Drömen om EM lever vidare!

Förra helgen var det dags för höstens första landslagsläger, det näst sista innan EM i september.

Under senaste lägret i maj avslutade jag ju riktigt bra under söndagen, t.o.m. så bra att förbundskaptenerna menade att de aldrig hade sett min defensiv så bra som den var då.

Mina förhoppningar inför det här lägret var dock inte särskilt höga, dels med tanke på att det var över en månad sedan jag senast höll i en goalball, hallarna stänger runt midsommar och därför har vi ingen möjlighet att träna över sommaren, dels p.g.a. allt som har hänt under den senaste tiden, flytt, separationen med Jennifer och beskedet att Julian ska flytta.

Jag mådde ärligt talat skitdåligt dagarna efter att jag fick beskedet om Julian och dagarna innan lägret. Jag kan nog utan att ljuga påstå att jag inte har mått så dåligt sedan det tog slut med mitt ex 2010. Det var betydligt värre än det här, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare, men en så ihållannde nedstämdhet under flera dagar har jag nog inte känt sedan dess. Det gick t.o.m. så långt att jag övervägde att stanna hemma från lägret. Är man inte i balans rent mentalt, fysiskt och psykiskt, då är det svårt att prestera på en maximal nivå och därför kände jag att jag inte riktigt visste vad jag skulle kunna tillföra. Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att komma bort och tänka på lite annat, släppa alla tankar och bara fokusera på att lira lite boll.

Så jag åkte ner ändå och det ångrar jag definitivt inte!

Det var nämligen ett riktigt bra läger från min sida. Kanske inte riktigt samma attack som det var då i maj, men inte långt ifrån det jag presterade då och det på höstens första läger. Det finns med andra ord hopp om en riktigt bra goalballhöst för min del.

Florim pratade hursomhelst lite extra med mig, Albin, Dzenan och olof innan vi drog igång på lördagen. Han sa att det var mellan oss fyra som den sista platsen i EM-truppen skulle fördelas. två av oss skulle försvinna efter helgen och de sista två skulle göra upp om den där platsen på sista lägret inför EM.

När vi hade spelat klart på söndagen samlade han ihop oss fyra igen och sa att två av oss fyra hade presterat ungefär som han trodde och en av oss hade överraskat positivt. Det var jag. Därför valde han att ta med tre av oss till sista lägret innan EM istället för två, vilket alltså innebär att drömmen om EM fortfarande lever för min del!

Jag tror fortfarande att det krävs väldigt mycket för att jag ska bli uttagen, i synnerhet som att både Dzenan och Olof har fler verktyg i sin verktygslåda än vad jag har. De kan bidra i offensiven på ett sätt som jag inte kan. Blir jag uttagen är min roll alltså enbart defensiv, jag ska helt enkelt stänga min zon när jag blir inbytt. därför kommer Florim att aktivt coacha mer mot mig på nästa läger och se hur jag pallar det, för precis det kommer ju motståndarcoacherna på EM också att göra. Blir jag inbytt där så kommer de lägga upp stora delar av sin taktik runt mig och det måste jag kunna hantera då.

Med andra ord blir det tuff, hård och noggrann träning nu under den närmsta månaden, mycket defensiv nötning med både skott från nära håll och olika vinklar. Ett sådant pas körde vi igår, då det var första lagträningen här hemma för säsongen. Det var jag, julian, Jimmy och Martin. Vi körde tre skyttar mot en försvarande spelare. Det gjorde att det blev väldigt intensivt och bra. Jag vet inte exakt hur många skott jag fick på mig, men jag vet att av alla de skotten släppte jag bara in ett mål. Den fina formen från förra helgens läger håller alltså i sig, för även där stängde jag stundtals min zon helt och hållet, trots en betydligt högre nivå än här hemma.

Nu gäller det bara att spinna vidare på det här, rida vidare på den här vågen, för även om jag inte blir uttagen till EM så ska jag fan känna att jag har gjort allt jag kan och att jag inte kan göra mer än så. Precis så som jag kände efter förra helgens läger. Hade jag sollats bort där, då hade jag ändå känt att jag hade gjort vad jag kunde. Jag var väldigt nöjd med min helg och kände inte att jag kunde göra mer än så. Nu fick jag en chans till, så nu ska jag kriga jävel till nästa läger, 2-3 september, det kan jag lova er!

För egen del tror jag också att jag behövde det där lägret, för sedan dess har jag mått betydligt bättre än innan. Samtidigt är jag ganska säker på att det kommer komma en dipp till om knappt två veckor, när Julian faktiskt flyttar. Den där första chocken över det har släppt nu, men jag tror mer att jag tränger undan och försöker leva så mycket som möjligt i nuet, att bara fortsätta vardagen som vanligt, för det är så vi vill ha det, snarare än att jag har bearbetat allting. Sedan när han väl flyttar kommer verkligheten att komma ikapp och då tror jag att det kommer kännas ganska dåligt igen. Samtidigt är jag medveten om det och det gör det kanske lite lättare ändå...

Nu i veckan kommer mamma och pappa och sätter upp gardiner och grejer imiorgon. De var här förra veckkan också, men då gick det inte så bra för oss. inte med gardinerna iaf, men nya TV-bänken fick vi iaf hopsatt och gardinerna i köket kom på plats, så sakta men säkert börjar det arta sig här hemma.

Utöver det ska jag till naprapaten igen, fika/luncha med en vän, grilla hos mamma och pappa innan syster flyttar till Jönköping, där hon ska börja plugga nu i höst, och så ska vi ha något slags kickoff med laget i Sjösäter, vårt alldeles eggna smultronställe på landet, grilla, dricka gott, spela kubb och bara umgås. så nog blir det en fin vecka alltid, det tror jag!

Landslagsläger med blandat resultat

Det händer mycket nu i maj. Först var det SM i goalball 2017, sedan andra omgången av Sverigeserien 2017 och så hade vi landslagsläger nu i helgen som var. Det var alltså tredje helgen i rad som det var tävling/läger.

lägret hölls som vanligt numera i Malmö och sådan tur var så var det inte lika varmt under helgen som det var dagarna innan, då det plötsligt slog om till värsta högsommarvärmen. Vi hade 26 grader i torsdags och 27 i fredags. Behöver jag ens säga att det blev en hel del tid ute på balkongen då? I torsdags planerade jag t.o.m. hela min dag, jag kokade två extra ägg på morgonen som jag skulle ha i min kycklingsallad senare på dagen, fixade en islatte och ställde in i kylen, åkte och tränade, kom hem, fixade kycklingsalladen med kyckling, pasta, ägg, melon, salladsmix, tomater, paprika och fetaost, åt den ute på balkongen, drack min islatte där ute, solade en stund, åkte och tränade igen och avslutade dagen med att se hockeyn, då kvartsfinal mot Schweiz, där Tre kronor vann med 3-1. Sedan slog man Finland i semin med 4-1 och så gick man hela vägen igår när Kanada besegrades för första gången någonsin i en VM-final, efter att Bäckis och kung Henrik blivit matchhjältar. Tyvärr lyckades jag med att somna inför förlängningen, så jag missade det. Vilken tabbe... ;)

Hursomhelst, lägret i helgen var både upp och ner skulle man kunna säga.

Lördagen var ganska svajig, med både bra och mindre bra prestationer från min sida.

Vi inledde med en miniturnering med tre lag. Där fic jag inte riktigt till det och blev mer träffad än träffade bollen, jag reagerade snarare än agerade.

Innan lunch spelade vi en fullängdsmatch och där är jag betydligt mer nöjd med min insats. Spelade mest center där och tycker det kändes relativt stabilt och bra, även om jag kanske blev räddad av mina backar ibland, men det är ju samtidigt det som är grejen med det här försvarssystemet som vi använder oss av, att backarna ska täcka upp mer för centern så att tvåor och fyror inte blir lika sårbara. Vi försöker med samma system här hemma, men det sitter definitivt inte lika bra där.

Efter lunch blev det en ny miniturnering och det var nog dagens sämsta. Fick inte alls till det och släppte in flera billiga mål på skott som jag absolut inte ska släppa in. Huvuduppgiften var, precis som i förmiddagens miniturnering, att vara bättre än spelaren mittemot och reflektera över vem man har lättast resp. svårast för att ha mittemot och varför det är så. Här kunde jag inte alls fokusera på den biten, utan kände mig alldeles för trött och jag själv blev istället min största fiende, d.v.s. att jag fick kämpa mer med att täcka min zon och ta de bollar jag skulle ta istället för att spela tillsammans med mina lagkamrater och fokusera på uppgiften. det var inte bara jag som kände så ska tilläggas, men bra var det definitivt inte.

Går vi över till söndagen så var det ett helt annat spel från min sida och jag fick mycket beröm när vi hade kortare individuella samtal senare under dagen. Förbundskaptenerna gick t.o.m. så långt som att säga att de nog aldrig har sett mig spela så bra som jag gjorde här.

Vi inledde dagen med ytterligare en miniturnering, vilken vi vann. Det var jag, Nisse och Åkerberg. noterbart är att det var exakt samma lag som i miniturneringen efter lunch på lördagen, där vi istället kom sist och inte alls spelade som ett lag. Det gjorde vi verkligen nu.

Jag försökte mentalt att hitta den där känslan som jag har haft på några träningar här hemma, när jag och Julian har kört defensiv nötning. Det lyckades jag med, samtidigt som jag använde den energi jag fick i början av första matchen i miniturneringen till att boosta mig själv med självförtroende och det syntes verkligen. Vi vann de båda matcherna med 5-1 och 4-2. Jag var visserligen inblandad i alla tre mål, men till skillnad från lördagen kunde hela laget släppa det och gå vidare. Åke drog ett tungt lass där och var hela tiden inne och påpekade att vi fortfarande ledde när vi hade släppt in en boll och att vi inte behövde bomba framåt för att leda med två-tre mål igen, det räcker att leda med en boll, då är det fortfarande motståndarna som måste jaga. vi jobbade dessutom väldigt bra tillsammans, alla tre var närvarande och fokuserade här och nu. Jag och Åke bytte mycket backar, dels för att förvirra motståndarna och förstöra deras taktik, dels för att ha mig mittemot Dzenan eller albin och Åke mittemot Fatmir och Jimmy, just därför att jag har lättare att konttrollera Albin och Dzenan jämfört med Fatmir och Jimmy. De båda sistnämnda är absolut världsklass och där är inte jag riktigt. Jimmy och Fatmir är dessutom offensiva hot, medan både Albin och Dzenan är mer defensivt inriktade, precis som jag är. Jag kommer aldrig bli någon skytt på den nivån. Min uppgift ska vara att stänga min zon och det gjorde jag här. Ett exempel var när Fatmir sköt en perfekt femma ute på min stolpe när jag var back. Under lördagen släppte jag in precis en sådan boll. Här blockade jag ut den, baam rakt ut.

Vi avslutade helgen med ännu en fullängdsmatch, där jag fick göra ett inhopp och stängde även där min zon helt och hållet. Det är precis så jag måste spela för att kunna bli uttagen på fem-sex spelare i truppen. Tyvärr är min nivå fortfarande alldeles för ojämn. Jag kan göra gryma inhopp, som här i sista matchen, men jag kan blanda det med dåliga insatser där jag släpper rena skitmål, som under lördagen. Det gör att det blir en liten gambling från Florims håll, han vet inte om jag kommer göra en sådan där toppinsats eller en flopp om han skulle byta in mig i skarpt läge. Därför blev jag inte uttagen till men intercup, som spelas i Malmö nu i helgen, eller Traikai, där det är träningsturnering helgen efter.

uttagningen till Intercup baserades mycket på vad Florim observerade under SM och där höll jag inte riktigt på den nivån. Hade jag spelat som jag gjorde iigår där under SM, då hade uttagningen blivit betydlit svårare än vad den blev nu.

Traikaiuttagingen byggde på det här lägret och kanske hade jag haft en chans dit, en ganska god chans, men jag ska på anställningsintervju en av de dagarna, så jag hade ändå inte kunat vara med där, tyvärr.

