Ända sen jag var ett litet barn har jag stått där vid kanten...

Den här är riktigt bra tycker jag.
En svensk version av Broder daniels Shoreline.
Hörde den på Fredagspodden med Hannah och Amanda första gången och den har verkligen satt sig. Lyssna!


Årets första landslagsläger

Förra helgen hade vi årets första landslagsläger, det första för min del på över ett år och det första efter Rio i somras.

Det var lite av ett nystartsläger, några spelare har lagt skorna på hyllan efter Rio och andra har kommit in i laget, både spelare från utvecklingslandslaget och spelare som likt mig själv har haft ett litet uppehåll.

Med tanke på detta blev det mycket matchspel i syfte att mest se var alla individer står och var vi står som lag.

Vi är alla väl medvetna om att nivån vi startar på nu är lägre än vanligt och delvis var det nog därför jag kände att jag hängde med så bra som jag faktiskt gjorde, men jag blev ändå positivt överraskad. Särskilt under lördagen. Under söndagen kom Jimmy in och sparrade lite och Fatmir var tillbaka efter sjukdom. Jimmy och Fatmir var två av våra främsta skyttar i Rio och när de kom in blev skotten betydlit snabbare och hårdare och då blev det återigen tydligt att det är tempot jag har problem med. När det går fort, då hinner jag helt enkelt inte med.

Vi jobbade dock en del med min utgångsposiion genom hela helgen. Var i din zon du sitter i ready posision, alltså där du är beredd att explodera ut åt sidorna när bollen kommer, avgör ju dels hur långt du kommer och dels hur mycket kraft du måste lägga i sidled för att nå ut dit du ska nå. Någon decimeters förflyttning i utgångsposiion kan göra markant skillnad i hur mycket kraft du måste lägga i din rörelse ut åt sidan.

Vi jobbade också en del med defensiva nötningsövningar och feedback under matchspel, att jag som center exempelvis ger feedback till var mina backar träffar i offensiven i förhållande till den offensiva plan vi har sagt att vi ska bygga upp, men även att kunna läsa spelet på andra sidan, vad de gör, vad deras offensiva tanke mot oss är, var bollen är på andra sidan, hur de rör sig och var de tänker skjuta.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var ett väldigt bra läger och med nytankad energi och motivaion så ser jag väldit mycket fram emot den här resan vi har framför oss nu fram till EM i Finland i höst.

Jag blev dock inte uttagen till årets första tävling, den årliga tävlingen i Pajulahti som avgörs nu i helgen som kommer och där Finland ställer upp med två lag, Litauen med två lag, Tyskland, Belgien och England om jag minns rätt. Det var nära att jag blev uttagen, i lördags såg det väldigt positivt ut, men som sagt, när Jimmy och Fatmir kom in under söndagen och hastigheten i skotten gick upp en del, då fick jag problem och då kändes det bättre att låta tempot mogna innan jag får chansen så. jag hänger dock inte med huvudet för det, det är nya tävlingar både i april, maj och juni, så jag fortsätter kämpa med gott mod.

Fortsättningen på år 2016...

Nu när jag är hemma, är sjuk och ändå inte kan träna eller något så passar det bra att vi går igenom andra halvan av förra året. Jag lovar att det här inlägget inte kommer bli lika långt som det förra, för andra halvan av år 2016 var betydligt mer händelselöst än första halvan.

Vi startar där vi avslutade förra gången. Det var efter midsommar och i början av juli åkte hela familjen, plus mormor, ner mot västkusten för att hälsa på shep och Schulle i Lysekil/Fiskebäckskil, där de jobbade över sommaren.

det blev några fina dagar med kortspelande, promenerande längs kajen i Lysekil, där vi bodde, allsong i folketspark med bl.a. Jack Vreeswijk, roadtrips till både Grebbestad, Fjällbacka och Strömstad, där vi gick längs vattnet och bryggorna, tittade i de små butikerna och åt riktigt god fisk, grillad lax med smörslungad färskpotatis. Samma kväll åt vi på Norra hamnen i Lysekil, satt i en glasdel av restaurangen med enorm utsikt över havet. Synd bara att det just den kvällen inte var så fint väder. Maten var i vilket fall riktigt god, kungsflundra med div. tillbehör, rödvin och en supergod chokladmousse till efterrätt. Det var dock inte den godaste maten på resan, för det var under sista kvällen, när vi åkte över till Fiskebäckskil, strosade lite längs gatorna där och åt på Brygghuset nere i hamnen, där Schulle jobbade. Jag åt veckans fongst och det var bland det godaste jag någonsin har ätit! Halstrad röding, potatispuré med citrus och morot på tre vis, morotspuré, smörstekta morötter och friterad morot.

Tur med vädret hade vi också under resan, för innan vi åkte ner dit hade det regnat en hel del, men när vi kom ner sken det upp och sedan regnade det inte mer under tiden vi var där, även om det blåste en del. Sista kvällen, när vi var i Fiskebäckskil, var t.o.m. en sådan där magiskt fin sommarkväll, helt vindstilla och varmt så att man utan problem kunde gå med bara armar och ben. Vi tog därför en kvällspromenad i den idylliska sommarkvällen innan vi åkte tillbaka till Lysekil.

Kort sagt en väldigt fin minisemester tillsammans med världens finaste familj.

Jag stannade sedan kvar på västkusten i ytterligare någon vecka, närmare bestämt i Kungsbacka, där Louise jobbade över sommaren. Nu var det dock sämre väder och regnade en hel del, men vi hade det trevligt ändå.

Hemma från västkusten var jag nästan bara hemma och vände innan det bar iväg till stugan för en veckas semester och helledigt från träningen. Återigen hade jag tur med vädret, för nu kom den där riktiga värmeböljan och det var nog sol och över 25 grader varje dag jag var där. Det inebar att det blev frukostar i solen ute på verandan med utsikt ner mot sjön varje dag, många härliga dopp i vattnet, som hann bli ganska varmt under de där dagarna, många timmars pressande i solen, några somriga promenader, fika, fika och ännu mer fika, ett måste när man är i stugan. Det fikas minst två gånger om dagen där. ett besök på klädhuset Falerum hann vi också med och därifrån fick jag med min nya favorittröja som jag hade spanat in redan året innan, men som jag då inte köpte för att den var för dyr, men som jag nu slog till på, eftersom jag ångrade mig så gruvligt efteråt förra sommaren.

Juli övergick i augusti och där tillbringade jag till en början ännu mer tid i stugan, men sedan gjorde hösten ett alldeles för tidit intåg och större delen av augusti var inget vidare rent vädermässigt.

jennifer började jobba på nytt jobb och det var först då som vi träffades igen. Under större delen av hennes ledighet sedan midsommar hade vi mer eller mindre sprungit om varandra hela tiden och knappt ens träffats, trots att vi är sambos. Lite tråkigt, men så blir det ibland och jag njöt ändå.

Jag och Jocke åkte på en kryssning till Tallinn precis innan höstterminen drog igång. En hösttermin där jag hade tänkt att prova på att plugga 75% och se hur det skulle gå att kombinera med träningen. Jag tänkte dock fel, så istället för 75% blev det studier på 100% kombinerat med en elitsatsning under september och oktober. Det blev inget bra. Träningen blev lidande, jag fick skippa en hel del pass för att hinna med skolan, jag var dessutom sjuk vid något tillfälle, julian var sjuk och träningen blev helt enkelt väldigt hackig.

Sommaren gjorde ett sista desperat återbesök och det var över 25 grader en helg när vi var i stugen, sista gången för min del för året. Det var nästan tropiskt där under den där helgen och jag minns att jag satt ute i mörkret, lyssnade på gräshopporna och frös inte alls, trots att klockan blev mycket.

I september var det också dags för premiär av SHL 2016/17. Leksand mot Djurgården. Givetvis var jag på plats uppe i Tegera och även om Djurgården vann klart med 5-2 så var det en magisk stämning där inne i arenan, precis som alltid och här nedan har ni det.

Vi hann också med att spela tredje omgången av Sverigeserien 2016 i Göteborg, vi tog 15/18 poäng, vilket gjorde att vi ledde serien med nitton poäng före tvåan och med arton poäng kvar att spela om var saken redan klar, vi hade vunnit Sverigeserien för första gången någonsin. Jag var dessutom på träningsläger i England tillsammans med utvecklingslandslaget, där vi sparrade mot just England inför deras stora mål för året, B-EM. där slutade de senare också tvåa och gick upp i A-EM, vilket innebär att vi, Sverige, kommer att möta dem i EM nu i höst. Lägret i England var i vilket fall väldigt bra, väldigt nyttigt att få den typen av matchspel för min egen del och jag blev nästan lite förvånad över att jag hängde med såpass bra som jag ändå gjorde, med tanke på att jag typ bara hade fyra pass goalball i kroppen sedan juni.

Oktober kom och där var det i princip plugg för hela slanten. Det var väldigt mycket i skolan och jag hann typ inte med något annat kändes det som, men jag klarade det. Första veckan i november var den sista i den ena kursen och därefter fortsatte jag att plugga 50% under resten av terminen. Det blev med andra ord betydligt lugnare, men huvudsaken var att jag hade klarat att plugga 100%, även om det bara var för en halv termin. Det räcker dock så. En gång, aldrig mer, ungefär. Det går ett tag, men inte i längden och jag kände som sagt verkligen att andra saker fick prioriteras bort p.g.a. studierna och så vill jag inte ha det.

Lagbild_efter_guldet_i_Stockholm_paragames_2016

I början av november tog vi guld i Stockholm paragames 2016 och i mitten av månaden började julkänslorna komma på riktigt. Nu när det var lite lugnare i skolan hann jag också med att fika med några vänner, umgås mer och göra mer saker som jag mår bra av. Hockey i Saab arena blev det också, både i oktober och november. Tyvärr vann LHC båda matcherna, men i stort vände Leksand skutan, efter att ha inlett säsongen väldigt svagt med fem poäng på tretton matcher. Nu började man plötsligt hitta rätt och få marginalerna med sig och i dagsläget är man inte ens sist. Faktum är att man för första gången den här säsongen kan gå upp över det nedre kvalsträcket om man slår örebro ikväll. Snacka om att vända skutan och perra har återigen fått det här laget på rätt kurs och få dem att prestera.

