Det går bra nu!

Den här veckan är jag i Mjölby och visar goalball för kidzen på Sportis camp igen, men mer om det i ett annat inlägg.

Nej, nu ska det istället handla om mig själv och mitt liv.

För några veckor sedan skrev jag ju om att ni gärna fick hålla en tumme eller två för mig. Jag hade då varit på anställningsintervju, var en av tre sökande till tjänsten och hade goda feelings efteråt. Dessutom hade jag vågat språnget, jag hoppade, tackade ja till en lägenhet, trots att min ekonomiska status inte var säkrad. I sämsta fall hade jag alltså kunnat stå där med en lägenhet som jag inte hade kunnat betala annat än med mina sparade pengar och med en ännu större press att få en inkomst fortare än kvickt.

Nu blev det inte så, för vet ni???
Jag fick jobbet!!!

Efter intervjun sa de att det kunde ta upp till två veckor att få besked, men bara två arbetsdagar senare ringde ordföranden från distriktet, som jag också känner sedan många år tillbaka, och gratulerade mig till tjänsten. Alla i styrelsen var helt eniga och wow, alltså, den lättnaden jag kände då, det var verkligen som att en sten lätade från hjärtat. Jag blev så glad, bitarna föll på plats, min magkänsla efter intervjun var rätt, det var rätt att chansa på att tacka ja till lägenheten och jag blev helt enkelt så upprymd att jag inte kunde sova. Det här var nämligen precis innan läggdags, men nej, jag kunde inte somna förrän runt 04:30 den natten.

Själva samtalet var också en historia för sig.
Hon ringde först till mig, men jag svarade inte, för jag hade inte numret inlagt och fick ingen träff när jag googlade på det, så jag trodde det var någon försäljare eller något.
Till slut ringde hon Jennifer också och hon fick träff på numret, så då ringde jag tillbaka. Då hade det gått nästan två timmar från det att hon hade försökt få tag på mig från början...

I vilket fall, kan ni förstå min lycka?
Det här blir min första "riktiga" anställning och den tryggar dessutom min ekonomi nu när jag kommer flytta och bo själv framöver. Tjänsten är dessutom på halvtid, vilket jag tycker är perfekt, eftersom den då går att kombinera med idrottssatsningen, så det här mina damer och herrar, det här kommer bli skitbra!

Lägenheten var jag och Julian inne och signade tidigare i veckan, så där är allt klart och jag får tillgång till den om drygt en vecka. Vi kommer då att flytta mina grejer, men själv kommer jag att bo kvar här i någon vecka till, eftersom att Jennifer är i Spanien just då och jag är kattvakt. Så jag och Samson blir hemma då och veckan efter ska jag vara helt ledig och bara ta det lugnt i stugan tillsammans med släkt och familj. Därefter flyttar jag "på riktigt".

Så ja, sammanfattningsvis kan man väl säga att det går ganska bra nu. Jobb och lägenhet inom loppet av några veckor, det är inte illa!


#Varfemtekvinna

Bloggerskorna och poddtjejerna Matilda och Andrea har nyligen gjort en poddserie i sex avsnitt som heter #Varfemtekvinna.

Syftet med serien är att belysa, ta upp och prata om alla sexuella trakaserier och ofredanden som sker överallt och hela tiden ute i samhället,på jobbet, i skolan, på bussen, på krogen, i mataffären, ja, u name it.

Det handlar inte bara om det som de flesta först och främst tänker på och som man vet menas med "våldtäckt", det handlar om en klapp på rumpan, små kommentarer om utseende eller kläder, visslingar, anspelningar av olika slag, sjargånger, skämt, ja, patriarkala strukturer och förfördelade områden i stort.

Jag tycker hela grejen är klockren och det är såå viktigt att ta upp och prata om detta!
Det handlar inte om att alla män är svin eller att dra alla män över en kant, jag är själv man, men tycker det är minst lika viktigt att ta upp för det, för det handlar om samhällsstrukturer, kulturer, beteenden och sätt att vara. Det handlar om skuld och skam, om att förminska och bagatelisera, om så djupt rotade mönster, värderingar och beteennden som vi automatiskt lärs in i utan att vi ens tänker på det, för att det ligger så djupt, men som vi först och främst måste medvetandegöra och belysa och därefter få bort. Det handlar om jämställdhet och att vi i Sverige på ytan kanske har kommit långt på den fronten jämfört med många andra länder, men där det fortfarande är oerhört långt kvar.

Under seriens gång gästas tjejerna bl.a. av handbollsprofilen Linnea Claeson, som har blivit väldigt stor genom sitt engagemang och offentliggörande av sexistiska kommentarer och anspelningar som hon har fått riktade till sig genom sitt Instagramkonto Assholes online. Katarina Wennstam, som både skriver böcker, debaterar och föreläser om det här gästar också tjejerna och jag tycker verkligen att ni ska lyssna igenom den här serien om ni inte redan har gjort det. Den finns där poddar finns och är såå jäkla viktig och bra!

Basväst

Jag är lite sugen måste jag säga.

Vad är det då jag pratar om?
En basväst, va är det för något?

det är alltså som en väst,eller rygsäck, som du sätter på dig när du lyssnar på musik i dina lurar.
Syftet är att du ska känna basen i hela kroppen, ungefär som om du är mitt på dansgolvet ute på krogen.

