Eller ja, nästan i alla fall. SM i goalball spelades i år nämligen i Norrköping och Mässhallarna.

Vi åkte, trots bara 30min med pendeln från Linköping, till Norrköping redan under fredagen, för att bo på hotellet The lamp, tillsammans med FIFH's organisation, med andra ord, Malmö.

Vägen till hotellet var dock inte felfri. Vi åkte pendeln till Norrköping och började gå. Efter en stund frågade jag om vi hade gått förbi hospitalsgatan, för jag hade för mig att vi antingen skulle bo där eller att vi skulle gå förbi den. Det hade vi gjort sa Louise. Så vi gick in i en affär och frågade om vägen, varefter vi skulle gå efter Jennifers GPS i mobilen. Det gick dock mindre bra och vi hamnade helt fel. Eller ja, vi var på väg att hamna helt fel, men både jag och Louise var uppmärksamma och tyckte att vi hade svängt för tidigt. Så vi fortsatte neråt och hittade till slut rätt gata. Då återstod bara problemet att hitta hotellet. Vi letade och frågade, men hittade det inte ändå. Tills vi fick syn på det, på andra sidan gatan. De i receptionen hade sett oss gå fram och tillbaka där utanför och undrat om vi skulle till dem eller inte.

Vägen till rummen bestod av en ren labyrint, men själva rummen var fina.

Under kvällen blev det bara mat, lite lagsnack och sova. Jag somnade direkt, men vaknade igen och kunde inte somna om. Så jag låg och läste i flera timmar. Tror jag somnade strax efter tre.

06:15 ringde klockan och det var bara att pallra sig upp, äta frukost och rulla iväg mot hallen, där det först var coachmöte och där vi skulle spela vår första match mot Brukarhuset.

Första matchen brukar nästan alltid vara vårt svaga kort, vi gör nästan aldrig en bra förstamatch, men den tränden skulle brytas här. Jag, Albin och David spelade riktigt bra, lugnt, tryggt och disciplinerat. Vi ledde också med 4-3 när det bara återstod 52 sekunder. Då kunde de få in 4-4, vilket också blev slutresultatet. Surt att släppa sista bollen där, men det var inte här vi skulle vara som bäst, det var under söndagen, i bronsmatchen, som det troligen skulle bli. Elitlagen FIFH och IFAS skulle vi rimligen inte ha någon chans mot, så siktet var inställt på bronset, vilket vi hade goda chanser att ta.

Direkt efter matchen intervjuades vi av Sveriges radio, vår allra första radiointervju. Bor ni inte i Östergötland eller trots det har missat det har ni länken längst ner i det här inlägget, där ni exklusivt både kan höra och se oss på bild på SR:s hemsida. Jag har fått mycket positiva ord efter intervjun, som dock är ganska kort.

Dagens två avslutande matcher i gruppspelet, mot just FIFH och IFAS såg vi mest som träningsmatcher. Realistiskt sätt hade vi ingen chans och det visade sig stämma. 0-10 slutade båda matcherna, men jämför man med förra året så har det gått framåt. Då blev det game mot IFAS redan efter ca fem minuter, 10-0, men i år höll vi nästan hela första halvlek. Dock tycker jag inte den matchen kändes så bra. Det var fler individuella misstag än mot FIFH, även om vi kom in i matchen på ett bättre sätt här mot IFAS. Mot FIFH kändes det stressigt och det där lugnet som infann sig mot Brukarhuset i första matchen, det fanns inte alls där.

Brukarhuset spelade också de 0-10 mot både FIFH och IFAS, vilket innebar att det skulle bli straffläggning mellan oss båda, för att avgöra vem som skulle bli trea och vem som skulle bli fyra i serien. Detta var vårt första strafftillfälle av sådant här slag, så det kändes lite spännande. Vi hade på förhand gjort upp ett straffschema, där David skulle börja, därefter jag och sist Albin. David satte snyggt sin straff, men släppte också in den han fick mot sig. Jag satsade på en femfemma, d.v.s. att man står vid högerstolpen och skjuter rakt över, mot deras vänsterstolpe från de sett. Tyvärr var det ingen vidare straff och den räddades. Den jag fick mot mig var inte heller bra, men straffar är absolut inte vår grej. Jag var på bollen, men den gick in ändå. Då hade Albin pressen på sig. Han var tvungen att sätta vår sista straff för att få till golden shot, men han sköt en fyretta, d.v.s. nästan utifrån vår högerstolpe och diagonalt mot deras högerstolpe från de sett. Skottet tog dock i stolpen. Han räddade dock straffen han fick mot sig, men det hjälpte ju inte. Brukarhuset vann straffläggningen med 2-1 och vi slutade därmed sist i gruppspelet.

