SM utom tävlan och silver i Stockholm paragames 2018

Tid: 15:11:13
Datum: 2018-11-13
Kategori: Goalball

När jag skrev senast, för drygt en månad sedan, var det inte mycket som gick min väg. En ordentlig förkylning som höll i sig i fyra veckor, en mindre bra omgång av Sverigeserien i Göteborg och ett missat landslagsläger p.g.a. förkylningen hade jag i bagaget från de föregående veckorna. SM stundade bara någon vecka efter att jag skrev det inlägget och jag övervägde ett tag att uppdatera det inlägget med det som hände kring SM, men valde till slut att inte göra det, utan vi tar det nu isrtället.

 

Kort efter att jag publicerat inlägget fick vi nämligen veta att vi inte skulle kunna ställa upp under de svenska mästerskapen heller. Jag trodde inte det var sant när Linda och Jennifer först droppade det. Att spela de matcherna på den nivån för första gången någonsin var ju liksom något jag hade sett fram emot att göra sedan i våras och nu skulle vi högst troligt inte kunna ställa upp alls.

 

Vad var anledningen till det då?

Jo, från början var vi fyra spelare, men Boris fick inte ihop sitt livspussel och Christer drog sitt lår knappt två veckor innan mästerskapet. Det innebar att det bara var jag och Albin kvar och således inget lag..

 

Vi hade då att välja på att antingen ställa upp utom tävlan eller att inte spela alls.

 

Först var jag inne på att inte spela alls, av den enkla anledningen att på ett SM handlar det om att vinna. Även om vi på pappret hade den klart lättaste laguppställningen så går du alltid in för att vinna på den nivån. När det inte ens går att vinna på förhand, då är det svårt att tagga till det där lilla extra. Jag kände helt enkelt inte att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Jennifer menade att jag ju brukar vara motiverad på landslagslägren, men det är skillnad, för då är det träning som är fokus, det är det inte på ett mästerskap, där är det återigen vinna som gäller.

 

Till slut valde vi ändå att ställa upp utom tävlan, både för att det var det lättaste med tanke på spelschema och andra förberedelser, men även för att vi trots allt skulle få bra träning och boll i kroppen på en helt annan nivå än vad vi normalt får här hemma på våra träningar.

 

Laget bestod då av mig, Albin, Jennifer, Jörgen och Rebeckah från Stockholm.

 

Varför kunde vi då inte ställa upp med det laget i tävlingen?

Eftersom att SM klassas som ett mästerskap gäller vissa andra licensregler jämfört med exempelvis Sverigeserien. Samtliga spelare måste ha licens och får således inte se mer än 10%. Dessutom ska spelaren i fråga tillhöra den klubb han/hon spelar för. Då ska det fyllas i övergångsanmälningar och grejer mellan de berörda klubbarna, så det går inte att låna spelare hursomhelst, som det gör i mer öppna tävlingar, exempelvis Sverigeserien.

 

I det här laget ser Jennifer klart över 10% och både hon och Rebeckah är tjejer och under mästerskap är det separerade herr och damklasser. Jag, Albin och Jörgen skulle potentiellt dock kunnat bilda ett lag, men Jörgen har ingen licens längre, eftersom att han och Monica egentligen mest tränar för att hålla igång och för att ge oss andra bättre träningsförutsättningar.

 

Hursomhelst så gällde ju då matcherna mot oss ingenting för de andra lagen rent resultatmässigt, vilket gjorde att de inte heller toppade mot oss. Trots det blev det tre förluster för oss, 9-14 mot FSBU Göteborg, 13-14 mot FIFH Malmö och 2-12 mot IFAS Stockholm.

 

Jag är trots 40 insläppta mål på tre matcher nöjd med vårt spel. Så många mål har vi aldrig någonsin gjort på ett SM tidigare, 24 mål är t.o.m. i klass med Sverigeserien i Göteborg några veckor tidigare och då var det här bra mycket bättre motstånd, trots att de andra lagen inte toppade.

 

För egen del är jag också betydligt mer nöjd med min insats jämfört med Sverigeserien. Kroppen kändes mycket piggare och fräschare än under Sverigeserien, förkylningen var verkligen helt borta nu och det var så klart väldigt skönt!

 

Med facit i hand var det så klart skittråkigt att vi inte kunde ställa upp och på riktigt tävla mot de andra lagen, men det vi presterade med tanke på förutsättningarna och hur lite boll jag/vi hade i kroppen under de senaste månaderna så är jag väldigt nöjd med vad och hur vi presterade!

 

Hela arrangemanget blev också bra. Lite småmissar och en del som skulle göras innan tävlingen, men som inte blev gjort av olika anledningar, men i det stora hela var det ändå ett lyckat arrangemang tycker jag, särskilt för att vara första gången med ett så stort arrangemang. Sverigeserien har vi ju arrangerat nu i sex år, men ett svenskt mästerskap har vi aldrig tidigare arrangerat själva och det är en del som skiljer och som vi inte alls hade koll på förrän ganska nära inpå, bl.a. ska det fyllas i och skrivas på ett kontrakt där man förbinder sig till en rad olika punkter, vilket vi inte kände till förrän knappt en månad innan mästerskapet, men som sagt, i det stora hela blev det ett lyckat arrangemang.

 

Medaljceremonin fick vi dock ta nästan en månad senare, i samband med Stockholm paragames, eftersom att medaljerna beställdes för sent för att hinna komma till själva mästerskapet.

 

Stockholm paragames ja, där är jag ännu mer nöjd med min/lagets insats jämfört med SM. Jag spelade där med FSBU Göteborg i elitklassen och det slutade med ett silver.

 

Linköping, som precis som vanligt spelade i den öppna klassen, lånade istället in Ludvig Nilsson från FIFH Malmö, plus Sixten och "Ockelbo" från Stockholm. Det var första gången någonsin större delar av det laget spelade tillsammans och med tanke på det tycker jag de ska vara nöjda med resultatet, ett brons, efter en riktig rysare i bronsmatchen mot IFAS, vilken gick till förlängning. Där Jennifer kunde avgöra fram till 5-4 för Linköping.

 

Ännu sjukare var dock finalen i den öppna klassen. Den spelades mellan FSBU Göteborg, som hade lag med i alla tre klasser, elite, open och youth, och BSI från Danmark, som också hade lag med i alla tre klasser. Danskarna ledde med 8-6 med någon minut kvar av matchen. Då reducerade FSBU, men BSI såg fortfarande ut att ro hem det där. FSBU kvitterade dock med tio sekunder kvar av matchen, men BSI behövde ju då bara hålla i bollen och invänta förlängning, men de satsade framåt och drog på sig en straff för "long ball" med någon sekund kvar. FSBU gjorde 9-8 på straffen och det var det sista som hände i hela matchen, snacka om dramatik!

 

För vår del slutade det som sagt med ett silver i elitklassen. Detta efter att vi först gjort en riktigt dålig match mot BSI, där vi förlorade med 13-8. Det var många skitmål vi släppte in, bollar som vi normalt inte släpper in och vi spelade väldigt mycket som tre individer ute på planen, inte tillsammans. Nej, det var inte mycket som stämde där och vi blickade istället framåt mot nästa match som spelades mot IFAS Stockholm.

 

Där blev det också en klar förlust, 3-11, men resultatet speglar inte alls hur matchbilden såg ut. Tvärtom var det vi som hade övertaget i första halvlek och jag vet inte hur många bollar de blockade upp i ribban, ut eller som tog i stolpen och ut. Samtidigt spelade vi väldigt tryggt defensivt, på en helt annan nivå än i första matchen mot BSI. IFAS ledde ändå med en eller ett par bollar i halvtid, men i början av andra halvlek hade vi en dipp där vi släppte in några bollar på relativt kort tid och det orkade vi sedan aldrig hämta upp igen, vilket alltså innebar att det blev en ganska komfortabel seger för IFAS.

 

Sista gruppspelsmatchen vann vi iaf mot Hammarby, som ställde upp med ett lag för första gången på flera år. Det bestod av flera gamla landslagsspelare från 90-talet, men vi vägde till slut tyngre och vann med 8-4.

 

Det innebar att vi slutade trea i gruppen och fick chans till revansch mot BSI i semifinalen och den chansen tog vi.

 

Vi styrde matchen direkt från start och tog ledningen gång på gång. Danskarna kvitterade dock lika snabbt, tills det var deras tur att både göra 5-4 och 6-5. Här visade vi dock prov på lugn och tro på oss själva, för metodiskt jobbade vi tillsammans ner dem och vände matchen till 8-6, vilket innebar chans till revansch även i finalen, där vi återigen ställdes mot IFAS.

 

Nu vet ni ju redan hur det slutade eftersom att jag tidigare skrev att det blev ett silver för oss, men guldet var inte långt bort ska jag säga. Tvärtom. Vi spelade ruskigt tight och defensivt stabilt, samtidigt som Nisse och olof producerade framåt. Särskilt Olof hade en studs som var i världsklass. Den gick in en bra bit över killarna på andra sidan och vi ledde med 5-3 i halvtid, en ledning som vi utökade till 6-3. Det stod sig en bra bit in i andra halvlek, men till slut orkade vi inte riktigt hålla ihop det hela vägen, utan IFAS kunde vända till 8-6 under matchens sista fem minuter.

 

Klart det var tungt att förlora finalen, men när det hade lagt sig litegrann var jag ändå väldigt nöjd med vår insats. Ett silver i elitklassen är ändå ett silver i elitklassen och framförallt är det så otroligt kul att spela tillsammans med de där killarna! Det känns tryggt att ha de bakom mig som backar när jag spelar center och både Nisse och Olof sa samma sak om mig som center också, att det känns väldigt lätt och tryggt att spela med mig som center.

 

Jag känner att min högstanivå är hög, där håller jag definitivt på elitnivå, men när jag har spelat runt en halvlek börjar jag svikta och det märks främst på mitt fokus. Jag får svårare att hålla fokus här och nu, tankarna flyger lättare iväg till ett moment senare eller till något helt annat och då är det givetvis lättare att göra misstag. Jag blir självklart trött rent fysiskt också, men framförallt märker jag det mentalt. Ett exempel är var en boll jag styrde över Olof, som var vänsterback, för att jag var för långsam och inte hann ut med armarna. Det var ganska sent i halvleken och om det hade varit tidigare i densamma hade jag garanterat tagit den bollen, men nu var jag aningen långsammare i reaktionerna, både fysiskt och mentalt, och det räcker för att styra in en boll på den nivån.

 

Slår vi slutligen ett öga på träningarna här hemma så är det väldigt kul att konstatera att vi nu under större delen av hösten har varit så många att vi har kunnat spela match med två fulla lag, även på träningarna. Det har sannerligen inte varit vardagsmat för oss tidigare, men nu när både Jörgen och Monica är med, plus Christian så blir vi så många och vid något tillfälle har vi t.o.m. fått spela med avbytare. Wow säger jag bara! Tidigare har vi i bästa fall kunnat spela typ två mot en, två mot två eller tre mot en. Minst sex spelare har varit väldigt sällsynt, men nu är vi nästan det på varje träning, iaf måndagar och det är galet roligt!

 

Torsdagar är det dock betydligt sämre med den saken, nu i torsdags var jag inne och körde själv igen, men det var ändå helt okej, för det är faktiskt inte jättemånga träningar jag har varit inne och kört själv nu under hösten jämfört med vad det har varit tidigare.

 

Varför torsdagarnas närvaro är klart mycket sämre beror nog fortfarande mycket på tiden, 20:00-21:30. För mig som är ledig fredagar är det ju ingen big deal, men ska man upp och öppna 06:00 är det inte så roligt och det inbjuder ju verkligen inte till att locka till oss spelare utifrån, eftersom att det då blir ännu längre resor och senare hemkomst. Så återigen skulle vi vilja ha en tidigare tid på torsdagar, precis som vi har önskat i flera år, men fortfarande inte blivit tillgodosedda med. Nu ska det snart sökas tider för hösten 2019 och våren 2020, japp, här i Linköping måste man vara ute i extremt god tid med att boka halltider för att ens få några, så vi får väl se om vi blir lyssnade på den här gången eller inte...

