It's not you and me anymore...

Klockan är bara drygt åtta och jag är redan uppe. Det är näst sista dagen här i stugan, imorgon åker jag hem för några dagars träning och sedan åker jag tillbaka hit på fredag igen. Det har varit en fin och väldigt lugn vecka här, en hel del sol, inte lika varmt och skönt som det var förra året när jag var här min semestervecka, men helt okej ändå. Vi har varit i Falerum och jag har köpt ett par jensshorts. Vi har ätit, fikat och fikat ännu mer, spelat kort och bara umgåtts tillsammans, precis som det ska vara. Det enda negativa är att jag har sovit dåligt nästan varje natt. Först var det fullmåne och då kunde jag inte somna förrän 03:30-05:00. Sedan har jag kunnat somna, men ändå vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Det är av den anledningen jag sitter uppe såhär dags. Jag vaknade 03:30 och har inte kunnat sova mer efter det. Visserligen somnade jag redan 22:00 igår, var jättetrött och allt gick som i en dimma större delen av dagen, så nog var jag trött alltid, särskilt med tanke på att jag i snitt har sovit ungefär fem timmar, vilket är alldeles för lite för att vara jag och det är dessutom anmärkningsvärt med tanke på att jag alltid brukar sova väldigt bra här ute.

Nu var det dock inte det som det här inlägget i huvudsak skulle handla om. Nej, jag tänkte berätta om anledningen till varför jag nyligen har flyttat.

Jag och Jennifer är inte tillsammans längre.

Det är ett gemensamt beslut och därför en förhållandevis mild separation, eller vad vi ska kalla det. Båda två är inne på samma linje och det här blir nog bäst för alla parter ur ett längre perspektiv, det är vi helt överrens om.

Jag har tänkt på det från och till under en tid, men har väl inte velat dra upp det till ytan, kanske lite av bekvämlighetsskäl, ni vet, man bara lever vidare i samma gamla vanliga mönster, för att det är mest bekvämt och för att det tar för mycket kraft, tid och energi att förändra någonting, men när vi började prata om det tillsammans så stod det ganska klart att vi inte gör så mycket saker tillsammans längre, vi har inte samma intressen, bortsätt från goalballen, och vi har inte samma långsiktiga mål i livet. Hon älskar barn, vill gärna bli mamma och bo i villa eller radhus. Jag har lite svårt för barn, vet inte om jag någonsin vill bli pappa, inte som det känns nu iaf, och jag är definitivten lägenhetsmänniska och vill gärna bo högt upp.

Man skulle väl kunna säga att vi väl helt enkelt har levt under samma tak, men med två olika liv nu på slutet.

Den främsta anledningen till varför vi väljer att gå åt varsitt håll nu är dock att känslorna inte finns där längre. Allt det andra går kanske att rätta till om båda verkligen vill det och ger sig fan på det, men finns inte känslorna och en eller båda inte vill ordna det, då kommer det inte att funka.

Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilka känslor som är kärlek och vilka som är trygghet när man har varit tillsammans så länge som vi ändå har varit, men återigen, när vi började prata om det på riktigt så stod det ganska klart, från bådas håll, att det mest har handlat om vänskaplia känslor och trygghet i att ha varandra där, inte så mycket kärlek här mot slutet, vilket på sätt och vis känns skönt, att båda är inne på samma spår och att det inte bara är en av oss som känner så. Det har gjort att allt ändå har gått relativt smärtfritt.

Med tanke på alla parametrar här ovan så skulle man kort sagt kunna säga att vi har glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll. Jag var 22 när vi blev tillsammans, Jennifer var 17. Båda två var alltså ganska unga och mycket kan hännda i livet efter det. Självklart finns det de som håller ihop hela livet även om de träffas så unga, men att man inte gör det är egentligen inte så konstigt. Allra minst i dagens samhälle, där typ 50% av alla hushåll är ensamhushåll.

Nu låter det väldigt kantigt och hårt här märker jag, som att jag ser på det helt objektivt och inte har några känslor alls i relation till det här. Så är det givetvis inte, det känns väldigt konstigt att det inte är vi längre, efter 5,5 år. Det kändes väldigt konstigt när jag och Julian packade det sista och lämnade lägenheten för drygt en vecka sedan, konstigt att jag inte kommer bo där mer, konstigt att vi inte kommer bo tillsammans mer, konstigt och vemodigt att göra allt för sista gången där i lägenheten, minnas tillbaka och tänka på allt vi gjort och varit med om innanför de där fyra väggarna, konstigt att helt enkelt avsluta ett kapitel i livet och börja på ett nytt.

Jag tänker tillbaka på alla fina och fantastiska minnen vi har haft tillsammans. Jag tänker på de båda semestrarna i Spanien med långa och många dagar på stranden, besök vid saltsjön, promenader, restaurangbesök, shoppingrundor och midagar och kortspelande på takterassen i hennes mormors hus. Jag tänker på när vi åkte långfärdsskridskor en kall januaridag 2016. Det var första gången i mitt liv och det var väldigt svårt till en början, helt annorlunda jämfört med hockeyrör, men till slut fick jag ordning på det också och det gick riktigt bra och isen var jättefin. Jag tänker på paddlingsutflykten ett nästan tropiskt varmt dygn där somaren 2014, där vi paddlade, grillade och badade från några klippor. Jag tänker på skidresorna till Idre, som alltid är lika roliga. Jag tänker på hennes student en regnig junidag för fyra år sedan. Jag tänker på när jag blev bjuden på trerätters på en uteservering i stan och hur vi sedan gick hela vägen hem i vad som blev en av den sommarens absolut finaste och varmaste kvällar. Jag tänker på alla helger ute hos henes föräldrar, både varma sommardagar och kalla vinterdagar, då brasan ofta var tänd i köket och där jag alltid, från första början, har varit välkommen, där det har bjuditss på god mat och kaffe, både i köket, framför TV'n och på altanen. jag tänker på alla promenader, nyårsafnar, födlsedagar, parmiddagar och inte minst köpet av vår allra första gemensamma lägenhet, som vi sedan har byggt upp och inrett tillsammans.

