Premiär!

I torsdags var det då äntligen dags för premiär av SHL 2016/17. Kändes nästan lite konstigt med tanke på hur fint vädret har varit nu i september. Hockeyfeelingsen har inte riktigt kommit än, för det känns nästan mer som sensommar än som höst och det känns fortfarande lite som träningsmatcher.

Upp till Leksand skulle vi i vilket fall och minibussarna avgick från Norrköping 11:30 och större delen av resan upp tillbringade jag med att läsa kurslitteratur inläst med talsyntes. Sådär halvkul kan jag väl lite diplomatiskt säga. Även resan hem tillbringade jag med detta, innan vi var framme i Norrpan igen strax innan tre natten mot fredag.

Väl framme i Leksand skulle Superstars ha en marsch till arenan, men tyvärr får jag säga att det var en flopp. Väldigt oorganiserat, ingen som riktigt tog tag i det och inte särskilt mycket folk. Flera av de som var med upp nu, som också var med i premiären mot Timrå förra hösten, sa att det var mycket bättre förra året. Mer organiserat och betydligt mer folk, vilket är lite konstigt med tanke på att vi då spelade i Allsvenskan, men att vi nu, mot alla odds, är tillbaka i SHL igen.

Matchen då?
Ja, den vann Djurgården med 5-2, men jag blev ändå positivt överraskad. Det var en dipp där i andra perioden, där Djurgården gick från 1-1 till 1-4 på knappt fem minuter, men annars såg det bättre ut än vad jag hade förväntat mig att det skulle göra.

Vi ska komma ihåg att det är första gången många av de här spelarna spelar på en såhär hög nivå, ta Daniel bertov som exempel. Han lirade i Hockeyettan förra säsongen, plockades in till Leksand innan transferdeadline, gjorde det riktigt bra och spelar nu i SHL med laget. En väldigt, väldit snabb resa, så klart det kommer ta ett tag innan killarna kommer in i det högre tempot och det lite annorlunda spelet som är i SHL jämfört med i Allsvenskan. Vi måste ha tålamod, men samtidigt ska vi inte inbilla någon att det kommer bli en lätt säsong. Vi kommer få kriga för varje poäng och undviker vi kval till våren, då är det en jäkla bonus. Nej, fokus den här säsongen är i huvudsak att kvala sig kvar i ligan till nästa säsong och det tror jag att vi har goda chanser till att göra, i synnerhet med det här laget, som var med förra säsongen när vi gjorde "the miracle on ice" och med Perra i båset. Han kanske inte är vad man behöver i båset på sikt, men för att etablera sig i SHL och få laget att kriga tillsammans och mala ner motståndet i kvalet när det verkligen gäller, då tror jag knappast att man kan ha en bättre coach, så i nuläget är Perra perfekt, det tror jag.

Trots förlust med 2-5 i torsdags var stämningen ändå på topp, precis som alltid i Leksand. Det spelar ingen roll vad det står på tavlan, vi håller igång hela matchen ändå, hoppar, klappar och sjunger. Det är jag stolt över, för det är det inte många klubbar i Sverige som gör. Jag lyssnade exempelvis på LHC's första hemmamatch för säsongen, derby mot HV71, men det var inte ens 6000 åskådare på plats, 5620 för att vara exakt, och det var helt knäpptyst i hallen.
Jag menar, vafan, kom igen! Det är premiär och dessutom derby, ändå gapar nästan 3000 stolar tomma i arenan och det gick nästan att höra vad spelarna skrek till varandra nere på isen. Tyst som i en kyrka. Nej, där har White lions en hel del att lära av exempelvis Superstars och Järnkaminerna, som, i mina ögon, är Sveriges två klart främsta supporters när det gäller att hålla igång på läktarna.

Såhär lät och såg det ut i torsdags.


Träningsläger i England

Jag sitter just nu med enn katt i knät och en kopp kaffe bredvid mig, nyligen hemkommen från England, där vi hade träningsläger med deras landslag i helgen, för att ge dem extra sparringmotstånd inför deras stora mål nu under hösten, B-EM om två veckor.

England är ingen stornation i goalball, men i våras/vintras tog man sig upp från C-EM till B-EM, vilket nu alltså stundar om bara några veckor.

Det var ungdoms/utvecklingslandslaget som var där, A-truppen har ju varit i Rio och är i detta nu på väg hem därifrån, och laget bestod den här gången av mig själv, david, Olof, oscar och Oscar.

Jag var sjuk under i stort sett hela förra veckan, något slags förkylning som gjorde att jag kände mig tung i kroppen, orkes och energilös, orkade inte göra någonting, tränade ingenting och sov mycket. Kände mig inte helt bra varken i torsdags när jag åkte buss till Göteborg eller i fredags, när vi flög till England heller, men trots allt gick det bra under helgen.

Vi hade först ett eget pass på förmiddagen i lördags, där vi kunde känna in golvet och akustiken i hallen ordentligt, spela litegrann och det kändes faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig.

Vi spelade sedan fyra matcher under lördagen och först ut var mot deras tänkta förstaline på EM och vi gjorde det riktigt bra. De gjorde visserligen 1-0, men sedan vände vi till 2-1, varefter det stod 2-2 ganska länge, innan de gjorde två snabba mål i slutet av första halvlek och ledde där med 4-2. Vi bet oss dock fast och hade 5-4 ungefär halvvägs in i andra halvlek. Sedan dippade vi ordentligt under andra halvan av andra halvlek. Många enkla misstag och de kunde till slut vinna enkelt med typ 11-4. Jag kände själv att förkylningen började göra sig påmind, jag blev väldigt trött och fokuset sjönk. Därför stod jag också över dagens andra match, mot deras andraline, en match som vi dock vann gansska enkelt.

Med lite lunch i magen kändes det dock bättre igen och eftermiddagens båda matcher var riktigt bra för min del. Vi spelade mot deras förstaline igen, men den här gången vann vi med 8-7. Det blev dock lite väl onödigt spännande där mot slutet, tror vi slappnade av lite väl mycket när vi gjorde 8-5 eller 8-6, så det blev spännande in i det sista, men då fick vi träna på den mentala biten också, att spela under press och det klarade vi av.

Sista matchen för dagen var också jämn till en början, men sedan dippade vi och de drog iväg till 9-4 och det såg avgjort ut, men under de sista fem-sex minuterna av matchen gjorde vi en grym upphämtning, kröp närmre och närmre och med knappa minuten kvar att spela gjorde vi 11-12 och med tre sekunder kvar satte david 12-12. En grym moral oc krigarvilja får jag säga!

I Förlängningen var vi sedan nära att avgöra direkt på första skottet, men vi fick vänta två skott till innan 13-12 satt där och vi vann matchen.