 

Hoppas allt är bra med er läsare! Jag är tyvärr förkyld igen, det är bara drygt en månad sedan jag blev frisk från min andra långdragna förkylning, men jag hoppas iaf att den släpper nu till helgen, då vi har årets sista landslagsläger, som jag inte gärna vill missa, eftersom jag missade det senaste lägret i början av oktober just p.g.a. den där långdragna förkylningen...


Nattsvart

Tid: 17:07:45
Datum: 2018-10-05
Kategori: Goalball

Lite överdrivet dramatisk rubrik kanske, men just nu är det tungt på flera plan, men framförallt träningsmässigt.

Det går inte alls som jag vill och önskar just nu.

Enligt min träningsplanering hade jag lagt in en toppning nu till SM, som spelas här i Linköping om en vecka. Den toppningen började jag träna för redan i början av juni, när VM gick av stapeln i Malmö, men någon toppning är det inte tal om. Det är inte ens nära...

Anledningarna till det är i huvudsak tre som jag ser det:

1, Jag har ådragit mig en ännu mer envis förkylning än den jag hade för ganska exakt ett år sedan och som höll i sig i nästan tre veckor. Nu har den hållit i sig i snart fyra veckor. Med andra ord är det snart fyra veckor helt utan träning.

2, Det var extremt strul med hallen tidigare i sommar, vilket gjorde att vårsäsongen hastigt och lustigt tog slut och att vi inte kunde börja träna igen förrän nu i september.

3, Kommunikationen mellan mig och mina ledsagare brast lite i somras, vilket gjorde att semestern blev förlängd med ett par veckor och viktig träning därmed försvann.

Den sista punkten är kanske mer av akademisk betydelse, men självklart påverkar det ändå.

Jag hade planerat för två helt lediga veckor, både från jobb och träning. Därefter hade jag tänkt köra igång med gymträningen igen. Så blev det inte, för Maya var hemma i Sölvesborg hela sommaren, men det visste jag redan, så det var ingen big deal. Jonna jobbade hela sommaren och hade inte tid att ledsaga. Jenny var i Grekland den veckan jag tänkte börja träna och i stockholm veckan efter. Det gjorde att jag inte hade några ledsagare och fick vackert vila två veckor till. Förvisso skönt med den sommaren vi hade, men inte enligt min planering.

När jag och Julian hängde var det här aldrig något problem. Ville jag köra så körde vi, även om han gjorde något annat. då fick vi kanske ta det senare på kvällen eller så, men vi löste det alltid och det där med när vi skulle ha semester var inte ens något vi pratade om. Därför tänkte jag inte på det nu i somras heller, men det är definitivt något vi får ta med oss till nässta år, att vara mer tydliga med när vi ska vara lediga.

De andra två punkterna har haft betydligt större inverkan på min toppning.

I våras nämnde Agneta på vårt kansli att lokalbokningen hade sagt något om att hallen där vi tränar skulle renoveras någon gång under sommaren/hösten, men de kunde inte säga när eller hur lång tid det skulle ta. Agneta poängterade dock att om vi inte skulle kunna träna där fick de se till att ordna en annan hall åt oss och få dit våra mål, som är fastmonterade i hallen där vi är nu.

Sedan hörde vi inget mer om det, inte förrän tisdag 29 maj.

Då kontaktade Mats på kansliet Linda och sa att renoveringen startade redan dagen efter, onsdagen den 30 maj. Den skulle sedan hålla på hela sommaren, så hastigt, lustigt och väldigt snöpligt tog vårsäsongen alltså slut.

Då var det bara tu att vårt landslagsmässiga huvudmål det här året låg innan sommaren och inte efter, som det oftast brukar vara. Hade det legat på höstkanten hade jag plötsligt fått stora problem med min träning.

Efter detta fick vi inte någon information alls gratis, utan vi fick själva jaga lokalbokningen för att reda i hur lång renoveringen skulle vara och hur de hade tänkt lösa det om den drog över och in på vår höstsäsong.

Till slut fick vi iaf tag på lokalbokningen och fick veta att renoveringen planerades hålla på tills i september. Fram tills dess fick vi träna i en annan hall i vallastaden, men vi hade ingen adress dit, visste inte hur vi skulle få tillgång till hallen eller om vi ens kunde få dit alla våra bollar och annan utrustning, för den var ju kvar i vår ordinarie hall.

Vi fick så småningom tag i vaktmästaren på Vallastaden, men han hade inte fått någon information alls om att vi skulle träna där, så han kunde inte hjälpa oss med taggar och nycklar och annat. Dessutom var detta mitt i semestertider, så inte förrän i augusti lyckades vi lösa de bitarna. Då hade jag redan hunnit vara i kontakt med lokalbokningen och frågat kring rutinerna för vems ansvar det är att meddela berörd hall/arena att en klubb ska träna där, om det är lokalbokningen som ska göra det eller om det är vårt ansvar som klubb att göra det.

Sent om sider fick jag svar på detta och då är det numera tydligen så att de har ett nytt bokningssystem och då är det upp till vaktmästaren på aktuell hall/arena att uppdatera sig på vem/vilka som ska vara där, men lokalbokningen erkände att det ditills hade fungerat lite si och så med det.

Hursomhelst så visade det sig till slut dock att trots alla ansträngningar med att försöka få till en tillfällig hall att träna i medan Tokarp renoverades så blev det bara en energitjuv, för det blev inga träningar alls i den hallen.

När det till slut hade löst sig med tillgång till hallen var någon tvungen att hämta nycklar och taggar mellan 07:30-15:00. Problemet är bara att alla vi jobbar, så ingen hade tid att hämta dem. Så till slut fick Agneta på kansliet fixa det och när vi väl fick nyckeln var det bara en vecka kvar innan vår ordinarie hall skulle öppna igen efter renoveringen.

I början av september kom vi iaf igång med träningarna i en helt nyrenoverad hall, nya fräscha omklädningsrum och duschar och dessutom nytt golv i hallen. Ett helt annorlunda golv jämfört med det gamla. Det här är väldigt mycket mer stumt och inte alls lika glatt som det gamla. Det gör att både bollen och en själv beter sig annorlunda jämfört med det gamla golvet.

Skönt var det i vilket fall att komma igång med träningarna igen, första träningen på drygt tre månader och med tanke på det var det en helt okej träning.

Därefter har det dock inte heller gått som jag önskar och vill. Tre bollpass har det blivit för min del. Tre bollpass på drygt fyra månader. Det är inte direkt optimalt för att toppa inför ett svenskt mässterskap.

Förkylningen har satt ännu fler käppar i hjulen.

Det började med att jag var och föreläste för snart en månad sedan. Det kändes lite jobbigt att prata så högt och så länge, men det gick bra. Senare på eftermiddagen försvann dock bara rösten. Jag kunde knappt prata alls och dagen efter var det ännu värre. Jag har aldrig tappat rösten helt, men det här är nog det närmsta jag har varit att göra det. Jag blev helt däckad, hade feber, ont i halsen, snorade och kunde inte prata. Jag var hemma från jobbet torsdagen 13 september, var sjuk hela helgen och var även hemma måndagen och tisdagen veckan efter. Därefter kände jag mig tillräckligt pigg för att kunna jobba, men träna var det fortfarande inte tal om.

Jag fick vackert vila drygt en vecka till, innan jag förra torsdagen äntligen kände mig frisk igen. Jag och Christian körde ett bollpass själva, ett förhållandervis bra bollpass måste jag ändå säga, men framförallt var det skönt att få lite boll i kroppen inför tredje omgången av Sverigeserien, som spelades i Göteborg i helgen som var.

Den här gången spelades alla matcher under lördagen, eftersom att IFAS tyvärr inte fick ihop något lag den här gången. Majoriteten av IFAS består av landslagsspelare på damsidan och just då var de i Polen för att spela B-EM. Det gick bra och de tog brons och därmed en plats i A-EM till nästa år. Grattis tjejer!

Det gjorde i vilket fall att det bara var tre lag med och dubbelmötena med både FIFH Malmö och Göteborg under lördagen gav två vinster och två förluster för oss. Vi vann 10-2 och 11-3 mot FIFH Malmö, men förlorade 2-7 och 3-4 mot Göteborg.

Innan helgen visste vi att vi var tvungna att få stopp på Oscar Alverstedt, som Göteborg just nu lever väldigt mycket på rent offensivt. Han gjorde 24 mål på fyra matcher i helgen och har gjort totalt 81 av Göteborgs alla 132 mål. Tyvärr lyckades vi inte alls med detta. Även jag hade stora problem med hans skott och släppte in minst två spelmål. Dessutom gjorde jag sex-sju höga bollar och släppte in alla utom en sttraff, så av de 16 mål vi totalt släppte in på fyra matcher var jag inne på minst sju av dem. Det är inte bra. Inte bra alls.

Visst, Oscar skjuter bra numera, ur ett landslagsperspektiv har han ett helt okej skott, men vi har ju skyttar som skjuter betydligt bättre och om jag hade problem med Oscars skott här skulle jag få enorma problem med skotten på landslagslägret nu i helgen och SM nästa helg...

Nu blir det inte ens något landslagsläger för min del i helgen, för med facit i hand skulle jag nog inte ha spelat alls förra helgen. Jag blev betydligt tröttare än vanligt, orkade inte lika mycket som vanligt och någonstans där i bakgrunden fanns nog förkylningen kvar, för efter helgen blev det värre igen, vilket har gjort att jag inte har tränat något alls den här veckan heller. Landslagsledningens bedömning var då, helt korrekt, att jag skulle vara hemma nu i helgen och vila.

Det är som sagt helt rätt beslut, men det är väldigt frustrerande att jag inte alls är där jag vill vara just nu och det känns inte alls bra inför SM nästa helg...

Utöver träningen går det inte särskilt bra i hockeyn heller. Det är visserligen underbart att det äntligen är igång igen och precis som alltid var det obeskrivligt att kliva ut på Norra i premiären mot Tingsryd för ett par veckor sedan.

Det var med andra ord supporterresa upp till Leksand då, en väldigt rolig resa. Vi vann också med 2-1, utan att imponera, men därefter har det gått knackigt. 3-4-förlust i sudden borta mot Karlskoga, efter att BIK haft 2-0 efter 2 minuuters spel, 2-1-seger hemma mot Västervik, 1-4-förlust i Övik mot Modo och 1-2-förlust i sudden mot Vita hästen nu i onsdags. Spelet ser väldigt energilöst ut, det finns ingen plan och matchen mot Hästen var, enligt Pelle Marklund på Radiosporten, en av de sämsta matcher han hade sett under de senaste säsongerna. Sämsta publiksiffran i Tegera sedan 2012 var det också, 3 092 åskådare.

Nej, det går inte alls just nu och redan nu, efter fem omgångar, har AIK nästan dubbelt så mycket poäng som Leksand.

Nu ikväll möter vi Södertälje borta och på söndag är det just AIK på Hovet. Vi måste upp flera snäpp för att ha chans på poäng där, så vi får väl se hur det går...

Nu blev det här ett väldigt negativt inlägg känner jag, men som jag skrev i början så känns det tungt på många plan just nu. Det går inte alls som jag vill, men ska jag ändå avsluta positivt så är jag väldigt glad för det jobb jag ändå har, även om det "bara" är 50%. Just nu passar det mig dock utmärkt och enligt en rapport som Sifo gjorde på uppdrag av Synskadades riksförbund i våras så framkom det att det bara är 47% av alla som har en grav synnedsättning i arbetsför ålder som har ett arbete. Det är anmärkningsvärt och att det var så illa trodde jag kanske inte på förhand, men ju mer jag har jobbat i den här organisationen under det senaste året, ju mer har jag förstått och inssett vilken tur jag har haft. Att den här tjänsten dök upp precis när jag var klar med mina studier och att jag gjorde så bra ifrån mig på intervjun att samtliga i styrelsen var överens om att det var mig de ville anställa. Jag har förvisso ett ganska bra självförtroende och alla de bitarna, så även om det här jobbet inte hade dykt upp så lämpligt hade det nog löst sig på något sätt ändå, men att det är över 50% av alla med en grav synnedsättning som inte har något jobb gör att jag ändå är väldigt tacksam för det jobb och den tillvaro jag ändå har i nuläget. Jag trivs kanon på jobbet, jag har en egen lägenhet, en fast inkomst och en helt underbar och fantastisk släkt och familj som alltid finns där och ställer upp i alla väder!