Diplom_fran_Elitidrottsskolan

I slutet av november var det avslutning med Elitidrottskolan och tre fantastiskt bra och givande år är därmed över. Jag har lärt mig massor där, men framförallt har utbildningen bidragit till att lära känna och umgås mer över idrottsgränserna. Annars blir det lätt att man håller sig på sin kant och är helt uppe i sin egen prestation, vilket så klart är en nödvändighet när det väl är skarpt läge, men i och med utbildningen så känner man till de andra idrottarna bättre och har dessutom lärt sig en hel del om hur andra idrotter går till och vad som är viktigt i just de idrotterna.

Lagbild_efter_guldet_i_Sverigeserien_2016

Första helgen i december var det dags för fjärde och sista omgången av Sverigeserien 2016 och även om det var vår sämsta omgång under året rent poängmässigt så räckte det ändå till att ta hem och vinna hela serien.

Efter segern kontaktade vi, eller jag, en del media och fick till en stor artikel i corren och en lite mindre artikel i Östgötatidningen. Kul med mediauppmärksamhet tycker jag och läs gärna artiklarna!

Julkänslorna mattades av en del in i december, det var ingen snö, men Lucia blev det och lite glöggmingel hos mammas kusin, mer fika och lunchande med vänner, julklappsinslagning, en himla massa julmusik och så vankades det då jul. En jul som blev precis sådär fin och mysig som man vill att den ska vara, med släkt och familj, kärlek, värme och gemenskap i fokus.

Vi avslutade året hemma hos svärföräldrarna, med trerätters middag, kortspelande och så skålade vi in det nya året under bar himmel, medan regnet strilade ner i den varma och härliga badtunnan där vi satt.

Där har ni mitt år 2016 och nu hoppas jag att 2017 blir ett riktigt bra år med mycket lycka, kärlek och utmaningar!


Såhär var mitt 2016

Nytt år med nya utmaningar och möjliheter. 2017 är här och som traditionen är så tänkte jag därför börja året med en liten sammanfattning av förra året. Vi kör först ett kort svep över årets främsta händelser och minnen och sedan går vi in lite mer i detalj på de olika punkterna. Det blir mycket text, men jag bryter av det med lite Youtubevideos här och där.

2016 var i stort ett bättre och mer händelserikt år än vad 2015 var. Minns att jag inte tyckte att det hade hänt så mycket under 2015 när jag skrev en resumé av året för ganska exakt ett år sedan nu, men när jag började ransaka mig själv lite mer insåg jag att det visst hade hänt en hel del.

Så behöver jag inte säga i år, för under 2016 hände det en hel del. Utan inbördes kronologisk ordning så hann jag med att skriva min C-uppsats, prova på att plugga 100% parallellt med en elitsatsning, åka långfärdskridskor, köra skoter, åka till Kläppen med mammas sida av släkten för att hälsa på Shep och Schulle, en skidresa till Idre, ta hem totalsegern i Sverigeserien 2016, tävla internationellt med utvecklingslandslaget i Berlin, vara på träningsläger i England, supporterresor till Leksand, både i direktkvalet i våras och i premiären nu i höstas, vara på semester i Lysekil med familjen, ta guld i Stockholm paragames 2016, bli kattägare till världens finaste katt, vara med när kusin tog studenten, tillbringa många och långa sommardagar i vårt alldeles egna sommarparadis och sist men inte minst fick vi bevittna ett miracle on ice när Leksand tog steget upp i SHL igen. Det kan nog förövrigt mycket väl kunna vara årets absolut lyckligaste dag, jävlar vad glad jag var då, bara skrek rakt ut!

Tar vi allt i kronologisk ordning så inleddes året mer intensivt än vad år brukar göra. Januari brukar vara en månad som det inte händer särskilt mycket i, en månad som går på tomgång skulle man kunna säga, men här blev jag först sjuk och missade ett landslagsläger första helgen på året. Sedan blev jag frisk och åkte långfärdsskridskor för första gången i mitt liv tillsammans med svärföräldrarna och sambon. En kall och härlig vinterdag var det och vi hade tur med vädret, minst sagt, för helgen efter var det plusgrader och det låg ett lager vatten uppepå isen och tror t.o.m. att det var ett par som gick igenom isen då. När vi åkte var det dock superfin is och på sina ställen såg man t.o.m. hela vägen ner till botten. En underbar dag, men svårt att åka var det, i synnerhet som mina skenor inte ville fästa ordentligt i kängorna, så fötterna vek sig gång på gång. till slut fick vi ändå ordning på det och mot slutet av den några timmar långa färden, inkl. fika och korvgrillning över öppen eld, gick det faktiskt ganska bra.

Sista helgen i januari åkte vi upp till kläppen för att hälsa på Shep och Schulle, som jobbade där över vintern. Natten innan vi åkte sov jag hemma hos mamma och pappa för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Det var lite nostalgiskt får jag faktiskt säga, att sova i mitt gamla rum, äta frukost, duscha och göra alla kvällsrutiner som jag gjorde på den tiden.

I Kläppen åkte de flesta skidor, utom jag och mormor, men de hade otur med vädret, för alla dagar vi var där var det ganska milt och regnade t.o.m. litegrann.

Trevligt var det i vilket fall, med god mat, sällskapsspel, promenader och så drog vi alla syskon och kusiner till harrys i Sälen för att se Icona pop, vilket tyvärr blev en stor besvikelse och var absolut intte värt pengarna.

Ungefär i samma veva som vi var i Kläppen meddelade jag coacherna i landslaget att jag ämnade ta ett uppehåll tills efter paralympics i Rio. Ett väldigt tufftt beslut, i synnerhet som Rio hade varit mitt stora mål sedan jag kom in i landslaget för sex år sedan, men mer om det beslutet och varför tänkte jag skriva i ett annat inlägg, för det har jag faktiskt ännu inte gjort här i bloggen.

Februari blev därför väldigt lugn. Man kan nästan säga att januari och februari switchade plats, för i februari hände inte mycket alls. Studierna fortsatte, men hela vårterminen var tillägnad C-uppsatsen. Det var dock gott om tid tyckte jag, så jag var ledig hela januari och större delen av februari också, för uppsatsen skulle ändå inte vara inne förrän i slutet av maj.

Mot slutet av månaden började jag dock så smått läsa lite kurslitteratur till uppsatsen och sista helgen i februari åkte jag till Södertälje och en kompis där. Det blev filmtittande större delen av helgen och på måndagen åkte jag vidare därifrån till en annan kompis i Stockholm. Vi åkte på en kryssning till Tallinn, samtidigt som Slutspelsserien i Hockeyallsvenskan tog sin början, dit leksand till slut hade tagit sig, efter att man låg sist i serien i slutet av november. Då kom Perra in i båset och laget började vinna, för att slutligen bli fyra i grundserien, vilket, med tanke på hur säsongen såg ut, var klart godkänt, men det skulle som bekant inte stanna där.

I slutspelsserien gäller det att vinna serien för att ha fortsatt chans till avancemang mot SHL och när det handlar om så få matcher, fem till antalet, är varje match och varje poäng oerhört viktig. När Leksand då förlorade första matchen med 4-2 mot Oskarshamn såg det därför inte särskilt ljust ut, men man vann andra matchen mot Bofors med 5-1, samtidigt som Oskarshamn förlorade och vips så var man med i racet igen.

Hoppet levde, men grusades ordentligt när Timrå vann tredje matchen med 4-1, efter Leksands kanske sämsta period för säsongen i första perioden där. I efterhand gjorde det därför inte så mycket att det inte blev någon resa upp till Leksand i den matchen, som det var tänkt att det skulle bli. Det blev strul med transport dit och därför blev resan inställd och besvikelsen var stor den där söndagen.

Tisdagen efter var det match igen och det var bara en sak som gällde. Seger. Det blev också seger, 4-2 mot Almtuna, samtidigt som Oskarshamn förlorade klart mot Bofors och Mora vann i sudden mot Timrå. Det gjorde att vi stod inför faktumet att sista omgången i serien skulle bli helt avgörande. Då möttes nämligen Leksand och mora. Mora låg etta, Leksand tvåa. Mora var tre poäng och sju mål före Leksand, vilket alltså gjorde att Leksand var tvunget att vinna i ordinarie matchtid och man var tvunget att göra det med minst fyra mål för att passera mora på målskillnad. Mora kunde alltså t.o.m. förlora matchen med typ 3-1 eller 5-2 och ändå gå vidare, men vad händer då??? Jo, det smått osannolika i att Leksand gick in och krossade Mora med 6-0 och där tror jag mycket av vad som sedan hände grundlades, för efter den bragden, som ingen trodde var möjlig, kunde man sedan rida vidare på den vågen av adrenalin och självförtroende.

Leksand vann alltså smått osannolikt Slutspelsserien och nu skulle man spela bäst av tre mot Tingsryd, som med minsta möjliga marginal hade förlorat den Allsvenska finalen mot AIK med 3-2 i matcher, efter att Robin Kovacs hade avgjort i förlängningen i match 5.

Första matchen mot Tingsryd spelades samma dag som vi åkte upp mot Idre för en veckas skidåkning. Bussresan var helt okej och matchen vann Leksand med 3-2, efter att man vände 1-2 till 3-2.

Glad efter segern anlände vi till idre, där vi släpade runt våra väskor en stund innan vi hittade rätt stuga och resten av veckan innehöll mycket skidåkning, främst på förmiddagarna, då det blev för varmt och smörigt i backarna framåt eftermiddagarna och då är det inget vidare kul att åka.