Semifinal väntade alltså mot gruppsegrande FIFH under söndagen, efter en natt med mycket, mycket bättre sömn än natten innan. Jag somnade nästan direkt när jag lade huvudet på kudden.

Vi lyckades faktiskt få in ett mål i matchen, som slutade 1-11, men det var som sagt inte där fokus låg. Det var bronsmatchen som gällde, där vi mycket riktigt fick möta Brukarhuset, som faktiskt tog ledningen med 1-0 i semin mot IFAS, men där det sedan blev 1-11, precis som i vår match.

Bronsmatchen inledde vi mycket bra. Vi kom in bra i matchen och hittade samma trygghet och lugn som vi hade i första matchen under lördagen. Vi gjorde också både 1-0 och 2-0. Då vet jag inte vad som hände, om vi började tänka för mycket eller vad det var, men vi dippade ganska rejält mot slutet av första halvlek och de kunde vända till 4-2.

Andra halvlek blev väldigt jämn. De gjorde 2-5, vi 3-5, de 3-6, vi 4-6 och 5-6, de 5-7 och vi 6-7. 5-7-målet släppte vi in med minuten kvar att spela och något/några av deras andra mål borde vi också ha tagit. Dessutom fick vi reda på att vissa diskutabla domslut under matchen kan ha bidragit till förlusten. Både publiken och coacherna reagerade 2-3 gånger då det borde ha varit straff, men domarna missade det. En i Brukarhuset sa t.o.m. själv efteråt, efter en rejäl miss av dem, där skottet blev totalt misslyckat och bollen knappt gick iväg, att han låg över sexmeterslinjen och puttade iväg bollen. Det borde ha varit "high ball", för bollen måste vara i marken innan sexmeterslinjen och spelaren får inte vara över densamma. Så hade vi fått lägga de straffar vi borde ha fått lägga kanske vi hade tagit bronset. Nu blev det inte så och det kändes jävligt surt efteråt, för här visste vi att vi verkligen hade chansen. Dock gick det över för min del ganska snabbt, efter att ha kastat tröjan och sparkat på ett element jag satt på, kändes det bättre, men självklart inte bra för det.

Finalen vann FIFH med 9-2 och på damsidan var det återigen IFAS som tog hem guldet när man slog Hammarby med 3-2.

Uppladdningen inför SM var dock ganska bra tycker jag. Vi försökte sätta in några extra goalballträningar och lyckades få in en träning mellan 13-16 på annandag påsk och mellan 21-23 i måndags. På annandag påsk var det dock bara jag och Jennifer som kunde komma och det är inte världens bästa uppladdning inför en träning att skruva ihop mål som knappt går att skruva ihop längre och bli irriterad redan innan träning. Dock gick det helt okej, förutom ytterkanterna, som gick bokstavligen skitdåligt. Jag släppte 50% och det är inte godkänt någonstans. Annars gick det helt okej och måndagen efter var det mest fokus på matchspel, där vi spelade två mot två. Det var jag, Albin, Jennifer och Louise som var på plats och jag tyckte det kändes relativt bra, trots de sena timmarna. Jag sov hos Jennifer då och vi kom inte i säng förrän sttrax efter midnatt och så skulle hon upp sex dagen efter. Det hade jag aldrig gjort kan jag säga. Då hade jag varit sjuk.

Även styrkan och intervallerna har gått bra nu på senaste. Särskillt intervallerna, där jag har slagit rekord efter rekord i hastighet. Det ligger fortfarande runt 2-4min på löpband/pass, resten på cykel, men de minuter det blir på löpbandet har gått riktigt bra. Förra veckan blev det 4x4+3x2min, där 2x2min gjordes på löpband och 4x4+6x1min, där 2x1min gjordes på löpband. Jag skulle ha kört 4x1min där, men efter 2x1 sa benen ifrån och jag fick köra de sista 2x1 på cykel. Passet innan, när jag körde 2x2min på löpband gick det dock riktigt bra. Första 2min inleddes i 14,3km/h och avslutades på 16,1km/h. Rekordet, som jag satte veckan innan, låg på 16,6km/h. Det skulle jag bara slå och gjorde det också. 17,1km/h kom jag upp i på sista intervallen och det är riktigt bra för att vara jag! Nästa steg blir att jämna ut kurvan litegrann. Nu börjar jag runt 14,5km/h och stiger nästan 3km/h på 2min, så det är ganska mycket. Det är dock en rejäl förbättring mot för ett halvår sedan. Då startade jag på max 14,5km/h och avslutade runt 13,7km/h. Så det är riktigt bra!