Så, nu blev det väldigt långt här, men jag hoppas ni har orkat läsa hela vägen hit och så hörs vi när vi hörs igen. Ha det fint tills dess alla där ute!


Inget Ukraina och nytt veckoschema

Tid: 13:16:00
Datum: 2018-03-03
Kategori: Goalball

Som jag skrev för några inlägg sedan så vankades det träningsläger i Ukraina med landslaget.

Fem spelare var redan uttagna och klara innan Malmö open för några veckor sedan. De andra tre platserna skulle fördelas efter Malmö open och jag var ju en av fem spelare som slogs om de där tre sista platserna .

Beskedet blev att jag skulle få följa med på lägret, förvisso som reserv, efter att en av spelarna inte fick ledigt från jobbet, men ändå, jag skulle äntligen få lite payback för allt mitt slit under alla år och känslan när jag fick beskedet kan ni nog själva tänka er.

Jag har kämpat på och krigat i fem år sedan jag senast blev uttagen och gjorde min internationella landslagsdebut. Nu äntligen var det dags igen, men så blev det ändå tyvärr inte...

Jag är nämligen sjuk.

Är det inte typiskt?
När jag väl skulle få lite utdelning för allt slit under alla år och äntligen få följa med landslaget internationellt, ja, då blir jag naturligtvis sjuk...

En envis förkylning är det som sätter käppar i hjulen.

Det känns så orättvist. Här har jag som sagt kämpat och krigat på i alla år, sett spelare efter spelare börja spela goalball och gå om mig i utvecklingen, komma in i landslaget, gå förbi mig och ta plats i mästerskap framför mig, men jag har ändå fortsatt kämpa och kriga, trots dåliga förutsättningar och svagt motstånd. Jag har gjort mina pass, lagt upp träningsplaneringar med sykler av olika faser för att toppa formen, jag har skött min sömn och min kost, jag har offrat många fritidsaktiviteter, skidsemestrar, födelsedagsfiranden osv. allt för att en dag få min belöning och lite payback för allt slit.

Där var jag äntligen nu, efter fem år skulle jag till slut få åka med internationellt, även om det nu "bara" var ett träningsläger, men nej, då blir jag sjuk och kan ändå inte åka med. Det känns så orättvist, som att ödet inte vill att jag ska nå framgång...

Jag kommer komma tillbaka, jag kommer fortsätta kämpa och kriga för att en dag få min payback, precis som jag redan har gjort flertalet gånger, för är det något jag har blivit bra på genom åren så är det att låta motgångar bara rinna av och ändå fortsätta kriga vidare, men just nu känns det motigt...

Vi fortsätter dock ändå på träningsspåret, för nu är det också dags att sumera en hypertrofiperiod som har varit väldigt lång.

Jag inledde den i oktober och den har alltså varat under fyra månader.

Fyra månader skulle svart på vitt innebära i stort sätt 32 styrkepass, om vi förutsätter två styrkepass i veckan och att det är fyra veckor på en månad.

Så har det absolut inte varit.

12 styrkepass har det blivit sedan i oktober.

Det är alltså tre pass/månad och knappt ett pass/vecka.

Förvisso har det både varit jul och hela den biten, + att jag både har varit sjuk inte mindre än två gånger och att jag hade väldigt strul med ledsagare där i slutet av hösten och därför inte körde någon styrka alls på drygt en månad innan Nalin kom in i bilden, men volymen har absolut inte varit vad den borde.

Hösten var riktigt dålig ur styrkesynvinkeln och det har dessutom inte varit det lättaste att få ihop livspusslet sedan jag började jobba.

Innan dess var ju träningen min fasta punkt i vardagen, det var då jag kom ut och det var den som var vad jag utgick ifrån när jag planerade mina dagar, det var liksom den jag hängde upp min tillvaro kring. När jag började jobba blev jobbet istället den punkten och träningen kom mer i andra hand och det har varit svårare än vad jag trodde att inkludera både jobb och all träning i livspusslet.

Det är svårt att förklara, men jag känner inte riktigt att energin har funnits där till att träna så mycket som tidigare, även om jag bara jobbar halvtid. Allt tar mer energi när man inte ser, så är det bara, och ibland har jag därför istället valt att vila och ta hand om mig själv istället för att träna.

Mängden är inte alltid det viktigaste, kvaliteten på de pass man genomför är viktigare och därför har jag i stort snarare legat på 4-5 pass i veckan under de senaste månaderna istället för 6-8 pass, som det var tidigare.

Sedan Nalin kom in i bilden har jag börjat komma igång lite mer med styrkan igen, men det har snarare handlat om ett pass/veckan än två pass och jag känner inte att jag har gått framåt särskilt mycket.

Det är inte heller så konstigt. Volymen har varit alldeles för liten för det, ett pass/veckan är mycket bättre än inget, men när man har tränat under ett antal år, kroppen är van att träna och allt det där, då ger inte ett pass/veckan särskilt stor effekt mer än att i princip behålla den styrka jag redan har och det är också ungefär så det känns. Jag har inte gått framåt särskilt mycket, men jag har behållt den nivå jag hade innan.

Ska man se det svart på vitt så har jag väl höjt mig litegrann ändå, för när Nalin och jag började träna och jag inte hade styrketeränat alls på drygt en månad och när styrketräningen dessförinnan hade varit väldigt bristfällig månaderna innan det också, då fick jag sänka vikterna på ganska många övningar. De vikterna har jag mestadels kunnat höja nu igen. Det är bara chinsen som jag fortfarande inte är i närheten av vad jag klarade när jag och Julian tränade regelbundet. Troligtvis kan det bero på att jag har blivit tyngre, men jag har faktiskt inte vägt mig, så jag vet inte riktigt hur många kilon det kan handla om.

Nu kommer jag i vilket fall att gå in i en period av maxstyrka som kommer att vara i ungefär två månader. Därefter går jag in för att toppa mer inför VM, först med explosivitet och slutligen med snabbhet, så nu hoppas jag att kontinuiteten i träningen kan bli ännu bättre än vad den har varit tidigare. Jag ska även testa att lägga om min veckoplanering litegrann, för att lättare få in alla pass.

Tidigare har det sett ut såhär:

Måndag: Intervaller och goalvall
Tisdag: Vila
Onsdag: Styrka och goalball
Torsdag: Intervaller/löpning och goalball
Fredag: styrka
Lördag: Vila
Söndag: Intervaller/löpning

Nalin har dock svårt att komma ifrån på helgerna och om jag ska vara ärlig så har jag ofta varit trött och behövt vila både fredag och söndag efter jobb och träning måndag-torsdag, så nu ska jag testa att lägga om schemat lite så att det ser ut såhär:

Måndag: Intervaller och goalball
Tisdag: Styrka
Onsdag: Intevaller/löpning och goalball
Torsdag: Styrka och goalball
Fredag: Vila
Lördag: Vila
Söndag: Vila

Det är ett pass mindre än tidigare, men det är medvetet, eftersom att jag numera så gott som aldrig ändå kommer upp i åtta pass/vecka. Det har, som jag skrev tidigare, snarare fyra-fem pass/veckan, och därför tänker jag att det snarare är större chans att öka volymen med det här upplägget jämfört med det tidigare, även om det i faktiska tal är färre pass.

Nackdelen är att alla pass hamnar i samma block utan vila emellan, vilket gör att främst torsdagspassen kan bli väldigt jobbiga och motiga, men fördelen är att jag får in alla pass innan och efter jobbet, samtidigt som jag får vara ledig när jag också är ledig från jobbet, alltså fredag-söndag.

Jag vet inte hur det kommer fungera, men jag ska iaf testa och se om jag kan behålla kvaliteten i alla pass, för det är det som är det absolut viktigaste. Sedan får jag givetvis justera veckorna om det är tävling eller läger på helgerna, men det tar vi där och då.

Förresten, har ni inte redan gjort det, klicka på "gilla" i likeboxen för Facebook här nedan, då får ni följa mig och min väg mot världseliten i goalball.

Dubbla landslagsläger och guld i Malmö open 2018!

Tid: 15:23:00
Datum: 2018-02-13
Kategori: Goalball

Lagbild_efter_guldet_i_Malmo_open_2018

På bilden:
#1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Jimmy Danielsson, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och coach Linda Morberg.

Hittills under året har vi haft dubbla landslagsläger och en tävling, där det blev guld, som ni kan se på bilden ovan!

Första landslagslägret för året brukar vi alltid ha under första helgen av året, men nu var det framflyttat en vecka. Det var dock ett läger där jag återigen höll hög kvalitet och spelade riktigt stabilt och bra, precis som jag har gjort under de senaste lägren.

Känslan efteråt var väldigt bra och jag kände verkligen att jag skulle kunna konkurera om platserna till VM senare i år, om jag bara fortsätter på samma bana.

Andra lägret, två veckor senare, var dock inte alls lika bra. Känslan efter det lägret var inte alls lika bra, jag kände mig besviken och inte alls särskilt nöjd med min insats. Jag släppte in betydligt fler mål än vad jag har gjort under de senaste lägren och den största boven i dramat tror jag var sömnen.

Jag sov nämligen skitdåligt natten till lördagen. Hade sovit elva timmar natten till fredagen, somnade ändå direkt på kvällen, men vaknade 00:30 och sov inte mer efter det. Det gjorde att lördagen gick som i en dimma, jag var skittrött och när man har brist på sömn försämras ju reaktionsförmåga och liknande, vilket inte alls är bra i goalball, som ju är en väldigt explossiv idrott.

Söndagens spel var något bättre än lördagens, men där tror jag att självförtroendet efter lördagens mindre bra insats satte käppar i hjulen och gjorde att jag inte riktigt kunde prestera på topp.

Nästa landslagsaktivitet är ett träningsläger i Ukraina i början av mars. Dit åker vi med åtta spelare, varav fem redan är klara. De sista tre platserna ska fördelas nu efter helgens tävling i Malmö, där jag slåss om de tre platserna tillsammans med David, Olof, Dzenan och Albin. Albin var dock inte med under helgen av personliga skäl, så honom kan vi nog räkna bort. Då var jag den enda av oss kvarvarande fyra som spelade på breddnivå i helgen, vilket så klart är till min nackdel, men å andra sidan vann vi guld i breddklassen, så helt orimligt att jag kommer med till Ukraina är det inte.

Tävlingen i helgen då?
Ja, det var Malmö open, en årligen återkommande tävling för ca. 2000 idrottare från 28 olika nationer som tävlar i 14 olika idrotter, däribland alltså goalball.

Vi, Linköping, har ställt upp i Malmö open alla år sedan 2009, med undantag för förra året, då det strulade till sig så att det inte blev något.

De första åren blev vi i princip knockade i alla matcher, förlorade med typ 0-10, slutade sist och hade typ -40 i målskillnad.

Vi har sakta men säkert klättrat uppåt, tagit medalj vid ett par tillfällen, men aldrig vunnit, förrän nu.

Det var dock en oerhört jämn tävling.

Laget spelade en match i fredags, innan jag kom ner, eftersom att jag deltog under Funka för livets tillgänglighetskomvent i Linköping som hölls torsdag-fredag. Där belystes tillgänglighet ur en rad olika vinklar och det var två givande och bra dagar.

Matchen mot Worchester vann Linköping iaf med 10-6, men sedan följde två uddamålsförluster under lördagen, mot Kultamusukat från Finland, 2-3, och Fen tigers från Storbritannien, 3-4.

Därefter var det så jämnt att vi hade allt i egna händer inför den avslutande gruppspelsmatchen. Förlorade vi riskerade vi att sluta femma och sist i gruppen och därmed få spela om plats 9-10, men vann vi skulle vi sluta tvåa i gruppen, bakom Fen tigers, och ta oss vidare till semifinal.

Det gjorde vi också, för vi vann matchen med 8-6.

Semifinalen spelade vi mot Kleio Thessaloniki från Grekland, ett lag som hade vunnit Malmö open två år i rad och som jag inte ens tror hade förlorat någon match under de båda åren, plus detta året då.

