En händelserik mars med en skidresa som höjdpunkt

Nu är jag äntligen tillbaka igen, efter nästan en månads uppehåll.

Förklaringen är kort och gott att det har varit väldigt mycket att göra i mars och då har bloggen helt enkelt fått stå tillbaka för annat som har hänt i mitt liv.

Om vi tar det i korta drag så har alla våra lokalföreningar haft sina årsmöten, vilka jag har varit med på, jag har varit en vecka i Idre och åkt skidor, vi har haft webbseminarie om hur vi kan använda FN-konventionen i vårt påverkansarbete, jag har varit på kurs i Stockholm, föreläst på min gamla gymnasieskola, vi har haft landslagsläger, det har varit påsk, jag har varit på supporterresa till Leksand och den roligaste tiden på året rent hockeymässigt har varit och pågår fortfarande. Därför har hockeybloggen prioriterats framför den här bloggen när det väl har funnits tid för att blogga, men nu är det i stort bara kvalserien upp till Allsvenskan och SM-slutspelet som är kvar, så framöver blir det nog mer tid för den här bloggen skulle jag tro.

Nåväl, det huvudsakliga temat för det här inlägget är skidresan till Idre.

SRF östergötland har anordnat skidresor till Idre sedan 1989 och det här var sjunde gången jag var med själv. Förra året blev det inget för att vi hade landslagsläger en av helgerna, ett läger som jag sedan ändå inte fick vara med på, så med facit i hand så hade jag alltså kunnat åkt med till Idre även då.

I år åkte jag dock med, men tyvärr blev det lite strul med ledsagningen, eftersom att majoriteten av de ledsagare som vi normalt sätt brukar ha med inte kunde följa med av personliga skäl. Det är en och samma familj i tre generationer, en väldigt tight familj som har funnits med enda sedan starten och som mer eller mindre är synonym med våra skidläger.

Det slutade iaf med att vi fick låna/hyra personal där uppe och att jag fick åka med totalt fyra olika ledsagare under veckan.

Det är givetvis inte optimalt, i synnerhet som att två av dem, Lisa och Petter, aldrig hade ledsagat tidigare, så de fick gå en snabbkurs med Gustav och Ida i hur man ledsagar någon som inte ser i backarna och därefter tycker jag faktiskt ändå att det gick väldigt bra.

Nackdelen är att jag fick börja om från början varje gång, eftersom det tar ett tag att "åka in sig" med en ny ledsagare. Då får man börja lite lätt i blå backar och sedan trappa upp det. Blå backar är inte det jag helst åker, men viktigast av allt är att man känner sig tryggg med den man åker med, så då måste man börja så.

Första dagen åkte jag med Molly. Hon jobbar där uppe och var den enda som hade utbildning i att ledsaga, men eftersom att jag aldrig hade åkt med henne innan så fick även vi börja lite lätt i blåa backar, men redan samma eftermiddag var vi uppe och körde ganska snälla svarta backar, så det gick med andra ord ganska snabbt att komma in i det.

Dagen efter åkte jag med Lisa. Hon hade praktik där uppe och gick sista året på gymnasiet. Stackarn fick inte de bästa förutsättningarna direkt, för inte nog med att hon aldrig hade ledsagat tidigare, backarna var urdåliga just den här dagen. Det hade snöat massor under natten och fortsatte under förmiddagen också. Det gjorde att det blev så jäkla uppkört att det knappt ens gick att köra fram till lunch. Det kändes mer som offpist och skidorna flög hit och dit. Som seende kan man ändå någorlunda parera vallarna som kommer, men när man inte ser kommer de helt utan förvarning, det kräver extremt mycket för att ens kunna åka då och både kropp och knopp blir väldigt trötta, så vid lunch gav vi upp.

Tanken från början var att jag sedan skulle åka med Lisa resten av veckan, men samma kväll hade hon ringt chefen och kastat in handduken. Hon tyckte det kändes lite obehagligt att ledsaga och det kan jag på sätt och vis förstå, så dagen efter fick jag istället åka med Petter. Han är chef för hela skidlärarkåren där uppe och erkände, efter att han hade åkt lite med mig, att han på förhand inte hade trott att vi åkte så bra som vi gör och att det var därför han hade skickat Lisa dagen innan.

det gick hursomhelst väldigt bra att åka med honom också, trots att han aldrig hade ledsagat på det här sättet innan. Skidor kunde han dock, för han hade jobbat uppe i Idre sedan 1993 och heltid där uppe sedan 2000, så nog kunde han åka alltid, något jag skulle få nytta av senare under veckan.

För på onsdagen åkte jag sedan inga skidor, för då var jag tvungen att jobba, eftersom att vi hade det där seminariet med FN-konventionen då, men på torsdagen var det dags igen och då åkte jag på nytt med Petter. Han sa uttryckligen, när chefen ringde ner dit för att höra vem som skulle komma upp och ledsaga den här dagen, att han ville åka med mig, för han hade lite tips att ge mig i min åkning och tips fick jag verkligen. Vi jobbade på tekniska detaljer, som att knipa med stortån, trycka ner axeln och få lite bättre flyt i åkningen. Flyt fick vi verkligen också, det gick väldigt rytmiskt och fint ner för de svarta pisterna och det var en väldig skillnad mot eftermiddagen samma dag, då jag åkte med Nisse-bräda, en av våra egna ledsagare, som genom åren mest har åkt med de lite mindre barnen.

När man ledsagar någon på skidor sådär är röst och tonläget mer eller mindre helt avgörande. Både Petter och Molly var väldigt lugna båda två, oavsett fart och det gör att även jag blir lugn i min åkning. Nisse är också lugn när det inte går så snabbt, men när det drar iväg lite, då går han upp några oktaver och det låter ungefär som att det är något väldigt nära och att jag måste gira tvärt för att inte krocka och då tror jag ju att det är så, trots att backen kanske egentligen är helt tom. Jag pratade med honom om det och han var med på noterna, men erkände att han ju inte är så van vid att åka med någon som åker så bra, så det blir lite annorlunda även för honom.

På fredagen, sista dagen i backarna, åkte jag återigen med Molly. Det var perfekta backar, typ -15 grader ute och strålande sol. Således ganska hårda och snabba backar, men perfekt underlag. Så det blev en hel del brantare svarta backar där och allt bara flöt på. En helt enkelt perfekt dag och efteråt sa vi att nästa år, då tar vi Chocken också. Det är den enda backen i systemet jag inte har åkt, men tids nog ska även den bockas av...

Sist men inte minst så måste jag ju även erkänna att jag blir väldigt sugen på att satsa alpint sådär. Folk har sagt till mig länge att jag borde satsa på det, men hittills har jag valt goalballen, men vem vet, jag kanske byter bana så småningom. Det gäller bara att hitta någon/några som är villiga att ledsaga på den nivån och sedan blir det extremt mycket tid i bil/på resande fot, eftersom att det inte finns några jättebra alpina möjligheter här i närheten. Kanske skulle jag bli tvungen att flytta, men det får jag tänka på senare. Nu först ska det satsas goalball fram till VM om ett par månader.

Apropå VM och träning så har jag återigen fått nya ledsagare. Nalin har också slutat, eftersom att hon ska plugga till typ tågvärd eller något liknande, men sådan tur är så tog det bara två veckor den här gången innan jag fick en ny. Eller en ny är det inte, det är tre nya, Jenny, Jonna och Maya.

Jag trodde inte jag kunde ha fler än en anställd ledsagare, för det är det svaret jag tidigare har fått när jag har efterfrågat det, då när Julian hade sin hjärnhinneinflamation och var borta i nästan tre veckor. Då kände jag att det blev väldigt sårbart och att jag gärna hade haft en backup, eller vad man ska säga, om något skulle hända. Svaret jag fick då var att eftersom att jag hade ett SoL-beslut så kunde man inte det. Då är det en ledsagare som gäller, alternativt hemtjänst, och då kan det ju bli olika varje gång, så det ville jag absolut inte ha. Nu visar det sig dock att det visst går att ha fler än en ledsagare anställd, så nu har jag tre och förhoppningsvis blir det bra. Det blir åtminstone inte lika sårbart. Om en inte kan eller skulle droppa av så finns ju ändå två till. Nackdelen är väl att det tar längre tid att lära känna varandra, eftersom att det inte är samma person med på alla pass, men då kan det vara bra att göra som jag och Maya gjorde idag, gick en lång promenad innan jag skulle handla, pratade och bara lärde känna varandra bättre.

Så, nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag måste avslutningsvis bara nämna föreläsningen jag höll på min gamla gymnasieskola. Det är typ det roligaste med mitt jobb, att komma ut och informera/föreläsa sådär, sprida så mycket kunskap det bara går. Roligast av allt är att det uppskattas och de ville gärna att jag skulle komma tillbaka även i framtiden och sådant är alltid kul. Dessutom var det kul att träffa några gamla lärare som jag inte har sett sedan studenten för snart åtta år sedan. Åtta år! Fattar ni! Jag börjar fasen bli gammal...

Nåväl, ha det bäst tills nästa gång vi hörs och förhoppningsvis dröjer det inte en månad tills dess!


Lista - Såhär är jag

Äntligen är jag frisk från min förkylning igen och på lördag åker vi till Idre för en veckas skidåkning.

Innan dess har Motalas lokalförening sitt årsmöte idag, det tredje årsmötet den här veckan, och så ska vi träffa en kvinna från Vänsterpartiet imorgon för att prata kring handikappersättningen och regeringens förslag till att ersätta denna med en merkostnadsersättning. Hon var sjuk när vi hade vår egentliga träff kring ämnet, men ville gärna träffa oss ändå och självklart försöker vi ordna det då, för ju mer intresse politiker själva visar, desto bättre.

Det händer väldigt mycket just nu känner jag och återigen har bloggen blivit lite lidande. Nu fick jag ett oväntat hål idag, eftersom att min och Nalins träning blev insställd, så då passar jag på att slänga upp ett inlägg och vad passar då bättre än en hederlig klassisk lista!

Den här saxade jag från Nicole för snart ett år sedan, men den kan ändå vara kul att läsa, för listor är alltid uppskattat. Det tycker iaf jag och jag hoppas att ni håller med mig!

