synen?
    • Jag har absolut inget emot att prata om varken mig, min sambo eller synnedsättningar, så klart jag svarar! Sambon ser betydligt mer än vad jag gör. Hon ser ca. 30%. Med det klarar hon sig som vilken seende som helst ute i samhället och det är svårt att se på henne att hon inte ser lika bra som alla andra. På hennes förra arbetsplats blev de t.o.m. förvånade över att hon såg så lite när hon nämnde det vid något tillfälle. Det märks helt enkelt inte, men hon ser fortfarande för dåligt för att exempelvis få ta körkort.
  • Vad skulle du helst utav allt vilja göra, om du fick både pengarna och tiden och du fick bestämma exakt vad du ville! :)
    • Oj, också en svår fråga! En väldit stor fråga, men jag skulle först och främst köpa en större lägenhet med alla mina drömpremisser inkluderade. Sedan skulle jag satsa ännu mer på goalballen, utan att behöva bekymra mig om inkomst eller ekonomi. Dessutom skulle självklart familj och släkt få en rejäl slant och så skulle jag nog vilja resa lite mer i världen jämfört med vad jag har gjort hittills. Det går kanske inte ihop med det faktum att satsa mer på goalballen, men då skulle jag satsa på idrotten först och sedan ge mig ut och resa om några år.

Ida

  • Varför började du blogga?
    • Den har jag redan svarat på, men jag såg att en bekant hade en blogg på msn, jag gick in och läste lite hos henne och tyckte sedan att det skulle vara kul att ha en egen blogg och sedan dess har jag varit fast här.
  • Vad gör du helst en ledig dag?
    • En helt ledig dag, både från träning och studier, så ligger jag nog gärna kvar i sängen ganska länge, lyssnar på några podar, går upp, äter en rejäl frukost, dricker kaffe och sitter sedan vid datorn större delen av dagen. Om det inte är sommar då vill säga, för då åker jag helst av allt till mitt älskade Sjösäter, njuter av lugnet där, solar nere på bryggan, dricker kaffe på baksidan och bara älskar livet. Finns nästan ingen bättre plats på jorden än Sjösäter. Det skulle isf vara Norra stå i Tegera arena... ;)

Kattis

  • Vilket är ditt drömresemål? Bortsett från Afrika.
    • Jag har dålig koll på exakta resmål, men jag älskar sol och värme, så något ställe med långa finkorniga sandstränder, turkost och varmt vatten och ett all inclusive-hotell, då är jag nöjd. En klassisk solresa någonstans med andra ord. Spanska solkusten är annars en klar favorit. Sambons mormor har hus där, men tråkigt nog behöver man nästan bil för att ta sig till olika platser där och eftersom att varken jag eller sambon har körkort så blir vi lite beroende av att åka med t.ex. hennes föräldrar dit då, även om det också är väldigt fint.
  • Vad är viktigast för dig vid val av hotell?
    • Som jag nämnde nyss så har varken jag eller sambon körkort. Därför är det viktigt att allt nödvändit finns inom gångavstånd från hotellet. Att det ligger precis vid stranden och har all inclusive är ju heller inte fel.
  • Brukar du träna när du är ute och reser?
    • Det brukar jag inte. Sambons familj gör dock det, alla där är löpmänniskor och jag fick nästan en chock första gången jag var på semester med dem. Träna på semestern liksom??? Det fanns inte i min värld innan dess. Det har vi aldrig gjort i min familj, men numera är det klart att det blir lite träning ändå, med tanke på goalballen. Lite benböj eller intervaller i trappann, om det finns någon sådan där man bor

Madde

  • Hur upplever du att människor beter sig runt dig som är synskadad. Är folk otrevliga, eller försöker dem behandla dig som ett barn? Med det menar jag, att folk försöker hjälpa onödigt mycket och pratar med annan röst osv?
    • Också en väldigt komplex fråga. Får nog ta och skriva ett helt inlägg om bara det någon gång, men det beror i stort väldigt mycket på var man är och i vilka sammanhang det rör sig om. Generellt tror jag dock faktiskt att jag är ganska förskonad från folk som beter sig förminskande, även om det händer. Ledsagare som t.ex. tror att jag inte kan gå i trappor när jag ska åka tåg, utan absolut måste ta hissen, folk som pratar med Julian istället för att vända sig direkt till mig i t.ex. affärer och folk som vill hjälpa till med saker som jag inte alls behöver någon hjälp med. Oftast vill ju folk bara väl och det är viktigt att komma ihåg tror jag. de vill hjälpa till, men vet inte riktigt hur de ska vara eller beté sig. Då kan det bli helt fel, men då tycker jag antingen att jag som inte ser ska upplysa om att jag inte alls behöver hjälp här, vänligt och med ett leende, det är ju ändå jag som vet och med ett vänligt leende kommer man långt. Insisterar personen i fråga ändå på att hjälpa till, så ja, låt den göra det då. Jag hade klarat det själv, ja, men vill han/hon hjälpa till så sure, bättre att han/hon får känna att den har gjort en god gärning och även vågar fråga nästa gång än att han/hon blir avsnäst och kanske inte vågar fråga nästa gång. För människor vill ju oftast bara väl. Det är nog det viktigaste att komma ihåg i sådana situationer. sedan finns det de som blir kränkta eller tar illa upp när folk vill hjälpa till med vardagliga och enkla saker, men jag är nog inte så. Bättre att folk frågar och vill/vågar hjälpa till än att de inte vill/vågar.