Det jag framförallt tänker på är dock den trygghet och tillit till varandra som vi succesivt har bygt upp genom åren, från den där jobbiga perioden hon hade innan vi blev ett par och nästan ett år framåt i tiden, inan det till slut blev vi, och alla år efter det, när vi har lärt känna varandras styrkor och svagheter, hur den andre reagerar och agerar i olika situationer, hur den andre tänker, ja, hur vi kort sagt har lärt känna varandra på djupet. Det är väldigt fint och bland det mest värdefulla man kan ha, trygheten i att veta att den andre hela tiden finns där, det finns alltid någon att luta sig mot, man är aldrig ensam. Det är mer värdefullt än man ofta tror och tänker på, förrän det inte finns där längre. Då först blir det påtagligt hur tomt det känns och hur mycket den där trygheten faktiskt betyder. Därför tror jag att jag kommer känna en tomhet då och då nu framöver, saknaden kommer slå till då och då, men samtidigt så skiljs vi som vänner nu och det betyder enormt mycket.

Det är något som är och känns viktigt för båda två, att vi fortfarande kan vara vänner. Med tanke på det så känns det också helt rätt att vi går åt varsitt håll nu och inte senare, när vi kanske, högst troligt eftersom vi inte har samma mål i livet eller samma intressen, har gått varandra på nerverna och kanske inte kan vara vänner heller. det vill ingen av oss, så därför blir det här nog bäst för alla i längden, men allt vi har upplevt och varit med om tillsammans, det kommer jag aldrig att glömma och det kommer alltid bevaras långt in i mitt hjärtta. Det är 5,5 väldigt fina år vi har haft tillsammans och det är inte utan att jag nästan fäller några tårar här nu när jag tänker på alla minnen och allt fint vi har haft tillsammans. Jag hoppas dock som sagt att vi kommer ha många och långa fina vänskapsår framför oss. Bara det känns faktiskt som en seger, för det är långt ifrån alla som kan vara vänner efter en separation, men att vi kan det, det känns väldigt bra, om än lite sorgligt just nu. det kommer dock att lägga sig och då kommer jag mest bara vara glad för att vi fortfarande har varandra.

Horizon

Den här låten hörde jag på Flygvärdinnepodden och det passar ju bra nu när jag är ledig och har semester. Det blir visserligen ingen flygresa, men väl en vecka i stugan.

Så, här har ni den, riktigt bra!


Flytten

I helgen var jag en sväng i stugan, innan jag på kvällen packade och fixade det sista innan själva flytten i måndags. Jag tyckte inte att jag hade så mycket kvar, men det är mer än man tror att fixa sådär innan man ska flytta, så 00:30 var jag till slut klar med allt, utom städningen, för dammsugarmunstycket gick sönder när jag höll på att dammsuga, så det blev inget av med det.

i måndags vankades det då som sagt flytt för hela slanten.

Jag kände mig lite förkyld och jävlig på morgonkvisten, så Julian och jag tränade ingenting då. Vi hämtade bara nycklarna till lägenheten och sedan fick mormor dem när jag var på väg hem, för hon skulle dit lite innan oss och börja diska lite osv.

Mamma och pappa kom förbi med bilen och så körde vi några kartonger, så att mormor och mamma skulle ha något att göra när jag, pappa och Shep åkte till Ikea och köpte säng och soffa.

Jag hade tre presentkort där som jag fick när jag fyllde, plus att jag fick 20% på bäddmadrassen om jag var Ikea familymedlem, så det blev lite billigare än vad jag hade räknat med och det är ju alltid positivt.

Sedan drog vi tillbaka till nya lägenheten, mötte upp Julian och sedan fick han och jag kämpa och slita med att få upp både sängen och soffan för alla trappor, men efter mycket blod, svett och tårar var dem äntligen uppe och då åkte vi tillbaka till gamla lägenheten för att bära flyttlådor. Hela vardagsrummet var typ fullt med lådor, väskor och möbler som skulle flyttas med. Ett rent kaos var det, men till slut var allt instuvat och klart i kärran och sedan var det bara en etapp kvar, att bära upp allt till nya lägenheten.

Det var inga problem, men nu började dock folk bli hungriga, så när pappa åkte och lämnade tillbaka kärran köpte han med sig pizza. Vi tog alltså ett litet matbreak innan vi fortsatte skruva säng, soffa och hylla. Sängen och soffan gick bra, men hyllan ville inte sammarbeta, så när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen. En väldigt lång, men bra dag och jag blir så glad över att jag har den släkt och familj som jag har. De ställer upp, hjälper till, finns där och är bara allmänt bäst. Alla hjälper till och gör vad de kan på sitt sätt och det är så fint. Jag blir alldeles varm i kroppen.

Igår mådde jag ännu sämre än i måndags. Den långa flyttdagen tog nog ordentligt på min redan inte helt friska kropp. Egentligen skulle jag ha åkt till Norrköping och pratat goalball och parasport, men jag kände mig inte alls bra där på morgonen, så det blev inget. Istället sov jag till nästan 11:30 och efter det kändes det lite bättre, men jag var fortfarande väldigt låg och var på dåligt humör. Lite mat och kaffe fick dock skutan på rätt körl igen, med andra ord kändes det lite bättre efteråt och jag, mamma, pappa och Emma tog ytterligare en vända till nya lägenheten, där vi packade upp lite mer, satte ihop det sista på hyllan, satte upp lampor och gardiner och så fikade vi så klart i solen på balkongen.

Jag tror det kommer bli skitbra på lite längre sikt, men just nu känns det mest konstigt. Vi har ju ändå nästan bott här i tre år, men nu är det över. Jagg ska dock vara kvar här den här veckan också, för att vara kattvakt när Jennifer är i Spanien. Sedan ska jag vara i stugan hela nästa vecka och då får Linda vara kattvakt tills Jennifer kommer hem och sedan är jag done i den här lägenheten, vilket som sagt känns väldigt konstigt, men jag tror ändå att det kommer bli skitbra och det är nog det bästa för alla parter ur ett längre perspektiv, även om det just nu känns väldigt vemodigt. Det känns liksom inte verkligt, det har inte sjunkit in än, att jag faktiskt inte kommer bo här mer, det här är inte mitt hem längre, även om jag så klart kommer vara välkommen att hälsa på. Well, jag tror som sagt att det kommer bli jättebra på sikt, nya lägenheten känns bra och jag tror att jag kommer trivas bra där!