Roligast under hela veckan var dock skoteråkningen, där Idres skoterklubb bjöd in oss alla för att vi skulle få testa på att både åka och köra skoter själva. Ni vet, när man inte ser och aldrig har haft körkort eller liknande, då är det grymt häftigt att dra iväg över sjön i 90km/h när det är jag själv som kör, wow, vilken frihetskänsla det var! Att göra ett accelerationstest med en av ledarna, från 0-100 på fyra sekunder, där skotern stegrade, det var inte heller fel och den där förmiddagen med skoteråkning, det var utan tvekan veckans höjdpunkt och inte nog med det så vann leksand också andra mötet med Tingsryd och var plötsligt klara för direktkval i bäst av 7 mot Modo.

Där såg resan ut att ta slut när Modo enkelt vann match 1 och 2 med 5-0 och 4-0, men sedan lyckades Leksand på något sätt reducera till 2-1 i matcher när Martin Grönberg avgjorde i sudden i match 3, efter att Alexander Ytterell till slut fått hål på Adam Reideborn någonstans i mitten av matchen.

Då väntade supporterresa upp till Leksand i match 4 och det var bland det roligaste och häftigaste jag har gjort. Vi åkte minibussar upp och väl på plats var det ett galet tryck där inne i arenan, wow säger jag bara och såhär lät det då.

Trycket blev inte mindre av att Leksand tog ledningen efter bara 59 sekunders spel och att Jon Knuts sedan ökade på till 2-0 i tredje perioden, trots att Modo dominerade spelet stort och bara öste på med skott mot Haukeland i kassen. I andra perioden var det bara spel mot ett mål och därför kändes det där 2-0-målet så skönt, vilken lättnad det blev! Modo reducerade till slut och de sista tio minuterna av matchen var en ren pärs och man ville bara att det skulle ta slut. Det gjorde det också till slut och då stod det fortfarande 2-1 på tavlan, vilket innebar att Leksand hade vunnit och nu hade 2-2 i matcher.

Modo mosade sedan Leksand i match 5, vann med 7-1, och återigen kändes det som att resan var på väg att ta slut, men återigen reste de sig, vann sjätte matchen med 5-4 och plötsligt hade allt kokats ner till en enda match, där allt skulle avgöras och där Modo hade en enorm press på sig och där Leksand hade allt att vinna. Modo dominerade och ägde matchen fullständigt och hade 3-1 på tavlan. Man vann skotten med 19-4 i andra perioden, samma sak i tredje. Ändå lyckades Leksand reducera med halva tredje kvar och mot slutet plockade Perra Haukeland, spelade sex mot fem och då vet vi alla hur det brukar gå, mål i öppen kasse för motståndarlaget, men inte den här gången. Istället gjorde Alexander Ytterell 3-3 och förlängning väntade och jag minns hur nervös jag var. Hjärtat slog så hårt att det nästan tog sig ut ur bröstet på mig. Jag minns att jag drack lite vatten i pausen inför förlängningen och sa till mig själv att "nu jävlar går vi ut och tar det här". Det gjorde vi också. rantakari tappade pucken på blå, Broc Montpetit snodde åt sig den, kom fri med Reideborn och halvt liggande i luften slog han in 4-3 för Leksand! Glädjen visste inga gränser och jag bara skrek rakt ut, men gladast av de alla var nog Kenneth Karlsson, som har blivit lite känd efter sitt glädjefnatt i direktsänd TV, här har ni det, ni bara måste se det här, det är lycka i dess renaste form.

Jag kunde knappt tro det var sant. Sagan var fullbordad och den fick ett lyckligt slut. Jag grät av lycka morgonen efter när jag vaknade och läste artiklar och såg en video från när laget landade i Borlänge och där hundratals fans hade samlats för att ta emot sina hjältar. Det var en ren saga och jag kommer alddrig att glömma den 1 april 2016 kl. 22:13. Det var då avgörandet kom och jag... nej, det finns inga ord som räcker till för att beskriva känslorna där och då. Det går inte att beskriva den resa som laget gjorde, från att ha legat sist i Allsvenskan, till SHL, på fyra månader. Wow, alltså, jag får gåshud bara jag tänker på det!

Vi var nu alltså inne i april, som återigen blev en ganska lugn månad, där jag nu hade kommit igång ordentligt med uppsatsen och där jag så smått kom igång med goalballen mot slutet av månaden, efter att helt ha tagit en paus från den i drygt en månad.

Maj kom och där flög jag till Berlin tillsammans med utvecklingslandslaget. Det var mitt andra internationella framträdande någonsin och vi spelade åtta matcher under helgen, mot Ungern, Qatar, Tyskland 1 och Tyskland 2. En väldigt bra och givande helg för min del, för det är precis sådant spel som jag behöver för att utvecklas. Varmt var det också i Tyskland då, men det var också varmt hemma och det blev flera soliga dagar ute på balkongen under månadens gång, mer och mer intensivt skrivande, fixande och slipande på uppsatsen, som till slut blev klar och skickades in och som jag tillhandahöll ett VG för, blev riktigt nöjd med deen.

Jag, Emma och Shep träffades på stan och fikade på en uteservering en solig dag, planerade för vår meeting i stugan tillsammans med kusinerna på mammas sida när maj övergick i juni. Mitt sommarlov hade börjat och meetingen i stugan blev väldigt lyckad. Vi spelade kubb, grillade och bara umgicks, innan Shep och Schulle skulle ut och åka igen, den här gången för att jobba i Fiskebäckskil över sommaren.

Jag och Julian var ledare under Sportis camp i Mjölby och visade goalball i en veckas tid och precis som vanligt tyckte barnen att det var superkul.

Det var ungefär samtidigt som vi hastigt och lustigt blev kattägare igen. Det var inget vi hade planerat, men Lindas sambo hade två katter med sitt ex och nu ville exet göra sig av med den kvarvarande katten, eftersom att han hade börjat kissa inne. Lindas sambo ville inte ta bort honom, men Linda är alergisk och vägrade ha katten hemma hos sig. Därför frågade hon om inte vi kunde ta hand om honom och det kunde vi. Stackarn kände sig nog inte så glad när han först kom hit, jamade konstant till kl. 04:00 första natten han var här. Jag skulle upp sex dagen efter och var inte jätteimponerad av honom där och då, men han anpassade sig ganska snabbt och nu är han världens mest sociala katt som kan ligga i knät i flera timmar och som jamar missnöjt om ingen har kelat med honom på fem minuter. Han ska alltid vara med och älskar att ligga under täcket eller uppepå benen/magen när man ska sova. Ett riktigt charmtroll är han.

Kusin tog också studenten i samma veva, jag konstaterade att det var sex år sedan min egen student, jag fyllde år, vi åt glass i Bergs slussar och det var midsommar.

Där tror jag nog att vi bryter för nu. Det här blev längre än jag trodde och har ni orkat läsa hela vägen hit så ska ni ha en stor eloge!
Vi tar resten av året i nästa inlägg istället...
Tills dess hoppas jag att ert 2017 har börjat bra!


Ännu en perfekt jul är över

Tiden går fort, både från förra julen, men även månaden/månadena innan jul. De har bara sprungit förbi och vips så är ännu en jul över. Ännu en perfekt jul, med släkt och familj, värme och kärlek. Det enda som saknades var snön och kylan, men det var åtminstone inte lika varmt som det var förra året. då var det ju elva grader, två grader kallare än vad det var på midsommar det året.

Vi var precis som vanligt hos mormor med mammas sida av släkten på julafton, var borta i ganska exakt tolv timmar och gjorde inte mycket annat än att äta kändes det som, precis som vanligt och precis som det ska vara.

Först när vi kom dit blev det fika med kaffe, peppisar och saffranskaka.

Sedan förbereddes julmaten, som intogs innan Kalle började. Köttbullar, prinskorv, julkorv, Jansson och grönkålspaj blandades med rökt lax, Elins supergoda räkbakelser, mormors laxkrantz som blev en riktig hit, ägghalvor och mycket annat.

Alla väntade sedan på den chackrutiga färgen i Tomteverkstaden, sjöng/mummlade med i mössens sång i Askungen, droppade replikerna innan de uttalades i Färdinand, sjöng för full hals när Balo tog ton och skrålade "var nöjd med, allt som livet ger och allting som du kring dig ser", förundrades över hur djupt Kalles badkar är och lät ironin drypa när husvagnen voltar ner för berget och landar perfekt för att kopplas på Långbens bil, för, det är ju självklart att det är så.

Efter Kalle åt vi efterrätt, för det var det ingen som orkade direkt efter julbordet. apelsinfromage blev det, precis som vanligt. Det är en efterrätt som jag inte alls gillade när jag var mindre, men numera tycker jag att det är supergott!

Sedan var det dags för julklapparna att delas ut. Elin var tomte, precis som vanligt, och alla öpppnade varsitt paket i sjunkande åldersordning efter att allt var utdelat, varefter alla gick in i sin bubbla och öppnade sina egna julklappar.

Sedan var det dags att äta igen. Nu åt vi rester från julbordet och risgrynsgröt, varefter vi spelade julklappsspelet, där det som vanligt blev väldigt livat och hetsigt. Alla utstöter glädjerop eller rop av besvikelse eller panik över att någon annan just tog den sak som man själv hade och som man gärna ville ha, samtidigt som tiden tickar ner mot noll. För min del blev det faktiskt en liten besvikelse. När tärningarna hade gått runt och alla paket först var dragna och öppnade hade jag fem saker. Tre av dem blev jag av med i slutänden och givetvis var det de tre som jag helst ville ha av de fem jag hade, samtidigt som jag inte lyckades få varken kafet, den lilla vinflaskan eller mirakelsvamparna som jag ville ha.

Till sist avslutade vi dagen med ännu mer fika med kaffe och bisquier.