En riktigt bra dag och jag var överraskad över mitt eget spel, att jag hängde med så bra som jag gjorde, med tanke på att jag bara hade tre-fyra pass goalball i kroppen sedan i juni. England är som sagt ingen toppnation, men det är betydligt bättre motstånd än här hemma, allting gick väldigt långsamt igår på lagträningen här hemma tyckte jag, kändes som att jag hade oceaner av tid på mig på varje boll ungefär, och vi matchar ändå ett lag som ska spela B-EM om bara några veckor. Det var ju inte direkt någon walk in the park för dem, särskilt inte som vi vann 3/4 matcher under dagen. Det enda jag inte var nöjd med var straffläggningen vi hade efter sista matchen där. På en straffläggning skjuter man skälv en straff och får en straff mot sig. Man kör sex omgångar, eller så många omgångar som minsta antalet spelare i de båda lagen. Jag gick in som tredjeskytt, men sköt en hög boll och släppte in min straff jag fick mot mig. Oscar och Oscar räddade dock upp det under de två sista omgångarna, så det blev suddenstraffar och i omgång åtta klev jag då in och sköt ut och släppte in min straff igen, så England kunde vinna straffläggningen. Jag som annars brukar vara ganska vass på straffar här hemma. Nu fick jag inte alls till det, men offensivt har jag iofs inte fått till det alls efter sommaren över huvud taget, det är väldigt många höga bollar, jag kommer inte ner ordentligt och får inte alls till det.

I söndags väntade två nya matcher innan det var dags att flyga hemåt. Första matchen där spelade jag ingenting och där blev vi knockade med 14-4. inte bra alls, men vi var inte alls med på banan.

Andra matchen var betydligt bättre och vi var nära på att göra en grym upphämtning igen, men det räckte inte hela vägen den gången. England vann med ett mål, men det var ändå en stabil insats tycker jag och vi matchar dem definitivt på vår högstanivå, där skulle jag nästan säga att vi är bättre än dem, men deras lägstanivå är högre än vår, men då ska vi komma ihåg att vi i utvecklingslandslaget bara har spelat en internationell tävling på seniornivå tidigare och det var den i Tyskland i maj. Flera av spelarna är dock de samma som jag brukar spela med i Göteborg, så klart att vi känner varandra, men för att höja lägstanivån krävs träning och att spela mot bra motstånd, så den här helgen var väldigt givande även för oss, då vi får spela mot ett motstånd som vi i högsta grad kan matcha och utmana, samtidigt som de får spela mot ett motstånd som de inte är vana vid och möta andra spelare som de inte kan riktigt lika bra som de kan varandra. En winwinsituation helt enkelt.

För egen del är jag som sagt positivt överraskad hur bra jag hängde med i tempot, men två detaljer är det som sticker ut och som jag behöver träna på. Dels är det när skytten rör sig snabbt på andra sidan, från den ena sidan till den andra, t.ex. om bollen först är höger, skytten springer snabbt över till vänster och skjuter antingen en rak tvåa, mellan mig och vänsterbacken, eller ännu värre, en övergående fyra, tillbaka på mina fötter. Där hinner jag inte riktigt med och behöver bli snabbare i förflyttningarna. Dels handlar det också om mina fötter, där jag ibland går för långt och flippar över bollen över högerbacken så att det blir mål. Det var säkert fem-sex bollar jag släppte in på det sättet i helgen. det är helt enkelt för att jag går för långt. Jag behöver inte gå så långt, för backen finns där bakom och täcker den ytan.

Utöver de båda detaljerna var det en väldigt bra och framförallt rolig helg!

Nu är jag hemma i några dagar innan det är dags för hockeypremiär på torsdag och sedan är det Sverigeserien i Göteborg i helgen. Så på söndag när vi åker hem kommer det att vara sjunde dagen på de senaste elva som jag reser någonstanns. I torsdags åkte jag buss till göteborg, i fredags flög vi till England, i söndags flög vi hem från England, igår åkte jag tåg hem från Stockholm, på torsdag åker vi bil upp till Leksand, hem natten mot fredag, buss till Göteborg på fredag och hem från Göteborg på söndag. Det blir mycket resande och mitt i allt detta ska jag hinna med hela veckans studier, helst idag och imorgon, eftersom att det är då jag är hemma, men typiskt nog missade jag treveckorskontrollen förra veckan, så jag blev avregistrerad från båda kurserna. Väntar med andra ord på att bli omregistrerad igen, vilket tyvärr gör mig lite stressad just nu, eftersom att jag måste hinna med det nu...

Jag får också passa på att tacka för alla era frågor under min frågestund förra veckan. Svaren kommer att komma upp så småningom, men som ni märker är det ganska mycket att göra nu, så jag kan inte säga när det blir, men håll utkik så missar ni det definitivt inte!

Frågestund!

Nu när det är ganska mycket att göra och så, vad passar då bättre än att ha en frågestund?

Jag har haft två frågestunder tidigare under bloggens snart nioåriga liv, den första med väldigt svagt intresse, den andra med betydligt större.

Jag tänker mig att ni får fråga mig precis vad ni vill, om bloggen, vem jag är, om mitt idrottande, värderingar, hur vardagen fungerar när man inte ser, hur man löser vardagliga bestyr, vad jag drömmer om, gillar/ogillar, ja, u name it... Fråga precis vad ni vill helt enkelt, jag svarar på allt!

Jag tänker att frågestunden håller på tills på söndag, så ni har gott om tid på er att klura ut bra frågor och jag är dessutom inte hemma i helgen, så det passar utmärkt.

Innan vi drar igång frågestunden har jag dock en fråga till er som ni också gärna får svara på i kommentarerna, vad skulle ni vilja se mer av/mindre av här på bloggen och hur tycker ni att bloggen kan bli mer intressant och rolig att följa?

Hur fan tänkte jag???

Lite känslosam rubrik kanske, men ni kan vara lugna, det är ingen som har dött, jag har inte sagt eller gjort något ja ångrar fruktansvärt mycket, nej, rubriken syftar helt enkelt till det faktum att jag tänkte fel gällande mina studier nu i höst.

Jag skrev ju min C-uppsats i våras, men hade 7,5 poäng kvar till att kunna plocka ut en kandidat.
då tänkte jag att jag skulle läsa lite juridik nu under hösten, för det är något jag inte har läst alls, men som kan vara ganska bra att ha om man ska jobba med människor eller liknande.

Tyvärr var jag typ trehundrade reserv på socialrättskursen som jag sökte, så det gick åt helvete.

Istället tänkte jag om och kom in på både Rättspsykologi, Familjepsykologi, Idrott utifrån ett folkhälsovetenskapligt perspektiv och så var jag ganska låg reserv på Folkhälsa och folkhälsoarbete.

Den sistnämnda hoppades jag att komma in på och mycket riktigt, det gjorde jag, så då valde jag bort rättspsykologin och familjepsykologin, men idrottskursen tänkte jag att jag kunde läsa parallellt med folkhälsokursen och det är där som min miss i tankesystemet kom.

Varför då då undrar ni kanske?
Jo, folkhälsokursen är nämligen på 15 poäng och ligger över hela hösten. Den är alltså på 50%.
idrottskursen är 7,5 poäng och ligger över halva hösten. Den är alltså också 50%.

Jag har läst en liten kurs på 7,5 poäng tidigare, men då låg den över hela hösten och gick alltså bara på 25%.

Så tänkte jag att det var nu också, men det är det alltså inte och den som kan sin matte ser alltså direkt att 50 + 50 är 100. Jag pluggar alltså inte 75% halva hösten, som jag räknade med och som jag ville testa om det funkade, utan 100%.