Nisse hade köpt en sådan på förra lanslagslägret vi hade. Jag skulle ha testat då, men hann inte, så det får bli en annan gång.

Jag kan dock inte förneka att jag är väldigt sugen.
Dansgolvet på krogen är kanske inte direkt min hemmaarena, men jag älskar bas och "musik ska kännas" är lite av mitt måtto, och jag blir inte mindre sugen när jag ser videon nedan.

Flossy Carter är precis som jag när det gäller preferenser för musik och jag har kollat en hel del på hans kanal, både när jag skulle köpa mina lurar och min trådlösa högtalare. han testar all möjlig ny teknik, men mycket hörlurar och högtalare. här har han så klart också gett sig på basvästen.

Så, vad säger ni, är det något för er?


Jag trodde änglarna fanns

Vi kör lite musik igen.
Den här har också potential att bli en sommarhit.
Just nu är den enligt Spotify på plats 6 viralt i Sverige och plats 14 på svenska topplistan. Digilistan i P3 listar den som plats 22.

Jag tycker den är riktigt bra!
tyckte den var sådär första gången jag hörde den, men oj vad den har växt och nu är det helt klart en av de mest spelade låtarna här hemma.


Håll en tumme eller två!

Nu vill jag att ni håller en tumme eller två för mig.

Som jag har berättat tidigare så fick jag hem mitt examensbevis för några veckor sedan. Nu har jag också varit på anställningsintervju. Det är SRF (Synskadades riksförbund) Östergötland som söker en ombudsman. Jag var på intervju i torsdags och känslan är god. Flera inkörda inom SRF sa redan innan jag skickade in ansökan att jag skulle passa bra till tjänsten. Nu är jag en av tre sökande och jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få det där jobbet!

Dels tror jag att det skulle vara ett jobb som passar mig väldigt bra, jag skulle tycka att det var roligt, dels skulle det vara av stor vikt för min framtida ekonomi. Det är nämligen så att jag letar ny lägenhet för tillfället. Varför tänkte jag gå in på mer i ett annat inlägg, men i vilket fall tackar jag gud för att jag ställde mig i bostadskö relativt tidigt. Mina poäng räcker nämligen ganska långt just nu och jag blev erbjuden en tvåa för ungefär en månad sedan. Jag och Julian var där och tittade, fastnade där och pratade med tjejen som höll i visningen i över en timme, men efter mycket övervägande bestämde jag mig ändå för att tacka nej till den. Min ekonomiska situation kändes för osäker. Jag har ingen större inkomst i nuläget och kan inte få varken bostadsbidrag eller socialbidrag, eftersom att jag har "för mycket" medel på banken, pengar jag naturligtvis helst inte vill ta av för att betala hyran. De vill jag investera i något, inte använda dem till något jag aldrig får tillbaka något för.

Nu dök det upp en likadan tvåa någon vecka senare, i samma upgång som den förra, en tvåa som de dessutom skulle fräscha upp ganska ordentligt innan inflytt. Jag stod som etta i kön på den och återigen, efter noggrannt övervägande, bestämde jag mig den här gången för att hoppa. Jag tackade ja till den, trots att jag inte vet hur det blir med jobbet. Det känns lite som att hoppa utför ett stup, att blunda och bara göra det, lita på magkänslan och att det blir bra. Jag tror det är nyttigt att göra så, att komma ur sin comfort zone ibland, och man brukar ju dessutom säga att man måste våga för att vinna. Nu vågadr jag, så jag hoppas att jag vinner, men det går inte att komma ifrån att det känns lite läskigt...

Till slut måste jag bara rosa Facebookgruppen Fredagspoddens vänner, grundad av Hannah och Amanda, som de flesta vet producerar Fredagspodden. Det är så mycket kärlek, stöttning, fina ord och pep i den där gruppen, aldrig någon tråkig stämning, inga påhopp eller annat tråkigt. Alla stöttar varandra och ger värmande ord och kommentarer. Folk vill ha tips på allt från mer lättsamma saker som resmål, restauranger och smink till mer tunga saker som livskriser av olika slag, ångest och stress. Gemensamt för allting är dock att alla håller en god ton och alla är så snälla och vänliga, tipsar varandra och ger en bit av sig själv för att hjälpa någon annan.

jag outade min situation i all korthet just i denna grupp, kände att jag behövde lite stöttning och en hållen tumme eller två, för det är mycket tankar som snurrar kring allt det här. Viss respons hade jag hoppats på, men det jag fick, det hade jag aldrig vågat hoppas på. I nuläget är det 152 reaktioner och 45 kommentarer. Alltså wow, det är så häftigt tycker jag! Att helt främmande personer ger så mycket pepning och stöttning till varandra, till någon man inte ens känner. Det är så stort, så fint och jag blir alldeles varm och lyrisk. Tänk att vi människor har så mycket kärlek att sprida och ge till varandra, bara vi vågar blotta oss litegrann, öppna oss och inte hålla ett stoneface hela tiden för att vi är rädda att falla eller visa oss svaga, det är så fint!

Fotomodell och examensbevis

Vy_over_sjon_i_stugan

I onsdags var jag fotomodell för första gången i mitt liv.

Det var Studentbostäder som skulle ta nya foton för sina kanaler och där ville de fokusera på mångfald, med syfte att visa på att deras miljöer och bostäder är tillgängliga för alla, oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsnedsättning etc.