En riktigt lyckad och bra dag med närhet, värme, släkt och familj i fokus och jag är så innerlit glad och tacksam för att jag, eller vi, fick ännu en underbar jul tillsammans, jag och min älskade fina släkt. Extra kul var det att träffa syster, som är i Kläppen och säsongsjobbar för tredje året i rad och som jag nu inte kommer att träffa förrän i april, och kusin, som är hemma från USA nu över jul och nyår och som jag heller inte kommer att träffa förrän i slutet av april, när han kommer hem för sommaren.

Att vi har ett så starkt band mellan oss, alla vi på mammas sida av släkten, att vi alla umgås och träffas tillsammans, inte bara som hastigast, utan i flera timmar varje gång, det är jag väldigt glad över, för det är inte alla som har det så. Stämningen kan vara lite hetsig och speciell ibland och kanske är den lite skrämmande när man kommer in som ny i gruppen, för det är ganska högljutt och jag slås nästan varje gång av kontrasten mot sambons släkt, där det, tvärtemot hos oss, går väldigt lugnt och stilla till, man sitter och äter, pratar lågmält med varandra, medan vi har en betydligt högre ljudvolym och där flera samtal ofta pågår parallellt med varandra, kanske mycket beroende på att vi är fler än vad de är, men det är så vi är, har alltid varit och kommer alltid att vara.

Det är en underbar släkt jag har, men man vet aldrig vad som händer under de kommande 364 dagarna, varje år kan vara det sista julfirandet vi får på det här sättet som vi alla vill ha, men som vi alla samtidigt vet att det inte alltid kommer att vara så. Det är en hemsk tanke som hugger till i hjärttat varje gång den tillåts komma fram, men som jag därför väljer att skjuta undan och istället fokusera på det som är här och nu, för nu är det precis sådär som vi alla vill ha det och då ska vi njuta av det medan vi ännu kan, för man vet som sagt aldrig. I synnerhet mormor börjar bli gammal och i den åldern kan det gå snabbt, så det gäller att ta tillvara på varje tillfälle att umgås. därför försöker jag att vara där så ofta som jag bara kan, nu när det ändå är så nära till henne.

Juldagen bjöd sedan på ett något lugnare firande med ännu mer julmat och bad i badtunna hemma hos svärföräldrarna och annandagen tillbringades hemma. Jag har sovit dåligt under de senaste nätterna, så jag sov till 12:30 och sedan var det sport för hela slanten. Först den klassiska annandagsbandyn, sedan hockey och sist men inte minst JVM.

Jag hoppas att ert julfirande har varit precis lika fint och underbart som mitt har varit!

God jul alla där ute!

Okej, bloggen har inte varit superprioriterad under de senaste dagarna heller. Jag har lunchat och fikat med en vän, tränat, träffat podgruppen med lite julfika och gröt, slagit in mer paket, sovit länge, tvättat, städat och fixat här hemma, skrivit diskussionsinlägg, skickat in en uppgift i skolan och bakat julgodis.

Där har ni mina senaste dagar i all korthet.

Imorgon ska både jag och syster traditionsenligt hem till mamma och pappa för att klä granen och även träffa andra syster, som är uppe och jobbar i Kläppen för tredje året i rad, men som är hemma nu över jul. Jag kommer nog mest att sitta i soffan, lyssna på julmusik och äta Aladdinchoklad, så får de andra sköta kläendet av granen.

Julafton tillbringas hos mormor med mammas sida av släkten, också det en tradition numera. Det lär bli fika, julbord, Kalle, paketöppning, julklappsspelet och så lite gröt, men det kommer ett inläg om julen efter densamma.
Hur ska ni fira denna fantastiska högtid i år?

Mycket mer har jag inte att dela med mig av i nuläget, men för att det här inlägget inte ska bli allt för tråkigt och för att det troligen är det sista inlägget innan jul, så ger jag er här hela min julplaylist på spotify, exklusivt bara för er! Lyssna och njut av riktig julmusik och varför inte passa på att gå in och följa samtidigt?

God jul önskar jag er alla, ta hand om varandra, ät gott, undvik alkohol och sjänk gärna en extra tanke till de som inte har någon familj eller släkt att dela julen med, till dem som kanske inte ens har ett varmt hem att vara i, några tända ljus på bordet, någon julmat eller choklad, eller för dem som bävar inför julen, för de vet att den kommer innebära bråk, gråt och en tung sten i bröstet. Jag älskar jul, men alla gör inte det och det är viktigt att komma ihåg tycker jag, att även om julen är den mest underbara tid på året för min del, med släkt och familj, massa mat, godis, värme och kärlek, så är den inte det för alla. Tvärtom. Jag har tjatat om det tidigare år ocksså, men det kan inte nog poängteras. Så, njut av julen, men glöm inte bort de vars jul inte alls är sådär glamorös som allas jul egentligen borde vara!


Podtips!

Nu när jag har varit borta här från bloggen i drygt en vecka och när julen närmar sig med stormsteg så tänkte jag att det skule passa bra att ge er lite podtips.

Först och främst, stavar ni pod med ett eller två D? Jag är av åsikten att "podcast" är ett ord från engelskan och därför ska det vara med ett D, även om man förkortar det till "pod". Har dock sett att många podar, de flesta här nedan, titulerar sig med två d, som ett slags försvenskning. Det får man göra om man vill, men isf kan man skriva om "mail" till "mejl" också, eller varför inte "like" till "lajk"?

Hursomhelst, här ger jag er mina tio favoritpodar, plus några bubblare och så kan jag även nämna ett par podar som jag inte riktigt har fastnat för.

Here we go!

  1. Creepypodden med Jack Werner Produceras av Sverigesradio och är ohotad etta på min lista. Det är den enda poden jag verkligen längtar efter och bruka alltid starta veckan med ett avsnitt Creepypodden. Jack Werner guidar oss här genom div. olika creepypastor, spökhistorier och vandringssägner från internet, bl.a. Getmannen, som sägs ta över folks kroppar, butiksbiträdet Jeff som gör konstiga saker med övervakningskamerorna, eller några av mina favoriter, hissritualen/fallet elisa Lam eller "Duscharna". Grymt bra och stundtals t.o.m. lite otäck.
  2. Istid, Radiosportens hockeypodd Klart bästa hockeypoden, enligt mig. Programledare är Martin Sundélius och tillsammans med Radiosportens eminenta kommentator Magnus Wahlman och expertkommentator Lars-Gunnar "LG" Jansson går de igenom det senaste inom främst SHL, men även lite SDHL och Hockeyallsvenskan får plats. Det pratas och diskuteras domare, laginsatser, tränarinsatser, fans, regler, rekrytering, svensk hockey i stort osv osv. Kort sagt, riktigt bra pod!
  3. Mordpodden Journaliststudenterna Amanda Karlsson och Linnea Bohlin tar oss med på mordfall runtom i Sverige. Avsnitten är indelade i två delar, som varvas med varandra, där man dels får höra hur mordet gick till, vad som föranledde det och vad som hände efteråt, dels diskuterar Amanda och Linnea själva olika aspekter av fallet i studion.
  4. 22 kvadrat i P3 Återigen en podcast producerad av Sverigesradio. Här får jag faktiskt erkänna att det tog några avsnitt innan jag fastnade, men nu är jag helt fast. Ungdomarna William, Hampus och Linda bor tillsammans i en lägenhet på 22 kvadrat. Där går ingen säker för de andras påhitt och kreativitet. Man får också lära känna grannarna "Rök-Anita", som bolmar på cigarett efter cigarett, gör typ inget annat än att röka och låter också därefter, ocå "Sofia två trappor", som lever i självömkan över att kronofogden är efter henne, hon har inga möbler, ingen värme och inget att äta, men har kommit på idén att gå in hos de andra i trapphuset, "låna" deras toalett, äta lite ur deras kyl osv. Det är humor på hög nivå, så vill man ha något att skratta åt så är det här ett bra alternativ.
  5. Wahlgren och Wistam Jag trodde inte att jag skulle fastna så mycket som jag gjorde för den här poden. pernilla Wahlgren och Sofia Wistam pratar om allt mellan himmel och jord, mycket om sina liv och erfarenheter, men de har även med en "lista" i varje avsnitt och även en "aha" som ett stående inslag. Tjejerna levererar mycket humor och även det här är en pod att skratta till, samtidigt som den ger en varm och hemtrevlig känsla tycker jag.
  6. Pira och Bråding i P3 Vi går över till betydligt allvarligare tongångar. Här träffar Linda Pira och Sanna Bråding både kända och okända personer som berättar om sina liv och vad som förändrade deras liv. Det kan vara en ridolycka, en våldtäckt av sin egen pojkvän, en mördad syster eller att hitta sin egen pappa död i köket. Det är en ganska tung pod, men väldigt, väldigt intressant och givande. Man får höra hur olika personer tar sig vidare i livet efter något svårt och jobbigt och får helt enkelt ta del av hur grymt livet kan vara, men hur man samtidigt går vidare efteråt.
  7. Peppodden Produceras av Topphälsa. Sandra och Pam pratar om allt möjligt, de testar olika livsmedel, bär och annat som sägs vara nyttigt, pratar hälsa, träning, livsstil, hälsotrender och mycket mer. tjejerna är väldigt glada och sprider verkligen glädje och inbjuder till mycket skratt. gillar den skarpt!
  8. SHL-podden Av NordicBet Sverige. Mårthen Bergman och sidekicken och f.d. hockeyspelaren Andrée Brendheden pratar om allt mellan himmel och jord rörande högstaligan i svensk hockey, SHL. Likt Istid pratar de serien, den senaste veckans matcher, flippar, floppar, lagen, tacklingar, mål, domare, fans osv osv. Varannan vecka kommer även ett specialavsnitt, där Mårthen Bergman träffar en svensk hockeyprofil och går på djupet med denne.
  9. Ångestpodden Ida och Sofie pratar om psykisk ohälsa, men även om annat som främst ungdomar ofta funderar över, men som ingen riktigt har pratat om tidiare. En isbrytande podcast skulle man kunna säga. Stämningen är, trots det tunga ämnet, ganska glad och uppslupen. Tjejerrna tar bort det skämmiga och pinsamma i att prata om psykisk ohälsa, samtidigt som de diskuterar ämnet, ibland tillsammans med gäster eller experter, på en ganska lättsam nivå. En väldigt bra och inte minst nyttig och viktig pod!
  10. Holmgren möter, Niklas Holmgren Av Sportljud.se. En av Sveriges bästa och mest inlevelsefulla kommentatorer, Niklas Holmgren, träffar här en svensk idrottsprofil eller sportjournalist, går igenom dennes liv med alla dess vändningar, höjdpunkter och bottennapp. Avsnitten är ganska långa, men intressanta, i synnerhet när det är en hockeyprofil i fokus. Kan nog också ha den jingeln som lättast sätter sig på hjärnan.