Har du något smeknamn?

I landslaget är jag "Jonny" för typ alla.
Det var Fatmir som myntade det, när vi satt och väntade på tåget hem från ett landslagsläger i Stockholm för flera år sedan, då började han sjunga på Kal P. dals gamla låt "Jonny vad gör du?". Efter det spred det sig och nu är jag "Jonny" för nästan alla i landslaget, framförallt för göteborgarna och Malmöfolket, flera andra goalballrelaterade människor och även ett fåtal utanför goalballen.

Annars har jag inga särskilda smeknamn, men när jag var mindre kallades jag allt från "Knot-Johan" till "Tofflan" och "Blinn-Anders", plus att jag och en kompis kallade varandra allt möjligt konstigt när vi var jättesmå, typ lågstadiet.

Har du något konstigt du alltid måste göra?

Allt är väl relativt, så det beror på vad som definieras som "konstigt", men jag räknar ofta saker och ting, exempelvis kör jag mixerhandtaget 120 gånger upp och ner när jag gör smoothie, håller knappen intryckt på lökdelaren i 20 sekunder innan jag kollar så allt har delats och vill gärna röra lika många varv medsols som motsols när jag rör eller vispar något. Dessutom räknar jag alltid antalet varv jag snurrar armar, handleder, fotleder och annat när det handlar om att värma upp inför match eller träning, men det är kanske inte lika "konstigt", för så gör ju många idrottare, som en psykologisk grej för att man tror att det ska ge tur eller gå bättre då.

Några lyxvanor?

Beror också på vad som definieras som "lyxvanor", men jag är i högsta grad en livsnjutare, så att dricka kaffe ute på balkongen en solig dag, det är definitivt lyx i vardagslyxtermer för min del, eller att unna sig en kaka till det där kaffet, smörja in fötter och händer med fot/handkräm, eller att ta ett extra långt bad med tända doftljus och det obligatoriska kaffet, alltid kaffe, en kall vinterdag, ja, listan kan göras lång när det gäller vardagslyx...

När ingen ser, vad gör du då?

haha, då sjunger eller låter jag väldigt mycket. Ofta när jag är ensam hemma sjunger jag med i låtarna jag lyssnar på,eller så kan jag göra improviserade sketcher/pjäser utifrån vad som helst i princip. Häromdagen snubblade jag exempelvis in på Titanic när jag höll på att diska. det var i havet, efter att fartyget har sjunkit och rose är på den där dörren och räddningsbåten kommer tillbaka och söker efter överlevande. Rose märker då att Jack är död. Det var han här med, men sedan blev Rose galen och det slutade med att hon dränkte sig själv, att Jack blev något slags mutant där nere i djupet och skulle ta med Rose till djävulen, men så framkom det att Rose var svensk. Jack hatade svenskar och vägrade då att ta med Rose ner till djävulen. Allt det var helt improviserat. Sådant kan jag roa mig med medan jag exempelvis diskar eller lagar mat.

Vad stör du dig på hos andra?

Folk som bara tänker på sig själva och som vägrar att se möjligheterna istället för hindren, som är trångsynta och liksom bara vill se den bild av en företeelse/problem som de själva har, men självklart också folk som ser ner på andra, sänker deras prestationer och tycker att de själva skulle kunnat göra det minst lika bra eller som menar att det de själva har gjort/gör, det slår allt.
Jag kan också irritera mig på folk som säger att de ska höra av sig eller lovar något, men sedan inte hör av sig eller där det "kommer något i vägen" så att det där utlovade inte blir av. Visst, självklart kan det hända någon gång, vi är inte mer än människor, men när det alltid "kommer något i vägen", då handlar det i min värld om en prioriteringsfråga. Så ja, det finns nog en del jag irriterar mig på hos andra :P haha

Vad är din sämsta sida?

Hm, den är svår, men jag skulle nog säga att det är att jag ibland har väldigt svårt att tänka utanför ramarna, att jag ofta tänker och gör saker enlit mina mönster och rutiner. Ett exempel var för ett tag sedan, när jag skulle göra något jättesimpelt, men lyckades inte. Då blev jag som handfallen, men när jag konsulterade Jennifer fixade hon det på två sekunder. det var superlätt, men jag såg inte hur jag skulle göra, så det är nog en av mina svagaste sidor iaf.

Vilken sida av sängen sover du på?

Nuförtiden har jag ju bara en 120-säng för mig själv, så jag sover nog lite här och var över hela sängen, men nattduksbordet står till vänster, så oftast börjar jag iaf med att ligga på den sidan.

Vad gillar du för filmer?

Jag tittar väldigt sällan på filmer, men måste jag välja så är det svenska filmer som gäller. Det är lättare att hänga med i dem och det får gärna vara deckare/thrillers/komedier, men som sagt, det blir väldigt lite film här.

Gråter du ofta?

Nej det skulle jag nog inte säga att jag gör, men jag tycker det är jätteviktigt att våga visa känslor och inte vara något stoneface som knyter näven och klarar av allting utan att visa några känslor alls. Nej, det är viktigt att visa hur man mår,, att våga gråta, våga visa sig svag, för det är oftast då vi stärks som allra mest. Kort sagt är den som gråter och visar känslor starkare än den som biter ihop och aldrig visar någonting i min värld.
Jag vet att det kan vara svårt för många att faktiskt våga visa hur man känner, det kan bero på uppväxt, uppfostran, tidigare erfarenheter, samhällets förväntningar etc. men det är isf viktigt att jobba med tycker jag, för det är en viktig del. Sedan har vissa närmre till känsloyttringar än vad andra har och som sagt, jag gråter inte särskilt ofta, men skulle jag känna att jag behöver det skulle jag inte bita ihop och hålla det inne, så kan vi sammanfatta det.

Vilken maträtt är din favorit?

Förr hade jag sagt pizza alla dagar i veckan, men numera är jag en sucker för någon form av kött, typ fläskfilé eller liknande, pressad/klyftpotatis och ädelostsås, åh, det är såå gott!

Finns det något du säger åt andra att göra, men inte gör själv?

Det finns det garanterat. Kommer inte på något konkret just nu, men jag tror det är väldigt få som lever exakt så som de lär.

Vad sjunger du när du står i duschen?

Haha, allt möjligt! Det beror lite på vilken låt jag har på hjärnan för tillfället, men olika typer av Leksandlåtar eller supporterramsor brukar ofta funka bra. Ibland har jag med min trådlösa högtalare in i badrummet och då sjunger jag med i det som spelas från min playlist.

Vad önskar du mest just nu?

Att snön smälter bort snart, att våren börjar visa sig, att det blir en varm och härlig sommar, att jag hade fler vänner att göra spontana saker med här i närheten och att Leksand går hela vägen upp i SHL nu när det drar ihop sig och allt ska avgöras. Först ska man slå Timrå i den Allsvenska finalen i bäst av fem och därefter väntar direktkval mot Karlskrona, som av allt att dömma blir sist i SHL.


Inget Ukraina och nytt veckoschema

Som jag skrev för några inlägg sedan så vankades det träningsläger i Ukraina med landslaget.

Fem spelare var redan uttagna och klara innan Malmö open för några veckor sedan. De andra tre platserna skulle fördelas efter Malmö open och jag var ju en av fem spelare som slogs om de där tre sista platserna .

Beskedet blev att jag skulle få följa med på lägret, förvisso som reserv, efter att en av spelarna inte fick ledigt från jobbet, men ändå, jag skulle äntligen få lite payback för allt mitt slit under alla år och känslan när jag fick beskedet kan ni nog själva tänka er.

Jag har kämpat på och krigat i fem år sedan jag senast blev uttagen och gjorde min internationella landslagsdebut. Nu äntligen var det dags igen, men så blev det ändå tyvärr inte...

Jag är nämligen sjuk.

Är det inte typiskt?
När jag väl skulle få lite utdelning för allt slit under alla år och äntligen få följa med landslaget internationellt, ja, då blir jag naturligtvis sjuk...

En envis förkylning är det som sätter käppar i hjulen.

Det känns så orättvist. Här har jag som sagt kämpat och krigat på i alla år, sett spelare efter spelare börja spela goalball och gå om mig i utvecklingen, komma in i landslaget, gå förbi mig och ta plats i mästerskap framför mig, men jag har ändå fortsatt kämpa och kriga, trots dåliga förutsättningar och svagt motstånd. Jag har gjort mina pass, lagt upp träningsplaneringar med sykler av olika faser för att toppa formen, jag har skött min sömn och min kost, jag har offrat många fritidsaktiviteter, skidsemestrar, födelsedagsfiranden osv. allt för att en dag få min belöning och lite payback för allt slit.

Där var jag äntligen nu, efter fem år skulle jag till slut få åka med internationellt, även om det nu "bara" var ett träningsläger, men nej, då blir jag sjuk och kan ändå inte åka med. Det känns så orättvist, som att ödet inte vill att jag ska nå framgång...

Jag kommer komma tillbaka, jag kommer fortsätta kämpa och kriga för att en dag få min payback, precis som jag redan har gjort flertalet gånger, för är det något jag har blivit bra på genom åren så är det att låta motgångar bara rinna av och ändå fortsätta kriga vidare, men just nu känns det motigt...

Vi fortsätter dock ändå på träningsspåret, för nu är det också dags att sumera en hypertrofiperiod som har varit väldigt lång.

Jag inledde den i oktober och den har alltså varat under fyra månader.

Fyra månader skulle svart på vitt innebära i stort sätt 32 styrkepass, om vi förutsätter två styrkepass i veckan och att det är fyra veckor på en månad.

Så har det absolut inte varit.

12 styrkepass har det blivit sedan i oktober.

Det är alltså tre pass/månad och knappt ett pass/vecka.

Förvisso har det både varit jul och hela den biten, + att jag både har varit sjuk inte mindre än två gånger och att jag hade väldigt strul med ledsagare där i slutet av hösten och därför inte körde någon styrka alls på drygt en månad innan Nalin kom in i bilden, men volymen har absolut inte varit vad den borde.

Hösten var riktigt dålig ur styrkesynvinkeln och det har dessutom inte varit det lättaste att få ihop livspusslet sedan jag började jobba.