Varför är då det ett problem?
Jo, det är nämligen väldigt få gravt synskadade personer som läser 100%, i synnerhet med en elitsatsning vid sidan om det som tar väldigt mycket tid och energi, och det finns anledningar till varför.
När man inte ser tar allting nämligen lite längre tid och det mesta kräver ännu mer energi i form av fokus etc. jämfört med en seende som utför samma uppgift. När man inte ser går det exempelvis inte att skumma i böcker, utan man måste läsa allting, även om det numera, tack och lov, går att hoppa mellan kapitel och liknannde. Det gjorde det inte förr. då var all litteratur inläst på kassett, så då fick man spola fram och tillbaka om det var något speciellt man ville ha tag i.

I faktiska tal är 100% givetvis 100% oavsett, procentuellt är det inte mer att göra, men realistiskt sett blir det mer än 100%, eftersom att allt tar mycket längre tid och framförallt kräver mycket mer av en som person. Tänk er själva, ni som pluggar på 100%, om ni skulle göra samma sak, fast utan att se något alls. Skulle det fungera tror ni? vilka skulle de största svårigheterna vara tror ni?

Vad rubriken syftar till är alltså helt enkelt hur fan jag tänkte där och hur jag ska klara av detta, att både plugga 100%, vilket troligtvis kommer ta mer än åtta timmar varje dag, + elitsatsa och vissa dagar träna två pass på sammanlagt ungefär fyra timmar???

Det blir en riktig utmaning må jag säga! Utmaningen hade från början varit att jag skulle testa att plugga 75%, men nu blir den alltså ännu större och det lär inte bli tid över till något annat än att plugga, träna, äta, skita och sova, så är jag inaktiv här på bloggen eller bara publicerar opersonliga inlägg här en tid framöver så vet ni varför. Jag hoppas dock att ni alla har överseende med det och önskar er samtidigt en fortsatt bra dag, vecka och helg!

PS
Vill ni ändå ha tag i mig så finns jag ju alltid på Messenger, JonnyJuice13 heter jag där.

Ekolokalisering

Det här har jag lagt upp en gång tidigare, men ni är många nya läsare här inne, så vi kör det en gång till.

Fladdermöss använder sig ju av ekolokalisering när de flyger.
De skickar ut små pip som studsar mot omgivningen och skickar tillbaka ekot på olika sätt, beroende på vad som finns runtomkring dem.
Precis på samma sätt fungerar det när man inte ser och orienterar sig ute i samhället.

Ni kanske någon gång har noterat någon med vit käpp som går och knackar den lite i trotoaren eller gångvägen, eller som klickar med tungan?
Det är just därför, för att "höra" omgivningen.
Ljudet från käppen eller tungan studsar ju exempelvis olika beroende på om det är en husvägg man går förbi eller om det är helt öppet där man går.
En stillastående bil får ju ljudet att studsa på ett annat sätt än om det inte står någon bil där, precis som ett rum med högt till tak får ljudet att studsa annorlunda än ett rum med "normal" takhöjd och mycket möblemang.

Här nedan går jag längs en trotoar, slår käppen mot kanten och kan på så sätt höra när trappen kommer.


Nytt försvarssystem

i måndags drog vi äntligen igång höstsäsongen, efter drygt två månader utan goalball för min del. Jag hade inte fått ett skott på mig sedan SM i början av juni och för laget i stort var det tre månader sedan senaste lagträningen. Inte optimalt direkt, men så blir det när närvaron är låg och vi inte har tillgång till någon hall under sommaren, för att alla kommunala hallar är stängda då. Tur att jag inte blev aktuell för Rio säger jag bara, då hade jag fått flytta över sommaren för att kunna träna...

Nu ska jag dock inte vara bitter, för det var faktiskt en förhållandevis bra första träning, som inleddes med goalballidioten, där jag faktiskt presterade bättre än vad jag gjorde i maj, när vi körde den senast. Det är högst förvånande, med tanke på att konditionsträningen inte alls har gått bra under sommaren och inte alls har varit särskilt kontinuerlig, men bättre än i maj gick det hursomhelst, så jag är väldigt nöjd med det!

Sedan blev det en hel del teori och introduktion av ett nytt försvarssystem. Nytt är det väl egentligen inte, vi har använt oss av det i landslaget ganska länge nu, men för oss i klubblaget är det nytt och går i stort ut på att backarna flyttar mer än tidigare när bollen är diagonalt från deras håll på andra sidan, för att på så sätt skära av mer och större vinklar ut mot stolparna, men även för att hjälpa och stötta upp bakom centern mer än tidigare.

I goalball är planen nämligen uppdelad i siffror för er som inte hade koll på det, ett-fem, där ett är längst till vänster på andra sidan och fem längst till höger. De flesta lagen, inkl. vi, släpper in flest mål på tvåor och fyror, alltså mellan vänsterback och center och mellan center och högerback. Med de här större förflyttningarna blir det svårare för motståndarna att dels hitta vinklarna in mellan back och center och dels stärker vi upp våra ytterkanter betydligt mer, d.v.s. händer och fötter, där man i regel är som svagast och där det oftast går in flest mål.

Risken med systemet är att stolparna blir mer öppna än tidigare, eftersom att backarna flyttar in mer, men det är en kalkylerad risk, som man kallar det, alltså att det kanske blir något enstaka mål på en rak etta eller femma, alltså någon av stolparna, men i gengäld räddar man fyra-fem bollar på tvåor och fyror, som annars skulle ha blivit mål. Det är ju nämligen betydlit svårare för skytten på andra sidan att snabbt gå över från ena sidan till den andra och sedan dra en perfekt stolpe än att skjuta en tvåa eller fyra, så även om det blir något enstaka mål på stolparna så har man ändå tjänat på det.

Jag gissar att ingen av er hänger med särskilt mycket på vad jag pratar om nu, för det här är taktik och detaljer, men ni får stå ut ändå och det här ska bli väldigt intressant att testa i Göteborg om tre veckor, då första tävlingen för hösten hålls. Kanske är inkörningsperioden fram dit för kort egentligen, för det här systemet kan bli väldigt sårbart om alla inte flyttar på samma sätt eller lika långt, eller om speluppfattningen brister så att det p.g.a. det blir helt öppet för motståndarna på vissa håll.

I övrigt då, kan jag ge er något annat än taktiska detaljer i goalball?
Nja, inte så mycket för tillfället faktiskt. Vi hade en väldigt trevlig familjekväll med kanske sommarens sista grillning i fredags, eftersom att syster nu äntligen har kommit hem från sommaren på västkusten. Jag satt också i nästan sex timmar igår och försökte beställa en ny dator, men mer om det tar vi i ett annat inlägg.

Följ äventyret i Brasilien

OS är över och nu väntar paralympics, där SVT återigen kommer att storsatsa på mästerskapen och sända massvis med direktsänd parasport, tyvärr dock ingen goalball.

Jämfört med för tolv-sexton år sedan, i Aten och Sidney, är det jätteskillnad på mediabevakningen och även live på de olika arenorna, där det numera är lika mycket folk som det var under OS, vilket är superkul, samtidigt som media också rapporterar kring vad som händer och hur det går, vilket det väl var lite si och så med förr om åren.