I stort är jag dock riktigt nöjd med helgen och jag tar verkligen med mig känslan från igår och fortsätter att jobba vidare på den, för kan jag få upp min lägstanivå och spela så som jag gjorde igår, då kommer jag snart att bli uttagen, det är jag säker på!

Andra omgången av Sverigeserien 2017

I helgen var det tävling igen, för andra helgen i rad. Förra helgen var det ju SM, som ni kan läsa om i inlägget under, och nu i helgen var det andra omgången av Sverigeserien 2017.

Tävlingen spelades på hemmaplan här i Linköping och vi toppade tabellen på samma poäng, femton, som FSBU göteborg efter den första omgången.

här blev det fyra vinster och två förluster, samtidigt som FSBU Göteborg inte hade någon lyckad helg och bara vann en match, mot oss, vilket gör att vi nu leder serien med nio poäng efter tolv spelade matcher, alltså halvvägs in i serien.

Det var en helg med lite av två ansikten.

Först var vi fyra spelare under lördagens tre matcher. Där blev det en klar seger mot IFAS, 10-3, en tiht vinst mot FIFH Malmö, 6-5, och en klar seger till med 8-1 över FSBU Göteborg.

På de tre matcherna tog vi alltså 9 poäng, gjorde 24 mål och släppte in 9.

Under söndagen kunde inte Christer, som spelade SM med oss förra helgen också, vara med, så vi var bara tre spelare under dagens tre matcher. Det blev väldigt tydligt. Vi vann först en tight match mot IFAS med 4-3, efter att jag gjort 4-3 någonstans i mitten av andra halvlek, men sedan blev det förlust mot FSBU Göteborg med 5-3 och en klar förlust mot FIFH Malmö med 7-1.

På de avslutande tre matcherna tog vi alltså 3 poäng, gjorde 8 mål och släppte in 15.

Kontrasten mot lördagens tre matcher är enorm. Vi orkar helt enkelt inte på tre spelare, utan avbytare, det blev jättetydligt. Jag spelade varrenda minut under helgen, 144 minuter efektiv tid, och även jag kände av tröttheten lite där mot slutet av sista matchen, men utifrån var det tydligt att det var andra i laget som blev mest trötta, spelare som inte är vana att spela så mycket och hela tiden.

Själv är jag inte heller särskilt nöjd med min insats under helgen. Förra helgens SM var en betydligt bättre insats för min del, även om vi där förlorade alla matcher. Anledningen tror jag ligger mycke i att jag blir för bekväm på den här nivån, när det går såpass mycke långsammare än på SM förra helgen. det är jättedumt, men jag hade stora problem med den tekniska biten nu under helgen, särskilt med överkroppen, där jag slarvade något kopiöst och gick på armbågen mer eller mindre hela tiden. Jag hade för det mesta stenkoll på bollarna ändå och tog de flesta, men flera av de bollar jag faktiskt släppte in berodde på att jag slarvade i tekniken. Hade jag slängt mig som jag ska, då hade jag tagit flera av dem.

Varför jag slarvar så i tekniken tror jag som sagt är för att jag undermedvetet blir för loj, för bekväm i mitt spel. Jag uplever inte att jag måste vara på tå lika mycket som på SM-nivå, eftersom det inte går lika fort. Det är förvisso sant, men du måste vara på tå ändå, för annars släpper du uppenbart in bollar oavsett tempo, så skalar man ner det ytterligare så ligger det nog mest i anspäningsnivån. Den blir lite för låg här och då slarvas det i tekniken. Det är som sagt jättedumt och något jag måste jobba aktivt med, även om jag i första hand ska satsa på det högre tempot, eftersom det är den nivån jag vill spela på. Så det är lite delat, men självklart ska jag kunna spela på båda nivåerna, oavsett tempo.

Så nja, lagmässigt var det en okej helg, tolv nya poäng in på kontot och totalt en målskillnad på 32-24, vilket ger i snitt 5,3 mål framåt/match och 4 mål bakåt/match. Helt okej, men vi kan bättre. Huvudsaken är dock att vi toppar tabellen, så nu gäller det bara att studsa tillbaka när tredje omgången spelas i september, då i Göteborg.

SM i goalball 2017

I helgen som var avgjordes SM i goalball 2017.

Platsen var den här gången Stockholm och Gubbängshallen.

Vi spelade tre gruppspelsmatcher under lördagen och slutspel under söndagen.

Det var första gången sedan 2015 som Linköping deltog i SM. Då var vi tre spelare, Tobbe skadade sig i första matchen och resten av helgen fick vi spela utom tävlan med mig, Albin och Jennifer. Det var sådär får jag säga. Förra året fick vi inte ihop något lag, så då spelade jag istället med FSBU Göteborg, men i år fick vi ihop ett lag med hjälp av inlåningar utifrån. Det är knepigare än vanligt på SM, eftersom det är en licensierad tävling, vilket innebär att spelarna bara får se 10% eller mindre. Det gör urvalet betydligt mindre än för öppna tävlingar, plus att det är en del pappersarbete kring licenserna, det är inte bara att spela för vilken klubb som helst, men vi lyckades ändå få ihop ett lag.

Vi förlorade dock alla gruppspelsmatcher, 0-10 mot FIFH Malmö, 7-11 mot FSBU Göteborg och 5-12 mot IFAS Stockholm.

Det gjorde att vi slutade fyra i gruppspelet och fick möta FIFH Malmö i semifinal. Där blev det återigen förlust med 0-10.

Slutligen ställdes vi mot FSBU Göteborg i bronsmatchen, vilken vi förlorade med 7-2.

Det blev alltså en fjärdeplats i år igen för vår del och trots deltagande på sju SM står vi fortfarande utan SM-medalj.

Resultatmässigt var det kanske alltså ingen höjdare och klart att det är tråkigt att förlora alla matcher, men på den här nivån kan vi inte ha några resultatmål alls. Det av fyra anledningar:

1, Vi har inte spelat mot sådant här bra motstånd på ca. 1,5 år, då vi senast var med på SM 2015. Linköping är i huvudsak ett breddlag och egentligen är det bara jag som spelar på den här höga nivån.
2, vi får inte alls det här tuffa och hårda motståndet på våra hemmaträningar och då blir det svårt att hävda sig på match. Vi försöker att simulera ett högre tempo genom att exempelvis förminska planen och skjuta från betydligt kortare avstånd än vanligt. Det är bättre än inget alls, men blir givetvis inte helt realistiskt.
3, det är egentligen bara jag som har tränat kontinuerligt här hemma den senaste tiden. Deltagandet här hemma är fortsatt lågt och det har blivit mycket defensiv nötning.
4, i det här SM-laget är det bara jag och Albin som tränar tillsammans. Vi har inte spelat med Claudio på den här nivån sedan 2014 och vi har aldrig tidigare spelat med Christer.

Med tanke på ovanstående punkter skulle jag därför snarare säga att ovan nämnda resultat var över förväntan, för under tidigare SM har vi i princip blivit knockade i alla matcher. Nu klarade vi att spela 3/5 matcher till full tid, vi gjorde det stundtals väldigt bra och hade exempelvis både 2-0 mot FSBU Göteborg, vi hämtade upp 4-8 till 7-8 och var nära på att gå ikapp i samma match.

Mot IFAS hade vi 1-0, 3-2 och 4-4 i halvtid, varefter det länge stod 5-5 i andra halvlek innan de kunde dra ifrån mot slutet av matchen. Då ska tilläggas att IFAS är ett lag med i princip bara nuvarande eller gamla landslagsspelare och som vi har blivit knockade av alla tidigare matcher, inte minst i semifinalen 2013, då det tog tre minuter innan matchen var över och de hade vunit med 10-0. Därför är det stort att vi klarar hela matchen och dessutom spelar såpass jämnt med dem under långa stunder av matchen.

Dessutom stod det bara 1-2 i bronsmatchen i halvtid, så egentligen var det bara mot FIFH Malmö som det rann iväg ganska mycket. Där blev vi knockade strax innan paus i gruppspelsmatchen och en bit in i andra halvlek i semifinalen.

För egen del är jag nöjd med helgen. Tycker framförallt att jag hänger med bättre i tempot än vad jag brukar göra. Eftersom vi inte får det här motståndet mot oss på hemmaplan så brukar det tyvärr ta ett tag innan jag kommer in i det högre tempot på t.ex. landslagsläger, men här tyckte jag att jag var med mer redan från början. Det jag har störst problem med är tysta och snabba rörelser på andra sidan, när bollen transporteras tyst från ena sidan till den andra. Där läser jag spelet för sent och hinner inte med i förflytningarna. Utöver det är jag dock som sagt nöjd med mitt eget spel under helgen och skulle jag ge ett betyg på min egen insats så skulle det nog bli fyra bollar av fem möjliga. En spelare kan inte göra ett helt lag och jag känner att jag inte kan göra mycket mer än vad jag gjorde i helgen, samtidigt som det inte går att kräva av de andra spelarna i laget att de ska hålla till 100% på den här nivån, eftersom att de inte tränar på samma sätt och med samma mål som jag har, så jag tycker definitivt att alla spelare förtjänar ett godkänt betyg under den här tävlingen.

Boom! Där satt den!

Det var länge sedan jag skrev om min träning nu. Lite inlägg från olika tävlingar har ni fått, men just om själva skitjobbet på hemmaplan, dag efter dag, vecka efter vecka, det var länge sedan jag skrev om, but here we go!

I förra veckan inledde jag en ny maxstyrkefas och den gav resultat direkt. Hypertrofifasen som jag har haft innan har kanske varit lite i längsta laget, men nu var det iaf dags för maxstyrka och det gav som sagt resultat direkt.

Jag persade både i benpress och bänkpress.
Första gången över 200kg i benpress och första gången över 80kg i bänkpress.
208 resp. 82kg.

Ben är min svaga sida, men att komma över 200kg känns bra. Jag får dock erkänna att det var lite fusk där, för Julian hjälpte till att trycka ut plattan första gången, men när jag väl var igång med själva setet var det inga problem. Motsvarande på bänkpressen hade varit om jag hade fått hjälp upp med stången första gången, men det behövdes inte där. Den klarade jag helt på egen hand och det kändes också riktigt bra. Ett av de roligaste styrkepassen på länge får jag säga!

Också konditionsträningen går bra just nu tycker jag, även om jag fortfarande inte har börjat springa igen. all konditionsträning görs alltså fortfarande på cykel och så sent som idag körde jag ett galet tufft intervallpass på 15x40s, d.v.s. att du trampar järnet i 40 sekunder och sedan aktiv vila i 20 sekunder och så upprepar man det 15 gånger.

Jag och Julian pratade så sent som i torsdags om att det är svårt att bli trött på samma sätt på cykel som när man springer, ni vet, sådär så det bränner i halsen och syret knappt ändå räcker till, trots att lungorna jobbar för högtryck. Den känslan är svår att nå på cykel, för där blir du oftast trött på ett annat sätt, men idag blev det precis sådär brännande i halsen, för jävlar vad trött jag blev!

Goalballmässigt har det blivit väldigt mycket nötning på senaste. Vi har efter mycket slit och sökande med både ljus och lykta lyckats snappa upp en kille, Fredrik, som har börjat träna med oss, men de senaste veckorna har det mest varit han, jag och Julian som har kört och då har det blivit mycket defensiv nötning. Förvisso väldigt bra och nyttigt, men det kan ju vara kul med lite variation ibland, kanske lite matchspel etc. i synnerhet när man kommer in som ny i laget. Då är kanske inte det roligaste att nöta i pass efter pass. Det är inte det mest optimala för att behålla nya spelare om vi säger så.

Jag tycker dock ändå att nötningen har gått relativt bra, både för egen del och för Fredrik. Han utvecklas under varje pass och det är kul att se!

