Mina uppehåll fortsätter och precis som jag förutspådde i förra inlägget blev det det sista inlägget för 2011. Med andra ord har ett nytt år tagit sin början, om nu någon hade missat det. En summering av 2011 tar vi dock inte nu, utan det får bli vid ett senare tillfälle. Jag kan i alla fall säga så mycket som att det var ett väldigt händelserikt år, precis som 2010, som började becksvart, men som avslutades på bästa möjliga sätt, mer om det längre ner. Det blev fyra kryssningar till Tallinn tillsammans med Jocke under de fyra första månaderna av året, det blev skidresa till Idre i slutet av mars, lyxkryssning med Royal Caribien och Vision of the seas under sommaren, efter två veckor nere i Kungsbacka med Albin och Louise, några dagar i Smögen hos syster och några härliga dagar i stugan. Med andra ord var det en kanonsommar enligt mig. Hösten blev betydligt lugnare, men inte desto sämre. Känslorna blommade och efter ett känslomässigt kaos mellan det gamla och det nya släppte jag taget och gick vidare, mot det nya, mot kärleken, mot det bästa i mitt liv. Varje helg sedan slutet av september har tillbringats tillsammans med världens finaste och mest underbara tjej och varje sekund är precis lika underbart fantastisk.

Det är väl i stora drag hur mitt 2011 såg ut. Vi får se om det kommer någon mer detaljerad redogörelse framöver, men nu tänkte jag fokusera på de sista veckorna av år 2011 och de första veckorna av 2012. So, here we go!

Dagarna efter landslagslägret i december, som jag nyligen var hemkommen från i förra inlägget, bestod av träning, som vanligt. Sista träningen med laget innan jul blev också ett faktum, en träning där vi faktiskt var riktigt mycket folk på plats. Med andra ord blev det mycket matchspel den träningen och mitt fina spel från helgen höll i sig tyckte jag.

Därefter väntade tre veckors julledighet på lagnivå, dock inte individuellt. Jag försökte hålla igång så mycket som möjligt även under jul och nyår, men det blev inte riktigt som vanligt. Ett styrkepass och två intervallpass i julveckan, ett av vardera i mellandagarna och så återigen ett styrkepass och två intervallpass efter nyår, innan det återigen var dags för landslagsläger, det första för 2012.

Innan dess hade det dock både varit jul och nyår. Trots den uteblivna snön blev det en jättefin och bra jul. Dagarna innan jul hade dock lite snö fallit från himlen, men lagom till julafton smälte den bort igen.

Så det blev en grön jul, som, även i år, tillbringades hos mormor med släkten på mammas sida. De skulle dock äta julmat med andra hälften av deras släkt i år, så det blev lite omändringar mot tidigare år. Julmaten och risgrynsgröten kastades om, vilket alltså innebar att det blev risgrynsgröt till lunch och så julmat på kvällen. Kusinerna, moster och morbror fick alltså julmat två gånger den dagen, eftersom att de åt det tidigare under dagen också.

Det blev hursomhelst en trevlig tillställning med mycket mat, som jag dock inte är något större fan av, även fast jag i år faktiskt inte bara åt köttbullar och prinskorv. Det blev lite räkomelett och rökt lax också. Det senare var något hemskt för några år sedan, men nu är det faktiskt ganska gott.

Julklappar fick jag mer än jag fått på flera år. Det var bl.a. två glasburkar, en slickepott, smörknivar, två potatisskalare, en gjutgärnspanna, träningsshorts och T-shirt, gymhandskar, ett duntäcke, trisslotter och godis. Det senare äter jag knappt längre och min godishörna var i princip helt tom innan jul, men nu har jag godis så det räcker ett bra tag framöver kan jag lova. Av älsklingen fick jag en ask chokladhjärtan och en jättemysig varm och tjock filt. Hon fick värmehjärtan och Slippies av mig, så nu ska hon definitivt inte frysa mer, min finaste skatt.

Juldagen tillbringades för andra året i rad hos kusinerna på pappas sida och det bjöds traditionsenligt på kalkon, sås och potatis, varefter det blev fika och julklappsspelet. Här körde vi den lite snällare varianten. Man slår två tärningar och får man lika får man ta ett paket ur högen. Sedan är man inte med mer innan alla har fått varsitt paket. Då öppnas dem och så börjar själva spelet. Får man två lika byter man med någon annan, så att alla hela tiden har någonting. Hos mormor kör vi den lite elakare varianten. När man får två lika tar man ett paket, men man fortsätter att vara med. När öppningen sker kan således någon ha sex paket och någon inget. Därefter börjar själva spelet och även här ska man ha två lika, men här byter man inte, här tar man. Det innebär att någon kan sluta med sex paket och någon utan något alls.

Hos mormor fick jag hursomhelst en skärbräda, en duschcreme och några flaskor cider som det blev världens rusch efter. Tyvärr var de inte ens goda. Hos kusinerna fick jag en påse Fudge från Liseberg, vilka det också var världens rusch efter. Tyvärr tyckte jag inte om dem heller visade det sig. Ändå tog jag dem från min faster, som visste att de var supergoda. There's an evil in me ;)

Senare på kvällen hämtade hjärtat och hennes familj upp mig på vägen hem, för de hade också varit i Skänninge under dagen. Det var början på två härliga veckor tillsammans, åh så underbart. Mys, mys, mys, lite mellandagsrea, träning och ännu mer mys sammanfattar de veckorna ganska bra. Under rean köpte jag nya träningsskor och ett par jeans. Vi hann in på JC precis innan de stängde. Jag hittade ett par jeans jag gillade, men de var för långa. Tyvärr hann vi inte leta upp någon annan storlek, så vi fick återvända dagen efter. Då visade det sig att de jeansen inte var så bra ändå, men till slut hittade jag ett par bra. När jag köpte skorna hittade jag exakt likadana som jag hade innan de här, blå Adidas Special. Jag pratade dock med en expedit och han sa att de var förhållandevis hårda. Eftersom jag har och har haft problem med benhinnor etc. behöver jag ha lite snällare skor så att säga. Jag fick prova ett par Acics som var riktigt sköna, så de fick det bli. Är skorna bra är de värda 1200kr.

Nyår blev även det en mysig och lugn historia hemma hos världens finaste, tillsammans med henne och hennes föräldrar. Det bjöds på trerätters middag och kortspelande. En riktigt fin och trevlig kväll.

Det nya årets första dag åkte vi hem hit, för att sedan åka tillbaka till henne dagen efter. Där stannade vi ytterligare två dagar, innan vi återigen åkte hem hit och såg Småkronorna ta hem guldet till Sverige i en riktig rysare! 0-0 efter full tid, i en VM-final. Total dominans av svenskarna i två perioder, men Makarov stod i vägen. Så går ryssarna in i sista perioden och tar över tillställningen totalt. Kosnetzovs chans där med 32 sekunder kvar var inte att leka med, men Johan Gustafsson var kung i mål och läste spelet så snyggt. I förlängningen tog Sverige över igen och efter drygt halva perioden kunde Mika Zibanejad komma fri med Makarov och slå upp pucken i nättaket. Seger för Sverige med 1-0 och det andra J-VM-guldet någonsin var bärgat! 1981 och 2012! Det är stort! Läs mer om matchen och övrig hockey på hockeybloggen.

Serierna går ju vidare och det närmar sig upploppet nu. Man sa att Elitserien var spännande förra säsongen, men i år är det ta mig tusan ännu jämnare. Det är sju poäng från 4:an till 11:an i tabellen, från kvalserieplats till hemmafördel i slutspel. Frölunda, HV, Växjö, AIK, Modo, Färjestad, LHC och Djurgården är det som är inblandade där. Modo och LHC har i dagsläget två matcher mer spelade än både Färjestad och Djurgården. Vinner man dessa seglar Färjestad upp på 4:E plats och Djurgården till 6:e. Det är dock bara en match mindre spelad än Växjö, AIK och Modo, men vinner man den matchen går Färjestad ändå upp på 6:e plats och petar ner Modo under sträcket. Vinner Djurgården är LHC på kvalserieplats igen och det vore ju inte helt fel. Leksand har just nu nämligen ett litet grepp om den sista direktplatsen i Allsvenskan, vilket i sådant fall skulle innebära kvalseriehockey i Cloetta center, LHC - Leksand!

Man är just nu fyra poäng före Västerås på 4:e plats. Västerås som tyvärr slog serieledande Örebro igår, efter en stark vändning i sista perioden. Leksand möter just Örebro imorgon. Vinner man den är man bara en poäng bakom Bofors, eller Bofors Karlskoga, som man numera heter, som har tappat rejält i form. 0-4 mot Södertälje senast i fredags. SSK, som å andra sidan är på väg upp i form. Man har sett ruskigt starka ut nu på slutet och jag tror absolut att de blir att räkna med. Det är Oskarshamn, SSK, Rögle, Mora, Malmö och kanske också Troja som gör upp om de där tre playoffplatserna. Jag tror att SSK ligger riktigt bra till. Rögle har dalat lite i form på senaste, men man har ändå chansen. Malmö är just nu utanför playoff, vilket är en praktflopp med det laget. ÄN finns dock chans att ta en playoffplats, för det är riktigt jämnt även där. Det är 8 poäng från Oskarshamn på 5:e plats till Troja på 10:e. Spännande!

Efter de två underbara veckorna tillsammans med mitt hjärta väntade som sagt årets första landslagsläger. Det hölls, precis som det i december, i Stockholm och Gubbängshallen.

Under lördagen var det dock först mediaträning. Mats, som höll i mediaföreläsningen under campen i november, skulle leda oss genom det hela. jag var aningen nervös innan, men det gick faktiskt riktigt bra. Man fick ett senarium som man skulle sätta sig in i. Jag var med i den lokala TV4-sändningen, ungefär i nutid och intervjuades lite om London. De andra två senariumen var att vi hade förlorat första matchen i London och att finnar hade dopat sig.

Man fick några minuter att snacka ihop sig i gruppen, vi var ca 3-4 i varje grupp, och sedan togs man upp en och en, ställdes framför en kamera och blev intervjuad inför hela gruppen. Därefter tittade man på sitt framträdande, fick ge egna synpunkter på det och dessutom få feedback av de andra på vad som var bra och vad som var mindre bra, vad man bör och vad man kanske inte bör säga till en journalist.

En kul förmiddag och under eftermiddagen blev det matchspel. Det var första gången jag spelade sedan avslutningen med laget innan jul och det kändes. Tyckte inte alls jag fick till det, släppte massa billiga mål och fick inte till varken defensiv eller offensiv.

Nej, det var ingen vidare dag. Söndagen gick lite bättre, men inte heller där tycker jag att jag kom upp i någon högre nivå. Träningsveckan efter lägret var dessutom riktigt, riktigt tung. Inte bara energimässigt, utan jag började dessutom känna lite i benen igen, efter att jag kört några löpintervaller under ett intervallpass. Jag har ju, sedan i november, gått på löpintervallerna försiktigt igen och hittills har det gått bra, men där sa benen stopp.

Därför höll jag mig ifrån löpning hela förra veckan, t.o.m. under uppvärmningen till styrkepassen blev det cykel då. Förra veckans pass gick annars riktigt, riktigt bra. Snacka om en brant formkurva där. Veckan innan var jättetung och jobbig, men förra veckan var riktigt bra. Hoppas nu bara jag kan hålla den här formen, eller kanske t.o.m. peaka den ännu lite mer till Malmö open om drygt två veckor.

När det gäller studierna är vi nu inne på uppgift 3 i delkurs 3, som jag skrev att vi precis hade börjat med i senaste inlägget. Mycket riktigt kände jag mig själv rätt när det gällde uppgifterna. Jag tog inte tag i dem förrän sista veckan, alltså veckan efter landslagslägret, men både den och uppgift 2 gick riktigt bra tycker jag, även om det var en del att läsa. Texterna blev bra och jag är nöjd med dem. Uppgift 3 är nu en gruppuppgift och sedan är det examinationen, som jag dock börjar bli lite orolig för. Vi ska välja en avhandling som vi ska läsa och granska. Vi som inte valde där och då under senaste campusträffen skulle maila läraren. Jag har mailat två gånger, men inte fått något svar, så jag vet inte. Får se hur det blir med den saken. Efter den är det hursomhelst bara två delkurser kvar innan kursen är slut...

Hemsidan har jag också haft problem med på senaste. Verktyget för redigering har försvunnit för mig. Det gör att jag inte kan göra något alls med hemsidan. Det tycks dock vara en grafisk grej eller liknande, för enligt en mer ansvarig på LHIF ser det ut som det alltid har gjort. Alltså borde det vara en grafisk ändring eller någon ändring i kodningen som Jaws inte gillar. Hursomhelst fick jag för mig att testa om det möjligen kunde fungera bättre med en annan skärmläsare i fredags. Så jag laddade ner Chrome, men den fungerade inte alls med Jaws. Man var tvungen att ha Jawsversion 12 eller senare för att det skulle funka. Så då testade jag Firefox istället, men där kom jag inte ens åt logga in-knappen på hemsidan. Så då blev det slutligen IE8 jag testade, men den ville inte heller fungera med Jaws 8. Så jag återställde datorn igen, men då ville inte IE starta alls. Med andra ord hade jag ingen browser. Då satte jag mig vid familjens oerhört sega och dåliga dator för att försöka tanka ner en exe-fil till IE7 som jag senare skulle installera på min dator, men icke. Jag hittade filen, men datorn vägrade att sammarbeta och ville inte tanka ner den. Så syster fick hjälpa mig, men hon tankade först ner fel version, version 9, som inte fungerar till Windows XP. Till slut blev det i alla fall rätt, efter ca sex timmars arbete för egentligen ingenting...

Jag kommer dock fortfarande inte åt redigeraren, så jag har mailat Idrottonline, där hemsidan ligger, så får vi se vad de säger...

En sista grej som har hänt är en mindre kul historia. Vi har krockat. Bilen är bara skrot. Mamma ringde när jag hade kommit hem från landslagslägret och var på väg till älsklingen och lät som att någon hade dött. Då förbereder man sig automatiskt på det värsta och när hon sedan sa att de hade krockat trodde jag det värsta där ett tag, men de måste ha haft väldigt tur, för ingen skadade sig. Det var mamma, mormor, Emma och moster som var på väg hem från stugan. I en kurva mötte de en folkvagnsbuss, som kom över i deras fil och träffade dem i sidan. Tur i oturen var att mamma inte körde så fort och att de inte låg närmre kanten. För utanför vägen är det en slänt, så då hade de troligen rullat ner för den...

Klart man blir chockad när man får höra något sådant, men som sagt så hade de väldigt tur ändå, precis som när jag ramlade ner från garagetaket och "bara" bröt armen. Det kunde gått betydligt värre.

Vi kan ju inte avsluta inlägget i moll, så vi drar mammas 50-årsfest också. Det blev en riktigt bra och lyckad tillställning med mycket folk, jag kände verkligen inte alla, mycket god mat och dans. Ja, faktiskt, jag dansade! Faktum är att det var jag, älskling, Albin och Louise som fick igång alla övriga att börja dansa. De första låtarna var det riktigt dött på dansgolvet, men så gick vi upp där och började hoppa runt. Så kom Emma och lite annat folk och joinade och när vi gick ner från golvet hade ett gäng börjat dansa. Senare blev det också några tryckare. Jättefint, så klart.

En mycket bra och lyckad kväll som avslutades runt 03:30. Dagen efter var jag riktigt trött och lade mig redan 19:39. Så tidigt vet jag inte när jag la mig senast. Dock somnade jag inte direkt, men ändå.

Hoppas ni alla hade en bra jul och nyår och att ni har fått en bra start på året!

Vi avslutar här med J-VM-finalen, så klart! Titta efter drygt 3 minuter, där kommer Zibanejads avgörande och lyssna bara på Chris och Mickes glädjereaktion där, det är helt magiskt! Vi slänger också in en låt, lite mer Hands up, denna är riktigt bra!

Då var det nästan en månad sedan jag skrev, ytterligare en gång. Intervallet där håller sig ganska exakt. Först mellan 19:e oktober och 17:e november och nu mellan 17:e november och 14:e december.