Nu blev det mycket träning och annat här och det är väl där fokus har legat på senaste. En del annat har dock också hänt. Jag har äntligen köpt ny dator. Det blev den jag hade kollat på tidigare, en Toshiba Satellite R830 från Elgiganten. Det är en 13,3 tums laptop med magnesiumchassi, I5-prosessor, 4Gb ram och 640Gb hårddisk. Den har det mesta man kan begära och väger bara 1,43kg. Dock har jag inte kunnat använda den ännu, eftersom syncentralen måste uppgradera min Jawslicens och installera den på nya datorn. Det är alltså skärmläsaren jag pratar om.

Jag har också valt kurser och program till i höst. Det slutade med att jag satte socionom i Norrköping som förstaval och arbetsterapeut i Norrköping som andra. Därefter följde en distanskurs i filosofi i Stockholm, några distanskurser i webbdesign i Blekinge och Umeå, varefter socionom i Umeå och arbetsterapeut i Luleå placerade sig. Totalt blev det tolv val, men jag tror kanske att jag börjar bli säker på vad jag vill göra. SRF har nämligen startat upp något som kallas coachgruppen här i Östergötland. Där träffas vi och diskuterar olika jobb som gravt synskadade har, samt besöker olika arbetsplatser där gravt synskadade arbetar. Än så länge har vi inte hunnit göra så mycket mer än att gå igenom ett kompendium med massa olika yrken. Där slog det mig. Kurator på syncentralen. Det kanske skulle vara något för mig, för där har ju jag den insyn och kunskap som en seende kurator aldrig kan få, hur mycket man än försöker och vill. Erfarenheten av att ha sett, förlorat synen och nu inte se något alls. Därför kan man förstå patienten på ett helt annat sätt än en seende kurator. Så kanske. Socionomutbildningen är ju ganska bred, så det finns ju många olika yrken man kan arbeta med. Kanske hinner jag ändra mig fler gånger, men kanske är det det jag vill. We'll see.

Som utlovat avslutar vi här med länken till Sveriges radio och intervjun med oss i helgen. Här är länken. Det finns också en bild på oss där på sidan. Så titta, lyssna and enjoy!

Vi kör vidare med kommunikationsserien, här med del 11, ett samtals beståndsdelar.

För att ett samtal ska bli lyckat finns 7 viktiga punkter som bör beaktas. Dessa 7 är:

Inledning
Turordning
Avslutning
Utfrågning
Lyssnande
Användning av ickeverbal kommunikation
Feedback.

Inledningen bör hanteras på ett medvetet sätt, en lämplig relation bör upprättas. Det viktigaste med inledningen är att hälsa på varandra. Ickeverbalt sker detta exempelvis genom ögonkontakt, leende, omfamning, kyss, handskakning, varmt tonfall, kroppslig beröring etc. verbalt genom hälsningsfraser. Valet av uttryck speglar relation, personlighet, stämning och sammanhang. En kyss ger ett ganska tydligt tecken på en kärleksrelation, en omfamning ett tecken på en nära relation och ett "hej" ger ett intryck av mer formell relation, dock helt beroende av tonfall och annan vokalitet som finns inlagt i ordet.

Det är viktigt att i inledningen skapa grunden för resterande del av interaktionen. Vill man ha en varm och vänskaplig interaktion kan en rad yttranden om t.ex. väder eller aktuella händelser vara bra att inleda med. För en mer kall interaktion kan man gå direkt på huvudämnet för interaktionen. Om du vet vad du vill få ut av interaktionen bör allt du gör och säger bidra till detta.

Turordningen i ett samtal är viktig. Vi pratar inte i munnen på varandra, men det blir inte heller en monolog. Alla deltagande tillåts yttra sig. Detta sker ofta utan att man är medveten om det. Turordningen regleras genom verbala och ickeverbala signaler.

Att avsluta ett samtal är inte så lätt som man kan tro. Vi avslutar sällan ett samtal genom att bara sluta prata med den andre. Detta ger ett ganska oförskämt intryck. Vi kan säga något i stil med ”ja, det var det”, eller titta på klockan och antyda att vi måste gå. Det senare är en ickeverbal signal. Andra ickeverbala signaler är att bryta ögonkontakten, ordna pappren på skrivbordet, rätta till kläder/hår, resa sig, le eller skaka hand. Man kan tidigt ge signaler om att mötet är på väg mot sitt slut. Beroende på den andres reaktion på detta kan man sedan antingen anpassa dem för att förlänga mötet, eller köra på dem och verkligen få slut på det hela. Vid ett längre förhållande, inte bara ett engångsmöte, är avslutningen ännu viktigare då den spelar in på nästa möte personerna emellan. I en intim relation kan t.ex. en bitter stämning uppstå om inte den vanliga kramen/kyssen utbyts på slutet, vilket i sämsta fall kan påverka nästa möte dem emellan om man är lite långsint.