Jag avslutar med att bli lite centimental och nostalgisk, för det här var nog det sista inlägget skrivet i den här lägenheten. Det första inlägget minns jag också. Det var ganska tidig morgon, vi hade inte hunnit packa upp allt, TV-hyllan låg i delar på vardagsrumsgolvet, jag satt i soffan och tittade ut i köket och funderade på hur vi skulle ha soffan och TV-hyllan, om det skulle stå som det gjorde då, eller om vi skulle vända på det. Det blev som det stod då kan jag nu avslöja, såhär nästan tre år senare. Det är många minnen härifrån och jag kommer att sakna den här lägenheten, men nu vänder vi sida i livets bok och ett nytt kapitel ska precis ta sin början... häng med mig på det!

Hektiska dagar och hisnande glasspriser!

Som jag skrev för några inlägg sedan så var jag och Julian i Mjölby hela förra veckan. Det var återigen dags för Sportis camp, där barn i mellanstadieåldern får prova på massa olika idrotter under fyra dagar, däribland goalball. Det var femte året i rad vi var med och flera av kidzen sa att det var en av höjdpunkterna på hela veckan. Det är naturligtvis väldigt kul att höra. Barnen uppskattar det väldigt mycket, de får testa något annorlunda, använda sinnena på andra sätt än vad de är vana vid, de fascineras, imponeras och har väldigt kloka tankar och reflektioner efteråt.

Hela veckan flöt på, med ett undantag. Tisdagen. Där blev det lite smått panik en stund på morgonen. Julian hade nämligen sovit dåligt både natten till måndagen och tisdagen, hade fått tilltagande huvudvärk under måndagen och svimmade nästan när han gick upp på tisdagen. Han var rädd att det skulle vara något kopplat till den hjärnhinneinflamation som han hade i vintras, så han åkte in till US där på morgonen. Det innebar samtidigt att jag stod där utan hjälp för dagen och att jag skulle ta hand om ett gäng mellanstadiebarn helt själv. Det kan vara lättare sagt än gjort när man inte ser och jag ska inte förneka att jag var väldigt nära på att ställa in dagen och meddela att vi inte kunde komma den dagen, men Jennifer sa att det skulle gå ändå, att ledarna i de olika barngrupperna kan hjälpa till att dömma osv. så jag bokade färdtjänst så jag ö.h.t. skulle komma dit i tid inan första gruppen, varefter jag letade efter telefonnummer till hon som är ansvarig för hela arrangemanget, utan att hitta något, så jag mailade henne och hoppades att hon skulle se det under dagen och det gjorde hon. Hon kom förbi efter första gruppen, där barnen hjälpte till en del och där ledarna fick agera domare och bollkallar.

Vi pratade kring resten av dagen och jag konstaterade att lunchen var mitt största problem. Innan lunch hade jag en håltimme, så jag kunde inte haka på gruppen innan lunch till maten heller, men det löste vi också och hela dagen flöt sedan på, plus att jag fick in ett eget träningspass där under håltimmen också. När jag kom hem var jag dock svintrött och slocknade innan kl. 21 den kvällen.

Julian var imponerad av mig och sådan tur var så var det inget kopplat till hjärnhinneinflamationen, så resten av veckan flöt på som den skulle.

Fyllde år gjorde jag förra veckan också. Min födelsedag tillbringade jag alltså i en idrottshall med ett gäng kidz i Mjölby, men jag fick iaf kafe, chokladpuddingtårta och paket på sängen på morgonen och efter dagen i Mjölby firade vi mig hos mamma och pappa med grillat kött med div. tillbehör, kakor, tårtor, presenter och framförallt, min fina släkt och familj. En fin och lyckad dag måste jag säga.

Sedan vankades det midsommar framåt helgen och det blev en extremt lugn historia det här året. Jag hade inget att göra, så jag åkte med mamma och pappa till faster och farbrors stuga, första gången jag var där, och åt midsommarlunch med hela deras gamla gäng. Det var faktiskt uppehåll och vi kunde sitta ute hela tiden.

Jag var sedan hemma runt kl. 16 och resten av dagen och helgen var väldigt lugn. Jag var ensam hemma och gjorde inte så mycket mer än att flyttpacka. Det går framåt, det är inte överdrivet mycket kvar att packa och på måndag går flyttlasset, så nu är det nära.

Med tanke på flytten så har jag och Julian varit i Berga och tränat vägar nu under de senaste dagarna. Jag känner att jag vill känna mig trygg i både den busslinjen och vägen från bussen till lägenheten och tillbaka igen redan när jag flyttar och det tror jag att jag kommer att göra, för redann nu sitter både busslinjen och vägen relativt bra, så ge det några gånger till så lär det inte vara några problem.

Vi har också bytt ett par shorts jag fick när jag fyllde, men som var för stora, varit på Ikea och kollat soffa och säng och jag har dessutom fyllt min machokvot för ett bra tag framöver. Jag har väldigt svårt för hela machokulturen i stort, det är nästan så långt ifrån mig man kan komma, men på gymmet i onsdags var jag bara tvungen att testa maxvikten på bensparken, 115kg, bara för att se om jag kunde. Det kunde jag. Fyra reps blev det, men nu är som sagt min machokvot fylld för ett bra tag framöver.

Ytterligare en sväng till Ikea har jag också hunnit med. Jag, pappa och Shep var där i onsdags, kollade status för både säng och soffa inför på måndag, då jag ska köpa båda två i samband med flytten. Soffan hade jag redan bestämt mig för innan vi åkte dit, det blir en likadan som mamma och pappa har, en tidafors, såå jäkla skön! Säng hade jag betydligt mer bekymmer med. Det stod mellan framförallt två olika madrasser, en likadan som jag har haft nu, eller en lite lyxigare med memoryskum. Det blev den senare, efter att jag provat och provat i nästan en timme och pappa och Shep nästan blivit lite irriterade för att jag tog så lång tid på mig, men nu ska det förhoppningsvis bli bra.

Slutligen måste jag bara nämna det här med glasspriserna. Jävlar vad dyrt det har blivit!
Julian och jag tog en promme från Berga till Johannelund igår, efter att vi tränat vägar i Berga, och på vägen köpte vi varsin glass som vi åt i solen. En Magnum Double Coconut blev det för mig. 25kr kostade den! För en glass!