Vad har då hänt sedan senast?
Ja, framför allt, en hel del i träningens tecken. Till att börja med var det en s.k. Paralympic pre-camp i Stockholm för några veckor sedan, på hotell Scandic Ariadne. Det är alltså en camp, ett läger, för alla som är nominerade till London nästa sommar, såväl ledare som aktiva.

Vi var ungefär 140 personer allt som allt under helgen, med representanter från bl.a. goalball, friidrott, simning, judo, rullstolsrugby och bordtennis. Helgen var fullmatad med div. olika föreläsningar om doping, kost och hälsa, mediabemötande, idrottspsykologi m.m. Med andra ord, en riktigt givande och bra helg, som utöver alla föreläsningar bjöd på fotografering för både framtida akreditering och för Sveriges största bildbyrå, Scanpix, genomgång av hälsodeklaration och utprovande av klädkolektioner inför London. Denna kolektion innehåller allt från slimmade tighta löparbyxor, träningsskor, T-shirt och linne, till fleesetröja, hood, träningsoverall, podiumdress, shorts, skor, kavaj, långärmad och kortärmad skjorta, ja, allt man ens kan tänka sig.

När det gäller föreläsningarna så måste jag säga att de flesta gav bra med information och tänkvärda bitar. Att medveten doping kanske inte är så vanligt inom just handikappidrott är kanske ingen nyhet, men att det farliga är s.k. omedveten doping, alltså preparat man stoppar i sig utan att veta om det. Som aktiv har man fullt ansvar för vad man stoppar i sig och därför är det av yttersta vikt att man håller koll på det, särskilt när det gäller proteinpulver, bars och andra träningsrelaterade produkter. Det kan finnas otillåtna preparat i vissa av dem. Ibland står det på förpackningen vad produkten innehåller, ibland inte ens det. Ändå har du som aktiv fullt ansvar. Så det allra bästa är att helt hålla sig ifrån alla dessa pulver, drycker m.m. som sägs binda aminosyror och annat. För faktum är att man egentligen inte behöver dem. Håller man en bra och näringsrik kost räcker det mer än väl för att binda dessa aminosyror eller vad man nu vill. Dessutom finns det tusentals vitaminer och mineraler i t.ex. en apelsin, inte bara C-vitamin. Med andra ord får man i sig bra mycket mer nyttigheter om man äter en apelsin, än om man stoppar i sig ren C-vitamin.

Idrottspsykologi är en oerhört viktig del av idrotten. Det är något man oftast inte tänker på där hemma i soffan. Där ser man bara prestationen ute på planen, i spåret, i backen, eller var det nu är. Ta Helena Ekholm som exempel. I Vancouver floppade hon totalt, trots att hon påstod sig ha bättre form än någonsin. Vad var det som inte stämde där? Jo, psyket hängde inte med. Det blev alldeles för hög press, från hela svenska folket, från media, från sponsorer m.m. Hon klarade inte av det där och då.

Jag ska inte tala för Helena, men troligtvis låg det till så, enligt vår föreläsare. Vad jag vill säga med detta är alltså att den psykiska biten är minst lika viktig som den fysiska. Har du inte psyket med dig, då spelar det ingen roll hur stark och i form du är fysiskt, det går ändå inte hela vägen, och tvärtom. Dessa båda kompleterar varandra och båda måste finnas där för att du ska nå toppen. Man kliver inte bara in på en arena inför ca 80 000 åskådare, som i La liga, och levererar. För att klara av det är det så oerhört många psykologiska faktorer som spelar in, såväl medvetna som omedvetna, och ju mer medveten man är om dessa faktorer, ju lättare har man att styra över dem. Ännu mer påtagligt blir det kanske vid just ett OS eller Paralympics. Det är kanske inte fullt lika mycket publik på plats, men den psykologiska faktorn ökar ändå, eftersom det är där och då, nu eller aldrig, nu eller om fyra år som gäller. Tänk alla tankar som snurrar och ändå vara tvungen att fokusera till 110% på det man ska göra. Det är oerhört tufft, såväl fysiskt som psykiskt.

När det gäller mediabemötande känner jag att jag har väldigt lång väg att vandra, men det är bara att träna och inte göra som Jesper Blomkvist gjorde i ett klipp vi fick se, försöka överlista reportern, och ett första träningstillfälle för detta blir under nästa landslagsläger i början av januari, då vi ska få praktisk mediaträning.

Landslagsläger ja. Det var det i helgen som var, återigen i Stockholm och Gubbängshallen. Det blev, precis som vanligt, mycket matchspel och jag tycker det gick riktigt bra. Jag fick inte spela så mycket under söndagen, men i lördags fick jag spela betydligt mer och fick återigen massa beröm för mitt försvarsspel. Flera påpekade dessutom att det syns på mig att jag har tränat och blivit lite större. Kul! Det var dessutom första gången jag provade på den nya bollen, som är lite mindre och lite hårdare än den gamla och som kommer användas på Paralympics i London, men även under SM och nu först i Pajulahti games i januari, dit jag dock inte är uttagen. Det gör dock inget, för det är samma helg som mamma ska ha sin 50-årsfest.

Bollen var hursomhelst riktigt bra, enligt mig, och jag tror att de flesta är positiva till den nu, trots all negativitet i början. Får man till tekniken och allt stämmer, då blir skotten riktigt bra!

Utöver allt matchspel hade vi även ett goalballrelaterat beeptest. Det är Peter Björkstrand från FIFH Malmö som har tagit fram det, för länge sedan, men nu var första gången vi testade det i landslaget.
Det går till så att man startar vid ena backlinjen. Man sätter sig i försvarsposition. På given signal slänger man sig, som när man räddar en boll. Man tar sig snabbt upp, tar sig fram till sexmeterslinjen, tillbaka igen och ner i utgångsposition. Man startar på 12 sekunder, vilket är väldigt lång tid. Sedan går det neråt, med ca 5 pip på varje sekundantal. Det ser inte så jobbigt ut, men det är betydligt jobbigare än vad det ser ut som kan jag lova. Jag klarade ner till 6:3 eller liknande, vilket jag tycker är ganska okej. Fatmir och Stefan har dock varit nere på 3, men det är de det. Dit har jag en bit kvar, men jag har gett som förslag till Linda att vi ska införa detta även på våra träningar och stämma av med då och då, för jag tror att det kan sporra en del av oss, + att intervallträningen blir mer konkret, eftersom man har något att sträva efter, att förbättra sig.

Studierna går fortsatt trögt, men nu är vi inne på delkurs 3/5, så det är ju bra. På förra kursen fick jag ju, som jag skrev i förra inlägget, G på den första individuella uppgiften. På uppgift 2 och 3 fick jag VG. Trots de fina resultaten har jag nog max lagt ner 30h på dem tillsammans. Vi har 2 veckor på oss för varje uppgift, vilket alltså ger en arbetsinsats på ca 12,5%. Ändå går det så bra. Så klaga ska man väl inte göra, även om det inte är något vidare kul. Nu ska nästa uppgift inte vara inne förrän 13:e januari, men därefter ska de efterföljande båda uppgifterna, + examinationen, vara klara innan 10:e februari. Så där blir det tight. Det gäller alltså, egentligen, att inte slappa för länge och ta tag i den där första uppgiften, så att den är klar i god tid innan 13:e. Känner jag mig själv rätt kommer det dock inte bli så...

Annars fortsätter det att rulla på. Känns som att veckorna är ganska snarlika numera. Tittar man på de senaste inläggen är det träning, studier och privatliv och det är väl i princip så det ser ut. Bloggen prioriteras fortfarande inte så högt, för privatlivet och kärleken är mycket, mycket viktigare. Varje helg tillbringas hos världens finaste och mest underbara tjej och det är så otroligt sagolikt mysigt att bara vara tillsammans, ligga tätt tillsammans och bara mysa, hålla om varandra, känna den andres värme, dra in dennes doft, känna hjärtat slå, pussas litegrann och bara vara allmännt lycklig. Kärleken är det finaste och mest dyrbara vi har och jag hoppas för allt i världen att jag aldrig förlorar mitt älskade fina hjärta, för då är jag inte längre hel. Allt är så underbart tillsammans med henne, allting känns så mycket lättare och bättre och ingen av oss förstår hur vi tidigare kunde klara oss utan varandra. Vi har känt varandra i flera år, men knappt pratat med varandra, förutom på tävlingar och träningar. Det är smått obegripligt nu, det går liksom inte. Hon är mitt allt och jag vill föralltid vara nära henne, min vackra, fina, underbara ängel. <3

Över till något annat fint, men inte alls på samma sätt som kärleken, nämligen julen. Snart är det jul. Tiden har gått oerhört fort, tycker det var sommar nyss. Jämför man hösten i år med hösten förra året är det som natt och dag. Förra året var allt ett enda mörkt, becksvart kaos av förvirring, ett krossat hjärta och sorg vid den här tidpunkten. Nu är det raka motsatsen. Tillsammans med världens finaste har denna hösten bara flugit förbi. Framtiden är ljus, jag är lycklig och den tjejen har läkt mitt hjärta, på ett sätt som ingen annan någonsin kan göra.

Nu var det dock julen vi skulle prata om. Förra året hade jag inga som helst julkänslor, trots mängder med snö vid den här tidpunkten. I år har jag faktiskt haft julkänslor sedan i mitten av november. Det har fikats med glögg och peppisar, inhandlats julklappar som jag avskyr att slå in, men som jag ändå har lyckats med, efter mycket trassel, julmusiken har dånat fram ur högtalarna och stämningen har varit allmännt julig, bortsett från snön, som alltjämt lyser med sin frånvaro. Risken för en grön jul känns överhängande. det ser mer ut som oktober utanför fönstret, men vad gör det? Klart att det gör lite, man vill ju ha en vit jul, men familj och släkt finns ändå där och det kommer bli en minst lika bra och trevlig jul som vanligt.

Hockeysäsongen har passerat halvvägs och Örebro fortsätter att ånga på. Helt otroligt hur man har fått ihop det laget i år. Man har 16 poäng ner till fjärdeplatsen, där Leksand nu ligger och det tappar man knappast på dessa omgångar som är kvar. Med andra ord kan vi nästan redan nu hälsa Örebro välkomna till kvalserien i vår. Även Bofors har ett gyllene läge. Karlskogagänget, som jag hade tippat runt 12:e plats i tabellen innan serien drog igång. Nu ligger man 2:a och det dessutom ganska klart. Västerås och Leksand har en kamp om den sista direktplatsen, en plats som Leksand kan ta över ikväll, om man slår Tingsryd, som hittills inte har gjort ett enda mål på de blåvita under den här säsongen. Risken för ett bottennapp finns dock, för Leksand har spelat väldigt ojämt på senaste. Först förlust med 4-2 i Sundsvall, vilket blev droppen för högre instanser, som gav NECO, Niklas Eriksson och Christer Olsson, foten. Istället tog ass. tränare, Andreas Appelgren, över som headcoach, med sportchefen, Tommy salo, vid sin sida. Det resulterade först i en stark insats hemma mot serieledande Örebro, som dock ändå kunde vinna med 5-4, en derbyseger över Mora, vilket innebär att Dalarna och Siljan alltjämt är blåvitt, och så ett nytt bottennapp hemma mot Borås, 1-4, och nu senast en skön seger mot just Västerås, i ABB arena. Västerås spelade igår, mot Oskarshamn, och förlorade på nytt, nu med 3-2. Därmed har Leksand en gyllene chans ikväll. Oskarshamn börjar nu dock, återigen, blanda sig i det där. Rögle har fått upp farten rejält, efter en minst sagt knackig inledning, och har seglat upp på 5:e plats i tabellen. Just Oskarshamn är nu 6:a i och med gårdagens seger och Malmö är nu 7:a. I Malmö har man också gjort ledarförändringar. Leif "Strumpan" Strömberg har fått lämna sin post som headcoach, vilken roll nu har övertagits av ass. coach, Ulf Taavola. Det resulterade dock i en förlust med 1-2 mot kvällens motstånd för Leksand, Tingsryd. Malmös säsong har, ännu en gång, floppat. Ännu finns det dock tid att reda ut det. Direktplatserna kanske blir svåra att nå, men man ska aldrig säga aldrig, men i dagsläget ser det tufft ut. En playoffplats ska dock inte vara omöjligt. Det är dock flera klubbar som vill vara med och ta hand om de 4 åtrovärda platserna. Utanför playoff ligger just nu Mora, Södertälje och Troja, så inga lag där över sträcket kan känna sig säkra på sin plats. Detta blir spännande!

Risken finns att det här blir det sista blogginlägget för i år, om blogglusten fortsätter att ligga på den nivå den har gjort under i stort sätt hela hösten, men vi får se. I vilket fall avslutar vi här med lite julmusik från Summercrew, en jullåt från 2007, Julen är här! Detta är Hands up och jag gillar inte att den genren knappt finns längre. Det är inte mycket ny Hands up längre känner jag. Nu är det mest Club/House, eller som jag kallar det, Modern club. Därför tar vi ännu en jullåt med inga mindre än Mange Makers med Jul hos Mange! Faktiskt ganska kul låt. Listen and enjoy, and I wish all of you a merry christmas and a happy new year!

Nu var det ganska exakt en månad sedan jag skrev senast, igen, vilket alltså betyder att bloggen fortfarande inte ligger högst på prioriteringslistan. Faktum är att jobbet med hemsidan, hockeybloggen, studierna, träningen och privatlivet alla prioriteras högre just nu.

Här tänkte jag i alla fall uppdatera er lite om vad som har hänt den senaste tiden. Som alltid spelades årets upplaga av Stockholm games första helgen i november och vi var självklart på plats. Laget bestod denna gång av mig själv, Jennifer, Albin, Louise, Andreas och så vårt lån från Göteborg, Lisa, som dessförinnan hade varit med landslaget i Danmark under EM. Linda och Annika var återigen coacher, precis som i Malmö i våras, men nu med Fatmir, som själv inte spelade i år, eftersom att tävlingen inte fick ihop till någon elitklass, troligen delvis beroende på EM som avgjordes i Danmark veckan innan och som vi kommer till längre ner i detta inlägg. Bristen på elitklass gjorde att både Fatmir, Piotr och Åkerberg fanns med som coacher under helgen för varsitt lag och jag tänkte här ge en lite annorlunda resumé av helgen, en intervju med mig själv, saxad direkt från hemsidan, som jag bekant numera har ansvaret för och där ni bl.a. kan läsa kort om sporten, klicka er vidare till Actic, som är vår sponsor, eller till vår FB-grupp, läsa nyheter om vad som händer och sker och även se ett nytaget lagfoto.

"Årets upplaga av Stockholm international para games resulterade i en fin fjärdeplats och en mycket stabil insats för Sharpshooters.

Hemsidan fick några ord med en nöjd Johan Pettersson efter helgen.
- Vi gör en stabil och säker insats rakt igenom, utom första matchen, där vi är lite rostiga, säger han och fortsätter:
- Det är stundtals lite mycket individuella misstag, men generellt gör vi en stabil insats och det nya zonförsvaret sitter riktigt bra.

Berätta lite om matcherna, hur kändes de?
-  Börjar vi med första matchen mot Brukarhuset så var det väl den ända matchen under helgen vi inte var nöjda med. Kanske inte så konstigt med tanke på att senaste matchen för vår del var under SM i maj och att detta var första matchen vi spelade med Lisa. 11-2 slutar matchen, våra mål av mig och Albin,
det senare på straff.

IFAS?
- En mycket mer stabil insats, där Lisa går in som center och gör det riktigt bra, vilket resulterar i att hon blir kvar där resten av helgen. Vi leder med 3-0, men släpper in dem i matchen och de kan till slut vinna med 7-4. Våra mål av mig själv, Lisa och Albin x2.

Dagens sista match, FIFH Roligans?
- Även detta en jämn historia, där de dock lyckas få övertaget, men där vi kommer tillbaka till 5-5. Oturligt nog släpper vi in 6-5 med minuten kvar att spela, ett skott som tar på mig, studsar på Lisas rygg och bakåt, där vi inte hinner få tag i bollen. En riktigt tung förlust. Våra mål av Albin x2, Lisa
x2, 1 på straff, och Jennifer.

