XMas 2K13

Julen är en gemeinschaftens tid. Inte för alla, långt ifrån, men för de flesta. Ibland kan jag dock känna att jag får dåligt samvete för att jag har det så bra vid jul. Släkten umgås, vi träffas, äter, pratar, skrattar och kör vår lite speciella sjargång. Samtidigt finns tusentals barn där ute i vårt avlånga land som inte har någon familj och släkt att fira med, kanske för att pengarna saknas, kanske för att missbruket tar alla pengar, kanske p.g.a. något helt annat. Det finns massvis med anledningar till varför den där lyckliga och varma juletiden som jag har förmånen att få uppleva varje år, tack vare min underbara släkt och familj, inte alls upplevs som något varmt och gemeinschaftigt, utan istället frambringar en extra stark ångest, för man vet hur det kommer sluta. Fylla, bråk, konflikter etc. eller så blir det ingen jul alls, ingen mat, ingen familj, inga paket, som Peter Jöback sjunger, samtidigt som den där bilden av den lyckliga och perfekta julen finns där inne i huvudet. Ungefär som "vad är en bal på slottet".

Gemeinschaft är ett centralt begrepp inom sociologin, ett begrepp som existerar parallellt med gesellschaft. De båda begreppen är lite svåra att översätta rakt av, men det är ungefär gemenskap och samfund/samling/organisation eller liknande. Svårt att sätta exakt ord på det. Det är helt enkelt gemeinschaft och gesellschaft. De båda termerna skulle teoretiskt sätt kunna separeras och förklaras var för sig, men i verkligheten existerar de hela tiden tillsammas. Man skulle kunna säga att de är som en fixeringsbild, ni vet, en sådan där bild som föreställer någonting, men vid närmre granskning föreställer de något helt annat. Med andra ord kan ett objekt vid första anblick tyckas vara ett gemeinschaft, men vid närmare inblick ser man ett gesellschaft i det. En person kan se gemeinschaftet först, medan en annan person ser gesellschaftet direkt och får studera objektet närmre för att upptäcka gemeinschaftet. Lite rörigt kanske, men kontentan av det hela är i alla fall att de båda begreppen hela tiden finns inkluderat i allting, på ett eller annat sätt.

Så, där fick vi en liten sociologilektion också. Kanske inte jätteintressant, men det är ungefär det vi har jobbat med på senaste.

Det har dock inte blivit mycket plugg nu i december över huvud taget och jag ligger lite efter för tillfället. Istället har jag hunnit umgås en hel del med familjen, älsklingen och Tissen. Ja, vi har fortfarande inte kommit på något bättre namn till honom, så han är fortfarande Tissen.

Han envisas fortfarande med att gå upp på bordet när man ska äta och har också börjat hoppa upp på diskbänken när jag lagar mat eller när han ska få mat. Det har dock blivit mycket bättre nu än i början. Då handlade det om 15-20 gånger varje måltid som man fick putta ner honom från bordet. Nu är det bara någon enstaka gång, så han lär sig.

För några dagar sedan, när jag åt ägg vid diskbänken, envisades han med att hoppa upp och ge sig på äggskalen som låg där. då fick han t.o.m. vatten på sig, men han reagerade knappt. Då fick han minsann ingen belöning. Annars försöker jag köra med lite belöningssystem. När han t.ex. har varit duktig och inte hoppat upp på bordet när jag har ätit så har han fått några godisar efteråt, som belöning för att han har varit så duktig och det tycks hjälpa. Han lär sig. De senaste nätterna har han också varit ganska lugn och sovit. Vissa nätter är han dock igång och leker och har sig, hoppar upp på byrån och har ner allt därifrån, hoppar efter fötterna under täcket, leker med sina bollar han fick i julklapp, hoppar efter förklädet som hänger i köket, hänger i gardinen och har sig. Då är det lite svårt att sova, men det är väl sådant man får ta när de är små. Förhoppningsvis blir han lite lugnare med tiden. Jag tänker dock på mamma ibland när han håller på. Hon hade blivit helgalen på honom. Hon blev t.o.m. irriterad på Ford, som var så lugn, när han hoppade upp i deras säng och trampade onkring lite på nättterna. Förhoppningsvis kommer Tissen till ett stadium där han också bara trampar runt och sedan lägger sig till rätta. Han är dock väldigt social och ska vara med hela tiden, nosa, undersöka, sitta i knät och kela med huvudet. Jättefin är han, min lilla tisse.