De annonserade ut det hela via Facebook, men fick inte tag i någon med en funktionsnedsättning, allra helst en synnedsättning, där. Därför kontaktade de LHIF och Agneta på vårt kansli tipsade vidare det till mig. Jag skickade in en intressekoll och kom med.

Klockan ringde 05:33 på morgonen och strax innan klockan 08:00, när det redan var jättevarmt och soligt ute, samlades jag och ett gäng andra studenter utanför byggnaden där vi i huvudsak skulle vara. Vi hade fått ett dagsschema innan dagen och det skulle bli en fullspäckad dag, där varje foto skulle ta ca. trettio minuter.

Alla som var där skulle inte vara med på alla foton, men det blev en väldigt lång och fullspäckad dag, där jag bl.a. var med och fotades när jag satt hemma vid köksbordet i min studentlägenhet med ett glas juice, en kopp kaffe och höll på att packa ner datorn för att dra iväg till skolan, ett foto "på språng", när vi var på väg ner för en trapp, från vårt boende till skolan, ett träningsfoto på innebandy, där jag gör latsdrag och kör crosstrainer i bakgrunden och ett annat foto där jag lyfter en hantel från ett hantelställ, ett foto på en förferre, där vi åt pizza och minglade runt i en studentlägenhet och ett foto när vi spelade sällskapsspel i ett uppehållsrum i anslutning till ett gemensamt kök.

Det var som sagt en lång dag, men kul var det och alla fick träna på sin engelska större delen av dagen, eftersom det var folk från både Indien, Wales och Spanien där. Jag kan säga att jag inte är särskilt bekväm med att prata engelska sådär. Det liksom låser sig. Jag förstår nästan allt, men att prata själv, nej, det gillar jag inte.

Jag åkte sedan hursomhelst direkt därifrån till mamma och pappa, för att fira syster, som också fyllde i onsdas. Det var som sagt kanonväder då, så vi satt ute hela kvällen, åt grillad fläskfilé och kyckling med div. tillbehör och sedan fika med hembakta bullar, Dumlekakor och vanilj/halloncheesecake.

Behöver jag ens säga att jag somnade på två röda när jag till slut kom hem?

Förra veckan fick jag också hem mitt examensbevis och sju års studier är därmed äntligen över!

Det firade vi lite i stugan igår, dit jag åkte med syster och hennes sambo. Mormor, moster, morbror och kusiner var också där och vi skålade i rödvin ute på verandan, för igår var det återigen en helt fantastisk sommarkväl, trots att det "bara" är slutet av maj. vi satt ute i shorts och T-shirt tills klockan var en bra bit över nio och det var knappt ens kallt.

Det var också första gången i år som jag sov över där och det är alltid lika underbart att vakna där på morgonen, särskilt sådana dagar som det har varit idag, strålande sol och över 20 grader redan klockan 9 på morgonen. jag hade t.o.m. satt klockan för att vakna relativt tidigt, bara för att hinna uppleva morgonen där i stugan, för det är verkligen något utöver det vanliga, finns ingen bättre plats att vakna på när det är så fint väder ute, jag bara älskar det!

Under dagen tog jag också årets första dopp. Det var inte varmt i vattnet, men det svalkade och efteråt var det skönt att soltorka på en handduk på bryggan.

nu är jag nästan bara hemma och vänder, för imorgon ska vi dit igen, för då ska vi fira mors dag där.

Jag hoppas att ni har njutit och njuter lika mycket av det här fantastiska vädret som jag har gjort och gör!


Vet att du skiter i hur jag mår, tror jag behöver dig ändå...

Den här spelas flitigt här hemma nuförtiden kan jag lova och de har gjort det igen.
Den kan nog bli en riktig sommarhit, eller vad tror ni?


Landslagsläger med blandat resultat

Det händer mycket nu i maj. Först var det SM i goalball 2017, sedan andra omgången av Sverigeserien 2017 och så hade vi landslagsläger nu i helgen som var. Det var alltså tredje helgen i rad som det var tävling/läger.

lägret hölls som vanligt numera i Malmö och sådan tur var så var det inte lika varmt under helgen som det var dagarna innan, då det plötsligt slog om till värsta högsommarvärmen. Vi hade 26 grader i torsdags och 27 i fredags. Behöver jag ens säga att det blev en hel del tid ute på balkongen då? I torsdags planerade jag t.o.m. hela min dag, jag kokade två extra ägg på morgonen som jag skulle ha i min kycklingsallad senare på dagen, fixade en islatte och ställde in i kylen, åkte och tränade, kom hem, fixade kycklingsalladen med kyckling, pasta, ägg, melon, salladsmix, tomater, paprika och fetaost, åt den ute på balkongen, drack min islatte där ute, solade en stund, åkte och tränade igen och avslutade dagen med att se hockeyn, då kvartsfinal mot Schweiz, där Tre kronor vann med 3-1. Sedan slog man Finland i semin med 4-1 och så gick man hela vägen igår när Kanada besegrades för första gången någonsin i en VM-final, efter att Bäckis och kung Henrik blivit matchhjältar. Tyvärr lyckades jag med att somna inför förlängningen, så jag missade det. Vilken tabbe... ;)

Hursomhelst, lägret i helgen var både upp och ner skulle man kunna säga.

Lördagen var ganska svajig, med både bra och mindre bra prestationer från min sida.