Sista gruppspelsmatchen, mot det andra FIFH-laget, Kangaroos?
- Ett på förhand starkare lag än Roligans, men vi hänger ändå med bra, även om det fortsatt är lite mycket misstag, bl.a. ett självmål av mig, där Lisa ska passa, men passar lite långt fram. Jag får bollen framför mig, men lyckas på något vis få den bakom ena foten och peta till den så den går i mål. Tur i oturen var dock att också Kangaroos gjorde ett självmål, även det på en felriktad passning. Kangaroos kan i alla fall slutligen vinna med 10-5. Våra mål av Lisa x2, Louise och Jennifer.

Fight om plats 3-5 med IFAS och Roligans, först ut de förstnämnda.
- Här borde vi egentligen ha vunnit. Det är en mycket jämn historia, men där vi drar på oss fyra straffar, två för "third time throw", som skulle visa sig bli matchavgörande. IFAS förrvaltar strafftillfällena mycket väl och sätter de alla. Det räcker för att de ska vinna med 5-4. Vi släpper alltså bara ett spelmål, vilket är riktigt starkt mot ett sådant motstånd. Våra mål av Lisa, Jennifer och Albin x2, 1 på straff.

Sista matchen, mot Roligans igen?
- En mycket stabil och bra insats, där vi för matchen hela vägen, hittar luckorna och får äntligen utdelning för vårt slit. Vi vinner med 9-5. Våra mål av Lisa x4, Jennifer x3, Albin och jag själv.

Är det någon match du är särskilt nöjd med?
- Jag tycker som sagt vi gör flera bra matcher, har lite otur i vissa, men segern i sista matchen över FIFH Roligans satt så klart inte helt fel. Riktigt kul att få vinna!

Vad var det som kändes extra bra i den matchen?
- Vi håller ihop försvaret bra matchen igenom, slappnar kanske av lite mot slutet och släpper några billiga mål, men vi har hela tiden kontroll på matchen och det är egentligen aldrig någon fara. Offensivt lyckas vi hitta luckorna och få in hela nio mål, vilket är riktigt bra.

Kan du lyfta fram någon spelare lite extra efter helgens insats?
- Nej, egentligen inte, det är en lagidrott, alla måste bidra för att alla bitar ska passa och det tycker jag att vi gör. Lisa, vårt lån från Göteborg, är ändå drottning i mitten, riktigt stabil och säker. Det är så klart också kul att Louise går in och tar för sig och att Jennifer gör så många mål.

Lite av tjejernas helg alltså?
- På sätt och vis, ja, det är de som sticker ut lite extra, men som sagt, vi är ett lag och där måste alla göra sitt för att allt ska klicka.

Hur ser du på din egen insats under helgen?
- Generellt sätt tycker jag det fungerade riktigt bra. Det är som sagt lite mycket misstag ibland, men jag är nöjd. Speciellt med det defensiva arbetet, som jag tycker var mycket bra. Zonförsvaret, som vi började träna på nu efter sommaren, fungerar riktigt bra, samtidigt som det inte slarvas med varken armar eller ben. Offensivt får jag inte riktigt till det, hittar inte riktigt vinklarna och luckorna, skjuter mycket mitt på.

Hemsidan lämnar en nöjd Johan och konstaterar att laget tycks vara nöjda med fjärdeplatsen från helgen. Nästa stora turnering för laget blir Malmö open, som traditionsenligt spelas andra helgen i februari."

Backar vi bandet ytterligare någon vecka hamnar vi i danska Assens och EM i goalball, där den allra sista europeiska platsen till Paralympics i London nästa år skulle fördelas. Sverige, tillsammans med Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Danmark, slogs om den platsen och det började inte bra för svensk del. Förlust med 12-6 mot Finland, som, tillsammans med Litauen, Belgien och Turkiet, redan var kvalificerade till London, och 7-4 mot Tyskland.

Ingen bra dag alls för svensk del, men andra dagen kom man ut som ett helt nytt lag och slog tillbaka Slovenien med 8-2 och Ungern med 11-9. De resultaten hjälpte oss till en tredjeplats i gruppen, bakom just Finland och Tyskland. Ungern hamnade på femte plats i gruppen och var därmed borta från striden, precis som värdnationen Danmark, som slutade femma i andra gruppen, bakom Litauen, Spanien, Turkiet och Belgien.

Två lag eliminerade alltså. Att vi hamnade trea och inte fyra i gruppen var bra, eftersom att vi då hade fått möta Litauen i kvartsfinal, vilket man helst vill undvika. Den smällen fick nu istället slovenerna ta och planenligt vann Litauen och Slovenien var borta från fighten. Finland slog Belgien, men det var av mindre betydelse.

Så återstod Sverige vs Spanien och Turkiet vs Tyskland. Skulle tyskarna vinna den matchen och vi våran match, då skulle troligtvis bronsmatchen mellan oss blivit avgörande för vem som hade tagit Paralympicsbiljetten. Nu blev det inte så, för Turkiet vann och såg därmed till att vinnaren i matchen Sverige - Spanien inte bara skulle bli klara för semifinal i EM, utan dessutom vara klara för London.

Vi öppnade mycket starkt och ryckte åt oss en 4-1-ledning i halvtid. Vi fortsatte sedan att ösa på fram till 6-2. Då tappade vi komandot litegrann och drog på oss tre raka straffar, vilka spanjorerna förvaltade mycket väl och gick fram till 6-5. Med bara minuten kvar att spela kunde man också kvitera till 7-7. Sudden väntade alltså. Här hemma var jag minst lika nervös och spänd som de på plats i Danmark, men när fatmir, med bara sekunder kvar att spela av suddenperioden, kunde skjuta 8-7 för Sverige, då åkte näven i luften, samtidigt som de trådlösa lurarna flög av huvudet och ner på golvet. Biljetten till Paralympics och London nästa år var säkrad!

Till slut blev det ett EM-brons för svensk del, efter förlust i semin med 13-3 mot Finland och sedan seger med 5-2 mot Turkiet i bronsmatchen. Guldet tog lite oväntat Finland, som verkligen visar att man blir att räkna med i London nästa år.

I övrigt flyter det på som det ska. Veckorna består av styrketräning måndag, intervaller tisdag, styrka onsdag, vila torsdag, skotträning fredag, lagträning lördag och vila söndag, förutom den här veckan, då det blev intervaller både måndag och tisdag p.g.a. en mindre sträckning i vänsterarmen som jag ådrog mig under skotträningen i fredags, som förövrigt var riktigt, riktigt bra. Lagträningen var mindre bra, delvis för att vi inte fick vara i vår ordinarie hall, eftersom att den var uppbokad sedan länge. Hallen vi istället fick vara i hade väldigt strävt och stumt golv, vilket gjorde att det kändes som att mycket av kraften i skotten bromsades upp av golvet. Matchspelet fungerade dock relativt bra och jag hoppas vi fortsätter på samma bana med riktigt bra och kvalitativt matchspel. Vi bytte dessutom lite positioner under träningen, jag spelade exempelvis bara högerback och center, vilket ändå gick relativt bra, även om det kändes lite ovant. Straffar är dock något vi verkligen behöver träna på. Vi är alldeles för långsamma när vi tar emot dem och alldeles för snälla när vi lägger dem, skjuter ofta för rakt på, men det är bara att träna.

Helgerna tillbringas annars tillsammans med och hemma hos världens finaste J, den ena helgen finare än den andra. Jag har kommit fram till att trots att jag fortfarande bor hemma så träffar jag knappt resten av familjen alls. När jag åker för att träna på eftermiddagarna har de oftast inte kommit hem från jobb och skola och när jag kommer hem senare på kvällen sitter systrarna vid varsin dator och mamma och pappa ligger/sitter och ser på TV. På helgerna, när de är hemma, är inte jag hemma, men det är hundra tusen gånger finare och mysigare att vara tillsammans med J än att vara hemma. Inget ont om min familj, de är ovärderliga på sitt sätt, så klart, men det finns inget som är så vackert och fint som att vara tillsammans med och nära den man tycker om allra mest i hela världen, den som gör en alldeles varm innombords, den man aldrig, aldrig kan få nog av, ja, kort sagt, den person man älskar i kärlekens tecken. Det är inget annat än totalt otroligt galet megaunderbart. :)<3

Skolan och pluggandet har jag fortfarande ingen vidare motivation till, men nu har jag nästan hunnit 40% av kursen och då känns det inte värt att hoppa av. Lika bra att kämpa vidare och det går faktiskt bättre än jag trodde. På den första individuella uppgiften i den här psykologiska delkursen fick jag G på. En uppgift jag slängde ihop på en dag ungefär. Den andra individuella uppgiften slängde jag ihop på två dagar och fick VG på. Jag trodde jag riskerade underkänt på den, eftersom den hade lite dålig koppling till psykologi, enligt mig, men tydligen inte. Så det är ju alltid kul när det går åt det hållet och inte tvärtom. Det blir dock oftast att jag slänger ihop dem i sista stund, med bara någon/några dagar kvar av de två veckor vi har på oss för varje uppgift...

Vidare till något betydligt roligare än studierna, igår träffade jag nämligen en av mina bloggvänner irl för allra första gången, nämligen Tess. Vi har bloggkonverserat i drygt 2,5 år och länge pratat om att ses. Nu var hon och hennes syster här i närheten på en konferens och då tyckte vi att det passade bra att ses. Så hon, hennes syster, jag och J satte oss på vårt standardställe, Espressohouse, och fikade och pratade om allt möjligt, en mycket trevlig stund som vi mer än gärna får göra om.

Mycket av mina sociala kontakter har ju varit via bloggen de senaste åren, jag har lärt känna mer folk såhär än irl, men ännu bara träffat tre bloggvänner irl. En har jag ingen kontakt alls med nu längre, en är hon som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta och som jag trodde jag skulle komma att dela mitt liv med, men som mot alla odds visade sig vara fel, och så Tess. Alla tre har varit lyckade möten irl och det är så kul att äntligen få träffa de man så länge bloggkonverserat med, få en röst och en mer verklig person till den man har lärt känna.

I hockeyns värld, som ni så klart kan läsa mycket, mycket mer om på hockeybloggen, öser Örebro på i en rasande fart. Man bara vinner och vinner. Tolv raka segrar har man nu. Två till så är man uppe på Leksands rekord från 2007 eller 2009. Leksand, som numera är trea i tabellen, på direktplats till kvalserien i vår. Offensivt varierar det fortfarande väldigt mycket, men defensivt är man överlägsna i serien. Bara 31 insläppta mål på 21 matcher. Det är nästan 10 mål mindre än tvåan. Erik Hanses, för det är han som har vaktat kassen i de flesta matcherna, är med andra ord ruskigt stabil. Nu senast blev det 1-0 borta mot ett vilt kämpande och krigande Södertälje, en mycket stark insats och Hanses fjärde eller femte nolla den här säsongen. Södertälje, Kringlorna, SSK, eller vad ni vill, har däremot inte haft någon lätt säsong. Elitserielag förra säsongen och nu ligger man på 9:e plats i tabellen i Allsvenskan, alltså utanför playoff, men dock på samma poäng som både Rögle och Mora framför dem. Mora, som igår fick se sig besegrade av det f.d. bottengänget i serien, Sundsvall, som dock har kommit igång ordentligt nu på slutet. Man är nu uppe på 15 poäng. För bara några veckor sedan hade man 5 poäng. Sedan kom en minst sagt lyckad Skånetripp, där det blev 3 poäng mot Rögle och 2 mot Malmö. Dessutom segern här mot Mora och en seger till. Så nu är istället Borås jumbo i rtabellen. Borås, som det snackades om att de skulle bli tvungna att lämna serien för någon vecka sedan p.g.a. ekonomiska bekymmer, vilket hade varit en skandal, men nu klarade man sig undan det och tur var väl det.

Det är väl i princip vad som har hänt, med reservationer för missade händelser. Vi avslutar med lite 90-tal när det är som bäst, Classic euro, här är E-Rotic med Get away och Max don't have sex with your ex!

Så är det verkligen, men vill först passa på att varna för ett ganska långt inlägg. Det var trots allt ett bra tag sedan jag skrev, troligen det längsta uppehållet i denna bloggs historia, men mer om det någon annan gång.

Det tog ungefär ett år. Ett år att läka såren efter den kärlek jag trodde jag föralltid skulle dela mitt liv med, den kärlek jag aldrig trodde skulle försvinna. Det gör den inte heller. Människor som sätter så djupa spår i en, som har betytt/betyder så otroligt mycket för en, de finns alltid kvar där inne, längst in i ens hjärta. Jag har dock, sakta men säkert, börjat se framåt istället för att se bakåt, även om det inte har varit lätt alla gånger. Det har inneburit dagar och nätter av sorg, längtan, saknad och ångest, men också dagar då allt har känts helt okej. De sistnämnda har blivit fler och fler, ju längre tiden har gått, med hjälp och stöd från de vänner jag vet alltid finns där, när som helst, vad det än gäller.

En av dessa vänners vänskap har nu växt till något mer än så. Jag har inte varit säker på min sak tidigare, jag har hållit det innom mig, för jag vet att kärlek kan såra och göra så fruktansvärt ont, men för varje dag som har gått, särskillt nu på slutet, har jag blivit mer och mer säker på min sak, det är henne mitt hjärta tillhör. Samtidigt har det som varit hållit mig kvar, inte velat släppa taget, men för varje dag som gått har jag släppt taget mer och mer och idag är jag helt säker på min sak.

Det handlar om en tjej som har funnits där för mig hela tiden, som jag har känt i flera år, men som jag först under detta året blivit riktigt nära vän med. Hon har funnits där för mig under min tuffa och jobbiga period i vintras/våras, till stor del utan att veta hur mycket hon har stöttat och hjälpt mig, fyllt upp tomheten efter det som varit. Vi har messat frekvent med varandra väldigt mycket under det senaste året och båda två förundrats över att det har gått så lätt att prata via sms, men så trögt irl. Ända tills det första steget var taget. En kram. Tidigare hade vi knappt rört varandra. Nu myser och kelar vi som aldrig förr och det där med att det går trögt att prata irl, det är som bortblåst. Det är med andra ord ett praktexempel på hur mycket lättare det går när man kommer över den där spärren. Allt känns naturligt och jättebra. Antar att det är osäkerheten och rädslan att göra något olämpligt som smyger sig på där i början, men så är det ju, man vet inte riktigt om man vågar. Men vi vågade. Det vi har nu är så underbart fint och vackert och jag hoppas verkligen att det kommer bli något stort av detta, för det känns så bra. Hon är så underbart enormt fin den tjejen, min skatt.

Utöver dessa otroligt värdefulla och fina stunder varje vecka då vi får vara tillsammans, som jag dessutom aldrig varit med om tidigare, eftersom alla tidigare förhållanden, eller jag, alla två, har varit på distans, fortsätter träningen att rulla på. Styrketräningen går som den ska, även om det inte är lika mycket höjningar nu som det var tidigare i augusti. Stadigt och säkert går det dock framåt.

Intervallerna är det lite sämre med. Jag har ju kört cykelintervaller i princip hela sommaren p.g.a. foten/benet, men stämde av med löpintervaller igen för några veckor sedan, efter samråd med vår naprapat i landslaget. Det kändes bra. Började lite lätt med 6x2min, kände inget nämnvärt, bara lite efteråt. 3x3+3x2min följde därefter och också detta passet kändes riktigt fräscht och bra. Kroppen svarade kanon på mina signaler och det gick ganska lätt. Dagen efter, när vi körde skotträning, kändes det däremot rejält och träningen stördes av det onda. Dagen efter, under lagträningen, fick jag kliva av inskjutningen och vila en stund, eftersom att det gjorde så ont. När vi senare under träningen spelade match kände jag dock ingenting. Veckan efter körde jag, kanske lite dumt, löpintervaller igen, 4x5min, men nu kändes det nästan ingenting igen. Senare under veckan vågade jag dock inte vara med under uppjoggningen, ifall resten av träningen skulle störas av det. Det är alltså just i samband med löpning/joggning och tiden därefter som det känns. Jag kontaktade naprapaten igen och han tyckte jag skulle kolla upp det. Nu, denna veckan, är han med landslaget i Danmark för EM, men nästa vecka ska vi prata mer om det och boka en tid, så ska han kolla på det. Tills vidare blir det inga löpintervaller och uppjoggning för min del, men trots att jag har bytt ut den sistnämnda mot alternativ uppvärmning har de senaste veckornas lagträning varit riktigt, riktigt bra. Vi har varit många på träningarna, vilket har gjort att det har blivit en hel del matchspel, dessutom mycket bra och kvalitativt sådant.

