2017, part 2

Då kör vi andra halvan av år 2017.

I juni hade det flyttpackats för fullt, hela vardagsrummet var fullt med kartonger, väskor och möbler som jag skulle ha med mig och den 1 juli fick jag officiellt tillgång till min nya lägenhet, men eftersom att det var en lördag så blev det i realiteten inte flytt förrän 3 juli.

Det blev en lång flyttdag, där mamma, pappa, mormor, systrar och Julian hjälpte till. Mormor och mamma diskade porslin och packade upp några kartonger vi först hade varit och hämtat, pappa, Shep och jag åkte till Ikea och köpte både säng och soffa, Julian och jag bar upp det till tredje våningen och sedan skruvades det både säng, soffa och vitrinskåp som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde.

Så klart blev det också den klassiska flyttpizzan mitt i allting, men när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen, men oj så otroligt glad och lycklig jag är över att ha den familj och släkt omkring mig som jag ändå har, alla hjälper till på sitt sätt och de är så fina!

Dagen efter fortsatte mamma, pappa och jag att fixa och dona lite i nya lägenheten, men själv bodde jag kvar i min och Jennifers lägenhet ett tag till, eftersom att hon var i Spanien och jjag var kattvakt åt Samson.

När Jennifer kom hem från Spanien tillbringade jag istället tio dagar i stugan, tio helt fantastiska ddagar, som även om de inte var fullt så varma som året innan, ändå var fylda med slappa dagar på bryggan eller i hammocken, lyssnades på poddar eller spelande kort med alla andra. Det är så fint att vara där och jag älskar det verkligen. Det är på riktigt vårt alldeles egna smultronställe.

Så även om jag hade fått tillgång till nya lägenheten i början av juli, så flyttade jag inte in "på riktigt" förrän i slutet av juli.

Sedan blev det augusti och den månaden började allt annat än bra. Jag var på nytt kattvakt åt Samson och plötsligt när jag var där hos honom kom alla minnen över mig, allt fint vi hade haft tillsammans och allt vi hade upplevt och gjort tillsammans. Ja, inte jag och Samson då, utan jag och Jennifer. Det blev väldigt sentimentalt och mitt i det fick jag också sms:et från Julian där han berättade att han hade blivit reservantagen till en designutbildning i Karlstad. Vi hade många gånger pratat om att han ville vidare, börja plugga och göra annat, men det hade ändå alltid slutat med att vi fortsatte hänga med varandra och han hade t.o.m. tackat nej till utbildningar bara för min skull, för att han visste hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann.

Nu var det dock ändå dags kände han och det var då jag skrev ett av mina bästa inlägg jag någonsin har skrivit, där jag förklarar vår relation till varandra och hur speciell den är/var. Mi minns kanske inlägget, men har ni inte läst det eller glömt bort det, klicka på länken och läs det, för det är riktigt bra om jag får säga det själv.

Julian och jag träffades dagen efter, bara fikade och pratade igenom allt. Det kändes fortfarande overkligt och jag kunde knappt förstå att han snart skulle flytta. Vi bestämde ändå att under de avslutande veckorna skulle vi fortsätta att träna på som vanligt och inte göra någon stor grej av det, men när det ändå var dags för honom att flytta så var det ändå separationsångest deluxe. Det kändes så konstigt, att fem år tillsammans där vi hade träffats i snitt kanske fyra dagar/veckan och gjort allt från att träna tillsammans till att visa goalball för kidsen i Mjölby, åka på supporteresa till Jönköping, besöka naprapaten, ta nytt id-kort och pass, handla hundratals gånger, vara med i radio, föreläsa och inte minst flytta. Både när jag flyttade från Skänninge till Mjölby, från Mjölby till Linköping och här då, bara en månad tidigare, hade han hjälpt till, men nu var det alltså över.

Ungefär samtidigt skulle jag också börjat jobba, men arbetsförmedlingen gjorde inte vad de skulle när det gällde mitt lönebidrag, så jag kunde inte bli anställd 1 september som det var tänkt, utan tidigast 1 oktober.

Det var så klart en stor missräkning för mig, eftersom att jag hade räknat med att leva på sparpengar i ett par månader när jag flyttade, men inte mycket mer än så. Nu blev det en månad till och det var givetvis inte bra för min ekonomi och allt bara för att arbetsförmedlingen inte hade gjort sitt jobb.

Det var därför nära att jag inte skulle få någon inkomst alls under september heller, men chefen i Stockholm kan det där med att trycka på rätt knappar, så det ordnades så att jag åtminstone kunde börja arbetsträna på mitt nya jobb. Dock hade jag varken någon dator, telefon eller hjälpmedel, så jag kunde i princip inte göra någonting, men dator fixade vi under september, jag var dessutom på utbildning för nyanstälda ombudsmän, plus att jag var med på några ytterligare möten, så nog var det mycket intryck och erfarenheter ändå.

På riktigt kom jag dock inte igång med jobbet förrän någon gång i mitten av oktober. Då hade jag, efter att vi jagat och tryckt på arbetsförmedlingen en hel del, blivit anställd på riktigt och tro det eller ej så hade mina hjälpmedel också kommit. Det kan annars ta flera månader ibland, men nu gick det relativt fort.

Jobbet som ombudsman är dock ganska stort och fritt, så det var svårt för mig att riktigt veta vad jag skulle ta tag i och göra. Någon tyckte jag skulle göra det, någon annan att jag skulle göra något annat, så till slut hade chefen och jag ett möte där vi strukturerade upp mitt arbete litegrann med vad jag skulle ta tag i först osv.

Under tiden som jobbet tog väldigt mycket tid och energi så hade jag återigen missat att bli uttagen till ett mästerskap, den här gången EM i Finland, som avgjordes i september. Jag hade höjt både min högsta och lägstanivå i spelet ganska ordentligt jämfört med tidigare och gjort kanske tre av mina bästa läger någonsin innan uttagningen, men det räckte ändå inte och nu har jag varit med i landslaget i sju år och fortfarande inte spelat ett enda mästerskap och bara blivit uttagen till en träningsturnering. Utdelningen för allt mitt slit har alltså varit väldigt skral, men förhoppningsvis kommer den snart, om jag bara orkar fortsätta kämpa och slita...

Julian hade som sagt flyttat och det hade inte löst sig med någon ny ledsagare. Faktum var att det inte var förrän nu i december som det löste sig. Innan dess hade Julians syster hjälpt mig i ungefär två månader. Sedan fick hon ett heltidsjobb, men hon hade en kompis som precis kom hem från England och behövde ett jobb, så hon hjälpte mig i ett par veckor, innan hon också fick ett heltidsjobb. Efter det var jag utan ledsagare i drygt en månad och fick sköta träningen så gott jag kunde.

Konditionsträningen har jag kunnat sköta någorlunda under hösten, men styrkan har nästan varit obefintlig och jag märker att jag har tappat en hel del styrka nu när jag har börjat komma igång med den igen.

Tiden har gått oerhört fort under hösten tycker jag, jobbet är roligt och jag kommer in mer och mer i det, även om det fortfarande kan vara lite svårt att veta hur och vad jag ska prioritera. Vissa arbetsdagar är roligare än andra, som exempelvis när vi tre från kansliet var med på Motalaföreningens luciafirande nu innan jul, eller när vi överraskade Linköpingsföreningen på deras luciafirande. Sådana dagar går det sannerligen inte att klaga på mitt jobb.

Året avslutades med en precis lika fin jul som alltid, hemma hos mormor med mammas sida av släkten, massa mat, värme, kärlek och ännu mer mat, precis som det brukar vara.

Jag hade dessutom ett långt "jullov", 2,5 veckor var jag ledig och då hann jag både åka ner till en kommpis i Skåne och fira nyår tillsammans med en annan kompis från Stockholm. Däremellan hann jag dygna för första gången på säkert tio år, handla lite på mellandagsrean, fira mamma som fyllde år och äta kalkon och spela spel hos mamma och pappa, tillsammans med mormor och syster. Dessutom fick Samson till slut ett nytt hem.

Han bodde kvar hos Jennifer ett par månader efter att jag hade fllyttat, men hon tyckte inte att det kändes bra när han fick vara själv så mycket när hon jobbar långa dagar, så han fick komma till mig, egentligen bara som ett test för att se hur han trivdes här och hur jag tyckte att det kändes nu när jag hade börjat jobba och allt, men han blev kvar hos mig och mysigare och mer social katt får man verkligen leta efter. Han ska alltid vara nära, ligga i knät, kommer och hälsar när man kommer hem, ligger på en när man ska sova och klättrar gärna upp på axlarna och kelar. Dock tyckte jag, precis som Jennifer, att det inte kändes särskilt bra när han fick vara hemma själv så mycket. Visst, de klarar det, men det kändes inte bra och därför tjatade jag på Anders, som egentligen har Samson tillsammans med sitt ex, Maria, men där hon av olika anledningar inte ville ha kvar honom då för 1,5 år sedan, varför han fick flytta till oss, eftersom att Linda är allergisk, så att hon och Anders inte kunde ta honom. Nu fick han dock flytta tillbaka till Maria strax innan nyår, men bara några dagar senare fick jag sms från henne att hon hade varit hos veterinären med Samson. Då hade han haft svårt att tugga torrfodret och njurarna såg inte så bra ut, så de beslutade att han skulle få somna. Så nu är han i himlen, lilla Tamton...