Familjen har jag som sagt också träffat väldigt mycket den senaste veckan. Först blev jag bjuden på mat förra fredagen. Oxfilé och klyftpotatis. Sedan var jag, mamma och pappa på CG och storhandlade i lördags, varefter de bjöd på mat och fika igen. I söndags var jag på stan med Jennifer och Annika, handlade de sista julklapparna, drack glögg och åt pepparkakor och bara hade det bra. I måndags var det dags att klä granen med resten av familjen där hemma och som vanligt så blev det lite småtjafs om hur sned granen var, åt vilket håll den var sned och hur den skulle placeras på bästa sätt. En lite charmig gran var det enligt mamma, med tre toppar. Därefter hade vi julafton och juldagen, som jag går igenom här nedan, och så firades mamma lite smått i fredags, när Tina, Adam, Daniel och Johanna kom förbi. Kul att träffa dem alla igen. Det var inte igår och precis som alltid var det trevligt, mycket prat och god mat. Idag firas mamma ännu mer, för det är idag hon fyller, så för sjunde dagen av tio så ska jag träffa familjen och för andra gången på mindre än en vecka ska jag träffa min fina släkt. Tycker det är så fint att träffa dem alla, för vi har verkligen starka släktband och en stark gemenskap i vår släkt, något som alltid har varit självklart för oss, men som jag på senare år har förstått är något vi ska vara väldigt glada för att vi har, för det är långt ifrån alla som har det så bra som vi har.

Julen ja. Första julen där jag inte bodde hemma. Emma kom dock hit och åt julfrukost med mig. Eller ja, julfrukost, havregrynsgröt med linfrön och pumpakärnor, mjölk och kaffe till det. Gott var det hursomhelst och därefter var det bara att fixa sig innan det bar av till mormor, där vi, precis som de senaste åren, skulle träffa släkten på mammas sida.

Det blev lite glögg till att börja med, sedan blev det kaffe och kaka, varefter maten gjordes i ordning och intogs. Höjdpuunkterna var nog faktiskt Emmas laxtårta och Elins räkbakelser. Annars åt jag bara det vanliga, köttbullar, prinskorv, julkorv, potatisgratäng och lite så.

Efter maten var alla så mätta, så det blev först Kalle, innan efterrätten intogs, "nyttig" pannacotta, gjord på matlagningsgrädde och lättyoghurt, istället för vispgrädde. Det kändes faktiskt att den var lite mindre fet än vanligt. Till den hade mamma svängt ihop något slags inlagda apelsiner i något lag. Det blev en god kombination med det söta från pannacottan och det surab från apelsinerna.

så kom då det man hade gått och väntat på hela dagen när man var liten. Paketutdelningen. Precis som förra året fick jag mängder med grejer. Nu när det inte är något dyrt tekniskt som står högst upp på önsskelistan, som det var i tonåren, då känns det som att man gått tillbaka litegrann och får lika mycket grejer som när man var liten igen. Nu ger jag dock mer än jag gjorde när jag var liten. I år fick mamma en mugg som det stod "super mum" på och en handkräm som luktade strawberry milkshake, men som Emma och jag senare tyckte luktade mest utspild Rekordelicider. Pappa fick också en mugg, fast med texten "Super dad" istället, och rakgel. Shep fick en tröja. Emma fick en tavla i plwxiglas från Photobox, föreställande Sjösäter. Liselott och Mats fick också en tavla från Photobox på Sjösäter, men i aluminium. Det fick även Mikael och Sofia, fast på sig själva från deras bröllop. Mormor fick en fotobok med kort från alla mina resor, för hon blir alltid så glad när jag berättar om mina resor och att jag har varit ute och rest. Så nu blir hon glad varje gång hon öppnar den. Hasse och Elin fick varsin chokladask. Jag och Hasse hade tänkt likadant, för jag fick en chokladask av honom också.

Många nyttiga och bra saker fick jag i alla fall och därefter väntade julklappsspelet, som också har blivit något att se fram emot under senare år. Med mammas sida av släkten kör vi den varianten när man har tre paket var, förutom mamma och Liselott, som nu hade pratat om att istället ha två paket, men missat den lilla detaljen att meddela resten detta. så alla hade tre paket, utom de. Man slår sedan två tärningar och när man får två lika tar man ett paket ur högen på bordet. När alla paket är tagna öppnas dem och man går varvet runt för att alla ska få berätta vad de har fått. Därefter startas tiden och tärningarna kastas återigen. När man får två lika tar man ett paket från någon annan. Man kan ha hur många paket som helst, men man kan aldrig vara helt utan, för där har vi infört en regel de senaste åren, att om man bara har ett paket, då måste den som får två lika byta, inte bara ta från denne.

