Malmö FF klara för Champions League!

Jag är definitivt ingen fotbollsmänniska och det här har aldrig tidigare hänt i bloggen, det kan jag lova. Ett inlägg med fokus på fotboll, det ni!

Det Malmö FF lyckades med igår, att ta sig hela vägen till Champions league, genom att slå ut österrikiska Salzburg med 3-0, inför ögonen på drygt 20 000 åskådare på Swedbank stadion, det är stort. Riktigt stort!

För första gången på fjorton år har vi ett svenskt lag med i CL. Då var det Helsingborg som slog ut Inter i en riktig rysare där på slutet. Tro inte att jag minns det, det hade jag aldrig vetat, om det inte var för Radiosporten.

Malmö blir det sämst rankade laget i hela CL om jag inte mmisstar mig och gruppen, Grupp A, lottades tidigare ikväll och det blir matcher mot Atletico Madrid från Spanien, italienska Juventus och grekiska Olympiakos. Det blir oerhört tufft och det vore en skräll om MFF går vidare, men det vore i vilket fall väldigt häftigt att gå och se någon match nere i Malmö live, se fotboll för första gången live och göra det på ett sådant sätt. Det skulle faktiskt vara häftigt!

I övrigt har jag varit sjuk i en vecka nu. Det var Jennifer som smittade mig. Hon började jobba och givetvis går det massa virus och skit på förskolan. så hon blev jätteförkyld och var det i nästan en vecka. Då trodde jag att jag skulle klara mig, men icke. Lagom till förra helgens landslagsläger blev jag också sjuk och har inte tränat sedan dess. Det började med att jag hostade litegrann och var helt igenkorkad i näsan. Sedan kände jag mig helt matt när jag hade varit uppe och ätit frukost. Så vi bestämde att det var säkrast att jag var hemma under helgen. under lördagen tror jag dessutom att jag hade feber, för jag var helt orkeslös. Hostan har därefter hållt mig vaken flera nätter och det är fortfarande den som är värst. Ont i halsen och snorat har jag också gjort. En riktigt rejäl förkylning helt enkelt. En förkylning som jag tycker kan ge med sig nu, för nu vill jag inte vara sjuk längre...

De första dagarna man är sjuk brukar vara ganska sköna tycker jag, men nu är det bara tråkigt och jag vill bara bli frisk så att jag kan börja träna igen! dessutom börjar skolan på måndag, vilket jag knappt har tänkt på över huvud taget. det har varit så mycket annat nu med flytt, visningar, packning osv. Det kommer nog i vilket fall att gå bra. För er som undrar så blir det en fortsätning med sociologin i höst, när jag tar mig ann Sociologi II. Jag var inne på att dessutom läsa en kurs i klassisk astronomi, men jag skippar nog det. Visserligen tycker jag det är intressant med rymden, stjärnor och planeter, men jag känner väl ändå att det räcker med sociologin i höst, så får vi se vad det blir sedan.

Det här blir nog dessutom det sista inlägget jag skriver här i Mjölby, för på måndag/tisdag flyttar vi. Vi ska vara på banken kl. 14:00 på måndag, efter dagens första styrkepass, för att få nycklar, skriva på lite papper och så, varefter jag åker till mormor en stund innan nästa träning, vilket blir goalball. Mamma och pappa hämtar några flyttkartonger här i Mjölby, åker och hämtar nya nyckeln som jag förhoppningsvis har kommit ihåg att lämna hos mormor och så åker de till nya lägenheten med det första lasset. Därefter blir det sista natten i Mjölby för min del, vilket kommer kännas väldigt, väldigt sorgligt, för jag har trivts superbra här. Gillar hela området och det var just i det här området jag redan från början kände att jag ville bo och så blev det. Föreningen är jättebra, husen är fräscha och det luktar ofta sådär gott i trapphuset som det gör i vissa höghus ni vet. Det är svängda trappor, vilket kanske egentligen inte spelar någon rolll, men jag gillar det. Det påminner om mormors hus, som jag alltid har trivts i och där det också luktar sådär gott i trapphuset. Hissen luktar också likadant som i mormors hus och isoleringen är väldigt bra, så man kan lyssna på väldigt hög musik utan att det stör grannarna det minsta. Balkongen här kommer jag sakna mest av allt i lägenheten, så nu de här sista dagarna ska jag, förutom att flyttpacka det sista, njuta så mycket jag kan där ute på min inglasade härliga stora balkong och hoppas på att det blir sol i helgen!

Allt talar emot mig

EM i Ungern avgörs om ganska exakt en månad, men precis som förra året hamnar jag utanför truppen som åker dit. Det kom dock inte som någon överaskning och det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det gör mig dock smått frustrerad att se David och Dzenan och nu även Nils utvecklas så mycket snabbare än vad jag gör. De jag främst krigar mot om att ta en plats i truppen som åker iväg på olika tävlingar och turneringar drar ifrån mig i utvecklingen, trots att jag kämpar och sliter så mycket jag kan här på hemmaplan. Det var det som det här inlägget skulle handla om.