Totalt sett har det varit ett väldigt händelserikt år. Jag tror nog aldrig att jag har haft ett år där så många grundläggande faktorer har ändrats. Jag avslutade mina studier efter sju år, sökte jobb och fick tjänsten, blev singel efter 5,5 år och flyttade till egen lägenhet och så flyttade Julian till Karlstad efter fem år som bästa teamet ever.

Så nog har det hänt saker alltid.
Mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan och därför hoppas jag på ett lite lugnare 2018 där allt får falla på plats och där jag känner att jag kommer ännu mer till ro i min tillvaro. Jag trivs helt klart med mitt liv så som det är nu, trivs kanon på jobbet, nya lägenheten är super och träningen har börjat komma igång på riktigt nu igen, så det känns bra, men allt måste liksom få landa ordentligt och det hoppas jag verkligen att det kommer att göra under år 2018.


2017, part 1

Då är det dags igen. Ett år har passerat och det är dags att göra en sammanfattning av år 2017.

Det var ett år där väldigt många grundläggande pelare och faktorer ändrades i mitt liv. För ett år sedan bodde jag och sambon tillsammans i vår egna lägenhet och jag var inte klar med mina studier. Nu, ett år senare, har sambon, som numera är mitt ex, och jag gått skilda vägar, jag har flyttat till egen lägenhet, äntligen fått mitt examensbevis efter sju års studier, varit på anställningsintervju och fått jobb som ombudsman för Synskadades riksförbund i Östergötland, plus att min högra hand under ganska exakt fem år, Julian, har flyttat till Karlstad för att börja plugga.

Det har alltså varit ett år med både toppar och dalar och där mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med när vi stod här för ett år sedan och blickade framåt mot 2017.

Året började dock relativt lugnt. Under januari hade vi årets första landslagsläger, vilket var det första på över ett år för min del, efter mitt uppehåll där innan Rio, men månadens största händelse var nog att jag var med i direktsänd radio, där vi pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med och starta upp en mörkerrestaurang i Norrköping. Programmet så som det lät i radio går inte att lyssna på nu längre, men versionen utan musik finns i arkivet och den kan ni lyssna på här.

I februari hände inte så mycket alls, men i mars började det ta fart på allvar. Jag var och åkte skidor i Yxbacken en kväll, firade födelsedagar, var hos naprapaten för första gången med mina ben, stannade hemma från en skidresa till Idre för att vi hade landslagsläger den ena av helgerna, ett läger där jag till slut ändå inte deltog, vilket så klart kändes väldigt surt med tanke på att det var enbart därför som jag inte hade åkt med till Idre, tog emot ett stipendium ur Felix minnesfond, var nominerad till årets LHIF'are, spelade första omgången av Sverigeserien 2017 och skrev inte minst min allra sista uppgift på universitetet.

I april slutade ännu en hockeysäsong i moll, ironiskt nog exakt på dagen ett år efter Leksands miracle on ice uppe i Övik, när Mora nu istället vann direktkvalet med 4-2 i matcher. Det var glödhett i hockeysverige, allas blickar var riktade mot Dalarna, som mer eller mindre stod still under de här veckorna när kvalet avgjordes. Jag läste t.o.m. att familjer tillfälligt hade delat på sig, eftersom att vissa var leksingar, andra moringar. Det låter kanske töntigt, men det går nog inte riktigt att förstå det där om man inte bor i antingen Leksand eller Mora, det är något alldeles speciellt och en hetare drabbning får du leta efter. Det skulle möjligtvis vara Djurgården mot AIK eller Luleå mot Skellefteå i ett liknande kval, men inte ens möten i SM-slutspelet mellan dessa lag kommer i närheten av det här, för ett direktkval i stort, och mellan Leksand och Mora i synnerhet, handlar om så ofantligt mycket mer än en kvartsfinal eller semifinalserie i SM-slutspelet. Det handlar om miljontals kronor, sponsorer, supportrar, invånare och två bygder där hockey är allt och då menar jag verkligen allt.

Tyvärr gick det åt helvete den här gången. Var 1 april 2016 det årets kanske lyckligaste dag, så var 1 april 2017 en av årets sämsta...

Jag var väldigt nere dagarna efter avgörandet, vilket t.o.m. hörs i min Youtubevideo som jag spelade in någon vecka efter att allt avgjorts och där jag sammanfattade det hela. Videon har i skrivande stund nästan 3000 visningar och är överlägsen bland mina videos. Självklart är det många skadeglada moringar som har lämnat avtryck och glädjts åt vårt nederlag, men jag hoppas att det inte bara är moringar som har tittat och jag lovar att de kommer få äta upp det där någon gång i framtiden, för så är det mellan Leksand och Mora. Rivaliteten är enorm. Ni ser skadeglädjen bara i kommentarsfältet på videon, men jag säger inget om det, för jag förstår dem fullt ut. Som leksing finns det inget bättre än ett misslyckande för Mora, särskilt om det är vi som har sett till att det blev ett misslyckande. Samma sak är det för dem. Så jag förstår deras reaktioner.

Min egen träning gick åtminstone bra under april och jag persade både i benpress och bänkpress när jag inledde en ny maxstyrkefas.

Annars var april lugnare än vad mars var, men i maj hände det grejer. Väldigt mycket grejer.

Vi spelade både SM och andra omgången i Sverigeserien 2017, den senare en tävlingh som vi i sedvanlig ordning anordnade här på hemmaplan, jag var för första gången i mitt liv fotomodell, när Studentbostäder skulle ta nya fotografier för sina mediekanaler, vi hade ett landslagsläger där jag presterade på en defensiv nivå som jag aldrig har gjort tidigare, men frammförallt hade jag och Jennifer slutligen bestämt att vi skulle gå skilda vägar.

Det var ett gemensamt beslut, så det var en förhållandevis mild separation, båda två var inne på samma linje. Vi levde under samma tak, men två separata liv. Vi hade inte samma långsiktiga mål i livet, hade inte så många gemensamma intressen och när vi väl började prata om det så stod det ganska klart att de där riktiga kärlekskänslorna inte heller fanns där längre. Det var mer vänskap, men klart att det ändå kändes konstigt att efter 5,5 år tillsammans inte vara just tillsammans längre och jag ska inte neka till att jag fortfarande kan sakna allt fint vi hade och alla minnen, för det var 5,5 väldigt fina år vi hade tillsammans.

Med anledning av detta började jag även kolla lägenheter och tackade gud för att jag ställde mig i bostadskö när jag gjorde, för mina poäng räckte för att ganska snabbt få tag i en lägenhet här i stan. Den valde jag docck, efter mycket funderande och flera nätters orolig/obefintlig sömn, att tacka nej till, eftersom att jag inte visste hur det skulle bli med min ekonomi. Studierna var klara, men jag hade inget jobb.

Passande nog hade jag dock hört ryktas om att Synskadades riksföebund i Östergötland skulle söka en ombudsman och nu i maj kom annonsen ut. Jag sökte tjänsten och fick komma på intervju i månadsskiftet maj/juni.

Intervjun gick väldigt bra och trots att det var sagt att det kunde ta upp till två veckor innan besked skulle lämnas så tog det bara någon dag innan chefen ringde upp mig och berättade att jag hade fått tjänsten.

Den glädjen och lättnaden var enorm, för plötsligt skulle jag ha en inkomst och en stor börda lättade från mina axlar, inte minst som jag bara några dagar tidigare hade tackat ja till en annan lägenhet, i samma uppgång som den första jag var och tittade på, men som jag tackade nej till p.g.a. min ekonomiska status. Den statusen var förvisso samma när jag blundade och tryckte på "ja" för den här lägenheten, men jag hade varit på intervjun och magkänslan sa att jag skulle ta lägenheten och det var rätt beslut och ett beslut som bidrog till att lättnadskänslorna när jag också fick jobbet blev ännu större. Bitarna föll liksom på plats och plötsligt hade jag både fixat jobb, således också en inkomst och en egen lägenhet, allt detta inom loppet av bara några dagar.

Med vetskapen om att jag skulle börja jobba i september var Julian och jag inne och signade lägenhetskontrakt i juni, han och jag var även en vecka i Mjölby och visade goalball för kidsen på Sportis camp för typ femte året i rad, jag fyllde år, en födelsedag som tillbringades i en idrottshall i Mjölby, midsommar var extremt lugn och bortsätt från att jag var med mamma och pappa en sväng till deras kompisar och åt midsommarlunch så satt jag själv här hemma.

Julian och jag var även ute i området där jag bor nu och tränade vägar, så att jag skulle hitta från bussen till lägenheten och omvänt redan från början när jag flyttade. Då passade vi även på att köpa varsin glass och ta en promenad tillbaka till Johannelund, där jag bodde tidigare.

Där klipper vi, mina damer och herrar. Andra halvan av året får ni i ett annat inlägg, håll tillgodo tills dess och sist men inte minst, gott nytt år på er alla!