På onsdag invigs tävlingarna och på torsdag spelar Sverige första matchen mot hemmanationen Brasilien. Goalballtävlingen kommer att avgöras i samma arena som handbollen spelades i under OS, en arena med nytt plast/gummigolv, varför killarna också har tränat på sådant underlag innan avresan, för att få matchspelet så likt det som kommer att vara nu i Rio som möjligt, för i goalball spelar golvet väldigt stor roll. Skotten blir inte alls likadana på ett trägolv som på ett plastgolv och det kan rentav skilja ganska mycket på nytt resp. gammalt plastgolv, så att träna på rätt typ av golv jämfört med vad som kommer att spelas på under kommande stortävling är väldigt viktigt.

Killarna är redan nu i Brasilien, dels för att aklimatisera sig inför de stora tävlingarna, men dels för att ha ett lättare träningsläger med just Brasilien, på deras toppmoderna träningsanläggning i Sau Paulo. Där kommer de att vara tills på söndag, då det är inflyttning i OS/Paralympicsbyn.

Det här är en resa som för Sveriges del har varit allt annat än spikrak och som började redan efter paralympics i London för fyra år sedan. Därefter åkte vi ur A-EM 2013, missade därmed VM i Finland 2014 och samtidigt en chans att kvala in till Rio, men genom att ta oss upp i A-EM igen, genom en andraplats i B-EM 2014 fick vi ändå en sista chans till kvalificering under A-EM i Litauen förra året. Den behövdes dock inte skulle det visa sig, för efter att Algeriet dragit sig ur IBSA world games i Sydkorea förra året så fick vi deras plats. Vi kom in som lägst rankade lag i hela tävlingen, men tog oss ändå till en bronsmatch mot Turkiet, vilken vi vann med 2-0 och därmed var paralympicsbiljetten säkrad.

Ni ser med andra ord att det har varit en lång och krokig resa, men nu är killarna där och vill ni följa händelserna inför och under paralympics så gör ni det allra bäst genom att gå in på Facebook och gilla Sweden men's goalball team. Där kommer man spelare, ledare och andra runtomkring väldigt nära, inte minst genom de videobloggar som de lägger upp dagligen, där Fatmir och jimmy i huvudsak berättar om vad som händer, hur dagarna ser ut osv.

Det har även varit en hel del uppmärksamhet i media inför avresan mot Rio. Fatmir har både varit med via telefon i P4 Extra och live i P3 Din gata, NT hade ett videoreportage från en av de allra sista träningarna inför avresan och SVT har sammanställt en guide för er som inte har koll på hur de olika paraidrotterna fungerar och går till. Introduktionen för goalball är två minuter lång och hittas här. Har du inte helt koll på vad goalball är eller hur det går till så rekomenderas den länken varmt.

Utöver radio och TV har det skrivits en rad olika artiklar i olika tidningar och det är alltid kul med lite mediauppmärksamhet. Det är vi inte direkt bortskämda med inom paraidrotten.

När vi ändå är inne och länkar till saker och ting så tycker jag att ni kan passa på att följa mig och min väg mot värdseliten i goalball. Det gör ni bäst genom att antingen gå in på Facebook och gilla min fanpage, Goalballjonny, eller klicka "gilla" direkt i Facebookframen här under inlägget. Ni kan också följa min Youtubekanal, där jag nu senast pratade om stress och vikten av att ta upp det redan i skolan, en video jag inte har hunnit lägga upp här ännu, men den kommer.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en fin fredag och en bra helg, för det tänker iaf jag ha. Lugnt blir det, efter att jag och Jocke var på kryssning till Tallinn nu i veckan, så det blir skönt att bara vara hemma och inte göra så mycket. Har ni några helgplaner?


30 mars 2013

30 mars 2013 var en väldigt speciell dag.
Dels fylde sambon, som inte var sambo då, år, det var påskafton och en väldigt solig och fin vårdag,
men dels så blev äntligen Leksand klart för Elitserien, efter sju års längtan, hopp och förtvivlan.

Leksand hade vunnit första matchen i kvalserien, förlorat andra, men sedan vunnit mot Rögle, Timrå, dubbla möten mot Västerås och när man sedan slog Timrå med 8-3 uppe i Timrå i omgång sju, ja, då var saken i princip klar.

Än fanns det dock en teoretisk chans att missa avancemang, men känslan var milt sagt ganska bra där innan Rögle kom upp till Leksand i omgång åtta den där soliga påskaftonen för tre år sedan.
Fanns det några tvivel innan så tystades dem när Leksand vann matchen med 3-1 och sju års längtan, hopp och förtvivlan var därmed över.
Vi var tillbaks!

Jag minns hur jag satt i soffan hemma hos svärföräldrarna, solen lyste in genom vardagsrumsfönstret, kaffekoppen stod på bordet och ögonen svämmade nästan över av tårar när det stod 3-1, hela arenan skanderade "vi är tillbaks, chalalalalalala" där mot slutet och jag faktiskt insåg att vi äntligen hade gjort det, efter alla dessa misslyckanden i år efter år. Nu var vi äntligen framme och glädjen visste knappt några gränser.
Ja, det är milt sagt en speciell dag, en dag jag aldrig kommer att glömma, aldrig någonsin.

Här nedan har ni hela Viasats sändning med Jide och grabbarna, uppsnack, matchen, intervjuer och firande inifrån omklädningsrummet efteråt.

Lyssna särskilt på ljudkulissen där inne i arenan under matchens sista minuter, det är magiskt och publiken bär verkligen fram spelarna där mot slutet. Det är mäktigt och ger gåshud.


Luften är fri

Medan jag är i stugan och kramar ur det sista av sommaren under de här jättefina och varma dagarna så får ni hålla tillgodo med en låt och de gör det på nytt!
Nya låten som de släppte på Spotify för någon månad sedan och som nu också finns på Youtube är en riktig sommarhit tycker jag.
Både gunget, texten och hela feelingen i den, riktigt bra tycker jag!
Helt klart en av de bästa låtarna just nu!


Whiskytesting.com

Här har ni en lite kul grej som jag spelade in för några år sedan.
Det är en improviserad monolog på engelska, där Harold och David får testa den nya Statements whisky på den fiktiva nätradiostationen whiskytesting.com.

Ni får ursäkta min halvtaskia engelska, men till mitt försvar får jag ändå säga att jag sköter det helt okej med tanke på att jag improviserar allt eftersom jag spelar in.
Jag älskar improvisation och jag har gjort många sketcher likt den här i mina dagar, det ska gudarna veta.

Så, lyssna gärna och berätta vad ni tycker!


OS i Rio

Det finns nog de av er där ute som jublar nu när OS i Rio äntligen är över och all idrottshysteri lägger sig litegrann, men vissa av oss andra konstaterar det med en tår i ögat. OS är ändå något speciellt och även om jag inte har kunnat hålla mig lika up to date som tidigare via TV, p.g.a. MTG's rättigheter som man numera har framför SVT, så har tekniken ändå möjligjort ganska bra bevakning via radio och inte minst nyhetsappar. Dessutom ingår TV3 och TV10 i vårt grundutbud, så en hel del TV-tittande har det trots allt också blivit.