Ja, jag vet att det numera är normala priser för en glass, men någonstans lever jag kvar i min barndom när en Magnum kostade 14kr, en Daimstrut var dyrast med 15kr och Nogger, 88:an och alla de där kunde du få för 8kr. pigelin var billigast med 6kr. Idag kostar en Nogger 18kr, alltså 4kr mer än en Magnum kostade back in the days, och magnumen idag, ja, den är 11kr dyrare än förr om åren. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om jag helt enkelt inte har hängt med i prisutvecklingen, men 25 jävla kronor för en glass, det är det inte värt känner jag. då köper jag hellre en mjukglass för 5kr på Ikea. Kanske är jag snål och ibland får man unna sig glass ändå, oavsett vad det kostar, men även om jag unnar mig så svider det lite att lägga så mycket pengar på en enda glass. Kanske är jag som sagt snål, but that's how I am...

Om du vill ha mig, bara säg det...

Den här hörde jag i slutet av en podd för ett tag sedan, närmre bestämt I nöd och lust, fastnade direkt och visst är den bra?
Sätter sig på hjärnan direkt.


Det går bra nu!

Den här veckan är jag i Mjölby och visar goalball för kidzen på Sportis camp igen, men mer om det i ett annat inlägg.

Nej, nu ska det istället handla om mig själv och mitt liv.

För några veckor sedan skrev jag ju om att ni gärna fick hålla en tumme eller två för mig. Jag hade då varit på anställningsintervju, var en av tre sökande till tjänsten och hade goda feelings efteråt. Dessutom hade jag vågat språnget, jag hoppade, tackade ja till en lägenhet, trots att min ekonomiska status inte var säkrad. I sämsta fall hade jag alltså kunnat stå där med en lägenhet som jag inte hade kunnat betala annat än med mina sparade pengar och med en ännu större press att få en inkomst fortare än kvickt.

Nu blev det inte så, för vet ni???
Jag fick jobbet!!!

Efter intervjun sa de att det kunde ta upp till två veckor att få besked, men bara två arbetsdagar senare ringde ordföranden från distriktet, som jag också känner sedan många år tillbaka, och gratulerade mig till tjänsten. Alla i styrelsen var helt eniga och wow, alltså, den lättnaden jag kände då, det var verkligen som att en sten lätade från hjärtat. Jag blev så glad, bitarna föll på plats, min magkänsla efter intervjun var rätt, det var rätt att chansa på att tacka ja till lägenheten och jag blev helt enkelt så upprymd att jag inte kunde sova. Det här var nämligen precis innan läggdags, men nej, jag kunde inte somna förrän runt 04:30 den natten.

Själva samtalet var också en historia för sig.
Hon ringde först till mig, men jag svarade inte, för jag hade inte numret inlagt och fick ingen träff när jag googlade på det, så jag trodde det var någon försäljare eller något.
Till slut ringde hon Jennifer också och hon fick träff på numret, så då ringde jag tillbaka. Då hade det gått nästan två timmar från det att hon hade försökt få tag på mig från början...

I vilket fall, kan ni förstå min lycka?
Det här blir min första "riktiga" anställning och den tryggar dessutom min ekonomi nu när jag kommer flytta och bo själv framöver. Tjänsten är dessutom på halvtid, vilket jag tycker är perfekt, eftersom den då går att kombinera med idrottssatsningen, så det här mina damer och herrar, det här kommer bli skitbra!

Lägenheten var jag och Julian inne och signade tidigare i veckan, så där är allt klart och jag får tillgång till den om drygt en vecka. Vi kommer då att flytta mina grejer, men själv kommer jag att bo kvar här i någon vecka till, eftersom att Jennifer är i Spanien just då och jag är kattvakt. Så jag och Samson blir hemma då och veckan efter ska jag vara helt ledig och bara ta det lugnt i stugan tillsammans med släkt och familj. Därefter flyttar jag "på riktigt".

Så ja, sammanfattningsvis kan man väl säga att det går ganska bra nu. Jobb och lägenhet inom loppet av några veckor, det är inte illa!


#Varfemtekvinna

Bloggerskorna och poddtjejerna Matilda och Andrea har nyligen gjort en poddserie i sex avsnitt som heter #Varfemtekvinna.

Syftet med serien är att belysa, ta upp och prata om alla sexuella trakaserier och ofredanden som sker överallt och hela tiden ute i samhället,på jobbet, i skolan, på bussen, på krogen, i mataffären, ja, u name it.

Det handlar inte bara om det som de flesta först och främst tänker på och som man vet menas med "våldtäckt", det handlar om en klapp på rumpan, små kommentarer om utseende eller kläder, visslingar, anspelningar av olika slag, sjargånger, skämt, ja, patriarkala strukturer och förfördelade områden i stort.

Jag tycker hela grejen är klockren och det är såå viktigt att ta upp och prata om detta!
Det handlar inte om att alla män är svin eller att dra alla män över en kant, jag är själv man, men tycker det är minst lika viktigt att ta upp för det, för det handlar om samhällsstrukturer, kulturer, beteenden och sätt att vara. Det handlar om skuld och skam, om att förminska och bagatelisera, om så djupt rotade mönster, värderingar och beteennden som vi automatiskt lärs in i utan att vi ens tänker på det, för att det ligger så djupt, men som vi först och främst måste medvetandegöra och belysa och därefter få bort. Det handlar om jämställdhet och att vi i Sverige på ytan kanske har kommit långt på den fronten jämfört med många andra länder, men där det fortfarande är oerhört långt kvar.

Under seriens gång gästas tjejerna bl.a. av handbollsprofilen Linnea Claeson, som har blivit väldigt stor genom sitt engagemang och offentliggörande av sexistiska kommentarer och anspelningar som hon har fått riktade till sig genom sitt Instagramkonto Assholes online. Katarina Wennstam, som både skriver böcker, debaterar och föreläser om det här gästar också tjejerna och jag tycker verkligen att ni ska lyssna igenom den här serien om ni inte redan har gjort det. Den finns där poddar finns och är såå jäkla viktig och bra!

Basväst

Jag är lite sugen måste jag säga.