En jul med värme och kärlek

2017 går mot sitt slut. Det har nog varit mitt mest händelserika år någonsin när det gäller stora förändringar, men det tänkte jag sammanfatta i ett senare inlägg.

Jag har i vilket fall redan varit ledig i över en vecka och julen är också den förbi.

Det blev precis som vanligt en väldigt fin och mysig julafton hos mormor, tillsammans med mammas sida av släkten. Det har blivit lite av en tradition de senaste åren, att vi ska vara hos mormor på julafton. Detsamma gäller hur dagen "ska" se ut.

Såhär brukar det se ut:

  • Vi kommer dit runt 11:00-11:30, fikar med lite lussekatter och pepparkakor och dricker glögg.
  • Sedan förbereds maten och så äter vi julbord innan Kalle.
  • Under eller efter Kalle äts det efterrätt, som sig bör ska vara appelsinfromage, för den orkar man inte direkt efter julbordet.
  • Efter Kalle delas det ut julklappar och när alla klappar är utdelade går vi varvet runt i sjunkande åldersordning och låter alla öppna varsin klapp innan det är fri öppning.
  • När alla klappar är öppnade och allt skräp undanplockat i stora säckar så ska det fikas igen och därefter är det dags för julklappsspelet.
  • När krutröken har lagt sig efter julklappsspelet, som kan bli ganska hetsigt, särskilt under de sista minuterna när alla vet att tiden är knapp och man vill ha något speciellt, då ska det ätas igen, den här gången gröt och rester från julbordet, och så avslutar vi dagen med att sjunka ner i soffan och se på Tomten är far till alla barnen. Det sistnämnda är kanske inte så traditionsstyrt, men vi ungdomar brukar iaf göra det.

Precis så som jag beskrev ovan var julafton även i år och jag bara älskar min fina och fantastiska släkt, det är sådan värme och kärlek över allt och alla, alla hjälper till och det är aldrig något tjafs eller åsiktsskiljaktigheter, åtminstone inte på ett sådant plan att det blir bråk om det. Lite småtjafs är det så klart, men det hör till och det är aldrig på blodigt allvar.

Juldagen blev däremot väldigt lugn i år.

Tidigare år har vi ofta firat med pappas sida av släkten då, men alla kusiner på den sidan är så utspridda nuförtiden och varken farmor eller farfar finns kvar i livet, så det har liksom inte blivit så under de senaste åren. Då har jag istället varit med Jennifers familj, men så blev det ju inte heller nu i år, så jag sov bort större delen av dagen och därefter ägnades kvällen och natten åt mellandagsrean.

Jag kunde inte somna när jag kom hem från mormor på julafton, så somnade inte förrän 02:00, vaknade 06:20 igen och somnade inte om förrän 09:00. Därefter sov jag till 13:30, somnade om igen, vaknade 15:30 och gick upp 16:30. Så sent har jag nog aldrig gått upp, men nu gjorde jag det och sedan bestämde jag mig för att dygna natten till annandagen, så att jag skulle vara riktigt trött då.

Jag har säkert inte dygnat på tio år eller något, men nu gjorde jag det och var faktiskt inte alls särskilt trött under natten. Jag och Samson satt t.o.m. en stund på balkongen, iklädd dunjacka, lyssnade på några poddar, filosoferade över livet och drack kaffe. Ja, Samson hade varken dunjacka eller drack kaffe då, men ni fattar grejen.

På annandagen skulle jag, mormor och Emma sedan hem till mamma och pappa, äta kalkon och spela spel. Det blev också en väldigt trevlig dag, men såhär i efterhand känner jag att den gick lite som i en dimma eftersom att jag var så trött.

Jag behöver väl knappast ens säga att jag tvärsomnade när jag kom hem därifrån senare på kvällen och igår var jag en sväng på stan med Shep och pappa. Pappa bjöd oss på både lunch och fika, men hittade något att köpa gjorde jag inte, bortsätt från nässpray, för jodå, nu är jag förkyld igen... Hoppas bara inte att det håller i sig lika länge som det gjorde då i september, när jag var förkyld i tre veckor...

Utöver nässprayen provade jag bara ut vilken storlek på ring jag har, för jag funderar på att beställa en särskild ring från nätet, som ni kanske kan få se om jag nu klickar hem den...

Igår la jag mig redan 19:30, lyssnade på Allsvenskt hockeyextra på webben, somnade från och till under sändningen, somnade sedan "på riktigt" och sov till 01:00. Sedan sov jag inte mer inatt, utan gick upp runt 06:30 och tog ett varmt bad. Kände mig lätt frustrerad över att inte kunna somna om igen, men det gjorde jag istället nu på eftermuddagen, då jag la mig en stund och tittade på alpint, men så somnade jag och sov i nästan fyra timmar, så särskilt mycket produktivitet har det ju inte varit idag, men då är det tur att alla dagar inte behöver vara särskilt produktiva heller, ibland är det skönt att bara inte göra någonting, men nu känner jag att jag vill träna igen och att den där förkylningen gärna får försvinna...

Hade ni en fin jul och hur ska ni fira nyår?
För min del blir det väldigt lugnt, en kompis från Stockholm kommer hit och vi ska väl mest bara chilla, äta gott och snacka skit. Nyårsfest har aldrig varit aktuellt för mig, tror faktiskt aldrig ens att jag har festat på nyår, inte en enda gång under mitt tjugoåttaåriga liv, men å andra sidan är det inget jag saknar, så det gör inte så mycket.

Det här är nog hursonhelst det sista ni hör från mig på den här sidan nyåret och därför vill jag passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt år! Ta hand om er själva och varandra, drick måttligt och så givetvis en stoor kram till er alla!


Julen nalkas

Julen nalkas, imorgon är det redan julafton. Det känns det inte alls som tycker jag, hela hösten, även december, har bara rusat förbi och julfeelingsen lyser med sin frånvaro. Vädret bidrar ju inte heller direkt till ökad julkänsla. Grått, blåsigt och åtta grader varmt var det idag...

Normalt sätt tycker jag att tiden innan jul, typ hela december, brukar vara ganska lugnt, det händer inte så mycket och hela maskineriet liksom avstannar dag för dag. Det blir helt enkelt tid till att bara ta in allting, men så tycker jag inte riktigt att det har varit i år. Visst, det har varit ganska lugnt på jobbet i stort sätt hela december, men jag har ju ändå jobbat, det har varit saker varje dag, har det inte varit träning så har det varit jobb eller någon form av möte.

Det har förvisso varit roliga saker, vi har haft årets sista styrelsemöte med tillhörande middag, vi har haft kanslimöte med chefen, där det mest blev massa julfika och sedan gick vi ut och åt tillsammans, vi har varit och lussat både i Motala och Linköping och vi har haft glöggmys inne på mitt kontor, jag, Peter och Maria.

Jag, Peter och Maria överraskade också Linköpingsföreningen när de hade Luciafirande. De hade först ett riktigt Luciatåg, men efter att de var klara och hade tågat ut så entrade vi tre scenen och rev av något slags medley som vi hade tränat på i typ tio minuter. Vackert var det inte, men folket tyckte det var väldigt roligt och det upskattades verkligen!

Även Luciafirandet i Motala var uppskattat. Det var lite mer planerat, men inte mindre uppskattat för det. Jag fick äran att röra i gröten och vi deltog i deras Luciatåg, så där var vi åtminstone inte själva.

Så det har ju varit roliga saker som har hänt, men det har ändå liksom inte varit tomt i kalendern och därför känns det lite som att julen bara kom sådär pang på, helt plötsligt är det liksom julledigt och julafton är redan imorgon!

Apropå julledigt så är jag nu ledig enda fram till 8 januari. Det ska bli väldigt skönt kan jag lova!

När man börjar jobba för SRF får man ett antal gratisdagar kan man säga och de flesta av dem kommer jag att ta ut nu innan och efter jul, så jag jobbade min sista dag i tisdags, i onsdags åkte jag ner till en kompis i Skåne, kom hem igår och idag har vi traditionssenligt varit hos mamma och pappa och klätt granen, som vi alltid brukar gjöra den 23:e.

Julafton kommer att firas hos mormor med mammas sida av släkten, också det precis som det brukar vara. Det lär bli mängder med mat, för först när man kommer dit ska det fikas, sedan äter vi julbord och blir klara lagom till Kalle. Därefter äter vi efterrätt, delar ut julklapparna, fikar, spelar julklappsspelet, äter gröt och avslutar med lite mer fika. Något i den stilen kan jag tänka mig att det blir imorgon också.

Hur firar ni?

God jul alla fina där ute i vårt avlånga land, ta hand om varandra, njut av ledigheten, men glöm för den sakens skull inte bort alla de som fruktar julen snarare än älskar den. Det är tyvärr alldeles för många som gör det av olika anledningar. Ensamhet, alkohol och infekterade relationer är bara några av anledningarna till varför julen kanske inte är vad den borde vara för alla. Så glöm inte bort dessa personer, ge varandra lite extra mycket kärlek och ha en riktigt god jul!