Jag hade köpt en flaska glögg på Systemet, Cillit bang och duschkräm som luktade jättegott och som Linda förespråkade när vi var ute och handlade tillsammans. Är det någon som kan krämer och annat så är det ju hon. Tjejigare tjej får man leta efter. Fika ute inte mindre än två gånger gjorde vi också när vi var ute och handlade tillsammans. Det är alltid gott med fika, men särskilt ute sådär. Synd bara att det är så dyrt.

I slutänden av julklappsspelet hade jag bara min Cillit bang kvar, men det var ändå bra tyckte jag, för den ville jag ha. Duschkrämen ville jag också ha, men den tog Mats. Glöggen fick mamma till slut.

Efter utdelade julklappar väntade ännu mer mat, nu risgrynsgröt och lite rester från middagen. Därefter blev det kaffe och biskvi, innan vi åkte hem, efter en lång och lyckad julafton.

Juldagen tillbringades hemma i Skänninge, med pappas sida av släkten. Det blev kalkonmiddag, mer glögg, massa julgodis, där Robins egengjorda rombumlingar blev mina vinnare, mer fika och julklappsspel. Här kör vi varianten med ett paket var. I vanliga fall brukar vi också här köra med två tärningar, men Jenny hade lite bråttom, så vi körde med en tärning och skulle då få en sexa. När man fick det tog man ett paket ur högen på bordet och väntade sedan tills alla paket var tagna. då öppnades dem och man gick laget runt för att få reda på vad folk hade fått. Sedan startades tiden och tärningen kastades. När man fick en sexa var man tvungen att byta med någon annan. Alla har med andra ord hela tiden ett paket var. Det slutade med att jag fick julkaffe och te. Bra tycker jag, för kaffe går alltid åt. Te är jag ingen storkonsument av, men det går åt med tiden. Jennifer dricker dessutom betydligt mer te än mig.

Sammanfattningsvis var det en mycket bra och trevlig jul, precis som det brukar vara. Sådana här jular vill jag alltid ha.

Annandagen blev en ren sportdag. Den klassiska annandagsbandyn, "årets match" i blåvita kretsar, Globenmatchen mot AIK, som slutade med seger, 1-3. Det blev inte riktigt samma masinvation som i kvalserien 2002, då det var 10 000 leksingar på plats och tog över hela Globen, men mycket blåvitt fanns på läktarna även denna gången och därför var det många av de totalt 13 490 åskådarna som var mycket glada efter matchen. En sten föll från hjärtat och de mentala spärrarna som uppkom innan jul, när vi hade 4-18 i målskillnad på tre matcher, sämsta veckan hittills under säsongen, släppte litegrann. Andreas appelgren, headcoach, analyserade litegrann och menade på att bränslet kanske var lite slut hos killarna. Därför kom juluppehållet lägligt och här kunde man vinna igen, vilket var mer än skönt. Igår var det dock inte lika skönt när Luleå kom till Tegera arena och vann med 0-3, trots ett blåvitt hav av halsdukar som det viftades med på läktarna. Det var nämligen Halsdukens dag i Tegera arena igår. en mäktig syn minst sagt. Synd bara att det inte räckte för några poäng.

Annandagen avslutades med JVM, där Sverige till slut slog Schweiz med 5-3. Det var dock 2-2 redan innan tio minuter hade gått av matchen. En väldigt målrik inledning med andra ord. Sedan spikade dock Oskar Dansk igen och det blev sedan även seger igår, med 4-2 mot Finland. Idag står Norge för motståndet och det finns risk för en målfest. Ryssland slog nämligen Norge med 0-11 i första matchen, så ja, allt annat än en seger idag är en ren flopp.

I JVM-laget finns Jakob De la Rose från Leksand, som gjorde det bra både mot Schweiz och Finland. Han spelar i kedja med bl.a. Filip Forsberg, som numera huserar i NHL, trots sin ringa ålder, 19 år. Även han är leksing och blommade ju ut ordentligt förra året och var en stor del i att Leksand till slut kunde ta steget upp i SHL. Även Patrik Hersley, vår hårdskjutande back, och Micke Johansson har varit iväg med Tre kronor. Båda två fanns med under Channel one cup nu innan jul och gjorde inte bort sig på något sätt där tycker jag. Kul för oss blåvita, som nu har lite landslagsspelare även på seniornivå igen.