Att kunna ställa frågor är viktigt för att kunna bevara interaktionen, men även för att få fram information om ämnet. Vi tror oss alla kunna ställa frågor, eftersom vi har gjort det så länge vi kan minnas, men det är faktiskt möjligt att förfina denna kunskap, t.ex. när det handlar om marknadsundersökningar, undervisning etc. man kan också ställa olika typer av frågor:

Öppna frågor – vad gjorde du igårkväll?
Slutna frågor – Stannade du hemma igårkväll?
Ledande frågor – Är det riktigt att säga att gårdagskvällen var den bästa i ditt liv?
Erindringsfrågor – Var du på festen kl 8?
Processfrågor – Hur kunde du ha förbättrat festen igårkväll?
Känslomässiga frågor – Känns det obehagligt att prata om gårdagskvällen?

Precis som med frågandet är vi ofta säkra på att vi kan lyssna på människor, eftersom vi gjort det under större delen av våra liv, men det är inte så lätt som vi tror. Det finns flera fällor man lätt kan fastna i, t.ex. att bara ta notis om den information som ges och inte av sammanhanget och känslorna där bakom, att distraheras och leda in samtalet på egna intressen, eller att förbereda vårt svar innan den andre har talat klart. Att se ut som vi inte lyssnar, alltså att vi inte ger någon feedback till talaren, är också ett problem. Psykoterapeuten Carl Rodgers har tagit fram en övning som hjälper till att öva upp lyssnandet. Han hävdar att man måste försöka få empati för den andre, d.v.s. försöka att förstå vad den andre säger utan att filtrera det genom egna övertygelser och värderingar. Övningen går ut på att lyssnaren återger vad talaren har sagt med egna ord, före det att han/hon avger sitt svar. Konversationen stannar visserligen upp, men man lyssnar verkligen på vad den andre säger.

Lyssnandet är ömsesidigt under en konversation och en god konversatör fokuserar mer på att lyssna på vad den andre verkligen säger än på vad han/hon själv har att säga.

När det gäller feedback finns en särskild metod som kallas NLP, neurolimbistisk programering. Det är en terapeutisk metod som har utvecklats i USA och som bygger på att utövare av NLP utvecklar medvetenheten om de ickeverbala signaler som vi avger. Man säger att alla människor, utifrån våra egna erfarenheter, perceptioner och föreställningar, har internaliserat särskilda språkmönster och fysiska neurologiska reaktioner. Vi har bearbetat detta på ett personligt sätt, som kallas neurolimbistiskt programerat. För att förstå en människas innersta känslor måste vi förstå hur han/hon har programerat dem. Det är det utövare av NLP säger sig kunna. Detta genom att uppfatta deras verbala och kroppsliga signaler, där det senare är det verkligt avgörande. Vissa hävdar att man, genom att lyssna på vad någon säger och hur han/hon säger det, kan avgöra hur han/hon tänker och känner, hur han/hon är programerad.

Säger man t.ex. ”jag hör vad du säger” eller ”det låter bekant” har man troligen en auditiv form.

Skulle man däremot istället säga ”jag kan förstå det” eller ”jag kan tänka mig det” har man en mer visuell form.

Ett tredje alternativ är att säga ”nu fattar jag” eller ”jag har en känsla av det” och då uttrycker man en mer kinestetisk form.

NLP förutsätter att man tänker i någon av dessa 3 former. Man kommer antingen höra ljud inom sig, se bilder eller få känslor. Man kan alltså säga att vi, genom detta, ska förstå varandra bättre genom att inse hur människor tänker, med en viss typ av ord. Lyssnar vi noga till någons val av ord och hur dessa representerar dennes känslor kan vi lättare förstå denne.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon
7, Första intrycket är viktigt!
8, Perceptuella scheman och stereotyper
9, Hur vi uppfattar och bedömer andra runtomkring oss
10, Social interaktion

Vi kör en del i serien om vår kommunikation. Nu var det oerhört länge sedan jag publiserade ett inlägg i serien, men detta är hursomhelst den 10:e delen i serien, se tidigare delar längst ner i inlägget, och handlar om den sociala interaktionen.

Social interaktion handlar i korthet om vardagliga möten med andra.