Leksand tog över Himpan

Hockey har jag också varit på nu i höst, närmare bestämt 15 november, när Leksand gästade Norrköping och Himmelstalundshallen.

Hur det gick?
Leksamd tog över Himpan helt, både på isen och läktaren. Vi vann med 7-2 och Superstars ägde!

Vi stod precis vid trumman och såhär lät det då:

Marcus Karlberg, son till "Challe" i sportrådet gjorde både sin första match och sitt första mål i A-laget under matchen och då lät det såhär:


Linköping försvarar totalsegern i Sverigeserien!

Lagbild_efter_guldet_i_sverigeserien_2017

På bilden ovan: #1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Albin Correia, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och framför oss med pokalen, tränare/coach Linda Morberg.

Förra helgen avgjordes fjärde och sista omgången av Sverigeserien 2017 och med 57 poäng och en överlägsen målskillnad på hela 201-93 (+108) försvarar vi vår totalseger från förra året, då vi vann serien med 54 poäng.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 15 poäng. Det är bra. Riktigt bra.

Jämfört med förra året så tar vi alltså 3 poäng mer i år, vi gör tjugotvå mål mer och släpper in femton mål mindre. Vi krossar två milstolpar, en åt varje håll, gör över 200 mål och släpper in under 100 mål.

Vi snittar alltså 8,4 mål framåt/match och 3,9 mål bakåt/match. Det att jämföra med förra året, då de siffrorna var 7,5 mål framåt och 4,5 mål bakåt. Svart på vitt, i hårda fakta, har det alltså gått framåt på alla fronter, både offensivt, defensivt och poängmässigt.

För egen del är jag nöjd med både helgens avslutande omgång och serien i stort. Jag har varit med under tre av de fyra omgångarna och nu i helgen gjorde jag hela sjutton mål, vilket var flest av alla i vårt lag, näst flest av alla under helgen och ett rejält lyft för mig själv, eftersom att offensiven annars inte är min styrka. Det är defensiven och den höll jag upp riktigt bra här under helgen.

Både Christer och Boris har sagt att det är lätt att spela med mig som center, eftersom att jag är så tydlig, både med att ge feedback på var deras skott hamnar på andra sidan, hålla ihop laget och kommunikationen och även styra laget i tighta sekvenser av matcherna. Det senare är väl något, om jag ska hitta något negativt i min egen insats, som jag själv tycker att jag kanske kunde göra lite bättre med tanke på min erfarenhet från högre nivå, just att styra laget, både bygga trygghet defensivt, som jag iofs tycker att jag gör, men även att bygga sekvenser framåt och se till så att båda backarna jobbar tillsammans. Det såg vi under en av matcherna mot FSBU i helgen, den enda som vi förlorade, 4-6. Där hamnade vi i underläge med 0-3 efter första halvlek och sedan vann vi alltså andra halvlek med 4-3. Då jobbade vi mer tillsammans och det gav resultat. Hade vi gjort det genom hela matchen tror jag nog att vi hade kunnat vinna den matchen också, men vi fick inte till det i första halvlek, då vi mest bara sköt utan att bygga upp. Det är också så vi faktiskt, tyvärr, gör de flesta av våra mål, utan att egentligen bygga upp en luvcka. Visst, vi rör oss ganska mycket och gömmer boll en del, men vi bygger egentligen inte upp så mycket och det är något vi behöver träna mer på, om vi ska kunna utmana mer i tighta matcher som den här mot FSBU med skickligare spelare som kan läsa spelet bättre.

I övrigt slog vi FIFH Malmö med 13-6, knockade iFAS med 12-2, slog FIFH igen med 10-4, IFAS med 9-4 och avslutade med att knocka FSBU med 12-2.

Hela tabellen skrivs såhär:

1, Linköping 57p +102
2, FSBU 41p -2
3, FIFH Malmö 19p -48
4, IFAS 19p -55

Oscar Alverstedt vinner herrarnas skytteliga med 74 mål. FSBU fortsätter alltså att producera bra skyttar, för förra året vann Olof Ryhberg skytteligan och innan det har Nils Posse och David Lara Levén tagit hem den. Alla tre är nu en del av landslaget.

Bakom Oscar har vi dock Albin, Christer och Boris på plats två, tre och fyra i skytteligan. Jag placerar mig på sjätte plats med mina 33 mål.

Jennifer slutar tvåa i damernas skytteliga med 31 mål. Så vi har en väldigt bra bredd på vårt skytte, där alla spelare är med och bidrar och kan göra mål. Det är väldigt positivt och samma sak gäller även defensivt. Där är alla fem spelare generellt sett också väldigt trygga och stabila.

Förra året kändes det nästan lite overkligt att vi faktiskt hade vunnit hela serien, äntligen, efter alla års slit. I år känns det inte lika overkligt, men det kan ändå inte nog poängteras vilken resa vi ändå har gjort som lag. Tittar man på var vi stod för typ fem-sex-sju år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har gjort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det ändå bra tycker jag!


JonnyJuice in dah house

Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge och nu är det dags.

Här tänkte jag ge er alla mina Youtubevideos sorterade efter flest antal visningar.

Varje video är klickbar och då kommer ni direkt till klippet.

Vi har ett helt överlägset klipp jämfört med alla övriga och det är min sammanfattning efter direktkvalet mellan Leksand och Mora nu i våras. Att det var stekhett syns med andra ord även på min Youtubekanal, men det är även en hel del annan hockey högt upp i listan. Många klipp från norra stå och andra arenor runtom i landet återfinns där uppe, men utöver hockeyn så går recentioner av hörlurar ganska bra, liksom min livshistoria "När synen försvinner mitt i tonåren".

Det som inte går lika bra är styrkeövningar och klipp med rullstolar. De hittar vi i botten av listan.

Här finns nog kort sagt något för alla. Gillar ni inte hockey, vilket jag vet att många av er inte gör, så finns massor annat att kolla in. Gillar ni hockey så finns det ännu mer.

  1. Efter direktkvalet mellan Leksand och Mora 2017 2 558 visningar, publicerat 10 april 2017
  2. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 2-1 660 visningar, publicerat 27 mars 2016
  3. Inför direktkvalet mellan Leksand och Mora 588 visningar, publicerat 10 mars 2017
  4. Denon AH-GC20 unboxing and review - swedish! 523 visningar, publicerat 2 januari 2017
  5. Läktarkamp White lions vs Superstars - 2016-11-15 418 visningar, publicerat 16 november 2016
  6. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 387 visningar, publicerat 19 september 2014
  7. Leksand - Brynäs 15-01-24 - Tegera kokar! 365 visningar, publicerat 25 januari 2015
  8. Premiär av SHL 16/17 - Leksand - Djurgården 2-5 316 visningar, publicerat 23 september 2016
  9. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 303 visningar, publicerat 27 mars 2016
  10. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 291 visningar, publicerat 19 september 2014
  11. Siri på svenska 273 visningar, publicerat 27 oktober 2015
  12. Efter Leksands bragd mot Mora 234 visningar, publicerat 11 mars 2016
  13. När synen fförsvinner mitt i tonåren 216 visningar, publicerat 4 november 2016
  14. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 - Slutsignalen 216 visningar, publicerat 25 januari 2015
  15. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 192 visningar, publicerat 25 januari 2015
  16. Kan leksand undvika kval till våren? 181 visningar, publicerat 9 december 2016
  17. Psykisk ohäls i Sverige idag 127 visningar, publicerat 15 december 2015
  18. Hästen - Leksand 2015-11-10 1-2 126 visningar, publicerat 11 november 2015
  19. Efter Leksands makalösa saga 2015/16 113 visningar, publiceraat 2 april 2016
  20. Att orientera sig ute i samhället med hjälp av ekolokalicering 109 visningar, publicerat 23 maj 2014
  21. Publiksiffror i premiären av Hockeyallsvenskan 2015/16 98 visningar, publicerat 22 september 2015
  22. Hästn - Leksand 2015-11-10 1-2 LTJD! 87 visningar, publicerat 11 november 2015
  23. Prata om stress i skolan 74 visningar, publicerat 25 augusti 2016
  24. Första gången över 100kg! 58 visningar, publicerat 17 juli 2016
  25. Beats Wireless vs Beats Solo2 wireless 50 visningar, publicerat 4 oktober 2016
  26. Wheelchair racing 37 visningar, publicerat 4 maj 2015
  27. Hantelryck med två hantlar 28 visningar, publicerat 1 juli 2016
  28. Tandembowling 27 visninggar, publicerat 4 maj 2015
  29. Inför säsongen 2017/18 27 visningar, publicerat 19 september 2017
  30. Wheelchair bowling 21 visningar, publicerat 4 maj 2015

Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Det var fyra långa och intensiva dagar under kongressen i Malmö, i fredags satt vi i plenumförhandlingar i nästan elva timmar, men nu är jag återigen hemma och har två dagars välförtjänt ledighet. Igår blev det dock inte mycket ledigt ändå, för jag tränade två pass och mailade media med anledning av det som det här inlägget också i huvudsak handlar om. Idag ska jag dock bara ta det lugnt och åka en sväng till mamma och pappa senare ikväll.