Det var alla svaren och jag hoppas ni är nöjda med dem!


Hey baby, leave it all behind, show me your love and I'll show you mine

Den här är riktigt bra tycker jag!
Vad tycker ni?


Kompromissa aldrig med sömnen!

Jag prioriterar min sömn högt, för jag vet att jag behöver mina åtta-tio timmar för att vara pigg och kunna fokusera på vad jag nu ska göra dagen efter. Därför finns det nog de som tycker att jag är tråkig när jag går och lägger mig tidigt även på exempelvis landslagsläger istället för att sitta uppe och umgås med de andra, men där handlar det om att prestera dagen efter och då är det inget svårt val för mig, då behöver jag sova. Samma sak här hemma. Här sitter jag aldrig uppe längre än till elva, med få undantag, om exempelvis några kompisar eller familj är här, men i stort sätt aldrig längre än till elva, inte ens på helgerna.

Sambon är tvärtom. Är hon på läger eller liknande över en helg så kan hon sitta uppe till tre, trots att hon ska upp tre-fyra timmar senare. Då menar hon att man får passa på att umgås när man väl träffar folk som man normalt sett inte träffar så mycket. Att sömnen blir lidande då får man ta, trots att man har jobbat en hel vecka innan lägret och ska jobba en hel vecka till efter lägret, där man inte får sova tillräckligt länge.

Jag har aldrig förstått den grejen, jag går hellre och lägger mig tidigt ändå, för att få mina timmar och då får folk tycka att jag är tråkig, för annars blir det väldigt många nätter där som man inte får sova ordentligt, två jobbveckor plus en helg, kanske tre jobbveckor och två helger, om man är borta två helger i rad.

Att lägga sig i tid är dock inte bara tråkigt, det är bland det smartaste och bästa man kan göra.

Sömnen är oerhört viktig. Det är inget nytt. Den frasen har alla hört tusentals gånger, men hur viktig den faktiskt är och vad sömnbrist kan göra med kroppen, det har alla kanske inte lika bra koll på.

Jag lyssnade på ett avsnitt av både Styrkelabbet och Träninspoden, båda två handlade i stort om sömn och hur viktig den är för att vi ska fungera. Ser man det i stort så ger för lite sömn rejält nedsatt reakionsförmåga, sämre kreativitet, ökad risk för att råka ut för en olycka och ett ökat begär efter sötsaker och skräpmat. Sist men inte minst räknar man med att om man sätter sig bakom ratten efter att ha varit vaken i arton timmar så ger det samma utslag som att sätta sig bakom ratten med 0,5 promille i blodet. Reaktionsförmågan och omdömet är lika påverkat av för lite sömn som av 0,5 promille alkohol.

tittar man på träningseffekter så går mer energi åt till att bryta ner musklerna än att förbränna fett om man sover för lite. Vill man bulka eller bygga muskler i stort är lite sömn alltså bland det sämsta man kan utsätta sig själv för. Nästan lika illa som att inte sköta sin kost eller fysiska träning.

Vad är då för lite sömn?
Det är svårt att säga rakt av bara sådär, men tre-fyra-fem-sex timmar är definitivt för lite. Genomsnittssvensken sover ungefär sju timar varje natt och t.o.m. det kan vara för lite. Det enklaste sättet att ta reda på hur mycket sömn man behöver är att gå och lägga sig utan att ställa klockan och helt enkelt se hur länge man sover. Det är inga garantier på det, för det kan ju finnas många andra faktorer som gör att man vaknar eller inte sover optimalt, men det kan iaf ge en fingervisning om hur mycket sömn man behöver.

sist men inte minst kan vi slå hål på två myter.

Dels myten om att det går att sova ikapp förlorad sömn. Det går inte. förlorad sömn är förlorad sömn. det går inte att sova ikapp den under exempelvis helgen, om man sover fem-sex timmar varje natt i veckorna och sedan sover nio-tio timmar på helgerna. Det reparerar inte, utan bidrar snarare till att upprätthålla ett mönster där man i stort sover alldeles för lite och inte gör mycket annat än att sova på helgerna, för man orkar inget annat.