Innan dess var ju träningen min fasta punkt i vardagen, det var då jag kom ut och det var den som var vad jag utgick ifrån när jag planerade mina dagar, det var liksom den jag hängde upp min tillvaro kring. När jag började jobba blev jobbet istället den punkten och träningen kom mer i andra hand och det har varit svårare än vad jag trodde att inkludera både jobb och all träning i livspusslet.

Det är svårt att förklara, men jag känner inte riktigt att energin har funnits där till att träna så mycket som tidigare, även om jag bara jobbar halvtid. Allt tar mer energi när man inte ser, så är det bara, och ibland har jag därför istället valt att vila och ta hand om mig själv istället för att träna.

Mängden är inte alltid det viktigaste, kvaliteten på de pass man genomför är viktigare och därför har jag i stort snarare legat på 4-5 pass i veckan under de senaste månaderna istället för 6-8 pass, som det var tidigare.

Sedan Nalin kom in i bilden har jag börjat komma igång lite mer med styrkan igen, men det har snarare handlat om ett pass/veckan än två pass och jag känner inte att jag har gått framåt särskilt mycket.

Det är inte heller så konstigt. Volymen har varit alldeles för liten för det, ett pass/veckan är mycket bättre än inget, men när man har tränat under ett antal år, kroppen är van att träna och allt det där, då ger inte ett pass/veckan särskilt stor effekt mer än att i princip behålla den styrka jag redan har och det är också ungefär så det känns. Jag har inte gått framåt särskilt mycket, men jag har behållt den nivå jag hade innan.

Ska man se det svart på vitt så har jag väl höjt mig litegrann ändå, för när Nalin och jag började träna och jag inte hade styrketeränat alls på drygt en månad och när styrketräningen dessförinnan hade varit väldigt bristfällig månaderna innan det också, då fick jag sänka vikterna på ganska många övningar. De vikterna har jag mestadels kunnat höja nu igen. Det är bara chinsen som jag fortfarande inte är i närheten av vad jag klarade när jag och Julian tränade regelbundet. Troligtvis kan det bero på att jag har blivit tyngre, men jag har faktiskt inte vägt mig, så jag vet inte riktigt hur många kilon det kan handla om.

Nu kommer jag i vilket fall att gå in i en period av maxstyrka som kommer att vara i ungefär två månader. Därefter går jag in för att toppa mer inför VM, först med explosivitet och slutligen med snabbhet, så nu hoppas jag att kontinuiteten i träningen kan bli ännu bättre än vad den har varit tidigare. Jag ska även testa att lägga om min veckoplanering litegrann, för att lättare få in alla pass.

Tidigare har det sett ut såhär:

Måndag: Intervaller och goalvall
Tisdag: Vila
Onsdag: Styrka och goalball
Torsdag: Intervaller/löpning och goalball
Fredag: styrka
Lördag: Vila
Söndag: Intervaller/löpning

Nalin har dock svårt att komma ifrån på helgerna och om jag ska vara ärlig så har jag ofta varit trött och behövt vila både fredag och söndag efter jobb och träning måndag-torsdag, så nu ska jag testa att lägga om schemat lite så att det ser ut såhär:

Måndag: Intervaller och goalball
Tisdag: Styrka
Onsdag: Intevaller/löpning och goalball
Torsdag: Styrka och goalball
Fredag: Vila
Lördag: Vila
Söndag: Vila

Det är ett pass mindre än tidigare, men det är medvetet, eftersom att jag numera så gott som aldrig ändå kommer upp i åtta pass/vecka. Det har, som jag skrev tidigare, snarare fyra-fem pass/veckan, och därför tänker jag att det snarare är större chans att öka volymen med det här upplägget jämfört med det tidigare, även om det i faktiska tal är färre pass.

Nackdelen är att alla pass hamnar i samma block utan vila emellan, vilket gör att främst torsdagspassen kan bli väldigt jobbiga och motiga, men fördelen är att jag får in alla pass innan och efter jobbet, samtidigt som jag får vara ledig när jag också är ledig från jobbet, alltså fredag-söndag.

Jag vet inte hur det kommer fungera, men jag ska iaf testa och se om jag kan behålla kvaliteten i alla pass, för det är det som är det absolut viktigaste. Sedan får jag givetvis justera veckorna om det är tävling eller läger på helgerna, men det tar vi där och då.

Förresten, har ni inte redan gjort det, klicka på "gilla" i likeboxen för Facebook här nedan, då får ni följa mig och min väg mot världseliten i goalball.

Det finns fog för oro - men vi kan vända skutan

Den här vintern har gått fort och nu, mina damer och herrar, nu drar det redan ihop sig till slutspel, direktkval och allt annat som tillhör den klart roligaste hockeyperioden under hela året.

Leksands 2018 har milt sagt varit ganska svagt. Det går jag igenom i videon nedan, som spelades in när det återstod tio matcher av grundserien och Leksand precis hade förlorat hemma mot Björklöven, trots en överlägsen skottstatistik.

Sedan dess har det blivit 50/50, två vinster och två förluster.

Ett riktigt bottennapp i Ljungby, 1-6, vinst hemma mot Modo, 4-1, torsk i Norrköping mot Hästen, 4-2, och så vinst nu senast mot Pantern, 3-1.

Samtidigt har AIK också tagit sina poäng och är just nu en poäng före Leksand, med sex omgångar kvar att spela. AIK och Leksand möts dessutom på Hovet om exakt en vecka och mycket pekar på att det mesta kommer att avgöras just i den matchen. AIK har väl lite mer marginal, dels eftersom att man ju är före Leksand i tabellen, dels eftersom att man utöver den matchen har tre ytterligare hemmamatcher kvar på de här sex matcherna, medan Leksand bara har två hemmamatcher kvar. Så det är viss fördel AIK, men gör Leksand vad man ska och framförallt slår AIK på Hovet, då kan det fortfarande gå.

Varför är då det så angeläget?
Jo, helt enkelt för att om laget slutar tvåa i grundserien, då får man möta Timrå, som med stor sannolikhet vinner serien, i bäst av fem. Vinnaren där ställs mot drömmotståndet i ett kommande kval upp till SHL, nämligen ett rejält sargat Karlskrona.

Förlorar man den serien i bäst av fem mot Timrå eller missar topp 2 i serien, då måste man ta sig till direktkvalet via slutspelsserien/playoff och kommer då att få möta lag 13 i SHL, vilket jag tror blir Örebro eller Mora. Chansen att möta Karlskrona är alltså borta och det skulle bli ett betydligt tuffare motstånd i det där direktkvalet, det är jag ganska säker på.

Så mycket står på spel nu under de kommande två veckorna, men här nedan går jag iaf igenom förutsättningarna för Leksand som det såg ut med tio omgångar kvar att spela.


Dubbla landslagsläger och guld i Malmö open 2018!

Lagbild_efter_guldet_i_Malmo_open_2018

På bilden:
#1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Jimmy Danielsson, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och coach Linda Morberg.

Hittills under året har vi haft dubbla landslagsläger och en tävling, där det blev guld, som ni kan se på bilden ovan!

Första landslagslägret för året brukar vi alltid ha under första helgen av året, men nu var det framflyttat en vecka. Det var dock ett läger där jag återigen höll hög kvalitet och spelade riktigt stabilt och bra, precis som jag har gjort under de senaste lägren.

Känslan efteråt var väldigt bra och jag kände verkligen att jag skulle kunna konkurera om platserna till VM senare i år, om jag bara fortsätter på samma bana.

Andra lägret, två veckor senare, var dock inte alls lika bra. Känslan efter det lägret var inte alls lika bra, jag kände mig besviken och inte alls särskilt nöjd med min insats. Jag släppte in betydligt fler mål än vad jag har gjort under de senaste lägren och den största boven i dramat tror jag var sömnen.

Jag sov nämligen skitdåligt natten till lördagen. Hade sovit elva timmar natten till fredagen, somnade ändå direkt på kvällen, men vaknade 00:30 och sov inte mer efter det. Det gjorde att lördagen gick som i en dimma, jag var skittrött och när man har brist på sömn försämras ju reaktionsförmåga och liknande, vilket inte alls är bra i goalball, som ju är en väldigt explossiv idrott.

Söndagens spel var något bättre än lördagens, men där tror jag att självförtroendet efter lördagens mindre bra insats satte käppar i hjulen och gjorde att jag inte riktigt kunde prestera på topp.

Nästa landslagsaktivitet är ett träningsläger i Ukraina i början av mars. Dit åker vi med åtta spelare, varav fem redan är klara. De sista tre platserna ska fördelas nu efter helgens tävling i Malmö, där jag slåss om de tre platserna tillsammans med David, Olof, Dzenan och Albin. Albin var dock inte med under helgen av personliga skäl, så honom kan vi nog räkna bort. Då var jag den enda av oss kvarvarande fyra som spelade på breddnivå i helgen, vilket så klart är till min nackdel, men å andra sidan vann vi guld i breddklassen, så helt orimligt att jag kommer med till Ukraina är det inte.

Tävlingen i helgen då?
Ja, det var Malmö open, en årligen återkommande tävling för ca. 2000 idrottare från 28 olika nationer som tävlar i 14 olika idrotter, däribland alltså goalball.

Vi, Linköping, har ställt upp i Malmö open alla år sedan 2009, med undantag för förra året, då det strulade till sig så att det inte blev något.

De första åren blev vi i princip knockade i alla matcher, förlorade med typ 0-10, slutade sist och hade typ -40 i målskillnad.

Vi har sakta men säkert klättrat uppåt, tagit medalj vid ett par tillfällen, men aldrig vunnit, förrän nu.

Det var dock en oerhört jämn tävling.

Laget spelade en match i fredags, innan jag kom ner, eftersom att jag deltog under Funka för livets tillgänglighetskomvent i Linköping som hölls torsdag-fredag. Där belystes tillgänglighet ur en rad olika vinklar och det var två givande och bra dagar.

Matchen mot Worchester vann Linköping iaf med 10-6, men sedan följde två uddamålsförluster under lördagen, mot Kultamusukat från Finland, 2-3, och Fen tigers från Storbritannien, 3-4.