Några av de stora besluten som kongressen beslutade om under helgen var hursomhelst att branschföreningarna fortsatt kommer att ha ombud med rösträtt under kongressen, oavsett om de är tio eller hundra medlemar i föreningarna. Det blev en lång debatt på säkert två timmar ang. detta, men till slut klubbades det igenom att de fortsatt får ha kongressombud, främst ur ett demokratiskt perspektiv. Det klubbades också iggenom att SRF inte ska ha en egen TV-gala och inte utreda ett namnbyte. Dessutom fastslogs verksamhetsinriktningen för de kommande tre åren och där kommer det bli stort fokus på habilitering och rehabilitering, ett väldigt viktigt och aktuellt område, precis som många andra.

Vi inom Synskadades riksförbund har dessutom en rad officiella uttalanden just nu, vilka också klubbades igenom under kongressen. Det kanske hetaste och helt klart mest aktuella uttalandet just nu, och som hela kongressen var enhälliga i utan undantag, är det ang. handukappersättningen.

Regeringen lade nämligen nyligen fram ett förslag på att skrota den nuvarande handikappersättningen och ersätta den med en s.k. merkostnadsersättning. Det är något som vi inom Synskadades riksförbund är kraftigt emot och det var just detta jag mailade media om igår.

Uttalandet lyder som följer:

"Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Till:
Socialminister Annika Strandhäll
Socialförsäkringsutskottet
Media

Regeringens planerade förändringar av den nuvarande handikappersättningen hotar synskadades ekonomi, vardagsliv och personliga integritet. Vi vill med kraft protestera mot en politik som minskar egenmakt och självbestämmande för personer med funktionsnedsättning.

Tänk dig att behöva redogöra för allt du köper, för hur mycket kläder du handlar eller när du åker taxi. Så ser vardagen faktiskt ut för många som har en funktionsnedsättning och som behöver samhällets stöd. Handikappersättningen har hittills varit ett befriande undantag. Den som har en kraftig synnedsättning har kunnat få ett schablonbelopp genom Försäkringskassan, fritt att disponera för extra kostnader som funktionsnedsättningen medför.
Det kan till exempel röra sig om högre kostnader för att vi som har en synnedsättning inte kan se extrapriser och erbjudanden, resor med taxi när cykel och gång skulle varit det naturliga valet, ökat slitage på skor och kläder eller kostnader för städning och underhåll av hemmet som andra inte har.

Detta kan snart vara ett minne blott. Vid ett dialogmöte nyligen presenterade regeringen förslag om att ersätta dagens handikappersättning med en merkostnadsersättning.

Förändringen lägger makten hos försäkringskassan istället för hos individen. Den som söker merkostnadsersättning blir tvungen att redogöra för sina löpande vardagskostnader, inför Försäkringskassan. Utifrån det kan den enskilde få kompensation för vissa utgifter som går att koppla till funktionsnedsättningen. Men sådant som utgör de största utgifterna, behov av hjälp i form av exempelvis ledsagning eller stöd under semestern, ska inte få räknas med. Ett annat problem för oss är att se vad som är merkostander eftersom synskadan i sig innebär svårigheter att jämföra priser och hitta varor.

Vid en jämförelse med barnbidraget blir orimligheten tydlig. Ingen skulle komma på tanken att fråga barnfamiljer om hur de i detalj använder barnbidraget.

Medelinkomsten bland synskadade är betydligt lägre än bland befolkningen i stort, även bland synskadade som har ett arbete. För den med låg inkomst, som inte enkelt kan redogöra för sina utgifter i detalj och som inte kan argumentera för sig, kommer försämringen bli mycket kännbar. Risken för ökat utanförskap, mindre självständighet och sämre psykisk hälsa är uppenbar.

Synskadades Riksförbund samlat till kongress i Malmö vill mot bakgrund av ovanstående uppmana regeringen

Att inte lägga fram det planerade förslaget om merkostnadsersättning till riksdagen

Att förändringar för att utveckla nuvarande handikappersättning ska ske i nära samarbete med Synskadades Riksförbund.

Uttalande antaget vid Synskadades Riksförbunds kongress i Malmö 26-29 oktober 2017."

Så nu är det bara att hoppas på att vi får gehör för detta och att förslaget inte läggs fram eller går igenom, för det kan få stora negativa konsekvenser är jag rädd för...

Hissritualen

År 2010 började det cirkulera en koreansk sägen/historia på nätet om att man kan ta sig till en annan värld bara genom att åka hiss på ett speciellt sätt.

Jag lyssnade på Creepypoden och där tog de upp just detta, med anledning av ett mystiskt dödsfall på ett hotell i USA, där en ung kvinna, Elisa Lam, plötsligt försvann, men senare hittades i en av vattentankarna på taket. På övervakningsbilder från hissen ser man att hon är där inne i nästan två minuter, åker upp och ner, innan hon till slut försvinner ut ur hissen, för att aldrig synas till i livet igen. Polisen genomsökte hotellet med hundar, utan att hitta någonting, inte förrän man hittade henne i en av vattentankarna. Det avskrevs senare som en drunkningsolycka, men hur hon tog sig i tanken, som var drygt två meter hög, på egen hand, hur hon ens tog sig förbi de låsta dörrarna upp till taket och hur hon fick locket till tanken på plats, det kan man inte förklara.

Kanske genomförde hon något slags hissritual, kanske inte. Ritualen går i vilket fall till enligt följande:

Byggnaden måste ha minst tio våningar och du kan bara genomföra ritualen ensam.

Ta dig till byggnaden och gå in i hissen, ensam.
Tryck på fjärde våningen.
På fjärde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till sjätte våningen.
På sjätte våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till tionde våningen.
På tionde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till femte våningen.

Har du lyckats kommer en ung kvinna där att gå in i hissen. Titta inte på henne, tala inte med henne.
Tryck istället på knappen till första våningen. Åker hissen ner till första våningen, lämna hissen så snart dörrarna öppnas, vänd dig inte om och skynda därifrån. Om hissen istället börjar åka uppåt, mot tionde våningen, kan du tryggt åka vidare.

När du kommer upp till tionde våningen kan du välja på att gå ur hissen och inträda i "den andra världen", eller att stå kvar i hissen och bli kvar i den "vanliga världen".

Väljer du att kliva ur hissen kommer den unga kvinnan att fråga dig var du ska gå. Svara henne inte, gå bara ur hissen och se dig inte om.

Har du lyckats med ritualen kan du nu ha inträtt i den "andra världen". Det enda säkra tecknet på det är att den enda levande varelsen där är du själv. våningsplanet kommer att se nästan likadant ut som alla andra, med två undantag. Alla lampor är släkta och det enda som syns utanför fönstren är ett rött självlysande kors långt bort.

Vissa säger att tekniska prylar inte fungerar i den "andra världen", medan andra säger att de visst gör det. Svimmar du eller på annat sätt tappar medvetandet i den "andra världen" kommer du troligen att vakna upp i ditt eget hem. gå då grundligt igenom hemet, för det är möjligt att det inte är samma plats som du lämnade när du gav dig av för att utöva ritualen.

För att ta dig tillbaka från den "andra världen" kan du som sagt antingen stanna kvar i hissen uppe på våning tio, trycka på första våningen, åka ner igen, kliva ut så fort dörrarna öppnas, snabbt gå därifrån utan att vända dig om eller säga ett ord.

Gick du ur hissen på tionde våningen kan du bara ta dig tillbaka genom samma hiss som du kom dit i.

Det kan kännas svårt att komma ihåg vilken hiss det var du använde för att komma dit, men när du hittat rätt kommer det att kännas som att hissen kommer längre och längre bort från dig, ju närmre den du kommer. Väl inne i hissen måste du trycka på våningsplanen i samma följd som du gjorde för att komma till den "andra världen", alltså fyra, två, sex, två, tio och fem.

När du kommer till femte våningen trycker du på första våningen. då kommer hissen börja röra sig uppåt igen, mot tionde våningen. Då måste du trycka på vilken annan våning som helst som avbryter hissens resa till tionde våningen innan den har nått fram dit.

När du avbrutit resan upp till tionde våningen trycker du på första våningen igen. När du är nere tittar du noggrant så att allt ser ut som vanligt utanför hissen. Gör det inte det, gå absolut inte ut ur hissen. Stanna istället kvar och gör om samma resa igen.

Så, vad tror ni om det här? Fungerar det?
Jag är kluven får jag faktiskt erkänna. En del av mig säger att det ju inte kan funka, varför skulle det göra det liksom, men en annan del av mig fascineras väldigt mycket av sådant här, det finns så mycket vi inte vet och som vi inte har någon kontroll över, så egentligen, varför inte?

Vågar ni testa?
Jag tror nog inte att jag gör det. Kanske funkar d, kanske inte, men jag kan ju inte se hur det ser ut utanför hissen, så nja, jag är tveksam och lite skrämd måste jag erkänna att jag blir...

Dags för kongress

Om knappt en vecka är det dags för kongress.

Kongressen hålls vart tredje år och det är alltså det högsta beslutande organet inom Synskadades riksförbund, som är en treplansorganisation, där vi har lokalföreningarna längst ner, sedan distrikten och så rikset i toppen.