I torsdags testade vi mina mentala gränser litegrann. Det hade gått sådär tidigare under passet, jag hade släppt några bollar som jag kanske borde ha tagit, men här simulerade vi ett byte, jag byttes in med ca. två minuter kvar av matchen, vi ledde med 2-1 och jag skulle bara stänga igen där mot slutet. Fredrik och Julian matade skott på mig och plötsligt tog jag alla. Det var säkert 25-30 skott på rad.

man taggar till lite extra sådär när det finns något konkret att jobba för. Det är samma sak på landslagslägren när vi spelar match och det vinnande laget blir bjudna på glass. Då är det en djävulsk kamp där ute kan jag lova, ingen vill ge sig och alla ger allt. Nu var det ingen glass i potten, men det är lite samma grej och jag tror det är bra och nyttigt att träna så ibland, för du får upp fightingspiriten på ett annat sätt då, ett sätt som annars kanske kan vara svårt att locka fram en sen torsdagskväll mitt i april, en torsdagskväll som dessutom var skärtorsdag.

Apropå skärtorsdag så innebar det påskfirande för Linda, som därmed prioriterade bort en träning för det. Jag tycker inte det är okej. Hon är tränare för elitspelare som satsar mot paralympics. Då är det inte en godtagbar ursäkt att utebli från en träning för att man ska på påskfirande. då får man fira påsk senare under helgen, svårare än så är det inte, för som elitspelare och tränare för en sådan så får man offra en del. Man hinner inte vara med på allas födelsedagsfiranden, meetings och annat.

Linda har sagt svart på vitt att hon kan vara med på två träningstillfällen i veckan, men fler än så blir svårt. Två har hon dock lovat.

Nu har det kommit en hel del jobbrelaterat emellan som har gjort att hon inte har kunnat vara med då och då, plus att hon har varit en hel del sjuk. det är sådant som är svårt att göra något åt, men något där vi egentligen kanske borde ha en mer utarbetad plan B för...

Däremot att fira påsk... nej, det är inte okej. Tänk bara om typ Dan Tagnes i LHC eller någon annan tränare för ett hockeylag, fotbollslag, handbollslag eller vad som helst skulle säga att han uteblev från en träning för att han skulle fira påsk. Det händer ju liksom inte. Det sänder signaler och det är en ren prioriteringsfråga. Väljer man att prioritera påskfirande framför en träning, i synnerhet när hon vet hur mycket hennes ögon gör för kvaliteten och effektiviteten på träningarna, då ska man kanske inte vara tränare för elitspelare...

Nåväl, jag ska inte gnälla mer. I stort tycker jag att träningen har gått bra på senaste och nu närmar sig maj, där det både kommer bli SM, Sverigeserien här i linköping, landslagsläger och ev. landslagstävling i Malmö, Men intercup.

Hoppas ni alla har det bra och att ni har haft en fin påsk, trots kylan!

Landslagsläger, naprapatbesök, stipendium, skidåkning och fika

För två veckor sedan hade vi årets andra landslagsläger i Malmö.

Efter ordentligt manfall p.g.a. sjukdom och studier så blev vi bara fem spelare under lägret, vilket kändes lite speciellt. Det var väldigt länge sedan vi var så få aktiva, men det innebar också att både jag och Albin fick mycket speltid under helgen.

Det blev en del matcher, men främst många olika övningar, bl.a. en övning där vi hade ett ofensivt och ett defensivt lag. Det defensiva laget skulle läsa vad det offensiva laget gjorde och byggde upp. Det offensiva laget skulle ha en plan för vad man skulle bygga upp, vad man skulle göra och hur man skulle öppna en lucka. Första steget med kommunikation, d.v.s. att backarna fick prata med varandra. Steg två var att göra det utan att prata med varandra, alltså att kunna läsa varandra så bra att man ser och observerar vad den andre backen gör, utan att prata med varandra.

Det var väldigt svårt och det var extremt tydligt att det är något som både jag och Albin måste jobba mer på här hemma.

En annan övning vi gjorde var att spela två mot två och där det gällde att hålla emot och inte släppa in något mål på så lång tid som möjligt. Vi körde också samma grej, fast på tid, fyra minuter/omgång.

Vi avslutade båda dagarna med en straffturnering, där alla möter alla. Man skjuter tre straffar var och ser vem som vinner. Vinst ger tre poäng, oavgjort en poäng.

Jag vann mot albin båda dagarna, spelade oavgjort mot åkerberg båda dagarna och förlorade mot Fatmir och Stefan båda dagarna. Väldigt jämnt med andra ord.

När vi ändå är inne på träning så har jag nu äntligen varit hos naprapaten med mina ben och fått en möjlig förklaring till varför det bränner och gör sådär ont när jag springer, som jag har skrivit om flera gånger tidigare.

Jag fick börja med att dra storyn i all korthet och ge lite bakgrund och hur känslan är och vilka symtom jag känner av när jag springer.

Sedan fick jag göra några rörlighetstester, gå upp på tå, luta mig framåt, bakåt och åt sidorna, gå ner i en knäböj osv.

Därefter var det dags för själva behandlingen.

Han klämde längs mina ben och vader, märkte upp punkter där det gjorde ont, varefter han kavlade upp ärmarna och körde hårt, vred, bände och tryckte hit och dit på både rygg, höftböjare/sätesmuskulatur, ben, axlar och hela kittet. Till slut fick jag akupunktur och elbehandling och så ska jag dit om två veckor igen.

Vad smärtan och mina problem beror på är troligtvis att jag är lite sned i ryggen. det blev ganska synbart när jag låg på mage där på behandlingsbänken. När ryggen är sned blir ena sidan mer belastad än den andra och det har troligtvis byggts upp under en längre tid och så har det blivit som något slags inflamation eller liknande i muskelfästena till den inre delen av vadmuskeln på båda benen och det är därför det gör ont när jag springer.

Skönt att iaf få en förklaring på vad det kan bero på och att det inte bara är en mental grej för att jag avskyr löpning, utan att det faktiskt är något som inte är som det ska.

Efteråt gjorde det helvetiskt ont i vaderna, mest p.g.a. linementet som låg över de små nålhålen på benen. Jag blev dessutom alldeles dåsig och gick därför och lade mig för natten redan kl. 17:30 igår. det ni. Somnade inte direkt, men halvsov sådär lite fram och tillbaka till kl. 21 och därefter sov jag som en stock hela natten. Skönt!

Backar vi bandet någon dag bakåt så var jag på parasport Östergötlands årsmöte i tisdags, där jag mottog ett stipendium på 1 500kr ur Felix minnesfond, ett bidrag som är mer än välkommet och som jag tackar ödmjukast för!

Backar vi bandet ytterligare en vecka så var det skidåkning i yxbacken utanför Norrköping förra tisdagen. Eftersom det inte blir någon skidresa till Idre för min del i år så fick jag passa på när tillfälle gavs. tyvärr var det typ sex-sju grader och småregnigt ute, så backarna blev väldigt smöriga. Dessutom var stora backen avstängd, så vi fick nöja oss med familjebacken. Det var väl sådär. den var väldigt kort, smal och det var mycket stakning fram tills det började luta på, men det var iaf kul att få åka litegrann!

Hoppar vi fram en dag så var jag och fikade med en vän förra onsdagen. Det var första gången på hur länge som helst som jag var ute och fikade. Förr hände det ganska ofta, men numera fikar jag oftast hemma. Omväxling förgyller dock och det var väldigt trevligt får jag säga.

Hoppar vi slutligen fram drygt en vecka så körde jag ett galet intervallpass på cykel idag. Man cyklar med medelmåttigt motstånd i 30 sekunder. Därefter ökar man både motstånd och intensitet i 20 sekunder, ökar sedan ytterligare och maxar i 10 sekunder. Det gör man om fem gånger. Sedan är det aktiv vila i en minut och sedan kör man samma sak igen. Man kör fem block kan man säga, så det blir som 5x5. Testa gärna! Det var blodsmak i munnen efter det idag kan jag lova...

Årets första landslagsläger

Förra helgen hade vi årets första landslagsläger, det första för min del på över ett år och det första efter Rio i somras.

Det var lite av ett nystartsläger, några spelare har lagt skorna på hyllan efter Rio och andra har kommit in i laget, både spelare från utvecklingslandslaget och spelare som likt mig själv har haft ett litet uppehåll.

Med tanke på detta blev det mycket matchspel i syfte att mest se var alla individer står och var vi står som lag.

Vi är alla väl medvetna om att nivån vi startar på nu är lägre än vanligt och delvis var det nog därför jag kände att jag hängde med så bra som jag faktiskt gjorde, men jag blev ändå positivt överraskad. Särskilt under lördagen. Under söndagen kom Jimmy in och sparrade lite och Fatmir var tillbaka efter sjukdom. Jimmy och Fatmir var två av våra främsta skyttar i Rio och när de kom in blev skotten betydlit snabbare och hårdare och då blev det återigen tydligt att det är tempot jag har problem med. När det går fort, då hinner jag helt enkelt inte med.

Vi jobbade dock en del med min utgångsposiion genom hela helgen. Var i din zon du sitter i ready posision, alltså där du är beredd att explodera ut åt sidorna när bollen kommer, avgör ju dels hur långt du kommer och dels hur mycket kraft du måste lägga i sidled för att nå ut dit du ska nå. Någon decimeters förflyttning i utgångsposiion kan göra markant skillnad i hur mycket kraft du måste lägga i din rörelse ut åt sidan.

Vi jobbade också en del med defensiva nötningsövningar och feedback under matchspel, att jag som center exempelvis ger feedback till var mina backar träffar i offensiven i förhållande till den offensiva plan vi har sagt att vi ska bygga upp, men även att kunna läsa spelet på andra sidan, vad de gör, vad deras offensiva tanke mot oss är, var bollen är på andra sidan, hur de rör sig och var de tänker skjuta.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var ett väldigt bra läger och med nytankad energi och motivaion så ser jag väldit mycket fram emot den här resan vi har framför oss nu fram till EM i Finland i höst.

Jag blev dock inte uttagen till årets första tävling, den årliga tävlingen i Pajulahti som avgörs nu i helgen som kommer och där Finland ställer upp med två lag, Litauen med två lag, Tyskland, Belgien och England om jag minns rätt. Det var nära att jag blev uttagen, i lördags såg det väldigt positivt ut, men som sagt, när Jimmy och Fatmir kom in under söndagen och hastigheten i skotten gick upp en del, då fick jag problem och då kändes det bättre att låta tempot mogna innan jag får chansen så. jag hänger dock inte med huvudet för det, det är nya tävlingar både i april, maj och juni, så jag fortsätter kämpa med gott mod.

Mästare i Sverigeserien 2016!

Lagbild_efter_guldet_i_Sverigeserien_2016

Yes, som ni ser på bilden ovan och som rubriken lyder så är det nu klart. Med 54 poäng är vi mästare i Sverigeserien 2016!

Saken var redan klar innan helgens avslutande omgång i Malmö, för efter tredje omgången i Göteborg i september var vi 19 poäng före tvåan och med 18 poäng kvar att spela om var det alltså inget snack om saken.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 18 poäng. Det är bra.

Vi gör totalt 179 mål och släpper in 107. Det ger 4,5 mål i snitt bakåt/match och 7,5 mål i snitt framåt/match. Stabilt och bra.

Albin gör 68 av våra mål och Boris 64. De slutar totalt tvåa och trea i skytteligan på herrsidan, bakom Olof Ryberg, som har smällt in 87 kassar på de 18 matcher han har varit med och spelat. Albin och Boris har varit med på alla fyra omgångar och alltså spelat tjugofyra matcher.

På damsidan slutar Jennifer fyra i skytteligan med 24 mål på de arton matcher hon har spelat. Josefine Jälmestål vann skytteligan där med sina 39 mål.

Jag själv är ingen målskytt, men ändå gjorde jag tolv mål nu i helgen, vilket är ganska bra för att vara jag. I Göteborg gjorde jag två. Det är de två omgångarna jag har varit med i, för första omgången var vi och åkte skidor och andra omgången hade vi träff med Elitidrottsskolan.