Därefter var det så jämnt att vi hade allt i egna händer inför den avslutande gruppspelsmatchen. Förlorade vi riskerade vi att sluta femma och sist i gruppen och därmed få spela om plats 9-10, men vann vi skulle vi sluta tvåa i gruppen, bakom Fen tigers, och ta oss vidare till semifinal.

Det gjorde vi också, för vi vann matchen med 8-6.

Semifinalen spelade vi mot Kleio Thessaloniki från Grekland, ett lag som hade vunnit Malmö open två år i rad och som jag inte ens tror hade förlorat någon match under de båda åren, plus detta året då.

Inte förrän nu, för i semifinalen lyckades vi till slut vinna med 5-4, efter att vi först gjort 1-0, men där de vände till 2-1 i halvtid och där vi sedan följdes åt upp till 4-4, varefter jag sedan tryckte in 5-4 med 3 minuter kvar att spela. Det var mitt första mål för helgen och ett mål som betydde att vi höll undan och var klara för final, där vi återigen skulle möta Fen tigers, som hade slagit IFAS i sin semifinal med 11-7 eller liknande.

Sju mål på Fen tigers var mer än dubbelt så många som vi mäktade med under gruppspelet, så vi pratade lite med IFAS om var och hur de hade gjort sina mål, något som vi också utnyttjade i finalen, som vi till slut vann ganska komfortabelt med 6-2.

Det var en match där vi verkligen spelade som ett lag, precis som under semifinalen. Vi jobbade tillsammans, drog åt samma håll och malde ner motståndet med ett tryggt och stabilt försvarsspel från samtliga spelare, hyfsad precision, tålamod, noggrannhet och fokus hela vägen in i mål och det räckte för att ta hem guldet.

Att vinna Malmö open är ganska mycket större än att ta hem Sverigeserien, visst, Sverigeserien är en serie på fyra omgångar och 24 matcher, men motståndet är betydligt bättre under Malmö open, det kommer som sagt lag från flera olika nationer och tävlingen håller helt enkelt högre kvalitet än Sverigeserien. Extra kul var det dessutom att Jimmy, som annars brukar dömma och som egentligen satsar på domarkarriären, var med som spelare och inte alls gjorde bort sig på något sätt och att Boris dessutom vann skytteligan i breddklassen med sina 20 mål.

Slutligen vill jag lyfta fram en kommentar jag fick i senaste inlägget, en anonym sådan. Det var en väldigt positiv kommentar och sådana kommentarer värmer lite extra måste jag säga, när det liksom är någon random som hittar in här, verkligen läser och inte bara kommenterar för att jag har kommenterat hos denne tidigare. Nu menar jag inte att svarskommentarerna från er andra är mindre värda, absolut inte, men vissa kommentarer värmer helt enkelt mer än andra.


För vita och blå

I helgen som var åkte jag på supporterresa till Dalarna och Leksand.

Superstars sydöst ska ha en eloge för att de verkligen vill ha med alla och försöker ordna så att alla kan följa med, oavsett förutsättningar. Den här gången fick jag nämligen inte med mig någon på resan och jag hade således ingen ledsagare. Då ordnade de så att de själva ställde upp som ledsagare och hjälpte mig under resans gång, vilket möjliggjorde för mig att kunna följa med. Är inte det värmande så vet jag inte vad som är det!

Resan då?
Ja, jag sov skitdåligt natten till llördag, vi var på AW med 18-30-gruppen i SRF på fredagen, plus att jag hade sovit tretton timmar natten till fredag, så jag var givetvis inte trött när jag kom hem från AW'n och somnade inte förrän 03:00. Klockan ringde sedan 05:03. Jag var med andra ord så trött att om jag hade sett så hade jag nog sett i kors...

Bussen anlände i vilket fall till rece 07:00 och resan upp med inkluderat matstopp gick bra och när vi var framme i Leksand med dess underbart friska och härliga luft så chillade vi lite i stugorna innan vi åkte till arenan, där vi sedan åt och därefter var det dags att gå ut på Norra.

Norra stå har blivit lite som ett andra hem för mig. Det är helt galet vad jag trivs att stå där. Det är mäktigt och ger rysningar när spelarna presenteras, hela "Vita väggen" där på Norra tar i och sjunger upp med Bröder innan nedsläpp och sedan när alla klappar, sjunger och håller igång hela matchen, oavsett vad det står på tavlan. Det är häftigt, mäktigt och svårt att beskriva eller förklara.

Matchen i sig var kanske inte så välspelad, ineffektiviteten är fortsatt stor, vi missade flera jättelägen och brände en straff, men till slut kunde Leksand ändå vinna matchen med 2-0 och det var en sådan där lättnadsseger, ni vet, när det kanske inte ser så snyggt eller bra ut, men där det ändå blir tre poäng.

Vi firade sedan med en öl i stugorna och sedan var det läggdags, iaf för min del, och sedan väntade brunch på Siljans konditori innan vi rullade hemåt igen och jäklar vilken brunch säger jag bara! För 129kr fick man både rökt och gravad lax, smörgåstårta, vanlig tårta, pannkakor med sylt och grädde, korv, köttbullar, äggröra, mackor, juice, kaffe och mycket mer. Behöver jag ens säga att det var prisvärt?

Det var hursomhelst en väldigt lyckad resa och här nedan har ni en ramsa som verkligen sätter sig på hjärnan. Melodin är Feliz Navidad och det går typ inte att sluta nynna på den.


2017, part 2

Då kör vi andra halvan av år 2017.

I juni hade det flyttpackats för fullt, hela vardagsrummet var fullt med kartonger, väskor och möbler som jag skulle ha med mig och den 1 juli fick jag officiellt tillgång till min nya lägenhet, men eftersom att det var en lördag så blev det i realiteten inte flytt förrän 3 juli.

Det blev en lång flyttdag, där mamma, pappa, mormor, systrar och Julian hjälpte till. Mormor och mamma diskade porslin och packade upp några kartonger vi först hade varit och hämtat, pappa, Shep och jag åkte till Ikea och köpte både säng och soffa, Julian och jag bar upp det till tredje våningen och sedan skruvades det både säng, soffa och vitrinskåp som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde.

Så klart blev det också den klassiska flyttpizzan mitt i allting, men när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen, men oj så otroligt glad och lycklig jag är över att ha den familj och släkt omkring mig som jag ändå har, alla hjälper till på sitt sätt och de är så fina!

Dagen efter fortsatte mamma, pappa och jag att fixa och dona lite i nya lägenheten, men själv bodde jag kvar i min och Jennifers lägenhet ett tag till, eftersom att hon var i Spanien och jjag var kattvakt åt Samson.

När Jennifer kom hem från Spanien tillbringade jag istället tio dagar i stugan, tio helt fantastiska ddagar, som även om de inte var fullt så varma som året innan, ändå var fylda med slappa dagar på bryggan eller i hammocken, lyssnades på poddar eller spelande kort med alla andra. Det är så fint att vara där och jag älskar det verkligen. Det är på riktigt vårt alldeles egna smultronställe.

Så även om jag hade fått tillgång till nya lägenheten i början av juli, så flyttade jag inte in "på riktigt" förrän i slutet av juli.

Sedan blev det augusti och den månaden började allt annat än bra. Jag var på nytt kattvakt åt Samson och plötsligt när jag var där hos honom kom alla minnen över mig, allt fint vi hade haft tillsammans och allt vi hade upplevt och gjort tillsammans. Ja, inte jag och Samson då, utan jag och Jennifer. Det blev väldigt sentimentalt och mitt i det fick jag också sms:et från Julian där han berättade att han hade blivit reservantagen till en designutbildning i Karlstad. Vi hade många gånger pratat om att han ville vidare, börja plugga och göra annat, men det hade ändå alltid slutat med att vi fortsatte hänga med varandra och han hade t.o.m. tackat nej till utbildningar bara för min skull, för att han visste hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann.

Nu var det dock ändå dags kände han och det var då jag skrev ett av mina bästa inlägg jag någonsin har skrivit, där jag förklarar vår relation till varandra och hur speciell den är/var. Mi minns kanske inlägget, men har ni inte läst det eller glömt bort det, klicka på länken och läs det, för det är riktigt bra om jag får säga det själv.

Julian och jag träffades dagen efter, bara fikade och pratade igenom allt. Det kändes fortfarande overkligt och jag kunde knappt förstå att han snart skulle flytta. Vi bestämde ändå att under de avslutande veckorna skulle vi fortsätta att träna på som vanligt och inte göra någon stor grej av det, men när det ändå var dags för honom att flytta så var det ändå separationsångest deluxe. Det kändes så konstigt, att fem år tillsammans där vi hade träffats i snitt kanske fyra dagar/veckan och gjort allt från att träna tillsammans till att visa goalball för kidsen i Mjölby, åka på supporteresa till Jönköping, besöka naprapaten, ta nytt id-kort och pass, handla hundratals gånger, vara med i radio, föreläsa och inte minst flytta. Både när jag flyttade från Skänninge till Mjölby, från Mjölby till Linköping och här då, bara en månad tidigare, hade han hjälpt till, men nu var det alltså över.

Ungefär samtidigt skulle jag också börjat jobba, men arbetsförmedlingen gjorde inte vad de skulle när det gällde mitt lönebidrag, så jag kunde inte bli anställd 1 september som det var tänkt, utan tidigast 1 oktober.

Det var så klart en stor missräkning för mig, eftersom att jag hade räknat med att leva på sparpengar i ett par månader när jag flyttade, men inte mycket mer än så. Nu blev det en månad till och det var givetvis inte bra för min ekonomi och allt bara för att arbetsförmedlingen inte hade gjort sitt jobb.

Det var därför nära att jag inte skulle få någon inkomst alls under september heller, men chefen i Stockholm kan det där med att trycka på rätt knappar, så det ordnades så att jag åtminstone kunde börja arbetsträna på mitt nya jobb. Dock hade jag varken någon dator, telefon eller hjälpmedel, så jag kunde i princip inte göra någonting, men dator fixade vi under september, jag var dessutom på utbildning för nyanstälda ombudsmän, plus att jag var med på några ytterligare möten, så nog var det mycket intryck och erfarenheter ändå.