Det här är sista inlägget för 2013 och en sammanfattning av året kommer säkerligen i januari. Det har dock varit ett bra år med en kanonsommar, bästa på länge rent vädermässigt. Jag önskar er härmed ett gott nytt år!

SHL får hockeysverige att rasa

Hockeysverige rasar just nu. Anledningen? Det förslag till regeländringar som SHL, Svenska hockeyligan, filar på och som exploderade som en bomb förra fredagen.

Förslaget ska, om det klubbas igenom, börja gälla redan säsongen 2014/15, alltså nästa säsong.

De två största förändringarna jämt mot dagens system är att man vill slopa kvalserien helt och hållet och att man vill införa s.k. wildcards.

Kvalserien är för många idag säsongens höjdpunkt. Det är den man ser fram emot. Det är den som genererar en oerhörd spänning, ett räknande till förbannelse på resultat och tabeller, en oerhörd nervpress som SM-slutspelet inte är i närheten av. Detta gäller för mig och många, många supporters med mig. Det är kvalserien man ser fram emot under större delen av säsongen, för det är då allt ska avgöras och det är så gott som varje år en ofattbar dramatik in i det sista. En ren hockeyfest.

Kvalserien spelas idag i tio omgångar, där de sex lagen möter varandra en gång hemma och en gång borta. Serien spelas mellan elvan och tolvan i föredetta Elitserien, numera SHL, ettan, tvåan och trean i Hockeyallsvenskan, samt ett fjärde lag från Allsvenskan, som tar sig dit genom en playoffserie, där lag fyra, fem, sex och sju möts. Det lag som toppar den lilla serien efter att man mötts två gånger blir sjätte och sista lag in i kvalserien.

Nu vill SHL istället göra om systemet så att tolvan i SHL möter ettan i Hockeyallsvenskan i en serie i bäst av sju matcher, precis som man gör i SM-slutspelet. Det är allt. Det är alltså bara ettan i Allsvenskan som har chansen att ta steget upp, om man slår tolvan i SHL i fyra matcher.

Nu är det sju lag i Allsvenskan som har chansen att gå upp efter att grundserien är färdigspelad. Kommer förslaget gå igenom kommer det bara vara ett lag som har chansen. Det tror jag, i längden, kommer göra att serien blir betydligt mer ointressant än vad den är idag. För många lag kommer halva säsongen bara att spelas av, eftersom att man redan då är chanslösa till att vinna serien och därmed fightas om en plats i högstaligan. Idag är det fight om alla tre direktplatserna till kvalserien, men även de fyra playoffplatserna där bakom. Efter grundserien är det nu bara fem av fjorton lag som har spelat klart. Resten spelar kvalserie uppåt eller neråt eller playoff. Enligt det nya systemet kommer elva lag ha spelat klart efter grundserien.

Den andra stora förändringen är att man vill införa wildcards. Det ska vara ett slags friplatser till SHL, för lag som har en stark ekonomi och en stabil förening i Hockeyallsvenskan, t.ex. Djurgården och Malmö. Dessa lag ska alltså kunna få friplatser till högstaligan och därför få spela där tack vare sin ekonomi och stabila förening, inte för att man har förtjänat den platsen rent sportsligt genom att fightas genom en tio omgångar tuff och lång kvalserie, där hjärtat slits mellan hopp och förtvivlan. Det är i mina öron helt fel. Totalt fel. Lag som spelar i Sveriges högstaliga, och övriga ligor med för den delen, ska göra det för att man förtjänar att spela där, för att man har krigat till sig den platsen där ute på isen, för att man har vunnit de matcher man måste vinna, för att man har tagit de poängen som krävs under kvalserien, kort sagt, för att man rent sportsligt är värda den platsen och för att man har det spelarmaterial som bevisligen klarar av det, för att man har fightat till sig den platsen där ute på isen, inte för att man råkar ha gott om pengar eller är en stor förening.