Det har varit ett bra OS för Sverige, bättre än i London sett till medaljskörden, men vissa besvikelser finns ändå och jag lider något oerhört med en sådan som Michel Tornéus. Killen var 1cm från ett brons i London, krigade för att ta sig till Rio, hoppade över IOK's kvalgräns under EM tidigare i sommar, men då blåste det 0,1m/s för mycket medvind, så hoppet godkändes inte som kvalhopp, trots att dett räckte för ett EM-silver. Han tvingades då till en extra nödtävling i Spanien för att över huvud taget kvala in till Rio och det lyckades han med. Ett kanonhopp på 8.44 bäddade för det, men väl i Rio tog det tvärstopp och hans 7.65 räckte inte ens för att ta sig till final. Fatta den! Att vara så extremt nära ett brons, sedan kriga som fan för att nå en ny chans, till slut, efter mycket om och men lyckas ta den chansen, men väl där stämmer ingenting. Hjärtat måste kännas som en sten i bröstet på honom och han ville nog mest bara gå och dö en stumd efter det där kvalet.

Samma sak med Sanna Kalur. Efter den där missen i Peking för åtta år sedan har hon krigat mot skadorna, övervunnit dem och med hela svenska folkets förväntningar på sina axlar tagit sig tillbaka hela vägen till en ny OS-start, men väl där sprang hon i tretton sekunder och sedan var det över. Efter åtta års kämpande. Det är så extremt små marginaler, men i Sannas fall är det ändå en bragd att hon över huvud taget stod där på startlinjen, det är stort och jag kan mycket väl förstå hennes delade känslor efter att det stod klart att hon blivit utslagen redan i kvalet. Surt som fan, ja, men ändå enormt stort att bara ha tagit sig dit.

Sista punkten för friidrotten så måste vi ju bara nämna Usain Bolt. Denne Usain Bolt. Oj, oj, oj säger jag bara!
Killen pallar trycket från hela världen och tar en ny trippel med guld både på 100m, 200m och 4x100m. Tre nya guld som kompletterar hans redan sex insamlade och utgör de sista pusselbitarna i hans trippeltrippel, tre OS-guld tre OS i rad. Han har alltså inte förlorat en enda OS-final, det är respekt om något!

Utöver friidrotten så måste vi ju också nämna Sara Sjösttröm. Hon pallar också trycket och tar det där guldet som hon var storfavorit till och som hon bara skulle ha. Dessutom blev det två medaljer till för Sara, som inte åker hem från Rio med en medalj, utan med tre!

Sedan överraskar Jenny Rissveds och tar guld i mountainbike. Vem hade trott det? Det är grymt stort och snacka om att ta chansen! SOK skickade en MTB-cyklist, det blev Jenny och så går hon och vinner hela skiten, wow!

Marcus Svensson var också galet nära ett guld. Tänk att det är så små marginaler att en bom på sista lerduvan, den sextonde av sexton ifinalskyttet, utgör skillnaden mellan guld och silver. Trots att det nu blev silver för Mackan så tycker jag att han ska vara grymt nöjd och det är väldigt kul att Sverige visar framfötterna i lite andra idrotter än bara de mest vanliga.

Jenny Fransson blev historisk med Sveriges första brons i brottning någonsin och ett dygn senare följde Sofia Matsson, som har haft, och väl fortfarande har, en knäskada, upp det och tog Sveriges andra medalj någonsin i brottning på damsidan. Stort!

Silver-Emma från Peking fortsätter att vara Silver-Emma efter et nytt silver här i Rio. Det var nära ett guld, men det blev ett silver och det är inte illa det heller, även om jag förstår Jag att hon gärna ville bli Guld-emma med hela svenska folket.

Golf har nu återigen införts som en OS-sport och där blev det också silver för en glödhet Henrik Stensson, som vann sin första major för ett tag sedan och som nästan var den högst rankade golfaren som deltog i Rio.

Till slut måste vi ju också bara nämna fotbollstjejerna. Det de mäktade med här kan mycket väl räcka till ett bragdguld senare i vinter. Aldrig trodde jag att de skulle slå ut USA i kvarten, ett USA som alltså har vunnit fyra av de fem senaste OS-turneringarna och aldrig missat en final. Nu gjorde de det, efter att Lisa Dahlkvist blev stor hjälte i straffläggningen. Det blev hon dubbelt upp, för i semifinalen var det dags igen, den här gången mot värdnationen Brasilien, som slog Sverige med hela 5-1 i gruppspelet. Nu var det 0-0 efter full tid, 0-0 efter 2x15min förlängning och det fick avgöras på straffar, precis som mot USA och vem var iskall där och satte den avgörande straffen för andra matchen i rad, om inte Lisa Dahlkvist. Må hända att Tyskland sedan vann finalen med 2-1, men ett OS-silver, wow, det är megastort!

Jag skrev att Rio blev ett bättre OS rent medaljmässigt än i London och här nedan har ni därför samtliga medaljer från de fem senaste sommar-OS'en.

Rio 2016

2 guld, 6 silver och 3 brons.

Guld
Sara Sjöström simning (100m fjäril)
Jenny Rissveds Cykel (Mountainbike)

Silver
Peder Fredricson Ridsport (Individuell hoppning)
Emma Johansson Cykel (Linjelopp)
Sara Sjöström Simning (200m fritt)
Henrik Stensson Golf
Marcus Svensson Skyte (Skeet)
Svenska fotbollslandslaget Fotboll (Dam)

Brons
Jenny Fransson Brottning (69kg)
Sofia Matsson Brottning (53kg)
Sara Sjöström Simning (100m fritt)

London 2012

1 guld, 4 silver och 5 brons

Guld
Fredrik Lööf/Max Salminen Segling (Starbåt)

Silver
Sara Algotsson Ridsport (Individuell fälttävlan)
Håkan Dalby Skytte (Dubbeltrap)
Lisa Nordén Triathlon
Svenska handbollslandslaget Hanboll (Herr)

Brons
Rasmus Myrgren Segling (Laser)
Johan Eurén Brottning (120kg)
Jimmy Lidberg Brottning (96kg)

Peking 2008

0 guld, 4 silver och 1 brons

Silver
Emma Johansson Cykel (Linjelopp)
Gustav Larsson Cykel (Tempolopp)
Thomas Johansson/Simon aspelin Tennis (Dubbel)
Rolf-göran Bengtsson Ridsport (Hoppning)

Brons
Anders Ekström/Fredrik Lööf Segling (Starbåt)

Aten 2004

4 guld, 2 silver och 1 brons

Guld
Carolina Klüft Friidrott (Sjukamp)
Stefan Holm Friidrott (Höjdhopp)
Christian Olsson Friidrott (Tresteg)
Henrik Nilsson/Markus Oscarsson Kanot (K2 1000m)

Silver
Ara Abrahamian Brottning (84kg)
Malin Baryard-Johnsson/Rolf-Göran Bengtsson/Peder Fredricson/Peter Eriksson Ridsport (Laghoppning)