Utanför topp tio har vi sedan en hel rad bubblare. Först och främst är det tre hockeypodar, Puckat av C-More, där Björn Oldén och Mike Helber pratar både SHL och Hockeyallsvenskan, tar ut veckans lag i båda serierna och pratar med Sveriges enda hockeyprofessor, Tobias Stark.

Sedan har vi Johan Svensson a.k.a. MrMadhawk, som driver sin hockeypod Hockey extra allt, där han träfar sportcheferna i SHL, ligachefer och andra profiler inom svensk hockey.

Sist men inte minst, tvärtom den av de här tre som jag tror har störst chans att ta sig in på topp tio, nämligen Hockeystudion, där Aftonbladets tomas Roos och Hans Abrahamsson träffar svenska hockeyprofiler. Upplägget är ungefär likadant som Holmgren möter, med den skillnaden att här är det bara hockeygäster. Just därför tror jag att den poden har bra chans att ta sig upp på topp tio, men än så länge är den inte där.

Fortsätter vi så har vi Träningspodden med Jessica och Lofsan, som egentligen främst riktar sig till kvinnor, men jag tycker de är härliga att lyssna på, man blir inspirerad och det ger faktiskt en del matnyttigt även för mig, trots att jag inte är tjej.

I samma kategori har vi också Styrkelabbet med Daniel Richter och Philip Wildenstam. De båda herrarna pratar om träningsupplägg, hur man ska träna för att nå ett specifikt mål, tekniker och olika övningar för att träna samma muskelgrupper m.m. men deras stora fokus är basövningarna bänkpress, knäböj och marklyft. Jämfört med Träningspodden kan man säga att det här är mer avskalat och inriktat på styrketräning och hur kroppen fungerar och reagerar.

Viasat motors F1-podd är en podcast där Janne Blomqvist och Erik Stenborg pratar om allt rörande Formel 1. Lite kul att lyssna på får jag faktiskt säga, eftersom att motorsport och Formel 1 var mitt stora intresse när jag var mindre, men som jag inte alls har haft koll på under de senaste åren. Därför är det lite kul att så att säga komma in i gamet igen.

Spöktimmen är en pod där Jenny och Linn pratar övernaturliga fenomen och händelser. Den håller inte Creepypoddenstandard, än så länge, men den är fortfarande kul och lite obehaglig att lyssna på. Har inte jättelånga avsnitt heller, så den passar bra om man inte har så mycket tid över eller vill ha något att lyssna på innan man ska ssova.

till sist har vi några podar som jag inte riktigt har fastnat för. Det handlar främst om Seriemördarpodden med Dan Hörning och Alex och Sigges podcast. sedan har vi två podar som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller inte. Det handlar om Fredagspodden med Hannah och Amanda och Matilda och Andrea blogpodd. De pendlar lite från avsnitt till avsnitt.

Har ni några bra podtips såhär inför jul eller tycker ni att det här gav några bra tips?


Kan Leksand undvika kval?

Halva grundserien är nu spelad.
Leksand övertygade inte till en början, men har "växt in i kostymen" och nu ser det betydligt bättre ut.

Frågan är då om man rentav kan undvika kval till våreen?
Titta på videon så får ni se min analys av läget.


Mästare i Sverigeserien 2016!

Lagbild_efter_guldet_i_Sverigeserien_2016

Yes, som ni ser på bilden ovan och som rubriken lyder så är det nu klart. Med 54 poäng är vi mästare i Sverigeserien 2016!

Saken var redan klar innan helgens avslutande omgång i Malmö, för efter tredje omgången i Göteborg i september var vi 19 poäng före tvåan och med 18 poäng kvar att spela om var det alltså inget snack om saken.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 18 poäng. Det är bra.

Vi gör totalt 179 mål och släpper in 107. Det ger 4,5 mål i snitt bakåt/match och 7,5 mål i snitt framåt/match. Stabilt och bra.

Albin gör 68 av våra mål och Boris 64. De slutar totalt tvåa och trea i skytteligan på herrsidan, bakom Olof Ryberg, som har smällt in 87 kassar på de 18 matcher han har varit med och spelat. Albin och Boris har varit med på alla fyra omgångar och alltså spelat tjugofyra matcher.

På damsidan slutar Jennifer fyra i skytteligan med 24 mål på de arton matcher hon har spelat. Josefine Jälmestål vann skytteligan där med sina 39 mål.

Jag själv är ingen målskytt, men ändå gjorde jag tolv mål nu i helgen, vilket är ganska bra för att vara jag. I Göteborg gjorde jag två. Det är de två omgångarna jag har varit med i, för första omgången var vi och åkte skidor och andra omgången hade vi träff med Elitidrottsskolan.

Det är dock defensiven som är min styrka och där hade jag stora problem till en början nu i helgen. Vi förlorade de två första matcherna med 6-4 och 10-6 och majoriteten av de 16 baklängesmålen var "skitmål" som vi egentligen borde ta, men analysen till varför det inte gick så bra och varför det sedan gick bättre och bättre ju längre helgen gick är enkel. Vi har helt enkelt tränat för lite här på slutet, ja, hela hösten överlag. Det har tyvärr blivit väldigt många instälda träningar p.g.a. för få deltagare och då blir det sådär, särskilt när man kommer till en hall som den i Malmö, där det är ett ganska snabbt trägolv. Har man då inte tränat på några veckor är det givet att man har svårt att hänga med till en början.

Vi ryckte upp oss efter de båda förlusterna, mer och mer stämde ju längre helgen gick och till slut hade vi skrapat ihop 8 poäng till, genom två vinster, 10-0 och 11-5, och två oavgjorda, 10-10 och 5-5.

Resultatmässigt var det den sämsta omgången av alla fyra under året, men det räckte som sagt ändå för att vi skulle ta hem totalsegern.

Det känns nästan lite overkligt. Jag vet att jag har tjatat om det förr, men tittar man på var vi stod för typ fyra-fem-sex år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har jort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det här ändå bra tycker jag!

En bra avslutning rent goalballmässigt på 2016, ett träningsår som annars inte riktigt blev som jag hade hoppats på, men som ändå har glänst till då och då och bjudit på en hel del gobitar, inte minst erfarenheter från framförallt internationellt spel med utvecklingslandslaget i både Tyskland och england.


Tre oerhört givande år är nu över...

Diplom_från_elitidrottsskolan

Redan december, vad säger ni, visst har det här året bara försvunnit?

Jag gillar december och personligen är jag glad över att oktober och november är över. De brukar normalt sett vara mörka, grå och tråkiga, men i år tycker jag faktiskt att även de har rusat förbi. Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om, utan det ska handla om det ni ser på bilden här ovan.

Efter tre års utbildning är det nämligen nu slut. Elitidrottsskolan 2014-2016.

Elitidrottsskolan är ett sammarbete mellan svenska parasportförbundet och Sveriges paralympiska komité, som har till syfte att utbilda atleter som inom rimlig framtid har chansen att nå ett paralympics. Utbildningen ska ge nycklar och vägledning för att hjälpa de aktiva att nå den absoluta världstoppen, genom föreläsningar i och omkring träningslära, idrottspsykologi, kost, inspirationsföreläsningar, föreläsninar med förbundets olika sponsorer, mediaträning, ja, allt ni kan tänka er.

Tittar man på ovanstående och vad utbildningen lovar så tycker jag definitivt att den har motsvarat mina förväntningar. Eller, om jag ska vara ärlig så hade jag inte så stora förväntningar när jag påbörjade utbildningen, tyckte mest att det skulle bli kul och intressant, men oj så mycket jag har lärt mig under de här åren!

De passen som har varit de tyngsta med mest information har varit passen med träningslära. Tretimmarspass med mängder av information, lett av Westeinn Hafsteinsson, som bl.a. har Daniel Stål, eller Diskusdanne, som jag kallar honom, som adept. Westeinn har många år bakom sig som främst diskustränare, så han vet vad han pratar om och jag har fått ut massor av hans pass, även om det där och då känns ganska övermäktigt med all information om träningsplanering, när man ska träna vad och varför, hypertrofi, maxstyrka, accelerationssnabbhet, reaktionssnabbhet, anaerobisk uthållighet, aerobisk uthållighet, antal reps och set i styrkan, förberedlser inför mästerskap, rörlighetsträning och inte minst sömn.

Detta i kombination med idrottspsykologin, ledd av Tommy Karls, som själv var med under OS i L.A. 1984, har gett en betydligt mer medveten och målinriktad träning och livsstil i stort.

Jag har alltid varit analytisk och reflekterande över mig själv och min prestation, men i och med den här utbildningen har analyserna och reflektionerna nått en ännu högre nivå och jag har framförallt fått mer kunskap i varför man tränar på ett visst sätt, vad just den träningen vi sysslar med har för fördelar i just goalball, för det är ju ändå det vi ska bli bäst på.