Som ni märker så är jag kraftigt emot detta förslag. Det är inte bara jag som är det. Hela suportersverige rasar. Många menar att det är sportens död och jag tror tyvärr att det ligger mycket i det. I alla fall för Hockeyallsvenskan. Den serien kommer inte längre bli den tuffa stenhårda liga som det är idag, där alla slår alla och där dramatiken är minst lika stor som i SHL. Mindre klubbar kommer dessutom i det närmsta få det omöjligt att avancera högre upp i seriesystemet. Man kommer både tappa publik, för matcherna kommer inte bli lika intressanta, och inte minst spelare, eftersom att spelarna vill spela i en så hög liga som möjligt. Får man då chansen till det, trots att ens egen klubb i princip inte kan gå högre upp i seriesystemet, då är det klart att man tar den chansen.

Runtom i sverige har klubbarnas fans protesterat vilt. Det har varit banderoller, skanderanden om "hockeydödare", i Karlstad vände fansen demonstrativt ryggen mot planen när hemmalaget gjorde mål, det har hållts tysta minuter där publiken har varit knäpptyst osv osv. Protesterna är masiva. Alla fans är eniga, oavsett klubbtillhörighet. Det har nog aldrig hänt tidigare, att så många fans från olika klubbar står eniga i en enda fråga. Det är lite som att det är SHL-bossarna mot övriga hockeysverige.

Nej, jag hoppas verkligen inte att detta förslag klubbas igenom, för det vore förödande för svensk hockey.

Lillkissen

I söndags när jag kom hem från Stockholm hämtade jag så slutligen min nya familjemedlem. Vi hade mailat en hel del under två veckors tid och slutligen kommit fram till att det smidigaste var om jag tog honom direkt när jag kom från huvudstaden.

Sagt och gjort, i ett snökaosartat och kallt Linköping fick jag honom i min hand. Han jamade i princip oavbrutet medan vi satt och väntade på taxin, som naturligtvis också var en halvtimme sen.

Slutligen kom vi ändå hem. Först gick han omkring litegrann, tittade sig omkring, jamade lite till och gömde sig sedan bakom soffan. Där låg han hela natten. Jag tror åtminstone att han låg där, för jag hittade honom ingen annanstans. Bara vid ett tillfälle kom han fram, när han fick mat. Då jamade han som en besatt, strök sig och kelade som att han alltid hade bott här.

Det var vid samma tillfälle igår som förändringen började ske. När han fick lite mat och jag höll på att göra lax i köket. Då kom han fram och var jättekelig. Om det var för att det luktade fisk vet jag inte, men framme var han i alla fall och höll sig nästan framme hela tiden, enda tills jag åkte och tränade framåt kvällen.

När vi kom hem från träningen var han som utsvulten efter umgänge, jamade, kelade och strök sig hela tiden medan vi lagade mat och sedan också lade oss. Mysigt är bara förnamnet, men att det kan skilja så mycket från en dag till en annan. Ena dagen låg han tyst och stilla bakom soffan, nästa dag låg han spinnandes mellan oss i sängen. Lillkissen, eller Lillbengt/Tissen som vi kallar honom än så länge. Har ni några namnförslag?

Helgen ja. Den tillbringades på Bosön med en första informationsträff kring Elitidrottsskolan, som startar sin andra årsgång nu till våren. Första årskullen hade sitt infomöte för två år sedan och är slut om ett år. Så deras sista och vårt första år går parallellt.

Vad gjorde vi då?

Eftersom att mitt tåg var sent, p.g.a. Sven, så inledde jag helgen med att komma för sent. Jag fick därför hoppa direkt in i en grupp där de höll på att intervjua varandra. Intervjuerna skulle sedan redovisas inför hela gruppen och då var det alltså någon annan man skulle presentera.

Därefter kom Jonas Jakobsson, ni vet, skytten, och gästföreläste. En jättebra föreläsning om periodträning, kost, förberedelser inför större mästerskap, hur ett paralympics ser ut osv. Killen har ju deltagit i nio paralympics och har trettio paralympiska medaljer, så rutin och erfarenhet har han definitivt. Han berättade bl.a. att innan London, ungefär tre månader innan, då tränade han från klockan nio till tre. Sedan åkte han hem och åt och så tränade han igen, från åtta till halv elva. Varje dag. I tre månader. Han berättade också om den fascinerande mängd pengar och tid det tar att prova ut amunition till ett gevär. Ett parti som görs på förmiddagen behöver inte fungera likadant som ett som görs på eftermiddagen i samma maskin. Det kan vara olika temperatur och mängder med smådetaljer som senare kan påverka kulans uppförande i geväret och när den lämnar geväret och hela vägen fram till tavlan. Det var minst sagt fascinerande måste jag säga, vilken enorm process bara en sådan sak är. Fascinerande var det också att höra om mängden pengar. Jag minns inte exakt vad han sa, men ett skott låg ungefär på 4kr. 40 000kr för ett parti med 10 000 kulor alltså. Det räcker inte bara med ett parti sådär heller. Jonas brukar ha tre olika partier sa han. Det är alltså 120 000kr, bara det. Fascinerande. Det är sådana smådetaljer som man aldrig tänker på när man inte är involverad i det själv.