Det är dock defensiven som är min styrka och där hade jag stora problem till en början nu i helgen. Vi förlorade de två första matcherna med 6-4 och 10-6 och majoriteten av de 16 baklängesmålen var "skitmål" som vi egentligen borde ta, men analysen till varför det inte gick så bra och varför det sedan gick bättre och bättre ju längre helgen gick är enkel. Vi har helt enkelt tränat för lite här på slutet, ja, hela hösten överlag. Det har tyvärr blivit väldigt många instälda träningar p.g.a. för få deltagare och då blir det sådär, särskilt när man kommer till en hall som den i Malmö, där det är ett ganska snabbt trägolv. Har man då inte tränat på några veckor är det givet att man har svårt att hänga med till en början.

Vi ryckte upp oss efter de båda förlusterna, mer och mer stämde ju längre helgen gick och till slut hade vi skrapat ihop 8 poäng till, genom två vinster, 10-0 och 11-5, och två oavgjorda, 10-10 och 5-5.

Resultatmässigt var det den sämsta omgången av alla fyra under året, men det räckte som sagt ändå för att vi skulle ta hem totalsegern.

Det känns nästan lite overkligt. Jag vet att jag har tjatat om det förr, men tittar man på var vi stod för typ fyra-fem-sex år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har jort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det här ändå bra tycker jag!

En bra avslutning rent goalballmässigt på 2016, ett träningsår som annars inte riktigt blev som jag hade hoppats på, men som ändå har glänst till då och då och bjudit på en hel del gobitar, inte minst erfarenheter från framförallt internationellt spel med utvecklingslandslaget i både Tyskland och england.


Tre oerhört givande år är nu över...

Diplom_från_elitidrottsskolan

Redan december, vad säger ni, visst har det här året bara försvunnit?

Jag gillar december och personligen är jag glad över att oktober och november är över. De brukar normalt sett vara mörka, grå och tråkiga, men i år tycker jag faktiskt att även de har rusat förbi. Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om, utan det ska handla om det ni ser på bilden här ovan.

Efter tre års utbildning är det nämligen nu slut. Elitidrottsskolan 2014-2016.

Elitidrottsskolan är ett sammarbete mellan svenska parasportförbundet och Sveriges paralympiska komité, som har till syfte att utbilda atleter som inom rimlig framtid har chansen att nå ett paralympics. Utbildningen ska ge nycklar och vägledning för att hjälpa de aktiva att nå den absoluta världstoppen, genom föreläsningar i och omkring träningslära, idrottspsykologi, kost, inspirationsföreläsningar, föreläsninar med förbundets olika sponsorer, mediaträning, ja, allt ni kan tänka er.

Tittar man på ovanstående och vad utbildningen lovar så tycker jag definitivt att den har motsvarat mina förväntningar. Eller, om jag ska vara ärlig så hade jag inte så stora förväntningar när jag påbörjade utbildningen, tyckte mest att det skulle bli kul och intressant, men oj så mycket jag har lärt mig under de här åren!

De passen som har varit de tyngsta med mest information har varit passen med träningslära. Tretimmarspass med mängder av information, lett av Westeinn Hafsteinsson, som bl.a. har Daniel Stål, eller Diskusdanne, som jag kallar honom, som adept. Westeinn har många år bakom sig som främst diskustränare, så han vet vad han pratar om och jag har fått ut massor av hans pass, även om det där och då känns ganska övermäktigt med all information om träningsplanering, när man ska träna vad och varför, hypertrofi, maxstyrka, accelerationssnabbhet, reaktionssnabbhet, anaerobisk uthållighet, aerobisk uthållighet, antal reps och set i styrkan, förberedlser inför mästerskap, rörlighetsträning och inte minst sömn.

Detta i kombination med idrottspsykologin, ledd av Tommy Karls, som själv var med under OS i L.A. 1984, har gett en betydligt mer medveten och målinriktad träning och livsstil i stort.

Jag har alltid varit analytisk och reflekterande över mig själv och min prestation, men i och med den här utbildningen har analyserna och reflektionerna nått en ännu högre nivå och jag har framförallt fått mer kunskap i varför man tränar på ett visst sätt, vad just den träningen vi sysslar med har för fördelar i just goalball, för det är ju ändå det vi ska bli bäst på.

Tommys pass har givetvis också berört vikten av sömn, för det är trots allt så att sömn är den bästa återhämtningen och för att kunna prestera maximalt måste man sova tillräckligt antal timmar. Det är lättare sagt än gjort och det är där livspusslet kommer in i bilden. Livspusslet har gett mig massor kunskap och framförallt gjort mig mer medveten om hur viktigt det är att samspelet mellan alla bitar i livet fungerar för att du ska kunna prestera i din idrott. det räcker inte med att den fysiska träningen fungerar för att du ska vinna. Den mentala träningen är minst lika viktig och där har vi gått igenom en mängd olika senarior, verkliga som fiktiva och hur du som idrottare hanterar dessa. För det är trots allt så att den som är mest mentalt förberädd inför ett mästerskap, den vinner många gånger också guldet.

Det är dock inte bara det mentala som livspusslet handlar om, utan att få vardagen att gå ihop. Sömn, mat, vila, det sociala livet med vänner och familj, ja, vardagen helt enkelt, för alla bitar inverkar på hur du sedan presterar på planen, eller vad din tävlingsarena nu består av.

Sömn har jag pratat om i ett annat inlägg, men vi drar det kort ändå. Får du inte tillräckligt med sömn försämras bl.a. reaktionsförmåga. I en idrott där bollen kommer mot dig i 80km/h och det gäller att vara blixtsnabb för att hinna med, då kan det få stora konsekvenser.

Ofta är det dock inte bara att gå och lägga sig. Eller, i grundeen handlar det bara om att planera och strukturera sin vardag så att man faktiskt går och lägger sig i tid. Det kan vara viktigt för alla, men särskilt viktigt för en elitidrottare. Det går inte att fixa det och det innan jag ska gå och lägga mig, vips är klockan närmre midnatt och jag har förlorat två timmars sömn. Det går inte, för det kommer påverka prestationen dagen efter. Därför handlar det om att planera, strukturera och inte minst prioritera för att få den sömn jag behöver.

Sedan har vi kosten. Det handlar inte bara om att äta, utan att äta rätt. Det är inte så petigt så att jag aldrig kan trycka en pizza, men det ska man också få göra. Det är viktigt att unna sig för att kunna må bra. Det är när det blir en pizza i veckan eller ännu oftare än så som det börjar bli problematiskt, när det blir en vana snarare än ett undantag, då ska man nog börja fundera lite över sina matvanor, men att äta en glass, en bit kladdkaka med grädde eller en extra kaka någon gång då och då, det har ingen dött av och det gör absolut ingenting.

Det sociala livet måste också fungera för att prestationen ska optimeras, det handlar inte bara om träning, träning och ännu mer träning. Du måste må bra i dig själv också och ofta gör vi det när vi umgås med våra nära och kära. Därför får man aldrig glömma bort det sociala livet vid sidan av träningen. Visst, man kanske får prioritera bort någon födelsedag här och där, men att prioritera bort vänner och familj helt för träningen, det tror iaf inte jag är en vinnande väg. Snarare tvärtom. Umgås så mycket det bara går med vänner och familj, för det kan rentav vara så att det kan vara en plan B för att ändå kunna prestera på en kommande tävling om träningen i plan A inte blir av.

För det är också viktigt, att ha en plan B om något skulle hända, en plan B som säkerställer att ja ändå kan prestera på tävlingen, även om något skulle komma i vägen och störa min träning inför tävlingen. Nu går det givetvis inte att strunta i träningen och tro att man ska prestera ändå, bara för att man umgås med familjen istället, men om ett pass blir struket av någon anledning, då är det ingen dum idé att träffa en vän eller liknande istället, att iaf göra något som jag mår bra av, för mår jag bra, då ökar chanserna drastiskt till att jag kommer prestera på den där tävlingen, om jag har förberett mig innan.

Nu blev det väldigt långt det här och det finns mycket kvar att ta upp, många faktorer som kan spela in på en prestation eller utebliven prestation, men vi rundar ändå av här känner jag, annars orkar ingen läsa ändå. Kanske har ni inte ens orkat läsa hela vägen hit, men har ni gjort det så kan jag meddela att det roligaste med hela utbildningen har varit att träffa andra idrottare. Idrottare som har samma mål som jag själv, att nå paralympics. Vissa har redan gjort det och en, carl Forsman, tog guld nu i Rio och är dessutom nominerad till Gerringpriset.

Att träffa andra idrottare såhär ger enormt mycket, inte minst för sammanhållningen i truppen under t.ex. ett paralympics. Annars blir det lätt att de olika idrotterna umgås var för sig, man känner inte riktigt de andra, för man träffas ju aldrig och umgås aldrig ute på vanliga tävlingar och turneringar. Nu har vi lärt känna varandra över idrottsgränserna, man håller koll på varandras tävlingar och prestationer på Facebook och umgås mer alla tillsammans när man väl är på plats i paralympicsbyn. Jag har förvisso aldrig varit med på ett paralympics än så länge, men jag kan tänka mig att det är så. Helt säkert är iaf att jag under de här åren har lärt känna en rad väldigt trevliga och sympatiska människor och det är jag väldigt glad för. Därför vill jag avsluta med att tacka för de här tre åren, de har varit väldigt givande, intressanta och lärorika, tack!


Kompromissa aldrig med sömnen!

Jag prioriterar min sömn högt, för jag vet att jag behöver mina åtta-tio timmar för att vara pigg och kunna fokusera på vad jag nu ska göra dagen efter. Därför finns det nog de som tycker att jag är tråkig när jag går och lägger mig tidigt även på exempelvis landslagsläger istället för att sitta uppe och umgås med de andra, men där handlar det om att prestera dagen efter och då är det inget svårt val för mig, då behöver jag sova. Samma sak här hemma. Här sitter jag aldrig uppe längre än till elva, med få undantag, om exempelvis några kompisar eller familj är här, men i stort sätt aldrig längre än till elva, inte ens på helgerna.

Sambon är tvärtom. Är hon på läger eller liknande över en helg så kan hon sitta uppe till tre, trots att hon ska upp tre-fyra timmar senare. Då menar hon att man får passa på att umgås när man väl träffar folk som man normalt sett inte träffar så mycket. Att sömnen blir lidande då får man ta, trots att man har jobbat en hel vecka innan lägret och ska jobba en hel vecka till efter lägret, där man inte får sova tillräckligt länge.

Jag har aldrig förstått den grejen, jag går hellre och lägger mig tidigt ändå, för att få mina timmar och då får folk tycka att jag är tråkig, för annars blir det väldigt många nätter där som man inte får sova ordentligt, två jobbveckor plus en helg, kanske tre jobbveckor och två helger, om man är borta två helger i rad.

Att lägga sig i tid är dock inte bara tråkigt, det är bland det smartaste och bästa man kan göra.

Sömnen är oerhört viktig. Det är inget nytt. Den frasen har alla hört tusentals gånger, men hur viktig den faktiskt är och vad sömnbrist kan göra med kroppen, det har alla kanske inte lika bra koll på.

Jag lyssnade på ett avsnitt av både Styrkelabbet och Träninspoden, båda två handlade i stort om sömn och hur viktig den är för att vi ska fungera. Ser man det i stort så ger för lite sömn rejält nedsatt reakionsförmåga, sämre kreativitet, ökad risk för att råka ut för en olycka och ett ökat begär efter sötsaker och skräpmat. Sist men inte minst räknar man med att om man sätter sig bakom ratten efter att ha varit vaken i arton timmar så ger det samma utslag som att sätta sig bakom ratten med 0,5 promille i blodet. Reaktionsförmågan och omdömet är lika påverkat av för lite sömn som av 0,5 promille alkohol.

tittar man på träningseffekter så går mer energi åt till att bryta ner musklerna än att förbränna fett om man sover för lite. Vill man bulka eller bygga muskler i stort är lite sömn alltså bland det sämsta man kan utsätta sig själv för. Nästan lika illa som att inte sköta sin kost eller fysiska träning.

Vad är då för lite sömn?
Det är svårt att säga rakt av bara sådär, men tre-fyra-fem-sex timmar är definitivt för lite. Genomsnittssvensken sover ungefär sju timar varje natt och t.o.m. det kan vara för lite. Det enklaste sättet att ta reda på hur mycket sömn man behöver är att gå och lägga sig utan att ställa klockan och helt enkelt se hur länge man sover. Det är inga garantier på det, för det kan ju finnas många andra faktorer som gör att man vaknar eller inte sover optimalt, men det kan iaf ge en fingervisning om hur mycket sömn man behöver.

sist men inte minst kan vi slå hål på två myter.