Vi inledde med en miniturnering med tre lag. Där fic jag inte riktigt till det och blev mer träffad än träffade bollen, jag reagerade snarare än agerade.

Innan lunch spelade vi en fullängdsmatch och där är jag betydligt mer nöjd med min insats. Spelade mest center där och tycker det kändes relativt stabilt och bra, även om jag kanske blev räddad av mina backar ibland, men det är ju samtidigt det som är grejen med det här försvarssystemet som vi använder oss av, att backarna ska täcka upp mer för centern så att tvåor och fyror inte blir lika sårbara. Vi försöker med samma system här hemma, men det sitter definitivt inte lika bra där.

Efter lunch blev det en ny miniturnering och det var nog dagens sämsta. Fick inte alls till det och släppte in flera billiga mål på skott som jag absolut inte ska släppa in. Huvuduppgiften var, precis som i förmiddagens miniturnering, att vara bättre än spelaren mittemot och reflektera över vem man har lättast resp. svårast för att ha mittemot och varför det är så. Här kunde jag inte alls fokusera på den biten, utan kände mig alldeles för trött och jag själv blev istället min största fiende, d.v.s. att jag fick kämpa mer med att täcka min zon och ta de bollar jag skulle ta istället för att spela tillsammans med mina lagkamrater och fokusera på uppgiften. det var inte bara jag som kände så ska tilläggas, men bra var det definitivt inte.

Går vi över till söndagen så var det ett helt annat spel från min sida och jag fick mycket beröm när vi hade kortare individuella samtal senare under dagen. Förbundskaptenerna gick t.o.m. så långt som att säga att de nog aldrig har sett mig spela så bra som jag gjorde här.

Vi inledde dagen med ytterligare en miniturnering, vilken vi vann. Det var jag, Nisse och Åkerberg. noterbart är att det var exakt samma lag som i miniturneringen efter lunch på lördagen, där vi istället kom sist och inte alls spelade som ett lag. Det gjorde vi verkligen nu.

Jag försökte mentalt att hitta den där känslan som jag har haft på några träningar här hemma, när jag och Julian har kört defensiv nötning. Det lyckades jag med, samtidigt som jag använde den energi jag fick i början av första matchen i miniturneringen till att boosta mig själv med självförtroende och det syntes verkligen. Vi vann de båda matcherna med 5-1 och 4-2. Jag var visserligen inblandad i alla tre mål, men till skillnad från lördagen kunde hela laget släppa det och gå vidare. Åke drog ett tungt lass där och var hela tiden inne och påpekade att vi fortfarande ledde när vi hade släppt in en boll och att vi inte behövde bomba framåt för att leda med två-tre mål igen, det räcker att leda med en boll, då är det fortfarande motståndarna som måste jaga. vi jobbade dessutom väldigt bra tillsammans, alla tre var närvarande och fokuserade här och nu. Jag och Åke bytte mycket backar, dels för att förvirra motståndarna och förstöra deras taktik, dels för att ha mig mittemot Dzenan eller albin och Åke mittemot Fatmir och Jimmy, just därför att jag har lättare att konttrollera Albin och Dzenan jämfört med Fatmir och Jimmy. De båda sistnämnda är absolut världsklass och där är inte jag riktigt. Jimmy och Fatmir är dessutom offensiva hot, medan både Albin och Dzenan är mer defensivt inriktade, precis som jag är. Jag kommer aldrig bli någon skytt på den nivån. Min uppgift ska vara att stänga min zon och det gjorde jag här. Ett exempel var när Fatmir sköt en perfekt femma ute på min stolpe när jag var back. Under lördagen släppte jag in precis en sådan boll. Här blockade jag ut den, baam rakt ut.

Vi avslutade helgen med ännu en fullängdsmatch, där jag fick göra ett inhopp och stängde även där min zon helt och hållet. Det är precis så jag måste spela för att kunna bli uttagen på fem-sex spelare i truppen. Tyvärr är min nivå fortfarande alldeles för ojämn. Jag kan göra gryma inhopp, som här i sista matchen, men jag kan blanda det med dåliga insatser där jag släpper rena skitmål, som under lördagen. Det gör att det blir en liten gambling från Florims håll, han vet inte om jag kommer göra en sådan där toppinsats eller en flopp om han skulle byta in mig i skarpt läge. Därför blev jag inte uttagen till men intercup, som spelas i Malmö nu i helgen, eller Traikai, där det är träningsturnering helgen efter.

uttagningen till Intercup baserades mycket på vad Florim observerade under SM och där höll jag inte riktigt på den nivån. Hade jag spelat som jag gjorde iigår där under SM, då hade uttagningen blivit betydlit svårare än vad den blev nu.

Traikaiuttagingen byggde på det här lägret och kanske hade jag haft en chans dit, en ganska god chans, men jag ska på anställningsintervju en av de dagarna, så jag hade ändå inte kunat vara med där, tyvärr.

I stort är jag dock riktigt nöjd med helgen och jag tar verkligen med mig känslan från igår och fortsätter att jobba vidare på den, för kan jag få upp min lägstanivå och spela så som jag gjorde igår, då kommer jag snart att bli uttagen, det är jag säker på!

Andra omgången av Sverigeserien 2017

I helgen var det tävling igen, för andra helgen i rad. Förra helgen var det ju SM, som ni kan läsa om i inlägget under, och nu i helgen var det andra omgången av Sverigeserien 2017.