Nu ska alltså förbundsstyrelse, ordförande och allt annat sådant väljas, det ska beslutas i olika motioner, hur verksamhetsplanen för den kommande kongressperioden, alltså de kommande tre åren, ska se ut och vad vi som organisation ska jobba med, såväl på riks, distrikt och lokalnivå.

Det har varit galet mycket att läsa inför kongressen, som alltså äger rum i Malmö torsdag-söndag i veckan som kommer. Jag har inte ens läst igenom allt än, men sådan tu är, eller vad man ska säga, så kommer jag inte att ha någon beslutande roll för Östergötland, utan vi som klassas som "nyanstälda ombudsmän" kommer istället att ha ett slags fortbildning under kongressens gång, där vi ska iakta och reflektera öve själva förhandlingarna osv.

Det kommer bli fyra väldigt långa dagar och jag kommer med all säkerhet vara svintrött när jag kommer hem på söndag kväll. därför är det skönt att jag är ledig både nu på onsdag innan vi åker och måndag-tisdag när vi kommer hem.

Det är dock inte bara kongressen som händer nästa vecka. Nej, innan den ska jag dels på möte om arbetsmarknaden, där lars Oly, som numera är ordförande, eller vad han är, för Handikappföreningarna, kommer och föreläser. Dessutom har vi styrelsemöte på måndag och på tisdag ska jag med på en bussutflykt som vi kallar Östergötland runt, där jag ska presentera mig själv för de medlemar som följer med och visa att jag finns och vad jag jobbar med. Vi ska besöka Flygvapenmuseum i Malmslätt och Gunnes väskor i Mantorp under dagen.

Så nu börjar det hända saker på riktigt på jobbet. Det har det gjort under veckan som var också.

Vi hade möte med intressepolitiska gruppen i måndags, i tisdags var jag först själv på kontoret, eftersom att Maria jobbar i Norrköping på tisdagar och Peter var i Motala, och sedan var jag med på Norrköpings styrelsemöte på kvällen, också det för att visa att jag finns och lite sådär. I onsdags var Peter och jag sedan och köpte nya telefoner, varsin Iphone 8 blev det, och sedan kom några tjejer och intervjuade mig om hur kollektivtrafiken fungerar, vad som fungerar bra och vad som kan göras bättre. De håller på med någon form av examensarbete och det är skitkul och jätteviktigt att de fokuserar på en sådan grej. Där vill vi givetvis hjälpa till så mycket som möjligt.

Utanför jobbet så händer det nu plötsligt massor på ledsagarfronten. Sedan Julian flyttade så har ju avalon temporärt hjälpt till, men på måndag börjar hon jobba heltid, så då kommer hon inte heller att ha tid att hjälpa till längre. Dock så hade hon en gammal klasskamrat som nyligen kom hem från England som var intresserad och kunde tänka sig att bli min ledsagare. Så vi träffade henne igår, men inte nog med det. Hon på kommunen som var Julians chef tidigare har också, efter stort besvär, fiskat rätt på en annan tjej som jag också ska träffa, plus att emma lade ut en förfrågan på socionomernas forum på universitetet om att jag söker ny ledsagare och då hade en tredje tjej mailat mig häromdagen, så henne ska jag kanske också träffa. Så nu händer det verkligen grejer på den fronten...

Min förkylning är också borta och jag har äntligen kommit igång med träningen igen, efter typ tre veckors frånvaro.

Behöver jag ens säga att det känns ganska dålit just nu?
Jag känner mig i sämsta formen på jag vet inte hur länge...

Förra veckan var jag exempelvis inne och nötte lite ofensivt på egen hand. Det kändes väldigt kantigt, stelt och som att över och underkroppen inte alls synkade med varandra. Tror dessutom att jag sköt väldigt många höga bollar. Det bekräftades också av Linda dagen efter, då vi hade lagträning, jag, albin och Linda. 7/10 bollar jag sköt var höga sa Linda och mitt rörelsemönster såg väldigt stelt och kantigt ut igen. Det blev visserligen lite bättre när jag och Albin spelade centermatch mot varandra, då var det inte lika många höga bollar längre och defensiven satt ganska bra, men jag blev trött. Väldigt trött. Då spelade vi bara typ 2x7min eller något, men jag var helt slut efteråt.

Därför låter det nästan lite motsägelsefullt när jag ändå säger att det konditionsmässigt har gått helt okej efter att jag kommit tillbaka, men någon toppform är det ju definitivt inte tal om.

Styrkemässigt har jag också tappat en hel del. Jag har fått sänka vikter vid en del övningar och har inte alls samma ork och flow som vanlit, plus att jag har haft grym träningsvärk efter ett par styrkepass och det brukar jag inte heller ha

Så nu väntar en lång väg tillbaka känner jag, först och främst till min "vanliga nivå".

Det är väl i stort det som har hänt sedan jag senast uppdaterade er om vad som händer i mitt liv. Datorn och bloggen fortsätter att prioriteras ganska lågt, därav den svaga aktiviteten här inne, men jag lovar, jag har inte glömt bort er alla. Hoppas att ni har det bra och som vanligt, kom ihåg att ta hand om både er själva och om varandra tills vi hörs nästa gång!

Hur vi ritar samhället påverkar hälsan

Det här var något vi pratade en del om när jag läste folkhälsovetenskap förra hösten och jag tror det ligger något i det.

Folkhälsomundigheten menar att tendensen för oss svenskar är att vi rör oss allt mindre i vardagen, vilket så klart inte är bra då det leder till ökad risk för välfärdssjukdomar och liknande.

För ett tag sedan, ganska länge sedan nu, lyssnade jag på en podcast där man pratade just om det här och lyfte fram det ur en väldigt intressant vinkel, som jag faktiskt tror att det ligger mycket i.

Varför vi rör oss mindre beror inte enbart på telefoner, surfplattor, datorer, E-tjänster och andra bekvämligheter, även om tekniken och alla andra bekvämligheter säkerligen har en väldigt stor del i det, men det påverkas också av hur vi väljer att bygga upp vårt samhälle rent fysiskt och arkitekttoriskt.

De exemplifierade med en amerikansk studie som visade att nästan ingen tog trapporna i en byggnad där hissen låg rakt fram vid entren och trapporna lite vid sidan av, men i en likartad byggnad där förhållandet var det omvända, att trapporna låg rakt fram vid entren och hissen lite vid sidan av, ökade andelen drastiskt.

Jag tror faktiskt det ligger något i det. Designar vi en byggnad med bekvämliheterna i fokus, då kommer majoriteten av oss också att använda dem.

Det gäller alltså att tänka om från grunden och inte fokusera på bekvämligheter, utan mer på vardagsmotionen och hälsan i stort, för att ta de där trapporna istället för hissen gör så enormt stor skillnad på sikt.

Problemet är att ingen tänker så.

Givetvis finns det undantag och det här är mest en generalisering, men det är en generalisering som inte är helt obefogad, för dagens barn blir många gånger uppväxta med att mamma och pappa sitter med telefonen i handen, att de tar hissen istället för trapporna, tar bilen de få hundra metrarna till affären istället för att gå osv. för det är så dagens samhälle ser ut. Får de se det dag efter dag, år efter år, då kommer givetvis de själva också att ta efter det, det kommer rota sig djupt hos dem och blir svårt att få bort senare i livet, hur gärna de än vill det. När de sedan blir vuxna och själva ska rita och designa nya byggnader i samhället, då kommer de göra det utifrån vad de har lärt sig sedan de var små, alltså att ta hissen istället för trapporna, bilen till affären osv.

Allt går i en cirkel och det är därför dagens föräldrar har ett så oerhört stort ansvar jämt mot sina barn. Det kanske känns som att det inte spelar någon roll om jag sitter en stund extra med mobilen, att jag tar hissen idag också eller att jag tar bilen till affären för att ens hinna handla, men jo, det är just det som det gör, spelar roll, särskilt om barnen ser på eller följer med.

Samtidigt är föräldrarna också inkörda i vad samhället vill få dem att göra, de påverkas också av att hissen ligger rakt fram innanför entren osv. så det är inte lätt att bryta det där mönstret, det ska gudarna veta, men jag tror definitivt att det ligger något i det och att det först och främst handlar om att bli medveten om och observant på alla de här småfällorna som lockar till inaktivitet runtomkring oss i samhället.

Vad tror ni om det här?

Beslutet

En grej som jag inte har berättat för er här i bloggen är varför jag valde att ta ett uppehåll från landslaget under större delen av 2016, detta trots att vi hade ett paralympics drygt ett halvår framåt i tiden.

Det var ett beslut som rörde i stort sätt hela mitt liv och min tillvaro, eftersom att idrotten mer eller mindre blir en livsstil, men det var ett noga genomtänkt och övervägt beslut som jag funderade mycket på innan jag valde att meddela mina förbundskaptener. Det var ett beslut som höll mig vaken under flera nätter, då jag försökte att väga fördelar mot nackdelar och få fram både positiva och negativa konsekvenser av både den ena och andra sidan.