Dels myten om att man vänjer sig vid lite sömn. Det gör man inte heller. Ibland verkar det nästan bli en statusgrej, att sova lite, att man har så mycket arbete, viktigt arbete, som måste göras och då tummar man på sömnen och tycker att man vänjer sig vid det. Det är fel. det gör man inte. Tvärtom. ju fler nätter med lite sömn, desto mer försämras ovanstående faktorer, vilket kan vara både farligt och destruktivt sett till både hälsa och prestation, såväl träningsmässigt som yrkesmässit. det är snarare så att man då försätter sig själv i något slags saving mode, där man långt ifrån får ut sin fulla kapacitet i vad det än må vara man sysselsätter sig med, för kroppen förmår inte att göra det. Den orkar inte. Med andra ord är det inte alls någon statusgrej att sova lite för att kunna jobba mer. Inte heller att sova mindre för att hinna med livet i stort. Då är det snarare väldigt, väldigt dumt att göra så, ett destruktivt beteende om något.

som en sammanfattning av det här kan jag då alltså ge er ett gott råd. kompromissa aldrig med sömnen. Aldrig. Många gör det, just för att man tycker att man har så mycket annat som man måste göra, det är så mycket som man måste hinna med. För att hinna med allt sitter man kanske uppe några timmar extra och får som följd av det för lite sömn. det går i en ond spiral, men jag kan nästan lova att om man istället lägger sig en-två timmar tidigare, trots allt man anser sig måste göra, så kommer man ändå hinna med mer än om man hade suttit uppe de där timmarna och troligtvis också med ett bättre resultat, för då orkar kroppen och hjärnan prestera på en annan nivå. Då tycker säkert många att det är svårt att släppa allt man anser sig vara tvungen att hinna med, men då säger jag att det bara handlar om träning. Mental träning. Att kunna stänga av och lära kroppen att "nu är det sovdags, hur mycket jag än har att göra här så får jag ta det imorgon". Lättare sagt än gjort, ja, men ack så viktigt!

Med andra ord, kompromissa aldrig med sömnen!

Shoo bre, e d fest igen?

Det är onsdag och alltså lillördag.
Vad passar då bättre än lite partymusik såhär på kvällskvisten?

Anna Untz följer här upp förra årets "E d fest" med "Fest igen".
Bra är den egentligen inte, men den sätter sig på hjärnan, lockar till att sjunga med och dra upp volymen så högt det bara går. Lyssna!


Guld i Stockholm paragames 2016

Lagbild_med_medaljer_och_pokal

I helgen var det dags för Stockholm paragames 2016.

I år var det ingen elitklass, eftersom att Super european goalball league, ungefär motsvarande Champions league i fotboll, spelades i Tyskland. Det hade jag ingen aning om att det gjorde förrän i fredags, men det innebar i vilket fall att jag fick spela i den öppna klassen tillsammans med Linköping i Stockholm paragames i år.

Fem matcher väntade under helgen, tre ggruppspelsmatcher, semifinal och final/bronsmatch.

Vi inledde turneringen med en förlust med 5-9 mot Brukarhuset. Den var lite oväntad, men Brukarhuset hade haft en väldig omsättning på spelare innan helgen, där den ena efter den andra som skule ha varit med föll bort av en eller annan anledning. Det var helt enkelt ett hopplock av spelare och de hittade våra svagheter, vilket till stor del visade sig vara heldiagonala skott som gick in på våra stolpar. Med den här nya typen av försvarssystem som vi har introduserat i klubblaget nu under hösten så är det kalkylerat att stolparna blir mer sårbara, men inte på det här sättet. Det ska inte gå att göra mål så, för den diagonala backen ska skära av den vinkeln när bollen kommer, om han flyttar rätt. Uppenbart gjorde backen inte det i den här matchen och det blev väldigt tydligt. Det är tyvärr inget vi har kunnat se på träningarna här hemma heller, eftersom att vi nästan aldrig kan spela match där.

Efter den förlusten studsade vi doc tillbaka och knockade IFAS med 13-3 i andra matchen och följde upp det med att slå FSBU Göteborg med 9-6 i sista gruppspelsmatchen.

På förhand hade jag tipat att vi och FSBU skulle mötas i final, men efter att gruppen utvecklats som så att både vi och FSBU förlorade mot Brukarhuset och vunnit över IFAS så vann Brukarhuset gruppen, före oss, FSBU och IFAS.

Därmed fick Brukarhuset möta IFAS i semifinal och vi ställdes mot FSBU redan i semifinal.

Det blev en riktig rysare där vi tog ledningen med 1-0, men där FSBU kvitterade innan halvtidsvilan. I andra halvlek gjorde vi 2-1, men dippade sedan ordentligt, vilket höll på att kosta oss finalplatsen. På ungefär sex minuter gick FSBU från underläge 1-2 till ledning med 5-2. Jag själv var orsak till två av dem målen, båda två p.g.a. rent teknikslarv i defensiven. Jag byttes också ut kort senare och var klart missnöjd med min insats. Visst, Olof skjuter bra, klart bäst i hela turneringen och vann också skytteligan på 28 mål, men det ska jag kunna hantera. Jag gjorde det i gruppspelsmatchen, men här hamnade jag snett från början när jag byttes in i andra halvlek, så nej, jag var långt ifrån nöjd med min insats där, min enda dåliga insats under helgen. Annars är jag nöjd med mitt spel.

när vi låg under med 2-5 trodde jag nästan att det var kört, men plötsligt hittade vi rätt i offensiven och vände matchen till vinst med 6-5 under de sista fem-sex minuterna. Grymt jobbat får jag faktiskt säga! Det var en av de skönaste vinsterna på väldigt länge, för det är något speciellt när man vänder en match på det sättet. Känns nästan lite overkligt, men vi gjorde det. Samtidigt var jag väldigt missnöjd med min egen insats, så jag kände mig trots allt lite delad efteråt, men laget går före jaget i lagidrott och laget gjorde en grym insats, så det positiva vägde ändå över, för vi var ju faktiskt i final!