De nya målen är dock inte på plats. I Kungsbergshallen, där vi var från början, kunde de ju inte sätta upp dem p.g.a. bomar i taket. Klantigt av kommunen må jag säga. Istället flyttade vi till Tokarpshallen, som faktiskt är mycket bättre än Kungsbergshallen. En riktigt fräsch hall med bra golv. Kommunen har dock fortsatt att vela fram och tillbaka. ena stunden går det att få upp målen där, andra stunden går det inte. Nu är det slutligen bestämt att målen kommer vara på plats efter jul. Målen kommer göra att Tokarpshallen blir vår hemmahall och att vi kan få förtur i bokning etc. Bättre sent än aldrig måste jag säga, även om det hade varit skönt att ha uppe målen redan när vi började i augusti, som det var sagt från början.

EM nämnde jag här ovan någonstans. Det är EM i goalball som avgörs i danska Assens, i den helt nybygda Assens arena och det är mycket som står på spel. Den allra sista platsen till paralympics i London nästa år ska fördelas och det gäller att placera sig som bästa ännu icke kvalifiserade lag i turneringen för att ta den platsen. tio lag ställer upp i turneringen. Av de tio är fyra redan kvalifiserade. Det är Litauen, Finland, Belgien och Turkiet. De övriga sex nationerna fightas alltså om den sista platsen till London.

För svensk del ser schemat ut såhär. Kl 14:00 idag möter man Finland. Senare ikväll, kl 20:00, står Tyskland för motståndet. Imorgon väntar Slovenien kl 14:00 och Ungern kl 18:00. Därefter går de fyra bästa lagen från resp. grupp vidare till kvartsfinal. De spelas under fredagsförmiddagen. Under eftermiddagen är det semifinaler och placeringsmatcher. Under lördagen är det slutligen final och bronsmatch.

Jag och Albin är inte med i truppen till EM, vilket ni nog hade räknat ut vid det här laget. Istället ställer Sverige upp med ett mycket starkt och rutinerat lag bestående av Fatmir, Stefan, Åkerberg, Piotr och Magnus. Hela turneringen går att följa live på Pressakey.net/sports, där Bill Teale, som vanligt, sänder under hela turneringen med både ljud och bild.

Landslagets blogg kan också vara värd att kika in på, för att få ständigt uppdaterad info om hur det går för svensk del.

Annars är det mycket att göra just nu känns det som och bloggen prioriteras inte särskillt högt. Det är studierna, som går sådär känner jag, träningen, som går betydligt bättre, hockeybloggen, som också går bra, fix och trix med hemsidan, vilket också går bra, + mitt privatliv, som känns väldigt bra för tillfället, tack vare en mycket speciell person.

Studierna ja. Jag har ju nu kommit igång med It's learning på allvar, men studiemotivationen finns inte riktigt där, samtidigt som jag helst inte vill hoppa av. Det känns ändå bra att ha något att göra, även om det inte är särskilt kul förnärvarande. Tycker det är väldigt mycket att göra och ändå är det "bara" halvfart. Det jobbigaste tycker jag är att hitta all info. Eftersom det är handikappvetenskap det gäller så är det just vetenskapliga artiklar o.d. vi helst ska använda oss av, men det är så svårt att hitta vättig och bra info tycker jag. Att läsa igenom ca 30 sidor PDF, för att kanske inte hitta något relevant alls, det känns milt sagt sådär. För det tar ju tid. En massa tid och ibland känns det bara som man står och stampar på samma ställe.

Första delkursen är i alla fall avklarad, så nu är det fokus på funktionshinder ur ett psykologiskt perspektiv som gäller.

Nej, studierna känns sådär just nu, men desto mer motivation har jag för hockeybloggen, som ni hittar här och som uppdateras ganska ofta med resultat, kommentarer och annat, och även för lagets grenade hemsida på LHIF's hemsida, som jag nu äntligen har blivit admin för. Så mycket den har uppdaterats på senaste vetitusan när den gjorde senast. Jag kan ju inte göra något åt layouten etc. åtminstone har jag inte lyckats med det ännu, utan det är mest innehållsmässigt jag bidrar. Vissa saker har varit krångligare än andra, som t.ex. att få upp Acticloggan på startsidan. Jag förstod först inte hur man skulle få in den i källkoden från Image vault, där man först laddar upp alla bilder, men löste det efter ett tags trixande. Lade dessutom in min första nyhet igår, den första sedan november 2009, så det var verkligen på tiden. Gå in och kolla in sidan, här har ni länken!

Måste ju också nämna att jag blev erbjuden en lägenhet förra veckan. Det var en etta i Hejdegården, ganska centralt, 9min med buss från stationen, som jag hade intresseanmält i somras, men inte fått. Den tidigare hyresgästen hade dock varit lite ovillig att sammarbeta, så de hade inte fått ut den då, men nu var det dags. Så precis innan ett gympass ringde en från Stångåstaden och undrade om jag var intresserad. Jag blev ganska ställd, för det hade jag ju inte väntat mig. Jag fick till dagen efter på mig att bestämma mig och jag tyckte att jag i alla fall kunde åka dit och titta på den.

Sagt och gjort, jag, Emma och mamma åkte dit, hämtade ut nyckeln vid kontoret i Johannelund, som vi först inte hittade, och begav oss mot lägenheten. En etta på 30 kvm med en hyra på 3220kr/mån exkl. el och bredband. Det ger ett kvm-pris på ca 106kr, vilket inte är så jättebilligt i Linköping. Läget är dock väldigt bra och det var ju världens chans. Hade man tagit den lägenheten på poäng hade det krävts ca 1100 poäng. Nu kom jag där med mina drygt 500 och glassade in. Tyvärr kändes det inte helt rätt. Lägenheten kändes inte superfräsch, rummet var svårmöblerat och vägen till busshållplatswn var inte den lättaste. Så till slut, efter mycket velande fram och tillbaka, blev det ett nej.

Det var som sagt världens chans, men det kommer fler chanser. Risken är bara att det kan ta över ett år dit, om jag ska ta en lägenhet på poäng, för det krävs nästan 1000+ för att ha chansen till en etta eller tvåa. För en trea krävs det däremot betydligt mindre poäng. Jag testade att intresseanmäla en trea i Skäggetorp, ett område som kanske inte är världens bästa och där jag egentligen inte vill bo, bara för att se om jag kunde få den. Det kunde jag. En trea på 79 kvm och en hyra på ca 5900kr. Tyvärr är det ju alldeles för dyrt för mig och jag vill som sagt inte bo där, men bara för skojs skull. Nog för att Linköping är en studentstad och att det är stor efterfrågan på ettor och tvåor, men att det var så stor skillnad trodde jag faktiskt inte. Man bör alltså bygga betydligt fler nya ettor och tvåor, för det är de som går åt.

Så, ja, det var ett jätteläge där i Hejdegården, men det kändes som sagt inte helt rätt och det vägde tyngre. Hade jag tagit den hade jag flyttat redan 1/11, vilket i sig känns smått overkligt. En lägenhetsvisning och en erfarenhet rikare blev jag i alla fall.

Det är väl i stora drag vad som har hänt sedan senast jag skrev, för nästan en månad sedan. Då var det fortfarande temligen varmt för att vara slutet av september, men nu är hösten här på riktigt och jag har fått använda jacka några gånger nu, även om det bara är min sommarjacka. Jag och Elias var och tittade efter skinnjacka för någon vecka sedan, men det finns ju inte någon stans just nu, så jag struntar i det och kör på dunjacka direkt när det blir för kallt, vilket nog kan vara ganska snart, för det har varit bra kallt med sommarjacka nu några dagar...

Det är väl som sagt i princip vad som har hänt i stora drag. Såhär bra har jag inte mått på ett år och det känns bra. Jag är kär. Jättekär. Trots att jag aldrig trodde att jag skulle kunna gå vidare helt så har jag nu gjort det, framtiden väntar på oss och jag känner att detta kan bli riktigt, riktigt fint och bra, bara vi båda är villiga till det.

Vi avslutar med två riktigt bra låtar för tillfället, Bethany Joy Lenz med låten Halo, lite Kelly Clarkson och Avril Lavigne över den, och DJ Zulan feat. C.Y.T. - Round & round (Sun kidz vs Cricket mix), en riktigt bra låt som sätter sig på gärnan. Två helt olika låtar. Listen and enjoy!

Blogglusten har inte infunnit sig igen, man kan säga att den är out of function för tillfället. Det var samma sak förra året vid den här tidpunkten, september/oktober förra året var riktigt dåliga bloggmånader, så kanske finns ett mönster där? Kanske är det höstens mörker och kyla som undermedvetet påverkar blogglusten?

I vilket fall så är mitt minne lite oroande. Mitt minne, som förr har varit mer än bra, särskilt när det gäller siffror och resultat, men nu på senaste har jag börjat glömma div. saker. Mamma säger också att jag glömmer väldigt mycket numera, typ att hänga upp tvätten, plocka ur tvättmaskinen, att det finns mat i kylskåpet, att jag ska dammsuga osv. men priset går nog ändå till måndagens bedrift. Jag åt, som vanligt innan träningen, pasta och köttbullar. Sedan packade jag väskan, för det började bli lite stressigt. Jag hann dock klart och gick ut för att vänta på taxin, pratade en stund med Albin, innan jag kom på att "just det, jag har ju inte beställt någon taxi"!

Visst att man kan glömma lite saker sådär, men att glömma att man inte har bestält taxi, det känns lite sådär. Kanske skulle jag göra en eeg-undersökning? Så drastiska metoder kanske man inte behöver ta till, men hursomhelst känns det lite oroande att jag plötsligt har börjat glömma så mycket. Det låter kanske mer drastiskt än vad det är, för så illa är det egentligen inte, men jämför man med tidigare så glömmer jag mer nu än vad jag gjorde då.

En annan sak som är oroande är var Sverige är på väg? För några veckor sedan gick det att läsa om Jill, 22, i tidningen, som ringde SOS för att hon hade svårt att andas. Mottagaren av samtalet vägrade ge henne en ambulans. Jill försökte förtvivlat få människan att förstå, men icke. Senare hittades Jill död av sin familj. Orsaken visade sig vara två läkemedel, som i kombination kunde ge andningssvårigheter. Jag tycker läkarna borde ha bättre koll på vilka läkemedel en patient har och inte har, för sådant ska ju inte få ske.

Anledningen till att hon inte fick någon ambulans sades vara för att hon var verbal när hon ringde. Ja, det tro fan det, hur annars skulle hon kunnat ringa?

Jill är inte det ända omdiskuterade fallet det senaste året. Här har vi ytterligare fall:
Ann-Christin, 60, ringde SOS. Hennes man kunde inte sluta hosta. Hon blev ombedd att köpa hostmedicin. What??
Lisa, 83, ramlade där hemma. Hennes väninna rinhgde SOS 7! gånger innan hjälpen kom, men då var det för sent. Lisa dog.
Johan, 20, får svårt att andas i det militära. Han slutar andas och sköterskorna ringer SOS. De får rådet att själva köra in honom. Okej?
Hans, 68, blir kraftigt sjuk. Hans fru ringer SOS, men blir hänvisad till akuten. Där viftas hon bort. Några dagar senare svimmar Hans. Då skickas en ambulans, men då är det redan för sent, Hans dör av vatten i lungorna...
Lennart, 67, blir svårt hjärtsjuk. Hans fru ringer SOS, men de vill inte skicka någon ambulans...
Maj-Britt, 84, ligger hemma på golvet i flera timmar, likt tidigare nämnda Lisa. Hon nekas ambulans, men erbjuds sjuktransport, några timmar senare. Man blir ju rädd...
Emil, 23, har svårt att andas och kan inte stå upp. Han lyckas ringa SOS, men nekas ambulans. Sköterskan påstår att han springer omkring i lägenheten. Några timmar senare hittas han död med brusten mjälte.

Vad ska man säga? Visserligen vinklar media alltid saker och ting som man själva vill, man belyser bara ena sidan av myntet, men sådant där ska inte få inträffa. Samtidigt ringer troligen väldigt många dit för att enbart busringa. Personalen som jobbar på SOS jobbar troligen under ganska hög press och ska samtidigt fatta livsavgörande beslut. Det är ingen lätt situation och man är inte mer än människa. Alla gör misstag. Även om denna typen av misstag inte får förekomma. Det är samma sak som med kirurger. Man får inte göra misstag. Ändå händer det att misstag sker. Det borde hursomhelst inte vara helt omöjligt att skilja de verkliga fallen från busringarna. Det borde exempelvis vara lättare att utläsa äkta panik, vilken man troligen får om man är allvarligt, äkta, sjuk, mot den falska paniken, som mer troligt visar sig hos busringare. Det är skillnader i paraspråk, tonläge osv. men det är inte lätt att urskilja i en sådan, troligen, tidspressad situation...

Efter den senaste månadens flyt när det gäller träningen går det nu bra mycket trögare även på den fronten. Man kan metaforisera det hela genom att likna det vid att man har gått från att simma genom vatten, till att simma genom olja. Det går trögt. Styrkepassen avklaras ett efter ett, men det är tungt, jobbigt och energin finns inte riktigt där. Jag har dock provat på löpintervaller nu igen, istället för cykelintervaller, som jag har fått köra på senaste, och det funkade relativt bra. Ska ge det något tillfälle till och sedan stämma av med Fredrik, för det känns trots allt litegrann efteråt.

I helgen var Jocke här och det var, som alltid, mycket trevligt. Det blev mycket Fiaspelande, en del snack och lite annat, bl.a. ett besök på Espressohouse under fredagen, då vi egentligen skulle ha haft skotträning. Vi håller numera till på Fontänen, men nyckeltaggen vi hade fungerade inte och det är inte lätt att få tag i någon som kan öppna en fredagkväll, så det blev ett besök på standardstället istället, vilket dock inte var helt fel. :)

Jag har nu också börjat komma igång med skolan, efter allt strul som varit med It's learning och mitt användarkonto. Förrförra veckan hämtade jag ut en ny registreringsnyckel, som jag själv var tvungen att hämra ut eftersom den är personlig. Kändes lite onödigt att åka in till campus bara för det, men Elias och jag planerade ihop det med ett träningspass och beställande av nytt id-kort, så det var ingen fara.

Förra veckan fick jag kontot att fungera och har nu börjat lära mig hur hela sidan är uppbyggd. Det är ingen liten webbplats det där, så det tar lite tid att lära sig var allt ligger osv. + att jag redan ligger ca tre uppgifter efter alla andra. I början var det visserligen mest basic om It's learning, för att komma in i det hela, så det har jag fixat nu, liksom att ladda upp två andra uppgifter. Visserligen för sent, men bättre sent än aldrig. Nu är det bara en uppgift, som är gruppuppgift och som de andra redan verkar ha gjort, samt examinationsuppgiften, som de andra också redan verkar ha gjort, kvar på delkurs 1. Så det är trots allt kanske inte så jättemycket kvar, men igår när jag upptäckte mina över 50 olästa meddelanden i inkorgen samt alla uppgifter jag ligger efter med, då fick jag viss ångest och hade god lust att strunta i allt, hoppa av kursen och göra något annat. För ärligt talat har jag ingen vidare lust att plugga. Känns mest som att jag bara gör det för pengarna. Pengarna, som jag inte får ännu, eftersom jag inte har lyckats fixa CSN. Numera ska man ansöka om studiebidrag via nätet, men det funkar inte som jag vill. Att logga in och få vissa uppgifter ifyllda går inte och när man fyller i dem själv står det att de inte stämmer överens med de uppgifter som universitetet har lämnat in till CSN, men ska försöka få ordning på det där snart...