Inte förrän nu, för i semifinalen lyckades vi till slut vinna med 5-4, efter att vi först gjort 1-0, men där de vände till 2-1 i halvtid och där vi sedan följdes åt upp till 4-4, varefter jag sedan tryckte in 5-4 med 3 minuter kvar att spela. Det var mitt första mål för helgen och ett mål som betydde att vi höll undan och var klara för final, där vi återigen skulle möta Fen tigers, som hade slagit IFAS i sin semifinal med 11-7 eller liknande.

Sju mål på Fen tigers var mer än dubbelt så många som vi mäktade med under gruppspelet, så vi pratade lite med IFAS om var och hur de hade gjort sina mål, något som vi också utnyttjade i finalen, som vi till slut vann ganska komfortabelt med 6-2.

Det var en match där vi verkligen spelade som ett lag, precis som under semifinalen. Vi jobbade tillsammans, drog åt samma håll och malde ner motståndet med ett tryggt och stabilt försvarsspel från samtliga spelare, hyfsad precision, tålamod, noggrannhet och fokus hela vägen in i mål och det räckte för att ta hem guldet.

Att vinna Malmö open är ganska mycket större än att ta hem Sverigeserien, visst, Sverigeserien är en serie på fyra omgångar och 24 matcher, men motståndet är betydligt bättre under Malmö open, det kommer som sagt lag från flera olika nationer och tävlingen håller helt enkelt högre kvalitet än Sverigeserien. Extra kul var det dessutom att Jimmy, som annars brukar dömma och som egentligen satsar på domarkarriären, var med som spelare och inte alls gjorde bort sig på något sätt och att Boris dessutom vann skytteligan i breddklassen med sina 20 mål.

Slutligen vill jag lyfta fram en kommentar jag fick i senaste inlägget, en anonym sådan. Det var en väldigt positiv kommentar och sådana kommentarer värmer lite extra måste jag säga, när det liksom är någon random som hittar in här, verkligen läser och inte bara kommenterar för att jag har kommenterat hos denne tidigare. Nu menar jag inte att svarskommentarerna från er andra är mindre värda, absolut inte, men vissa kommentarer värmer helt enkelt mer än andra.


Linköping försvarar totalsegern i Sverigeserien!

Tid: 12:39:00
Datum: 2017-12-02
Kategori: Goalball

Lagbild_efter_guldet_i_sverigeserien_2017

På bilden ovan: #1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Albin Correia, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och framför oss med pokalen, tränare/coach Linda Morberg.

Förra helgen avgjordes fjärde och sista omgången av Sverigeserien 2017 och med 57 poäng och en överlägsen målskillnad på hela 201-93 (+108) försvarar vi vår totalseger från förra året, då vi vann serien med 54 poäng.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 15 poäng. Det är bra. Riktigt bra.

Jämfört med förra året så tar vi alltså 3 poäng mer i år, vi gör tjugotvå mål mer och släpper in femton mål mindre. Vi krossar två milstolpar, en åt varje håll, gör över 200 mål och släpper in under 100 mål.

Vi snittar alltså 8,4 mål framåt/match och 3,9 mål bakåt/match. Det att jämföra med förra året, då de siffrorna var 7,5 mål framåt och 4,5 mål bakåt. Svart på vitt, i hårda fakta, har det alltså gått framåt på alla fronter, både offensivt, defensivt och poängmässigt.

För egen del är jag nöjd med både helgens avslutande omgång och serien i stort. Jag har varit med under tre av de fyra omgångarna och nu i helgen gjorde jag hela sjutton mål, vilket var flest av alla i vårt lag, näst flest av alla under helgen och ett rejält lyft för mig själv, eftersom att offensiven annars inte är min styrka. Det är defensiven och den höll jag upp riktigt bra här under helgen.

Både Christer och Boris har sagt att det är lätt att spela med mig som center, eftersom att jag är så tydlig, både med att ge feedback på var deras skott hamnar på andra sidan, hålla ihop laget och kommunikationen och även styra laget i tighta sekvenser av matcherna. Det senare är väl något, om jag ska hitta något negativt i min egen insats, som jag själv tycker att jag kanske kunde göra lite bättre med tanke på min erfarenhet från högre nivå, just att styra laget, både bygga trygghet defensivt, som jag iofs tycker att jag gör, men även att bygga sekvenser framåt och se till så att båda backarna jobbar tillsammans. Det såg vi under en av matcherna mot FSBU i helgen, den enda som vi förlorade, 4-6. Där hamnade vi i underläge med 0-3 efter första halvlek och sedan vann vi alltså andra halvlek med 4-3. Då jobbade vi mer tillsammans och det gav resultat. Hade vi gjort det genom hela matchen tror jag nog att vi hade kunnat vinna den matchen också, men vi fick inte till det i första halvlek, då vi mest bara sköt utan att bygga upp. Det är också så vi faktiskt, tyvärr, gör de flesta av våra mål, utan att egentligen bygga upp en luvcka. Visst, vi rör oss ganska mycket och gömmer boll en del, men vi bygger egentligen inte upp så mycket och det är något vi behöver träna mer på, om vi ska kunna utmana mer i tighta matcher som den här mot FSBU med skickligare spelare som kan läsa spelet bättre.

I övrigt slog vi FIFH Malmö med 13-6, knockade iFAS med 12-2, slog FIFH igen med 10-4, IFAS med 9-4 och avslutade med att knocka FSBU med 12-2.

Hela tabellen skrivs såhär:

1, Linköping 57p +102
2, FSBU 41p -2
3, FIFH Malmö 19p -48
4, IFAS 19p -55

Oscar Alverstedt vinner herrarnas skytteliga med 74 mål. FSBU fortsätter alltså att producera bra skyttar, för förra året vann Olof Ryhberg skytteligan och innan det har Nils Posse och David Lara Levén tagit hem den. Alla tre är nu en del av landslaget.

Bakom Oscar har vi dock Albin, Christer och Boris på plats två, tre och fyra i skytteligan. Jag placerar mig på sjätte plats med mina 33 mål.

Jennifer slutar tvåa i damernas skytteliga med 31 mål. Så vi har en väldigt bra bredd på vårt skytte, där alla spelare är med och bidrar och kan göra mål. Det är väldigt positivt och samma sak gäller även defensivt. Där är alla fem spelare generellt sett också väldigt trygga och stabila.

Förra året kändes det nästan lite overkligt att vi faktiskt hade vunnit hela serien, äntligen, efter alla års slit. I år känns det inte lika overkligt, men det kan ändå inte nog poängteras vilken resa vi ändå har gjort som lag. Tittar man på var vi stod för typ fem-sex-sju år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har gjort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det ändå bra tycker jag!


Beslutet

Tid: 17:03:10
Datum: 2017-10-05
Kategori: Goalball

En grej som jag inte har berättat för er här i bloggen är varför jag valde att ta ett uppehåll från landslaget under större delen av 2016, detta trots att vi hade ett paralympics drygt ett halvår framåt i tiden.

Det var ett beslut som rörde i stort sätt hela mitt liv och min tillvaro, eftersom att idrotten mer eller mindre blir en livsstil, men det var ett noga genomtänkt och övervägt beslut som jag funderade mycket på innan jag valde att meddela mina förbundskaptener. Det var ett beslut som höll mig vaken under flera nätter, då jag försökte att väga fördelar mot nackdelar och få fram både positiva och negativa konsekvenser av både den ena och andra sidan.

Vad var det då som fick snöbollen att börja rulla?
ja, det var faktiskt Facebook och minnesfunktionen där, "se dina minnen". Den fick mig att reagera och börja tänka efter ordentligt över mit liv och min situation där innan julen 2015.

Det jag reagerade på genom Facebook var att jag under tidigare år hade "klättrat på väggarna" efter typ tre dagars träningsledigt och jag hade varit galet taggad på goalball efter tre veckors uppehåll där kring jul.

Så kände jag inte alls där i början av år 2016. Då tyckte jag mest att det var skönt att vara ledig från träningen och hade egentligen inte alls längtat tillbaka till goalballplanen under juluppehållet. Nej, snarare tvärtom och träningen kändes där och då mer som en börda än något jag längtade efter och såg fram emot. Jag kände helt enkelt inte samma glädje över träningen längre.

Med tanke på detta försökte jag att reflektera över hur mitt liv såg ut där och då, försökte hitta olika infallsvinklar och verkligen analysera mig själv, både i relation till landslaget och den satsning som skulle ta fart på riktigt där under de kommande sju månaderna fram till Rio, men framförallt i relation till mig själv och mitt liv där och då.

Den här sviktande motivationen, om vi ska kalla den det, var inget som bara var just då, för när jag reflekterade över min situation fick jag klart för mig att jag inte hade tyckt att det var särskilt roligt med goalball på ganska länge. Ändå hade jag bara kört på, för målet var hela tiden glasklart, det var paralympics jag skulle nå, det var till Rio jag skulle. därför gjorde jag mina pass, tränade på efter bästa förmåga, utan att egentligen tänka efter. Fokus låg hela tiden längre fram mot sommaren och höstkanten, då paralympics skulle gå av stapeln i Brasilien.

Det håller ju inte i längden och när jag minskade ner träningsmängden lite under julen så fick jag tid att tänka efter, på riktigt, samtidigt som Facebook gav mig en äkta "eyeopener".

Detta fick mig att fundera ännu lite extra kring framtiden.

Skulle jag verkligen orka?

Om jag kände en sviktande motivation och glädje i träningen redan där, skulle jag då verkligen orka göra en helhjärtad satsning mot Rio och därefter satsa fyra år till, mot Tokyo, och inte minst, skulle det vara rätt mot övriga laget att göra det?

Jag funderade fram och tillbaka kring detta, men kom hela tiden fram till samma slutsats. Kände jag sviktande motivation redan där, då skulle jag inte tillföra övriga laget någonting under de kommande månaderna och jag trodde ärligt talat inte att jag själv skulle orka lägga ner vad som faktiskt krävs för att nå ett paralympics i stort och specifikt Rio i det här fallet.

min egen motivation var givetvis den största faktorn till det här, men samtidigt ansåg jag även att mina möjligheter att nå Rio var väldigt, väldigt små om jag skulle välja att ändå satsa till 110% dit.

Varför?
Jo, helt enkelt för att det var för ont om tid fram till Rio för mig att äta in det avstånd som jag hade fram till de sex främsta i truppen. Det kändes inte realistiskt och någonstans trodde jag själv inte på det.

i samma veva var det även tal om att jag och min dåvarande sambo skulle flytta ner till Malmö eller Göteborg för att jag skulle optimera mina träningsförutsättningar, eftersom att de har bättre och mer kvalitativt motstånd både i Malmö och Göteborg jämfört med vad vi har i Linköping. Från början var det Malmö som var alternativet, men själv kände jag att om jag/vi skulle flytta, då skulle det vara till Göteborg. Att under de kommande åren spela tillsammans med David, nisse och Olof i Göteborg, det kändes som en roligare utmaning för framtiden. De killarna är dessutom spelare som ligger mer på min nivå, där vi skulle kunna sporra och utmana varandra och där jag personligen kände att jag skulle kunna ge dem mer än vad jag skulle kunna ge Malmökillarna, som ligger på en lite annan nivå när det gäller erfarenhet.

Nåväl, back to topic.

Anta att vi trots allt skulle ha bestämt oss för att flytta där innan rio, för att ge mig bättre förutsättningar att nå dit.

då hade flytten skett tidigast typ två-tre månader fram i tiden, alltså mars-april någon gång. Då skulle det i sin tur bara vara två-tre månader kvar tills Riotruppen togs ut.

Att vi då skulle komma i ordning med flytt och allt annat vad det innebär att flytta till en helt ny stad, samtidigt som jag skulle utvecklas på ett sätt så att jag gick förbi flera andra spelare i truppen för att på så sätt ta en plats blandd de sex som fick åka till rio, det kändes väldigt osannolikt. Skulle det ha gått, då skulle vi ha flyttat redan ett år tidigare, när det för första gången kom upp på tapeten att vi kanske skulle flytta, men det är lätt att vara efterklok och den gången valde vi att inte flytta, med tanke på att vi inte ville lämna hela vår tillvaro här hemma, flytta ifrån både släkt, vänner och familj, för en idrott som genomförs helt på idiell basis. Tilläggas ska också göras att det erbjudandet kom väldigt plötsligt och vi var tvungna att bestämma oss ganska snabbt och därför blev det ett nej den gången.