Brons
Therese Torgersson/Vendela Zachrisson Segling (470)

Sydney 2000

4 guld, 5 silver och 3 brons

Guld
Mikael Ljungberg Brottning (97kg)
Lars Frölander Simning (100m fjäril)
Jonas Edman Skytte (Kortdistans liggande)
Pia Hansen Skytte (Dubbeltrap)

Silver
Jan-Ove Waldner Bordtennis (Singel herr)
Markus Oscarsson/Henrik Nilsson Kanot (K2 1000m)
Therese Alshammar Simning (50m fritt)
Therese Alshammar Simning (100m frit)
Svenska handbollslandslaget Handboll (Herr)

Brons
Kajsa Bergqvist Friidrott (Höjdhopp)
Fredrik Lööf Segling (Finjolle)
Louise Jöhncke/Therese Alshammar/Johanna Sjöberg/Anna-Karin Kammerling Simning (4x100m fritt)

Flest medaljer har vi alltså tagit under OS i Sydney, tolv medaljer, följt av Rio på elva, London på tio, Aten på sju och sämst gick det i Peking, där vi "bara" tog fem medaljer.

Flest guld har vi också i Sydney, men även i Aten, där vi tog fyra guld. I Rio blev det två guld, i London ett guld och i Peking blev det inga guld alls. Procentuellt sett var det alltså bäst utdelning i Aten, där 57% av alla medaljer vi tog var guld.

Blir vi lite genusinriktade så kan vi konstatera att 8/11 medaljer i Rio togs av kvinnor, bara 3 av män. I London var det bara 2/10 medaljer som togs av kvinnor, i Peking 1/5, Aten 1/7 och Sydney 5/12 medaljer. Det är alltså ganska tydligt att manliga svenska idrottare har presterat bättre under 2000-talets första tolv år, jämfört med kvinnliga, fram tills nu, där kvinnorna har en ordentlig övervikt jämfört med männen. Om det beror på att andra nationers herrar utvecklas snabbare än här i Sverige eller om förutsättningarna för kvinnliga idrottare har blivit mycket bättre och står sig väldigt bra jämfört med övriga världen vet jag inte, men helt klart så var det här kvinnornas OS.

All time placerar sig Sydney på plats tolv över antal medaljer, London strax bakom på plats tretton, Rio på plats sjutton, Aten på plats tjugotvå och Peking på plats tjugosex. Överlägset flest medaljer tog vi under OS i Stockholm 1912 och i Antwerpen åtta år senare, hela sextiofyra medaljer. I Stockholm var de fördelade på 24 guld, 24 silver och 16 brons och i Antwerpen på 19 guld, 20 silver och 25 brons. det ni!

Minns tillbaka till påskhelgen...

Säsongen 2016/17 är inte långt bort nu, men jag vill och kan ändå inte riktigt släppa taget om säsongen som var. Det var så häftigt, så mäktigt, ett rent "miracle on ice".

Här är vi framme i match 4:7 mot Modo, hemma i ett kokande Tegera arena, på påskafton i våras.
Modo hade vunnit de två första matcherna tämligen enkelt, 5-0 och 0-4, men så fick Alexander Ytterell hål på Adam Reideborn i match 3 och Martin Grönberg avgjorde i sudden, vilket innebar att det inför den här matchen stod 2-1 i matcher för Modo.
Ett Modo som fortfarande var i kraftit överläge, trots 2-1 i matcher. Man hade totalt 10-2 i målskillnad och det skulle till något enormt för att Leksand skulle kvittera matcserien till 2-2.

något enormt inträffade också, för Broc Montpetit fick arenan att explodera redan efter 59 sekunder, när han gav Leksand ledningen, en ledning som man sedan var nära på att utöka, men det var fortsatt 1-0 och i andra perioden var det mer eller mindre ett under att Modo inte både kvitterade och vände matchen, för det var i princip spel mot ett mål och ett gigantiskt tryck nere mot Haukeland i kassen. Han stod dock emot, växte till en ren vägg och det var fortfarande 1-0 efter två spelade perioder.
När Jon Knuts då istället gjorde 2-0 i tredje perioden, då lyfte nästan taket i arenan, oj, oj, oj!
Det var ett vrål som löste upp måånga knutar i tusentals magar där inne i arenan och säkert ute i vårt avlånga land också, för plötsligt hade vi lite marginal, en marginal som dock krympte igen när Modo reducerade till 2-1 och de sista minuterna där, jäklar så de sniglade sig fram, men vi höll undan och "the miracle on ice" fortsatte, Leksand hade kvitterat till 2-2 i matcher, trots 4-11 i målskillnad på 4 matcher.

Jag var på plats i arenan under den här matchen, andra gången i mitt liv som jag klev ut på Norra och det var nog den häftigaste match jag har sett live!!!


Musik genom åren, 2010 (del 2)

Det var länge sedan nu och det är många av er som inte var med när det begav sig senast, men här fortsätter vi hursomhelst min musikhistoria genom åren. Gräver ni i mitt arkiv hittar ni vad jag lyssnade på från 2003 och framåt, enda fram till 2010, där vi befinner oss nu.

2010 var ett väldigt speciellt år och därför delades det året upp i två inlägg och det här är då andra delen av det året.

Varför det var ett speciellt år behöver ni nog läsa del 1 för att förstå, men jag kan kort berätta att det var då jag lärde känna mit ex här via bloggen. En kommentar på min blog efter att jag hade kommenterat ett annat inlägg på en annans blogg gällande kroppsideal etc. som hon tyckte var väldigt bra skrivet av mig. Det ville hon tala om för mig, så hon kikade in på min blogg och sedan var bloggkonverserandet igång.

Det pågick i några veckor, innan vi bytte msn och fortsatte chatta där så gott som dagligen. Jag kände redan tidigt att det var något speciellt med henne och efter ytterligare några veckor bytte vi mobilnummer och fortsatte att messa som galningar under hela våren, allt medan känsloena växte sig allt större, banden mellan oss växte sig allt starkare och studenten närmade sig samtidigt med stormsteg.

Jag mådde med andra ord bättre än jag någonsin hade gjort och min insida speglade bokstavligen utsidan när sommaren närmade sig och världen stod i blom. Då ska ändå påpekas att vi ännu inte varken hade träffat varandra eller pratat med varandra i telefon. Alla känslor uppkom enbart ur text genom bloggen, msn och sms, är inte det häftigt?

Jocke och jag åkte på lyxkryssning med Vision of the seas i månadsskiftet juni/juli och när vi kom hem pratade vi med varandra för allra första gången. Ja, inte jag och Jocke då, utan jag och mitt ex.

Allt detta kan ni läsa om i del 1, men nu fortsätter vi med min musikhistoria och vad jag lyssnade på under sommaren och efter studenten.

Förutom en hel del UK hardcore lyssnade jag mycket på gammal hederlig Classic euro och de främsta hitsen där under sommaren var Plazma's Getting married och New system's Let me take your heart. Den sistnämnda förknippar jag starkt med långa telefonsamtal under varma och ljusa sommarkvällar i stugan. Minns särskilt en kväll, när vi i vanlig ordning pratade med varandra. Hon var ute och gick i någon park och jag låg uppe i mormors rum i stugan, med fönstret på glänt och den ljumma sommarbrisen letade sig in mellan tunna vita gardiner. Det var en fin kväll. En mycket fin kväll.