Egentligen har jag alla faktorer emot mig. Ändå fortsätter jag att kämpa, kriga och leva goalball här på hemmaplan, trots att jag inte alls har samma förutsättningar som de andra killarna.

Vilka är då förutsättningarna jag pratar om? Vad är det som praktiskt sett är emot mig?

I mina ögon handlar det om i huvudsak tre faktorer:
1, Vi lärde oss fel från början och har tvingats lära om allt på nytt.
2, Jag är B1:a, vilket innebär att jag inte ser något alls, och således aldrig har sett hur någon annan gör.
3, Vi har inte alls det motstånd och den kvalitet på våra hemmaträningar som jag skulle behöva.

När vi startade upp vårt lag, 2007, var det mest som en kul social grej. Vi tränade en gång i månaden och hade ingen som helst utrustning, inga mål, inga skydd, nej, egentligen ingenting, förutom bollar. Teknik fanns inte på tapeten, utan här var det bara att ha kul och umgås som räknades.

Sedan tog LHIF över verksamheten 2008 och vi började satsa mer. Träningarna uppgick nu till en gång i veckan, vilket senare också blev två gånger i veckan, där den ena av dessa två var ett "fyspass", som jag idag nästan skrattar åt. Det handlade ungefär om lite bollkontroll, lite skott och "hård fys", vilket ungefär var tio armhävningar,tio situps och springa en minut på tjockmatta.

Problemet var att vi, trots att vi nu satsade hårdare, inte uppnådde några resultat. Vi åkte på turnering efter turnering, men förlorade allting, kom alltid sist och blev inte sällan knockade i matcherna, vilket innebär att matchen avbryts när det skiljer tio mål mellan lagen.

När detta upprepades, turnering efter turnering, borde man som tränare börja fundera på vad man bör göra för att förändra något. För något var ju tvunget att förändras, det var ju solklart. Eller, rättare sagt, det var just det som det inte var. Det hette hela tiden att "vi gjorde vårt bästa". Att vissa spelare var bättre än andra syntes redan då, men likväl skulle alla få spela, oavsett hur det gick i matcherna. Man skulle kunna säga att vi spelade mer för att alla skulle få spela, inte för att vinna, även fast vi så klart ville vinna.

Det största problemet, som ni såg ovan i punkt ett, var att vi under den här tiden, under nästan tre års tid, lärde in helt fel teknik i såväl offensiv som defensiv. Tränaren hade noll kunskap om goalball sedan tidigare, men vägrade ändå ta hjälp utifrån. Han skulle göra saker på sitt sätt och tyckte att det såg bra ut. Flera av oss spelare såg ingenting alls och trodde så klart att det var bra när tränaren sa det, även om jag idag kan se att det var så fel som det bara kunde vara. De andra i laget, som såg litegrann, hade ju ingen erfarenhet heller och kunde inte titta på och se hur andra gjorde. Vi körde vårt race helt enkelt.

Ett tydligt exempel på det var att jag fortfarande, när jag kom in i landslaget 2010, satt på huk i min utgångsposition. Det är nästan ofattbart idag, men som sagt, jag visste ju inget annat. För mig fanns bara det, för ingen hade ju sagt åt mig att det var fel, förrän nu. Florim har i efterhand sagt att det fanns så mycket med mig och min teknik som han bara ville ändra på i ett svep, men det gick ju inte. Jag minns att han sa åt mig att ha lägre tyngdpunkt i utgångspositionen, men hur jag skulle få det kunde jag inte förstå, för jag kom ju inte längre ner där jag satt på huk, ingen hade ju visat mig hur jag skulle göra.

Detta leder oss in på punkt två här ovan. Eftersom att jag aldrig har sett under den tiden jag aktivt har spelat goalball har jag aldrig kunnat titta på, observera och härma andra spelare. Spelare som ser litegrann tror jag har en enorm nytta av just detta, att kunna se, observera och härma andra spelare. När man inte ser blir det genast mycket svårare. Att visa en rörelse i fart genom att känna blir väldigt svårt, eftersom att t.ex. ett skott går så fort. Därför måste man visa moment för moment i stillbilder och inte ens då blir det självklart. Extra svårt blir det när man, som Tobbe, aldrig har sett. Alla de här visuella referenserna man har i hjärnan finns ju inte där, så bara en så enkel detalj som att gå djupare med benen eller vara mer avslappnad i kroppen kan bli svår att praktisera, inte minst då koordination och balans ofta påverkas negativt när man inte ser något alls.

ta den defensiva utgångspositionen som exempel. I goalball går det oerhört fort på elitnivå. Därför gäller det att hinna ut åt sidan, längs golvet, så snabbt som möjligt. Sitter man på huk måste man ju först gå upp en bit, för att frigöra benen, för att därefter kunna slänga sig ut åt sidan. Dessutom kommer man då snett uppifrån och dunsar ner på golvet, vilket med stor sannolikhet gör att bollen redan har gått under en och redan är i mål. Nej, istället gäller det att sitta lite som en hoptryckt fjäder och sedan explodera ut, rakt åt sidan, längs golvet. Man trycker ifrån med händerna för att trycka ut sig ssjälv åt ena hållet och med fötterna för att trycka ut sig åt andra hållet.