Det blev heller ingen flytt här i början av år 2016. Istället för att i all hast göra en flytt och försöka skynda fram allting kändes det mer rätt att hålla en dialog med mina förbundskaptener under våren 2016 och att i lugn och ro förbereda en flytt till Göteborg med allt vad det innebär, vilken då skulle kunna bli klar till hösten, eller rentav någon gång nu i år. Då skulle jag istället kunna göra en helhjärtad satsning mot Tokyo 2020, i en ny stad, men framförallt med nyvunnen energi, vilja och motivation efter en lugnare period under våren/sommaren 2016, då jag tänkte att jag skulle träna vidare på egen hand och försöka hitta tillbaka till glädjen och motivationen i att träna och inte minst att spela goalball.

Det var inga lätta beslut jag funderade över där, särskilt inte som Rio hade varit mitt stora mål egentligen enda sedan jag kom in i landslaget 2010, men som sagt, som det kändes där och då så hade jag ingen riktig motivation för det, hur konstigt det än kan låta. Någonstans trodde jag som sagt inte riktigt på det själv, att jag faktiskt skulle nå dit.

Varför motivationen och viljan sviktade just i det läget låter kanske lite konstigt, med tanke på vad som väntade, men jag skulle ändå säga att det var en kombination av år av motgångar och att jag just där och då som sagt inte riktigt själv trodde på att jag kunde nå Rio.

Allt jag hade fått kämpa mot under de då senaste 5,5 åren, dåliga förutsättningar här hemma, dålig feedback på vad jag har gjort från klubbtränare, svagt motstånd i klubblaget, att jag har fått åka in och träna helt själv, ibland t.o.m. utan boll, men att jag ändå inte har räckt till på landslagsnivå, att jag har haft svårt att hänga med i tempot på den nivån, att jag har känt att alla andra drar ifrån mig i utvecklingen och att jag inte heller hänger med där, att jag helt enkelt inte har fått ut särskilt mycket för allt mitt slit, att alla dessa faktorer till slut slog tillbaka.

Man kommer långt med vilja och motivation, men någon gång kommer en gräns och den gränsen var nådd där kände jag och därför valde jag att ta ett medvetet uppehåll för att sedan komma tillbaka ännu starkare och med ännu mer vilja och motivation än tidigare. Det tycker jag också att jag har gjort. Jag hade en helt goalballfri månad under förra våren, trappade sedan upp sakta men säkert och har sedan förra hösten kört fullt igen. Vi har sedan dess avverkat en hel väg fram till ett nytt europamästerskap, dit jag inte heller dena gång blev uttagen, och nu påbörjas vägen mot ett av de största och häftigaste målen i min och många andra killar i landslagets karriärer, nämligen ett VM på hemmaplan nästa år!

Så, nu är jag på riktigt back on track igen och det känns väldigt kul tycker jag, men det här visar ändå på att svackor kan drabba alla, att man kommer långt med enbart vilja och motivation, men ska man nå hela vägen, då måste man få tillbaka något för allt slit och de externa faktorerna ska allra helst vara mer optimala än vad jag har haft och har möjligheterna till att ha.

Nu vet ni iaf hur det ligger till. Det var bland de svåraste besluten jag har fattat i hela mitt liv, men jag ångrar det definitivt inte och tror att det var helt rätt. Hade jag kört på och ändå försökt nå Rio, då hade jag troligtvis inte orkat hela vägen till Tokyo, men det kommer jag att göra nu och jag kommer att göra allt jag kan för att försöka ta en plats dit, men först ska vi kvala in dit och det har vi som sagt chans att göra på VM här på hemmaplan nästa år eller i ett par tävlingar efter det, men nu, först och främst, VM i malmö i juni 2018!

Inget EM den här gången heller och första veckan på nya jobbet

Tid: 20:27:15
Datum: 2017-09-05
Kategori: Goalball

Det fortsätter att hända mycket saker i mitt liv, dagarna är långa och bloggen har helt enkelt prioriterats längre ner nu på senaste. Dels är det allt nytt med jobbet och därmed också helt nya dagsrutiner, men dels föredrar jag numer att lägga mig i soffan eller i ett varmt bad och lyssna på några poddar om jag får tid över. Jämför det med tidigare, då jag satt vid datorn, satt mer vid datorn och satt ännu lite mer vid datorn när jag fick tid till det. Hade jag inte tid till det, då såg jag till att skapa mig tid för det. Det var extremt sällsynt att jag inte slog på datorn alls under en hel dag, men numera händer det ganska ofta.

Jag har helt enkelt andra fritidsintressen nu jämfört med för något år sedan. Jag lovar dock att inte sluta blogga helt, men jag hoppas att ni står ut med att uppdateringen blir väldigt sporadisk här på bloggen.

i helgeen hade vi hursomhelst det sista landslagslägret innan EM i Finland om bara några veckor.

Egentligen skulle två av mig, Albin, Olof och Dzenan sollats bort efter förra lägret som vi hade i början av augusti och de sista två skulle göra upp om den där sista platsen i EM-truppen nu under det här lägret.

Florim blev dock så imponerad av min insats under senaste lägret, så han valde att ta med tre av oss till det här lägret, istället för två.

Det var ett läger som sedan genomfördes i Trelleborg.

Varför vi var i trelleborg beror på att hallen där har gummigolv, ett golv som är mer likt det som är på EM i Finland och därför ville vi så klart träna på det, för att få träningen så realistisk och matchlik som möjligt. bollen beter sig ju nämligen lite olika och det går lite olika fort beroende på vilken typ av golv det är och när vi fick möjliheten att träna på det här golvet så var det inget snack om saken att vi skulle vara där istället för i Malmö, där vi annars brukar vara.

Lägret i sig var i vilket fall återigen ett bra läger för min del, kanske mitt näst bästa någonsin. Jag höll kanske inte en genomgående lika hög nivå som på förra lägret, men det är fortfarande solklart att jag både har höjt min högsta och lägstanivå väldigt mycket. Startsträckan som jag tidigare har behövt för att komma in i det högre tempot finns inte heller där längre och det är också väldigt positivt. Dock är det fortfarande så att jag dippar ibland och även om de där dipparna inte är lika långa eller djupa som tidigare så kan det ändå slinka in ett skitmål där och det har vi inte råd med på den här nivån.

Därför blir det inget EM för mig den här gången heller.

Sista platsen i truppen tog istället Olof. Det var jämnt mellan honom och Dzenan, väldigt jämnt.

I stort var det väldigt länge sedan det var såhär jämnt och en såhär hög intern kamp om platserna i truppen. Det har inte varit så tufft någon gång under mina sju år i landslaget och det är givetvis kul att det är så hög konkurrens. Samtidigt är det tråkigt att jag återigen hamnar utanför truppen, trots att flera äldre spelare har lagt skorna på hyllan efter Rio förra året. Jag har nu som sagt varit med i landslaget i sju år och ännu inte blivit uttagen till ett enda mästerskap. Samtidigt har Nisse börjat spela goalball 2012, två år efter att jag kom in i landslaget. Han kom in i landslaget 2014 och var senare samma år med i sitt första mästerskap och var inte minst med i Rio förra året. Samma sak är det med Olof. han började spela goalball 2014, kom in i landslaget nu efter Rio och är redan uttagen till sitt första mästerskap. Det känns lite tufft och jobbigt måste jag säga...

Drygt en vecka har jag också jobbat nu, eller ja, arbetstränat nu då, om vi ska var petiga. jag har inte fått några hjälpmedel heller, men Leif Sundin från synlaget i Uppsala, som hjälper till med just hjälpmedelsbiten, var iaf på besök förra onsdagen och vi pratade kring troliga hjälpmedel och så. han kommer imorgon igen, då för att visa olika typer av scanners för att se vad som kan vara tänkbart och vad jag kan ha störst nytta av. Nuförtiden finns det ju betydligt fler scanners än flatscanners, som det var under min skoltid. Det finns små portabla varianter och inte minst appar i telefonen, som tydligen ska scanna och läsa upp text väldigt bra.

Annars har jag varit med på styrelsemöte, möte med syncentralen om hur vi ska jobba tillsammans och möte med representanter från både SRF och syncentralen ang. Östgötaklubbarna, där barn och unga träffas och genomför olika aktiviteter. Vi har även fikat en hel del och idag blev det en hel inköpsdag, där vi åkte till både Elgiganten och Mediamarkt för att kolla på och köpa dator åt både mig och maria. Sedan åkte vi till ikea och köpte ett par tavlor till mitt kontor och lite blommor till kansliet. Jag tror det kommer bli skitbra, både på kansliet och mitt kontor!

Långa dagar har det som sagt också blivit, även om jag kanske inte har gjort sådär överdrivet mycket. i grunden går jag nu efter marias tider, eftersom att hon i huvudsak kommer vara mitt arbetsbiträde. Hon jobbar halvtid på distriktet och halvtid för SRF Norrköping. Hon är i Linköping och jobbar för distriktet måndag, onsdag och fredag. Det betyde att jag också jobbar måndag, onsdag och fredag just nu, bortsett från den här veckan, då det blir måndag, tisdag och onsdag, eftersom vi körde inköpsdagen idag. Sedan är jag ledig torsdag och fredag den här veckan. Det är med andra ord ganska fria arbetstider och sedan när jag blir anställd "på riktigt", då blir det också oreglerad arbetstid, vilket blir väldigt skönt.

Nu i början är det väldigt mycket att ta in och jag är skittrött när jag kommer hem på eftermidagarna, även om jag som sagt inte gör så mycket. Trots det blir det mycket nytt, nya rutiner, nya uppgifter, ny information osv. så det tar väldigt mycket kraft och energi ändå. Därför har träningen kanske inte riktigt heller blivit vad den borde under de här veckorna.

Förra veckan var jag bara inne och körde ett intervallpass själv och så hade vi ett defensivt nötningspass, det var allt innan helgens läger.

Den här veckan körde jag och Avalon vårt första pass tillsammans igår, inan jobbet, kl. 06:45, och så hade vi offensiv nötning senare på kvällen.

Idag har jag riktigt välförtjänt vila efter helgen och gårdagens båda pass och imorgon blir det inte heller någon träning, för då ska jag iväg till Norrköping och föreläsa efter jobbet. Sedan är det dubbla pass på torsdag, styrka på fredag och så ett pass lördag eller söndag. Därefter åker jag på utbildning måndagg och tisdag nästa vecka och så rullar det på. Så nog händer det grejer alltid, men jag hoppas i vilket fall att ni har det bra, för det har faktiskt jag, även om det så klart känns lite tomt utan julian. Det är drygt en vecka sedan han flyttade nu, men jag tror fortfarande inte riktigt att det har sjunkit in. Det har ju varit så mycket annat nytt nu, så träningsrutinerna hade ändå rubbats, även om han hade varit kvar. Så det dröjer kanske ett tag till innan det sjunker in på riktigt...

Drömen om EM lever vidare!

Tid: 05:26:24
Datum: 2017-08-15
Kategori: Goalball

Förra helgen var det dags för höstens första landslagsläger, det näst sista innan EM i september.

Under senaste lägret i maj avslutade jag ju riktigt bra under söndagen, t.o.m. så bra att förbundskaptenerna menade att de aldrig hade sett min defensiv så bra som den var då.

Mina förhoppningar inför det här lägret var dock inte särskilt höga, dels med tanke på att det var över en månad sedan jag senast höll i en goalball, hallarna stänger runt midsommar och därför har vi ingen möjlighet att träna över sommaren, dels p.g.a. allt som har hänt under den senaste tiden, flytt, separationen med Jennifer och beskedet att Julian ska flytta.

Jag mådde ärligt talat skitdåligt dagarna efter att jag fick beskedet om Julian och dagarna innan lägret. Jag kan nog utan att ljuga påstå att jag inte har mått så dåligt sedan det tog slut med mitt ex 2010. Det var betydligt värre än det här, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare, men en så ihållannde nedstämdhet under flera dagar har jag nog inte känt sedan dess. Det gick t.o.m. så långt att jag övervägde att stanna hemma från lägret. Är man inte i balans rent mentalt, fysiskt och psykiskt, då är det svårt att prestera på en maximal nivå och därför kände jag att jag inte riktigt visste vad jag skulle kunna tillföra. Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att komma bort och tänka på lite annat, släppa alla tankar och bara fokusera på att lira lite boll.