Dels myten om att det går att sova ikapp förlorad sömn. Det går inte. förlorad sömn är förlorad sömn. det går inte att sova ikapp den under exempelvis helgen, om man sover fem-sex timmar varje natt i veckorna och sedan sover nio-tio timmar på helgerna. Det reparerar inte, utan bidrar snarare till att upprätthålla ett mönster där man i stort sover alldeles för lite och inte gör mycket annat än att sova på helgerna, för man orkar inget annat.

Dels myten om att man vänjer sig vid lite sömn. Det gör man inte heller. Ibland verkar det nästan bli en statusgrej, att sova lite, att man har så mycket arbete, viktigt arbete, som måste göras och då tummar man på sömnen och tycker att man vänjer sig vid det. Det är fel. det gör man inte. Tvärtom. ju fler nätter med lite sömn, desto mer försämras ovanstående faktorer, vilket kan vara både farligt och destruktivt sett till både hälsa och prestation, såväl träningsmässigt som yrkesmässit. det är snarare så att man då försätter sig själv i något slags saving mode, där man långt ifrån får ut sin fulla kapacitet i vad det än må vara man sysselsätter sig med, för kroppen förmår inte att göra det. Den orkar inte. Med andra ord är det inte alls någon statusgrej att sova lite för att kunna jobba mer. Inte heller att sova mindre för att hinna med livet i stort. Då är det snarare väldigt, väldigt dumt att göra så, ett destruktivt beteende om något.

som en sammanfattning av det här kan jag då alltså ge er ett gott råd. kompromissa aldrig med sömnen. Aldrig. Många gör det, just för att man tycker att man har så mycket annat som man måste göra, det är så mycket som man måste hinna med. För att hinna med allt sitter man kanske uppe några timmar extra och får som följd av det för lite sömn. det går i en ond spiral, men jag kan nästan lova att om man istället lägger sig en-två timmar tidigare, trots allt man anser sig måste göra, så kommer man ändå hinna med mer än om man hade suttit uppe de där timmarna och troligtvis också med ett bättre resultat, för då orkar kroppen och hjärnan prestera på en annan nivå. Då tycker säkert många att det är svårt att släppa allt man anser sig vara tvungen att hinna med, men då säger jag att det bara handlar om träning. Mental träning. Att kunna stänga av och lära kroppen att "nu är det sovdags, hur mycket jag än har att göra här så får jag ta det imorgon". Lättare sagt än gjort, ja, men ack så viktigt!

Med andra ord, kompromissa aldrig med sömnen!

Guld i Stockholm paragames 2016

Lagbild_med_medaljer_och_pokal

I helgen var det dags för Stockholm paragames 2016.

I år var det ingen elitklass, eftersom att Super european goalball league, ungefär motsvarande Champions league i fotboll, spelades i Tyskland. Det hade jag ingen aning om att det gjorde förrän i fredags, men det innebar i vilket fall att jag fick spela i den öppna klassen tillsammans med Linköping i Stockholm paragames i år.

Fem matcher väntade under helgen, tre ggruppspelsmatcher, semifinal och final/bronsmatch.

Vi inledde turneringen med en förlust med 5-9 mot Brukarhuset. Den var lite oväntad, men Brukarhuset hade haft en väldig omsättning på spelare innan helgen, där den ena efter den andra som skule ha varit med föll bort av en eller annan anledning. Det var helt enkelt ett hopplock av spelare och de hittade våra svagheter, vilket till stor del visade sig vara heldiagonala skott som gick in på våra stolpar. Med den här nya typen av försvarssystem som vi har introduserat i klubblaget nu under hösten så är det kalkylerat att stolparna blir mer sårbara, men inte på det här sättet. Det ska inte gå att göra mål så, för den diagonala backen ska skära av den vinkeln när bollen kommer, om han flyttar rätt. Uppenbart gjorde backen inte det i den här matchen och det blev väldigt tydligt. Det är tyvärr inget vi har kunnat se på träningarna här hemma heller, eftersom att vi nästan aldrig kan spela match där.

Efter den förlusten studsade vi doc tillbaka och knockade IFAS med 13-3 i andra matchen och följde upp det med att slå FSBU Göteborg med 9-6 i sista gruppspelsmatchen.

På förhand hade jag tipat att vi och FSBU skulle mötas i final, men efter att gruppen utvecklats som så att både vi och FSBU förlorade mot Brukarhuset och vunnit över IFAS så vann Brukarhuset gruppen, före oss, FSBU och IFAS.

Därmed fick Brukarhuset möta IFAS i semifinal och vi ställdes mot FSBU redan i semifinal.

Det blev en riktig rysare där vi tog ledningen med 1-0, men där FSBU kvitterade innan halvtidsvilan. I andra halvlek gjorde vi 2-1, men dippade sedan ordentligt, vilket höll på att kosta oss finalplatsen. På ungefär sex minuter gick FSBU från underläge 1-2 till ledning med 5-2. Jag själv var orsak till två av dem målen, båda två p.g.a. rent teknikslarv i defensiven. Jag byttes också ut kort senare och var klart missnöjd med min insats. Visst, Olof skjuter bra, klart bäst i hela turneringen och vann också skytteligan på 28 mål, men det ska jag kunna hantera. Jag gjorde det i gruppspelsmatchen, men här hamnade jag snett från början när jag byttes in i andra halvlek, så nej, jag var långt ifrån nöjd med min insats där, min enda dåliga insats under helgen. Annars är jag nöjd med mitt spel.

när vi låg under med 2-5 trodde jag nästan att det var kört, men plötsligt hittade vi rätt i offensiven och vände matchen till vinst med 6-5 under de sista fem-sex minuterna. Grymt jobbat får jag faktiskt säga! Det var en av de skönaste vinsterna på väldigt länge, för det är något speciellt när man vänder en match på det sättet. Känns nästan lite overkligt, men vi gjorde det. Samtidigt var jag väldigt missnöjd med min egen insats, så jag kände mig trots allt lite delad efteråt, men laget går före jaget i lagidrott och laget gjorde en grym insats, så det positiva vägde ändå över, för vi var ju faktiskt i final!

I final väntade lite oväntat IFAS, som slog Brukarhuset i semifinalen. Här var det dock inget snack om saken och vi vann med klara 10-1.

Därmed tar vi guld i Stockholm paragames 2016!

Själv är jag som sagt nöjd med min insats, bortsätt från semifinalen. Den var inte bra alls. Annars var det bra och jag, precis som övriga laget, rättade till förflyttningarna i försvarssystemet efter första matchen och det blev mycket bättre efter det. Jag gjorde också sex mål och tycker stundtals att jag fick till offensiven ganska bra. Jag drog inte heller på mig en enda straff för high ball under helgen. Däremot var jag orsak till två straffar för noice i första matchen, alltså att jag som center pratade för nära inpå skyttens skott. Det där ändrades i våras och numera tolkas det som noice när skytten drar bak armen i skottrörelsen. Tidigare var det fr.o.m. när skytten släppte bollen, men det är väldit svårt att höra när skytten drar tillbaka armen i sin ansats, i synnnerhet eftersom att ingen skjuter exakt likadant som någon annan, plus att det är en subjektiv tolkning för domarna, vissa är hårdare än andra på det där, och nu åkte vi dit två gånger för det. I stort är jag dock nöjd med min insats.

Elitidrottsskolan i Göteborg

I helgen var jag iväg och for igen, efter att ha varit hemma fyra helger i rad. Nu kommer allt verkligen på en gång, för på de kommande sex helgerna, inkl. den som var, så är jag hemma en helg...

I helgen som var så var det Göteborg och Scandic Opalen som var platsen. näst sista träffen med elitidrottsskolan, med en rad föreläsningar och ett stenhårt och riktigt roligt spinningpass.

Jag har cyklat en hel del intervaller, men faktiskt aldrig kört spinning. Det var dock riktigt kul. 30+20+10x5 körde vi. Ni som är insatta i spinningvärlden vet vad det innebär och det var riktigt bra träning kan jag meddela, lär bli fler sådana pass här hemma!

Utöver det knöt vi ihop träningslärosäcken litegrann. Vi skrev en egen års/säsongsplanering med hjälp av nitton frågor om allt från vilken min träningsfilosofi är, hur det senaste året/säsongen har varit, var jag står idag, var jag vill nå inom det närmsta året/under en fyraårsperiod, vad som krävs för att nå dit, hur många dagar, timmar och pass jag tränar/år, till hur många perioder det kommande året/säsongen kommer bestå av, vilken typ av styrka, kondition, koordination och rörlighet som ska utföras. Väldigt bra och givande tycker jag, kul att sitta och tänka över, fundera och planera tycker jag!

Sedan hade vi ett långt pass idrottspsykologi med stort fokus på mentala strategier, hur man hanterar och handskas med inre och yttre faktorer som kan påverka ute på olika tävlingsarenor, vilka faktorer det kan handla om, hur vi agerar och reagerar innan under och efter en match och gav varandra tips och råd utifrån det här. Jag själv kan säga att jag har vissa knep för att släppa exempelvis en insläppt boll eller ett personligt misstag, för att helt enkelt fokusera här och nu. Dessutom tycker jag det är viktigt att låta negativa känslor och tankar få finnas där, att inte skjuta undan dem, utan att mer observera och acceptera att de finns där, men att samtidigt inte lägga någon energi på dem. Mer att "okej, jag är nervös, men det gör inget, jag ska bara gå in och göra min grej". Det är lättare sagt än gjort och kräver träning det med, men jag tror det är bättre än att hela tiden försöka skjuta undan allt negativt, "nej nej nej, sit, nu är jag spänd, slappna av, slappna av, slappna av..."

Sist men inte minst fick vi stora delar av klädkollektionen från Rio. Det var två rullväskor och en ryggsäck, med allt från solglasögon, paraply, badlakan, svettband, skor, bagagetags, kepsar, tröjor, byxor, skjorta, kostym, ja, helt enkelt hur mycket kläder som helst! Så nu är det en hel del att gå igenom kan jag lova.

En bra helg har det helt klart varit och igår var det först träning, sedan möte i Norrköping och sedan träning igen. Idag träning och sedan blir jag bjuden på lunch och fika hos mormor och sedan vidare till mamma och pappa där jag blir bjuden på kvällsmat. Imorgon blir det tidig träning, sedan träffas coachgruppen större delen av dagen, varefter podgruppen kommer hit imorgon kväll. På torsdag kommer en vän hit och fikar och på fredag åker vi till Stockholm för Stockholm paragames i helgen. Innan dess ska jag också hinna med några diskussionsinlägg och en annan uppgift i skolan, så jo, jag har allt en del att göra...

Hoppas ni alla har en bra vecka!

Guldet är hemma!

I helgen som var spelades tredje omgången av Sverigeserien 2016.

Innan helgen ledde vi serien, elva poäng före tvåan FIFH Malmö.

Efter fem vinster och en förlust i helgen leder vi nu serien nitton poäng före tvåan.

Med en omgång, sex matcher, arton poäng, kvar att spela om är det alltså redan nu klart att vi vinner Sverigeserien för första gången någonsin!!!

Vi inledde helgen minst sagt darrigt mot FSBU från Göteborg.
FSBU har Olof, som har börjat skjuta riktigt, riktigt bra, bäst i serien skulle jag säga, plus att vi spelade i deras hemmahall som de tränar i tillsammans varje vecka. Det innebär att de kan precis hur golvet är, hur mycket/lite man ska ta i för olika skott osv. samtidigt som det för min del var första gången jag spelade med Boris. Faktum var att det var första gången jag spelade på breddnivå på ganska exakt ett år. Annars har det varit elit för hela slanten under det senaste året.

Matchen vann hursomhelst FSBU med 9-6. Jag släppte in tre mål, en straff, en stolpe när jag var vänsterback och en boll som studsade över mina knän och in i mål. Rent slarv med andra ord och jag var inte helt nöjd efter matchen.