Idag är dettta självklart för mig och jag förstår inte hur jag kunde sitta på huk i över två års tid. Förklaringen till varför jag gjorde det är dock enkel. Jag visste inget annat. I mitt huvud var det så man skulle sitta, för jag hade ju aldrig sett hur någon annan satt och ingen hade någonsin påpekat nackdelarna med att sitta på huk och att man kunde sitta på något annat sätt. Förstår ni hur jag menar? Ser man ingenting blir det extra viktigt med en tränare som vet vad han/hon gör, som kan påpeka, berätta och förklara hur man ska göra och varför man ska göra just detta, eftersom att du själv inte kan se hur det "ska vara". har man då istället en tränare som kör sitt race och tycker att det är bra hur man en gör i princip, som inte kan sporten, inte kan tekniken och varför man ska göra på ett visst sätt, som låter spelarna själva testa och känna efter vad som känns bäst, utan att ge någon feedback på för/nackdelar eller hur andra spelare gör, ja, då blir det problem. Som B1:a lever man då lite som i en illution av att man gör rätt, fast man egentligen gör helt fel. Det måste finnas någon kunnig person där som hela tiden påpekar och går igenom detaljer, annars går det inte.

Där har Linda radikalt förändrat laget jämt mot vår gamla tränare. Hon är hans raka motsats och tar mer än gärna hjälp utifrån, från folk som kan bättre än hon själv. Hon har lärt sig oerhört mycket sedan hon kom in som helt grön på området 2010 och tog över laget 2011. Under de här tre senaste åren har vi utvecklats något enormt. Det var när hon tog över som vi i princip fick börja om från grunden. Att få bort något man nött in i nästan tre års tid är dock inte det lättaste och fortfarande har jag problem med mitt skott, där jag fortfarande gärna vill skjuta med armen, inte med ben och bål, som är det man "ska göra" för att få så mycket kraft i skottet som möjligt.

Nackdelen med Linda är dock att jag och vissa andra i laget kan mer om goalball, hur man tänker, vad man ska tänka på, smådetaljer, taktik, teknik, än vad hon kan. Det är just det som blir en stor nackdel för mig här på hemmaplan, som ni ser under punkt tre här ovan.

Jag har ingen här hemma som kan påpeka smådetaljer, varför jag gör på ett visst sätt, hur jag kan göra istället, någon som hela tiden påpekar att "armen var för spänd där", "slappna av mer där", "nu blockerar du din egen rörelse när överkroppen sticker före armarna" osv. något jag märker väldigt stor skillnad på nere i t.ex. Malmö. När jag har varit nere hos Fatmir har han och Stefan varit på mig efter varje skott, påpekat smådetaljer som man behöver höra, gång på gång, tills man rättat till dem och de sitter i ryggmärgen. Det har jag ingen som gör här hemma. Det finns ingen som har den kunskapen här hemma, vilket nästan är det största problemet och den största orsaken till min långsamare utveckling.

En annan mycket stor bidragande orsak är det faktum att motståndet här på hemmaplan är alldeles för dåligt. jämför mig själv med Dzenan, som varje träning tränar med Stefan och fatmir, som varje träning, varje vecka, får det här tempot, de här hårda skotten på sig som man får på elitnivå. Han tränar hela tiden med spelare som tillhör världseliten. Några sådana spelare har vi inte här hemma. Faktiskt inte ens i närheten. albin är den som skjuter klart bässt här hemma, men utöver honom och Jennifer är det ingen som skjuter särskilt bra. Det är kort sagt breddnivå på skotten. Inte så konstigt när vi i realiteten är ett breddlag, men när man, som jag, satsar mot världseliten, då får jag inte alls det motstånd jag behöver, vilket gör att det oftast tar ett tag, när vi samlas för landslagsläger, för mig att komma in i tempot, eftersom att det är en såpass stor skillnad på elittempo och breddtempo. Jag får helt enkelt inte de skott och det motstånd jag skulle behöva här på hemmaplan. Slutsatsen blir därför enkel. Får man inte träna på något kontinuerligt, då tar det mycket, mycket längre tid att nå upp till den nivån.

sammantaget har jag alltså ganska mycket som talar mot mig. Vi lärde oss fel från början och fick lära om allt från grunden, jag är B1:a och har aldrig kunnat titta på, obeservera och härma andra spelare, och vi har inte den kompetensen på hemmaplan som jag skulle behöva, varken tränarmässigt eller spelarmässigt. Det är den bistra sanningen. Ändå kämpar jag vidare. Dag efter dag, vecka efter vecka. Jag ger inte upp, jag fortsätter att kriga, trots att mina förutsättningar är så mycket sämre än de andras i landslaget, jag försöker trots allt göra det bästa av situationen och sakta men säkert utvecklas även jag, även om det inte alls har gått som vi tänkte efter Paralympics i London. Tanken då var att få ut mig som förstacenter internationellt sett om 1,5-2 år. Det har nu gått två år och jag är räligt talat inte ens i närheten av det. Just nu platsar jag inte ens i truppen som åker till EM om en knapp månad, men trots det, trots att utvecklingskurvan inte alls har gått som planerat så fortsätter jag kämpa. Jag ger inte upp och det kommer jag inte att göra under de närmsta åren, det är något som jag är säker på!