På riktigt kom jag dock inte igång med jobbet förrän någon gång i mitten av oktober. Då hade jag, efter att vi jagat och tryckt på arbetsförmedlingen en hel del, blivit anställd på riktigt och tro det eller ej så hade mina hjälpmedel också kommit. Det kan annars ta flera månader ibland, men nu gick det relativt fort.

Jobbet som ombudsman är dock ganska stort och fritt, så det var svårt för mig att riktigt veta vad jag skulle ta tag i och göra. Någon tyckte jag skulle göra det, någon annan att jag skulle göra något annat, så till slut hade chefen och jag ett möte där vi strukturerade upp mitt arbete litegrann med vad jag skulle ta tag i först osv.

Under tiden som jobbet tog väldigt mycket tid och energi så hade jag återigen missat att bli uttagen till ett mästerskap, den här gången EM i Finland, som avgjordes i september. Jag hade höjt både min högsta och lägstanivå i spelet ganska ordentligt jämfört med tidigare och gjort kanske tre av mina bästa läger någonsin innan uttagningen, men det räckte ändå inte och nu har jag varit med i landslaget i sju år och fortfarande inte spelat ett enda mästerskap och bara blivit uttagen till en träningsturnering. Utdelningen för allt mitt slit har alltså varit väldigt skral, men förhoppningsvis kommer den snart, om jag bara orkar fortsätta kämpa och slita...

Julian hade som sagt flyttat och det hade inte löst sig med någon ny ledsagare. Faktum var att det inte var förrän nu i december som det löste sig. Innan dess hade Julians syster hjälpt mig i ungefär två månader. Sedan fick hon ett heltidsjobb, men hon hade en kompis som precis kom hem från England och behövde ett jobb, så hon hjälpte mig i ett par veckor, innan hon också fick ett heltidsjobb. Efter det var jag utan ledsagare i drygt en månad och fick sköta träningen så gott jag kunde.

Konditionsträningen har jag kunnat sköta någorlunda under hösten, men styrkan har nästan varit obefintlig och jag märker att jag har tappat en hel del styrka nu när jag har börjat komma igång med den igen.

Tiden har gått oerhört fort under hösten tycker jag, jobbet är roligt och jag kommer in mer och mer i det, även om det fortfarande kan vara lite svårt att veta hur och vad jag ska prioritera. Vissa arbetsdagar är roligare än andra, som exempelvis när vi tre från kansliet var med på Motalaföreningens luciafirande nu innan jul, eller när vi överraskade Linköpingsföreningen på deras luciafirande. Sådana dagar går det sannerligen inte att klaga på mitt jobb.

Året avslutades med en precis lika fin jul som alltid, hemma hos mormor med mammas sida av släkten, massa mat, värme, kärlek och ännu mer mat, precis som det brukar vara.

Jag hade dessutom ett långt "jullov", 2,5 veckor var jag ledig och då hann jag både åka ner till en kommpis i Skåne och fira nyår tillsammans med en annan kompis från Stockholm. Däremellan hann jag dygna för första gången på säkert tio år, handla lite på mellandagsrean, fira mamma som fyllde år och äta kalkon och spela spel hos mamma och pappa, tillsammans med mormor och syster. Dessutom fick Samson till slut ett nytt hem.

Han bodde kvar hos Jennifer ett par månader efter att jag hade fllyttat, men hon tyckte inte att det kändes bra när han fick vara själv så mycket när hon jobbar långa dagar, så han fick komma till mig, egentligen bara som ett test för att se hur han trivdes här och hur jag tyckte att det kändes nu när jag hade börjat jobba och allt, men han blev kvar hos mig och mysigare och mer social katt får man verkligen leta efter. Han ska alltid vara nära, ligga i knät, kommer och hälsar när man kommer hem, ligger på en när man ska sova och klättrar gärna upp på axlarna och kelar. Dock tyckte jag, precis som Jennifer, att det inte kändes särskilt bra när han fick vara hemma själv så mycket. Visst, de klarar det, men det kändes inte bra och därför tjatade jag på Anders, som egentligen har Samson tillsammans med sitt ex, Maria, men där hon av olika anledningar inte ville ha kvar honom då för 1,5 år sedan, varför han fick flytta till oss, eftersom att Linda är allergisk, så att hon och Anders inte kunde ta honom. Nu fick han dock flytta tillbaka till Maria strax innan nyår, men bara några dagar senare fick jag sms från henne att hon hade varit hos veterinären med Samson. Då hade han haft svårt att tugga torrfodret och njurarna såg inte så bra ut, så de beslutade att han skulle få somna. Så nu är han i himlen, lilla Tamton...

Totalt sett har det varit ett väldigt händelserikt år. Jag tror nog aldrig att jag har haft ett år där så många grundläggande faktorer har ändrats. Jag avslutade mina studier efter sju år, sökte jobb och fick tjänsten, blev singel efter 5,5 år och flyttade till egen lägenhet och så flyttade Julian till Karlstad efter fem år som bästa teamet ever.

Så nog har det hänt saker alltid.
Mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan och därför hoppas jag på ett lite lugnare 2018 där allt får falla på plats och där jag känner att jag kommer ännu mer till ro i min tillvaro. Jag trivs helt klart med mitt liv så som det är nu, trivs kanon på jobbet, nya lägenheten är super och träningen har börjat komma igång på riktigt nu igen, så det känns bra, men allt måste liksom få landa ordentligt och det hoppas jag verkligen att det kommer att göra under år 2018.


2017, part 1

Då är det dags igen. Ett år har passerat och det är dags att göra en sammanfattning av år 2017.

Det var ett år där väldigt många grundläggande pelare och faktorer ändrades i mitt liv. För ett år sedan bodde jag och sambon tillsammans i vår egna lägenhet och jag var inte klar med mina studier. Nu, ett år senare, har sambon, som numera är mitt ex, och jag gått skilda vägar, jag har flyttat till egen lägenhet, äntligen fått mitt examensbevis efter sju års studier, varit på anställningsintervju och fått jobb som ombudsman för Synskadades riksförbund i Östergötland, plus att min högra hand under ganska exakt fem år, Julian, har flyttat till Karlstad för att börja plugga.

Det har alltså varit ett år med både toppar och dalar och där mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med när vi stod här för ett år sedan och blickade framåt mot 2017.

Året började dock relativt lugnt. Under januari hade vi årets första landslagsläger, vilket var det första på över ett år för min del, efter mitt uppehåll där innan Rio, men månadens största händelse var nog att jag var med i direktsänd radio, där vi pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med och starta upp en mörkerrestaurang i Norrköping. Programmet så som det lät i radio går inte att lyssna på nu längre, men versionen utan musik finns i arkivet och den kan ni lyssna på här.

I februari hände inte så mycket alls, men i mars började det ta fart på allvar. Jag var och åkte skidor i Yxbacken en kväll, firade födelsedagar, var hos naprapaten för första gången med mina ben, stannade hemma från en skidresa till Idre för att vi hade landslagsläger den ena av helgerna, ett läger där jag till slut ändå inte deltog, vilket så klart kändes väldigt surt med tanke på att det var enbart därför som jag inte hade åkt med till Idre, tog emot ett stipendium ur Felix minnesfond, var nominerad till årets LHIF'are, spelade första omgången av Sverigeserien 2017 och skrev inte minst min allra sista uppgift på universitetet.

I april slutade ännu en hockeysäsong i moll, ironiskt nog exakt på dagen ett år efter Leksands miracle on ice uppe i Övik, när Mora nu istället vann direktkvalet med 4-2 i matcher. Det var glödhett i hockeysverige, allas blickar var riktade mot Dalarna, som mer eller mindre stod still under de här veckorna när kvalet avgjordes. Jag läste t.o.m. att familjer tillfälligt hade delat på sig, eftersom att vissa var leksingar, andra moringar. Det låter kanske töntigt, men det går nog inte riktigt att förstå det där om man inte bor i antingen Leksand eller Mora, det är något alldeles speciellt och en hetare drabbning får du leta efter. Det skulle möjligtvis vara Djurgården mot AIK eller Luleå mot Skellefteå i ett liknande kval, men inte ens möten i SM-slutspelet mellan dessa lag kommer i närheten av det här, för ett direktkval i stort, och mellan Leksand och Mora i synnerhet, handlar om så ofantligt mycket mer än en kvartsfinal eller semifinalserie i SM-slutspelet. Det handlar om miljontals kronor, sponsorer, supportrar, invånare och två bygder där hockey är allt och då menar jag verkligen allt.

Tyvärr gick det åt helvete den här gången. Var 1 april 2016 det årets kanske lyckligaste dag, så var 1 april 2017 en av årets sämsta...

Jag var väldigt nere dagarna efter avgörandet, vilket t.o.m. hörs i min Youtubevideo som jag spelade in någon vecka efter att allt avgjorts och där jag sammanfattade det hela. Videon har i skrivande stund nästan 3000 visningar och är överlägsen bland mina videos. Självklart är det många skadeglada moringar som har lämnat avtryck och glädjts åt vårt nederlag, men jag hoppas att det inte bara är moringar som har tittat och jag lovar att de kommer få äta upp det där någon gång i framtiden, för så är det mellan Leksand och Mora. Rivaliteten är enorm. Ni ser skadeglädjen bara i kommentarsfältet på videon, men jag säger inget om det, för jag förstår dem fullt ut. Som leksing finns det inget bättre än ett misslyckande för Mora, särskilt om det är vi som har sett till att det blev ett misslyckande. Samma sak är det för dem. Så jag förstår deras reaktioner.

Min egen träning gick åtminstone bra under april och jag persade både i benpress och bänkpress när jag inledde en ny maxstyrkefas.

Annars var april lugnare än vad mars var, men i maj hände det grejer. Väldigt mycket grejer.

Vi spelade både SM och andra omgången i Sverigeserien 2017, den senare en tävlingh som vi i sedvanlig ordning anordnade här på hemmaplan, jag var för första gången i mitt liv fotomodell, när Studentbostäder skulle ta nya fotografier för sina mediekanaler, vi hade ett landslagsläger där jag presterade på en defensiv nivå som jag aldrig har gjort tidigare, men frammförallt hade jag och Jennifer slutligen bestämt att vi skulle gå skilda vägar.