Jonas berättade också om en riktig lirare, en skytt i Australien, som han hade varit hos några gånger och också tävlat emot. Han berättade på ett så målande sätt, så man fick verkligen en bild av hur killen levde där i Australien. Vägbeskrivningen till hans gård var ungefär "kör 120 mil på den vägen, sedan tar du in på en mindre väg vid något kännetecken. Sedan kör du ytterligare några mil och så svänger du av på en väg, som mer liknar traktorspår. Kör ytterligare x antal mil och så är du framme. Förutsatt att det inte har regnat, för då kan du inte köra den vägen". Killen skötte i princip sin gård själv, tillsammans med sin son och en ansställd. Gården, eller rounchen, var ungefär nio mil lång. Ändå hade han full koll på vartenda djur. De var märkta med ett id-nummer i ena örat och nummer som indikerade ålder, hur snabbt det skulle växa och hur fint köttet skulle bli i det andra örat. Stenkoll på alla sina djur alltså. Killen kunde inte gå, men han hade byggt om sina maskiner så att han kunde använda dem ändå, + att han använde fyrhjulingar ganska flitigt. Jonas berättade om en gång när de skulle installera vattentankar på andra sidan rounchen. En av dem revs sönder i botten, för de är ju gjorda av gummi. Då fick killen åka dit mitt i natten, i någon slags grävmaskin, där han lastade allt som behövdes i skopan, där han sedan tog sig upp på tanken, fick med sig alla verktyg, firade ner dem i tanken, varefter han firade ner sig själv för att kunna laga revan från insidan. Dagtid hade han dött där inne, det är en sak som är säker. Nu gjorde han inte det och arbetet gick bra. Så sedan var det bara att fira upp sig skälv och alla grejer, lasta över allt i skopan igen och sedan köra tillbaka över hela rounchen. Det är något att tänka på när man själv tycker det är jobbigt att gå till träningen eller att färdtjänsten inte fungerar som den ska eller vad det nu är man gnäller på...

En riktigt bra föreläsning var det hursomhelst, precis som jag tycker att hela helgen var. Några kända namn var det på plats, men mycket nytt folk, där jag var näst äldst. En bocciakille var äldre än mig, men annars var de flesta 16-19 år. Ändå var de väldigt mogna för sin ålder, vilket inte alltid är fallet på t.ex. gymnasiet, så jag tror det kommer bli bra det här. Nästa träff, den första för själva skolan, är i maj.

Det är väl egentligen vad som har hänt sedan senast. Ikväll blir det hockey igen, LHC - Leksand i Cloetta center, där bortastå ska intas och där vi ska hjälpa våra blåvita krigare fram till tre poäng. LHC har dock statistiken med sig. Det är det lag som vi har haft klart svårast för hittills under säsongen. De har tagit 9/9 poäng mot oss och har en förkrossande målskillnad på 15-3 på tre matcher. Ingen bra statistik med andra ord. ÄNdå ligger LHC nia i tabellen. Vi är fortfarande uppe i toppen och nosar. Tredjeplatsen är återigen vår, efter att vi vände och vann snyggt mot Luleå förra tisdagen eller onsdagen, Micke Johansson kvitterade med 36 sekunder kvar och Johan Ryno avgjorde i sudden. Sedan fick vi revansch på Modo, som vi förlorade mot för bara någon vecka sedan. Nu vann vi med 3-2. Samma siffror blev det i Jönköping, när HV besegrades med 3-2. Oscar Alsenfelt fortsätter att storspela, han gör det match efter match och han har verkligen blommat ut på den här nivån i år. Detsamma gäller Patrik Hersley, vår Skånepåg som bara vräker in poäng från blå. 17 mål är han uppe i nu och det är på 30 matcher. Rekordet för backar har också en gammal leksing, jan Huokko, med 21 mål. Fortsätter Hersley såhär kommer det rekordet att ryka all världens väg den här säsongen. Han har dessutom belönats med en plats i Tre kronor nu till Chanel one cup nästa helg. Så, nu hoppas vi att vi kan bryta tränden även mot LHC och plocka tre härliga poäng ikväll. Framåt framåt framåt masar!