Sommarhits 2014

Sommaren har snabbt slagit om till höst, men för en gångs skull har jag inte jättemycket emot det. Jag kan inte säga att jag är mätt på värme, för min del får det gärna komma en värmebölja till, men efter en sådan här fantastisk sommar känns det på något sätt ändå okej med höst. Mörka, kalla och regniga höstkvällar är inte okej, men fina färgglada höstdagar, filtar, varmt kaffe, flytt och inte minst hockey är mer än okej.

Eftersom att sommaren nu känns avslutad, trots att knappt halva augusti återstår, tänkte jag här ge er mina tio största sommarhits i sommar.

Först och främst är det Takata takata, som inte är jätteny, men som jag hörde på Sheps student i början av juni och sedan dess har den hängt i. Grymt bra låt som har stor potential att bli "track of the year".

Sedan har vi en låt som aldrig riktigt slog igenom här i Sverige, men som var stor i bl.a. Spanien vet jag. Den påminner mig också om vår resa till just Spanien. adrenalina med Visin feat. Jennifer Lopez Y Ricky Martin. riktiga sommarfeelings över den!

Jennifer Lopez har i övrigt också spelats flitigt här hemma, då främst med hiten för några år sedan, Live it up. Riktigt bra låt måste jag säga. melodiös, tung bas och sommarfeelings även över den.

Vi traskar vidare med låtar som har varit mer officiellt stora här i Sverige i sommar. Först ut är Samir och Viktor med låten Success. Lite rolig, men samtidigt med en melodi och text som sätter sig. Den här har jag gått och nynnat mycket på kan jag lova.

En annan stor hit i Sverige, som egentligen redan kom ut i mars om jag inte minns fel, men som har hängt med sedan dess och trots allt blivit en stor sommarhit i sommar. Mr. Probz med låten Waves (Robin Schulz radio edit). Hela låten andas sommar tycker jag och det tyckte jag redan då i mars. Mr. Probz röst, soundet, ja, det är sommar helt enkelt och dessutom den låt som jag och Julian sjunger med i överlägset mest på gymmet. "My face above the water, my feet can't touch the ground, touch the ground (...) Wave after wave, wave after wave, I'm slowly drifting, drifting away".

En låt som inte har blivit lika stor, men som sätter sig stenhårt på hjärnan och som har en väldigt udda text är ju Thomas Stenströms Slå mig hårt i ansiktet. Mamma tycker den är konstig och jag kan väl hålla med, men ändå är den bra måste jag säga och den sätter sig som sagt på hjärnan...

Betydligt större än Slå mig hårt i ansiktet har ju Din soldat med Albin feat. Kristin Amparo blivit, en låt jag från början inte alls gillade, men som har tagit sig riktigt ordentligt och fortfarande är riktigt bra!

Vi vandrar vidare med Sabaton med låten Metal crüe. Introt på denna är grymt, bara lyssna!

tillbaka till Housen och Sunlight med låten I love you so. Riktigt bra låt. Gillar dragspelsinslagen starkt, precis som i Edward Maya och Vika Jigulinas Stereo love för fyra år sedan, som var vår studentlåt.

Slutligen får jag nog ta med Shakira här, med hennes Dare la la la. Den spelades också mycket när vi var i Spanien och har som bekant även varit en hit här i Sverige. Gillar den!

Som ni märker är det övervägande House här och det speglar också min musikstil numera,. så<, där kan man säga att ni har mig!


Goalballidioten

Detta blir ett, med mina mått sett, kort inlägg.

Idag drog äntligen höstsäsongen igång igen. Ungefär två månader, bortsett från de två landslagslägren i sommar, utan goalball har det varit, så jag var riktigt sugen på träning nu.

Tyvärr blev det bara jag, Tobbe, Linda och Julian, eftersom att Albin är i Belgien med Louise nu i veckan, Jennifer jobbade och Martin kunde inte. Trots att vi blev så få blev det ändå en jättebra träning. Skotten satt perfekt, undantaget den lilla detaljen att de flesta var höga, precisionen var bättre än den någonsin varit, jag prickade nästan alla skott där jag ville pricka dem, lyckades t.o.m. med två sekvenser på egen hand, "Exet" och "Rakt och fint". Defensivt jobbade vi vidare på de försvarsövningar vi har introducerat i landslaget. Linda gick igenom och förklarade så klart för Tobbe, men jag och Julian körde vårt eget race och det kändes riktigt bra. Glädjande nog, apropå försvarsövningarna, har jag nu lyckats få till ytterligare ett goalballpass i veckan, på onsdagar mellan 21:00-22:00. Det blir sent, men det var den enda tiden som fanns ledig, så det får gå. Tur dock att jag inte ska upp och jobba dagen efter.

Avslutningsvis körde vi den beryktade Goalballidioten, i fyra minuter. Alla vet nog hur Idioten går till? Här är det samma sak, men mer goalballspecifikt. Man startar i utgångsposition, slänger sig raklång, reser sig, springer fram till mittlinjen, backar tillbaka till sin position, går ner i utgångsposition och börjar om igen, detta i fyra minuters tid.