Den sociala interaktionen innehåller flera olika element. För det första innehåller den händelser, en rad skeenden som uppträder när 2 eller flera människor möts ansikte mot ansikte. För det andra består den av fysiskt beteende. Vi framställer ljud och ger visuella tecken för att uttrycka vår mening för de andra i interaktionen. Dock ska poängteras att dessa tecken kan vara avsiktliga eller oavsiktliga. Vi kanske säger en sak vi är medvetna om, men ickeverbalt uttrycker vi något helt annat, som vi är mindre medvetna om. Denna ickeverbala kommunikations huvudsyften vid en interaktion kan användas enligt följande:

För att förmedla attityder och känslor
För att ge stöd åt den verbala kommunikationen
För att presentera sig
För att styra den sociala interaktionen och ge feedback.

Denna medvetenhet/omedvetenhet om sitt ickeverbala språk kan dock hjälpas med övning i sociala färdigheter, då man blir mer medveten om både sitt verbala och ickeverbala beteende. Man utvecklar ett beteendemönster som senare blir omedvetet, men ändå finns där. Man kan jämföra det med att köra bil. i början tänker man på allt man gör och ska göra, men som erfaren bilförare går det mesta automatiskt. Så även här.

I en interaktion består den verbala delen, alltså det talade språket, enbart för 7% av all kommunikation. 38% är det vokala språket, alltså tonläge etc. och 55% är ickeverbal kommunikation.

Språket i en social interaktion är trots bara 7% ändå väldigt viktigt. Vårt talade språk, som trots allt utgör den primära skiljelinjen mellan oss människor och andra levande varelser. Språket, som vi använder för att skapa mening, för att hantera våra erfarenheter, för att uttrycka våra idéer, åsikter och känslor, för att kontrollera andra människor och för att, så klart, komunisera med andra. Språket innehåller bl.a. något som kallas metaspråk. Speciellt reklam ägnar sig åt detta. Man använder ett ord så att betydelsen av det överskrider eller döljs av dess egentliga mening, t.ex. "unik möjlighet att köpa", som egentligen kan betyda "vi har svårt att sälja". Andra exempel på metaspråk och dess översättningar är:

Kompakt – mycket litet
Bostad med utvecklingsmöjligheter – fallfärdigt schyffe
I ett exklusivt och tyst område – långt från affärer och skolor.

Dessa exempel ovan är dock just bara exempel och det behöver inte alltid betyda att det skrivna just betyder detta.

Man har även analyserat kvinnors och mäns sätt att tala och interagera med andra. Jennifer Coates (1991) inriktar sig på en ”kvinnostil” när det gäller interaktionen med andra. Hon har bl.a. kommit fram till 5 språkliga problem när det gäller detta:

Mångordighet – Man säger generellt att kvinnor "pladdrar" mer än män, något som dock motsägs av forskningen.
Påhängsfrågor – Kvinnor avslutar ofta ett yttrande med en liten försiktig fråga, "är det okej?", "eller hur?" osv. detta tycks tyda på en mindre grad av självsäkerhet, men används i själva verket för att underlätta interaktionen i ett samtal.
Frågor generellt – Forskning har visat att kvinnor använder, i högre grad än män, frågor i interaktionen, medan män är mer för uppmaningar/befallningar.
Svordomar och tabun – Man säger generellt att män tenderar att använda svordomar och tabubelagda ord

mer än kvinnor, men i själva verket finns inga grunder för detta, likt mångordigheten.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon
7, Första intrycket är viktigt!
8, Perceptuella scheman och stereotypr
9, Hur vi uppfattar och bedömmer andra runtomkring oss

Ja, som jag skrev senast så var jag på väg upp till Idre och framme i Idre för en veckas skidåkning. Vi bodde lite mer centralt än vad vi har gjort de senaste åren, även om vi då också har bott ganska bra, borta i Nordbyn med bara en transportlift ut till backarna. Nu bodde vi på andra sidan fjället, på gångavstånd till Caravan, där vi traditionsenligt, som varje år, åt både lunch och middag. Det senare har vi dock inte gjort i alla tider, för jag minns när vi var med förr om åren, när hela familjen var med, då fick vi laga egen middag i stugorna. Minns ett år när brandvarnaren gick igång när pappa stekte pyttipanna.

I alla fall så väntade skiduthyning och fixande med radioapparater, utdelning av västar etc. under söndagsförmiddagen. För er som inte vet så har man alltid en klarlysande väst som det står antingen "synskadad" eller "ledsagare" på. Detta för att synas bättre i backarna. Sedan att alla inte tar hänsyn till det ändå är en annan sak, för det finns folk till allt, tyvärr.