Juli övergick i augusti och äntligen, äntligen skulle vi träffas, på riktigt, för allra första gången, efter flera misslyckade försök. Mamma var måttligt road till att jag åkte iväg och träffade någon jag aldrig hade träffat irl, bara pratat med på internet, men det spelade ingen roll vad hon sa, vi hyrde en stuga på en camping utanför Alingsås och 11 augusti, för ganska exakt sex år sedan alltså, var det dags.

Emmas dåvarande pojkvän skjutsade in mig till Mjölby tidigt på morgonen, varifrån jag sedan tog bussen ner mot Göteborg.

11:05 var jag framme och den första kramen där, åh, jag minns det som om det vore igår. Jag hann knappt av bussen innan vi omfamnade varandra och det var så galet mycket längtan som släpptes lös bara i den kramen och vi trodde knappt det var sant, att vi äntligen, efter alla månaders längtan, var hos varandra. Det förstod vi knappt senare när vi satt på tåget ut mot Alingsås heller, vi satt mest och log ut i luften och jag gissar att det mer eller mindre stod nyförälskade i pannan på oss.

På vägen ut till campingen, dit vi sedan promenerade, var vi bara tvungna att ställa ner alla grejer och krama varandra igen, mitt på trotoaren, och väl framme på campingen väntade det bästa och finaste dygnet i mitt liv. Vi lämnade knappt ens stugan vi hade förrän nästa dag när vi skulle åka därifrån.

Min buss gick dock inte förrän senare på kvällen, så innan dess satt/låg vi på en filt i en grässlänt intill en motorväg. bilarna som körde förbi tutade på oss och allt var bara sådär fantastiskt fint och vackert. så vackert att jag bara grät av ren lycka och saknad på bussresan hem. Tårarna bara rann och det bara fortsatte hemma vid köksbordet, över en tallrik gröt, som då fick bli min kvällsmat. Jag var så glad och lycklig över att ha den finaste flickvännen i världen, livet lekte och ingenting kändes omöjligt.

Det var också när mamma eller pappa, minns inte vem det var, hämtade mig vid bussen och vi var på väg hem som jag hörde Offspring's You're gonna go far, kid för första gången, en låt som skulle bli en stor hit under sensommaren och hösten. Det blev även Clubbazz Loveletter, Amaze's Sommar, svenskduon Elov & Benys Eurotrip, Mellonys Sluta blogga och Nivaras båda låtar Is this really true och No one can stop us now.

Då hade vi kommit en bra bit in i september, jag hade börjat plugga på universitetet efter studenten, dramakommunikation läste jag, jag hade varit med på mitt allra första landslagsläger någonsin och jag och mitt hjärta hade hunnit träffas en gång till, på samma camping, också nu över en natt. Dagen då vi kom dit var det jättefint höstväder och trots att det var i slutet av september kunde man nästan gå i T-shirt. Dagen efter var det raka motsatsen. Grått, trist, kallt och det var nästan dags för jacka istället. Det var med andra ord inte tal om att ligga på en filt intill en väg efter att vi lämnat stugan. Nej, istället satt vi inne på Alingsås station, åt bröd som hon hade haft med från sin praktik och försökte mysa så mycket det bara gick vid ett bord, på varsin stol.

Oktober kom och då släppte Sandra Gee äntligen nytt. Turn up the volume, som jag än idag tycker är en av de bästa HandsUp-låtar som har jorts. Den är grym och oj så jag hade gått och väntat på att den skulle släppas och när den väl gjorde det satt jag i timmar och försökte få ner den. Det blev en riktig dunderhit och jag gillar den som sagt fortfarande.

Det var också i oktober som vi hade ännu ett landslagsläger och där hjärtat inte minst skulle komma hem till mig för allra första gången. Resten av familjen var i Rom under några dagar, men jag valde att inte följa med, för att istället kunna umgås och vara med den jag älskade mest av allt, dessutom med huset för oss själva.

Hennes buss kom till Mjölby och vi tog sedan bussen tillsammans hem till Skänninge, varpå jag visade henne runt där hemma. Vi fastnade sedan i mitt rum och lämnade det nästan inte förrän nästa dag, då hon redan var tvungen att åka hem. Vi tog färdtjänst tillsammans och efter att jag vinkat av henne i ett soligt Mjölby kändes det nästan overkligt att hon hade varit där, samtidigt som det kändes väldigt tomt direkt när jag klev innanför dörren igen där hemma, men en sak var jag säker på och det var att jag hade upplevt det vackraste och finaste dygnet någonsin innanför de fyra väggarna.

Sedan hände det som inte fick hända.
Det som ingen av oss egentligen förstod.
Det som raserade hela min tillvaro.

Två dagar senare sa hon plötsligt att hon ville ta ett uppehåll, för att hon inte var någon bra flickvän. Hon tyckte att jag förtjänade något bättre. Jag skulle vara lycklig och hon kunde inte göra mig lycklig just då, tyckte hon. Det tyckte jag att hon kunde, jag älskade henne mer än något annat och ville inte ha någon annan än henne, även om det stundtals var jobbigt att inte kunna träffas som vi ville. Jag älskade henne på ett sätt som jag aldrig älskat någon tidigare, hon hade satt djupare spår i mig än vad någon annan hade gjort och hon hade format mig som person väldigt mycket, inte minst lärt mig enormt mycket om psykisk ohälsa och att tackla sådant. Hon var ljuset i mitt liv, mitt allt och min värld rasade bokstavligen ihop där och då, den 26 oktober 2010.

Jag låg i sängen i flera dagar och bara grät, ville mer än något annat bara klippa ut de senaste dagarna, knöla ihop dem och slänga i en papperskorg. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, vi hade det ju så bra och vi såg en framtid tillsammans. Det kom som en total chock, en chock som fullständigt lamslog mig.

Vi fortsatte dock att messa, även om det inte var i närheten av lika mycket som tidigare, och det fanns känslor kvar, men ändå funkade det inte. Min värld vändes fullständigt uppochner, jag visste varken ut eller in, allt var bara som ett kompakt mörker utan slut.

Så dåligt som jag mådde i november och december det året, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare.

Jag fann ingen glädje i någonting, julen närmade sig, men jag hade inte det minsta julkänslor och ingenting var roligt.

Från att ha varit som en blomstrande vacker våräng med kvittrande fåglar, blommande blommor, en klarblå himmel och en strålande värmande sol hade mitt liv nu övergått till något slags kall och kal tundra, utan växtlighet eller liv, bara mörker och kyla.

Det var med andra ord ingen rolig avslutning av år 2010, trots att det började så bra och såg så bra ut och nyårsafton, som jag, hjärtat och Jocke skulle ha firat tillsammans på ett spahotell i Tallinn, fick jag nu istället fira med mamma och pappa hos några av deras vänner.