Det låter kanske inte så jobbigt, men jag lovar att benen är helt borta efteråt. Det suger som tusan i både lår och vader och mot slutet är det nästan bara vilja man kör på.

Det jag skulle nå upp till och helst slå var 27 gånger fram och tillbaka. Det hade jag senast när vi körde samma sak med landslaget i våras. Halvvägs in i det hela hade jag nu bara hunnit 13 gånger fram och tillbaka. Därför var jag alltså tvungen att hålla minst samma tempo, helst lite högre, den andra halvan för att nå mitt personbästa. Jag bet ihop och försökte öka lite till. hjärtat slog, mjölksyran och adrenalinet pumpade i benen, men jag klarade det. 27 stannade jag på även denna gång. Således ingen förbättring sedan i våras, men heller ingen försämring, så jag är nöjd och för att vara första träningen på höstsäsongen var det en riktigt, riktigt bra träning får jag säga!

När jag åkte hem efter träningen slutade SJ-appen att sammarbeta och ville inte visa när tågen gick och vilket spår jag skulle komma in på, varför jag fick chansa. Går man av på samma sida som man går på i Linköping kommer man in på spår 1B, 21 eller 3B i Mjölby. är det motsatta dörren man går av från så är det spår 2B man kommer in på. Det är sådana detaljer man aldrig ens tänker på när man ser, men som i alla fall jag lägger på minnet och använder för att veta var jag är någonstans. Nu var det nämligen motsatta dörren mot den jag gick in i och därför var jag nästan helt säker på att jag var inne på spår 2B, vilket jag också var.

Hemma blev det lite mat och micrat kaffe. Jo, faktiskt, ni läste rätt. Inget går upp mot en kopp nybryggt starkt ångande hett kaffe, men nu orkade jag inte fixa nytt och det fanns lite kvar sedan tidigare idag och faktiskt, det gick att dricka.

Tidigare idag var det också några här och pratade Bibeln medd mig. Då blev Tissen nyfiken och smet ut i trapphuset. När de hade gått satt han vid dörren och jamade massor, för han ville ju ut dit igen. så jag försökte få på honom selen, så att vi skulle kunna gå ut en stund, om han nu ville det, men det gick inte alls. Jag fick på ungefär halva selen innan han fattade vad jag höll på med. Då började han sprattla och ville inte alls få på sig den där selen. Det slutade med att jag fick ta av den igen, vilket inte var det lättaste, eftersom att han fortsatte att sprattla. så nu har jag små rivmärken på hela händerna, ungefär som när jag har klippt klorna på honom, för det gillar han inte heller, lilla Tissen.

Well, det blev inte ett så kort inlägg ändå. Förvånad? inte alls får jag säga. När jag kommer igång och skriva, då rinner det bara iväg.

Sov gott världen!

Sportis camp 2014

Under två dagar har jag och Julian nu visat goalball för ett gäng mellanstadieelever här i Mjölby. Det handlar om Sportis camp, där barn i mellanstadieåldern får prova på olika idrotter under några dagar, däribland goalball.

Det var andra året i rad som vi fanns med och visade och gjorde reklam för vår idrott. Förra året var det jag och Jennifer som höll i trådarna, vilket det även skulle ha varit i år, men då Jennifer blev inringd som vikarie på heltid hela denna veckan var vi tvungna att lösa det på annat sätt. Från början var det jag och Albin som skulle ha hållt i det hela, men han har mer eller mindre halkat ur det hela när Jennifer kom in i bilden. Han har visserligen inte fått någon info av allt det som jag och Jennifer har fått, så allt ansvar ligger faktiskt inte hos honom, men han själv har inte heller försökt ta reda på något och nu när det dessutom skulle bli betydligt färre barn än förra året så behövdes han inte. Egentligen hade det räckt med en gubbe som visade och förklarade, men vi körde i vilket fall på två gubbar.

När det stod klart att Jennifer skulle jobba försökte jag ändå få tag i Albin för att höra om han kunde hoppa in ändå, som det var tänkt från början, men Albin har varit väldigt svår att nå i sommar och var det även nu. Han svarade inte, så då fick vi ta till plan C, vilket var Julian.

Jag måste säga att jag tycker att det har gått över förväntan under de här två dagarna. Utan förberedelser och utan att egentligen ha kommunicerat kring hur vi skulle lägga upp det hela blev det ändå som en slags maskin man slog på till slut. Jag tog komandot, hälsade folk välkomna, presenterade oss och inledde informationen med att fråga om någon hade testat eller hört talas om goalball tidigare. Förvånansvärt många hade faktiskt gjort det. Julian fick sedan vara mitt redskap under informationen, peka på och förklara hur spelarna ska sitta, vad som är mål etc. medan jag förklarade hur spelet går till, vad man ska tänka på i defensiv/offensiv, hur man passar när ingen ser och vad som är viktigt att tänka på i största allmänhet, att publiken ska vara tyst, att bollen ska gå längs golvet, att det är jätteviktigt att hela tiden ha koll på sin linje etc. Därefter tog Julian över som domare, delade upp lag och instruerade allt kring själva matchen och dömde sedan också densamma. till slut hade vi en frågestund, som kunde bli väldigt lång ibland. Det var frågor om goalball, landslaget, hur man lagar mat, tvättar, städar och rör sig utomhus när man inte ser, vad jag skulle göra om jag fick se för en dag, om jag vet hur Julian ser ut, hur jag vet vad jag har på mig för kläder, om jag drömmer i bilder/färger, ja, i stora drag väldigt relevanta och tänkvärda frågor, som många gånger är självklara för mig själv, men som inte alls är det för många andra.