Vad var det då som fick snöbollen att börja rulla?
ja, det var faktiskt Facebook och minnesfunktionen där, "se dina minnen". Den fick mig att reagera och börja tänka efter ordentligt över mit liv och min situation där innan julen 2015.

Det jag reagerade på genom Facebook var att jag under tidigare år hade "klättrat på väggarna" efter typ tre dagars träningsledigt och jag hade varit galet taggad på goalball efter tre veckors uppehåll där kring jul.

Så kände jag inte alls där i början av år 2016. Då tyckte jag mest att det var skönt att vara ledig från träningen och hade egentligen inte alls längtat tillbaka till goalballplanen under juluppehållet. Nej, snarare tvärtom och träningen kändes där och då mer som en börda än något jag längtade efter och såg fram emot. Jag kände helt enkelt inte samma glädje över träningen längre.

Med tanke på detta försökte jag att reflektera över hur mitt liv såg ut där och då, försökte hitta olika infallsvinklar och verkligen analysera mig själv, både i relation till landslaget och den satsning som skulle ta fart på riktigt där under de kommande sju månaderna fram till Rio, men framförallt i relation till mig själv och mitt liv där och då.

Den här sviktande motivationen, om vi ska kalla den det, var inget som bara var just då, för när jag reflekterade över min situation fick jag klart för mig att jag inte hade tyckt att det var särskilt roligt med goalball på ganska länge. Ändå hade jag bara kört på, för målet var hela tiden glasklart, det var paralympics jag skulle nå, det var till Rio jag skulle. därför gjorde jag mina pass, tränade på efter bästa förmåga, utan att egentligen tänka efter. Fokus låg hela tiden längre fram mot sommaren och höstkanten, då paralympics skulle gå av stapeln i Brasilien.

Det håller ju inte i längden och när jag minskade ner träningsmängden lite under julen så fick jag tid att tänka efter, på riktigt, samtidigt som Facebook gav mig en äkta "eyeopener".

Detta fick mig att fundera ännu lite extra kring framtiden.

Skulle jag verkligen orka?

Om jag kände en sviktande motivation och glädje i träningen redan där, skulle jag då verkligen orka göra en helhjärtad satsning mot Rio och därefter satsa fyra år till, mot Tokyo, och inte minst, skulle det vara rätt mot övriga laget att göra det?

Jag funderade fram och tillbaka kring detta, men kom hela tiden fram till samma slutsats. Kände jag sviktande motivation redan där, då skulle jag inte tillföra övriga laget någonting under de kommande månaderna och jag trodde ärligt talat inte att jag själv skulle orka lägga ner vad som faktiskt krävs för att nå ett paralympics i stort och specifikt Rio i det här fallet.

min egen motivation var givetvis den största faktorn till det här, men samtidigt ansåg jag även att mina möjligheter att nå Rio var väldigt, väldigt små om jag skulle välja att ändå satsa till 110% dit.

Varför?
Jo, helt enkelt för att det var för ont om tid fram till Rio för mig att äta in det avstånd som jag hade fram till de sex främsta i truppen. Det kändes inte realistiskt och någonstans trodde jag själv inte på det.

i samma veva var det även tal om att jag och min dåvarande sambo skulle flytta ner till Malmö eller Göteborg för att jag skulle optimera mina träningsförutsättningar, eftersom att de har bättre och mer kvalitativt motstånd både i Malmö och Göteborg jämfört med vad vi har i Linköping. Från början var det Malmö som var alternativet, men själv kände jag att om jag/vi skulle flytta, då skulle det vara till Göteborg. Att under de kommande åren spela tillsammans med David, nisse och Olof i Göteborg, det kändes som en roligare utmaning för framtiden. De killarna är dessutom spelare som ligger mer på min nivå, där vi skulle kunna sporra och utmana varandra och där jag personligen kände att jag skulle kunna ge dem mer än vad jag skulle kunna ge Malmökillarna, som ligger på en lite annan nivå när det gäller erfarenhet.

Nåväl, back to topic.

Anta att vi trots allt skulle ha bestämt oss för att flytta där innan rio, för att ge mig bättre förutsättningar att nå dit.

då hade flytten skett tidigast typ två-tre månader fram i tiden, alltså mars-april någon gång. Då skulle det i sin tur bara vara två-tre månader kvar tills Riotruppen togs ut.

Att vi då skulle komma i ordning med flytt och allt annat vad det innebär att flytta till en helt ny stad, samtidigt som jag skulle utvecklas på ett sätt så att jag gick förbi flera andra spelare i truppen för att på så sätt ta en plats blandd de sex som fick åka till rio, det kändes väldigt osannolikt. Skulle det ha gått, då skulle vi ha flyttat redan ett år tidigare, när det för första gången kom upp på tapeten att vi kanske skulle flytta, men det är lätt att vara efterklok och den gången valde vi att inte flytta, med tanke på att vi inte ville lämna hela vår tillvaro här hemma, flytta ifrån både släkt, vänner och familj, för en idrott som genomförs helt på idiell basis. Tilläggas ska också göras att det erbjudandet kom väldigt plötsligt och vi var tvungna att bestämma oss ganska snabbt och därför blev det ett nej den gången.

Det blev heller ingen flytt här i början av år 2016. Istället för att i all hast göra en flytt och försöka skynda fram allting kändes det mer rätt att hålla en dialog med mina förbundskaptener under våren 2016 och att i lugn och ro förbereda en flytt till Göteborg med allt vad det innebär, vilken då skulle kunna bli klar till hösten, eller rentav någon gång nu i år. Då skulle jag istället kunna göra en helhjärtad satsning mot Tokyo 2020, i en ny stad, men framförallt med nyvunnen energi, vilja och motivation efter en lugnare period under våren/sommaren 2016, då jag tänkte att jag skulle träna vidare på egen hand och försöka hitta tillbaka till glädjen och motivationen i att träna och inte minst att spela goalball.

Det var inga lätta beslut jag funderade över där, särskilt inte som Rio hade varit mitt stora mål egentligen enda sedan jag kom in i landslaget 2010, men som sagt, som det kändes där och då så hade jag ingen riktig motivation för det, hur konstigt det än kan låta. Någonstans trodde jag som sagt inte riktigt på det själv, att jag faktiskt skulle nå dit.

Varför motivationen och viljan sviktade just i det läget låter kanske lite konstigt, med tanke på vad som väntade, men jag skulle ändå säga att det var en kombination av år av motgångar och att jag just där och då som sagt inte riktigt själv trodde på att jag kunde nå Rio.

Allt jag hade fått kämpa mot under de då senaste 5,5 åren, dåliga förutsättningar här hemma, dålig feedback på vad jag har gjort från klubbtränare, svagt motstånd i klubblaget, att jag har fått åka in och träna helt själv, ibland t.o.m. utan boll, men att jag ändå inte har räckt till på landslagsnivå, att jag har haft svårt att hänga med i tempot på den nivån, att jag har känt att alla andra drar ifrån mig i utvecklingen och att jag inte heller hänger med där, att jag helt enkelt inte har fått ut särskilt mycket för allt mitt slit, att alla dessa faktorer till slut slog tillbaka.

Man kommer långt med vilja och motivation, men någon gång kommer en gräns och den gränsen var nådd där kände jag och därför valde jag att ta ett medvetet uppehåll för att sedan komma tillbaka ännu starkare och med ännu mer vilja och motivation än tidigare. Det tycker jag också att jag har gjort. Jag hade en helt goalballfri månad under förra våren, trappade sedan upp sakta men säkert och har sedan förra hösten kört fullt igen. Vi har sedan dess avverkat en hel väg fram till ett nytt europamästerskap, dit jag inte heller dena gång blev uttagen, och nu påbörjas vägen mot ett av de största och häftigaste målen i min och många andra killar i landslagets karriärer, nämligen ett VM på hemmaplan nästa år!

Så, nu är jag på riktigt back on track igen och det känns väldigt kul tycker jag, men det här visar ändå på att svackor kan drabba alla, att man kommer långt med enbart vilja och motivation, men ska man nå hela vägen, då måste man få tillbaka något för allt slit och de externa faktorerna ska allra helst vara mer optimala än vad jag har haft och har möjligheterna till att ha.

Nu vet ni iaf hur det ligger till. Det var bland de svåraste besluten jag har fattat i hela mitt liv, men jag ångrar det definitivt inte och tror att det var helt rätt. Hade jag kört på och ändå försökt nå Rio, då hade jag troligtvis inte orkat hela vägen till Tokyo, men det kommer jag att göra nu och jag kommer att göra allt jag kan för att försöka ta en plats dit, men först ska vi kvala in dit och det har vi som sagt chans att göra på VM här på hemmaplan nästa år eller i ett par tävlingar efter det, men nu, först och främst, VM i malmö i juni 2018!

Äntligen är det dags igen!

Äntligen är det dags igen!
En ny hockeysäsong med Leksands IF.

Det är sällan, om ens någonsin, som jag har varit såhär taggad och förväntansfull på en säsong i Hockeyallsvenskan.
Det ska bli oerhört kul att följa det här laget under den kommande säsongen.
Revanschlustan är dessutom ruggigt stor och här nedan går jag igenom truppen och snackar upp säsongen litegrann.
Lyssna...