Det var ett gemensamt beslut, så det var en förhållandevis mild separation, båda två var inne på samma linje. Vi levde under samma tak, men två separata liv. Vi hade inte samma långsiktiga mål i livet, hade inte så många gemensamma intressen och när vi väl började prata om det så stod det ganska klart att de där riktiga kärlekskänslorna inte heller fanns där längre. Det var mer vänskap, men klart att det ändå kändes konstigt att efter 5,5 år tillsammans inte vara just tillsammans längre och jag ska inte neka till att jag fortfarande kan sakna allt fint vi hade och alla minnen, för det var 5,5 väldigt fina år vi hade tillsammans.

Med anledning av detta började jag även kolla lägenheter och tackade gud för att jag ställde mig i bostadskö när jag gjorde, för mina poäng räckte för att ganska snabbt få tag i en lägenhet här i stan. Den valde jag docck, efter mycket funderande och flera nätters orolig/obefintlig sömn, att tacka nej till, eftersom att jag inte visste hur det skulle bli med min ekonomi. Studierna var klara, men jag hade inget jobb.

Passande nog hade jag dock hört ryktas om att Synskadades riksföebund i Östergötland skulle söka en ombudsman och nu i maj kom annonsen ut. Jag sökte tjänsten och fick komma på intervju i månadsskiftet maj/juni.

Intervjun gick väldigt bra och trots att det var sagt att det kunde ta upp till två veckor innan besked skulle lämnas så tog det bara någon dag innan chefen ringde upp mig och berättade att jag hade fått tjänsten.

Den glädjen och lättnaden var enorm, för plötsligt skulle jag ha en inkomst och en stor börda lättade från mina axlar, inte minst som jag bara några dagar tidigare hade tackat ja till en annan lägenhet, i samma uppgång som den första jag var och tittade på, men som jag tackade nej till p.g.a. min ekonomiska status. Den statusen var förvisso samma när jag blundade och tryckte på "ja" för den här lägenheten, men jag hade varit på intervjun och magkänslan sa att jag skulle ta lägenheten och det var rätt beslut och ett beslut som bidrog till att lättnadskänslorna när jag också fick jobbet blev ännu större. Bitarna föll liksom på plats och plötsligt hade jag både fixat jobb, således också en inkomst och en egen lägenhet, allt detta inom loppet av bara några dagar.

Med vetskapen om att jag skulle börja jobba i september var Julian och jag inne och signade lägenhetskontrakt i juni, han och jag var även en vecka i Mjölby och visade goalball för kidsen på Sportis camp för typ femte året i rad, jag fyllde år, en födelsedag som tillbringades i en idrottshall i Mjölby, midsommar var extremt lugn och bortsätt från att jag var med mamma och pappa en sväng till deras kompisar och åt midsommarlunch så satt jag själv här hemma.

Julian och jag var även ute i området där jag bor nu och tränade vägar, så att jag skulle hitta från bussen till lägenheten och omvänt redan från början när jag flyttade. Då passade vi även på att köpa varsin glass och ta en promenad tillbaka till Johannelund, där jag bodde tidigare.

Där klipper vi, mina damer och herrar. Andra halvan av året får ni i ett annat inlägg, håll tillgodo tills dess och sist men inte minst, gott nytt år på er alla!


En jul med värme och kärlek

2017 går mot sitt slut. Det har nog varit mitt mest händelserika år någonsin när det gäller stora förändringar, men det tänkte jag sammanfatta i ett senare inlägg.

Jag har i vilket fall redan varit ledig i över en vecka och julen är också den förbi.

Det blev precis som vanligt en väldigt fin och mysig julafton hos mormor, tillsammans med mammas sida av släkten. Det har blivit lite av en tradition de senaste åren, att vi ska vara hos mormor på julafton. Detsamma gäller hur dagen "ska" se ut.

Såhär brukar det se ut:

  • Vi kommer dit runt 11:00-11:30, fikar med lite lussekatter och pepparkakor och dricker glögg.
  • Sedan förbereds maten och så äter vi julbord innan Kalle.
  • Under eller efter Kalle äts det efterrätt, som sig bör ska vara appelsinfromage, för den orkar man inte direkt efter julbordet.
  • Efter Kalle delas det ut julklappar och när alla klappar är utdelade går vi varvet runt i sjunkande åldersordning och låter alla öppna varsin klapp innan det är fri öppning.
  • När alla klappar är öppnade och allt skräp undanplockat i stora säckar så ska det fikas igen och därefter är det dags för julklappsspelet.
  • När krutröken har lagt sig efter julklappsspelet, som kan bli ganska hetsigt, särskilt under de sista minuterna när alla vet att tiden är knapp och man vill ha något speciellt, då ska det ätas igen, den här gången gröt och rester från julbordet, och så avslutar vi dagen med att sjunka ner i soffan och se på Tomten är far till alla barnen. Det sistnämnda är kanske inte så traditionsstyrt, men vi ungdomar brukar iaf göra det.

Precis så som jag beskrev ovan var julafton även i år och jag bara älskar min fina och fantastiska släkt, det är sådan värme och kärlek över allt och alla, alla hjälper till och det är aldrig något tjafs eller åsiktsskiljaktigheter, åtminstone inte på ett sådant plan att det blir bråk om det. Lite småtjafs är det så klart, men det hör till och det är aldrig på blodigt allvar.

Juldagen blev däremot väldigt lugn i år.

Tidigare år har vi ofta firat med pappas sida av släkten då, men alla kusiner på den sidan är så utspridda nuförtiden och varken farmor eller farfar finns kvar i livet, så det har liksom inte blivit så under de senaste åren. Då har jag istället varit med Jennifers familj, men så blev det ju inte heller nu i år, så jag sov bort större delen av dagen och därefter ägnades kvällen och natten åt mellandagsrean.

Jag kunde inte somna när jag kom hem från mormor på julafton, så somnade inte förrän 02:00, vaknade 06:20 igen och somnade inte om förrän 09:00. Därefter sov jag till 13:30, somnade om igen, vaknade 15:30 och gick upp 16:30. Så sent har jag nog aldrig gått upp, men nu gjorde jag det och sedan bestämde jag mig för att dygna natten till annandagen, så att jag skulle vara riktigt trött då.

Jag har säkert inte dygnat på tio år eller något, men nu gjorde jag det och var faktiskt inte alls särskilt trött under natten. Jag och Samson satt t.o.m. en stund på balkongen, iklädd dunjacka, lyssnade på några poddar, filosoferade över livet och drack kaffe. Ja, Samson hade varken dunjacka eller drack kaffe då, men ni fattar grejen.

På annandagen skulle jag, mormor och Emma sedan hem till mamma och pappa, äta kalkon och spela spel. Det blev också en väldigt trevlig dag, men såhär i efterhand känner jag att den gick lite som i en dimma eftersom att jag var så trött.

Jag behöver väl knappast ens säga att jag tvärsomnade när jag kom hem därifrån senare på kvällen och igår var jag en sväng på stan med Shep och pappa. Pappa bjöd oss på både lunch och fika, men hittade något att köpa gjorde jag inte, bortsätt från nässpray, för jodå, nu är jag förkyld igen... Hoppas bara inte att det håller i sig lika länge som det gjorde då i september, när jag var förkyld i tre veckor...

Utöver nässprayen provade jag bara ut vilken storlek på ring jag har, för jag funderar på att beställa en särskild ring från nätet, som ni kanske kan få se om jag nu klickar hem den...

Igår la jag mig redan 19:30, lyssnade på Allsvenskt hockeyextra på webben, somnade från och till under sändningen, somnade sedan "på riktigt" och sov till 01:00. Sedan sov jag inte mer inatt, utan gick upp runt 06:30 och tog ett varmt bad. Kände mig lätt frustrerad över att inte kunna somna om igen, men det gjorde jag istället nu på eftermuddagen, då jag la mig en stund och tittade på alpint, men så somnade jag och sov i nästan fyra timmar, så särskilt mycket produktivitet har det ju inte varit idag, men då är det tur att alla dagar inte behöver vara särskilt produktiva heller, ibland är det skönt att bara inte göra någonting, men nu känner jag att jag vill träna igen och att den där förkylningen gärna får försvinna...

Hade ni en fin jul och hur ska ni fira nyår?
För min del blir det väldigt lugnt, en kompis från Stockholm kommer hit och vi ska väl mest bara chilla, äta gott och snacka skit. Nyårsfest har aldrig varit aktuellt för mig, tror faktiskt aldrig ens att jag har festat på nyår, inte en enda gång under mitt tjugoåttaåriga liv, men å andra sidan är det inget jag saknar, så det gör inte så mycket.

Det här är nog hursonhelst det sista ni hör från mig på den här sidan nyåret och därför vill jag passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt år! Ta hand om er själva och varandra, drick måttligt och så givetvis en stoor kram till er alla!


Julen nalkas

Julen nalkas, imorgon är det redan julafton. Det känns det inte alls som tycker jag, hela hösten, även december, har bara rusat förbi och julfeelingsen lyser med sin frånvaro. Vädret bidrar ju inte heller direkt till ökad julkänsla. Grått, blåsigt och åtta grader varmt var det idag...

Normalt sätt tycker jag att tiden innan jul, typ hela december, brukar vara ganska lugnt, det händer inte så mycket och hela maskineriet liksom avstannar dag för dag. Det blir helt enkelt tid till att bara ta in allting, men så tycker jag inte riktigt att det har varit i år. Visst, det har varit ganska lugnt på jobbet i stort sätt hela december, men jag har ju ändå jobbat, det har varit saker varje dag, har det inte varit träning så har det varit jobb eller någon form av möte.

Det har förvisso varit roliga saker, vi har haft årets sista styrelsemöte med tillhörande middag, vi har haft kanslimöte med chefen, där det mest blev massa julfika och sedan gick vi ut och åt tillsammans, vi har varit och lussat både i Motala och Linköping och vi har haft glöggmys inne på mitt kontor, jag, Peter och Maria.