Tommys pass har givetvis också berört vikten av sömn, för det är trots allt så att sömn är den bästa återhämtningen och för att kunna prestera maximalt måste man sova tillräckligt antal timmar. Det är lättare sagt än gjort och det är där livspusslet kommer in i bilden. Livspusslet har gett mig massor kunskap och framförallt gjort mig mer medveten om hur viktigt det är att samspelet mellan alla bitar i livet fungerar för att du ska kunna prestera i din idrott. det räcker inte med att den fysiska träningen fungerar för att du ska vinna. Den mentala träningen är minst lika viktig och där har vi gått igenom en mängd olika senarior, verkliga som fiktiva och hur du som idrottare hanterar dessa. För det är trots allt så att den som är mest mentalt förberädd inför ett mästerskap, den vinner många gånger också guldet.

Det är dock inte bara det mentala som livspusslet handlar om, utan att få vardagen att gå ihop. Sömn, mat, vila, det sociala livet med vänner och familj, ja, vardagen helt enkelt, för alla bitar inverkar på hur du sedan presterar på planen, eller vad din tävlingsarena nu består av.

Sömn har jag pratat om i ett annat inlägg, men vi drar det kort ändå. Får du inte tillräckligt med sömn försämras bl.a. reaktionsförmåga. I en idrott där bollen kommer mot dig i 80km/h och det gäller att vara blixtsnabb för att hinna med, då kan det få stora konsekvenser.

Ofta är det dock inte bara att gå och lägga sig. Eller, i grundeen handlar det bara om att planera och strukturera sin vardag så att man faktiskt går och lägger sig i tid. Det kan vara viktigt för alla, men särskilt viktigt för en elitidrottare. Det går inte att fixa det och det innan jag ska gå och lägga mig, vips är klockan närmre midnatt och jag har förlorat två timmars sömn. Det går inte, för det kommer påverka prestationen dagen efter. Därför handlar det om att planera, strukturera och inte minst prioritera för att få den sömn jag behöver.

Sedan har vi kosten. Det handlar inte bara om att äta, utan att äta rätt. Det är inte så petigt så att jag aldrig kan trycka en pizza, men det ska man också få göra. Det är viktigt att unna sig för att kunna må bra. Det är när det blir en pizza i veckan eller ännu oftare än så som det börjar bli problematiskt, när det blir en vana snarare än ett undantag, då ska man nog börja fundera lite över sina matvanor, men att äta en glass, en bit kladdkaka med grädde eller en extra kaka någon gång då och då, det har ingen dött av och det gör absolut ingenting.

Det sociala livet måste också fungera för att prestationen ska optimeras, det handlar inte bara om träning, träning och ännu mer träning. Du måste må bra i dig själv också och ofta gör vi det när vi umgås med våra nära och kära. Därför får man aldrig glömma bort det sociala livet vid sidan av träningen. Visst, man kanske får prioritera bort någon födelsedag här och där, men att prioritera bort vänner och familj helt för träningen, det tror iaf inte jag är en vinnande väg. Snarare tvärtom. Umgås så mycket det bara går med vänner och familj, för det kan rentav vara så att det kan vara en plan B för att ändå kunna prestera på en kommande tävling om träningen i plan A inte blir av.

För det är också viktigt, att ha en plan B om något skulle hända, en plan B som säkerställer att ja ändå kan prestera på tävlingen, även om något skulle komma i vägen och störa min träning inför tävlingen. Nu går det givetvis inte att strunta i träningen och tro att man ska prestera ändå, bara för att man umgås med familjen istället, men om ett pass blir struket av någon anledning, då är det ingen dum idé att träffa en vän eller liknande istället, att iaf göra något som jag mår bra av, för mår jag bra, då ökar chanserna drastiskt till att jag kommer prestera på den där tävlingen, om jag har förberett mig innan.

Nu blev det väldigt långt det här och det finns mycket kvar att ta upp, många faktorer som kan spela in på en prestation eller utebliven prestation, men vi rundar ändå av här känner jag, annars orkar ingen läsa ändå. Kanske har ni inte ens orkat läsa hela vägen hit, men har ni gjort det så kan jag meddela att det roligaste med hela utbildningen har varit att träffa andra idrottare. Idrottare som har samma mål som jag själv, att nå paralympics. Vissa har redan gjort det och en, carl Forsman, tog guld nu i Rio och är dessutom nominerad till Gerringpriset.

Att träffa andra idrottare såhär ger enormt mycket, inte minst för sammanhållningen i truppen under t.ex. ett paralympics. Annars blir det lätt att de olika idrotterna umgås var för sig, man känner inte riktigt de andra, för man träffas ju aldrig och umgås aldrig ute på vanliga tävlingar och turneringar. Nu har vi lärt känna varandra över idrottsgränserna, man håller koll på varandras tävlingar och prestationer på Facebook och umgås mer alla tillsammans när man väl är på plats i paralympicsbyn. Jag har förvisso aldrig varit med på ett paralympics än så länge, men jag kan tänka mig att det är så. Helt säkert är iaf att jag under de här åren har lärt känna en rad väldigt trevliga och sympatiska människor och det är jag väldigt glad för. Därför vill jag avsluta med att tacka för de här tre åren, de har varit väldigt givande, intressanta och lärorika, tack!


Julen nalkas

Det är nästan helg igen, jag vet, men i helgen som var vankades det julstädning och pyntande här hemma, som jag har längtat! Jag älskar julen i vanliga fall och brukar längta dit, men i år är det ännu mer påtagligt. Jag har världens julfeelings, redan nu, även om de grusades litegrann när snön smälte bort igen för några veckor sedan.

Julstädning blev det iaf förra helgen. Tyvärr mådde inte sambon så bra, så jag fick göra typ allt själv. Jag dammsög, städade köket inkl. torkade ur alla lådor, sorterade och bar ner alla Riokläder och väskor i källaren, packade om lite nere i källaren och skapade en julplaylist på Spotify. Mestadels består den av de gamla klassiska låtarna från de gamla klassiska skivorna som vi spelade där hemma när jag var mindre. Det är mycket Carola, tomy Körberg, Loa Falkman, Sten nilson, Hasse Andersson, Leif Loket och Vikingarna. Ja, man kan ju undra hur gammal jag är... ;)

Något julpynt blev det dock inte. Det hann jag inte med. Dessutom är det inte så lätt att pynta när det ligger saker överallt, saker som var sambons ansvar att plocka undan, eftersom det mestadels är hennes saker. Nej, pyntet får vi ta på söndag istället, för då är jag hemma. Jag trodde inte att jag skulle vara det, för nu i helgen är det avslutning med elitidrottsskolan. den är slut efter avslutningsmiddagen på lördag kväll och då åker vi hem. Sedan ska vi ha avskedsmiddag för Shep i Skänninge på söndag, för hon och Schulle åker till Kläppen nästa vecka igen, jobbar där tills i vår, så vi får se om det ens blir något julpynt på söndag.

I övrigt fikade jag med en kompis som jag inte har träffat på flera år förra veckan. Vi har pratat om att träffas länge, men aldrig gjort det förrän nu. mer fika med en annan vän blev det nu i tisdags, tisdagar har blivit lite av en träffavännerochfikadag, ett trevligt inslag i mitt liv känner jag, särskilt såhär års, när det är så grått och tråkigt ute.

Hockey var jag också på förra tisdagen. Linköping vann tyvärr med 6-1. Det var en match där vi var med bra till en början, men det var LHC som gjorde målen och till slut var det inget snack om saken. Bortsätt från den matchen har Leksand dock vaknat till liv nu efter uppehållet. innan detsamma hade man en rad matcher där man inte hade marginalerna med sig, där man var bra med i matcherna och hade varit värda poäng, men där man hade förtvivlat svårt att få in pucken i nät, ja, helt enkelt hedersamma förluster, men nu efter uppehållet har man vunnit tre av de senaste fem matcherna. Först Luleå med 4-0, så Karlskrona med 0-2 och så Växjö med 3-1. Det kunde även ha blivit poäng i fredagens match mot Karlskrona. Man spelade nämligen back 2 back med KHK fredag och lördag. Det stod länge 0-0 i fredagens match. Tills det återstod drygt fem minuter. Då åkte Joe Piskula på ett väldigt, väldigt diskutabelt matchstraff. Han och Filip Kruseman störtade mot pucken, de åkte axel mot axel, Kruseman tappade balansen och flög med huvudet före in i sargeen. För det fick Piskula matchstraff. Vissa tycker att det var det, men andra, både experter, leksingar och Karlskronafans, menar att det inte ens borde ha varit en tvåa på den och så avgjorde det domslutet hela matchen, för Karlskrona fick fem minuters powerplay, gjorde 0-1 och det blev matchens enda mål. Det förstörde hela min fredakväll och jag gick och la mig ganska snart efter att hockeyn var slut. Behöver jag ens säga att jag var skapligt förbannad då?

Leksand studsade ju dock tillbaka och vann med 0-2 nere i Karlskrona dagen efter och Atte Engren, som jag har varit väldigt skeptisk till såhär långt under säsongen, tycker han har släppt väldigt billiga mål, släppt returer och inte als levt upp till den f.d. KHL-målvakt som han faktiskt är, har växt. Han har växt väldigt mycket och bara släppt in två kassar på de fyra senaste matcherna, om man bortser från LHC-matchen. Det är ruskigt bra och jag tror man stressar både Rögle och Djurgården framför i tabellen just nu. Leksand är fortfarande sist, men det är bara fyra poäng upp till både Djurgården och Rögle och där tror jag att leksand har en fördel. Likt matchserien mot Modo i våras slår man här ur underläge. Alla har räknat bort Leksand, de blir sist och komer få kvala sig kvar. Lika självklart har det inte varit med Rögle och Djurgården. Därför tror jag att de båda lagen känner mer stress och en större press än vad Leksand gör i nuläget, så nu är det bara att köra!

Hoppar vi vidare till min egen träning så går det också bra just nu. Iaf styrkemässigt. Förra veckan tangerade jag mitt pers i djupa benböj från i somras, 102kg, och igår slog jag nytt pers i marklyft, 85kg, båda övningarna i en maxstyrkefas med 6 reps x 4. Känns riktigt bra!