Träningsläger i Malmö och Elitidrottsskolan

Whazup alla där ute?

Inte likt mig att börja med någon typ av hälsningsfras sådär, tror aldrig jag har gjort det i bloggen tidigare, men det är min kära syster som brukar hälsa så ibland...

Sedan senast har det hänt en del.

Förra helgen var det träningsläger i Malmö, tillsammans med klubblaget, spelare från just Malmö och Göteborg. Ett mycket uppskattat arrangemang, där vi spelade både mixad och lagbasserad turnering, + att vi hade ett pass med en alternativ och grymt jobbig uppvärmning/fysövningar och ett antal goalballspecifika övningar.

Det började dock med en mixturnering under lördagen, där jag ingick i lag med Peter, Rep och Jennifer. Det gick skitdåligt. Jag var inte alls nöjd med mitt spel. Jag kände mig seg och alldeles för långsam. Jennifer övertygade betydligt mer än mig. Vi spelade oavgjort i en match och förlorade två.

Det var bara att bita ihop, släppa den dåliga förmiddagen och fokusera på eftermiddagens övningar. Det var då vi hade den alternativa uppvärmningen. Den bestod i att jogga lite lätt i fem minuter, som vanligt, varefter det var som intervaller i fem minuter. Ett varvs rusch, ett varv långsamt osv. Därefter väntade fem olika övningar som skulle göras i en minut vardera i två varv.

Det var först och främst s.k. burpies, d.v.s. att man ligger raklång på golvet med armarna rakt fram och så ska man upp på fötter och göra upphopp och så ner igen. Den var grymt jobbig kan jag lova.

Andra övningen var "rullövningen", d.v.s. att man ligger helt utsträckt, som när man har räddat en boll, med armar och ben i luften. Sedan ska man rulla runt, enbart med hjälp av bål och höft.

Tredje övningen var att göra åttor med bollen runt benen, samtidigt som man stod i position som i benböj, statiskt under en minut.

Fjärde övningen var att hoppa i sidled längs ena målet, också det i position som i benböj. Den sög rejält i låren kan jag meddela.

Slutligen var det en övning där man har händerna i golvet, benen på en pilatesboll och så gäller det att dra in bollen mot kroppen. det är både balans och bålstyrka i den övningen.

Efter den krävande uppvärmningen eller vad man ska säga så gick vi igenom både skott och försvarsteknik med Fatmir, varefter Florim tog över och körde några goalballspecifika övningar med oss.

Den första, som jag tyckte var riktigt bra, var en övning där det gällde att hålla fokus, trots trötthet och andra ljud runtomkring. Man var två och två, en skytt och en försvarare. Två par körde samtidigt. Försvararna satt vid varsitt backsträck, vid varsitt mål. Skyttarna stod vid varsin tremeterslinje. Skytten ropade på försvararen, som när man passar, och efter att denne svarat kom ett skottt. När försvararen tagit bollen gällde det att snabbt komma på fötter och springa över till andra backsträcket vid sitt mål, varefter skytten ropade igen och försvararen svarade. Detta pågick under tre minuter. Upp och ner hela tiden och springa i sidled. Det blev jobbigt kan jag lova.

Andra övningen var som vår "psycoövning" här hemma, d.v.s. snabba returer, fast med tre spelare på planen istället för en och i fem minuter istället för en, som vi kör här hemma. Det blev också jobbigt efter ett tag, även om det inte blev lika intensivt som hemma. Här kunde ju någon av de andra två få bollen och bli tvungen att snabbt gå upp och skjuta. Det var inte jag ssjälv hela tiden, som det är här hemma.

Hursomhelst så var det en mycket bra eftermiddag, till skillnad från förmiddagen...

Söndagen bjöd först på en mixturnering till, där jag nu ingick i lag med Stefan, Lisa och Boris. Det gick bättre än under lördagen, men fortfarande inte särskilt bra. Jag släppte in fem mål på tre matcher, där jag knappt spelade något i sista matchen. Mitt lag slutade totalt trea.