Så, kort sagt tycker jag att det har varit två väldigt bra dagar, där nästan alla barn har tyckt att det har varit jättekul och gärna har velat spela mer när tid och tillfälle har givits för detta. Jättekul! Jag måste även säga att jag och Julian fungerar väldigt bra ihop, även i sådana här sammanhang, kanske till stor del för att vi känner varandra så bra vid det här laget. Faktum är att han nog är den person jag träffar och umgås mest med i min vardag, utöver jennifer då.

annars har det varit träning både måndag, tisdag och onsdag denna veckan, så ikväll är det skönt med en träningsfri dag/kväll. Imorgon ska vi springa 5km och förhoppningsvis putsar jag då mitt personbästa med ytterligare några sekunder. Därefter blir det avslutning av Sportis camp på lördag och sedan är det bara två veckor kvar innan vi flyttar. Det känns smått ofattbart, men ändå lite sorgligt måste jag säga. Jag trivs så bra här. det kommer kännas lite konstigt att inte längre bo här, samtidigt som jag så klart längtar massor till flytten och att bli stadsbo på riktigt.

Mitt livs bästa affär

Under det senaste året har jag gjort mitt livs bästa affär, utan tvekan. Jag pratar så klart om lägenheten. Vilket hole in one, vilken strike, vilken fullträff det blev.

Som jag har skrivit innan så letade jag lägenhet ganska intensivt här i Mjölby för drygt 1,5 år sedan. Jag var och tittade på totalt fyra likadana ettor som jag sedan köpte innan det gic i lås. Bland dessa ettor fanns även några andra lägenheter med på visningsschemat. Hursomhelst gick den dyraste av dessa ettorna då för 260 000kr. Den ligger högst upp, på sjätte våningen, i grannhuset, hade nytt och fräscht kök och egen tvättmaskin. ett toppenläge helt enkelt. Utgångspriset var 150 000kr. Det är siffror som vi ska komma ihåg här nedan...

...för min lägenhet köpte jag sedan, några månader senare, för 190 000kr. Detta var strax efter att Lisa, som jag umgicks en del med på gymnasiet, hade lagt beslag på en likadan etta i ett annat grannhus. Det var hon och jag som budade på den, men hon drog det längsta strået där. 205 000kr gav hon för den. Redan där kände jag att jag hade gjort ett vinnande drag, för min etta, som jag gav 15 000kr mindre för, var finare och fräschare tyckte jag, med bl.a. laminatgolv i hallen och köket, vilket hennes inte hade.

Såhär långt hade Lisa alltså en etta som hon gav 205 000kr och jag en etta som jag gav 190 000kr för.

tidigare i våras sålde Lisa sin etta. Jag visste inte att det var hon då, men av mäklaren som vi har haft nu, som var samma som hon hade då, fick jag veta att hon som sålde då i våras hade köpt sin etta för ungefär ett år sedan, då hon gav 205 000kr. Händelsevis råkade jag ju då veta att det var Lisa som köpte den, så jag lade ihop två och två. Nu hade utgångspriset på hennes etta satts till 225 000kr. Bara där hade hon alltså gått +20 000kr jämt mot vad hon betalade för den. Slutligen sålde hon den för inte mindre än 315 000kr, alltså +110 000kr på ungefär ett år. Det är en ganska skaplig förtjänst.

Jag hade alltså goda förhoppningar om att göra en god affär även jag, när vi kontaktade mäklaren. Han kom hit och värderade lägenheten till 250 000kr, alltså +60 000kr jämt mot vad jag köpte den för och 25 000kr över Lisas utgångspris i våras. Så långt var allt kanon.

Visningarna stundade, men tiderna för dessa tycktes inte passa folk särskilt bra, för första visningen blev en extravisning, drygt en vecka innan ordinarie visning, för en kille som inte kunde komma på de ordinarie visningarna. Han var från Stockholm och skulle börja plugga i Linköping. Så, det var bara att ge sig i kast med att städa och rensa ut lägenheten snabbare än vad som var tänkt. Killen var nöjd och var den enda som hade tittat på lägenheten efter första visningen, för då kom ingen. Inte en människa var här och tittade. Det var en klar missräkning och det kändes inte jättebra, så fint som vi hade gjort. Dagen efter kom dock en kille till som inte kunde komma på de ordinarie visningarna och på den andra officiella visningen kom några fler. Slutligen blev det en tredje extravisning för en tjej och en kille, som inte heller hade möjlighet att komma på de ordinarie visningarna. Totalt sett blev det alltså fem visningar och det känns inte som vi har gjort annat än att städa under de senaste veckorna. Fint blir det ju så klart, men jag kan inte förstå hur pedanter måste göra detta varje dag, det skulle jag aldrig orka.