Vad som inte är lika bra är tjafset jag för tillfället har med CSN. Jag har inte fått något studiemedel i höst, trots att jag nu har pluggat mer än jag någonsin har gjort. Anledningen är att CSN menar att jag avbröt mina studier i september. På distanskurser har man alltid en treveckorskontroll, efter tre veckor, för att sålla bort de som är registrerade på kursen, men inte aktiva. Den kontrollen missade jag att fylla i då i september, så jag spärrades från kurserna. Det var inte första gången jag har missat den kontrollenn, men det har aldrig varit några problem innan. Det var det inte nu heller. Jag mailade administratören på högskolan, som omregistrerade mig och så hade jag tillgång till kurserna igen. CSN ska då ha samma uppgifter som skolan, men av någon anledning har de inte det, eller så är det någon som inte kan läsa, som administratören uttryckte det. Hon gav mig t.o.m. ett registreringsintyg som jag bifogade till min ansökan, men CSN hävdar fortfarande att jag avbröt studierna i september. Så nu gjorde jag en ny ansökan häromdagen och skickade in, bifogade både registreringsintyg och resultatintyg, där det går att se resultat på delprov även efter september. Då blir det väldigt svårt att hävda att jag avbröt studierna i september känner jag, så jag hoppas det ska gå vägen nu...

Med det sagt hoppas jag att ni får en fin helg!

Q & A

Minns ni min frågestund för typ två månader sedan?
Här kommer äntligen svaren till den. Bättre sent än aldrig, vetni.

Amina

  • använder du några speciella grejer när du tränar; pulsklocka, aktivitetsarmband eller andra tech-prylar
    • Nej, jag använder faktiskt inga särskilda teknikprylar alls. Det närmsta jag kommer är väl mobilen, som jag kan använda en del i konditionsträningen. Annars är det mest annan utrustning. styrkemässigt hade jag ett par gymhandskar en gång i tiden, men tycker det känns bättre utan, så de har jag droppat. Goalballmässigt är det så klart en hel del skydd, benskydd, knäskydd, armbågsskydd, höftskydd, bindel och lite så, men teknikprylar, nej, det använder jag inga.

Dan

  • Hur tänker du om din framtid? Vad har du för framtidsplaner? Vad är det du tror du kommer att satsa på och vill göra i framtiden?
    • Framtiden är ett stort och brett begrepp. Framtiden kan vara i sommar och framtiden kan vara om fem år, men de närmsta åren tror jag att jag kommer fortsätta att satsa på goalballen och inte minst paralympics i Tokyo om fyra år. Efter det får jag ta nya beslut om idrottskarriären, men fram tills dess kan det bli så att jag flyttar till Göteborg för att få bättre träningsförutsättningar och möjligheter att nå dit jag vill nå, men det är många bitar som ska falla på plats för att det ska fungera, inte minst bostad och ekonomi, så det känns fortfarande lite avlägset. Samtidigt kan jag nu plocka ut min kandidat i sociologi efter jul, så framtiden ligger öppen känner jag. Vet inte om jag kommer plugga vidare eller söka jobb i vår. Troligtvis lite av varje och så får vi se var det landar. Är sugen på att jobba lite nu efter alla års studier, få en mer stabil inkomst och känna att jag faktiskt kan klara mig själv rent ekonomiskt, men vi får se vad som händer...

Frida N

  • Under din uppväxt, vem har betytt mest för dig i din utveckling?
    • Oj, svår fråga! Kan nog inte välja en enstaka person. Givetvis har familjen betytt väldigt mycket för mig och min utveckling. Att de framförallt har låtit mig testa saker, även när synen blev sämre, att de inte blev för överbeskyddande, som det annars lätt kan bli. Självklart har jag i stundens hetta tyckt att de har hindrat mig från att göra vissa saker som jag ville göra, men såhär i efterhand kan jag se varför och att det bara var av kärlek och omtanke. De har alltid funnits där, alltid stöttat och idag är det en trygghet att ha de inte mer än några mil bort. Utanför familjen får jag faktiskt säga att mitt ex har format mig väldigt mycket, inte minst när det gäller synen på och kunskapen kring psykisk ohälsa och hur man ska/kan hantera exempelvis panikattacker eller bara finnas där när någon annan har det svårt eller jobbigt. Innan jag träffade henne hade jag aldrig kommit i kontakt med psykisk ohälsa eller liknande, visste inte alls hur jag skulle beté mig eller vara till en början, men hon lärde mig att hantera panikattacker, att behålla lugnet och även det faktum att få en ökad empati och förståelse för andra i olika situationer i samhället. Hon har kort sagt bidragit till att forma mig och mina egenskaper till den jag är idag väldigt mycket.

Frida

  • Vad var det som gjorde att du började med idrott?
    • Jag har alltid gillat idrott, men då mest att titta på, inte utöva själv. Har alltid varit liten och klen, vad nu det har med idrott att göra, komplex kanske? I vilket fall så tyckte jag att goalball var skittråkigt när jag var mindre. Enda tills vi var i Södertälje och testade det en kväll när jag gick ett år på en folkhögskola i Stockholm för tio år sedan. Därefter var jag fast och lagom till samma vår skulle vi starta upp en goalballverksamhet här i Linköping och på den vägen är det.
  • Hur ofta tränar du?
    • Om alla pass blir av så ligger det på 8 pass i veckan på totalt ca. 10 timmar, 42-43 timmar i månaden, drygt 400 pass om året på totalt ca. 500 timmar. Då räknar jag med två veckors träningsfritt varje år. Tyvärr har vi ingen hall under sommaren och då blir det alltså ingen goalball alls, plus att pass försvinner av en eller annan anledning då och då, så i realiteten snittar jag nog 6 pass i veckan, ungefär 8 timmar. då landar vi på 300 pass på totalt 400 timmar om året. Någonstans däromkring ligger det.
  • Vilken muskelgrupp tränar du helst?
    • här får jag nog säga att jag är en klassisk discogymmare som älskar att pumpa biceps och bänkpress. Gillar helt klart att träna överkroppen mer än underkroppen. Gillar inte alls att träna ben...
  • Vad är det som gör att du fortsätter att blogga efter nio år?
    • Dels tycker jag det är kul att skriva, dels älskar jag nostalgi och att kunna gå tillbaka i arkivet och återuppleva gamla minnen och annat, dels så är det ett bra sätt att lära känna nya människor på tycker jag. Även om jag aldrig har träffat majoriteten av er läsare irl än så länge så blir ni ändå ett slags socialt umgänge och det gillar jag.
  • Vad var det som gjorde att du började blogga?
    • Från början var det en bekant som jag såg hade blogg på msn. Jag gick in och läste lite hos henne och tyckte det vore en kul grej att starta en egen blogg. På den vägen är det och här har jag sedan 2008 blivit fast :)

Jessica H

  • Vad är jobbigast i vardagen med att inte se...
    • Värst är att inte ha körkort. I synnerhet som bilar och racing var mina stora intressen som liten. De har klingat av en hel del på senare år, men att inte ha eget körkort är jobbigt ibland. Att inte kunna göra något spontant, inte bara kunna åka iväg någonstans och att hela tiden vara beroende av att någon annan kan skjutsa, av kommunaltrafik eller färdtjänst så fort jag ska någonstans. Att helt enkelt inte ha den friheten som ett körkort innebär. Det är jobbigt ibland. Att hela tiden kämpa för sina rättigheter är också något som suger energi i vardagen. Då tänker jag främst på rätten till färdtjänst och inte minst rätten till ledsagare, både antalet timmar, till vad ledsagningen ska gå och genom vilken lag den ska gälla, LSS eller SOL.

Julia S

  • Vad är det absolut bästa med att blogga?
    • Det tycker jag nog är att lära känna nya människor. Människor som kan bo var som helst i landet och utomlands med för den delen, människor som man aldrig hade stött på eller träffat om det inte vore för bloggen. Internet har verkligen öppnat nya dörrar till att lära känna folk på andra sätt än det traditionella face 2 face, även om internetkontakter också kan leda till möten face 2 face.

Lina

  • Om frågan är för personlig, svara då inte, men har din sambo samma svårigheter som du med synen?
    • Jag har absolut inget emot att prata om varken mig, min sambo eller synnedsättningar, så klart jag svarar! Sambon ser betydligt mer än vad jag gör. Hon ser ca. 30%. Med det klarar hon sig som vilken seende som helst ute i samhället och det är svårt att se på henne att hon inte ser lika bra som alla andra. På hennes förra arbetsplats blev de t.o.m. förvånade över att hon såg så lite när hon nämnde det vid något tillfälle. Det märks helt enkelt inte, men hon ser fortfarande för dåligt för att exempelvis få ta körkort.
  • Vad skulle du helst utav allt vilja göra, om du fick både pengarna och tiden och du fick bestämma exakt vad du ville! :)
    • Oj, också en svår fråga! En väldit stor fråga, men jag skulle först och främst köpa en större lägenhet med alla mina drömpremisser inkluderade. Sedan skulle jag satsa ännu mer på goalballen, utan att behöva bekymra mig om inkomst eller ekonomi. Dessutom skulle självklart familj och släkt få en rejäl slant och så skulle jag nog vilja resa lite mer i världen jämfört med vad jag har gjort hittills. Det går kanske inte ihop med det faktum att satsa mer på goalballen, men då skulle jag satsa på idrotten först och sedan ge mig ut och resa om några år.