Det fortsätter att hända mycket

Det fortsätter att hända mycket och tiden går väldigt fort känns det som. Vi är snart inne i oktober och september har bara swischat förbi tycker jag.

I och med att det snart är oktober så har jag således snart också varit på jobbet i en månad.

Det går sakta men säkert framåt med allting, jag har varit med på div. olika möten av olika slag och vi har haft en hel inköpsdag ute på ikano, där vi både var på Elgiganten och mediamarkt för att kolla efter dator till både mig och maria, vi åt inne på Ikanohuset och så var vi på Ikea och köpte några tavlor till mitt kontor och blommor till kansliet. En bra och lyckad dag och både maria och jag fick dessutom tag i varsin dator. en Lenovo blev det för min del. En väldigt tunn och lätt sak som är väldigt enkel att ta med sig.

Insyn, ett företag som levererar hjälpmedel, har också varit ute och bl.a. visat en väldigt smidig scanner som jag nog kommer att använda mig av. Det är bara som ett stativ man fäller upp. Sedan lägger man pappret under kameraarmen som man har fällt ut, trycker på mellanslag i ett program i datorn och två sekunder senare får man pappret uppläst. Väldigt smidigt. Det är annat det än på min skoltid, när jag använde en hederlig flatscanner, som både tog mer plats och betydligt längre tid. den här var way mycket smidigare.

Det är lite av det positiva med jobbet såhär långt. Allt är dock inte guld och gröna skogar. Det finns en del negativt också. Allt har nämligen fortfarande inte löst sig med arbetsförmedlingen och min anställning. Vi hade ett möte för drygt en vecka sedan, jag, chefen, personalchefen från Stockholm och en handläggare från af. Vi trodde då att allt skulle bli klart och att vi kunde skriva på alla papper och grejer, men icke. Då tyckte damen från af att jag borde ha en utvecklingsanställning. Det i sig var inget konstigt, för mig blir det samma sak och personalchefen sa att det är fler ombudsmän runtom i landet som har en sådan anställning. Så det var lugnt, så länge alla parter är överrens om att utvecklingsanställningen övergår i en trygghetsanställning om max ett år. En utvecklingsanställning är nämligen bara i max ett år och om af sedan anser att jag inte behöver något stöd för att utföra mitt arbete, ja, då kan jag helt enkelt inte vara kvar på jobbet, för det bygger på att SRF får lönebidrag för min anställning.

Det var hursomhelst heller inget problem enligt damen från af. Problemet var däremot att hon inte kunde besluta om en sådan anställning. det var hon tvungen att skicka vidare till en kollega. Så egentligen fick vi inte ut någonting av det där mötet...

Hon skulle i vilket fall höra av sig redan dagen efter med uppgifter om vem den där kollegan var, för det kunde hon inte heller säga då när vi hade mötet, men hon hörde inte av sig, så unde veckan som har gått har vi jagat arbetsförmedlingen och nu på tisdag kommer äntligen en annan handläggare och träffar oss, en handläggare som förhoppningsvis har rätt kompetens och allt, så att allt kan lösa sig och jag kan bli anställd på riktigt fr.o.m. 1 oktober.

På tisdag kommer de också äntligen och installerar min tvättmaskin, vilket också har tagit väldigt lång tid. Jag gjorde klart att jag ville ha en tvättmaskin installerad redan när jag skrev kontraktet i början av juni. Sedan mailade jag om en del åtgärder som behövde ses över här i lägenheten efter att jag hade flyttat in. Då frågade jag samtidigt om tvättmaskinen och hur lång tid det kunde tänkas ta. Det var svårt att säga då sa de, eftersom att det var mitt i semestertider, vilket jag så klart hade förståelse för.

Efter det har jag dock inte hört någonting, så för drygt en vecka sedan mailade jag igen och då svarade de att mitt ärende måste ha fallit mellan stolarna på något sätt, för såhär lång tid ska det givetvis inte ta. Typiskt, men till deras försvar så får jag ändå säga att när jag väl påtalade att jag fortfarande inte hade fått någon tvättmaskin, då gick allt väldigt fort och nu kommer de alltså äntligen och fixar det, så nu kan jag snart tvätta igen. hittills har jag varit hos jennifer och tvättat ett par gånger och så har jag haft med tvätt när jag har varit och hälsat på mamma och pappa, så jag har ju ändå kunnat tvätta, sådan tur är, men klart att det har varit lite omständigt...

I övrigt har jag varit på utbildning i Stockholm under ett par dagar. Det var fjärde och sista träffen i ett utbildningspaket för alla nyanstälda ombudsmän, d.v.s. alla ombudsmän som har blivit anstälda under det senaste året. Nu hade jag ju som sagt missat tre utbildningstillfällen, men det gick ändå bra att hoppa in såhär i slutet och det var ett par riktigt bra dagar. Mycket att ta in, men bra och nyttigt och framförallt kul att träffa lla andra ombudsmän, få en bild av dem och knyta lite nya kontakter, för alla de kommer ju också att på ett sätt bli mina kollegor.

Utbildningen bestod hursomhelst av en heldag med både teori och praktik kring retorik, vad olika delar kallas och innebär, ethos, pathos och allt det där, hur man ska stå, vad man ska tänka på och inte minst hur man ska prata beroende på vem man har framför sig. vi skulle också framföra ett kort tal om vad som helst på max fem minuter. Jag informerade om färdtjänsten här i Östergötland, hur det fungerar med byten, linjer etc. och klockade in på 03:20. Det gick väldigt bra och det var många som reagerade på att det såg ut som att jag tittade på publiken, som att jag såg dem, trots att jag inte gör det, eftersom att jag rör på huvudet när jag pratar sådär. Det var väldit positivt och ger ett bra intryck.

På kvällen lirade vi lite goalball tillsammans med delar av damlandslaget, för det var många i vår grupp som aldrig hade provat på det. Det var en bra träning tyckte jag, både jag ooch Fatmir var också med, så det blev ganska hög kvalitet på det också, vilket var roligt, men framförallt var det kul att spela match på träning, för det kan vi ju nästan aldrig göra här hemma.

Tisdagen ängnades åt media och sociala media. vi fick bl.a. testa att intervjua varandra och således också bli intervjuade. Jag kan säga att det är avsevärt mycket svårare att intervjua än att bli intervjuad, tycker jag. Vi skrev också pressutskick och pratade om och kring sociala medier och publicitet. Också det ett väldigt bra pass.

Min tanke var sedan att jobba onsdag och vara ledig torsdag och fredag, eftersom att utbildningen hade varit på tisdagen, när jag egentligen är ledig, men så skulle vi ju ha det där mötet med damen från af på torsdagen, så jag var bara inne och jobbade halvdag onsdag och så blev det halvdag torsdag och ledig fredag.

Under den gångna veckan har jag succesivt blivit mer och mer förkyld. Shep hostade massor när vi var i stugan på kräftis förra helgen, vilket var en väldigt fin och trevlig tillställning med massor av god mat och dricka. Det var mycket troligt sista gången för i år som jag var där, åtminstone så var det sista natten där, vilket som vanligt känns lite vemodigt och sorgligt...

Shep måste som sagt ha smittat oss då, för både mamma och pappa har också varit krassliga under veckan. För min del började det med en obehagskänsla i halsen under tisdagen och sedan kände jag mig väldigt hängig och nere på jobbet i onsdags. i torsdags var det ännu värre och igår var det som värst, så då var jag hemma från jobbet. Jag hostar massor, har haft asont i halsen, snorar litegrann och igår tror jag t.o.m. att jag hade feber. det är fortfarande inte bra, men det känns åtminstone som att det går åt rätt håll nu, för idag är det iaf bättre än vad det var igår.

Innan jag blev sjuk hann jag dock träffa Julian, för han var hemma förra helgen. Så vi tränade tillsammans både fredag och måndag. Det var tur att han var hemma, för annars hade min sovis på min lediga dag förra fredagen rykt all världens väg, för Avalon hade blivit inkallad till jobbet oh kunde bara köra så att vi var klara till 08:30. Det kändes sådär lagom kul en leedig dag, men då kom alltså Julian som en räddande ängel. Sedan skulle vi också ha tränat på söndagen, men det blev en rejäl fail som avslut på den veckan. Han hämtade mig och vi stack ut till Tornet, där vi alltid brukar köra när vi kör sent, för där är det öppet 24/7.

ingen av oss tänkte på det innan, men i samma sekund som Julian drog kortet vid spärren och det inte funkade så kom vi på det exakt samtidigt. Hans kort funkar ju inte här längre. Så vi fick åka hem igen och det blev ingen träning. Så kan det gå.

Hoppas att ni alla har det bra. Det har jag, bortsätt från förkylningen och att det är lite stressande att allt inte är klart med anställningen, men jag hoppas som sagt att det löser sig på tisdag och att jag är frisk till nästa helg, för då är det dags för tredje omgången av Sverigeserien 2017, i Göteborg.

And then you say love, baby let's go back to my flat

Den är ju riktigt bra, håller ni inte med?


Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0