Nåväl. Budgivningen kom igång och det började riktigt dåligt. Första budet landade på 200 000kr, alltså 50 000kr under utgångspriset och bara 10 000kr över vad jag gav för lägenheten.

Långsamt tickade det dock på och innan dagen var slut låg budet plötsligt på 300 000kr. Det stannade dock inte där. Dagen efter steg det ytterligare och stannade på 330 000kr, alltså 80 000kr över utgångspriset och 15 000kr mer än vad Lisa fick för sin etta.

Det såg ut att stanna där, men så kom en av tjejen och killen som var och tittade sista dagen in i leken som budgivare 4. Budgivare 4 och 1 fortsatte att buda på och jag trodde knappt mina ögon när priset steg till 350 000kr, 375 000kr, 400 000kr och slutligen stannade på smått ofattbara 425 000kr! Detta för en etta i Mjölby, där man för fem-sex år sedan kunde köpa en etta för 35 000kr. Kan ni ta in den ofattbara prisökningen? 35 000kr är bara 8,2% av slutpriset nu. Frågan är om kurvan kommer att peka uppåt i samma vinkel som den har gjort nu under de senaste fem åren, säg ytterligare fem år framåt? I sådant fall är vi uppe på linköpingspriser om bara några år. Faktum är att det inte är långt ifrån redan nu, beroende på var i Linköping du vill bo, så klart. En cityetta får du fortfarande ge mer än dubbelt så mycket för, en så stor cityetta som på 42 kvm skulle jag nog gissa skulle landa på runt 1,5 miljoner. Så ja, det är fortfarande viss skillnad på Mjölby och Linköping och det kommer det väl alltid att vara, men gapet har minskat avsevärt.

Jämför man då Lisa och mig så ser det ut såhär:

Utgångspris för ett år sedan
Lisa: 125 000kr
Jag: 125 000kr

Slutpris då
Lisa: 205 000kr (+80 000kr)
Jag: 190 000kr (+65 000kr)

Utgångspris nu
Lisa: 225 000kr
Jag: 250 000kr

Slutpris nu
Lisa: 315 000kr (+90 000kr)
Jag: 425 000kr (+175 000kr)

Vinst sedan köp
Lisa: 205 000-315 000kr (+110 000kr)
Jag: 190 000-425 000kr (+235 000kr)

Jag kan väl säga att all städning och allt slit nu innan och under visningarna känns ganska överkomligt med denna vinsten. det räcker med att säga att jag är mer än nöjd med detta!

Leksands IF nu och föralltid

Det drar ihop sig. Mina damer och herrar, det drar ihop sig. trots sommarväder, 25 grader ute och strålande sol, trots flera veckor kvar av ledigheten, så är det snart dags. Om drygt en månad, klockan 19:00 den 11 september, släpps pucken i Tegera arena, vilket utgör startskottet för säsongen 2014/15.

Sommaren har, trots den fina sommaren förra året, som jag trodde skulle bli svår att matcha, ändå gjort just det och varit ännu finare och ännu bättre. Det har varit sol och ofattbart mycket bad för att vara jag. det har varit nästan två veckor i Spanien. Det har varit fina sommardagar och kvällar i stugan. Det har varit timmar ute på balkongen. Det har varit hög musik så att ytterdörren skallrar. Det har helt enkelt varit en fantastisk sommar och det är det fortfarande. Trots det börjar hockeysuget nu komma på allvar. Träningsmatchandet drog igång i lördags och det blev storseger med 5-2 mot Färjestad, i Arvika.

Tiden har gått så snabbt, men när det slog mig att träningsmatcherna faktiskt redan är igång, då kom den där känslan smygande. Känslan av spänning, känslan av gemenskap, känslan av att vara en del i een enhhet som tillsammans kan krossa allt, känsslan av att vara en del av Leksands IF.

Det är svårt att förstå hur idrott kan påverka så mycket om man själv inte är insatt i det. Det är svårt att förstå hur en oval isyta, några gubbar med skenor på fötterna och med en kompositklubba i händerna, jagandes en liten svart gummibit kan vara upphov till så stora känslor, såväl positiva som negativa. Att man kan vara helt nedbruten, helt tom inombords, efter en avgörande förlust eller ett misslyckat avancemang. På samma sätt som tårarna rinner av lycka, man bara vill skrika rakt ut och känslan är närmast euforisk inombords när den där avgörande matchen ros i hamn, när avancemanget är klart.