Jag, Peter och Maria överraskade också Linköpingsföreningen när de hade Luciafirande. De hade först ett riktigt Luciatåg, men efter att de var klara och hade tågat ut så entrade vi tre scenen och rev av något slags medley som vi hade tränat på i typ tio minuter. Vackert var det inte, men folket tyckte det var väldigt roligt och det upskattades verkligen!

Även Luciafirandet i Motala var uppskattat. Det var lite mer planerat, men inte mindre uppskattat för det. Jag fick äran att röra i gröten och vi deltog i deras Luciatåg, så där var vi åtminstone inte själva.

Så det har ju varit roliga saker som har hänt, men det har ändå liksom inte varit tomt i kalendern och därför känns det lite som att julen bara kom sådär pang på, helt plötsligt är det liksom julledigt och julafton är redan imorgon!

Apropå julledigt så är jag nu ledig enda fram till 8 januari. Det ska bli väldigt skönt kan jag lova!

När man börjar jobba för SRF får man ett antal gratisdagar kan man säga och de flesta av dem kommer jag att ta ut nu innan och efter jul, så jag jobbade min sista dag i tisdags, i onsdags åkte jag ner till en kompis i Skåne, kom hem igår och idag har vi traditionssenligt varit hos mamma och pappa och klätt granen, som vi alltid brukar gjöra den 23:e.

Julafton kommer att firas hos mormor med mammas sida av släkten, också det precis som det brukar vara. Det lär bli mängder med mat, för först när man kommer dit ska det fikas, sedan äter vi julbord och blir klara lagom till Kalle. Därefter äter vi efterrätt, delar ut julklapparna, fikar, spelar julklappsspelet, äter gröt och avslutar med lite mer fika. Något i den stilen kan jag tänka mig att det blir imorgon också.

Hur firar ni?

God jul alla fina där ute i vårt avlånga land, ta hand om varandra, njut av ledigheten, men glöm för den sakens skull inte bort alla de som fruktar julen snarare än älskar den. Det är tyvärr alldeles för många som gör det av olika anledningar. Ensamhet, alkohol och infekterade relationer är bara några av anledningarna till varför julen kanske inte är vad den borde vara för alla. Så glöm inte bort dessa personer, ge varandra lite extra mycket kärlek och ha en riktigt god jul!

Leksand tog över Himpan

Hockey har jag också varit på nu i höst, närmare bestämt 15 november, när Leksand gästade Norrköping och Himmelstalundshallen.

Hur det gick?
Leksamd tog över Himpan helt, både på isen och läktaren. Vi vann med 7-2 och Superstars ägde!

Vi stod precis vid trumman och såhär lät det då:

Marcus Karlberg, son till "Challe" i sportrådet gjorde både sin första match och sitt första mål i A-laget under matchen och då lät det såhär:


Linköping försvarar totalsegern i Sverigeserien!

Lagbild_efter_guldet_i_sverigeserien_2017

På bilden ovan: #1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Albin Correia, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och framför oss med pokalen, tränare/coach Linda Morberg.

Förra helgen avgjordes fjärde och sista omgången av Sverigeserien 2017 och med 57 poäng och en överlägsen målskillnad på hela 201-93 (+108) försvarar vi vår totalseger från förra året, då vi vann serien med 54 poäng.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 15 poäng. Det är bra. Riktigt bra.

Jämfört med förra året så tar vi alltså 3 poäng mer i år, vi gör tjugotvå mål mer och släpper in femton mål mindre. Vi krossar två milstolpar, en åt varje håll, gör över 200 mål och släpper in under 100 mål.

Vi snittar alltså 8,4 mål framåt/match och 3,9 mål bakåt/match. Det att jämföra med förra året, då de siffrorna var 7,5 mål framåt och 4,5 mål bakåt. Svart på vitt, i hårda fakta, har det alltså gått framåt på alla fronter, både offensivt, defensivt och poängmässigt.

För egen del är jag nöjd med både helgens avslutande omgång och serien i stort. Jag har varit med under tre av de fyra omgångarna och nu i helgen gjorde jag hela sjutton mål, vilket var flest av alla i vårt lag, näst flest av alla under helgen och ett rejält lyft för mig själv, eftersom att offensiven annars inte är min styrka. Det är defensiven och den höll jag upp riktigt bra här under helgen.

Både Christer och Boris har sagt att det är lätt att spela med mig som center, eftersom att jag är så tydlig, både med att ge feedback på var deras skott hamnar på andra sidan, hålla ihop laget och kommunikationen och även styra laget i tighta sekvenser av matcherna. Det senare är väl något, om jag ska hitta något negativt i min egen insats, som jag själv tycker att jag kanske kunde göra lite bättre med tanke på min erfarenhet från högre nivå, just att styra laget, både bygga trygghet defensivt, som jag iofs tycker att jag gör, men även att bygga sekvenser framåt och se till så att båda backarna jobbar tillsammans. Det såg vi under en av matcherna mot FSBU i helgen, den enda som vi förlorade, 4-6. Där hamnade vi i underläge med 0-3 efter första halvlek och sedan vann vi alltså andra halvlek med 4-3. Då jobbade vi mer tillsammans och det gav resultat. Hade vi gjort det genom hela matchen tror jag nog att vi hade kunnat vinna den matchen också, men vi fick inte till det i första halvlek, då vi mest bara sköt utan att bygga upp. Det är också så vi faktiskt, tyvärr, gör de flesta av våra mål, utan att egentligen bygga upp en luvcka. Visst, vi rör oss ganska mycket och gömmer boll en del, men vi bygger egentligen inte upp så mycket och det är något vi behöver träna mer på, om vi ska kunna utmana mer i tighta matcher som den här mot FSBU med skickligare spelare som kan läsa spelet bättre.

I övrigt slog vi FIFH Malmö med 13-6, knockade iFAS med 12-2, slog FIFH igen med 10-4, IFAS med 9-4 och avslutade med att knocka FSBU med 12-2.

Hela tabellen skrivs såhär:

1, Linköping 57p +102
2, FSBU 41p -2
3, FIFH Malmö 19p -48
4, IFAS 19p -55

Oscar Alverstedt vinner herrarnas skytteliga med 74 mål. FSBU fortsätter alltså att producera bra skyttar, för förra året vann Olof Ryhberg skytteligan och innan det har Nils Posse och David Lara Levén tagit hem den. Alla tre är nu en del av landslaget.

Bakom Oscar har vi dock Albin, Christer och Boris på plats två, tre och fyra i skytteligan. Jag placerar mig på sjätte plats med mina 33 mål.

Jennifer slutar tvåa i damernas skytteliga med 31 mål. Så vi har en väldigt bra bredd på vårt skytte, där alla spelare är med och bidrar och kan göra mål. Det är väldigt positivt och samma sak gäller även defensivt. Där är alla fem spelare generellt sett också väldigt trygga och stabila.

Förra året kändes det nästan lite overkligt att vi faktiskt hade vunnit hela serien, äntligen, efter alla års slit. I år känns det inte lika overkligt, men det kan ändå inte nog poängteras vilken resa vi ändå har gjort som lag. Tittar man på var vi stod för typ fem-sex-sju år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har gjort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det ändå bra tycker jag!


JonnyJuice in dah house

Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge och nu är det dags.

Här tänkte jag ge er alla mina Youtubevideos sorterade efter flest antal visningar.

Varje video är klickbar och då kommer ni direkt till klippet.

Vi har ett helt överlägset klipp jämfört med alla övriga och det är min sammanfattning efter direktkvalet mellan Leksand och Mora nu i våras. Att det var stekhett syns med andra ord även på min Youtubekanal, men det är även en hel del annan hockey högt upp i listan. Många klipp från norra stå och andra arenor runtom i landet återfinns där uppe, men utöver hockeyn så går recentioner av hörlurar ganska bra, liksom min livshistoria "När synen försvinner mitt i tonåren".

Det som inte går lika bra är styrkeövningar och klipp med rullstolar. De hittar vi i botten av listan.

Här finns nog kort sagt något för alla. Gillar ni inte hockey, vilket jag vet att många av er inte gör, så finns massor annat att kolla in. Gillar ni hockey så finns det ännu mer.

  1. Efter direktkvalet mellan Leksand och Mora 2017 2 558 visningar, publicerat 10 april 2017
  2. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 2-1 660 visningar, publicerat 27 mars 2016
  3. Inför direktkvalet mellan Leksand och Mora 588 visningar, publicerat 10 mars 2017
  4. Denon AH-GC20 unboxing and review - swedish! 523 visningar, publicerat 2 januari 2017
  5. Läktarkamp White lions vs Superstars - 2016-11-15 418 visningar, publicerat 16 november 2016
  6. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 387 visningar, publicerat 19 september 2014
  7. Leksand - Brynäs 15-01-24 - Tegera kokar! 365 visningar, publicerat 25 januari 2015
  8. Premiär av SHL 16/17 - Leksand - Djurgården 2-5 316 visningar, publicerat 23 september 2016
  9. Direktkval 4:7 2016: Leksand - Modo 303 visningar, publicerat 27 mars 2016
  10. Djurgården - Leksand 4-1 Globen 2014-09-17 291 visningar, publicerat 19 september 2014
  11. Siri på svenska 273 visningar, publicerat 27 oktober 2015
  12. Efter Leksands bragd mot Mora 234 visningar, publicerat 11 mars 2016
  13. När synen fförsvinner mitt i tonåren 216 visningar, publicerat 4 november 2016
  14. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 - Slutsignalen 216 visningar, publicerat 25 januari 2015
  15. Leksand - Brynäs 3-2 15-01-24 192 visningar, publicerat 25 januari 2015
  16. Kan leksand undvika kval till våren? 181 visningar, publicerat 9 december 2016
  17. Psykisk ohäls i Sverige idag 127 visningar, publicerat 15 december 2015
  18. Hästen - Leksand 2015-11-10 1-2 126 visningar, publicerat 11 november 2015
  19. Efter Leksands makalösa saga 2015/16 113 visningar, publiceraat 2 april 2016
  20. Att orientera sig ute i samhället med hjälp av ekolokalicering 109 visningar, publicerat 23 maj 2014
  21. Publiksiffror i premiären av Hockeyallsvenskan 2015/16 98 visningar, publicerat 22 september 2015
  22. Hästn - Leksand 2015-11-10 1-2 LTJD! 87 visningar, publicerat 11 november 2015
  23. Prata om stress i skolan 74 visningar, publicerat 25 augusti 2016
  24. Första gången över 100kg! 58 visningar, publicerat 17 juli 2016
  25. Beats Wireless vs Beats Solo2 wireless 50 visningar, publicerat 4 oktober 2016
  26. Wheelchair racing 37 visningar, publicerat 4 maj 2015
  27. Hantelryck med två hantlar 28 visningar, publicerat 1 juli 2016
  28. Tandembowling 27 visninggar, publicerat 4 maj 2015
  29. Inför säsongen 2017/18 27 visningar, publicerat 19 september 2017
  30. Wheelchair bowling 21 visningar, publicerat 4 maj 2015

Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Det var fyra långa och intensiva dagar under kongressen i Malmö, i fredags satt vi i plenumförhandlingar i nästan elva timmar, men nu är jag återigen hemma och har två dagars välförtjänt ledighet. Igår blev det dock inte mycket ledigt ändå, för jag tränade två pass och mailade media med anledning av det som det här inlägget också i huvudsak handlar om. Idag ska jag dock bara ta det lugnt och åka en sväng till mamma och pappa senare ikväll.