Vad är det då jag pratar om?
En basväst, va är det för något?

det är alltså som en väst,eller rygsäck, som du sätter på dig när du lyssnar på musik i dina lurar.
Syftet är att du ska känna basen i hela kroppen, ungefär som om du är mitt på dansgolvet ute på krogen.

Nisse hade köpt en sådan på förra lanslagslägret vi hade. Jag skulle ha testat då, men hann inte, så det får bli en annan gång.

Jag kan dock inte förneka att jag är väldigt sugen.
Dansgolvet på krogen är kanske inte direkt min hemmaarena, men jag älskar bas och "musik ska kännas" är lite av mitt måtto, och jag blir inte mindre sugen när jag ser videon nedan.

Flossy Carter är precis som jag när det gäller preferenser för musik och jag har kollat en hel del på hans kanal, både när jag skulle köpa mina lurar och min trådlösa högtalare. han testar all möjlig ny teknik, men mycket hörlurar och högtalare. här har han så klart också gett sig på basvästen.

Så, vad säger ni, är det något för er?


Jag trodde änglarna fanns

Vi kör lite musik igen.
Den här har också potential att bli en sommarhit.
Just nu är den enligt Spotify på plats 6 viralt i Sverige och plats 14 på svenska topplistan. Digilistan i P3 listar den som plats 22.

Jag tycker den är riktigt bra!
tyckte den var sådär första gången jag hörde den, men oj vad den har växt och nu är det helt klart en av de mest spelade låtarna här hemma.


Håll en tumme eller två!

Nu vill jag att ni håller en tumme eller två för mig.

Som jag har berättat tidigare så fick jag hem mitt examensbevis för några veckor sedan. Nu har jag också varit på anställningsintervju. Det är SRF (Synskadades riksförbund) Östergötland som söker en ombudsman. Jag var på intervju i torsdags och känslan är god. Flera inkörda inom SRF sa redan innan jag skickade in ansökan att jag skulle passa bra till tjänsten. Nu är jag en av tre sökande och jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få det där jobbet!

Dels tror jag att det skulle vara ett jobb som passar mig väldigt bra, jag skulle tycka att det var roligt, dels skulle det vara av stor vikt för min framtida ekonomi. Det är nämligen så att jag letar ny lägenhet för tillfället. Varför tänkte jag gå in på mer i ett annat inlägg, men i vilket fall tackar jag gud för att jag ställde mig i bostadskö relativt tidigt. Mina poäng räcker nämligen ganska långt just nu och jag blev erbjuden en tvåa för ungefär en månad sedan. Jag och Julian var där och tittade, fastnade där och pratade med tjejen som höll i visningen i över en timme, men efter mycket övervägande bestämde jag mig ändå för att tacka nej till den. Min ekonomiska situation kändes för osäker. Jag har ingen större inkomst i nuläget och kan inte få varken bostadsbidrag eller socialbidrag, eftersom att jag har "för mycket" medel på banken, pengar jag naturligtvis helst inte vill ta av för att betala hyran. De vill jag investera i något, inte använda dem till något jag aldrig får tillbaka något för.

Nu dök det upp en likadan tvåa någon vecka senare, i samma upgång som den förra, en tvåa som de dessutom skulle fräscha upp ganska ordentligt innan inflytt. Jag stod som etta i kön på den och återigen, efter noggrannt övervägande, bestämde jag mig den här gången för att hoppa. Jag tackade ja till den, trots att jag inte vet hur det blir med jobbet. Det känns lite som att hoppa utför ett stup, att blunda och bara göra det, lita på magkänslan och att det blir bra. Jag tror det är nyttigt att göra så, att komma ur sin comfort zone ibland, och man brukar ju dessutom säga att man måste våga för att vinna. Nu vågadr jag, så jag hoppas att jag vinner, men det går inte att komma ifrån att det känns lite läskigt...

Till slut måste jag bara rosa Facebookgruppen Fredagspoddens vänner, grundad av Hannah och Amanda, som de flesta vet producerar Fredagspodden. Det är så mycket kärlek, stöttning, fina ord och pep i den där gruppen, aldrig någon tråkig stämning, inga påhopp eller annat tråkigt. Alla stöttar varandra och ger värmande ord och kommentarer. Folk vill ha tips på allt från mer lättsamma saker som resmål, restauranger och smink till mer tunga saker som livskriser av olika slag, ångest och stress. Gemensamt för allting är dock att alla håller en god ton och alla är så snälla och vänliga, tipsar varandra och ger en bit av sig själv för att hjälpa någon annan.

jag outade min situation i all korthet just i denna grupp, kände att jag behövde lite stöttning och en hållen tumme eller två, för det är mycket tankar som snurrar kring allt det här. Viss respons hade jag hoppats på, men det jag fick, det hade jag aldrig vågat hoppas på. I nuläget är det 152 reaktioner och 45 kommentarer. Alltså wow, det är så häftigt tycker jag! Att helt främmande personer ger så mycket pepning och stöttning till varandra, till någon man inte ens känner. Det är så stort, så fint och jag blir alldeles varm och lyrisk. Tänk att vi människor har så mycket kärlek att sprida och ge till varandra, bara vi vågar blotta oss litegrann, öppna oss och inte hålla ett stoneface hela tiden för att vi är rädda att falla eller visa oss svaga, det är så fint!

Fotomodell och examensbevis

Vy_over_sjon_i_stugan

I onsdags var jag fotomodell för första gången i mitt liv.

Det var Studentbostäder som skulle ta nya foton för sina kanaler och där ville de fokusera på mångfald, med syfte att visa på att deras miljöer och bostäder är tillgängliga för alla, oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsnedsättning etc.

De annonserade ut det hela via Facebook, men fick inte tag i någon med en funktionsnedsättning, allra helst en synnedsättning, där. Därför kontaktade de LHIF och Agneta på vårt kansli tipsade vidare det till mig. Jag skickade in en intressekoll och kom med.

Klockan ringde 05:33 på morgonen och strax innan klockan 08:00, när det redan var jättevarmt och soligt ute, samlades jag och ett gäng andra studenter utanför byggnaden där vi i huvudsak skulle vara. Vi hade fått ett dagsschema innan dagen och det skulle bli en fullspäckad dag, där varje foto skulle ta ca. trettio minuter.