Så jag åkte ner ändå och det ångrar jag definitivt inte!

Det var nämligen ett riktigt bra läger från min sida. Kanske inte riktigt samma attack som det var då i maj, men inte långt ifrån det jag presterade då och det på höstens första läger. Det finns med andra ord hopp om en riktigt bra goalballhöst för min del.

Florim pratade hursomhelst lite extra med mig, Albin, Dzenan och olof innan vi drog igång på lördagen. Han sa att det var mellan oss fyra som den sista platsen i EM-truppen skulle fördelas. två av oss skulle försvinna efter helgen och de sista två skulle göra upp om den där platsen på sista lägret inför EM.

När vi hade spelat klart på söndagen samlade han ihop oss fyra igen och sa att två av oss fyra hade presterat ungefär som han trodde och en av oss hade överraskat positivt. Det var jag. Därför valde han att ta med tre av oss till sista lägret innan EM istället för två, vilket alltså innebär att drömmen om EM fortfarande lever för min del!

Jag tror fortfarande att det krävs väldigt mycket för att jag ska bli uttagen, i synnerhet som att både Dzenan och Olof har fler verktyg i sin verktygslåda än vad jag har. De kan bidra i offensiven på ett sätt som jag inte kan. Blir jag uttagen är min roll alltså enbart defensiv, jag ska helt enkelt stänga min zon när jag blir inbytt. därför kommer Florim att aktivt coacha mer mot mig på nästa läger och se hur jag pallar det, för precis det kommer ju motståndarcoacherna på EM också att göra. Blir jag inbytt där så kommer de lägga upp stora delar av sin taktik runt mig och det måste jag kunna hantera då.

Med andra ord blir det tuff, hård och noggrann träning nu under den närmsta månaden, mycket defensiv nötning med både skott från nära håll och olika vinklar. Ett sådant pas körde vi igår, då det var första lagträningen här hemma för säsongen. Det var jag, julian, Jimmy och Martin. Vi körde tre skyttar mot en försvarande spelare. Det gjorde att det blev väldigt intensivt och bra. Jag vet inte exakt hur många skott jag fick på mig, men jag vet att av alla de skotten släppte jag bara in ett mål. Den fina formen från förra helgens läger håller alltså i sig, för även där stängde jag stundtals min zon helt och hållet, trots en betydligt högre nivå än här hemma.

Nu gäller det bara att spinna vidare på det här, rida vidare på den här vågen, för även om jag inte blir uttagen till EM så ska jag fan känna att jag har gjort allt jag kan och att jag inte kan göra mer än så. Precis så som jag kände efter förra helgens läger. Hade jag sollats bort där, då hade jag ändå känt att jag hade gjort vad jag kunde. Jag var väldigt nöjd med min helg och kände inte att jag kunde göra mer än så. Nu fick jag en chans till, så nu ska jag kriga jävel till nästa läger, 2-3 september, det kan jag lova er!

För egen del tror jag också att jag behövde det där lägret, för sedan dess har jag mått betydligt bättre än innan. Samtidigt är jag ganska säker på att det kommer komma en dipp till om knappt två veckor, när Julian faktiskt flyttar. Den där första chocken över det har släppt nu, men jag tror mer att jag tränger undan och försöker leva så mycket som möjligt i nuet, att bara fortsätta vardagen som vanligt, för det är så vi vill ha det, snarare än att jag har bearbetat allting. Sedan när han väl flyttar kommer verkligheten att komma ikapp och då tror jag att det kommer kännas ganska dåligt igen. Samtidigt är jag medveten om det och det gör det kanske lite lättare ändå...

Nu i veckan kommer mamma och pappa och sätter upp gardiner och grejer imiorgon. De var här förra veckkan också, men då gick det inte så bra för oss. inte med gardinerna iaf, men nya TV-bänken fick vi iaf hopsatt och gardinerna i köket kom på plats, så sakta men säkert börjar det arta sig här hemma.

Utöver det ska jag till naprapaten igen, fika/luncha med en vän, grilla hos mamma och pappa innan syster flyttar till Jönköping, där hon ska börja plugga nu i höst, och så ska vi ha något slags kickoff med laget i Sjösäter, vårt alldeles eggna smultronställe på landet, grilla, dricka gott, spela kubb och bara umgås. så nog blir det en fin vecka alltid, det tror jag!

Landslagsläger med blandat resultat

Tid: 12:52:29
Datum: 2017-05-22
Kategori: Goalball

Det händer mycket nu i maj. Först var det SM i goalball 2017, sedan andra omgången av Sverigeserien 2017 och så hade vi landslagsläger nu i helgen som var. Det var alltså tredje helgen i rad som det var tävling/läger.

lägret hölls som vanligt numera i Malmö och sådan tur var så var det inte lika varmt under helgen som det var dagarna innan, då det plötsligt slog om till värsta högsommarvärmen. Vi hade 26 grader i torsdags och 27 i fredags. Behöver jag ens säga att det blev en hel del tid ute på balkongen då? I torsdags planerade jag t.o.m. hela min dag, jag kokade två extra ägg på morgonen som jag skulle ha i min kycklingsallad senare på dagen, fixade en islatte och ställde in i kylen, åkte och tränade, kom hem, fixade kycklingsalladen med kyckling, pasta, ägg, melon, salladsmix, tomater, paprika och fetaost, åt den ute på balkongen, drack min islatte där ute, solade en stund, åkte och tränade igen och avslutade dagen med att se hockeyn, då kvartsfinal mot Schweiz, där Tre kronor vann med 3-1. Sedan slog man Finland i semin med 4-1 och så gick man hela vägen igår när Kanada besegrades för första gången någonsin i en VM-final, efter att Bäckis och kung Henrik blivit matchhjältar. Tyvärr lyckades jag med att somna inför förlängningen, så jag missade det. Vilken tabbe... ;)

Hursomhelst, lägret i helgen var både upp och ner skulle man kunna säga.

Lördagen var ganska svajig, med både bra och mindre bra prestationer från min sida.

Vi inledde med en miniturnering med tre lag. Där fic jag inte riktigt till det och blev mer träffad än träffade bollen, jag reagerade snarare än agerade.

Innan lunch spelade vi en fullängdsmatch och där är jag betydligt mer nöjd med min insats. Spelade mest center där och tycker det kändes relativt stabilt och bra, även om jag kanske blev räddad av mina backar ibland, men det är ju samtidigt det som är grejen med det här försvarssystemet som vi använder oss av, att backarna ska täcka upp mer för centern så att tvåor och fyror inte blir lika sårbara. Vi försöker med samma system här hemma, men det sitter definitivt inte lika bra där.

Efter lunch blev det en ny miniturnering och det var nog dagens sämsta. Fick inte alls till det och släppte in flera billiga mål på skott som jag absolut inte ska släppa in. Huvuduppgiften var, precis som i förmiddagens miniturnering, att vara bättre än spelaren mittemot och reflektera över vem man har lättast resp. svårast för att ha mittemot och varför det är så. Här kunde jag inte alls fokusera på den biten, utan kände mig alldeles för trött och jag själv blev istället min största fiende, d.v.s. att jag fick kämpa mer med att täcka min zon och ta de bollar jag skulle ta istället för att spela tillsammans med mina lagkamrater och fokusera på uppgiften. det var inte bara jag som kände så ska tilläggas, men bra var det definitivt inte.

Går vi över till söndagen så var det ett helt annat spel från min sida och jag fick mycket beröm när vi hade kortare individuella samtal senare under dagen. Förbundskaptenerna gick t.o.m. så långt som att säga att de nog aldrig har sett mig spela så bra som jag gjorde här.

Vi inledde dagen med ytterligare en miniturnering, vilken vi vann. Det var jag, Nisse och Åkerberg. noterbart är att det var exakt samma lag som i miniturneringen efter lunch på lördagen, där vi istället kom sist och inte alls spelade som ett lag. Det gjorde vi verkligen nu.

Jag försökte mentalt att hitta den där känslan som jag har haft på några träningar här hemma, när jag och Julian har kört defensiv nötning. Det lyckades jag med, samtidigt som jag använde den energi jag fick i början av första matchen i miniturneringen till att boosta mig själv med självförtroende och det syntes verkligen. Vi vann de båda matcherna med 5-1 och 4-2. Jag var visserligen inblandad i alla tre mål, men till skillnad från lördagen kunde hela laget släppa det och gå vidare. Åke drog ett tungt lass där och var hela tiden inne och påpekade att vi fortfarande ledde när vi hade släppt in en boll och att vi inte behövde bomba framåt för att leda med två-tre mål igen, det räcker att leda med en boll, då är det fortfarande motståndarna som måste jaga. vi jobbade dessutom väldigt bra tillsammans, alla tre var närvarande och fokuserade här och nu. Jag och Åke bytte mycket backar, dels för att förvirra motståndarna och förstöra deras taktik, dels för att ha mig mittemot Dzenan eller albin och Åke mittemot Fatmir och Jimmy, just därför att jag har lättare att konttrollera Albin och Dzenan jämfört med Fatmir och Jimmy. De båda sistnämnda är absolut världsklass och där är inte jag riktigt. Jimmy och Fatmir är dessutom offensiva hot, medan både Albin och Dzenan är mer defensivt inriktade, precis som jag är. Jag kommer aldrig bli någon skytt på den nivån. Min uppgift ska vara att stänga min zon och det gjorde jag här. Ett exempel var när Fatmir sköt en perfekt femma ute på min stolpe när jag var back. Under lördagen släppte jag in precis en sådan boll. Här blockade jag ut den, baam rakt ut.

Vi avslutade helgen med ännu en fullängdsmatch, där jag fick göra ett inhopp och stängde även där min zon helt och hållet. Det är precis så jag måste spela för att kunna bli uttagen på fem-sex spelare i truppen. Tyvärr är min nivå fortfarande alldeles för ojämn. Jag kan göra gryma inhopp, som här i sista matchen, men jag kan blanda det med dåliga insatser där jag släpper rena skitmål, som under lördagen. Det gör att det blir en liten gambling från Florims håll, han vet inte om jag kommer göra en sådan där toppinsats eller en flopp om han skulle byta in mig i skarpt läge. Därför blev jag inte uttagen till men intercup, som spelas i Malmö nu i helgen, eller Traikai, där det är träningsturnering helgen efter.

uttagningen till Intercup baserades mycket på vad Florim observerade under SM och där höll jag inte riktigt på den nivån. Hade jag spelat som jag gjorde iigår där under SM, då hade uttagningen blivit betydlit svårare än vad den blev nu.

Traikaiuttagingen byggde på det här lägret och kanske hade jag haft en chans dit, en ganska god chans, men jag ska på anställningsintervju en av de dagarna, så jag hade ändå inte kunat vara med där, tyvärr.

I stort är jag dock riktigt nöjd med helgen och jag tar verkligen med mig känslan från igår och fortsätter att jobba vidare på den, för kan jag få upp min lägstanivå och spela så som jag gjorde igår, då kommer jag snart att bli uttagen, det är jag säker på!

Andra omgången av Sverigeserien 2017

Tid: 10:42:38
Datum: 2017-05-16
Kategori: Goalball

I helgen var det tävling igen, för andra helgen i rad. Förra helgen var det ju SM, som ni kan läsa om i inlägget under, och nu i helgen var det andra omgången av Sverigeserien 2017.

Tävlingen spelades på hemmaplan här i Linköping och vi toppade tabellen på samma poäng, femton, som FSBU göteborg efter den första omgången.

här blev det fyra vinster och två förluster, samtidigt som FSBU Göteborg inte hade någon lyckad helg och bara vann en match, mot oss, vilket gör att vi nu leder serien med nio poäng efter tolv spelade matcher, alltså halvvägs in i serien.

Det var en helg med lite av två ansikten.

Först var vi fyra spelare under lördagens tre matcher. Där blev det en klar seger mot IFAS, 10-3, en tiht vinst mot FIFH Malmö, 6-5, och en klar seger till med 8-1 över FSBU Göteborg.

På de tre matcherna tog vi alltså 9 poäng, gjorde 24 mål och släppte in 9.