Det blev som sagt dock helgens enda förlust, för sedan studsade vi tillbaka och knockade Bruham med 10-0, slog FIFH Malmö med 6-4, IFAS med 7-6, FIFH Malmö igen med 9-4 och slutligen IFAS igen med 6-5.

Flera jämna matcher alltså, men då fick alla våra spelare träna på att spela under press och vi klarade av det. Det hade vi inte gjort för några år sedan kan jag nästan garantera. I synnerhet inte i sista matchen mot IFAS, för där hade vi 5-2, men tappade till 5-5. Då hade vi vikt ner oss för några år sedan. Det gör vi inte längre, så även på den psykiska och mentala delen har hela laget gått frarmåt och det finns ett helt annat självförtroende än vad det gjorde för några år sedan. För fem-sex år sedan var det vi som blev knockade med 10-0, nu är det vi som knockar motståndarna med 10-0, så någonting rätt måste vi ju göra och jag tror att en stor del i det är all defensiv nötning, som jag har tagit med mig från landslaget och appliserat på hemmaträningarna också. Det är inte världens roligaste träning, men jävlar så nyttigt och givande det är!

Så, för första gången någonsin går guldet i Sverigeserien alltså till Linköping!
Jag var med och spelade den här omgången och har givetvis varit med och bidragit jag med, men Albin, Linda och Boris har varit med på alla tre omgångarna och Tobbe, Jonas, som har slutat nu, och Jennifer har varit med på två omgångar.

Det känns så bra att äntligen, efter alla års slit, ha börjat vinna litegrann, först enstaka matcher, men nu även turneringar och serier. Linköping har till slut etablerat sig i breddtoppen i Sverige. Resan dit har varit långt ifrån spikrak, vi blev knockade i nästan varje match under tre års tid, förlorade vi bara med 8-2 så var det grymt bra, vi hade en coach som inte kunde goalball alls, en ass. coach som varken kunde goalball eller hade något fokus eller blick för vad som skulle göras och varför. Kort sagt var det mer eller mindre en lekskola på våra träningar, fastän att vi trodde att vi tränade och gjorde rätt. Såhär med facit i hand ser jag tydligt att vi gjorde allt annat än rätt. 2011 blev lite av en nystart för laget, Linda kom in och tog över och började om med allt from scratch. Därifrån har vi sedan tagit oss upp, pinnhål för pinnhål, nu står vi som segrare av Sverigeserien 2016 och jag är faktiskt stolt över att en gång i tiden, för nio år sedan, ha varit med och startat upp det här laget. Grymt!

Träningsläger i England

Jag sitter just nu med enn katt i knät och en kopp kaffe bredvid mig, nyligen hemkommen från England, där vi hade träningsläger med deras landslag i helgen, för att ge dem extra sparringmotstånd inför deras stora mål nu under hösten, B-EM om två veckor.

England är ingen stornation i goalball, men i våras/vintras tog man sig upp från C-EM till B-EM, vilket nu alltså stundar om bara några veckor.

Det var ungdoms/utvecklingslandslaget som var där, A-truppen har ju varit i Rio och är i detta nu på väg hem därifrån, och laget bestod den här gången av mig själv, david, Olof, oscar och Oscar.

Jag var sjuk under i stort sett hela förra veckan, något slags förkylning som gjorde att jag kände mig tung i kroppen, orkes och energilös, orkade inte göra någonting, tränade ingenting och sov mycket. Kände mig inte helt bra varken i torsdags när jag åkte buss till Göteborg eller i fredags, när vi flög till England heller, men trots allt gick det bra under helgen.

Vi hade först ett eget pass på förmiddagen i lördags, där vi kunde känna in golvet och akustiken i hallen ordentligt, spela litegrann och det kändes faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig.

Vi spelade sedan fyra matcher under lördagen och först ut var mot deras tänkta förstaline på EM och vi gjorde det riktigt bra. De gjorde visserligen 1-0, men sedan vände vi till 2-1, varefter det stod 2-2 ganska länge, innan de gjorde två snabba mål i slutet av första halvlek och ledde där med 4-2. Vi bet oss dock fast och hade 5-4 ungefär halvvägs in i andra halvlek. Sedan dippade vi ordentligt under andra halvan av andra halvlek. Många enkla misstag och de kunde till slut vinna enkelt med typ 11-4. Jag kände själv att förkylningen började göra sig påmind, jag blev väldigt trött och fokuset sjönk. Därför stod jag också över dagens andra match, mot deras andraline, en match som vi dock vann gansska enkelt.

Med lite lunch i magen kändes det dock bättre igen och eftermiddagens båda matcher var riktigt bra för min del. Vi spelade mot deras förstaline igen, men den här gången vann vi med 8-7. Det blev dock lite väl onödigt spännande där mot slutet, tror vi slappnade av lite väl mycket när vi gjorde 8-5 eller 8-6, så det blev spännande in i det sista, men då fick vi träna på den mentala biten också, att spela under press och det klarade vi av.

Sista matchen för dagen var också jämn till en början, men sedan dippade vi och de drog iväg till 9-4 och det såg avgjort ut, men under de sista fem-sex minuterna av matchen gjorde vi en grym upphämtning, kröp närmre och närmre och med knappa minuten kvar att spela gjorde vi 11-12 och med tre sekunder kvar satte david 12-12. En grym moral oc krigarvilja får jag säga!

I Förlängningen var vi sedan nära att avgöra direkt på första skottet, men vi fick vänta två skott till innan 13-12 satt där och vi vann matchen.

En riktigt bra dag och jag var överraskad över mitt eget spel, att jag hängde med så bra som jag gjorde, med tanke på att jag bara hade tre-fyra pass goalball i kroppen sedan i juni. England är som sagt ingen toppnation, men det är betydligt bättre motstånd än här hemma, allting gick väldigt långsamt igår på lagträningen här hemma tyckte jag, kändes som att jag hade oceaner av tid på mig på varje boll ungefär, och vi matchar ändå ett lag som ska spela B-EM om bara några veckor. Det var ju inte direkt någon walk in the park för dem, särskilt inte som vi vann 3/4 matcher under dagen. Det enda jag inte var nöjd med var straffläggningen vi hade efter sista matchen där. På en straffläggning skjuter man skälv en straff och får en straff mot sig. Man kör sex omgångar, eller så många omgångar som minsta antalet spelare i de båda lagen. Jag gick in som tredjeskytt, men sköt en hög boll och släppte in min straff jag fick mot mig. Oscar och Oscar räddade dock upp det under de två sista omgångarna, så det blev suddenstraffar och i omgång åtta klev jag då in och sköt ut och släppte in min straff igen, så England kunde vinna straffläggningen. Jag som annars brukar vara ganska vass på straffar här hemma. Nu fick jag inte alls till det, men offensivt har jag iofs inte fått till det alls efter sommaren över huvud taget, det är väldigt många höga bollar, jag kommer inte ner ordentligt och får inte alls till det.

I söndags väntade två nya matcher innan det var dags att flyga hemåt. Första matchen där spelade jag ingenting och där blev vi knockade med 14-4. inte bra alls, men vi var inte alls med på banan.

Andra matchen var betydligt bättre och vi var nära på att göra en grym upphämtning igen, men det räckte inte hela vägen den gången. England vann med ett mål, men det var ändå en stabil insats tycker jag och vi matchar dem definitivt på vår högstanivå, där skulle jag nästan säga att vi är bättre än dem, men deras lägstanivå är högre än vår, men då ska vi komma ihåg att vi i utvecklingslandslaget bara har spelat en internationell tävling på seniornivå tidigare och det var den i Tyskland i maj. Flera av spelarna är dock de samma som jag brukar spela med i Göteborg, så klart att vi känner varandra, men för att höja lägstanivån krävs träning och att spela mot bra motstånd, så den här helgen var väldigt givande även för oss, då vi får spela mot ett motstånd som vi i högsta grad kan matcha och utmana, samtidigt som de får spela mot ett motstånd som de inte är vana vid och möta andra spelare som de inte kan riktigt lika bra som de kan varandra. En winwinsituation helt enkelt.

För egen del är jag som sagt positivt överraskad hur bra jag hängde med i tempot, men två detaljer är det som sticker ut och som jag behöver träna på. Dels är det när skytten rör sig snabbt på andra sidan, från den ena sidan till den andra, t.ex. om bollen först är höger, skytten springer snabbt över till vänster och skjuter antingen en rak tvåa, mellan mig och vänsterbacken, eller ännu värre, en övergående fyra, tillbaka på mina fötter. Där hinner jag inte riktigt med och behöver bli snabbare i förflyttningarna. Dels handlar det också om mina fötter, där jag ibland går för långt och flippar över bollen över högerbacken så att det blir mål. Det var säkert fem-sex bollar jag släppte in på det sättet i helgen. det är helt enkelt för att jag går för långt. Jag behöver inte gå så långt, för backen finns där bakom och täcker den ytan.

Utöver de båda detaljerna var det en väldigt bra och framförallt rolig helg!

Nu är jag hemma i några dagar innan det är dags för hockeypremiär på torsdag och sedan är det Sverigeserien i Göteborg i helgen. Så på söndag när vi åker hem kommer det att vara sjunde dagen på de senaste elva som jag reser någonstanns. I torsdags åkte jag buss till göteborg, i fredags flög vi till England, i söndags flög vi hem från England, igår åkte jag tåg hem från Stockholm, på torsdag åker vi bil upp till Leksand, hem natten mot fredag, buss till Göteborg på fredag och hem från Göteborg på söndag. Det blir mycket resande och mitt i allt detta ska jag hinna med hela veckans studier, helst idag och imorgon, eftersom att det är då jag är hemma, men typiskt nog missade jag treveckorskontrollen förra veckan, så jag blev avregistrerad från båda kurserna. Väntar med andra ord på att bli omregistrerad igen, vilket tyvärr gör mig lite stressad just nu, eftersom att jag måste hinna med det nu...

Jag får också passa på att tacka för alla era frågor under min frågestund förra veckan. Svaren kommer att komma upp så småningom, men som ni märker är det ganska mycket att göra nu, så jag kan inte säga när det blir, men håll utkik så missar ni det definitivt inte!

Nytt försvarssystem

i måndags drog vi äntligen igång höstsäsongen, efter drygt två månader utan goalball för min del. Jag hade inte fått ett skott på mig sedan SM i början av juni och för laget i stort var det tre månader sedan senaste lagträningen. Inte optimalt direkt, men så blir det när närvaron är låg och vi inte har tillgång till någon hall under sommaren, för att alla kommunala hallar är stängda då. Tur att jag inte blev aktuell för Rio säger jag bara, då hade jag fått flytta över sommaren för att kunna träna...

Nu ska jag dock inte vara bitter, för det var faktiskt en förhållandevis bra första träning, som inleddes med goalballidioten, där jag faktiskt presterade bättre än vad jag gjorde i maj, när vi körde den senast. Det är högst förvånande, med tanke på att konditionsträningen inte alls har gått bra under sommaren och inte alls har varit särskilt kontinuerlig, men bättre än i maj gick det hursomhelst, så jag är väldigt nöjd med det!

Sedan blev det en hel del teori och introduktion av ett nytt försvarssystem. Nytt är det väl egentligen inte, vi har använt oss av det i landslaget ganska länge nu, men för oss i klubblaget är det nytt och går i stort ut på att backarna flyttar mer än tidigare när bollen är diagonalt från deras håll på andra sidan, för att på så sätt skära av mer och större vinklar ut mot stolparna, men även för att hjälpa och stötta upp bakom centern mer än tidigare.

I goalball är planen nämligen uppdelad i siffror för er som inte hade koll på det, ett-fem, där ett är längst till vänster på andra sidan och fem längst till höger. De flesta lagen, inkl. vi, släpper in flest mål på tvåor och fyror, alltså mellan vänsterback och center och mellan center och högerback. Med de här större förflyttningarna blir det svårare för motståndarna att dels hitta vinklarna in mellan back och center och dels stärker vi upp våra ytterkanter betydligt mer, d.v.s. händer och fötter, där man i regel är som svagast och där det oftast går in flest mål.