Alla som var där skulle inte vara med på alla foton, men det blev en väldigt lång och fullspäckad dag, där jag bl.a. var med och fotades när jag satt hemma vid köksbordet i min studentlägenhet med ett glas juice, en kopp kaffe och höll på att packa ner datorn för att dra iväg till skolan, ett foto "på språng", när vi var på väg ner för en trapp, från vårt boende till skolan, ett träningsfoto på innebandy, där jag gör latsdrag och kör crosstrainer i bakgrunden och ett annat foto där jag lyfter en hantel från ett hantelställ, ett foto på en förferre, där vi åt pizza och minglade runt i en studentlägenhet och ett foto när vi spelade sällskapsspel i ett uppehållsrum i anslutning till ett gemensamt kök.

Det var som sagt en lång dag, men kul var det och alla fick träna på sin engelska större delen av dagen, eftersom det var folk från både Indien, Wales och Spanien där. Jag kan säga att jag inte är särskilt bekväm med att prata engelska sådär. Det liksom låser sig. Jag förstår nästan allt, men att prata själv, nej, det gillar jag inte.

Jag åkte sedan hursomhelst direkt därifrån till mamma och pappa, för att fira syster, som också fyllde i onsdas. Det var som sagt kanonväder då, så vi satt ute hela kvällen, åt grillad fläskfilé och kyckling med div. tillbehör och sedan fika med hembakta bullar, Dumlekakor och vanilj/halloncheesecake.

Behöver jag ens säga att jag somnade på två röda när jag till slut kom hem?

Förra veckan fick jag också hem mitt examensbevis och sju års studier är därmed äntligen över!

Det firade vi lite i stugan igår, dit jag åkte med syster och hennes sambo. Mormor, moster, morbror och kusiner var också där och vi skålade i rödvin ute på verandan, för igår var det återigen en helt fantastisk sommarkväl, trots att det "bara" är slutet av maj. vi satt ute i shorts och T-shirt tills klockan var en bra bit över nio och det var knappt ens kallt.

Det var också första gången i år som jag sov över där och det är alltid lika underbart att vakna där på morgonen, särskilt sådana dagar som det har varit idag, strålande sol och över 20 grader redan klockan 9 på morgonen. jag hade t.o.m. satt klockan för att vakna relativt tidigt, bara för att hinna uppleva morgonen där i stugan, för det är verkligen något utöver det vanliga, finns ingen bättre plats att vakna på när det är så fint väder ute, jag bara älskar det!

Under dagen tog jag också årets första dopp. Det var inte varmt i vattnet, men det svalkade och efteråt var det skönt att soltorka på en handduk på bryggan.

nu är jag nästan bara hemma och vänder, för imorgon ska vi dit igen, för då ska vi fira mors dag där.

Jag hoppas att ni har njutit och njuter lika mycket av det här fantastiska vädret som jag har gjort och gör!


Vet att du skiter i hur jag mår, tror jag behöver dig ändå...

Den här spelas flitigt här hemma nuförtiden kan jag lova och de har gjort det igen.
Den kan nog bli en riktig sommarhit, eller vad tror ni?


Landslagsläger med blandat resultat

Det händer mycket nu i maj. Först var det SM i goalball 2017, sedan andra omgången av Sverigeserien 2017 och så hade vi landslagsläger nu i helgen som var. Det var alltså tredje helgen i rad som det var tävling/läger.

lägret hölls som vanligt numera i Malmö och sådan tur var så var det inte lika varmt under helgen som det var dagarna innan, då det plötsligt slog om till värsta högsommarvärmen. Vi hade 26 grader i torsdags och 27 i fredags. Behöver jag ens säga att det blev en hel del tid ute på balkongen då? I torsdags planerade jag t.o.m. hela min dag, jag kokade två extra ägg på morgonen som jag skulle ha i min kycklingsallad senare på dagen, fixade en islatte och ställde in i kylen, åkte och tränade, kom hem, fixade kycklingsalladen med kyckling, pasta, ägg, melon, salladsmix, tomater, paprika och fetaost, åt den ute på balkongen, drack min islatte där ute, solade en stund, åkte och tränade igen och avslutade dagen med att se hockeyn, då kvartsfinal mot Schweiz, där Tre kronor vann med 3-1. Sedan slog man Finland i semin med 4-1 och så gick man hela vägen igår när Kanada besegrades för första gången någonsin i en VM-final, efter att Bäckis och kung Henrik blivit matchhjältar. Tyvärr lyckades jag med att somna inför förlängningen, så jag missade det. Vilken tabbe... ;)

Hursomhelst, lägret i helgen var både upp och ner skulle man kunna säga.

Lördagen var ganska svajig, med både bra och mindre bra prestationer från min sida.

Vi inledde med en miniturnering med tre lag. Där fic jag inte riktigt till det och blev mer träffad än träffade bollen, jag reagerade snarare än agerade.

Innan lunch spelade vi en fullängdsmatch och där är jag betydligt mer nöjd med min insats. Spelade mest center där och tycker det kändes relativt stabilt och bra, även om jag kanske blev räddad av mina backar ibland, men det är ju samtidigt det som är grejen med det här försvarssystemet som vi använder oss av, att backarna ska täcka upp mer för centern så att tvåor och fyror inte blir lika sårbara. Vi försöker med samma system här hemma, men det sitter definitivt inte lika bra där.

Efter lunch blev det en ny miniturnering och det var nog dagens sämsta. Fick inte alls till det och släppte in flera billiga mål på skott som jag absolut inte ska släppa in. Huvuduppgiften var, precis som i förmiddagens miniturnering, att vara bättre än spelaren mittemot och reflektera över vem man har lättast resp. svårast för att ha mittemot och varför det är så. Här kunde jag inte alls fokusera på den biten, utan kände mig alldeles för trött och jag själv blev istället min största fiende, d.v.s. att jag fick kämpa mer med att täcka min zon och ta de bollar jag skulle ta istället för att spela tillsammans med mina lagkamrater och fokusera på uppgiften. det var inte bara jag som kände så ska tilläggas, men bra var det definitivt inte.

Går vi över till söndagen så var det ett helt annat spel från min sida och jag fick mycket beröm när vi hade kortare individuella samtal senare under dagen. Förbundskaptenerna gick t.o.m. så långt som att säga att de nog aldrig har sett mig spela så bra som jag gjorde här.