I final väntade lite oväntat IFAS, som slog Brukarhuset i semifinalen. Här var det dock inget snack om saken och vi vann med klara 10-1.

Därmed tar vi guld i Stockholm paragames 2016!

Själv är jag som sagt nöjd med min insats, bortsätt från semifinalen. Den var inte bra alls. Annars var det bra och jag, precis som övriga laget, rättade till förflyttningarna i försvarssystemet efter första matchen och det blev mycket bättre efter det. Jag gjorde också sex mål och tycker stundtals att jag fick till offensiven ganska bra. Jag drog inte heller på mig en enda straff för high ball under helgen. Däremot var jag orsak till två straffar för noice i första matchen, alltså att jag som center pratade för nära inpå skyttens skott. Det där ändrades i våras och numera tolkas det som noice när skytten drar bak armen i skottrörelsen. Tidigare var det fr.o.m. när skytten släppte bollen, men det är väldit svårt att höra när skytten drar tillbaka armen i sin ansats, i synnnerhet eftersom att ingen skjuter exakt likadant som någon annan, plus att det är en subjektiv tolkning för domarna, vissa är hårdare än andra på det där, och nu åkte vi dit två gånger för det. I stort är jag dock nöjd med min insats.

Elitidrottsskolan i Göteborg

I helgen var jag iväg och for igen, efter att ha varit hemma fyra helger i rad. Nu kommer allt verkligen på en gång, för på de kommande sex helgerna, inkl. den som var, så är jag hemma en helg...

I helgen som var så var det Göteborg och Scandic Opalen som var platsen. näst sista träffen med elitidrottsskolan, med en rad föreläsningar och ett stenhårt och riktigt roligt spinningpass.

Jag har cyklat en hel del intervaller, men faktiskt aldrig kört spinning. Det var dock riktigt kul. 30+20+10x5 körde vi. Ni som är insatta i spinningvärlden vet vad det innebär och det var riktigt bra träning kan jag meddela, lär bli fler sådana pass här hemma!

Utöver det knöt vi ihop träningslärosäcken litegrann. Vi skrev en egen års/säsongsplanering med hjälp av nitton frågor om allt från vilken min träningsfilosofi är, hur det senaste året/säsongen har varit, var jag står idag, var jag vill nå inom det närmsta året/under en fyraårsperiod, vad som krävs för att nå dit, hur många dagar, timmar och pass jag tränar/år, till hur många perioder det kommande året/säsongen kommer bestå av, vilken typ av styrka, kondition, koordination och rörlighet som ska utföras. Väldigt bra och givande tycker jag, kul att sitta och tänka över, fundera och planera tycker jag!

Sedan hade vi ett långt pass idrottspsykologi med stort fokus på mentala strategier, hur man hanterar och handskas med inre och yttre faktorer som kan påverka ute på olika tävlingsarenor, vilka faktorer det kan handla om, hur vi agerar och reagerar innan under och efter en match och gav varandra tips och råd utifrån det här. Jag själv kan säga att jag har vissa knep för att släppa exempelvis en insläppt boll eller ett personligt misstag, för att helt enkelt fokusera här och nu. Dessutom tycker jag det är viktigt att låta negativa känslor och tankar få finnas där, att inte skjuta undan dem, utan att mer observera och acceptera att de finns där, men att samtidigt inte lägga någon energi på dem. Mer att "okej, jag är nervös, men det gör inget, jag ska bara gå in och göra min grej". Det är lättare sagt än gjort och kräver träning det med, men jag tror det är bättre än att hela tiden försöka skjuta undan allt negativt, "nej nej nej, sit, nu är jag spänd, slappna av, slappna av, slappna av..."

Sist men inte minst fick vi stora delar av klädkollektionen från Rio. Det var två rullväskor och en ryggsäck, med allt från solglasögon, paraply, badlakan, svettband, skor, bagagetags, kepsar, tröjor, byxor, skjorta, kostym, ja, helt enkelt hur mycket kläder som helst! Så nu är det en hel del att gå igenom kan jag lova.

En bra helg har det helt klart varit och igår var det först träning, sedan möte i Norrköping och sedan träning igen. Idag träning och sedan blir jag bjuden på lunch och fika hos mormor och sedan vidare till mamma och pappa där jag blir bjuden på kvällsmat. Imorgon blir det tidig träning, sedan träffas coachgruppen större delen av dagen, varefter podgruppen kommer hit imorgon kväll. På torsdag kommer en vän hit och fikar och på fredag åker vi till Stockholm för Stockholm paragames i helgen. Innan dess ska jag också hinna med några diskussionsinlägg och en annan uppgift i skolan, så jo, jag har allt en del att göra...

Hoppas ni alla har en bra vecka!

Vardagsupdate

Jag kan börja med att säga att jag nu börjar se ljuset i tunneln. Ni minns att jag tog på mig väldigt mycket plugg nu i början av terminen, dubbla kurser, men nu är det bara 1,5 vecka kvar på den ena och sedan kommer det bli lugnare. Det känns väldigt bra!