Tävlingen spelades på hemmaplan här i Linköping och vi toppade tabellen på samma poäng, femton, som FSBU göteborg efter den första omgången.

här blev det fyra vinster och två förluster, samtidigt som FSBU Göteborg inte hade någon lyckad helg och bara vann en match, mot oss, vilket gör att vi nu leder serien med nio poäng efter tolv spelade matcher, alltså halvvägs in i serien.

Det var en helg med lite av två ansikten.

Först var vi fyra spelare under lördagens tre matcher. Där blev det en klar seger mot IFAS, 10-3, en tiht vinst mot FIFH Malmö, 6-5, och en klar seger till med 8-1 över FSBU Göteborg.

På de tre matcherna tog vi alltså 9 poäng, gjorde 24 mål och släppte in 9.

Under söndagen kunde inte Christer, som spelade SM med oss förra helgen också, vara med, så vi var bara tre spelare under dagens tre matcher. Det blev väldigt tydligt. Vi vann först en tight match mot IFAS med 4-3, efter att jag gjort 4-3 någonstans i mitten av andra halvlek, men sedan blev det förlust mot FSBU Göteborg med 5-3 och en klar förlust mot FIFH Malmö med 7-1.

På de avslutande tre matcherna tog vi alltså 3 poäng, gjorde 8 mål och släppte in 15.

Kontrasten mot lördagens tre matcher är enorm. Vi orkar helt enkelt inte på tre spelare, utan avbytare, det blev jättetydligt. Jag spelade varrenda minut under helgen, 144 minuter efektiv tid, och även jag kände av tröttheten lite där mot slutet av sista matchen, men utifrån var det tydligt att det var andra i laget som blev mest trötta, spelare som inte är vana att spela så mycket och hela tiden.

Själv är jag inte heller särskilt nöjd med min insats under helgen. Förra helgens SM var en betydligt bättre insats för min del, även om vi där förlorade alla matcher. Anledningen tror jag ligger mycke i att jag blir för bekväm på den här nivån, när det går såpass mycke långsammare än på SM förra helgen. det är jättedumt, men jag hade stora problem med den tekniska biten nu under helgen, särskilt med överkroppen, där jag slarvade något kopiöst och gick på armbågen mer eller mindre hela tiden. Jag hade för det mesta stenkoll på bollarna ändå och tog de flesta, men flera av de bollar jag faktiskt släppte in berodde på att jag slarvade i tekniken. Hade jag slängt mig som jag ska, då hade jag tagit flera av dem.

Varför jag slarvar så i tekniken tror jag som sagt är för att jag undermedvetet blir för loj, för bekväm i mitt spel. Jag uplever inte att jag måste vara på tå lika mycket som på SM-nivå, eftersom det inte går lika fort. Det är förvisso sant, men du måste vara på tå ändå, för annars släpper du uppenbart in bollar oavsett tempo, så skalar man ner det ytterligare så ligger det nog mest i anspäningsnivån. Den blir lite för låg här och då slarvas det i tekniken. Det är som sagt jättedumt och något jag måste jobba aktivt med, även om jag i första hand ska satsa på det högre tempot, eftersom det är den nivån jag vill spela på. Så det är lite delat, men självklart ska jag kunna spela på båda nivåerna, oavsett tempo.

Så nja, lagmässigt var det en okej helg, tolv nya poäng in på kontot och totalt en målskillnad på 32-24, vilket ger i snitt 5,3 mål framåt/match och 4 mål bakåt/match. Helt okej, men vi kan bättre. Huvudsaken är dock att vi toppar tabellen, så nu gäller det bara att studsa tillbaka när tredje omgången spelas i september, då i Göteborg.

SM i goalball 2017

I helgen som var avgjordes SM i goalball 2017.

Platsen var den här gången Stockholm och Gubbängshallen.

Vi spelade tre gruppspelsmatcher under lördagen och slutspel under söndagen.

Det var första gången sedan 2015 som Linköping deltog i SM. Då var vi tre spelare, Tobbe skadade sig i första matchen och resten av helgen fick vi spela utom tävlan med mig, Albin och Jennifer. Det var sådär får jag säga. Förra året fick vi inte ihop något lag, så då spelade jag istället med FSBU Göteborg, men i år fick vi ihop ett lag med hjälp av inlåningar utifrån. Det är knepigare än vanligt på SM, eftersom det är en licensierad tävling, vilket innebär att spelarna bara får se 10% eller mindre. Det gör urvalet betydligt mindre än för öppna tävlingar, plus att det är en del pappersarbete kring licenserna, det är inte bara att spela för vilken klubb som helst, men vi lyckades ändå få ihop ett lag.

Vi förlorade dock alla gruppspelsmatcher, 0-10 mot FIFH Malmö, 7-11 mot FSBU Göteborg och 5-12 mot IFAS Stockholm.

Det gjorde att vi slutade fyra i gruppspelet och fick möta FIFH Malmö i semifinal. Där blev det återigen förlust med 0-10.

Slutligen ställdes vi mot FSBU Göteborg i bronsmatchen, vilken vi förlorade med 7-2.

Det blev alltså en fjärdeplats i år igen för vår del och trots deltagande på sju SM står vi fortfarande utan SM-medalj.