Vi inledde dagen med ytterligare en miniturnering, vilken vi vann. Det var jag, Nisse och Åkerberg. noterbart är att det var exakt samma lag som i miniturneringen efter lunch på lördagen, där vi istället kom sist och inte alls spelade som ett lag. Det gjorde vi verkligen nu.

Jag försökte mentalt att hitta den där känslan som jag har haft på några träningar här hemma, när jag och Julian har kört defensiv nötning. Det lyckades jag med, samtidigt som jag använde den energi jag fick i början av första matchen i miniturneringen till att boosta mig själv med självförtroende och det syntes verkligen. Vi vann de båda matcherna med 5-1 och 4-2. Jag var visserligen inblandad i alla tre mål, men till skillnad från lördagen kunde hela laget släppa det och gå vidare. Åke drog ett tungt lass där och var hela tiden inne och påpekade att vi fortfarande ledde när vi hade släppt in en boll och att vi inte behövde bomba framåt för att leda med två-tre mål igen, det räcker att leda med en boll, då är det fortfarande motståndarna som måste jaga. vi jobbade dessutom väldigt bra tillsammans, alla tre var närvarande och fokuserade här och nu. Jag och Åke bytte mycket backar, dels för att förvirra motståndarna och förstöra deras taktik, dels för att ha mig mittemot Dzenan eller albin och Åke mittemot Fatmir och Jimmy, just därför att jag har lättare att konttrollera Albin och Dzenan jämfört med Fatmir och Jimmy. De båda sistnämnda är absolut världsklass och där är inte jag riktigt. Jimmy och Fatmir är dessutom offensiva hot, medan både Albin och Dzenan är mer defensivt inriktade, precis som jag är. Jag kommer aldrig bli någon skytt på den nivån. Min uppgift ska vara att stänga min zon och det gjorde jag här. Ett exempel var när Fatmir sköt en perfekt femma ute på min stolpe när jag var back. Under lördagen släppte jag in precis en sådan boll. Här blockade jag ut den, baam rakt ut.

Vi avslutade helgen med ännu en fullängdsmatch, där jag fick göra ett inhopp och stängde även där min zon helt och hållet. Det är precis så jag måste spela för att kunna bli uttagen på fem-sex spelare i truppen. Tyvärr är min nivå fortfarande alldeles för ojämn. Jag kan göra gryma inhopp, som här i sista matchen, men jag kan blanda det med dåliga insatser där jag släpper rena skitmål, som under lördagen. Det gör att det blir en liten gambling från Florims håll, han vet inte om jag kommer göra en sådan där toppinsats eller en flopp om han skulle byta in mig i skarpt läge. Därför blev jag inte uttagen till men intercup, som spelas i Malmö nu i helgen, eller Traikai, där det är träningsturnering helgen efter.

uttagningen till Intercup baserades mycket på vad Florim observerade under SM och där höll jag inte riktigt på den nivån. Hade jag spelat som jag gjorde iigår där under SM, då hade uttagningen blivit betydlit svårare än vad den blev nu.

Traikaiuttagingen byggde på det här lägret och kanske hade jag haft en chans dit, en ganska god chans, men jag ska på anställningsintervju en av de dagarna, så jag hade ändå inte kunat vara med där, tyvärr.

I stort är jag dock riktigt nöjd med helgen och jag tar verkligen med mig känslan från igår och fortsätter att jobba vidare på den, för kan jag få upp min lägstanivå och spela så som jag gjorde igår, då kommer jag snart att bli uttagen, det är jag säker på!

Andra omgången av Sverigeserien 2017

I helgen var det tävling igen, för andra helgen i rad. Förra helgen var det ju SM, som ni kan läsa om i inlägget under, och nu i helgen var det andra omgången av Sverigeserien 2017.

Tävlingen spelades på hemmaplan här i Linköping och vi toppade tabellen på samma poäng, femton, som FSBU göteborg efter den första omgången.

här blev det fyra vinster och två förluster, samtidigt som FSBU Göteborg inte hade någon lyckad helg och bara vann en match, mot oss, vilket gör att vi nu leder serien med nio poäng efter tolv spelade matcher, alltså halvvägs in i serien.

Det var en helg med lite av två ansikten.

Först var vi fyra spelare under lördagens tre matcher. Där blev det en klar seger mot IFAS, 10-3, en tiht vinst mot FIFH Malmö, 6-5, och en klar seger till med 8-1 över FSBU Göteborg.

På de tre matcherna tog vi alltså 9 poäng, gjorde 24 mål och släppte in 9.

Under söndagen kunde inte Christer, som spelade SM med oss förra helgen också, vara med, så vi var bara tre spelare under dagens tre matcher. Det blev väldigt tydligt. Vi vann först en tight match mot IFAS med 4-3, efter att jag gjort 4-3 någonstans i mitten av andra halvlek, men sedan blev det förlust mot FSBU Göteborg med 5-3 och en klar förlust mot FIFH Malmö med 7-1.

På de avslutande tre matcherna tog vi alltså 3 poäng, gjorde 8 mål och släppte in 15.

Kontrasten mot lördagens tre matcher är enorm. Vi orkar helt enkelt inte på tre spelare, utan avbytare, det blev jättetydligt. Jag spelade varrenda minut under helgen, 144 minuter efektiv tid, och även jag kände av tröttheten lite där mot slutet av sista matchen, men utifrån var det tydligt att det var andra i laget som blev mest trötta, spelare som inte är vana att spela så mycket och hela tiden.

Själv är jag inte heller särskilt nöjd med min insats under helgen. Förra helgens SM var en betydligt bättre insats för min del, även om vi där förlorade alla matcher. Anledningen tror jag ligger mycke i att jag blir för bekväm på den här nivån, när det går såpass mycke långsammare än på SM förra helgen. det är jättedumt, men jag hade stora problem med den tekniska biten nu under helgen, särskilt med överkroppen, där jag slarvade något kopiöst och gick på armbågen mer eller mindre hela tiden. Jag hade för det mesta stenkoll på bollarna ändå och tog de flesta, men flera av de bollar jag faktiskt släppte in berodde på att jag slarvade i tekniken. Hade jag slängt mig som jag ska, då hade jag tagit flera av dem.