Innan Idreresan har jag ju varit runt och provat div. pjäxor på både Stadium, Stadium outlet, Intersport och Jockes alpint i Mjölby. Känner att det kan vara bra att ha egna pjäxor när man åker sådär, men det är svinsvårt att hitta rätt tycker jag. På Stadium hittade jag ett par som var riktigt sköna, men de fanns inte i min storlek. Min storlek, som det blev lite förvirring kring. Jag har nämligen 41 i skor. Det motsvarar ungefär 26-26,5 i pjäxor och jag är ganska säker på att det är det jag har åkt med under tidigare år. När jag var på Jockes alpin, där man får experthjälp, mättes dock min fot till storlek 25,5, vilket oftast motsvarar 40 i skor. 40 i skor kan jag definitivt inte ha, men de på Jockes tyckte inte jag skulle gå upp högre i storlek, eftersom pjäxorna anpassar sig lite efter foten ju mer man använder dem och att det skulle bli för stort med 26,5.

På skiduthyrningar sådär frågar de alltid vilken skostorlek man har. 41 svarade jag så klart, och fick mycket riktigt ett par 26,5:or. De var inte alls sköna och jag sa åt expediten att jag hade fått rekomendationer att ha 25,5. Så han hämtade ett par Nordica, Speed arrow skulle jag gissa att det var och jag tror också det var de jag tidigare hade provat på Stadium. Så, jag tog dem.

Det blev dock ingen skidåkning innan lunch, eftersom Nisse, som hade alla radioapparater, redan hade åkt iväg och åkt med småkidsen i barnbacken. Så jag fick snällt sitta och vänta uppe vid Caravan tills vi skulle äta. Då fixades radion, med nya sändare och mottagare jämt mot tidigare år, samt nya hörsnäckor. De gillade jag först inte alls, men de visade sig senare under veckan vara riktigt bra.

Det var dock inte skidorna, som var för långa. Jag är 179cm och ska, enligt vad de säger, ha 170 i skidor, men det är för långt tycker jag, jag vill ha 160. Så vi åkte och bytte dem och tog sedan några åk i Tunnelbacken, en ganska enkel blå backe som var min favoritbacke förr om åren. Det kändes lite ovant och snön var inte den bästa. Tyvärr var det ganska varmt och solen låg på, så backarna blev riktigt dåliga. Det märkte jag inte minst när vi lite senare tog några åk i Mellanbacken, den ganska snälla röda backen utanför Caravan, då jag i princip ramlade i varje åk. Åtta gånger ramlade jag totalt under den eftermiddagen och det var bara det dubbelt så mycket som jag ramlade på hela veckan förra året.

När det är så varmt och solen ligger på blir snön uppkörd väldigt, väldigt snabbt. Det blir valligt, spårigt och slagigt i backarna, vilket gör det nog så svårt att åka när man ser. Ser man inte blir det nästintill omöjligt. Ser du kan du se och parera för slagen som kommer, men ser du inte kommer de hela tiden som en överraskning och det spelar ingen roll hur förberedd du är på dem, det är svårt att parera ändå.

Så nej, första dagen i backen var knappt ens kul.

Andra dagen blev betydligt bättre. Det hade blivit betydligt kyligare och backarna var mycket, mycket bättre. Vi inledde med några åk i Mellanbacken igen och nu ramlade jag inte en enda gång.

Efter lunch åkte vi över till Nord och åkte hela eftermiddagen, förutom en kortis då vi åkte över till Ostbackarna, där de har gjort om rejält, och tittade hur det var där. Tyvärr måste jag säga att det var mycket sämre nu än tidigare. Alla dvärgbackar som fanns där tidigare, Glader röd, Glader svart, Snövit, Butter, där jag körde på damen förra året, var borta och ändast ersatta av Solbacken som var blå, Rödingen, som självfallet var röd, Gärven, som var svart och Snabbrännan, som också den var svart. Tävlingsbacken fanns dock kvar, men det var den av alla svarta backar jag gillade minst förra året, för den skrovar så konstigt.

Nu blev det några åk i Solbacken och Rödingen, medan Jennifer och Fanny testade Gärven och Snabbrännan. Den senare var inget vidare bra. Isig och smal sa de. Gärven var bättre, men väldigt brant. Jag åkte ju inte med Mattias i år, han var inte med, utan jag åkte med Jonte, Mattias systerson, som bröt handleden förra året när vi var uppe i Idre. Han är åtta år yngre än mig och jag kände mig lite osäker i början, eftersom han inte är så gammal, men han hade ledsagat en hel del tidigare och med tiden växte tryggheten alltmer.

Det blev dock inga svarta backar för min del under den dagen, vilket i efterhand var synd, för det var den dag då det var klart bäst i backarna.