Under söndagen kunde inte Christer, som spelade SM med oss förra helgen också, vara med, så vi var bara tre spelare under dagens tre matcher. Det blev väldigt tydligt. Vi vann först en tight match mot IFAS med 4-3, efter att jag gjort 4-3 någonstans i mitten av andra halvlek, men sedan blev det förlust mot FSBU Göteborg med 5-3 och en klar förlust mot FIFH Malmö med 7-1.

På de avslutande tre matcherna tog vi alltså 3 poäng, gjorde 8 mål och släppte in 15.

Kontrasten mot lördagens tre matcher är enorm. Vi orkar helt enkelt inte på tre spelare, utan avbytare, det blev jättetydligt. Jag spelade varrenda minut under helgen, 144 minuter efektiv tid, och även jag kände av tröttheten lite där mot slutet av sista matchen, men utifrån var det tydligt att det var andra i laget som blev mest trötta, spelare som inte är vana att spela så mycket och hela tiden.

Själv är jag inte heller särskilt nöjd med min insats under helgen. Förra helgens SM var en betydligt bättre insats för min del, även om vi där förlorade alla matcher. Anledningen tror jag ligger mycke i att jag blir för bekväm på den här nivån, när det går såpass mycke långsammare än på SM förra helgen. det är jättedumt, men jag hade stora problem med den tekniska biten nu under helgen, särskilt med överkroppen, där jag slarvade något kopiöst och gick på armbågen mer eller mindre hela tiden. Jag hade för det mesta stenkoll på bollarna ändå och tog de flesta, men flera av de bollar jag faktiskt släppte in berodde på att jag slarvade i tekniken. Hade jag slängt mig som jag ska, då hade jag tagit flera av dem.

Varför jag slarvar så i tekniken tror jag som sagt är för att jag undermedvetet blir för loj, för bekväm i mitt spel. Jag uplever inte att jag måste vara på tå lika mycket som på SM-nivå, eftersom det inte går lika fort. Det är förvisso sant, men du måste vara på tå ändå, för annars släpper du uppenbart in bollar oavsett tempo, så skalar man ner det ytterligare så ligger det nog mest i anspäningsnivån. Den blir lite för låg här och då slarvas det i tekniken. Det är som sagt jättedumt och något jag måste jobba aktivt med, även om jag i första hand ska satsa på det högre tempot, eftersom det är den nivån jag vill spela på. Så det är lite delat, men självklart ska jag kunna spela på båda nivåerna, oavsett tempo.

Så nja, lagmässigt var det en okej helg, tolv nya poäng in på kontot och totalt en målskillnad på 32-24, vilket ger i snitt 5,3 mål framåt/match och 4 mål bakåt/match. Helt okej, men vi kan bättre. Huvudsaken är dock att vi toppar tabellen, så nu gäller det bara att studsa tillbaka när tredje omgången spelas i september, då i Göteborg.

SM i goalball 2017

Tid: 04:46:46
Datum: 2017-05-09
Kategori: Goalball

I helgen som var avgjordes SM i goalball 2017.

Platsen var den här gången Stockholm och Gubbängshallen.

Vi spelade tre gruppspelsmatcher under lördagen och slutspel under söndagen.

Det var första gången sedan 2015 som Linköping deltog i SM. Då var vi tre spelare, Tobbe skadade sig i första matchen och resten av helgen fick vi spela utom tävlan med mig, Albin och Jennifer. Det var sådär får jag säga. Förra året fick vi inte ihop något lag, så då spelade jag istället med FSBU Göteborg, men i år fick vi ihop ett lag med hjälp av inlåningar utifrån. Det är knepigare än vanligt på SM, eftersom det är en licensierad tävling, vilket innebär att spelarna bara får se 10% eller mindre. Det gör urvalet betydligt mindre än för öppna tävlingar, plus att det är en del pappersarbete kring licenserna, det är inte bara att spela för vilken klubb som helst, men vi lyckades ändå få ihop ett lag.

Vi förlorade dock alla gruppspelsmatcher, 0-10 mot FIFH Malmö, 7-11 mot FSBU Göteborg och 5-12 mot IFAS Stockholm.

Det gjorde att vi slutade fyra i gruppspelet och fick möta FIFH Malmö i semifinal. Där blev det återigen förlust med 0-10.

Slutligen ställdes vi mot FSBU Göteborg i bronsmatchen, vilken vi förlorade med 7-2.

Det blev alltså en fjärdeplats i år igen för vår del och trots deltagande på sju SM står vi fortfarande utan SM-medalj.

Resultatmässigt var det kanske alltså ingen höjdare och klart att det är tråkigt att förlora alla matcher, men på den här nivån kan vi inte ha några resultatmål alls. Det av fyra anledningar:

1, Vi har inte spelat mot sådant här bra motstånd på ca. 1,5 år, då vi senast var med på SM 2015. Linköping är i huvudsak ett breddlag och egentligen är det bara jag som spelar på den här höga nivån.
2, vi får inte alls det här tuffa och hårda motståndet på våra hemmaträningar och då blir det svårt att hävda sig på match. Vi försöker att simulera ett högre tempo genom att exempelvis förminska planen och skjuta från betydligt kortare avstånd än vanligt. Det är bättre än inget alls, men blir givetvis inte helt realistiskt.
3, det är egentligen bara jag som har tränat kontinuerligt här hemma den senaste tiden. Deltagandet här hemma är fortsatt lågt och det har blivit mycket defensiv nötning.
4, i det här SM-laget är det bara jag och Albin som tränar tillsammans. Vi har inte spelat med Claudio på den här nivån sedan 2014 och vi har aldrig tidigare spelat med Christer.

Med tanke på ovanstående punkter skulle jag därför snarare säga att ovan nämnda resultat var över förväntan, för under tidigare SM har vi i princip blivit knockade i alla matcher. Nu klarade vi att spela 3/5 matcher till full tid, vi gjorde det stundtals väldigt bra och hade exempelvis både 2-0 mot FSBU Göteborg, vi hämtade upp 4-8 till 7-8 och var nära på att gå ikapp i samma match.

Mot IFAS hade vi 1-0, 3-2 och 4-4 i halvtid, varefter det länge stod 5-5 i andra halvlek innan de kunde dra ifrån mot slutet av matchen. Då ska tilläggas att IFAS är ett lag med i princip bara nuvarande eller gamla landslagsspelare och som vi har blivit knockade av alla tidigare matcher, inte minst i semifinalen 2013, då det tog tre minuter innan matchen var över och de hade vunit med 10-0. Därför är det stort att vi klarar hela matchen och dessutom spelar såpass jämnt med dem under långa stunder av matchen.

Dessutom stod det bara 1-2 i bronsmatchen i halvtid, så egentligen var det bara mot FIFH Malmö som det rann iväg ganska mycket. Där blev vi knockade strax innan paus i gruppspelsmatchen och en bit in i andra halvlek i semifinalen.

För egen del är jag nöjd med helgen. Tycker framförallt att jag hänger med bättre i tempot än vad jag brukar göra. Eftersom vi inte får det här motståndet mot oss på hemmaplan så brukar det tyvärr ta ett tag innan jag kommer in i det högre tempot på t.ex. landslagsläger, men här tyckte jag att jag var med mer redan från början. Det jag har störst problem med är tysta och snabba rörelser på andra sidan, när bollen transporteras tyst från ena sidan till den andra. Där läser jag spelet för sent och hinner inte med i förflytningarna. Utöver det är jag dock som sagt nöjd med mitt eget spel under helgen och skulle jag ge ett betyg på min egen insats så skulle det nog bli fyra bollar av fem möjliga. En spelare kan inte göra ett helt lag och jag känner att jag inte kan göra mycket mer än vad jag gjorde i helgen, samtidigt som det inte går att kräva av de andra spelarna i laget att de ska hålla till 100% på den här nivån, eftersom att de inte tränar på samma sätt och med samma mål som jag har, så jag tycker definitivt att alla spelare förtjänar ett godkänt betyg under den här tävlingen.

Boom! Där satt den!

Tid: 17:09:00
Datum: 2017-04-17
Kategori: Goalball

Det var länge sedan jag skrev om min träning nu. Lite inlägg från olika tävlingar har ni fått, men just om själva skitjobbet på hemmaplan, dag efter dag, vecka efter vecka, det var länge sedan jag skrev om, but here we go!

I förra veckan inledde jag en ny maxstyrkefas och den gav resultat direkt. Hypertrofifasen som jag har haft innan har kanske varit lite i längsta laget, men nu var det iaf dags för maxstyrka och det gav som sagt resultat direkt.

Jag persade både i benpress och bänkpress.
Första gången över 200kg i benpress och första gången över 80kg i bänkpress.
208 resp. 82kg.

Ben är min svaga sida, men att komma över 200kg känns bra. Jag får dock erkänna att det var lite fusk där, för Julian hjälpte till att trycka ut plattan första gången, men när jag väl var igång med själva setet var det inga problem. Motsvarande på bänkpressen hade varit om jag hade fått hjälp upp med stången första gången, men det behövdes inte där. Den klarade jag helt på egen hand och det kändes också riktigt bra. Ett av de roligaste styrkepassen på länge får jag säga!

Också konditionsträningen går bra just nu tycker jag, även om jag fortfarande inte har börjat springa igen. all konditionsträning görs alltså fortfarande på cykel och så sent som idag körde jag ett galet tufft intervallpass på 15x40s, d.v.s. att du trampar järnet i 40 sekunder och sedan aktiv vila i 20 sekunder och så upprepar man det 15 gånger.

Jag och Julian pratade så sent som i torsdags om att det är svårt att bli trött på samma sätt på cykel som när man springer, ni vet, sådär så det bränner i halsen och syret knappt ändå räcker till, trots att lungorna jobbar för högtryck. Den känslan är svår att nå på cykel, för där blir du oftast trött på ett annat sätt, men idag blev det precis sådär brännande i halsen, för jävlar vad trött jag blev!

Goalballmässigt har det blivit väldigt mycket nötning på senaste. Vi har efter mycket slit och sökande med både ljus och lykta lyckats snappa upp en kille, Fredrik, som har börjat träna med oss, men de senaste veckorna har det mest varit han, jag och Julian som har kört och då har det blivit mycket defensiv nötning. Förvisso väldigt bra och nyttigt, men det kan ju vara kul med lite variation ibland, kanske lite matchspel etc. i synnerhet när man kommer in som ny i laget. Då är kanske inte det roligaste att nöta i pass efter pass. Det är inte det mest optimala för att behålla nya spelare om vi säger så.

Jag tycker dock ändå att nötningen har gått relativt bra, både för egen del och för Fredrik. Han utvecklas under varje pass och det är kul att se!

I torsdags testade vi mina mentala gränser litegrann. Det hade gått sådär tidigare under passet, jag hade släppt några bollar som jag kanske borde ha tagit, men här simulerade vi ett byte, jag byttes in med ca. två minuter kvar av matchen, vi ledde med 2-1 och jag skulle bara stänga igen där mot slutet. Fredrik och Julian matade skott på mig och plötsligt tog jag alla. Det var säkert 25-30 skott på rad.

man taggar till lite extra sådär när det finns något konkret att jobba för. Det är samma sak på landslagslägren när vi spelar match och det vinnande laget blir bjudna på glass. Då är det en djävulsk kamp där ute kan jag lova, ingen vill ge sig och alla ger allt. Nu var det ingen glass i potten, men det är lite samma grej och jag tror det är bra och nyttigt att träna så ibland, för du får upp fightingspiriten på ett annat sätt då, ett sätt som annars kanske kan vara svårt att locka fram en sen torsdagskväll mitt i april, en torsdagskväll som dessutom var skärtorsdag.

Apropå skärtorsdag så innebar det påskfirande för Linda, som därmed prioriterade bort en träning för det. Jag tycker inte det är okej. Hon är tränare för elitspelare som satsar mot paralympics. Då är det inte en godtagbar ursäkt att utebli från en träning för att man ska på påskfirande. då får man fira påsk senare under helgen, svårare än så är det inte, för som elitspelare och tränare för en sådan så får man offra en del. Man hinner inte vara med på allas födelsedagsfiranden, meetings och annat.

Linda har sagt svart på vitt att hon kan vara med på två träningstillfällen i veckan, men fler än så blir svårt. Två har hon dock lovat.