Senast nu i helgen satt jag med två lite större uppgifter i de båda kurserna, en avslutande uppgift i kursen som tar slut och en avslutande uppgift för momentet i den kurs som fortsätter.

Den ena uppgiften bestod i att redogöra för ett aktuellt problem/fråga med idrottsrörelsen som utgångspunkt. Där skulle man först göra en mnistudie, typ en kortare enkät/ett par kortare intervjuer, därefter läsa en del, utgå från ministudien och litteraturen och skriva en rapport med en bakgrund som belyser det valda ämnet, en kortare syfte och metoddel, en resultatdel med två delar i, en del där, i mitt fall, intervjuerna redogjordes, och en del där en handlingsplan för hur det ska bli bättre plockades fram och så en diskussionsdel som avslutning.

Jag valde att skriva om idrott relaterat till personer med någon form av synnedsättning, hur de själva har upplevt skolidrotten genom åren, hur anpassningen har sett ut eller inte sett ut, hur dessa personer ser på idrott i stort, om de har varit med i någon förening, om de är välkomna in i "vanliga" föreningar med exempelvis simning eller friidrott och hur det ser ut på parasportfronten. Ett väldigt intressant arbete får jag säga!

Det andra arbetet bestod i att redogöra för en folksjukdom och sedan koppla den till bakomliggande faktorer såsom utbildning, ekonomi, social miljö, bostadsområde, matvanor, tobaksanvändning, alkohol osv. Jag valde cancer och även detta var ett väldigt intressant arbete får jag säga! Ett arbete som visar att ungefär 33% av alla individer någon gång kommer drabbas av cancer, att fler lågutbildade drabbas jämfört med högutbildade och att även fler lågutbildade dör i cancer jämfört med högutbildade, att rökning är den överlägset största orsaken till lungcancer och att den grupp som röker klart mest är förtidspensionärer/arbetslösa, där ungefär 30% röker. Lågutbildade i stort röker ungefär tre gånger så mycket som högutbildade. Högutbildade äter också betydligt mer frukt och grönt och har en allmänt bättre kosthållning, vilket också bidrar till en mer hälsosam livstil.

Med andra ord är alla våra livsstilsval kanske inte så fria som vi vill tro, för allt hänger ihop. Personer med lägre utbildning/förtidspensionärer/arbetslösa har högst troligt en sämre ekonomi än vad personer med högre utbildning har. Ekonomin påverkar givetvis våra inköp och matvanor. Hälsosam mat inkl. frukt och grönt är oftast dyrare än mindre hälsosam mat, men eftersom att ekonomin inte finns för mer hälsosamma produkter får personer med lägre utbildning/förtidspensionärer/arbetslösa nöja sig med det som är mindre hälsosamt, därav sämre matvanor och en förklaring till det faktum att personer med högre utbildning tenderar att äta så pass mycket mer frukt och grönt än personer med lägre utbildning. Detta ger naturligtvis sämre matvanor, vilket leder till en mer ohälsosam livsstil och även ökad risk för cancer. Flera faktorer hänger ihop och det finns inte ett enkelt svar till varför personer med lägre utbildning tenderar att drabbas av cancer i högre utsträckning än personer med högre utbildning, utan det rör sig om flera faktorer som hänger ihop och påverkar varandra. Exempelvis påverkar utbildning inkomst och ekonomi, vilket i sin tur påverkar matvanor, rökning, boende/bostadsområde osv. Allt hänger ihop.

Jag ska inte tråka ut er med att gräva djupare i det där, men jag tycker det är väldigt intressant och jag satt som sagt med det större delen av helgen och förra veckan med för den delen.

Egentligen skulle jag ha åkt till en kompis nu i helgen, men ekonomin är minst sagt skral just nu, så vi fick skjuta på det några veckor och istället vaknade jag 03:30 i lördags, gick upp runt 5, satte mig och pluggade några timmar, la mig igen, somnade om och sov till 14:00. När jag sov så länge senast vet jag inte riktigt, men det var grymt skönt! Tillbringade sedan större delen av kvällen med att plugga, låg länge i ssängen även i söndags, men avslutade dagen och veckan med att köra skiten ur mig på ett riktigt bra intervallpass på rodd, efter att ha pluggat i typ sju timmar.

I måndags blev det ett dåligt löppass men en betydligt bättre goalballträning, den bästa på länge vill jag nog påstå och så somnade jag relativt tidigt.

Igår blev det en produktiv dag. Jag låg i sängen till typ 10, vilket nästan har blivit mer regel än undantag nu på slutet, lyssnade på några podar, jag är totalt hooked när det gäller podcasts just nu, gick upp, städade köket, dammsög, plockade undan lite, vek tvätt och startade en ny maskin, lunchade med en vän här hemma, åt och drack kaffe, lyssnade på musik och lagade mat igen. Sedan tillbringade jag kvällen framför datorn, lyssnade på hockeyn och skickade in båda de ovanstående uppgifterna. En bra dag helt enkelt.