Apropå pengar och annat så tog jag mig friheten att kolla på alla lediga lägenheter hos Stångåstaden för några dagar sedan, inte bara ettor och tvåor. Jag hittade en fyra i Berga, inte jättecentralt, men relativt nära centrum, på 98 kvm och en hyra på bara 6600kr! Det är ett kvm-pris på ca 67kr. Hur billigt som helst, men det bästa av allt var att det bara krävdes ca 510 poäng för att vara bland de fem främsta i kön! Det fattas alltså bara ca 10 poäng för min del. Med andra ord ligger det betydligt närmre att få tag i en sådan lägenhet jämt mot en etta eller tvåa, där så gott som alla kräver över 1000 poäng. En sak jag dock inte förstår är varför i hela friden man intresseanmäler sig för en tvåa i Abisko, så gott som inne i stan, på 58 kvm med en hyra på 4400, men på rivningskontrakt? Vem vill ha en lägenhet på rivningskontrakt? För den krävdes drygt 1700 poäng för att vara bland de fem främsta i kön. Det är alltså ca fem år i kö. Inte en chans att jag skulle lägga alla de poängen på en lägenhet som snart ska rivas/renoveras, så man inte får bo kvar och måste börja om på 0 poäng hos Stångåstaden igen.

Slutligen måste vi ju nämna att hockeysäsongen nu äntligen är igång på allvar! Både Elitserien, Allsvenskan och Div. 1 har dragit igång ordentligt. I Elitserien imponerar Frölunda såhär långt, där Frederik Andersen har hållit nollan i 2/4 matcher. Även nykomligen Växjö har gjort det bra och står på två poäng efter tre matcher, efter att man hämtat upp 2-0 till 2-2 mot Luleå och sedan avgått med segern.

Åt andra hållet har vi HV, som inte imponerar alls. 0 poäng efter tre matcher, det är inte okej.

I Allsvenskan har vi fyra lag på full poäng efter två spelade matcher. Malmö, Västerås, Södertälje och Örebro. Leksand hittar vi först på 10:e plats med två poäng, vilka man snodde med sig nerifrån Ängelholm i premiären. I hemmapremiären igår gick det dock sänre, men det var nära på att bli ett kryss. Tyvärr lyckades Örebro få in 2-3 med mindre än minuten kvar att spela. Surt och kanske inte fullt rättvist, men vem har sagt att hockey är rättvist? Ibland har man turen med sig, ibland inte. Det är bara att bryta ihop och komma igen på lördag, för då är det säsongens första Daladerby, uppe i Mora! Superstars gör något så ovanligt som att åka båt istället för buss upp dit, från Leksand, vid Siljans södra strand, till Mora i norr. Det kommer bli grymt!

Hockeybloggen är mycket, mycket, mer aktiv än den här bloggen för tillfället. Den uppdateras så gott som varje dag, så vill ni läsa hockeyresultat och notiser ska ni gå in här!

Vi avslutar med lite Classic euro från Ice MC's, med låten It's a rainy day och Impulse, med låten Avantgarde.

Blogglusten är det lite si och så med för tillfället, så vi slänger upp en låt istället.

Denna låten har jag redan haft i ett inlägg tidigare, men den är riktigt bra och trots genren så är texten faktiskt ganska fin och sorglig på något sätt.

Detta är det nyaste med tyska Groove Coverage på ett bra tag, om man bortser från Innocent från i höstas/vintras. Annars hade de ju en rad hits för några år sedan med bl.a. 7 years and 50 days och Little June.

Här har vi i alla fall denna riktigt bra låten!

"She never cried for love
She never knew
how to deal with her broken heart
She was so blue
only sweet seventeen
when she left on a midnight train
just to be free
to feel so free

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

She never cried a tear
She felt no pain
when she cut her life in pieces
such a shame
eyes of blue -- wonderland
In the arms of a little girl
so innocent
too innocent

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

No you`re never gonna fade away
No you`re never gonna fade away
but it`s a lonely world
for a lonely girl...

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be"

Källan hittar ni här, och här nedan kan ni lyssna på låten, här i en CC.K remix, som, i mina öron, är mycket bättre än originalet.

Ja, nu flyter träningen på riktigt, riktigt bra. Bättre än den gjort på väldigt länge. Tack vare Elias så kan träningsdosen hållas på den nivå den ska ligga på varje vecka. Som jag skrev i senaste goalballinlägget så har det där flowet infunnit sig och det känns riktigt bra!

Viktökningarna fortsätter och det är i vissa övningar rejäla höjningar. På enbens frivändningar har jag exempelvis lyft mig från 25kg, som jag hade innan sommaren, till 35kg. Också drag fram har genomgått en rejäl höjning med 9kg, från 64 till 73kg. Även enbens marklyft har, precis som frivändningarna, höjts 10kg, från 40 till 50kg. Stående sidvrid, där man håller i en skivstångs ena ende och gör nästan en halvcirkelformad rörelse, så man vrider bålen, och där jag har stått still på 35kg ett längre tag, har nu äntligen höjts till 40kg. Även enbens hantelryck med rotation, som jag har ogillat starkt tidigare, har släppt ordentligt och jag är numera uppe på 16kg, från de 11 som jag hade innan sommaren. Till sist har vi ett gäng övningar med små höjningar som exempelvis baksida lår ett ben, från 13 till 14kg, enarms bänkpress från 20 till 22,5kg, statisk mage med hantel över huvudet, från 22,5 till 25kg och överstöt fram, från 27,5 till 28,5kg.

Noterbart är att jag står kvar på 65kg på enbens benböj, men är uppe på 73kg på drag fram, d.v.s. när man drar ner en stång mot bröstet. Lårmuskeln är kroppens starkaste muskel om jag inte misstar mig, men här ligger drag fram 8kg högre. Dock är det med två armar, benböjen är bara med ett ben.

Med andra ord flyter det på bra och jag är grymt laddad inför så gott som varje träningspass. Övningarna rullar på bra, ja, det går lätt helt enkelt. Vissa pass klarar vi t.o.m. av på en timme nu, vilket innebär att jag sparar en timme varje dag, eftersom jag slipper vänta på taxin nästan en hel timme efter träningspassets slut.

De ända problemen jag har haft med styrke/konditionsdelen på senaste är att övningen med enbens vader i Styrka 1 har gjort att jag har känt av benet/foten igen. Inte bra. Frågan är om man ska sänka belastningen för att träna upp muskeln istället för att maxa och stärka den så? Den klarar ju av belastningen och vi ska egentligen inte sänka, men kanske får man göra så ändå. Ska rådgöra lite med Fredrik och Kennet, som har hand om fysdelen. Kennet, som jag och Albin ska kontakta ang. en annan övning som har varit problem ett längre tag. Det är höften upp, där man har ena foten på en bänk, ligger på golvet och ska skjuta upp höften, stödjandes på foten på bänken. Det tränar baksida lår och nedre delen av ryggen, men grejen är att vi får ta så mycket vikter där, så det kan inte vara bra för bröstkorgen, något även Anders, Lindas sambo höll med om. Han jobbar själv på Actic, så han borde ju veta. Frågan är då vad vi ska göra istället? Det är kennet som har utformat de här träningsprogrammen, så han borde ju ha en alternativ övning till den där, eller om man gör på ett annat sätt. Senast vi körde den fick jag t.o.m. ont i högra sidan av bröstkorgen. Det gör ont när man hostar. Kan inte alls vara bra...

Nåja, tillbaks till det positiva igen.
Lagträningen har ju nu äntligen dragit igång efter sommaren, men målen är inte på plats, som de skulle vara. Kommunen sa att de skulle vara på plats när vi startade nu i höst, men icke. Tydligen har det blivit komplikationer med några bomar som sitter uppe i taket. De sitter i vägen och troligen får de inte flytta på dem. Det innebär att vi troligen måste byta hall, igen. Då kan det bli Tokarpshallen ute i Malmslet, vid Albin och Louise. Tills dess får vi spela utan mål, för det finns inga förrådsutrymmen i Kungsbergshallen, där vi nu är, och att frakta de gamla målen från punkt A till punkt B både före och efter varje träning, sätta ihop och ta isär dem, det går inte. Så vi får spela med provisoriska mål i form av innebandymål med snören emellan, två mål på varje sida.
Det är nästintill oacceptabelt att det ska behöva vara så. Att vi, dessutom med två landslagsspelare i truppen, ska tvingas att spela utan riktiga mål, bara för att kommunen har klantat sig.
Vi hoppas i alla fall att det ordnar sig så snart som möjligt.

En annan dålig grej är att vi inte längre kommer kunna delta i Stockholmsserien, den serie Hammarby, IFAS och Brukarhuset spelar tillsammans med oss ca en gång i månaden. De har nämligen fått mindre tid för det nu, så det finns helt enkelt inte tid för fyra lag längre. Det är vad vi behöver minst av allt i dagsläget, för vi behöver så mycket matchspel som möjligt. Kan vi inte vara med där, då är det ända matchspelandet vi får de tre tävlingarna varje år, Stockholm games, Malmö open och SM, + Albins och mina landslagsläger. Inte alls bra, tyvärr. Ända chansen är väl att vi försöker trassla till oss en plats i något av de andra tre lagen varje gång det är Stockholmsserien. Då lär vi dock få åka upp dit själva varje gång...

Nåja, återigen över till det positiva. Känns som att jag lätt spårar ur åt det lite mer negativa i det här inlägget, men inte nu!

Den första lagträningen ägde rum förra helgen. Det var jag, Albin, Jennifer, Patrik, som hade bestämt sig för att komma och prova på litegrann, och Robin, en seende kille som spelar innebandy i vanliga fall, men som tyckte att det här verkade kul. Han fick upp ögonen för sporten under Stångåloppet, när jag, Albin, Oskar och Terje var i Holland. Louise var också med på träningen, men spelade inte.

Klart att det kändes lite ringrostigt i början, efter ca tre månaders uppehåll, med ett landslagsläger i juli som ända goalballspelande under den tiden för min del, men jag tycker ändå det var en relativt bra träning.

Vi gick grundligt igenom försvarstekniken som Fatmir gick igenom med oss under campen i juni. Jag har tidigare tyckt att den har känts jättekonstig när jag har provat den och det gjorde den nu med, men ju längre träningen gick, ju mer rätt kändes det. Mot slutet kändes det förhållandevis riktigt bra.

Vi sköt även en hel del och avslutade med lite matchspel, där jag faktiskt tror att jag inte gjorde ett ända mål. Det där med att vrida in knäet och därmed få med hela kroppen i skottrörelsen är också lättare sagt än gjort. Jag försökte med det, men det är inte lätt. Det är dock bara att träna på så kommer det sitta så småningom. Ett bra bidrag till det är att det trots allt ser ut att bli fortsatta skotträningar. Det var ju högst tveksamt, eftersom att Albin slutar så sent och inte hinner till Terje innan klockan 16:00. Efter kl. 18 måste man boka hallen där, så det går inte. Nu har vi dock hittat en tid på Fontänen, fredagar mellan 18-20, då vi kan träna. Därefter känns det väldigt onödigt att åka hem känner jag, eftersom vi dagen efter tränar mellan 10-12. Så det är i princip bara att åka hem, sova, gå upp vid 8 och åka igen. Därför tänker jag nog försöka sova hos Albin eller Jennifer de flesta av alla fredagar, så slipper jag det.

Då kommer träningsschemat se ut såhär:
Måndag: Styrkepass
Tisdag: Intervaller
Onsdag: Styrkepass
Torsdag: Vila
Fredag: Skotträning
Lördag: Lagträning
Söndag: Vila.

I övrigt har It's learning inte fungerat felfritt. Faktum är att det inte har fungerat alls. När man registrerade sig sa de att det skulle ta ca en vecka innan kontot var aktiverat. Efter drygt en vecka fungerade det fortfarande inte att logga in. Så jag kontaktade it-supporten och de trodde, likt mig själv, att jag måste ha fel lösen på något vänster. Jag skickades vidare till registreringen, där de sa att jag var tvungen att hämta ut en ny registreringsnyckel på campus. Jag mailade vidare och frågade Åsa, hjälpmedelsansvarig på universitetet, om hon kunde hämta ut den åt mig, så skulle jag slippa åka dit bara för det och sedan åka hem igen. Tyvärr fick hon inte hämta ut den sa de på registreringen, det måste jag göra själv. Så på tisdag ska jag dit och fixa det. Därefter kan Elias och jag förhoppningsvis fixa nytt id-kort åt mig innan vi kör intervallpasset.

Så jag har inte satt mig in i alls hur It's learning fungerar. Dock har jag skrivit en minirapport på ca 700 ord, om ett tydligt avgränsat handikappvetenskapligt ämne. Det stod dock att man skulle ha tre vetenskapliga källor till det. Det har inte jag, så får se vad jag får på den. Det finns säkert uppe på It's learning, men det hjälper ju inte i dagsläget.

Datasäkerheten blev det inte heller något med. Infon kring den kursen har varit riktigt usel. Jag mailade för flera veckor sedan och hörde mig för om hur det fungerar osv. eftersom jag aldrig tidigare har läst en distanskurs på det sättet, men jag fick inget svar. Jag hittade heller ingen info om hur uppropet gick till på nätet. Det stod bara "krav på svar via nätet", men jag fattar inte vad för svar, eller var man ska svara på det. Uppropet var någon gång nu under veckan som var, men det missade jag ju då, så det blir inget med det.

Av inlägget att dömma låter det som att det är mycket som inte flyter på som det ska, mycket som inte fungerar just nu, men grejen är ändå att jag tycker det flyter på ganska bra ändå. I onsdags slapp jag t.o.m. åka förbi Skänninge och byta i Mjölby på vägen hem från träningen, som jag annars alltid får göra. Det var nog första gången jag slapp det, så det kändes bra.

Igår blev det dock ingen träning. Nyckeltaggen till hallen var spårlöst försvunnen. Vi hällde ut allting ur väskan, letade igenom varje liten vrå av den flera gånger, ja, Linda åkte t.o.m. hem och letade, men ingen tagg. Istället blev det fika på ett kafé, varefter jag, Jennifer, Albin, Louise och Patrik åkte in till stan och kollade/provade ut nya skydd, vilka vi har fått bidrag för. Benskydd, knäskydd, susp och höftskydd ser ut att lösa sig. Däremot är armbågsskydd svårare. Vi hittade några, som egentligen var juniorbenskydd, men som kanske kan fungera för armarna, som var ganska bra, Jennifer har några hyfsat bra armbågsskydd och så hittade vi några Salming. Så det kanske blir till att prova igen där...

Vi måste ju också notera att det idag är exakt 10 år sedan terrordåden i New York. Jag minns faktiskt inte så mycket av det, men tror jag var i skolan när jag fick reda på det. Av vad jag har hört blev det dock inget attentat någonstans idag, vilket de sa att det skulle vara överhängande risk för, tidigare under veckan.

Noterbart åt andra hållet är att Emma nu är hemma igen, efter knappt tre månader i Smögen. Det känns bra. Shep och jag bakade kladdkaka tills hon kom hem, men Jennifer, som har sagt att hon ska göra mig till kock, har nog väldigt, väldigt lång bit kvar tills dess, för det är ju inte alls kul att laga mat/baka...

Till sist kan vi också notera att Västerbotten är vinnare av årets TV-pucken. Det var första gången sedan 1980 och man slog nu Dalarna i finalen. Dalarna, med de flesta av sina spelare från Leksand. Det känns bra att vår ungdomsverksamhet fortsätter att skörda och ge nya talanger för framtiden. Två exempel på det är backen Erik Flood, som fick massvis av beröm av både Chris och Micke Renberg, och Fredrik Forsberg, lillebror till Filip i A-laget.

Avslutningsvis kör vi den låt som redan har blivit en superhit, killen som gick fel när han skulle till Skansen och hamnade på Idol-audition istället. Jag pratar så klart om Oleg Nejlik med sin låt, Electropop! Haha, killen är kung! :)

Här hade jag egentligen tänkt att skriva ett annat inlägg och publisera, men det får vänta. Det som hände tidigare idag är av betydligt mer vikt än det jag hade tänkt skriva.

Tragiskt är bara förnamnet. Det finns inga ord för vad som skedde tidigare under dagen, det är för hemskt, för ofattbart.