Träningen och musiken var dock det som fick mig att fly litegran från verkligheten under den här tiden. I träningen kunde jag för en stund släppa alla jobbiga och mörka tankar och fokusera på något annat och i musikens värld kunde jag fly in i och stanna kvar i flera timmar ibland. Det var Kindervater's cover på Fragmas gamla hit Everytime you need me, Kompulsor's Calling your name, Loveline's version av Shape of my heart, Marko van Basken's Please don't go, Paradisio's gamla Bailando och inte minst Lesley Roy's Thinking out loud, som jag också fortfarande tycker är bra och som där och då stämde så grymt bra in på hur jag kände mig, som dånade ur mina högtalare och hörlurar. Thinking out loud hittade jag på en blogg och fastnade direkt, både för soundet, hennes lite hesa röst och texten. En grym låt helt enkelt och den får avsluta det här inlägget, som dessvärre då avslutas i moll, men jag lovar, det kommer ljusare tider igen, håll tillgodo...


Matlista

Här är något slags matlista som jag hittade hos Heléna. Mat är inte min starka sida, som ni kanske vet, eller ja, maten jag lagar blir oftast god, det är inte det, men jag tycker inte det är kul att stå i köket, but here we go...

Tre ord som beskriver mig i köket?

Rutinmässig, långvarig och ordningsam.

Jag svävar sällan ut i ovisshetens land, utan håller mig oftast till det jag vet blir gott och fungerar. Sedan kan jag finslipa detaljerna i en maträtt, men jag byter sällan ut råvaror, mixtrar och trixar sällan med recepten, kör safety things med andra ord.

Långvarig är jag eftersom att jag äter långsamt. Har jag tid på mig kan jag dessutom sitta kvar vid köksbordet när jag är klar, lyssna på en bra pod eller liknande, kanske ta en kopp kaffe. Tycker om att sitta vid köksbordet, särskilt soliga förmiddagar, när solen lyser in genom fönstret och P4 står på i bakgrunden. Älskar den där mysighets och hemtrevnadskänslan som nybryggt kaffe och P4 ger.

Ordningssam är jag dels för att jag vill ha rent och snyggt i köket, ingen disk som står på bänken eller i hon, spisen avtorkad, diskhoarna rengjorda osv. men dels för att det är synnerligen viktigt med ordning och reda i köket när man inte ser, att mjölken står till höger på andra hyllan i kylen och att kvargen står högst upp till höger, eller att havregrynet står till höger på nedersta hyllan i det övre vänstra skaferiskåpet och kaffet två hyllor över det. Att ha ordning och reda på sakerna i köket underlättar väldigt mycket för att hitta det man ska ha, därför är det viktigt för mig.

Vad äter jag helst till frukost?

Här är jag också rutinmässig och gör sällan några utsvävningar. Standardfrukosten består av en dubbel portion havregrynsgröt med pumpakärnor/solrosfrön i, ett glas mjölk och ett eller två kokta ägg. Sedan kan toppingen på gröten variera mellan något slags sylt, frysta bär, banan, äpplemos med kanel eller banan med kokosflingor. Min alternativa frukost är en smoothie och ett eller två kokta ägg, så man kan väl sammanfatta det som så att äggen i princip är det som alltid finns med, utan undantag.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan?

Svårt att välja bara tre, men perkulatorn, mikron och mixerstaven är tre heta kandidater, med durkslaget och lökmixern som heta utmanare. Särskilt den senare, den kan jag verkligen rekomendera. Det är som en behållare med knivar i. Man skär bara löken i exempelvis fjärdedelar, lägger de i behållaren, sätter på locket, kör igång mixerhandtaget och vips så är löken hackad och klar! Inget småplock med lökbitar för att få dem mindre, inga knivar och inga tårrar. Skitbra och jag tror nog, vid närmre eftertanke, att den tar tredjeplatsen från själva mixerstaven. Mikron och perkulatorn rår den dock inte på, för kaffe bara måste man ha och mikron är himla bra att ha.

Två köksredskap jag skulle vilja ha?

Det är nog faktiskt inget speciellt jag saknar i köket...

Vad är det konstigaste man hittar i mitt kök?

Det finns inget sådär jättekonstigt direkt, men en sådan där gammal våg med två vågskålar som står på fönsterbrädet är väl en het kandidat, eller ramen som av någon outgrundlig anledning sitter runt den ena lysknappen. Den satt där när vi flyttade in, men vi har fortfarande inte förstått varför den sitter där. Min främsta förklaring är att det har stått något där och för att det inte ska trycka på lysknappen har man satt en ram runt den som föremålet har tryckt på istället.

Fyra råvaror som är ett måste på min pizza?

Tomat, ost, banan och ananas.

Jag äter väldigt sällan pizza, men även här är jag en rutinmänniska och tar oftast samma pizza. Nu på senare år har det blivit Honolulu, men desförinnan åt jag en hederlig Margarita med banan i över tio år, varje gång vi åt pizza. Inga utsvävningar här inte...

Favoritdessert:

Åh, det är svårt att välja bara en här med, men någon form av chokladmousse/chokladpudding eller pannacotta av något slag, helst vanilj eller espresso, är nog de utstickande favoriterna, men cheesecake är ju också väldigt gott...

Något jag skulle kunna äta varje dag:

till frukost äter jag ju redan ägg varje dag, så de är väl heta kandidater där.
Annars är det svårt att ta någon specifik maträtt, men jag älskar sås, hela familjen är såsomaner, så mycket sås, t.ex. brunsås, skulle jag lätt kunna äta varje dag.

Det lagar jag helst nu för tiden?

Det blir mycket köttfärslimpa och fiskgratäng. Köttfärslimpan är nog min paradrätt, gärna med fetaost i, blir så jäkla gott om jag får säga det själv!

Något jag tycker om men inte lagar så ofta?

Det är mycket, men lassagne är ju alltid gott, knaperstekt fläsk, sås och potatis likaså, precis som hel kyckling med sås och potatis, dillkött och pepparrotskött med sås och potatis. Det är maträtter som mamma och pappa gör grymt gott och som jag gärna blir bjuden på när jag hälsar på, men som jag ytterst sällan, för att inte säga aldrig, gör själv.

Där har du en bild av vem jag i köket. Gör gärna listan du också!


Siri på svenska

Det här är kanske inte så aktuellt längre och de flesta av er, i varje fall ni som använder Apple, har nog koll på Siri och vad man kan be henne om, men jag gjorde i vilket fall en video om det i höstas som jag såg att jag inte hade lagt upp här på bloggen ännu, so, here we go!

Apple har, som ni vet, länge haft Siri på engelska i sina operativsystem, men det har begränsat användningen en del för oss i t.ex. Sverige,
men i och med IOS 8.3, som lanserades förra sommaren någon gång, kom dock äntligen Siri på svenska, vilket har underlättat väldigt mycket för oss svensktalande. Nu kan Siri kommunicera på svenska, med svenska komandon, känna igen svenska städer, hitta vägbeskrivningar i Sverige osv.

Har du inte använt Siri så mycket eller har dålig koll på hur hon fungerar, titta nedan, för Siri kan hjälpa till med väldigt mycket och underlätta vardagen en hel del.

När ni ändå är igång får ni mer än gärna gå in och följa mig på Youtube.


Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0