Idag skulle jag och Julian ha tränat, men hans mormor hade ramlat imorse, så han var tvungen att åka dit. Självklart ska han göra det, inget snack om saken, men tittar man bakåt på september och oktober så har det inte varit någon bra träningshöst. Julian har varit sjuk, jag har varit sjuk, det har varit träningsläger i England, tävling i Göteborg, ett pass här och ett pass där har ställts in av en eller annan orsak, jag har prioriterat skolan när det har varit väldigt mycket att göra och det har helt enkelt blivit väldigt hackit och inte alls så kontinuerligt som det brukar vara...

Avslutningsvis reflekterar jag lite över det faktum att jag nu har varit hemma fyra helger i rad. Det händer inte särskilt ofta, men under de kommande sex helgerna är jag bara hemma en, så det är verkligen allt på en gång nu. Först är det Elitidrottskolan i Göteborg nu i helgen, sedan är det tävling i Stockholm, helgen efter det ska jag till den där kompisen jag inte kunde åka till nu i helgen, sedan är jag hemma en helg, så är det avslutning med Elitidrottsskolan och så avslutar vi med tävling i Malmö. Sedan är det tredje advent nästa gång jag är hemma och då är det snart jul. Wow, det går fort nu...

Beats wireless vs. Beats Solo2 wireless

Är du ute efter att köpa nya lurar?
Titta på klippet nedan, där jag jämför Beats Wireless med Beats Solo2 wireless, som är efterföljaren till Wireless kan man säga.

Kort sagt kan man sammanfatta det såhär:
Solo2 wireless har ett betydligt klarare ljud med fler detaljer, men en mycket mer tillbakadragen bas. De känns mer gediget byggda än wireless och har en fjärrkontroll på kabeln, om man skulle vilja lyssna på dem med sladd, vilket inte Wireless har.
Wireless dämpar å andra sidan omgivande buller bättre, är skönare att ha på sig vid längre lyssning och levererar betydligt mer bas än vad Solo2 wireless gör.


Sluta spela spel, bara var den du är!

Syster sols svenska låtar gillar jag faktiskt och den här är inget undantag. Fint budskap är det i den också, för, kom ihåg, du är viktig, värdefull och fin precis som du är!


Äta i mörker

Skulle du våga eller vilja äta i totalt komplett mörker?
Det är nämligen vad vi håller på att starta upp i Norrköping för tillfället.
Det finns redan av varierad karaktär i en rad större städer utomlands och även i Stockholm, men nu är det alltså på gång även i Norrköping.

Hela grejen går alltså ut på att äta i ett helt mörklagt rum där det inte finns minsta ljuskälla, för att på så sätt dels få en "bild av" hur det är att äta utan att se, dels att äta och uppleva maten med andra sinnen än ögonen.

Att mörklägga ett rum helt och hållet är inte det lättaste och är det som har varit överlägset svårast med projektet. Vi började prata om det här redan för tre-fyra år sedan och hade då några entusiastiska gubbar med på tåget som skulle hjälpa till att fixa mörkläggningen, men det var svårare än de trodde, för minsta lilla nyckelhål, dörrspringa, ja, t.o.m. visare på en klocka lyser upp väldit mycket i ett annars helt mörkt rum, så till slut fick vi leta ny lokal, för den vi hade från början gick helt enkelt inte att få helt mörk.

Det har vi lyckats med på det nya stället, där jag, tillsammans med några andra, kommer att agera serveringspersonal.

Uppdraget är som klippt och skuret för mig, för oss över huvud taget, för alla som serverar har en synnedsättning och det blir verkligen vår hemmaplan där vi vet hur man ska beté sig och hur man ska vara. Det är dock bara jag som inte ser något alls i personalen, så även för de andra som serverar blir det lite annorlunda, eftersom att de är vana att använda den lilla syn de har, men för mig är det verkligen hemmaplan, för det skulle kunna vara precis som vilket rum som helst för min del.

En middag, vinprovning, fika eller vad man nu vill testa, i fredags serverade vi trerätters som ett litet test, går till så att gästerna kommer dit och kanske tar en fördrink eller så på övervåningen. Utanför rummet där man sitter och äter är det sedan som en sluss med två öppningar, där det sitter tjocka mörkläggninsgardiner för båda öppningarna. Det måste vara två öppningar för att garantera att det inte släpps in minsta ljus i själva rummet där man sitter och äter, för då fallerar hela grejen.

Gästerna får sedan gå på led in i det mörka rummet, ledsagade av någon av oss som serverar. Man anvisas en plats och sedan kommer vi allt eftersom att servera förrätt, huvudrätt, efterrätt, kaffe, vin, ja, vad som nu ska serveras. gästerna avnjuter måltiden i totalt mörker och är då tvungna att upptäcka och utforska maten med enbart känsel, lukt och smak som verktyg.

Det är en upplevelse, jag lovar!

Låter det spännande? Skulle du vilja testa?

Vi är i en liten planeringsfas just nu, men när allt är spikat kommer det troligen gå till så att det kommer att finnas en rad olika datum där gästerna helt enkelt får boka in sig och sitt sällskap. någonstans mellan åtta-sexton personer har vi sagt är lagom, så varför inte göra det här som en kul grej med kompisarna eller familjen?