Helgen avslutades med en lagturnering, där jag, Jennifer, Albin och Louise inledde starkt mot FIFH och gick till pausvila med 3-1 på tavlan. Snabbt kunde FIFH dock vända till 3-4 i andra halvlek, men sedan spikade vi igen och vände till 7-4. Matchen slutade 7-6. Andra matchen mot Göteborg räckte vi inte riktigt till i och göteborgarna kunde vinna.

Jag har sagt det förut, men jag måste säga det igen. Jag blir så grymt imponerad av Göteborg. Majoriteten av dem har bara spelat i drygt ett år och de är redan nu på väg att vinna Sverigeserien i år. Vi har spelat i ungefär fem år och ligger just nu sist i samma serie, inför den sista omgången. När vi hade spelat i drygt ett år blev vi fortfarande gameade i nästan allting, så ja, det går inte annat än att imponeras över dem...

Efter helgen stannade jag kvar i Skåneland några dagar, för att få lite extra träning med lite bättre motstånd än här hemma, vilket jag verkligen behöver. Jag bodde hos Fatmir och tankaen var att vi skulle köra ett eller två pass på måndagen, två eller tre pass på tisdagen och ett goalvallpass innan jag åkte hem på onsdagen. Nu blev det inte riktigt så. Fatmir kände sig lite risig, så det blev bara ett pass på måndagen och ett på tisdagen. Jag själv var också skapligt trött efter helgen, så på måndagen sov jag till 10:30 och på tisdagen till 11:30. Det kompenserades dock med de fyra timmars sömn det blev natten därefter. Trots det var jag inte trött under onsdagen, då Sofie åkte med mig hem hit i några dagar. Jocke kom också hit under helgen. Det var kul att träffa de båda igen, även om jag inte var hemma så mycket. I lördags var det först träning och sedan åkte jag hem till mamma och pappa, åt och fikade tillsammans med mormor och på söndagen åkte jag och tränade, dock efter att vi haft mysigt adventsfika, för ja, nu är det redan december. Var tog hösten vägen?

Tillbaka till Skånevistelsen. Måndagens pass där hos Fatmir var deras breddträning, där även Fatmir och Stefan fanns med. Det gick helt okej, men tisdagens elitträning gick betydligt bättre tycker jag. Det kändes riktigt bra där, så det var skönt att avsluta Skånevistelsen med ett riktigt bra pass.

På tal om Sverigeserien, som jag nämnde ovan. Sista omgången för i år spelas nu i helgen. Jag kommer dock inte att vara med. Inte David eller Dzenan heller. vi ska nämligen till Bosön för en första infoträff med Elitidrottsskolan, som Jörgen har anmält oss till. Den kommer hjälpa oss på vägen mot att bli en paralympisk världsstjärna. Det kommer vara föreläsningar kring fysisk träning, psykisk och mental träning, kost, anspänning, media osv osv. Så ja, det ska bli spännande. Spännande ska det också bli att se hur det går för laget nere i Malmö. Jennifer, Albin och Tobbe är de spelare vi har att tillgå. Annika har inget val, utan får vara reserv om något skulle hända, så det är minst sagt ett bräckligt lag som ställer upp i helgen...

När jag kommer hem från Bosön, där vi ska vara under helgen, på söndag är det dags att hämta min kisse. Jag har alltid älskat katter och alltid velat ha en. Mamma och pappa har dock alltid varit lite anti. "Det blir så jobbigt när vi ska åka bort...". Tills Ford kom för 10,5 år sedan. Då blev det annat ljud i skällan. Efter att vi blev tvungna att ta bort honom har vi dock kommit tillbaka litegrann till det där igen, men nu när jag har flyttat så kan de inte bestämma längre. Tycka kan de dock göra och det gör de också. De tycker inte jag ska ha någon katt. Inte nu, för jag är borta för mycket. Jag reser en del, ja, det gör jag, men en katt klarar sig i någon dag själv då och då. Är det någon som ger den omsorg så är det dessutom jag. Så jag är positiv. Jag tänker i alla fall ge det en chans. Funkar det inte så funkar det inte. I värsta fall får jag sälja honom igen, men jag hoppas verkligen att det ska fungera.

Ska vi avsluta med lite musik? Ja, det tycker jag att vi kan göra. Här är Avril Lavigne med Rock n roll. Riktigt bra tycker jag.

 

 

RSS 2.0