Varför jag slarvar så i tekniken tror jag som sagt är för att jag undermedvetet blir för loj, för bekväm i mitt spel. Jag uplever inte att jag måste vara på tå lika mycket som på SM-nivå, eftersom det inte går lika fort. Det är förvisso sant, men du måste vara på tå ändå, för annars släpper du uppenbart in bollar oavsett tempo, så skalar man ner det ytterligare så ligger det nog mest i anspäningsnivån. Den blir lite för låg här och då slarvas det i tekniken. Det är som sagt jättedumt och något jag måste jobba aktivt med, även om jag i första hand ska satsa på det högre tempot, eftersom det är den nivån jag vill spela på. Så det är lite delat, men självklart ska jag kunna spela på båda nivåerna, oavsett tempo.

Så nja, lagmässigt var det en okej helg, tolv nya poäng in på kontot och totalt en målskillnad på 32-24, vilket ger i snitt 5,3 mål framåt/match och 4 mål bakåt/match. Helt okej, men vi kan bättre. Huvudsaken är dock att vi toppar tabellen, så nu gäller det bara att studsa tillbaka när tredje omgången spelas i september, då i Göteborg.

SM i goalball 2017

I helgen som var avgjordes SM i goalball 2017.

Platsen var den här gången Stockholm och Gubbängshallen.

Vi spelade tre gruppspelsmatcher under lördagen och slutspel under söndagen.

Det var första gången sedan 2015 som Linköping deltog i SM. Då var vi tre spelare, Tobbe skadade sig i första matchen och resten av helgen fick vi spela utom tävlan med mig, Albin och Jennifer. Det var sådär får jag säga. Förra året fick vi inte ihop något lag, så då spelade jag istället med FSBU Göteborg, men i år fick vi ihop ett lag med hjälp av inlåningar utifrån. Det är knepigare än vanligt på SM, eftersom det är en licensierad tävling, vilket innebär att spelarna bara får se 10% eller mindre. Det gör urvalet betydligt mindre än för öppna tävlingar, plus att det är en del pappersarbete kring licenserna, det är inte bara att spela för vilken klubb som helst, men vi lyckades ändå få ihop ett lag.

Vi förlorade dock alla gruppspelsmatcher, 0-10 mot FIFH Malmö, 7-11 mot FSBU Göteborg och 5-12 mot IFAS Stockholm.

Det gjorde att vi slutade fyra i gruppspelet och fick möta FIFH Malmö i semifinal. Där blev det återigen förlust med 0-10.

Slutligen ställdes vi mot FSBU Göteborg i bronsmatchen, vilken vi förlorade med 7-2.

Det blev alltså en fjärdeplats i år igen för vår del och trots deltagande på sju SM står vi fortfarande utan SM-medalj.

Resultatmässigt var det kanske alltså ingen höjdare och klart att det är tråkigt att förlora alla matcher, men på den här nivån kan vi inte ha några resultatmål alls. Det av fyra anledningar:

1, Vi har inte spelat mot sådant här bra motstånd på ca. 1,5 år, då vi senast var med på SM 2015. Linköping är i huvudsak ett breddlag och egentligen är det bara jag som spelar på den här höga nivån.
2, vi får inte alls det här tuffa och hårda motståndet på våra hemmaträningar och då blir det svårt att hävda sig på match. Vi försöker att simulera ett högre tempo genom att exempelvis förminska planen och skjuta från betydligt kortare avstånd än vanligt. Det är bättre än inget alls, men blir givetvis inte helt realistiskt.
3, det är egentligen bara jag som har tränat kontinuerligt här hemma den senaste tiden. Deltagandet här hemma är fortsatt lågt och det har blivit mycket defensiv nötning.
4, i det här SM-laget är det bara jag och Albin som tränar tillsammans. Vi har inte spelat med Claudio på den här nivån sedan 2014 och vi har aldrig tidigare spelat med Christer.

Med tanke på ovanstående punkter skulle jag därför snarare säga att ovan nämnda resultat var över förväntan, för under tidigare SM har vi i princip blivit knockade i alla matcher. Nu klarade vi att spela 3/5 matcher till full tid, vi gjorde det stundtals väldigt bra och hade exempelvis både 2-0 mot FSBU Göteborg, vi hämtade upp 4-8 till 7-8 och var nära på att gå ikapp i samma match.

Mot IFAS hade vi 1-0, 3-2 och 4-4 i halvtid, varefter det länge stod 5-5 i andra halvlek innan de kunde dra ifrån mot slutet av matchen. Då ska tilläggas att IFAS är ett lag med i princip bara nuvarande eller gamla landslagsspelare och som vi har blivit knockade av alla tidigare matcher, inte minst i semifinalen 2013, då det tog tre minuter innan matchen var över och de hade vunit med 10-0. Därför är det stort att vi klarar hela matchen och dessutom spelar såpass jämnt med dem under långa stunder av matchen.

Dessutom stod det bara 1-2 i bronsmatchen i halvtid, så egentligen var det bara mot FIFH Malmö som det rann iväg ganska mycket. Där blev vi knockade strax innan paus i gruppspelsmatchen och en bit in i andra halvlek i semifinalen.

För egen del är jag nöjd med helgen. Tycker framförallt att jag hänger med bättre i tempot än vad jag brukar göra. Eftersom vi inte får det här motståndet mot oss på hemmaplan så brukar det tyvärr ta ett tag innan jag kommer in i det högre tempot på t.ex. landslagsläger, men här tyckte jag att jag var med mer redan från början. Det jag har störst problem med är tysta och snabba rörelser på andra sidan, när bollen transporteras tyst från ena sidan till den andra. Där läser jag spelet för sent och hinner inte med i förflytningarna. Utöver det är jag dock som sagt nöjd med mitt eget spel under helgen och skulle jag ge ett betyg på min egen insats så skulle det nog bli fyra bollar av fem möjliga. En spelare kan inte göra ett helt lag och jag känner att jag inte kan göra mycket mer än vad jag gjorde i helgen, samtidigt som det inte går att kräva av de andra spelarna i laget att de ska hålla till 100% på den här nivån, eftersom att de inte tränar på samma sätt och med samma mål som jag har, så jag tycker definitivt att alla spelare förtjänar ett godkänt betyg under den här tävlingen.

Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0