Macken

Jag lyssnade på creepypodden häromdagen och där var det en story från mina hemtrakter utanför Mjölby. Mellan Mjölby och Västraharg går väg 593. Tittar man upp den på Google maps ser det ut som rena sommaridyllen, nästan typiska bilden för ett svenskt sommarlandskap.

På ett forum på nätet berättade en kille om en händelse som inträffade där i början av 90-talet. killen sommarjobbade i Mjölby kommun, klippte gräs och utförde div. olika sysslor.

En dag hade han och en kollega varit utanför själva Mjölby och färdades då längs just den här väg 593. Plötsligt insåg de att bensinen nästan var slut. Den skulle inte räcka hela vägen tillbaka till Mjölby, men de beslöt att köra på och se hur långt det räckte, så fick de väl ringa efter någon när bensinen var slut. Det var innan mobiltelefonernas tid, men i bilen fanns något slags komradio som de kunde använda. Varför de inte använde den direkt vet jag inte.

Plötsligt fick de se en gammal mack som låg precis intill vägen. Macken bestod av en gammal gulrandig pump, ett litet skjul och en lite större lada. Ingen av dem hade noterat macken någon gång tidigare när de hade kört längs vägen, men de tänkte att det väl bara var ouppmärksamhet från deras håll, så de stannade där, klev ur bilen, gick in i det lilla skjulet, pratade med en gammal gubbe bakom disken och sa att de behövde tanka. Gubben plockade ner en nyckel till pumpen, följde med dem ut, låste upp pumpen och hjälpte dem att tanka. De skramlade ihop till kontant betalning, ni vet, det här var i början av 90-talet, betalade och fick ett handskrivet kvitto tillbaka.

De tackade och fortsatte mot Mjölby, men efter bara några kilometer började bilen beté sig konstigt och det kom svart rök ur avgasröret. Det såg inte bra ut och väl framme i Mjölby beslöt de att slanga ur bensinen igen, för gubben verkade ha gett dem fel sorts bensin. När de slangade ur bensinen såg den dock varken ut som diesel eller bensin. den var mer mjölkigt vit och en mekaniker frågade var tusan de hade fått den där bensinen ifrån, för den såg ut som något liknande det bilarna körde på under kriget, ett slags blandning av bensin och terpentin. Det gick att köra på, men slet väldit mycket på motorn. Killarna svarade emellertid att de hade tankat på den lilla macken längs väg 593, men mekanikern såg då väldigt förbryllad ut och sa att där inte fanns någon mack. Det var ju väldigt konstigt tyckte killarna, för de hade ju liksom varit där och tankat, men hur många de än frågade så var det ingen som kände till macken. Den fanns helt enkelt inte där. Ändå hade de varit där och t.o.m. fått ett handskrivet kvitto. Kvittot har killen fortfarande kvar, men vad det var för mack, det är det fortfarande ingen som vet.

Vad tror ni om det här? Vad var det för mack de var på, var de ens där eller är det bara bluff allting?

Jag vet att sådant här är väldigt delat, antingen tror man på det eller så tror man inte på det. Det är väldigt svårt att övertyga någon som inte tror på sådant att det är sant, för det finns ju liksom inga bevis och det mesta går att bortförklara, så länge man inte upplever det själv och t.o.m. då kan det vara svårt att acceptera. Varför? Jo, för att människan vill ha kontroll och vill ha en logisk förklaring till allt som sker runtomkring oss. När det inte finns någon logisk förklaring blir vi skrämda, för då har viingen kontroll längre. därför försöker många vifta bort det med att det är skitsnack. Det är mest tryggt och bekvämt att göra så, men vissa tror ändå på att det kan vara något övernaturligt som inte har någon logisk förklaring och jag är en av dem. Jag fascineras oerhört av sådant här, tycker det är väldigt intressant, men vad det var för mack killarna besökte och hur den kom dit, det har jag faktiskt inget svar på. Därför går det inte heller att övertyga de som inte tror på sådant här, för det finns inga bevis för att det skulle vara något annat än skitsnack, förutom det där kvittot då...

Klädlista

Här är en liten lista som jag hittade för ett tag sedan. Här får ni veta lite mer om min klädstil, vad som finns i min garderob och lite sociologiska utsvävningar kring märken och kvalitet.

Vilken färg har du mest av i din garderob?

Det måste nog vara blått, grått, svart och vitt.

Vet inte exakt vad jag har mest av, men jeansen är blå och det är många grå och blåa tjocktröjor, medan T-shirtarna mest domineras av svart och vitt.

Har du ordning i din garderob?

Ja det tycker jag att jag har. Tröjor, skjortor och jeans hänger på galjar i en skjutdörrsgarderob och T-shirtar, pikéer, shorts och mjukisbyxor har sina särskilda högar i två korgar i en annan skjutdörrsgarderob. Så nog har jag ordning alltid. Kontrasten mot sambons korgar är stundtals monumental, för att hon över huvud taget hittar vad hon ska ha, det  är ibland en gåta.

Något plagg i din garderob som du inte skulle klara dig utan?