Resultatmässigt var det kanske alltså ingen höjdare och klart att det är tråkigt att förlora alla matcher, men på den här nivån kan vi inte ha några resultatmål alls. Det av fyra anledningar:

1, Vi har inte spelat mot sådant här bra motstånd på ca. 1,5 år, då vi senast var med på SM 2015. Linköping är i huvudsak ett breddlag och egentligen är det bara jag som spelar på den här höga nivån.
2, vi får inte alls det här tuffa och hårda motståndet på våra hemmaträningar och då blir det svårt att hävda sig på match. Vi försöker att simulera ett högre tempo genom att exempelvis förminska planen och skjuta från betydligt kortare avstånd än vanligt. Det är bättre än inget alls, men blir givetvis inte helt realistiskt.
3, det är egentligen bara jag som har tränat kontinuerligt här hemma den senaste tiden. Deltagandet här hemma är fortsatt lågt och det har blivit mycket defensiv nötning.
4, i det här SM-laget är det bara jag och Albin som tränar tillsammans. Vi har inte spelat med Claudio på den här nivån sedan 2014 och vi har aldrig tidigare spelat med Christer.

Med tanke på ovanstående punkter skulle jag därför snarare säga att ovan nämnda resultat var över förväntan, för under tidigare SM har vi i princip blivit knockade i alla matcher. Nu klarade vi att spela 3/5 matcher till full tid, vi gjorde det stundtals väldigt bra och hade exempelvis både 2-0 mot FSBU Göteborg, vi hämtade upp 4-8 till 7-8 och var nära på att gå ikapp i samma match.

Mot IFAS hade vi 1-0, 3-2 och 4-4 i halvtid, varefter det länge stod 5-5 i andra halvlek innan de kunde dra ifrån mot slutet av matchen. Då ska tilläggas att IFAS är ett lag med i princip bara nuvarande eller gamla landslagsspelare och som vi har blivit knockade av alla tidigare matcher, inte minst i semifinalen 2013, då det tog tre minuter innan matchen var över och de hade vunit med 10-0. Därför är det stort att vi klarar hela matchen och dessutom spelar såpass jämnt med dem under långa stunder av matchen.

Dessutom stod det bara 1-2 i bronsmatchen i halvtid, så egentligen var det bara mot FIFH Malmö som det rann iväg ganska mycket. Där blev vi knockade strax innan paus i gruppspelsmatchen och en bit in i andra halvlek i semifinalen.

För egen del är jag nöjd med helgen. Tycker framförallt att jag hänger med bättre i tempot än vad jag brukar göra. Eftersom vi inte får det här motståndet mot oss på hemmaplan så brukar det tyvärr ta ett tag innan jag kommer in i det högre tempot på t.ex. landslagsläger, men här tyckte jag att jag var med mer redan från början. Det jag har störst problem med är tysta och snabba rörelser på andra sidan, när bollen transporteras tyst från ena sidan till den andra. Där läser jag spelet för sent och hinner inte med i förflytningarna. Utöver det är jag dock som sagt nöjd med mitt eget spel under helgen och skulle jag ge ett betyg på min egen insats så skulle det nog bli fyra bollar av fem möjliga. En spelare kan inte göra ett helt lag och jag känner att jag inte kan göra mycket mer än vad jag gjorde i helgen, samtidigt som det inte går att kräva av de andra spelarna i laget att de ska hålla till 100% på den här nivån, eftersom att de inte tränar på samma sätt och med samma mål som jag har, så jag tycker definitivt att alla spelare förtjänar ett godkänt betyg under den här tävlingen.

Staden som försvann

I ett avsnitt av Creepypodden pratar Jack Werner om Ashley, staden som försvann.

Det handlar helt enkelt om en liten stad med 679 invånare, som upphörde att existera natten mot den 17 augusti 1952. Den natten, närmare bestämt kl. 03:28, rapporterades en kraftig jordbävning med 7,9 på richterskalan. Dess epicentrum beräknades ligga rakt under staden Ashley och när myndigheterna kom dit återstod bara en 900 meter lång och 500 meter bred pyrande och glödande klyfta i marken, där Ashley tidigare hade legat. Staden var alltså borta.

Det stannade dock inte där, för tretton dygn senare och efter tolv dagars sökande efter överlevande, utan resultat, noterades en ny jordbävning, som uppmätte 7,5 på richterskalan. Dess epicentrum beräknades också vara precis där Ashley tidigare hade legat. När myndiheterna återigen kom dit hade klyftan i marken slutit sig och där fanns nu ingenting kvar.

Det är skrämmande bara det att en hel stad upphör att existera p.g.a. en jordbävning, men det blir ännu mer skrämmande när man tittar på händelserna som rapporterades innan den första jordbävningen, när staden försvann i klyftan.

Det började redan åtta dagar innan, alltså den 8 augusti kl. 19:13, då en man rapporterade märkliga fenomen på himlen över Ashley. det beskrevs som en mindre svart öppning i himlen och efter det första samtalet till polisstationen i grannstaden Hays blev de mer eller mindre nedringda från folk i Ashley som såg samma sak. I städer runtomkring märkte man dock ingenting. Hays beslutade då att skicka dit en polis för att undersöka saken morgonen efter.