Risken med systemet är att stolparna blir mer öppna än tidigare, eftersom att backarna flyttar in mer, men det är en kalkylerad risk, som man kallar det, alltså att det kanske blir något enstaka mål på en rak etta eller femma, alltså någon av stolparna, men i gengäld räddar man fyra-fem bollar på tvåor och fyror, som annars skulle ha blivit mål. Det är ju nämligen betydlit svårare för skytten på andra sidan att snabbt gå över från ena sidan till den andra och sedan dra en perfekt stolpe än att skjuta en tvåa eller fyra, så även om det blir något enstaka mål på stolparna så har man ändå tjänat på det.

Jag gissar att ingen av er hänger med särskilt mycket på vad jag pratar om nu, för det här är taktik och detaljer, men ni får stå ut ändå och det här ska bli väldigt intressant att testa i Göteborg om tre veckor, då första tävlingen för hösten hålls. Kanske är inkörningsperioden fram dit för kort egentligen, för det här systemet kan bli väldigt sårbart om alla inte flyttar på samma sätt eller lika långt, eller om speluppfattningen brister så att det p.g.a. det blir helt öppet för motståndarna på vissa håll.

I övrigt då, kan jag ge er något annat än taktiska detaljer i goalball?
Nja, inte så mycket för tillfället faktiskt. Vi hade en väldigt trevlig familjekväll med kanske sommarens sista grillning i fredags, eftersom att syster nu äntligen har kommit hem från sommaren på västkusten. Jag satt också i nästan sex timmar igår och försökte beställa en ny dator, men mer om det tar vi i ett annat inlägg.

Följ äventyret i Brasilien

OS är över och nu väntar paralympics, där SVT återigen kommer att storsatsa på mästerskapen och sända massvis med direktsänd parasport, tyvärr dock ingen goalball.

Jämfört med för tolv-sexton år sedan, i Aten och Sidney, är det jätteskillnad på mediabevakningen och även live på de olika arenorna, där det numera är lika mycket folk som det var under OS, vilket är superkul, samtidigt som media också rapporterar kring vad som händer och hur det går, vilket det väl var lite si och så med förr om åren.

På onsdag invigs tävlingarna och på torsdag spelar Sverige första matchen mot hemmanationen Brasilien. Goalballtävlingen kommer att avgöras i samma arena som handbollen spelades i under OS, en arena med nytt plast/gummigolv, varför killarna också har tränat på sådant underlag innan avresan, för att få matchspelet så likt det som kommer att vara nu i Rio som möjligt, för i goalball spelar golvet väldigt stor roll. Skotten blir inte alls likadana på ett trägolv som på ett plastgolv och det kan rentav skilja ganska mycket på nytt resp. gammalt plastgolv, så att träna på rätt typ av golv jämfört med vad som kommer att spelas på under kommande stortävling är väldigt viktigt.

Killarna är redan nu i Brasilien, dels för att aklimatisera sig inför de stora tävlingarna, men dels för att ha ett lättare träningsläger med just Brasilien, på deras toppmoderna träningsanläggning i Sau Paulo. Där kommer de att vara tills på söndag, då det är inflyttning i OS/Paralympicsbyn.

Det här är en resa som för Sveriges del har varit allt annat än spikrak och som började redan efter paralympics i London för fyra år sedan. Därefter åkte vi ur A-EM 2013, missade därmed VM i Finland 2014 och samtidigt en chans att kvala in till Rio, men genom att ta oss upp i A-EM igen, genom en andraplats i B-EM 2014 fick vi ändå en sista chans till kvalificering under A-EM i Litauen förra året. Den behövdes dock inte skulle det visa sig, för efter att Algeriet dragit sig ur IBSA world games i Sydkorea förra året så fick vi deras plats. Vi kom in som lägst rankade lag i hela tävlingen, men tog oss ändå till en bronsmatch mot Turkiet, vilken vi vann med 2-0 och därmed var paralympicsbiljetten säkrad.

Ni ser med andra ord att det har varit en lång och krokig resa, men nu är killarna där och vill ni följa händelserna inför och under paralympics så gör ni det allra bäst genom att gå in på Facebook och gilla Sweden men's goalball team. Där kommer man spelare, ledare och andra runtomkring väldigt nära, inte minst genom de videobloggar som de lägger upp dagligen, där Fatmir och jimmy i huvudsak berättar om vad som händer, hur dagarna ser ut osv.

Det har även varit en hel del uppmärksamhet i media inför avresan mot Rio. Fatmir har både varit med via telefon i P4 Extra och live i P3 Din gata, NT hade ett videoreportage från en av de allra sista träningarna inför avresan och SVT har sammanställt en guide för er som inte har koll på hur de olika paraidrotterna fungerar och går till. Introduktionen för goalball är två minuter lång och hittas här. Har du inte helt koll på vad goalball är eller hur det går till så rekomenderas den länken varmt.

Utöver radio och TV har det skrivits en rad olika artiklar i olika tidningar och det är alltid kul med lite mediauppmärksamhet. Det är vi inte direkt bortskämda med inom paraidrotten.

När vi ändå är inne och länkar till saker och ting så tycker jag att ni kan passa på att följa mig och min väg mot värdseliten i goalball. Det gör ni bäst genom att antingen gå in på Facebook och gilla min fanpage, Goalballjonny, eller klicka "gilla" direkt i Facebookframen här under inlägget. Ni kan också följa min Youtubekanal, där jag nu senast pratade om stress och vikten av att ta upp det redan i skolan, en video jag inte har hunnit lägga upp här ännu, men den kommer.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en fin fredag och en bra helg, för det tänker iaf jag ha. Lugnt blir det, efter att jag och Jocke var på kryssning till Tallinn nu i veckan, så det blir skönt att bara vara hemma och inte göra så mycket. Har ni några helgplaner?


Från pinne till välbyggd

För snart sex år sedan kom jag in som lärling i landslaget. Jag var pinnsmal och vägde ungefär 59-60kg och var 179cm lång, precis som nu. Linda har flera gånger efteråt sagt att hon typ trodde att jag skulle gå av, så smal var jag. Nu, sex år senare, är jag fortfarande inte stor på något sätt, jag är väldigt smal i grunden, men visst har det hänt saker sedan dess. Jag är fortfarande lika lång, men har gått upp drygt 15kg sedan dess och mycket av det är muskler. Man skulle väl kunna säga att jag är relativt välbyggd, iaf överkroppen.

Därför tänkte jag göra en lite kul grej, egentligen mest för min egen skull, men häng med om ni vill...

Ni som har hängt med mig ett tag vet att jag är ganska mycket för statistik och liknande, ni andra får veta det nu. Därför har jag, sedan 2011, skrivit upp mina vikter under styrkepassen som jag har kört och nu tänkte jag ställa upp det, övning för övning, för att helt enkelt se hur mycket jag har ökat i vikt under de senaste fem åren i de olika övningarna.

Det är tydligt att vikterna ökar mest under de första åren man kör en övning. Sedan planar det ut en del, det kan kännas som att det inte händer något, men det är egentligen inget konstigt med det, men det är just där som många annars ger upp sin träning, för att det känns som att det inte händer något ändå, men det gäller att hänga i, fortsätta ta sig till gymmet, för sakta men säkert går det ändå framåt och sett ur ett längre perspektiv ser man trots allt ordentliga skillnader.
 
Även om det står relativt still rent viktmässigt så kan det dock hända mycket när det gäller teknik, explosivitet, antal reps etc. delar av övningarna som siffrorna nedan inte visar.

Siffrorna är från ungefär den här tiden av året, slutet av juli, varje år, men är inte helt sanningsenliga, eftersom att de som sagt dels inte visar parametrar såsom explosivitet, antal reps och set eller teknik i utförandet, dels att jag under årens gång kan ha ändrat utförande, tagit bort eller lagt till en specifik övning. Det syns inte heller i siffrorna. Ja, om jag har lagt till eller tagit bort en övning syns så klart, men om jag har ändrat utförande på en övning, t.ex. gå djupare i utfallsstegen, inte få någon stöttning i att stabilisera hanteln i enarms bänkpress, byta grepp i statisk mage med hantel över huvudet, gå hela vägen ner och toucha stången i marken vid marklyften, byta fri stång mot schmitt i överstötarna, jobba mer med övre överkroppen i drag fram/latsdrag, inte hela överkroppen, eller att ändra syfte med en övning, från styrka och balans till enbart balans,vilket är fallet för hängande djupa drag, så syns det inte i statistiken nedan, men vi kör så får vi se var det slutar. Jag ställer upp pass för pass, övning för övning, med årtalen under varje övning. Ni fattar säkert när ni läser...

Styrka 1

Enbens marklyft
2011: 40kg
2012: 70kg
2013: 80kg
2014: 85kg

Enbens benböj
2011: 65kg
2012: 85kg
2013: 97kg
2014: 92kg
2015: 107kg
2016: 147kg

Djupa benböj
2015: 77kg
2016: 92kg

Enbens vader, vadplatta
2011: 55kg
2012: 55kg
2013: 46kg

Vadpress
2014: 80kg
2015: 90kg
2016: 95kg

Enarms bänkpress
2011: 20kg
2012: 33,5kg
2013: 35kg
2014: 25kg
2015: 27,5kg
2016: 32,5kg

Enbens baksida lår
2011: 13kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 25kg
2015: 32,5kg
2016: 37,5kg

Stående sidvrid raka armar, maskin
2012: 55kg
2013: 55kg
2014: 55kg
2015: 68kg
2016: 82kg

Bänkpress
2014: 57kg
2015: 72kg
2016: 77kg

Enbens marklyft finns inte med längre och vadplattan har bytts ut mot vadpress. Den mest imponerande ökningen tycker jag är enbens baksida lår, där jag har ökat från 13 till 37,5kg på fem år, ungefär en ökning med 180%. Ökningen från 92 till 147kg på enbens benböj under de senaste två åren är också riktigt bra, särskilt som jag för fem år sedan där började på 65kg. Jag tror dessutom att djupa benböj och bänkpress kan öka betydligt mer även de, även om det kommer gå långsamt framöver. Ben har alltid varit min svaga sida när det gäller styrka, men det är trots det en ganska bra ökning på bara ett år, precis som bänkpressen, fast där på två år. Sidvriden skadade jag knät i för 3,5 år sedan och har fått börja om från början med den, ändra teknik osv. och därför är den ökningen också värd att notera.

Styrka 2

Enbens frivändningar
2011: 30kg
2012: 45kg
2013: 52,5kg
2014: 51,5kg
2015: 60kg
2016: 60kg

Sidlyft bellybacks
2011: 25kg
2012: 27,5kg
2013: 35kg
2014: 27,5kg

Enbens hantelryck med rotation
2011: 12,5kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 22,5kg
2015: 25kg
2016: 27,5kg

Drag fram
2011: 64kg
2012: 77kg
2013: 77kg
2014: 82kg
2015: 72kg

Enbens stående sidvrid med drag bakåt
2011: 37kg
2012: 59kg
2013: 64kg
2014: 64kg
2015: 77kg
2016: 77kg

Julians tricepsövning
2015: 72kg
2016: 82kg

Statisk mage med hantel över huvudet
2011: 22,5kg
2012: 30kg
2013: 37,5kg
2014: 37,5kg
2015: 32,5kg
2016: 37,5kg

Är egentligen inte så mycket att anmärka på här. Bellybacksen tog vid bort när rygglyftsmaskinen gick sönder, för det var den vi använde till bellybacksen också mot slutet, fast man stod på sidan i den istället för rakt framåtlutad, som när man kör rygglyft. Innan vi började med den maskinen körde vi övningen på en vanlig bänk, där den andre satt på benen på den som låg på bänken, för att tynga ner dem. Han på bänken låg med överkroppen utanför och körde upp och ner.