Ida

  • Varför började du blogga?
    • Den har jag redan svarat på, men jag såg att en bekant hade en blogg på msn, jag gick in och läste lite hos henne och tyckte sedan att det skulle vara kul att ha en egen blogg och sedan dess har jag varit fast här.
  • Vad gör du helst en ledig dag?
    • En helt ledig dag, både från träning och studier, så ligger jag nog gärna kvar i sängen ganska länge, lyssnar på några podar, går upp, äter en rejäl frukost, dricker kaffe och sitter sedan vid datorn större delen av dagen. Om det inte är sommar då vill säga, för då åker jag helst av allt till mitt älskade Sjösäter, njuter av lugnet där, solar nere på bryggan, dricker kaffe på baksidan och bara älskar livet. Finns nästan ingen bättre plats på jorden än Sjösäter. Det skulle isf vara Norra stå i Tegera arena... ;)

Kattis

  • Vilket är ditt drömresemål? Bortsett från Afrika.
    • Jag har dålig koll på exakta resmål, men jag älskar sol och värme, så något ställe med långa finkorniga sandstränder, turkost och varmt vatten och ett all inclusive-hotell, då är jag nöjd. En klassisk solresa någonstans med andra ord. Spanska solkusten är annars en klar favorit. Sambons mormor har hus där, men tråkigt nog behöver man nästan bil för att ta sig till olika platser där och eftersom att varken jag eller sambon har körkort så blir vi lite beroende av att åka med t.ex. hennes föräldrar dit då, även om det också är väldigt fint.
  • Vad är viktigast för dig vid val av hotell?
    • Som jag nämnde nyss så har varken jag eller sambon körkort. Därför är det viktigt att allt nödvändit finns inom gångavstånd från hotellet. Att det ligger precis vid stranden och har all inclusive är ju heller inte fel.
  • Brukar du träna när du är ute och reser?
    • Det brukar jag inte. Sambons familj gör dock det, alla där är löpmänniskor och jag fick nästan en chock första gången jag var på semester med dem. Träna på semestern liksom??? Det fanns inte i min värld innan dess. Det har vi aldrig gjort i min familj, men numera är det klart att det blir lite träning ändå, med tanke på goalballen. Lite benböj eller intervaller i trappann, om det finns någon sådan där man bor

Madde

  • Hur upplever du att människor beter sig runt dig som är synskadad. Är folk otrevliga, eller försöker dem behandla dig som ett barn? Med det menar jag, att folk försöker hjälpa onödigt mycket och pratar med annan röst osv?
    • Också en väldigt komplex fråga. Får nog ta och skriva ett helt inlägg om bara det någon gång, men det beror i stort väldigt mycket på var man är och i vilka sammanhang det rör sig om. Generellt tror jag dock faktiskt att jag är ganska förskonad från folk som beter sig förminskande, även om det händer. Ledsagare som t.ex. tror att jag inte kan gå i trappor när jag ska åka tåg, utan absolut måste ta hissen, folk som pratar med Julian istället för att vända sig direkt till mig i t.ex. affärer och folk som vill hjälpa till med saker som jag inte alls behöver någon hjälp med. Oftast vill ju folk bara väl och det är viktigt att komma ihåg tror jag. de vill hjälpa till, men vet inte riktigt hur de ska vara eller beté sig. Då kan det bli helt fel, men då tycker jag antingen att jag som inte ser ska upplysa om att jag inte alls behöver hjälp här, vänligt och med ett leende, det är ju ändå jag som vet och med ett vänligt leende kommer man långt. Insisterar personen i fråga ändå på att hjälpa till, så ja, låt den göra det då. Jag hade klarat det själv, ja, men vill han/hon hjälpa till så sure, bättre att han/hon får känna att den har gjort en god gärning och även vågar fråga nästa gång än att han/hon blir avsnäst och kanske inte vågar fråga nästa gång. För människor vill ju oftast bara väl. Det är nog det viktigaste att komma ihåg i sådana situationer. sedan finns det de som blir kränkta eller tar illa upp när folk vill hjälpa till med vardagliga och enkla saker, men jag är nog inte så. Bättre att folk frågar och vill/vågar hjälpa till än att de inte vill/vågar.

Det var alla svaren och jag hoppas ni är nöjda med dem!


Hey baby, leave it all behind, show me your love and I'll show you mine

Den här är riktigt bra tycker jag!
Vad tycker ni?


Kompromissa aldrig med sömnen!

Jag prioriterar min sömn högt, för jag vet att jag behöver mina åtta-tio timmar för att vara pigg och kunna fokusera på vad jag nu ska göra dagen efter. Därför finns det nog de som tycker att jag är tråkig när jag går och lägger mig tidigt även på exempelvis landslagsläger istället för att sitta uppe och umgås med de andra, men där handlar det om att prestera dagen efter och då är det inget svårt val för mig, då behöver jag sova. Samma sak här hemma. Här sitter jag aldrig uppe längre än till elva, med få undantag, om exempelvis några kompisar eller familj är här, men i stort sätt aldrig längre än till elva, inte ens på helgerna.

Sambon är tvärtom. Är hon på läger eller liknande över en helg så kan hon sitta uppe till tre, trots att hon ska upp tre-fyra timmar senare. Då menar hon att man får passa på att umgås när man väl träffar folk som man normalt sett inte träffar så mycket. Att sömnen blir lidande då får man ta, trots att man har jobbat en hel vecka innan lägret och ska jobba en hel vecka till efter lägret, där man inte får sova tillräckligt länge.

Jag har aldrig förstått den grejen, jag går hellre och lägger mig tidigt ändå, för att få mina timmar och då får folk tycka att jag är tråkig, för annars blir det väldigt många nätter där som man inte får sova ordentligt, två jobbveckor plus en helg, kanske tre jobbveckor och två helger, om man är borta två helger i rad.

Att lägga sig i tid är dock inte bara tråkigt, det är bland det smartaste och bästa man kan göra.

Sömnen är oerhört viktig. Det är inget nytt. Den frasen har alla hört tusentals gånger, men hur viktig den faktiskt är och vad sömnbrist kan göra med kroppen, det har alla kanske inte lika bra koll på.

Jag lyssnade på ett avsnitt av både Styrkelabbet och Träninspoden, båda två handlade i stort om sömn och hur viktig den är för att vi ska fungera. Ser man det i stort så ger för lite sömn rejält nedsatt reakionsförmåga, sämre kreativitet, ökad risk för att råka ut för en olycka och ett ökat begär efter sötsaker och skräpmat. Sist men inte minst räknar man med att om man sätter sig bakom ratten efter att ha varit vaken i arton timmar så ger det samma utslag som att sätta sig bakom ratten med 0,5 promille i blodet. Reaktionsförmågan och omdömet är lika påverkat av för lite sömn som av 0,5 promille alkohol.

tittar man på träningseffekter så går mer energi åt till att bryta ner musklerna än att förbränna fett om man sover för lite. Vill man bulka eller bygga muskler i stort är lite sömn alltså bland det sämsta man kan utsätta sig själv för. Nästan lika illa som att inte sköta sin kost eller fysiska träning.

Vad är då för lite sömn?
Det är svårt att säga rakt av bara sådär, men tre-fyra-fem-sex timmar är definitivt för lite. Genomsnittssvensken sover ungefär sju timar varje natt och t.o.m. det kan vara för lite. Det enklaste sättet att ta reda på hur mycket sömn man behöver är att gå och lägga sig utan att ställa klockan och helt enkelt se hur länge man sover. Det är inga garantier på det, för det kan ju finnas många andra faktorer som gör att man vaknar eller inte sover optimalt, men det kan iaf ge en fingervisning om hur mycket sömn man behöver.

sist men inte minst kan vi slå hål på två myter.

Dels myten om att det går att sova ikapp förlorad sömn. Det går inte. förlorad sömn är förlorad sömn. det går inte att sova ikapp den under exempelvis helgen, om man sover fem-sex timmar varje natt i veckorna och sedan sover nio-tio timmar på helgerna. Det reparerar inte, utan bidrar snarare till att upprätthålla ett mönster där man i stort sover alldeles för lite och inte gör mycket annat än att sova på helgerna, för man orkar inget annat.

Dels myten om att man vänjer sig vid lite sömn. Det gör man inte heller. Ibland verkar det nästan bli en statusgrej, att sova lite, att man har så mycket arbete, viktigt arbete, som måste göras och då tummar man på sömnen och tycker att man vänjer sig vid det. Det är fel. det gör man inte. Tvärtom. ju fler nätter med lite sömn, desto mer försämras ovanstående faktorer, vilket kan vara både farligt och destruktivt sett till både hälsa och prestation, såväl träningsmässigt som yrkesmässit. det är snarare så att man då försätter sig själv i något slags saving mode, där man långt ifrån får ut sin fulla kapacitet i vad det än må vara man sysselsätter sig med, för kroppen förmår inte att göra det. Den orkar inte. Med andra ord är det inte alls någon statusgrej att sova lite för att kunna jobba mer. Inte heller att sova mindre för att hinna med livet i stort. Då är det snarare väldigt, väldigt dumt att göra så, ett destruktivt beteende om något.

som en sammanfattning av det här kan jag då alltså ge er ett gott råd. kompromissa aldrig med sömnen. Aldrig. Många gör det, just för att man tycker att man har så mycket annat som man måste göra, det är så mycket som man måste hinna med. För att hinna med allt sitter man kanske uppe några timmar extra och får som följd av det för lite sömn. det går i en ond spiral, men jag kan nästan lova att om man istället lägger sig en-två timmar tidigare, trots allt man anser sig måste göra, så kommer man ändå hinna med mer än om man hade suttit uppe de där timmarna och troligtvis också med ett bättre resultat, för då orkar kroppen och hjärnan prestera på en annan nivå. Då tycker säkert många att det är svårt att släppa allt man anser sig vara tvungen att hinna med, men då säger jag att det bara handlar om träning. Mental träning. Att kunna stänga av och lära kroppen att "nu är det sovdags, hur mycket jag än har att göra här så får jag ta det imorgon". Lättare sagt än gjort, ja, men ack så viktigt!

Med andra ord, kompromissa aldrig med sömnen!

Shoo bre, e d fest igen?

Det är onsdag och alltså lillördag.
Vad passar då bättre än lite partymusik såhär på kvällskvisten?

Anna Untz följer här upp förra årets "E d fest" med "Fest igen".
Bra är den egentligen inte, men den sätter sig på hjärnan, lockar till att sjunga med och dra upp volymen så högt det bara går. Lyssna!


Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0