Svart blev det föresten, på Nordsidan, i form av Specialen, som blev en av mina favoritbackar förra året. Nu började det dock inte bra, för Jonte åkte för nära mig och blev nedskvätt med snö. Så sa han "vänster" två gånger, varpå jag för någon sekund blev lite förvirrad, men lydde ändå. Det skulle jag inte ha gjort, för när han hade fått bort snön från glasögonen var jag på väg rakt mot en sådan där stolpe med madrass runt. Han skrek "stanna!", men det var för sent, halvsekunden senare smackade jag rakt in i stolpen. Det tog tvärstopp och såg tydligen ganska illa ut. Jag flög bakåt som en vante.

Jämför man med när jag körde på damen förra året så var ju det en betydligt brantare svart backe, men damen flög ju också, så rörelsen stoppades ju inte upp lika mycket som nu, då det för den sakens skull inte gick långsamt. Själv tycker jag nästan den här smällen var värre, eftersom det tog tvärstopp, men smällen med damen var nog mer spektakulär.

Efter det åket beslöt vi oss för att det fick räcka för den dagen. Alla var nog mer eller mindre trötta och Fanny satt och skrattade åt sin egen hand hela vägen upp i liften. Så det var nog ett klokt beslut.

Under kvällen fick vi se Leksand ta ledningen mot Djurgården på Hovet, men där Djurgården sedan kunde vända och vinna matchen med 3-1, samtidigt som Rögle åkte på första smällen för kvalserien när Karlskoga vann med 3-1.

Dag tre i backen blev faktiskt den sista heldagen. Dagarna som följde var backarna så dåliga p.g.a. värmen att det inte gick att åka efter lunch, något mamma och pappa senare sa att så också var fallet när de var i Italien och åkte skidor veckan innan. Tur att jag inte åkte med dit säger jag bara. Jag vill ju gärna åka skidor i Alperna någon gång, men när det är så dålig snö skulle det nog mest kännas som bortkastade pengar, tyvärr.

Även denna dag blev det dock mycket åk i Nord. Nu när Ostsidan har blivit så mycket sämre är det i princip bara Nordbackarna som är roliga och det blir lite tjatigt efter ett tag. Jag förstår inte hur jag och Albin, när han var med för tre år sedan, kunde åka så gott som hela veckan borta i Nord och då inte ens i de brantaste backarna. Nog för att det är kul och det är bra backar, men de är inte långa, ett åk, inkl. lift, tar ca 5 minuter.

Nu kunde vi i alla fall ge oss på Svarten 2, en av de brantaste svarta backarna borta på Nordsidan, och den var faktiskt riktigt bra. Nästa dag skulle det bli ännu brantare, när vi åkte bort till Ost och tog Gärven. Jag tyckte inte den var så jättebrant, men på slutet lutade den på ganska bra och där, i branten, skulle jag senare under veckan ramla inte mindre än två gånger.

Nu ramlade jag dock ingenting och under eftermiddagen blev det mys med världens finaste i några timmar, dusch tillsammans och så några timmars vila/sömn på det. Det finns verkligen inget finare än att ligga och mysa tätt, tätt tillsammans med den man älskar över allt annat i hela världen, bara njuta av varandras närvaro, känna den andres armar runt sig, möta varandras läppar, dra in den andres doft och bara vara. Det är underbart.

Så var det bara två skiddagar kvar. Båda dessa bjöd på liknande väder. +5 redan på morgonen, vilket gjorde backarna odugliga efter lunch. Med andra ord blev det två halvdagar, där det mest blev åk i Nord, men även lite i Ost, där jag, som sagt, ramlade två gånger i branten på Gärven p.g.a. slag i snön. Det var dock inte där backen var som sämst. Sämst var den innan egentligen backen började. Det gällde så gott som alla backar. Innan själva backarna började var det så spårigt och dåligt att jag t.o.m. ramlade där några gånger. Jämte stolsliften i Nord rann det vatten och på vissa transportsträckor stod det vatten.

Ja, ni fattar att det inte var de bästa förutsättningarna, men skidor är alltid skidor. Det är kul att åka skidor, men när det är så varmt, då är det faktiskt knappt kul, tyvärr.

Två hyfsat bra dagar fick vi i alla fall och en vecka tillsammans med världens finaste, många fina mystimmar tillsammans, mycket kortspelande, lite Jäger på det, varma duschar efter en dag i backen, god mat, trevligt folk som var med och mycket annat gör ändå resan värd sina pengar. Bara 3000kr, och då ingår bussresa, stuga, liftkort och mat. Oslagbart!