Nu har det kommit en hel del jobbrelaterat emellan som har gjort att hon inte har kunnat vara med då och då, plus att hon har varit en hel del sjuk. det är sådant som är svårt att göra något åt, men något där vi egentligen kanske borde ha en mer utarbetad plan B för...

Däremot att fira påsk... nej, det är inte okej. Tänk bara om typ Dan Tagnes i LHC eller någon annan tränare för ett hockeylag, fotbollslag, handbollslag eller vad som helst skulle säga att han uteblev från en träning för att han skulle fira påsk. Det händer ju liksom inte. Det sänder signaler och det är en ren prioriteringsfråga. Väljer man att prioritera påskfirande framför en träning, i synnerhet när hon vet hur mycket hennes ögon gör för kvaliteten och effektiviteten på träningarna, då ska man kanske inte vara tränare för elitspelare...

Nåväl, jag ska inte gnälla mer. I stort tycker jag att träningen har gått bra på senaste och nu närmar sig maj, där det både kommer bli SM, Sverigeserien här i linköping, landslagsläger och ev. landslagstävling i Malmö, Men intercup.

Hoppas ni alla har det bra och att ni har haft en fin påsk, trots kylan!

Landslagsläger, naprapatbesök, stipendium, skidåkning och fika

Tid: 16:21:09
Datum: 2017-03-09
Kategori: Goalball

För två veckor sedan hade vi årets andra landslagsläger i Malmö.

Efter ordentligt manfall p.g.a. sjukdom och studier så blev vi bara fem spelare under lägret, vilket kändes lite speciellt. Det var väldigt länge sedan vi var så få aktiva, men det innebar också att både jag och Albin fick mycket speltid under helgen.

Det blev en del matcher, men främst många olika övningar, bl.a. en övning där vi hade ett ofensivt och ett defensivt lag. Det defensiva laget skulle läsa vad det offensiva laget gjorde och byggde upp. Det offensiva laget skulle ha en plan för vad man skulle bygga upp, vad man skulle göra och hur man skulle öppna en lucka. Första steget med kommunikation, d.v.s. att backarna fick prata med varandra. Steg två var att göra det utan att prata med varandra, alltså att kunna läsa varandra så bra att man ser och observerar vad den andre backen gör, utan att prata med varandra.

Det var väldigt svårt och det var extremt tydligt att det är något som både jag och Albin måste jobba mer på här hemma.

En annan övning vi gjorde var att spela två mot två och där det gällde att hålla emot och inte släppa in något mål på så lång tid som möjligt. Vi körde också samma grej, fast på tid, fyra minuter/omgång.

Vi avslutade båda dagarna med en straffturnering, där alla möter alla. Man skjuter tre straffar var och ser vem som vinner. Vinst ger tre poäng, oavgjort en poäng.

Jag vann mot albin båda dagarna, spelade oavgjort mot åkerberg båda dagarna och förlorade mot Fatmir och Stefan båda dagarna. Väldigt jämnt med andra ord.

När vi ändå är inne på träning så har jag nu äntligen varit hos naprapaten med mina ben och fått en möjlig förklaring till varför det bränner och gör sådär ont när jag springer, som jag har skrivit om flera gånger tidigare.

Jag fick börja med att dra storyn i all korthet och ge lite bakgrund och hur känslan är och vilka symtom jag känner av när jag springer.

Sedan fick jag göra några rörlighetstester, gå upp på tå, luta mig framåt, bakåt och åt sidorna, gå ner i en knäböj osv.

Därefter var det dags för själva behandlingen.

Han klämde längs mina ben och vader, märkte upp punkter där det gjorde ont, varefter han kavlade upp ärmarna och körde hårt, vred, bände och tryckte hit och dit på både rygg, höftböjare/sätesmuskulatur, ben, axlar och hela kittet. Till slut fick jag akupunktur och elbehandling och så ska jag dit om två veckor igen.

Vad smärtan och mina problem beror på är troligtvis att jag är lite sned i ryggen. det blev ganska synbart när jag låg på mage där på behandlingsbänken. När ryggen är sned blir ena sidan mer belastad än den andra och det har troligtvis byggts upp under en längre tid och så har det blivit som något slags inflamation eller liknande i muskelfästena till den inre delen av vadmuskeln på båda benen och det är därför det gör ont när jag springer.

Skönt att iaf få en förklaring på vad det kan bero på och att det inte bara är en mental grej för att jag avskyr löpning, utan att det faktiskt är något som inte är som det ska.

Efteråt gjorde det helvetiskt ont i vaderna, mest p.g.a. linementet som låg över de små nålhålen på benen. Jag blev dessutom alldeles dåsig och gick därför och lade mig för natten redan kl. 17:30 igår. det ni. Somnade inte direkt, men halvsov sådär lite fram och tillbaka till kl. 21 och därefter sov jag som en stock hela natten. Skönt!

Backar vi bandet någon dag bakåt så var jag på parasport Östergötlands årsmöte i tisdags, där jag mottog ett stipendium på 1 500kr ur Felix minnesfond, ett bidrag som är mer än välkommet och som jag tackar ödmjukast för!

Backar vi bandet ytterligare en vecka så var det skidåkning i yxbacken utanför Norrköping förra tisdagen. Eftersom det inte blir någon skidresa till Idre för min del i år så fick jag passa på när tillfälle gavs. tyvärr var det typ sex-sju grader och småregnigt ute, så backarna blev väldigt smöriga. Dessutom var stora backen avstängd, så vi fick nöja oss med familjebacken. Det var väl sådär. den var väldigt kort, smal och det var mycket stakning fram tills det började luta på, men det var iaf kul att få åka litegrann!

Hoppar vi fram en dag så var jag och fikade med en vän förra onsdagen. Det var första gången på hur länge som helst som jag var ute och fikade. Förr hände det ganska ofta, men numera fikar jag oftast hemma. Omväxling förgyller dock och det var väldigt trevligt får jag säga.

Hoppar vi slutligen fram drygt en vecka så körde jag ett galet intervallpass på cykel idag. Man cyklar med medelmåttigt motstånd i 30 sekunder. Därefter ökar man både motstånd och intensitet i 20 sekunder, ökar sedan ytterligare och maxar i 10 sekunder. Det gör man om fem gånger. Sedan är det aktiv vila i en minut och sedan kör man samma sak igen. Man kör fem block kan man säga, så det blir som 5x5. Testa gärna! Det var blodsmak i munnen efter det idag kan jag lova...

Årets första landslagsläger

Tid: 12:30:00
Datum: 2017-01-17
Kategori: Goalball

Förra helgen hade vi årets första landslagsläger, det första för min del på över ett år och det första efter Rio i somras.

Det var lite av ett nystartsläger, några spelare har lagt skorna på hyllan efter Rio och andra har kommit in i laget, både spelare från utvecklingslandslaget och spelare som likt mig själv har haft ett litet uppehåll.

Med tanke på detta blev det mycket matchspel i syfte att mest se var alla individer står och var vi står som lag.

Vi är alla väl medvetna om att nivån vi startar på nu är lägre än vanligt och delvis var det nog därför jag kände att jag hängde med så bra som jag faktiskt gjorde, men jag blev ändå positivt överraskad. Särskilt under lördagen. Under söndagen kom Jimmy in och sparrade lite och Fatmir var tillbaka efter sjukdom. Jimmy och Fatmir var två av våra främsta skyttar i Rio och när de kom in blev skotten betydlit snabbare och hårdare och då blev det återigen tydligt att det är tempot jag har problem med. När det går fort, då hinner jag helt enkelt inte med.

Vi jobbade dock en del med min utgångsposiion genom hela helgen. Var i din zon du sitter i ready posision, alltså där du är beredd att explodera ut åt sidorna när bollen kommer, avgör ju dels hur långt du kommer och dels hur mycket kraft du måste lägga i sidled för att nå ut dit du ska nå. Någon decimeters förflyttning i utgångsposiion kan göra markant skillnad i hur mycket kraft du måste lägga i din rörelse ut åt sidan.

Vi jobbade också en del med defensiva nötningsövningar och feedback under matchspel, att jag som center exempelvis ger feedback till var mina backar träffar i offensiven i förhållande till den offensiva plan vi har sagt att vi ska bygga upp, men även att kunna läsa spelet på andra sidan, vad de gör, vad deras offensiva tanke mot oss är, var bollen är på andra sidan, hur de rör sig och var de tänker skjuta.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var ett väldigt bra läger och med nytankad energi och motivaion så ser jag väldit mycket fram emot den här resan vi har framför oss nu fram till EM i Finland i höst.

Jag blev dock inte uttagen till årets första tävling, den årliga tävlingen i Pajulahti som avgörs nu i helgen som kommer och där Finland ställer upp med två lag, Litauen med två lag, Tyskland, Belgien och England om jag minns rätt. Det var nära att jag blev uttagen, i lördags såg det väldigt positivt ut, men som sagt, när Jimmy och Fatmir kom in under söndagen och hastigheten i skotten gick upp en del, då fick jag problem och då kändes det bättre att låta tempot mogna innan jag får chansen så. jag hänger dock inte med huvudet för det, det är nya tävlingar både i april, maj och juni, så jag fortsätter kämpa med gott mod.

Mästare i Sverigeserien 2016!

Tid: 21:39:00
Datum: 2016-12-05
Kategori: Goalball

Lagbild_efter_guldet_i_Sverigeserien_2016

Yes, som ni ser på bilden ovan och som rubriken lyder så är det nu klart. Med 54 poäng är vi mästare i Sverigeserien 2016!

Saken var redan klar innan helgens avslutande omgång i Malmö, för efter tredje omgången i Göteborg i september var vi 19 poäng före tvåan och med 18 poäng kvar att spela om var det alltså inget snack om saken.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 18 poäng. Det är bra.

Vi gör totalt 179 mål och släpper in 107. Det ger 4,5 mål i snitt bakåt/match och 7,5 mål i snitt framåt/match. Stabilt och bra.

Albin gör 68 av våra mål och Boris 64. De slutar totalt tvåa och trea i skytteligan på herrsidan, bakom Olof Ryberg, som har smällt in 87 kassar på de 18 matcher han har varit med och spelat. Albin och Boris har varit med på alla fyra omgångar och alltså spelat tjugofyra matcher.

På damsidan slutar Jennifer fyra i skytteligan med 24 mål på de arton matcher hon har spelat. Josefine Jälmestål vann skytteligan där med sina 39 mål.

Jag själv är ingen målskytt, men ändå gjorde jag tolv mål nu i helgen, vilket är ganska bra för att vara jag. I Göteborg gjorde jag två. Det är de två omgångarna jag har varit med i, för första omgången var vi och åkte skidor och andra omgången hade vi träff med Elitidrottsskolan.

Det är dock defensiven som är min styrka och där hade jag stora problem till en början nu i helgen. Vi förlorade de två första matcherna med 6-4 och 10-6 och majoriteten av de 16 baklängesmålen var "skitmål" som vi egentligen borde ta, men analysen till varför det inte gick så bra och varför det sedan gick bättre och bättre ju längre helgen gick är enkel. Vi har helt enkelt tränat för lite här på slutet, ja, hela hösten överlag. Det har tyvärr blivit väldigt många instälda träningar p.g.a. för få deltagare och då blir det sådär, särskilt när man kommer till en hall som den i Malmö, där det är ett ganska snabbt trägolv. Har man då inte tränat på några veckor är det givet att man har svårt att hänga med till en början.

Vi ryckte upp oss efter de båda förlusterna, mer och mer stämde ju längre helgen gick och till slut hade vi skrapat ihop 8 poäng till, genom två vinster, 10-0 och 11-5, och två oavgjorda, 10-10 och 5-5.

Resultatmässigt var det den sämsta omgången av alla fyra under året, men det räckte som sagt ändå för att vi skulle ta hem totalsegern.

Det känns nästan lite overkligt. Jag vet att jag har tjatat om det förr, men tittar man på var vi stod för typ fyra-fem-sex år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har jort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det här ändå bra tycker jag!

En bra avslutning rent goalballmässigt på 2016, ett träningsår som annars inte riktigt blev som jag hade hoppats på, men som ändå har glänst till då och då och bjudit på en hel del gobitar, inte minst erfarenheter från framförallt internationellt spel med utvecklingslandslaget i både Tyskland och england.