Sagt och gjort, man skickade dit en polis, men kl. 07:54 fick polisstationen i Hays ett samtal från sin utskickade polis om att han hade kört vilse, trots att han bara följt den raka vägen som ledde till Ashley. På något sätt hade han dock bara kört och kört, utan att komma fram till ashley och istället kommit tillbaka till Hays, utan att han svängt av eller vänt om. Detta var mycket märkligt tyckte man, så två timmar senare skickade man ut sju av stadens nio polisbilar för att undersöka saken. Alla tog den enda vägen till Ashley, men alla kom till samma slutsats. Vägen som var den enda väg som ledde till Ashley hade slutat leda dit och ledde istället tillbaka till Hays igen.

Under tiden hade polisstationen i Hays fortsatt att bli nedringda från invånare i Ashley, vilka rapporterade att den svarta öppningen i himlen hade växt sig större.

Senare på kvällen fick polisstationen i Hays ett samtal från en kvinna i Ashley som rapporterade sina grannar som försvunna. De hade tidigare under dagen försökt lämna staden i sin bil, utan att komma tillbaka. Ingen i Hays hade heller noterat bilen längs den enda väg som ledde från Ashley, alltså samma väg som poliserna tidigare hade försökt ta utan att lyckas.

Mysterierna i Ashley fortsatte, för kl. 07:38 den 10 augusti fick polisen i Hays rapporter från ashley om att staden var försänkt i mörker. Solen hade helt enkelt inte gått upp. En helikopter från Topeka flög då på begäran av polisen i Hays över Ashley för att försöka få fram vad som var fel i staden, men Ashley kunde då inte observeras från luften.

Dagen efter, den 11 augusti kl. 12:43, fick polisen i Hays ett samtal från en mor som menade att hennes dotter hade börjat konversera med sin far. Fadern hade dött i en bilolycka tre år tidigare, men dottern ville nu ut i mörkret för att "göra dem sällskap". Därefter mottog man 329 ytterligare samtal med liknande innebörd, där stadens barn hade börjat prata med avlidna släktingar.

Natten mot den 12 aaugusti försvann sedan alla 217 barn i Ashley. Hays ringdes ner med inte mindre än 421 samtal om detta, men i brist på bättre råd sa man bara åt de som ringde att stanna inne och inte gå ut för att leta efter de försvunna barnen.

På eftermiddagen den 13 augusti fick hays ett nytt telefonsamtal från Ashley. Nu rapporterades en avlägsen men tilltagande eld i syd. Den rapporterades som ett ”ljusstarkt rött och orange sken som tycktes fortsätta långt upp i himmeln". Kom då ihåg att mörkret hade lagt sig över Ashley, eftersom att solen inte gick upp, att alla stadens barn hade börjat prata med avlidna släktingar och därefter försvunnit. Förstå då att paniken nog började bli ganska stor i den lilla staden, samtidigt som ingenting kunde observeras utifrån, nej, staden syntes inte ens utifrån och vägen dit leedde inte längre dit.

Resten av dagen den 13 augusti fortsattes det att rapporteras om elden i syd, vilken tycktes spridas norrut och dessutom komma direkt ur den svarta himlen.

Kl. 00:09 natten mot den 14 augusti kom det sista samtalet om elden från Ashley. Då rapporterades det att elden hade växt sig så stor att hela samhället tycktes bada i dagsljus från den.

Samtalet avbröts abrubt och nästa samtal till Hays kom inte förrän över ett dygn senare. Då rapporterade en april Foster att hennes son, som dog året innan, och alla de andra som hade dött eller försvunit, hade kommit tillbaka natten innan. De kom tillbaka och de letade efter alla levande som fanns kvar i Ashley. Vissa öppnade sina dörrar för dem, menade Foster, och sedan hördes bara skrik innan husen började brinna och föll samman. Foster själv gömde sig i sitt hem, men mitt under telefonsamtalet till Hays hördes krossat glas, dämpade fotsteg och en röst som frågade efter mamma och var hon gömde sig. Sedan ett skratt och "mamma, jag hittade dig".

Samma natt uppmättes den första jordbävningen och morgonen efter återstod bara en 900 meter lång och 500 meter bred pyrande och glödande klyfta i marken, där Ashley tidigare hade legat.

Min sammanfattning är inspirerad av Jack Werners återgivande av storyn på creepypasta.se och hela fenomenet finns återgivet på Youtube, om ni hellre vill lyssna på det. Här nedan har ni det.


Kom alla bröder och systrar på läktare och krog!

Härlig låt som lanserades i sambannd med kvalet mellan Leksand och Mora tidigare i vår.
Synd bara att det gick som det gjorde, men låten är grym med ett härligt drag. Den bjuder verkligen in till att sjunga med, så kom igen nu och sjung med i refrängen!

Ursäkta om det stör, att jag är leksing tills jag dör,
kom alla bröder och systrar, på läktare och krog,
vi är de som aldrig tvekat, vi är de som aldrig dog,
här kommer, Siljans stolthet,
hjältar av idag, akta er för världens bästa lag,
akta er för oss, nu blir det drag!


Vi stänger säsongen med det här...

Som ett avslut på den här säsongen, som ju inte slutade något vidare bra, ger jag er här mina tankar, reflekioner och känslor efter att kvalet mot Mora avslutats.


Boom! Där satt den!

Det var länge sedan jag skrev om min träning nu. Lite inlägg från olika tävlingar har ni fått, men just om själva skitjobbet på hemmaplan, dag efter dag, vecka efter vecka, det var länge sedan jag skrev om, but here we go!

I förra veckan inledde jag en ny maxstyrkefas och den gav resultat direkt. Hypertrofifasen som jag har haft innan har kanske varit lite i längsta laget, men nu var det iaf dags för maxstyrka och det gav som sagt resultat direkt.