Planet med det ryska KHL-laget, Lokomotiv Yaroslavl, skulle precis påbörja flygningen mot Minsk, där säsongens första match väntade.

Planet hann knappt upp i luften, innan det körde in i några ledningar, fattade eld och kraschade.

Ombord på planet fanns så gott som hela truppen:

Målvakter
Stefan Liv - 30 år, Sverige (Passed away)
Olexander Viyukhin - 38 år, Ryssland (Passed away)

Backar
Artur Amirov - 19 år, Ryssland
Vitali Anikeyenko - 24 år, Ukraina (Passed away)
Mikhail Balandin - 30 år, Ryssland (Passed away)
Robert Dietrich - 25 år, Kazakstan (Passed away)
Marat Kalimulin - 23 år, Ryssland (Passed away)
Karel Rachunek - 32 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Ruslan Salei - 36 år, Vitryssland (Passed away)
Maxim Shuvalov - 18 år, Ryssland (Passed away)
Karlis Skrastins - 37 år, Lettland (Passed away)
Pavel Trakhanov - 33 år, Ryssland (Passed away)
Yuri Urychev - 20 år, Ryssland (Passed away)

Forwards
Gennadi Churilov - 24 år, Ryssland (Passed away)
Pavol Demitra - 36 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Alexander Galimov - 26 år, Ryssland
Alexander Kalyanin - 23 år, Ryssland (Passed away)
Andrei Kiryukhin - 24 år, Ryssland (Passed away)
Nikita Klyukin - 21 år, Ryssland (Passed away)
Jan Marek - 31 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Sergei Ostapchuk - 21 år, Vitryssland (Passed away)
Daniil Sobchenko - 20 år, Ukraina (Passed away)
Ivan Tkachenko - 31 år, Ryssland (Passed away)
Josef Vasicek - 30 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Alexander Vasyunov - 23 år, Ryssland (Passed away)
Artem Yarchuk - 21 år, Ryssland (Passed away)
Danil Yerdakov - 22 år, Ryssland

Se hela lagets sida på EP här.

Det är alltså bara tre spelare som överlever denna ofattbara katastrof. Spelare som Jan Marek, Pavol Demitra och Alexander Kalyanin, för att inte tala om vår egen Stefan Liv, som alla har representerat och varit stora namn under större delen av 2000-talet i resp. landslag, går alla ur tiden, alldeles, alldeles för tidigt. Det handlar om spelare som är yngre än mig själv, människor som har hela livet framför sig, människor som mycket tragiskt rycks ifrån familj, släkt och vänner där hemma, människor som var på toppen av sin kariär, ja, helt enkelt oerhört bra hockeyspelare.

Det går inte att förstå, går inte att ta in. Det är för stort, för tragiskt och hemskt. Vi här hemma kan bara föreställa oss hur det måste kännas för familj, släkt och vänner till de förolyckade, för spelare som tidigare spelat med de drabbade, för staden Yaroslavl, vars hockeylag nu plötsligt är borta och inte existerar mer. Det går inte att förstå.

Vi här i Sverige tänker naturligtvis främst på Stefan Livs nära och kära, alla våra tankar går till dem och vi minns alla hur varm och ärlig Stefan var, "en riktig entertainer", som någon på Viasat hockey skrev på Facebook. En målvakt som kanske inte var så teknisk, men som ändå alltid var där och plockade de mest galna puckarna, som egentligen borde varit solklara mål.

7:e september 2011 kommer alltid kommas ihåg som en mörk dag innom hockeyn och idrotten, en dag vi aldrig, aldrig kommer glömma, för det som har hänt, det är helt ofattbart. Tragiskt är bara förnamnet. Det finns inte ord för det

R.I.P Stefan Liv, and all of the other players in Lokomotiv Yaroslavl who passed away at this tragical day! We all pray for you.

Vi avslutar med några klipp med Stefan. Här först i SM-final 6 mot LHC 2008, gissar jag, med alla Stefans räddningar.



Sedan med lite försnack inför LG-hockeygames.



Och så just från LG-hockeygames...



Slutligen ett tribute till honom, en av vår tids största svenska hockeymålvakter.

Efter bröllopet levde de lyckliga i alla sina dagar och mannen och rullstolsmannen, som nu kunde gå, blev bästa vänner och var ofta ute och fightades med vesslorna och renarna på ängarna.

Sannie satt ofta hemma och tänkte på att hennes make kanske skulle bli spetsad av en ren och att hon då aldrig mer skulle få ha en man nära sig, eftersom att hon då redan hade gift sig en gång och man fick inte gifta sig fler gånger. Det hade Gud i egen hög person talat om för dem alla, från sitt palats, som låg i Himmel 1 av totalt 258 himmelriken, som existerade i himlen. Gud var kung över dem alla. Han satt nu tillsammans med St. Per och drack whisky ur 2 höga glas gjorda av plast och bark. De skrattade och hade trevligt och boxades lite då och då med varandra över bordet, som till slut välte av deras boxande och gick sönder. Det gjorde inget alls tyckte Gud och fightades vidare med Per, som blev knockad av Guds högra hand. Gud rätade upp honom och gav honom en rejäl omgång tills han vaknade. Gud skrockade nöjt och sedan gick de med några barkbåtar och sandkakor till Sannie, som höll på att laga mat åt hela himlen. Det tog lite tid, men hon grejade det genom att koka 50 grytor samtidigt och steka i 45 stekpannor samtidigt. Hur hon klarade det är en bra fråga, men himmelska krafter var säkert involverade i det hela. Det går bara att spekulera i. Vad tror ni läsare?"

Så, har jag lyckats med mitt konstverk? :)

Yes, i torsdags drog höstens studier igång igen. Detta året blir det Handikappvetenskap på 30 Hp halvfart, alltså över två terminer, och en liten minikurs i datasäkerhet på 5 Hp. Egentligen skulle jag ju ha läst steg 2 i Dramakommunikation, men den kursen blev inställd p.g.a. för få anmälda. Så det blev dessa båda istället. Dock måste jag säga att jag faktiskt saknar det där klasslivet litegrann. Datasäkerheten är nämligen helt på distans och handikappvetenskapen så gott som helt på distans. Det är tre träffar/termin ungefär, där den första var i torsdags. Så det blir inte mycket sammanhållning på det sätt det var när man gick i "en vanlig klass".

Det verkar hursomhelst ganska bra. Första intrycket i torsdags var dock att det verkade betydligt mer strikt och inrutat än dramakommunikationen förra året, där det var väldigt svävande och fritt, inga egentliga mallar för vad som skulle göras och inte göras. Nu kommer det bli så att själva kursen är indelad i 5 delkurser, med ca 3 övningar i varje, + en examination. Vid de campusträffar som blir, nästa den 13 oktober, opponerar man på varandras examination och avslutar föregående kurs på förmiddagen och startar upp nästa delkurs på eftermiddagen. Så man kan säga att campusträffarna blir som gränser mellan de olika delkurserna.

Emellan campusträffarna kommer vi jobba en del individuellt, men också en hel del i grupp, på distans. Distansbaserat grupparbete har jag noll erfarenhet av, så vi får se hur det går. Allt kommer hursomhelst ske via It's learning, som är en plattform som de flesta universitet använder sig av, även vissa gymnasium. Där kan man ladda upp dokument, chatta, maila, diskutera, skicka in saker osv osv. Nu i början blir det ganska basic, det handlar mest om att lära sig It's learning, lägga upp en profil osv. men det blir nog bra. Det känns bra, så hoppas på det.

Alt detta gick vi igenom i torsdags, + att vi uppdaterade LiU-korten och fixade användar-id för dem som inte hade det. Jag hade ju ett LiU-kort sedan förra året, men jag vet faktiskt inte varför vi inte knöt en mailadress till det då. Det gjorde vi hursomhelst nu, med hjälp av Peter, som är min ledsagare i klassen i år, precis som Miranda var förra året.

Apropå Miranda och dramakommunikationen, så är medelåldern betydligt högre här jämfört med där. På dramakommunikationen var jag inte yngst, men det var många i min egen ålder. Det är det inte här. Jag är ganska klart yngst, men alla de andra verkar trevliga och bra, så det är nog ingen fara. Tog mig dock lite tid och reflekterade över min nuvarande situation i helgen som var och kom fram till att jag nästan inte har några vänner i min egen ålder alls. Det är Albin, Jennifer och Louise, + Jocke. Det är de ända egentliga riktiga vännerna jag har. Min bekantskapskrets är inte stor, men som jag sagt många gånger, bättre med få nära vänner än många ytliga! Ibland känner man dock att det inte skulle vara fel med lite fler vänner och kontakter...

Helgen har annars varit bra. I lördags, när det var så otroligt varmt, hade LHIF sin sommarfest, som jag egentligen inte var speciellt pepp att gå på, men som Jennifer och Albin tyckte att jag skulle komma på, så då gjorde jag det. Fika, tipspromenad och Bol, hur det nu stavas, ni vet, det där som liknar Boccia, fast med silverfärgade stenklot, blev resultatet av dagen. Inte sådär superkul, men det var helt okej.

Kvällen tillbringades hos Albin, ute på deras balkong hela kvällen, med dricka, musik och fint sällskap i form av Jennifer, Albin och Jakob. Inte helt fel! Varmt var det också, liksom det var i fredags, när jag satte mig ute på altanen och digitaliserade band, med en filt omkring mig, fram till 23-tiden på kvällen. Härligt!

Igår blev det firande av morbror, mat och fika i mängder, varefter vi tittade lite på Hasse när han och hans Hjulsbro spelade hemma mot Mjölby Södra. 0-0 i halvtid, men så gjorde Södra 3 snabba mål i inledningen av andra halvlek. Vet dock inte vad matchen slutade, för vi åkte därifrån då.

Helgens tragik måste ändå vara den unge crossföraren som dog efter en allvarlig olycka igår, blott 15 år gammal. Tragiskt...

Betydligt mer humorrikt var då det jag läste på Sydsvenskan tidigare idag. Saxat direkt därifrån:

"Två män i 60-årsåldern hamnade i vilt slagsmål efter en enkel fråga om tid. Den ene mannen ringde på hos den andre och frågade vad klockan var. Mannen som öppnade sin dörr är döv och kunde inte svara.  Han förstod däremot av den berusade gästens gestikulerande att det var tidsangivelse som önskades.

- Han höll fram sin klocka, säger kommissarie Mikael Holmström.

Tystnaden uppfattades som provocerande av besökaren som visade sig vara blind. Han såg inte klockan som visades fram.

– Den blinde slog till den döve. Han tog ett tag om nacken och drog ner honom på golvet. Båda föll till marken.

Den döve mannen slog sig till slut fri från den blinde och låste in sig i lägenheten.

Enligt polisanmälan inträffade misshandeln under tisdagskvällen och polisanmäldes senare av en personlig assistent.

Inga vittnen finns till det inträffade och polisen vet inte heller om de båda männen är bekanta sedan tidigare. De bor i samma kvarter.
– De borde känna till varandras problem, säger Mikael Holmström."

Idag har annars varit en relativt produktiv dag. Jag har läst igenom en guide för It's learning, svarat på mail, kollat lägenheter och anmält mig till ett miniläger i Missmyra om några veckor. Musiken har också dunkat på topp, som relativt ofta när jag är ensam hemma, med bl.a. denna nedanstående låt, Sy & Unknown med låten Walking on air. Lite UK hardcore, faktiskt en riktigt bra låt måste jag säga!

Oj, oj, oj, vilken resa!

Holland, Hilvarenbeek, Beekse bergen, var destinationen. Kapacitet för 50 000 åskådare, med 12 olika scener, med olika genres och DJ's.

Självklart Mainstage, där de flesta största DJ'sen uppträdde och där vi också var mestadels av tiden, men också 11 andra scener:
Euphoria, där det också, precis som Mainstage, var Hardstyle och där bl.a. Frequencerz, Frontliner och Wildstylez uppträdde
Remember, där det var fokus på tidig Hardstyle och där DJ's som Derb, Leep och Max B Grant infann sig under dagen
Loudness, där man spelade Rav Hardstyle, alltså lite tyngre och snabbare Hardstyle, med DJ's som Sasha F, Zatox och Digital punk
Back2school, där man spelade tidig Rave och där DJ's som Neophyte och The Viper uppträdde
Hardcore4life, där det, som namnet antyder, var Hardcore som gällde och där bl.a. Counterfeit, Evil Activities och Dyprax gick att finna
Darkness4life, Industreal and Terror, som Hardcore, men ännu mer brutalt, med DJ's som t.ex. Limewax, Partyraiser, Hellfish och Radium
Pussy lounge, Freestyle, med bl.a. Pavo, Dr. Rude, Davo, Ruthless, Korsakoff och Luna
Reactor@Heineken star club, där man spelade Techno, som många tror är ett samlingsnamn för all elektronisk musik, men som i själva verket är en genre, här med DJ's som Sasha Carassi och Bas Mooy
Refuse, där man spelade Hardtechno och där DJ's som ritzi lee och anthony abuse stod att finna
1992 is 4 you!, där man skulle vara om man gillade Oldschool, för här uppträdde bl.a. Digital boy, Pat C och Quinten de rozario
Up!, som var den ända scenen med Jumpstyle och där bl.a. Fenix, Pat B, som inte ska förväxlas med Pat C på Oldschoolgolvet, Mark with a K och Demoniak uppträdde

Vissa av dessa genres har jag absolut noll koll på, typ Techno, Hardtechno och Jump. Även Rave och Terror/Industreal har jag väldigt dålig koll på. Det är inte riktigt my cup of tea. Nej, det både jag, Albin och Oskar var här för att se, det var Hardstyle, med flera av de absolut mest världsledande DJ'sen i den genren.

Först var det dock en lång, lång bussresa ner till Holland.

Jag åkte redan 11:25 hemifrån i fredags, men fick åka direkt, slapp byta vid US, så jag var framme redan vid 12:15. Albin och Oskar, som sov hos Albin natten till fredag, missade bussen och fick ta nästa. Därmed var de inte framme förrän 13:00. Så jag fick stå och vänta där i ca 45 minuter.

När alla väl var samlade gjorde vi lite ärenden och åt lite snabbt på Sibylla, innan det var dags att skynda sig ner mot fjärrbussterminalen, dit bussen skulle komma, men som också var lite sen.

Väl ombord visade det sig att det var en dubbeldäckarbuss. Där nere var det ganska mycket folk, så, vi traskade upp till övervåningen, där många redan hade dragit igång med festandet och där några stycken hade med sig Boomblasters, varifrån musiken redan dunkade högt. Självklart var det Hardstyle/Hardcore som gällde.

Vi hade dock lite tur och lyckades få ett fyrsäte, vid ett bord, på nedervåningen, vilket gjorde att vi lättare kunde spela kort, för det var just vad vi började med att göra. Jag, Albin och Terie, + en Jani, som kom ner från övervåningen och ville vara med. Han var/hade varit casinokuperare och han sa att min kortlek var den sämsta han hade kuperat med och det kan jag hålla med om, den är inte så fin längre. Det börjar bli dags att införskaffa nya igen.

Efter kortspelandet stannade vi i Värnamo för att äta lite på Max, där vi alltid brukar stanna med laget efter att ha varit i Malmö.

Kvällen tillbringades med musik i öronen, medan bussen rullade över Öresundsbron och genom Danmark, ner till Rödby, där det var dags att ta de fruktansvärt tråkiga färjorna över till Putgarden. Nu gick överfarten dock ganska smärtfritt, vi fixade oss inför natten på bussen och kollade lite i taxfreen, innan vi var på tysk mark, men så mycket sova blev det inte. Albin trodde att det skulle vara som förra gången de var med, att sätena gick att fälla om till sängar, men det gjorde de inte. så man fick försöka sitta upp och sova hela natten. Det gick inget vidare. Jag halvsomnade väl några gånger, men någon ordentlig sömn blev det inte. Istället satt jag och läste min väldigt dåliga bok, Djävulsbibeln, hela natten, för jag ville att den skulle ta slut.

Framåt morgonen hade vi inte turen med oss, för de 2 första ställena vi stannade vid för att äta frukost var stängda. Till slut hittade vi en öppen mack, där det blev lite kaffe, innan vi rullade vidare mot Hilvarenbeek.