Egentligen spelar det ju inte så stor roll, bara man har något att ta på sig, men får jag vara lite fåfäng så älskar jag min Lacostetröja som jag köpte nu i somras, en stickad blå och vitrandig sak som är hur skön som helst! Jag testade den redan förra sommaren, men köpte den inte då. Den var för dyr. Det ånrade jag sen efteråt, men nästa gång vi kom till Klädhuset Falerum fanns den inte kvar och personalen sa att den hade utgått, så jag hyste inga förhoppningar om att någonsin få äga den, men när vi var där i somras var det den första tröjan jag fick syn på. Jag testade och provade, både en och fyra gånger, jämförde den med en annan blåvitrandig tröja för inte ens hälften så mycket pengar. Till slut var jag nära på att inte köpa någon av tröjorna, men precis när vi skulle gå ut tänkte jag att "nej, vafan, jag ångrade mig ordentligt förra året när jag inte köpte den där tröjan, då kommer jag säkert att göra det nu med". Så jag köpte den, trots priset, och det ångrar jag inte, så galet skön är den!

Vad är det finaste du har i din garderob?

Haha, kan nog också vara den där Lacostetröjan, men ska jag vara lite mer finessrik och inte avge samma svar så får det nog bli min blå Gantpiké, eller den vita Peakpikén, är svårt att välja, men jag gillar pikéer, som ni kanske märker. Det är dock en relativt ny företeelse, för förr om åren ville jag absolut inte ha det. Då skulle det vara Nike och Adidas, vanliga hoodttröjor och T-shirtar, gärna med tryck, men jag har väl så smått övergått till ett lite mer "vuxet" mode kanske man kan säga. Diskret mode skulle man också kunna säga. Någon av de stickade Filippa K eller Ganttröjorna är med andra ord också heta kandidater dit.

Någonting som du absolut inte skulle vilja ha i din garderob?

Det finns mycket, men en brun typ manchesterväst är ju inte så snygt alltså. Gillar varken brunt eller manchester...

Det skönaste plagg som finns i din garderob?

Det har jag väl nästan redan svarat på. Det är min nya favorittröja, Lacostetröjan, men ska jag återigen vara finessrik och inte avge samma svar så får det nog antingen bli en cremefärgad Filippa K-tröja, tjockt stickad och oerhört skön, eller en blå stickad tröja från HM som ingick i den paralympiska kollektionen till Sotji för två år sedan, så jävla tjock, mysig och varm är den, en riktigt härlig tröja att mysa in sig i en kall vinterdag!

Är kläder viktigt för dig?

Det får jag nog faktiskt säga att det är.

Tidigare var jag väl något slags märkessnobbswannabe, där allt skulle vara Nike eller Adidas, Champion och Puma kunde också funka, men Nike eller Adidas skulle det helst vara, gärna svart/grått/vitt. Numera har jag väl övergått till en mer faktisk märkessnobbig stil med Lacoste, Gant, Filippa K, Peak, Lyle 'n Scotts osv. men det känns ändå fel att kalla mig märkessnobb tycker jag. Det låter så drygt och bitchigt. Jag skulle nog snarare säga att jag trivs i lite mer exklusiva kläder, hellre kvalitet än kvantitet. Varför gör jag det då? Jo, troligtvis handlar det om att försöka klättra ett snäpp eller två på klasstegen, att försöka vara finare än vad jag i själva verket är, rent klassmässigt då. Det är oftast därför folk köper dyra kläder, för att man vill vara fin, känna sig fin med lite mer exklusiva kläder som ger en illution av en högre klasstillhörighet än den förmodade medelklass som man egentligen tillhör. För den sakens skull är det ju inte så att jag inte kan köpa en billig tröja, men precis som mycket annat så får man vad man betalar för, även om en hel del av pengarna man betalar för en dyrare vara är för att det står Lacoste, Nad, Denon, Apple, Orrefors eller vad det nu kan tänkas vara för märke, snarare än att kvaliteten faktiskt är så mycket bättre. Givetvis gör Orrefors mer ekklusiva glasföremål än vad Ikea säljer, Nad och Denons förstärkare och högtalare håller en betydligt högre klass än vad Thompson och Philips gör, men ni fattar grejen. Det är känslan av lyx som man vill åt minst lika mycket som kvaliteten. Så ja, jag skulle nog säga att kläder är viktigt för mig.

Vem utmanar du att göra den här listan?

Alla som vill göra den!

Prata om stress i skolan

Sjukskrivningar p.g.a. stress och utmattningssyndrom ökar mer och mer, men kunskapsnivån i och omkring stress och vad den faktiskt kan göra med kroppen är fortfarande relativt låg.
För många kommer sjukskrivningen som en ren chock.
Symtomen har ignorerats eller förträngts under en väldigt lång tid och till slut går det inte längre.
Problemet är att många inte ens är medvetna om att man förtränger eller ignorerar kroppens signaler på stress, för man är inte medveten om eller har kunskap i vad stress kan göra med kroppen och vilka signaler och symtom det kan handla om.

Därför tror jag att det är en väldigt bra idé att ta upp det här redan i skolan.
Varför får ni höra om ni tittar på videon!


Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0