I övrigt är det en Skaplig ökning på hantelrycken, där jag har ökat från 12,5 till 27,5kg, alltså över dubbelt så mycket, 120% för att vara exakt, men det är en väldigt svår övning där jag har fått kämpa massor för att få tekniken att stämma. Man hämtar kraft hela vägen från benen, fortsätter upp i överkroppen och svingar upp hanteln med kraften som kommer från det diagonala benet som man står på. Alla rörelser hänger ihop, eftersom det är en flerledsövning, både från ben till överkropp och från överkropp till arm. Därför måste hela rörelsen kugga i. Gör den inte det tappar man all kraft och det är det som jag har haft problem med. Ökningen från 37 till 77kg på enbens stående sidvrid är också bra får jag säga. Det är mycket balans i den övningen, men jag får vara ärlig och säga att jag absolut inte står på ena benet hela tiden, snarare enbart under själva svingen bakåt.

Styrka 3

Utfallssteg med skivstång över huvudet
2011: 26kg

Utfallssteg med skivstång på axlarna
2012: 47,5kg
2013: 65kg
2014: 85kg
2015: 60kg
2016: 50kg

Omvänt bänkdrag
2011: 22,5kg
2012: 30kg
2013: 37,5kg
2014: 37,5kg
2015: 32,5kg
2016: 32,5kg

Enbens hantelryck rakt upp, två hantlar
2011: 11kg
2012: 13,5kg
2013: 15kg
2014: 17,5kg
2015: 17,5kg
2016: 20kg

Statisk mage diagonal
2011: 12,5kg
2012: 17,5kg
2013: 22,5kg
2014: 20kg
2015: 20kg
2016: 22,5kg

Enbens rygglyft
2011: 25kg
2012: 28,5kg
2013: 32,5kg
2014: 27,5kg

Stående på ett ben, axellyft i sidled tre grepp
2011: 7kg
2012: 9kg
2013: 12,5kg
2014: 12,5kg
2015: 10kg
2016: 10kg

Utfallsstegen körde vi med skivstången sträckt på raka armar över huvudet till att börja med. Vi hade aldrig gymtränat innan och trodde att det skulle vara så. Sedan fattade vi att det inte skulle vara så och att det kan vara farligt för ryggen att köra så och när vi la skivstången på axlarna istället gick det lättare. Dock gick jag inte ner särskilt djupt och det är därför vikten minskar under de två senaste åren, för då har jag ändrat tekniken både en och två gånger, så nu, med 50kg, går jag hela vägen ner och touchar knät i golvet. Det gjorde jag definitivt inte med 85kg. Även omvänt bänkdrag har minskat i vikt. Det är för att jag får upp 32,5kg högre än 37,5 och det tar mer i triceps, rygg och skuldror än vad 37,5kg gör.

Styrka 4

Överstöt fram
2011: 27,5kg
2012: 33,5kg
2013: 44kg
2014: 47kg
2015: 52kg
2016: 52kg

Överstöt bak
2011: 27,5kg
2012: 31kg
2013: 44kg
2014: 47kg

Julians tricepsövning
2015: 77kg
2016: 82kg

Statisk mage, båda benen upp
2011: 3kg
2012: 4kg
2013: 5kg
2014: 5kg
2015: 6kg
2016: 6kg

Enbens höften upp
2011: 70kg

Enarms hantelryck med rotation
2011: 12,5kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 22,5kg
2015: 25kg
2016: 27,5kg

Knästående sidvrid
2011: 25kg
2012: 33,5kg
2013: 35kg
2014: 37,5kg

Baksida lår två ben
2012: 35kg
2013: 40kg
2014: 42,5kg
2015: 50kg
2016: 50kg

Hängande djupa drag/T:et
2011: 40kg
2012: 50kg
2013: 64kg
2014: 60kg
2015: 60kg
2016: 60kg

Tvåbens marklyft
2012: 50kg
2013: 80kg
2014: 85kg
2015: 75kg
2016: 80kg

Överstötarna körde vi som sagt till att börja med på fri stång. Sedan gick vi över till schmitten, då det kändes som att rörelsen blev bättre och mer centrerad till de muskelgrupper som avses med övningen där. Överstöt bak försvann sedan, till förmån för Julians tricepsövning, som tränar samma sak, men med en bättre övning. Det är också värt att notera att jag idag tar mer i enbens baksida lår än vad jag gjorde med två ben 2012, 37,5 mot 35kg. Slutligen är marklyften, precis som utfallsstegen, en övning som jag har fått justera ganska mycket. till en början gick jag bara ner med stången till knäna ungefär, på samma sätt, fast på två ben, som enbens marklyft var. Där gick man bara ner med stången till knät ungefär och då trodde jag, som aldrig hade sett ett marklyft, att vanliga marklyft också skulle vara så. Det är först under de två senaste åren som jag har börjat gå ner hela vägen och toucha stången i marken.

Styrka 5

Enbens frivändningar
2011: 30kg

Stående sidvrid
2011: 35kg

Omvänt bänkdrag
2011: 25kg

Tvåbens press med rotation, maskin
2011: 32kg

Tvåbens drag med rotation, maskin
2011: 36kg

Hängande djupa drag/T:et
2011: 40kg

Stående på ett ben, axellyft rakt fram tre grepp
2011: 7kg

Hela styrka 5 försvann efter 2011, men alla övningar, utom tvåbens drag och press med rotation och axellyft rakt fram, finns kvar i andra program. Har inte testat vad jag skulle ta i press och drag nu, kanske skulle testa det, bara för att jämföra...
 
Så, där har ni en liten bild av hur det har utvecklat sig under de senaste åren. Ökningarna skulle säkert kunnat varit större om jag enbart hade fokuserat på att bygga, men goalball är en väldigt explosiv idrott, så mycket fokus ligger på att även bli snabb och smidig, inte stor och biffig.
 
Träningsprogrammen är också i grunden utformade av Kenneth Riggberger, som har sysslat med elitidrott under många år och då särskilt friidrottsgrenar såsom diskus och slägga. Använder man sig av rotationsskott i goalball är tekniken där ganska lika, varför landslaget valde att jobba tillsammans med kenneth. Även Westeins lektioner i träningslära under Elitidrottsskolans alla träffar har varit väldigt nyttiga för mig och har hjälpt mig att klargöra hur man ska träna, vad man ska träna och när man ska träna vad och på vilket sätt. Kan nog t.o.m. säga att jag har mer kött på benen gällande hans teorier och tänk än vad jag har när det gäller Kenneths, för där var det mer att "här har ni ett styrkeschema, varsågoda". Hans filosofi fungerar ju uppenbart, men det var inte så mycket teori bakom det hela, vilket jag känner att jag mer har fått av Westeins teorier och metoder.
 
Många av övningarna är också med en arm eller på ett ben, dels för att baka in balans i dem, dels för att om man exempelvis kör enbens baksida lår, då stärker du bara det ben du jobbar med. Kör du två ben tar säkerligen det lite starkare benet över litegrann, så för att träna båda sidorna lika mycket kan man köra enbens och enarmsövningar.
 
Hoppas att ni har fått ut något av allt detta!

Första gången över 100kg!

I söndags tog jag mig förbi en ordentlig milstolpe rent styrkemässigt.

Ben är min svaga sida när det gäller styrka och därför har jag och Julian lagt in ett extra benpass med djupa benböj nu över sommaren, precis som vi också gjorde förra sommaren.
tio-tolv set med åtta reps i varje, vilket är någonstans på gränsen mellan maxstyrka, alltså det du klarar av att lyfta som mest och som man brukar säga är ungefär upp till sex reps, och hypertrofi, alltså då du bygger muskler och gör dem större, vilket ungefär är mellan åtta-tolv reps där någonstans.

I söndags blev det tio set och för första gången någonsin passerade jag 100kg!
Jag startade på 77kg och trappade sedan långsamt upp set för set, för att sedan toppa och avsluta på 102kg under det sista setet.
Eftersom att ben är min svaghet när det gäller styrka så kändes just 100kg som en stor seger och givetvis filmades det också.
Titta den som vill!


Paralympicstruppen uttagen och VM till Sverige!

I onsdags offentliggjordes den trupp som nu kommer att representera Sverige i Brasilien och paralympics i Rio om knappt två månader, där Sverige i gruppspelet kommer att ställas mot värdnationen Brasilien i öppningsmatchen, Kanada, Tyskland och Algeriet.

Truppen består av:

#1 Fatmir Seremeti (FIFH Malmö)
#3 Stefan Gahne (FIFH Malmö)
#4 Nils Posse (FSBU Göteborg)
#5 Jimmy Björkstrand (FIFH malmö)
#7 Mikael Åkerberg (IFAS Stockholm)
#8 Peter Weichel (FIFH Malmö)

Det var exakt den trupp jag på förhand, utan att veta i detalj, tippade skulle få åka.

Det är en väldigt rutinerad trupp med höga meriter och med väldigt mycket rutin. Jimmy har representerat Sverige sedan 1997, Fatmir, Stefan och Micke gör sina tredje paralympics, Peter har inte mindre än två paralympiska guld med Danmark, 2000 i sidney och 2004 i Aten, där Danmark slog just Sverige i finalen, och så har vi Nisse som bara går från klarhet till klarhet. Killen är född samma år som Jimmy började representera Sverige, alltså 1997, kom in i landslaget så sent som 2014, var samma år med under B-EM i Ungern, nästkommande år i Sydkorea och IBSA world games och nu väntar alltså paralympics för den unge göteborgaren. Snacka om att ha haft en spikrak karriär såhär långt, men det är han värd, den gode Nisse! Tycker det är såå kul att han nu är uttagen, för han, tillsammans med bl.a. mig skälv, kommer högst troligt att vara grundpelare i det Sverige som kommer att göra en nystart efter en möjlig generationsväxling nu efter Rio.

Min karriär har inte alls pekat lika rakt uppåt som Nisses. Jag kom in i landslaget redan 2010, för er som har hängt med enda sedan dess, men har ännu inte representerat Sverige under några större tävlingar och att jag själv nu inte blev uttagen till Rio kom inte alls som någon överraskning. Jag har vetat om det ett längre tag nu och haft tid att ladda om för en nysatsning mot Tokyo om fyra år, vilket nu alltså får ses som mitt stora långsiktiga mål.

Innan dess kommer det dock att ske något väldigt stort här på hemmaplan.
IBSA (International blind sports asociation) avicerade det förra veckan.
VM i goalball 2018 kommer att hållas i Sverige och Malmö!

Wow, snacka om en motivationsboost som heter duga!
Tänk att få vara med och representera Sverige i ett VM, på hemmaplan!
Jag kommer göra allt jag kan för att ta en plats i den trupp som kommer spela VM om två år och om jag mot alla odds inte skulle lyckas med det så tänker jag definitivt åka ner och titta, se goalball i absolut världsklass och de världsledande nationerna göra upp om VM-medaljerna. Wow, alltså, jag längtar redan!!!

Hantelryck med två hantlar

Att vända något negativt till något positivt är inte alltid det lättaste, men igår gjorde jag det.
Känslan innan styrkepasset då var riktigt dålig, jag hade inte alls lust att pallra mig iväg till gymmet, särskilt inte som det kom en ordentlig regnskur precis innan jag skulle gå och att torsdagens intervaller fortfarande satt i ordentligt i benen. De kändes jätetunga och orkeslösa, men väl framme på gymmet blev det istället ett kanonpas, det bästa styrkepasset på länge.
Frivändningarna och hantelrycken bara flög upp till en början och efter den kanonstarten fortsatte det på samma spår med chinsen, Julians tricepsövning, enbens stående sidvrid och statisk mage med hantel över huvudet. Enda plumpen i protokollet var att benpressen, som vi tänkte lägga till på slutet, var ur funktion, så den fick vi skippa.

Bara för att det gick så bra igår tänkte jag här ge er en styrkeövning som tar enormt i bålen.
Hantelryck med två hantlar.
Den aktiverar större delen av överkroppen, men tar som sagt extra bra i bålen, både bak och fram, eftersom du måste hålla emot så att ryggen inte böjs bakåt.
Var därför försiktig och ta inte för tunga hantlar, med tanke på ryggen.
Jag använder här 12,5kg och kör 4x6 reps.


Tidigare inlägg
RSS 2.0