Hockeyn är en del av mig, en del av mitt liv och det som lyser upp mörka höst och vinterkvällar. Dagar då allt känns tungt, då har man alltid en hockeymatch att se fram emot senare på kvällen och uppladdningen inför densamma kan börja flera timmar innan nedsläpp. Ännu mäktigare är det när man är på plats. Kliver ut på Norra stå hemma i Tegera eller bortastå någonstans runtom i vårt avlånga land. när musiken dånar ur högtalarna, när ett taktfast klappande sprider sig över hela hallen, när klackledaren tar taktpinnen och hundratals blåvita supportrar, som är där av exakt samma anledning som jag själv, börjar sjunga för full hals, så länge rösten håller och en bra bit efter det. Det mina damer och herrar, det är mäktigt om något och snart är det dags igen. Så länge kan ni kika på klippen nedan. Det är först när vi förpassar Djurgården ner i Hockeyallsvenskan med 2-0 den 31 mars 2012. Det är 364 dagar senare och sista minutrarna av Leksand - Rögle, den 30 mars 2013, dagen då avancemanget blev klart, efter sju års kämpande och misslyckande. Det är Superstars som tar i för fullt och sjunger Bröder, vårt klubbtheme skulle man nästan kunna säga, ledda av självaste Stiko Per Larsson. Det är en intervju med Jens Bergenström, efter den där Röglematchen. Han gråter i TV och fortfarande hörs 7650 leksingar skandera "Vi är tillbaks!" Slutligen är det mot alla odds från förra säsongen. Inte TV-programmet då, utan ett budskap åt alla som inte trodde på oss inför förra säsongen och återkomsten i SHL. Expert efter expert dömde ut oss, bl.a. en av mina favoriter, Niklas Wikegård, som ni kan höra i klippet, truppen var för tunn, Alsenfelt skulle inte hålla mellan stolparna, Micke Johansson var inte den ledartyp man behövde osv. Efter första matchen mot Brynäs stärktes de teorierna ytterligare, för det såg inte bra ut. Det kunde bli en lång vinter i Dalarna, men det blev det inte. Vi visade alla att det går ändå, med en storspelande Oscar Alsenfelt i mål, en sniper som Patrik Hersley och defensiva giganter som Johan Svedberg, + alla leksingar som brinner för klubben, för skölden, som Jens Bergenström. Titta och njut mina damer och herrar, för det här är mäktigt att se.












Musik genom åren - 2006

Det var ett tag sedan nu, men nu rullar vi vidare med vad jag har lyssnat på för musik genom åren.

2006 var vi inne på och det fortsatte i huvudsak som 2005, med Hands up i centrum, men där även en kort men intensiv Rap/Hiphopperiod fanns med i bilden. 2006-2007 var ju åren då Hands up var som störst och året började med tre riktiga superhits, Base attack - Technorocker, Baracuda - Ass up! och Tune up -Ravers fantasy.





Våren fortsatte och min korta men ganska intensiva rap/hiphopperiod stundade. Det var mycket svensk Hiphop med främst Anton & Affe och Sjätte sinnet. De senare är från Norrköping och hade några riktiga hits framåt sommaren, Brevet till himlen och Hur blev det så. Anton & Affe hade flertalet hits, men aldruig lika stora som Sjätte sinnet. , Stjärnorna faller och Låt oss leva förevigt var väl ändå de två största hitsen.







Konstig musik lyssnade jag också en del på, Fotbollsplan, En slämmig torsk och CP-barn är exempel på det. I huvudsak var det en dåvarande kompis som introducerade den mesta musiken för mig. Var han fick allt ifrån vet jag inte riktigt, men mycket konstigt var det.





Sommaren kom och med den också Basshunters genombrott, Boten Anna, som jag likt många andra inte fattade vad den handlade om, utan trodde att han sjöng om en båt. Därför gjorde Asshunter, eller Perrra, en parodi på den, där han klart och tydligt berättar att det heter "bot och inte "båt". Faktiskt ganska rolig.



Andra stora sommarhits var Sonic - they call med Sonic, som syftar på den där blå igelkoten från Sega's gamla TV-spel, ni vet, fjortislåten #1, Do you wanna be my fjortisboy, Cascadas A neverending dream, the Veronicas - Forever, som jag hörde första gången när vi var i Tyskland med tyskagruppen, där Chris, min dåvarande assistent, också introducerade Millencolins svenska hit, E20 norr. Sist men inte minst lyssnade jag så klart också på låten som hela övriga Sverige lyssnade på, Who's da man med Elias feat. frans, ni vet den där lilla killen som sjunger om Zlatan.











Hösten kom, jag började i stockholm efter att ha gått ut nian tidigare i juni. Playdio var min största källa till ny musik. Det är en nätradiostation som spelar Trance, dance och techno. Det var således också den musiken som dominerade under hösten med hits som Basshunter - Hallå där, som jag förknippar lite med Therese, som jag gick med i Stockholm. Hon var svartrockare och lyssnade definitivt inte på Basshunter, men en gång fick honm den låten av mig på gamla hederliga msn och efter det påmindes hon om mig när hon hörde den. Det har fastnat hos mig och jag gör nu det omvända. DJ Splash - A beautiful day, Lunaspace - where´s the party, Cascada - One more night, Partystylerz - We are the partystylerz och inte minst Sommarpojkarna feat. Fröjda - Lilla hjärttat, som nästan var höstens största hit.











Så såg det ut under 2006. alla de här låtarna på slutet påminner mig så mycket om året där i Stockholm, som helt klart är mitt bästa år genom alla skolår. Oj så bra jag trivdes där uppe! Nästa steg är hursomhelst 2007...


RSS 2.0