Utanför festivalområdet var det grymt mycket folk och redan där kände man basen i hela kroppen. Vi blev kroppsvisiterade och fråntagna några av våra vattenflaskor innan vi var inne på området, där vi först begav oss till Mainstage för att spana in Isaac.

Isaac är ingen av mina större favoriter, men det var helt okej, bara känslan att stå där, njuta av att känna marken vibrera, tryckvågorna från basen träffa en likt tryckvågor från en mindre explossion, det är livet det!

Näst på tur var Frequencerz på Euphoriagolvet. Dit var det en bra bit att gå, genom sand, gångbanor, gräsområden och folksamlingar. Slutligen var vi i alla fall där och jag tycker Frequencerz gjorde en riktigt bra show.

Tillbaks till Mainstage blev det därefter, för att se en av mina favoriter, Coone, som bl.a. har gjort klassikern Words from the gang, här i en radio edit. Kanske hade han redan spelat den när vi kom dit, för vi missade lite av början. Han spelade den i vilket fall inte när vi var där, vilket var lite synd, men han spelade många andra riktigt bra låtar och bastrycket var ännu högre än under Isaac's show. Kanske var det för att vi befann oss ännu närmre scenen och de enorma högtalarsystemen, jag vet inte, men grymt var det hursomhelst.

DV8, som var MC på Mainstage, förkunnade, efter att Coone's show var över, att Technoboy väntade. Så vi stannade kvar och kollade på honom också. Ingen jättefavorit där heller, men återigen, grymt var det i alla fall!

Framåt eftermiddagen rörde vi oss bort mot Hardcore4life, där Evil Activities skulle köra sin show. Vi gick dock inte ut på golvet, för trots öronproppar var det oerhört hög ljudvolym. Så vi satte oss en bit bort, men trots det hörde man klart och tydligt allting och kände basen vibrera i luften.

Det var hög tid för något att äta, för vi hade inte ätit något sedan frukosten, där jag hade dragit i mig drygt ett halvt paket grillkorv + några mackor, för att slippa köpa så mycket mat där inne på området. Det var nämligen inte billigt. Man fick först växla in pengarna till något slags brickor man hade att betala med, för att undvika rån och grejer gissar jag. Min hamburgare kostade 2 brickor, vilket var ca 50kr. Jag trodde först det var 2€, men så billigt var det inte. Hamburgaren var inte stor, men det var i alla fall mat och därefter väntade lite B-front på Mainstage. Oskar ville se honom och mig spelade det ingen större roll. Han är ingen jag lyssnar på sådär jättemycket, men det var helt okej. Albin och Terie tog det lite lugnare, medan jag och Oskar stod där på golvet. Under showen kom inte mindre än 3 personer fram och pratade med mig. Den första hörde jag inte vad han sa, den andra frågade om musiken var bra och den tredje var vi kom ifrån.

Efter B-Front var det dags för ännu en höjdpunkt, Headhunterz. Där kan vi snacka bas! Vi satte oss på en liten sluttning, till höger om scenen, visserligen ganska nära densamma, men det var så man kunde klättra på basvibrationerna i luften. Jag som alltid säger att "musik ska kännas", det fick jag verkligen uppleva här! Så enormt grymt! Det var nästan så att t.o.m. jag, som annars gillar ganska så basdrivet ljud, tyckte det var för mycket bas. För mycket var det dock inte och man satt där och njöt i fulla drag, för, som sagt, det är verkligen så musik ska vara! :)

Vi satt som sagt och bara njöt av ljudet och känslan från musiken, innan Zany entrade scenen och det var dags för ännu en höjdpunkt. Zany, tillsammans med Max Enforcer och DV8, har gjort årets anthem till festivalen, som ni kan lyssna på längst ner i det här inlägget. en grym låt som får en på grymt partyhumör och som verkligen gör sig som allra bäst på en festival, i en megastor ljudanläggning, på megahög volym. Det var just vad man fick höra nu. Anthemet på ruskigt hög volym, med varje basdunk som ett slag i bröstet. Det finns inte mycket som är bättre än musik på öronbedövande volym, med maximalt bastryck på de låtar man gillar allra bäst!

Festivalens sista höjdpunkt avlöste så Zany, nämligen Tatanka, som spelar lite skumma mixar, men som för den sakens skull inte är ett dugg sämre. Hans mixar är tvärtom ganska roliga, med lite oväntade inslag ibland.

Psyko punks och Endymion återstod så att se och höra av festivalen. Den förstnämnde var lite sådär tycker jag, men när Endymion drog igång, då var även vi nere på golvet, mitt bland allt folk som trängdes, hoppade och dansade, mitt bland allt skräp, som låg överallt. Papperskorgar fanns det inte direkt gott om, så när man gick omkring, melland de olika scenerna, intill scenerna och på golven, klev man i stora drivor av matkartonger, muggar, papper etc. Lite småäckligt fakiskt, men det var inget man tänkte närmre på.

Efter Endymion's show var det dags för avslutning. Lite fyrverkeri, framlyftande av att detta var den 10:e festivalen i rad och slutligen en liten bit från alla anthems genom åren, + hela årets, som en dunderfin avslutning av det hela!

En T-shirt fick jag med mig hem, där det står dB 2011 på framsidan och där alla DJ's står listade på baksidan under resp. scen.

Trots nästan ingen sömn alls under föregående natt, över 12h festival med öronbedövande och, för många, musik som inte kan kallas musik, kunde jag inte sova ordentligt under resan genom Holland och Tyskland nu heller. Lite bättre än föregående natt, men ingen ordentlig sömn ville infinna sig och framåt morgonen var det dags att handla sprit på Bordershopen i Putgarden. Vi hade förbeställt litegrann, för vi fick bara en timme på oss där, men mycket av det vi skulle ha hann vi inte hitta. Mamma fick ingen Mummelmann, jag fick inget Blue nun-vin och en ny Amaryllo, Terie hann inte heller han hitta det vin han skulle ha, men Albin och Oskar hittade däremot en del. Oskar köpte 6 plattor öl, 3l boxvodka och 2 Bacardi raspberry och Albin köpte massor till Louises pappa, som fyller, eller har fyllt, 50. För min del blev det "bara" en platta cider.

Inte heller denna gången var överfarten till Danmark så farlig. Vi handlade lite i taxfreen och fixade oss inne på toa innan vi var framme i Danmark, där Albin lärde mig Vändtia, som faktiskt var ganska kul. Vi körde några gånger, Albin var visserligen ganska snäll, men jag vann alla 4 gånger.

Väl över i Sverige blev det mat i Ljungby. Jag hade bara ätit lite bröd och druckit kaffe och cider under dagen, så jag var vrålhungrig. Med andra ord försvann köttbullarna, potatisen och såsen fortare än kvickt ner i min mage. Därefter kunde jag klara mig hela vägen hem, där det bara blev lite mat och en dusch innan jag kröp ner i en nybäddad säng och somnade på 2 minuter.

Drygt 11h senare är jag back on track igen, efter en mer än grym festival, med musik, precis så som den ska vara, på öronbedövande volym och med basen på max.

På tal om Max så har ni här årets anthemlåt, Sound intense city, av Zany & Max Enforser feat. DV8! En riktigt, riktigt grym låt, inte så tung för att vara Hardstyle, lite melodiös och som sätter sig på hjärnan. Dessutom driver de med House litegrann på ett ställe, varefter det bästa i hela låten kommer, lite fågelkvitter och lugn, innan versen drar igång:

"It's that hot time in the paradise city,
Like Mr. Rose said, all them girls are pretty,
Where the grass is green and it's hot as hell,
Sound intense city called Decibel!

Party down in the city of light,
Chillin' in the sun, dancin' in to the night,
Lift your hands to the sky we got something to tell,
You make the shit go down, you are Decibel!"

Jag är grymt taggad och pepp inför hösten och säsongen som snart drar igång med laget. Vi hade i förra veckan ett möte, där vi bl.a. tog upp just detta med ett onödigt långt sommaruppehåll. Vi slutade i mitten av maj och börjar i slutet av augusti. Vilka andra idrotter har så långt uppehåll liksom? Stefan och Fatmir har ju t.ex. bara 2 veckors vila där nere i Malmö, men det handlar ju om prioriteringar, resor, att folk ska kunna komma på träningarna etc. Nu när Jonas definitivt, tyvärr, har slutat, blir det ännu viktigare för oss som är kvar att verkligen infinna sig på träningarna, för det märks så oerhört tydligt när någon saknas, just eftersom vi är så få.

De nya målen, som vi har fått sponsring med från kommunen, är på plats, vilket kommer spara oss enormt med tid, då vi nu slipper skruva ihop och isär målen före/efter varje träning. Dessa mål är fasta och hissas upp i taket med hjälp av en motor. Billiga är de dock inte, men vi har som sagt fått sponsring av kommunen.

Sommarträningen, eller, som man skulle ha sagt i hockeysammanhang, den individuella fysträningen, i sommar har väl gått lite si och så. Jag har som sagt knappt varit hemma sedan i slutet av juni och har haft fortsatt strul med ledsagare, men nu tycks det ha löst sig. Elias, min nya, nuvarande, ledsagare, som jag hoppas stannar bra länge, är bra och vi kommer bra överens, vilket är det allra viktigaste. Det går inte att jobba med ett sådant jobb om man inte trivs bra ihop, om personkemin inte stämmer. Som Erica, som jag hade som ledsagare vid den här tiden förra året, som inte alls tyckte det var kul på gymmet. Det märktes ganska tydligt och då funkar det inte. Ledsagaren måste trivas med sitt jobb, tycka att det är kul och inte bara göra det för pengarna. Det är faktiskt en människas liv och fritid det handlar om. Personligen tycker jag relationen ska bli så vänskapslik som möjligt, så allt blir på ett naturligt sätt.

Elias och jag har bara tränat några gånger tillsammans än så länge, men vi kommer bra överens och det känns bra. Känns som att jag äntligen kan få lite mer flow i träningen och inte hindras av att jag inte har någon att träna med.

Förra veckan inledde vi med Styrka 3. Styrka 3 är ett relativt tungt pass och var därför en aning segt att börja med efter några veckors uppehåll p.g.a. resande och annat, men det fick gå och trots att det var första passet på ett tag höjde jag mig från 35 till 40kg på t:et, d.v.s. när man har en skivstång, står på ena benet och lutar sig framåt, med andra benet rakt bakåt, så att man blir som ett T, och från 20 till 25kg på enbens rygglyft. Resterande övningar stod kvar på samma vikt, men det kändes ändå som ett bra och givande pass.

Dagen efter blev det intervaller. Dessa fruktade, urtråkiga, sega intervaller, men som är ack så nyttiga och bra.

Efter springturen i stugan för några veckor sedan, då jag återigen fick känningar av exakt precis samma sak som tidigare i våras, mailade jag vår naprapat i landslaget, Fredrik, och frågade om råd. Han tyckte att om det gör ont så att det stör mig ska jag kontakta en naprapat, så han/hon kan kolla på det. Just nu känns det dock inget alls, det är just vid löpning och tiden därefter det gör satans ont. Därför bestämde vi att jag ska ge det en chans till och köra alternativ cykelträning i ytterligare några veckor och sedan testa löpintervaller igen. Gör det fortfarande ont ska Fredrik kolla på det. Det känns skönt att ha de resurserna, ifall det skulle hända något.

Med andra ord blev det cykelintervaller där förra veckan. För er som inte har provat det är det inget att rekomendera. Det är så fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Löpintervaller är nog så tråkigt och jobbigt, men det här suger mer i benen, det blir jobbigt på ett lite annat sätt än löpning, och jag som inte alls gillar träningscykel i "vanliga fall".

Nu blev det hursomhelst 6x2min, bra att börja lite lätt, men det var nog så jobbigt, precis som det ska vara. Att få upp pulsen i 180 på den korta tiden är dock inte så superlätt, men jag var bra nära. 170 tror jag att jag nådde som högst.

En dags vila blev det därefter innan nästa styrkepass väntade, Styrka 4. Terie kunde inte vara med den dagen, så Elias fick serva både Albin och mig med vikter och annat. Höjningarna i passet blev från 22,5 till 25kg i knästående sidvrid, d.v.s. när man står med t.ex. höger knä och höger hand på en bänk, vänster fot i marken, ganska långt bak, och en hantel i vänsterhanden. Hanteln ska upp till ungefär brösthöjd, samtidigt som man vrider upp kroppen litegrann, därav namnet, knästående sidvrid. Även överstöt fram resp. bak fick sig en höjning på 2,5kg, upp till 27,5kg. Här har man en skivstång i axelhöjd, som man helt enkelt ska ha upp på raka armar, stående på ett ben, framför resp. bakom huvudet beroende på övning. Även detta ett mycket väl genomfört pass och som sagt, det känns som att jag kan få mer flow i det hela nu när Elias finns att tillgå. Känns bra!

Annars då?
Ja, förra veckan blev väldigt lugn och händelsefattig. Kanske behövde jag det efter allt resande under sommaren, både till Kungsbacka/Göteborg, Smögen, stugan, Stockholm på landslagsläger, stugan och kryssningen. Även denna vecka lär bli lugn, fram till fredag åtminstone, för då bär det av på sommarens sista resa, ner till Holland, tillsammans med Albin, Oskar och Terie. Decibel outdoor festival 2011, eller dB 2011 som man också kan benämna det, är det som ska besökas och det lär bli grymt!

Innan dess väntar dock några träningspass, det första idag, Styrka 5 är det som står på programmet.

Sömnsvårigheter har jag också haft den senaste veckan. Kanske hänger det också ihop med tidigare resor etc. då jag har varit igång och gjort saker den mesta delen av tiden, men där jag nu inte gör mycket alls, men ändå sover ungefär samma tid som då. Jag vaknade nämligen 04:45 i onsdags, 06:30 i torsdags, 07:40 i fredags, 08:20 i lördags, 07:10 i söndags, 04:30 i måndags, 06:40 igår och 07:50 idag. I måndags hade jag ätit frukost, duschat och druckit kaffe redan innan klockan var 8. Vad händer? Jag som "i vanliga fall" brukar vara mer än morgontrött och avsky tidiga morgnar. Kanske har jag gått ifrån det stadiet och blivit gammal? Förhoppningsvis inte. Jag måste dock erkänna att det faktiskt är ganska skönt att vakna tidigt och hinna göra massa saker, såvida man inte fastnar vid datorn, vilket är ruskigt lätt hänt, och sedan lägga sig vid någorlunda humana tider på kvällarna, d.v.s. innan midnatt, vilket i "vanliga fall" inte brukar vara fallet.

Ännu ett litet dataproblem har jag också fått lösa, när alla standardljud i Windows plötsligt försvann i måndags. Jag kollade alla ljudinställningar, kryssrutor, ljudscheman etc. men hittade inget fel. Googlade runt litegrann, men hittade inget av värde. Så drog jag ur min USB-drivna kassettbandspelare och vips hördes standardtonen för maskinvara som kopplas bort. Då visste jag plötsligt vad det var, så jag gick in och ändrade tillbaka output för utmatning av ljud, som av någon skum anledning hade ändrats till just USB-bandspelaren, istället för Soundmax audio, som är standardenhet. Ljuden på msn funkar dock fortfarande inte, men det är inget som stör nämnvärt, för det är aldrig någon som skriver ändå och ytterst sällan man numera pratar med någon där. Facebook har tagit över, även om den chatten är totalt värdelös. Så ska man chatta är msn fortsatt bäst, men det blir inte mycket chat numera...

Vi avslutar med nytt från Groove Coverage, Angeline, här i en CC.K remix edit. Faktiskt en ganska fin låt, fin melodi och fin text, trots genren:

She never cried for love
She never knew
how to deal with her broken heart
She was so blue
only sweet seventeen
when she left on a midnight train
just to be free
to feel so free.

Dags för andra delen om Jockes och min kryssning till sjöss med Royal Caribien och Vision of the seas. De första dagarna ombord går att läsa om i del 1, OM NI HAR MISSAT DET.