Jag persade både i benpress och bänkpress.
Första gången över 200kg i benpress och första gången över 80kg i bänkpress.
208 resp. 82kg.

Ben är min svaga sida, men att komma över 200kg känns bra. Jag får dock erkänna att det var lite fusk där, för Julian hjälpte till att trycka ut plattan första gången, men när jag väl var igång med själva setet var det inga problem. Motsvarande på bänkpressen hade varit om jag hade fått hjälp upp med stången första gången, men det behövdes inte där. Den klarade jag helt på egen hand och det kändes också riktigt bra. Ett av de roligaste styrkepassen på länge får jag säga!

Också konditionsträningen går bra just nu tycker jag, även om jag fortfarande inte har börjat springa igen. all konditionsträning görs alltså fortfarande på cykel och så sent som idag körde jag ett galet tufft intervallpass på 15x40s, d.v.s. att du trampar järnet i 40 sekunder och sedan aktiv vila i 20 sekunder och så upprepar man det 15 gånger.

Jag och Julian pratade så sent som i torsdags om att det är svårt att bli trött på samma sätt på cykel som när man springer, ni vet, sådär så det bränner i halsen och syret knappt ändå räcker till, trots att lungorna jobbar för högtryck. Den känslan är svår att nå på cykel, för där blir du oftast trött på ett annat sätt, men idag blev det precis sådär brännande i halsen, för jävlar vad trött jag blev!

Goalballmässigt har det blivit väldigt mycket nötning på senaste. Vi har efter mycket slit och sökande med både ljus och lykta lyckats snappa upp en kille, Fredrik, som har börjat träna med oss, men de senaste veckorna har det mest varit han, jag och Julian som har kört och då har det blivit mycket defensiv nötning. Förvisso väldigt bra och nyttigt, men det kan ju vara kul med lite variation ibland, kanske lite matchspel etc. i synnerhet när man kommer in som ny i laget. Då är kanske inte det roligaste att nöta i pass efter pass. Det är inte det mest optimala för att behålla nya spelare om vi säger så.

Jag tycker dock ändå att nötningen har gått relativt bra, både för egen del och för Fredrik. Han utvecklas under varje pass och det är kul att se!

I torsdags testade vi mina mentala gränser litegrann. Det hade gått sådär tidigare under passet, jag hade släppt några bollar som jag kanske borde ha tagit, men här simulerade vi ett byte, jag byttes in med ca. två minuter kvar av matchen, vi ledde med 2-1 och jag skulle bara stänga igen där mot slutet. Fredrik och Julian matade skott på mig och plötsligt tog jag alla. Det var säkert 25-30 skott på rad.

man taggar till lite extra sådär när det finns något konkret att jobba för. Det är samma sak på landslagslägren när vi spelar match och det vinnande laget blir bjudna på glass. Då är det en djävulsk kamp där ute kan jag lova, ingen vill ge sig och alla ger allt. Nu var det ingen glass i potten, men det är lite samma grej och jag tror det är bra och nyttigt att träna så ibland, för du får upp fightingspiriten på ett annat sätt då, ett sätt som annars kanske kan vara svårt att locka fram en sen torsdagskväll mitt i april, en torsdagskväll som dessutom var skärtorsdag.

Apropå skärtorsdag så innebar det påskfirande för Linda, som därmed prioriterade bort en träning för det. Jag tycker inte det är okej. Hon är tränare för elitspelare som satsar mot paralympics. Då är det inte en godtagbar ursäkt att utebli från en träning för att man ska på påskfirande. då får man fira påsk senare under helgen, svårare än så är det inte, för som elitspelare och tränare för en sådan så får man offra en del. Man hinner inte vara med på allas födelsedagsfiranden, meetings och annat.

Linda har sagt svart på vitt att hon kan vara med på två träningstillfällen i veckan, men fler än så blir svårt. Två har hon dock lovat.

Nu har det kommit en hel del jobbrelaterat emellan som har gjort att hon inte har kunnat vara med då och då, plus att hon har varit en hel del sjuk. det är sådant som är svårt att göra något åt, men något där vi egentligen kanske borde ha en mer utarbetad plan B för...

Däremot att fira påsk... nej, det är inte okej. Tänk bara om typ Dan Tagnes i LHC eller någon annan tränare för ett hockeylag, fotbollslag, handbollslag eller vad som helst skulle säga att han uteblev från en träning för att han skulle fira påsk. Det händer ju liksom inte. Det sänder signaler och det är en ren prioriteringsfråga. Väljer man att prioritera påskfirande framför en träning, i synnerhet när hon vet hur mycket hennes ögon gör för kvaliteten och effektiviteten på träningarna, då ska man kanske inte vara tränare för elitspelare...

Nåväl, jag ska inte gnälla mer. I stort tycker jag att träningen har gått bra på senaste och nu närmar sig maj, där det både kommer bli SM, Sverigeserien här i linköping, landslagsläger och ev. landslagstävling i Malmö, Men intercup.

Hoppas ni alla har det bra och att ni har haft en fin påsk, trots kylan!

If this would be the last dance, we'll ever dance together you and I

Linda spelade den här för mig för några veckor sedan och nu spelas den flitigt här hemma kan jag lova! Klart en av de bästa just nu, riktigt bra!


Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0