I övrigt bjöd förra veckan på två styrkepass, vilka båda gick riktigt bra och det blev flera höjningar, ett intervallpass, där det blev 5x3min på cykel och 1x3min på löpband. Löpintervallen avslutades i 15,5km/h, vilket är ganska bra för att vara jag. För drygt ett halvår sedan brukade jag börja 3min på ca 14km/h och avsluta runt 13km/h. Nu började jag på 14,3 och avslutade på 15,5. Ännu mer tydlig blir utvecklingskurvan om man tittar på 2min intervallerna, där jag för drygt ett halvår sedan började på ca 14,5km/h och avslutade på 13,5-14km/h. Nu börjar jag på ca 14,5km/h och avslutade senast på 16,3km/h. Så det känns bra!

I helgen var det också landslagsläger, denna gången i Trelleborg av alla ställen. Detta eftersom FIFH-hallen i Malmö var upptagen. Hallen i Trelleborg var bra, även om luften där inne inte var den bästa.

I lördags blev det faktiskt en ganska svag och dålig insats från min sida. Mycket slarv, det kändes segt och lojt och jag tyckte inte alls jag kom upp i normal standard.

I söndags gick det betydligt bättre och alla vi lärlingar fick beröm för vårt försvar och spel i allmänhet. Vi körde då en liten miniturnering bestående av tre lag, där jag ingick i lag två, tillsammans med Åke och Piotr.
Första matchen, mot lag ett, vände vi från 1-3 till 4-3 om jag minns rätt. Inga mål från mig där, däremot två insläppta, varav ett på straff. Florim berömde mig ändå för mitt försvarsspel i andra halvlek och det försvarsspelet tyckte jag även att jag höll i i andra matchen, mot lag tre, där vi ledde med 4-3, men på sista skottet kunde de få in 4-4. Bollen tog på min ena hand, jag fick inte ut båda armarna ordentligt, och styrdes in bakom Åke i mitten. Surt, men vi gick ändå segrande ur hela turneringen, så det var bra.

Totalt en bra helg, där jag gjorde tre mål och släppte in sju. Jag låg på +/-0 efter första dagen, då jag gjorde tre mål och släppte tre. Trots det kändes den dagen mycket, mycket sämre än dag två, då jag släppte fyra mål och inte gjorde något.

Igår blev det en vilodag, då jag tog tag i och började skriva på uppgiften som ska vara inne på fredag. Jag skriver om Prosopagnosi/visuell agnosi, d.v.s. oförmågan att känna igen ansikten/oförmågan att känna igen ting i allmänhet. Ganska intressant faktiskt!

Uppgiften har jag fortsatt på lite idag, men om några timmar bär det av upp mot Stockholm, för ikväll väntar spel i Stockholmsserien på nytt. Den här gången finns inga alternativ, det ska gå bättre än senast, för då var det katastrofdåligt.

Det är också tre poäng som gäller för de blåvita ikväll borta mot Timrå. Timrå, som i förra omgången av kvalserien, omgång åtta, åkte på sin första förlust, när Örebro besegrade dem med 4-3. Det behöver Örebro göra även ikväll. Vi behöver deras hjälp för att kunna nå Elitserien. Det är två matcher kvar att spela, sex poäng, och vi har fyra upp till Rögle på andraplatsen, som tyvärr lyckades göra 4-3 mot Karlskoga i lördags med sex minuter kvar att spela. Hade de inte gjort det, då hade det varit perfekt. Vi slog nämligen Djurgården hemma i ett kokande Tegera arena med 2-0 och såg därmed till att Djurgården är definitivt borta från Elitserien nästa år. Vilken revansch på matchen på Hovet, då när Djurgården vann med 3-1! Vi är nu det enda lag som kan hota Rögle, som har gått som tåget genom serien, nästan likt Timrå, som leder serien, men teoretiskt sätt inte är 100% klara för Elitserien än, eftersom både Rögle och Leksand kan gå förbi, men då ska det till mycket vill jag lova.

Nej, nu är det tre poäng som gäller ikväll mot just Timrå. En oerhört tuff uppgift, men ingenting är omöjligt! Går vi inte upp känns det dock ändå som en seger och en lyckad kvalserie, eftersom vi såg till att "Djuurgåårn åker ur i år!"

Ni kan så klart följa slutdramatiken av kvalserien på hockeybloggen och här nedan kan ni se en magisk stämning som bara ett fullsatt Tegera arena i kvalserietider kan åstadkomma. Grymt! Synd bara att jag själv inte kunde vara på plats i lördags. Jag pratade med en från gymnasieklassen som hade varit där och det var helt galet sa han. Hela Superstars hoppade och hela arenan kokade verkligen. Där har vi utan tvekan säsongens skönaste seger, var så säkra! Titta, lyssna och njut!!!