Måndagen tillbringades i Ryssland och st.Petersburg. Upp 04:45 svensk tid, så ingen sovmorgon där inte. Ryssland ligger ju, i just den delen av det megastora landet, som jag tror innehåller inte mindre än 9 olika tidszoner, 2 timmar före oss, så 06:45 rysk tid var det som gällde. Detta för att vår guidade tur började redan 09:00 eller liknande.

Pigg var man inte när det knackade på dörren och vår beställda frukost anlände, något tidigare än 07:00, som vi hade beställt. Det resulterade i att vi inte hade gått upp när den kom, men det var snabbt åtgärdat och till frukost blev det några mackor, 2 glas juice, 2 koppar kaffe och ännu mer frukt att lägga till resans fruktkonto, som nog blev det tyngsta kontot under resan. Jag vet som sagt inte hur många kilo frukt jag åt under veckan. En sak är i alla fall klar, så mycket frukt har jag aldrig tidigare ätit under en och samma vecka.

Den guidade turen då?
Ja, den var det inget fel på. Faktiskt bättre än förra året måste jag säga, då vi tog en tur på förmiddagen och en på eftermiddagen. Vi hade då oerhört tur med vädret, men förmiddagsturen tillbringades på en buss och eftermiddagsturen på en båt. Visserligen utomhus i solgasset, men så värst mycket av turerna fick jag inte ut, eftersom man mest bara åkte förbi de olika sevärdheterna.

Då var det bättre nu, för nu vandrade vi omkring lite mer än förra året, även om vädret inte var lika bra som då. Det var mer "rysk sommar" nu. Det var visserligen en ganska lång busstur till att börja med, där guiden, Anastacia, berättade lite om Ryssland och st.Petersburg. Därefter var vi dock framme vid Peter den stores sommarpalats, där det är en jättelik park, med massvis av fina fontäner och annat. Det var spärrar man skulle gå igenom för att komma in i parken, men vakterna var snälla och hjälpsamma och lät Jocke och mig gå genom handikappingången, eller vad man ska säga.

Inne i parken var det fint, men det var svårt att filma och ta kort för min del, så Jocke blev det som mestadels höll i den biten. Jag lyckades i alla fall filma det mäktiga ögonblick, prick 11:00, när huvudfontänen började spruta vatten, akompanierad av musik. Det var mäktigt.

Därefter väntade, för min del, turens höjdpunkt, nämligen Metroåkande. Vi fick först lämna alla värdesaker i bussen, innan vi gick de många trapporna ner till tunnelbanesystemet. Vi trodde det var för att det var mycket stölder och annat där nere, men det visade sig att man faktiskt inte fick filma eller ta kort där nere. Själva tunnelbanan ligger väldigt långt ner, precis som den i London. Det ser väldigt gammalt ut, berättade Jocke, med kristallkronor och annat, precis som i Moskva. Dock ser det äldre ut än vad det är. Själva tågen är dock väldigt gamla och låter väldigt mycket, även det precis som i London. De har dock tagit säkerheten ett steg längre och t.o.m. byggt murar framför spåren på vissa peronger. I murarna är det svarta dörrar som öppnas när tågen anländer. Sedan stängs de igen. Det är alltså omöjligt att kasta sig framför tågen. Visste man inte att det var en perong, då skulle man knappt veta att man hade kommit rätt.

Det var hursomhelst en upplevelse och tillbaka på båten blev det välbehövlig lunch i form av ministek, kyckling, som var totalt omöjlig att äta, eftersom det bara var massa ben, något annat kött, potatispuré, bröd och ännu mer frukt. Efter lunchen kände jag mig väldigt trött, inte konstigt när man vaknar så tidigt, och la mig därför någon timme och läste/sov, innan vi tog oss ner till "The Cardroom", där vi också hälsade på portugisföräldrarna från första kvällen.

Tiden rullade på och framåt kvällen hann vi med ytterligare 2 quiz, nu med Simon, en annan aktivitetsledare ombord, från Borlänge. Först var det ett quiz om Medelhavsmusik och sedan ett mer allmännt quiz där vi bl.a. fick veta att Waterloo är största station i England, att det äldsta bryggeriet ligger i Tyskland, att Australien är ända kontinent utan aktiv vulkan och att Merkurius och Venus är de ända planeterna i vårt solsystem utan sateliter. Antar att de ligger för nära solen.

Till middag blev det bröd, återigen kött med ostgratinierad potatisgratäng till huvudrätt och sockerfri kokostårta till efterrätt. Därefter blev det ännu mer kortspelande i kortrummet, innan Jocke var tvungen att testa lite B&J, som faktiskt inte ingick i priset från början. Dock var det billigt. Fem kulor för ca 30kr.

Det skulle bli ännu mer mat, nämligen Midnight bufé uppe på däck 9, ute vid poolen. Det var färsk frukt, som jordgubbar, melon och ananas, banan, rulltårta, rökt lax, lite varm mat osv osv.
Vi tog varsin tallrik och satte oss vid ett bord, där vi, eller mest Jocke, pratade med en holländare. Jag tycker det är svårt att prata sådär när det är väldigt noisy runtomkring. Ännu svårare blir det då på engelska. Varmt var det hursomhelst och en riktigt fin sommarkväll, som dock inte var slut där. Innan vi drog oss tillbaka mot hytten åkte vi upp till Crown-loungen och satt där en stund, lyssnade på gammla 80-talsklassiker, blandat med dagens inte fullt lika bra klubbmusik och tittade på solen som försvann bakom horisonten.

Lite Yatzyspelande hann vi med innan det var dags att sova, inte alls så tidigt som vi hade sagt på morgonen, då man var mer död än levande.

07:11 drogs man upp ur sömnens rike morgonen efter. Som sagt, inga sovmorgnar här inte. På sådana här resor vill man hinna med så mycket som möjligt, även om detta var en dag helt ute till havs.

Frukost blev det nu i Aquarius, middagsrestaurangen, för er som inte minns det, där jag blev serverad juice, kaffe, wienerbröd, vanligt bröd och en frukttallrik med ananas, div. melonsorter och några jordgubbar.

Förmiddagen tillbringades i kortrummet, innan det, bara ca 2 timmar senare var dags för lunch. Varför det blev så tätt inpå berodde på att de dagen till ära serverade lunch även det i Aquarius, eller uppe på däck 9 i bufén, som vanligt, för den som hellre ville ha det. Vi ville dock prova på Aquarius lunch, men jag var inte speciellt hungrig och tog därför bara en krabb och sparrissoppa. Ett väldigt vågat drag, med tanke på att jag varken gillar sparris eller krabbor något vidare. Servitrisen tyckte nog jag åt lite lite, för hon frågade flera gånger om jag verkligen inte skulle ha något mer. Först fattade jag inte att det bara var tänkt som förrätt, men det var det tydligen. Därför blev det den något udda kombinationen förrätt och efterrätt. Till efterrätt blev det varm romkaka med kaffegglass, och ja, soppan var himmelskt god!

Senare under eftermiddagen väntade dagens stora höjdpunkt. Tävling i Bellyflopping, magplask, på däck 9, ute vid poolen, under en gassande sol och blå himmel. Deltagarna fick anmäla sig i förväg och alla andra som tittade på agerade domare. Efter att någon hade gjort sitt magplask fick man sträcka upp händerna och visa det antal fingrar, poäng, man tyckte att hoppet förtjänade. 0 var lägst och "blinking five" var högst. Tjejen som var kommentator måste ha grymma lungor, för hon rabblade upp allas poäng hur snabbt som helst, medan en annan aktivitetsledare räknade ut medelpoängen. Det lät ungefär "two four four five three five blinking five blinking five blinking five four one three three three three one five blinking five from the man with the sunglases five five five five four two one two two two". Det lät lite coolt måste jag säga och hon hade en grym inlevelse i det hela.

De var 7 deltagare och tävlingen gick i 3 omgångar. Efter varje omgång droppade deltagare av. Tredje omgången var final. Paul från Norge skulle försvara sin titel från förra året, men lyckades inte. Han tohg sig inte till final, där istället en annan norrman, Havior, eller liknande, försvarade landets färger, mot amerikanerna Jeff och Bradley, från North dakota. Jeff slogs ut och det blev tie mellan de båda andra, men ingen segrare kunde utses och båda två var vinnare av den hedrande tävlingen.

Solen lyste över Östersjön, så efter den mycket roliga och minnesvärda tävlingen blev det lite solande uppe på däck 10, medan Jocke gick runt litegrann på båten och var med i ännu ett quiz. En engelsk dam kom fram till mig och började prata med mig, undrade om jag såg något alls, hur det går att laga mat och att hon själv kanske skulle förlora synen så småningom. Jag lugnade ner henne lite med mina ord om att man vänjer sig vid det, men att det så klart är psykiskt påfrestande att förlora synen.

Till middag tog jag ännu en soppa, nu pumpasoppa, till förrätt. Jag hade snöat in ordentligt på deras soppor, SÅ goda var de. Även pumpasoppan var utsökt, liksom köttet, potatispurén och den godaste efterrätten på hela resan, någon form av vaniljparafé med bananmousse och valnötter. Riktigt, riktigt gott!

Kvällen avslutades med en liten bjudning för medlemar iCrown & Anchor, RCC:s medlemsklubb. Jocke gick med där förra året och blev då Golden-member, som är den lägsta medlemsnivån. Om jag minns rätt sa kapten, som höll ett tal under bjudningen, i egen hög person, att det var 24 Emeralds och Diamond-members ombord, samt 4 Diamond+, vilken är den näst högsta medlemsnivån. Den högsta är på 700 poäng. Poängsystemet gör gällande att en natt är en poäng, förutom sviter, som ger 2. Alltså fick Jocke 8 poäng under vår fyranätterskryssning förra året och 7 poäng nu. 700 poäng är alltså knappt ett år i svit...

De tre sista dagarna tar vi i ett separat inlägg. Håll tillgodo tills dess!

Så länge kan ni kolla in fartyget på Royal caribiens egen hemsida. Länk till startsidan på densamma har ni här. Där kan ni själva hitta fakta om de olika fartygen, faciliteter, hytter, rutter, ja, kort sagt så kan ni kolla in och bestämma er egen kryssning!

Tiden går onekligen fruktansvärt fort. Timmarna blir till dagar, dagarna till veckor, veckor till månader, och ja, nu står jag här. Exakt ett år senare. Ett år sedan det vackraste och mest underbara dygnet i mitt liv. Av alla mina nu drygt 8000 dagar är detta det absolut finaste.

Nu har vi inte pratat på över nio månader, messen blir allt färre och färre känns det som, men minnena, allt det vi hade tillsammans, det kommer alltid finnas där, längst in i mitt hjärta, omlindat med så mycket värme och kärlek det någonsin går. Jag har på ett sätt bearbetat allting och gått vidare, för jag vill inte låsa mig själv. Vill kunna känna den där underbara och totala känslan av lycka och kärlek, någon gång, igen. En del av mig hoppas fortfarande att det kan bli bra mellan oss en vacker dag, men det känns ärligt talat ganska långt bort just nu, hur ont det än gör att medge det. Hur framtiden än blir kommer en del av mig alltid älska och tillhöra den tjejen, för vackrare och finare människa finns knappt på denna jord.

Därför publiserar jag det inlägg jag skrev då, precis efter att vi träffats för allra första gången, på nytt. Ett inlägg, fyllt med så mycket värme, ömhet och kärlek det bara går. Läs och låt orden gå rakt in i era hjärtan, för detta, mina damer och herrar, detta är inget annat än kärlek i dess renaste och mest underbara form.

"Du och jag sitter på sängkanten i den lilla stugan. Den är inte alls stor, men det rör oss inte, för vi behöver inget större än såhär.
Utanför fönstret drar molnen förbi och på taket hörs regnets smatter.

Vi sitter där på sängkanten, tätt tillsammans, jag till vänster, och du till höger. Vi lägger armarna om varandra, du lutar dig mot min axel och jag lägger näsan i ditt hår, drar in din doft. Det luktar nytvättat och jag drar in andetag efter andetag, kan inte få nog av din doft. Den är du, och jag älskar den, älskar allt som är du.

Jag stryker dig sakta över håret och vidare ner över ryggen med ena handen, söker din hand med den andra, finner den och kramar den mjukt. Dina händer är så mjuka. Så underbart mjuka, likt slät barnhud. Jag pussar dig försiktigt i pannan, där ditt huvud vilar mot min axel, och viskar att vi kan lägga oss ner istället.
Det gör vi. Vi lägger oss tätt, tätt tillsammans i den nybäddade sängen. Ovanpå täcket, med dina lakan du har haft med dig, som även de luktar speciellt.

Allt känns fortfarande en aning overkligt, precis som det gjorde hela tågresan, där vi mest satt tysta, i våra egna tankar och log av lycka över att äntligen få vara tillsammans, och den 3km långa promenaden till campingen. En promenad där vi, mitt på gatan, bara var tvungna att krama om varandra, länge och mjukt. Det gick bara inte att vänta tills vi kom fram och vi struntade blankt i om folk tittade.

Nu ligger vi här, tätt tillsammans i den ganska breda sängen. Du fortfarande till höger och jag till vänster. Du vilar huvudet mot min högerarm och vi kramar om varandra. Hårt, så hårt, men samtidigt så mjukt och försiktigt. Vi låter lyckan och kärleken av att bara vara nära varandra strömma ut i hela våra kroppar. Från det djupaste av våra hjärtan och ut i varje liten mm av kroppens alla vrår. Vi fylls av en värme så underbart varm och fin.

Jag lägger huvudet i gropen mellan din axel och din hals, pussar dig försiktigt och mjukt över hela halsen och det går rysningar genom hela kroppen. Rysningar av den renaste och finaste av kärlek och lycka. Känslan jag har i hela kroppen, med centrum i hjärtat, går inte att beskriva i ord, för oj så vi har längtat efter det här. Alldeles för länge, men nu är vi äntligen, äntligen här och inget kan någonsin skilja oss åt. Kärleken binder samman oss, ett osynligt band knyter oss samman, du och jag, bara du och jag.

Vi ligger där, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme. Trots att tiden går känns det ändå som att den står still, för här finns bara du och jag. Du och jag, förevigt förenade i en bubbla av trygghet, kärlek, lycka och värme. En bubbla ingenting någonsin kan spräcka.

Utanför fönsttret mörknar det långsamt och vi kryper ner under täcket, fortfarande tätt tillsammans. Att det blir varmt där under täcket rör oss inte alls, för det är bara mysigt. Mysigt, tryggt och kärleksfullt. Bara att ligga där, tätt intill dig, ger en så enorm känsla av lycka och trygghet, men så dina armar runt mig, dina händer i mitt hår och längs min rygg och dina sammetsmjuka läppar mot mina, gör den känslan tusen gånger mer påtaglig och fin. Din beröring är som smekningar mot mitt hjärta, som så otroligt ömma och kärleksfulla smekningar. Du smeker både min kropp, mitt hjärta och min själ. Allt som är du är så underbart fint och vi njuter av varje liten sekund tillsammans.

Kramar blandas med fina ord, smekningar över ryggar, armar, hår och kinder, pussar som täcker hela våra kroppar och gör dem alldeles blöta, och kyssar så mjuka och fylda av kärlek att inga ord någonsin kan beskriva dem. En helt igenom magisk natt och vi somnar till slut, efter många timmars mys och när mörkret sakta flyr utanför fönsteret och dagen långsamt tar sin början, tätt, tätt intill varandra, i varandras armar, med huvudena så nära, så nära varandra.

Nästa dag kommer innehålla ännu mer mys, både i stugan, men även på en filt, några meter från en motorväg. Du kommer vila huvudet i mitt knä, jag kommer värma dig, bilar kommer tuta på oss och vi kommer föreviga allting med kort och videos. Allt detta vet vi ännu inte om, för nu ligger vi tätt tillsammans, så lyckliga som vi aldrig någonsin har varit och sover , med varsitt lyckligt leende på läpparna. Vi vet att vi kommer tillbringa många, många minst lika fina nätter tillsammans genom våra liv, men det här är ändå den 1:a natten tillsammans och den är speciell på sitt sätt.
Bara du och jag hjärtat, bara du och jag, nu och föralltid. <3

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och mycket, mycket mer, min eviga dröm. <3"