Några av de stora besluten som kongressen beslutade om under helgen var hursomhelst att branschföreningarna fortsatt kommer att ha ombud med rösträtt under kongressen, oavsett om de är tio eller hundra medlemar i föreningarna. Det blev en lång debatt på säkert två timmar ang. detta, men till slut klubbades det igenom att de fortsatt får ha kongressombud, främst ur ett demokratiskt perspektiv. Det klubbades också iggenom att SRF inte ska ha en egen TV-gala och inte utreda ett namnbyte. Dessutom fastslogs verksamhetsinriktningen för de kommande tre åren och där kommer det bli stort fokus på habilitering och rehabilitering, ett väldigt viktigt och aktuellt område, precis som många andra.

Vi inom Synskadades riksförbund har dessutom en rad officiella uttalanden just nu, vilka också klubbades igenom under kongressen. Det kanske hetaste och helt klart mest aktuella uttalandet just nu, och som hela kongressen var enhälliga i utan undantag, är det ang. handukappersättningen.

Regeringen lade nämligen nyligen fram ett förslag på att skrota den nuvarande handikappersättningen och ersätta den med en s.k. merkostnadsersättning. Det är något som vi inom Synskadades riksförbund är kraftigt emot och det var just detta jag mailade media om igår.

Uttalandet lyder som följer:

"Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Till:
Socialminister Annika Strandhäll
Socialförsäkringsutskottet
Media

Regeringens planerade förändringar av den nuvarande handikappersättningen hotar synskadades ekonomi, vardagsliv och personliga integritet. Vi vill med kraft protestera mot en politik som minskar egenmakt och självbestämmande för personer med funktionsnedsättning.

Tänk dig att behöva redogöra för allt du köper, för hur mycket kläder du handlar eller när du åker taxi. Så ser vardagen faktiskt ut för många som har en funktionsnedsättning och som behöver samhällets stöd. Handikappersättningen har hittills varit ett befriande undantag. Den som har en kraftig synnedsättning har kunnat få ett schablonbelopp genom Försäkringskassan, fritt att disponera för extra kostnader som funktionsnedsättningen medför.
Det kan till exempel röra sig om högre kostnader för att vi som har en synnedsättning inte kan se extrapriser och erbjudanden, resor med taxi när cykel och gång skulle varit det naturliga valet, ökat slitage på skor och kläder eller kostnader för städning och underhåll av hemmet som andra inte har.

Detta kan snart vara ett minne blott. Vid ett dialogmöte nyligen presenterade regeringen förslag om att ersätta dagens handikappersättning med en merkostnadsersättning.

Förändringen lägger makten hos försäkringskassan istället för hos individen. Den som söker merkostnadsersättning blir tvungen att redogöra för sina löpande vardagskostnader, inför Försäkringskassan. Utifrån det kan den enskilde få kompensation för vissa utgifter som går att koppla till funktionsnedsättningen. Men sådant som utgör de största utgifterna, behov av hjälp i form av exempelvis ledsagning eller stöd under semestern, ska inte få räknas med. Ett annat problem för oss är att se vad som är merkostander eftersom synskadan i sig innebär svårigheter att jämföra priser och hitta varor.

Vid en jämförelse med barnbidraget blir orimligheten tydlig. Ingen skulle komma på tanken att fråga barnfamiljer om hur de i detalj använder barnbidraget.

Medelinkomsten bland synskadade är betydligt lägre än bland befolkningen i stort, även bland synskadade som har ett arbete. För den med låg inkomst, som inte enkelt kan redogöra för sina utgifter i detalj och som inte kan argumentera för sig, kommer försämringen bli mycket kännbar. Risken för ökat utanförskap, mindre självständighet och sämre psykisk hälsa är uppenbar.

Synskadades Riksförbund samlat till kongress i Malmö vill mot bakgrund av ovanstående uppmana regeringen

Att inte lägga fram det planerade förslaget om merkostnadsersättning till riksdagen

Att förändringar för att utveckla nuvarande handikappersättning ska ske i nära samarbete med Synskadades Riksförbund.

Uttalande antaget vid Synskadades Riksförbunds kongress i Malmö 26-29 oktober 2017."

Så nu är det bara att hoppas på att vi får gehör för detta och att förslaget inte läggs fram eller går igenom, för det kan få stora negativa konsekvenser är jag rädd för...

Hissritualen

År 2010 började det cirkulera en koreansk sägen/historia på nätet om att man kan ta sig till en annan värld bara genom att åka hiss på ett speciellt sätt.

Jag lyssnade på Creepypoden och där tog de upp just detta, med anledning av ett mystiskt dödsfall på ett hotell i USA, där en ung kvinna, Elisa Lam, plötsligt försvann, men senare hittades i en av vattentankarna på taket. På övervakningsbilder från hissen ser man att hon är där inne i nästan två minuter, åker upp och ner, innan hon till slut försvinner ut ur hissen, för att aldrig synas till i livet igen. Polisen genomsökte hotellet med hundar, utan att hitta någonting, inte förrän man hittade henne i en av vattentankarna. Det avskrevs senare som en drunkningsolycka, men hur hon tog sig i tanken, som var drygt två meter hög, på egen hand, hur hon ens tog sig förbi de låsta dörrarna upp till taket och hur hon fick locket till tanken på plats, det kan man inte förklara.

Kanske genomförde hon något slags hissritual, kanske inte. Ritualen går i vilket fall till enligt följande:

Byggnaden måste ha minst tio våningar och du kan bara genomföra ritualen ensam.

Ta dig till byggnaden och gå in i hissen, ensam.
Tryck på fjärde våningen.
På fjärde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till sjätte våningen.
På sjätte våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till andra våningen.
På andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till tionde våningen.
På tionde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen till femte våningen.

Har du lyckats kommer en ung kvinna där att gå in i hissen. Titta inte på henne, tala inte med henne.
Tryck istället på knappen till första våningen. Åker hissen ner till första våningen, lämna hissen så snart dörrarna öppnas, vänd dig inte om och skynda därifrån. Om hissen istället börjar åka uppåt, mot tionde våningen, kan du tryggt åka vidare.

När du kommer upp till tionde våningen kan du välja på att gå ur hissen och inträda i "den andra världen", eller att stå kvar i hissen och bli kvar i den "vanliga världen".

Väljer du att kliva ur hissen kommer den unga kvinnan att fråga dig var du ska gå. Svara henne inte, gå bara ur hissen och se dig inte om.

Har du lyckats med ritualen kan du nu ha inträtt i den "andra världen". Det enda säkra tecknet på det är att den enda levande varelsen där är du själv. våningsplanet kommer att se nästan likadant ut som alla andra, med två undantag. Alla lampor är släkta och det enda som syns utanför fönstren är ett rött självlysande kors långt bort.

Vissa säger att tekniska prylar inte fungerar i den "andra världen", medan andra säger att de visst gör det. Svimmar du eller på annat sätt tappar medvetandet i den "andra världen" kommer du troligen att vakna upp i ditt eget hem. gå då grundligt igenom hemet, för det är möjligt att det inte är samma plats som du lämnade när du gav dig av för att utöva ritualen.

För att ta dig tillbaka från den "andra världen" kan du som sagt antingen stanna kvar i hissen uppe på våning tio, trycka på första våningen, åka ner igen, kliva ut så fort dörrarna öppnas, snabbt gå därifrån utan att vända dig om eller säga ett ord.

Gick du ur hissen på tionde våningen kan du bara ta dig tillbaka genom samma hiss som du kom dit i.

Det kan kännas svårt att komma ihåg vilken hiss det var du använde för att komma dit, men när du hittat rätt kommer det att kännas som att hissen kommer längre och längre bort från dig, ju närmre den du kommer. Väl inne i hissen måste du trycka på våningsplanen i samma följd som du gjorde för att komma till den "andra världen", alltså fyra, två, sex, två, tio och fem.

När du kommer till femte våningen trycker du på första våningen. då kommer hissen börja röra sig uppåt igen, mot tionde våningen. Då måste du trycka på vilken annan våning som helst som avbryter hissens resa till tionde våningen innan den har nått fram dit.

När du avbrutit resan upp till tionde våningen trycker du på första våningen igen. När du är nere tittar du noggrant så att allt ser ut som vanligt utanför hissen. Gör det inte det, gå absolut inte ut ur hissen. Stanna istället kvar och gör om samma resa igen.

Så, vad tror ni om det här? Fungerar det?
Jag är kluven får jag faktiskt erkänna. En del av mig säger att det ju inte kan funka, varför skulle det göra det liksom, men en annan del av mig fascineras väldigt mycket av sådant här, det finns så mycket vi inte vet och som vi inte har någon kontroll över, så egentligen, varför inte?

Vågar ni testa?
Jag tror nog inte att jag gör det. Kanske funkar d, kanske inte, men jag kan ju inte se hur det ser ut utanför hissen, så nja, jag är tveksam och lite skrämd måste jag erkänna att jag blir...

Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0