Svensk HandsUp när den är som bäst!

Det fanns en tid då det i princip producerades hur mycket HandsUp som helst.
2006-2007 brukar kallas för HandsUpens gyllene år, men även åren efter det producerades det handsUp på löpande band.

Jag lyssnade nästan uteslutande på HandsUp. Tung bas med glada syntslingor, det var musik det! Egentligen lyssnade jag på övervägande sådan musik tills för bara några år sedan, då housen kom in och tog över.

Den här låten var en av mina absoluta favoriter under vintern i ettan på gymnasiet, 2007/2008.
Jag har inte lyssnat på den på jättelänge, men igår hade jag den på hjärnan hela dagen, så jag tycker helt enkelt att vi dammar av gamla toner,
mina damer och herrar, här har ni, Laser inc!


När hjärtat går sönder

Jag rotade i mitt arkiv och fann det här inlägget, från januari 2011. Ett inlägg med så otroligt mycket känsla. Så naket, rakt och ärligt. Så otroligt mycket kärlek, omtanke och förälskelse, blandat med mörker, ångest, rädsla och ovisshet. Än idag, över fem år senare, får jag nästan tårar i ögonen när jag läser det här. Wow säger jag bara, jag är stolt över mig själv, för att skriva och förmedla känsla, det kan jag verkligen!

Så, här har ni ett väldigt personligt och gripande inlägg, ett inlägg som verkligen berör något som till stor del har format mig och bidragit till den jag är idag. Ett inlägg som är betydligt mer emotionellt än det ni numera oftast hittar här på bloggen, men jag gillar det, mycket.

"Idag är det exakt 1 år sedan den allra första kommentaren ramlade in i kommentarsfältet här på bloggen.
En kommentar, som skulle visa sig bli början på en alldeles sagolikt underbar, magisk och vacker saga.
En kärlekssaga, vackrare än alla världens ord någonsin kan beskriva.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Jag visste det inte då,
men nu vet jag,
det var då jag fann mitt livs stora kärlek.
Hon jag älskar och alltid kommer att älska,
hon jag vill dela hela mitt liv tillsammans med.
Den vackraste och finaste i världen,
som ett guldkorn i sanden,
som en ängel utan vingar.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Jag minns bloggkonverserandet i början,
innan det övergick till dagliga MSN-konversationer,
för att ytterligare några veckor senare övergå till ett galet messande.
Jag minns våren, då januari - februari övergick i mars - april.
Jag minns våren, då vi kom allt närmre och närmre varandra.
Jag minns, hur tilliten, förtroendet och tryggheten till varandra ökade dag för dag,
kväll för kväll,
natt för natt,
mess för mess,
konversation för konversation.

Jag minns, hur jag starkt fick revidera mina teorier om att finna kärleken via nätet.
Jag bevisade för mig själv att det verkligen går,
vi bevisade för varandra att det verkligen går.
Du och jag, mitt eviga hjärta.

Jag minns, hur du berörde mitt hjärta,
så varsamt och försiktigt,
med så mycket ömhet, förståelse och vänskap.
En vänskap, som övergick mer och mer till kärlek.
Kärlek i dess renaste och finaste form,
kärlek, mer dyrbar än allt på jorden.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Jag minns de hemska dagarna i maj,
då jag var livrädd och förtvivlad för att allt skulle sluta där och då, innan det ens hade börjat.

Jag minns hur vi,
på kvällen den 20 maj,
för första gången sa att vi verkligen älskar varandra.
Jag minns hur jag dagarna efteråt bokstavligen svävade på rosa moln,
vädret var kanon och studenten var nära.
Livet var underbart.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Vårt allra första telefonsamtal,
kvällen efter att jag och Jocke kom hem från lyxkryssningen.
Nervöst satt jag och väntade på att du skulle ringa i soffan i TV-rummet.

Så fick jag höra din röst.
Den vackraste och finaste rösten i hela världen.
Vi satt där, timme efter timme och bara njöt av att få höra varandras röst.

Lyckan hördes genom telefonen,
båda två log lyckligt för oss själva.
Ett lyckligt leende över att äntligen få höra varandras röst.
Röster, fyllda med så mycket värme och kärlek, ömhet och förälskelse till varandra.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Telefonsamtal efter telefonsamtal,
timme efter timme,
dag efter dag,
hela sommaren lång.
Hjärtat svämmade över av kärlek,
en värme spred sig från det djupaste av hjärtat och ut i hela kroppen.
Varje gång jag fick höra din röst.

Tårar rinner, hjärtat blöder

11 augusti.
Första gången vi träffades.
Efter månader av längtan.

Den där allra första kramen, precis utanför bussens dörrar.
Tågresan ut till Alingsås, där vi mest satt och log av lycka,
lycka över att äntligen få vara tillsammans, efter alla dessa dygn, veckor, månader av längtan och saknad.
Promenaden ut till campingen, där vi bara var tvungna att krama varandra igen, mitt på vägen.

Det vackraste och finaste dygnet i mitt liv, fylt av den renaste och finaste av kärlek.
En kärlek som bara kan frambringas hos två personer som verkligen älskar varandra, från det djupaste av hjärtat och ut i hela kroppen.

Miljoner kramar, tusentals kyssar.
Viljan att vara ännu närmre, krama och trycka sig ännu tätare intill varandra.
Näsor i varandras hår,
läppar som möts, sammetsmjukt, ömt och med så obeskrivligt mycket kärlek, bakom varje liten beröring.
Händer som undersöker varandra,
smekningar längs ryggar, hår och kinder,
"jag älskar dig",
gång på gång, direkt från det innersta av hjärtat.

Varje liten rörelse, varje liten beröring,
fylld med så oändligt mycket kärlek och förälskelse.

Dagen efter, då vi fortsatte att vara nära varandra, på en filt, intill en motorväg.
Ditt huvud i mitt knä, mina armar runt dig.
Läppar som möts.
Bilar tutade och vi log, tätt tillsammans.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Hemma i min ensamhet,
tårar av total lycka och glädje,
lycka och glädje över att ha den finaste och mest underbara flickvännen i världen.

Hjärtat värkte redan av längtan och saknad.

Telefonsamtalen och messandet blev ännu mer intensivt.
Vi ville inget hellre än att vara hos varandra, varje dag, varje minut, varje sekund.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Alla otaliga "jag älskar dig", "du är bättre än bäst", "vill bara vara hos dig, tätt intill" osv.
Alla tusentals magiskt fina SMS, fylda med så mycket kärlek det bara går att tänka sig och mer än så.
Alla timmeslånga telefonsamtal,
om egentligen ingenting, men trots det likt en drog.
En drog av att höra varandras röst,
att känna hur lugnet, värmen och tryggheten sprider sig innombords.
Att känna hur hjärtat bokstavligen svämmar över av kärlek till varandra.

Tårar rinner, hjärtat blöder

24 september.
Andra gången vi träffades.
Samma camping, minst lika underbart.

Ett dygn av total lycka,
och som vi hade längtat och saknat.
Minut efter minut, timme efter timme, mys, mys, mys.
Kramar, pussar, kyssar, smekningar.
Allt med en så rakt igenom äkta och ren kärlek.

Du smekte mitt hjärta,
så varsamt och fint, lindade in det i all din kärlek.
Jag rös av total lycka och kärlek,
log när du kysste mig,
att känna smaken av dina läppar,
dina armar runt mig och din röst i mitt öra.

Att känna hur allting känns helt rätt,
hur allting känns så magiskt fint,
hur man vet att man har hittat hem.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Exakt en månad senare, 24 oktober.
Mitt i höstens kyla och mörker.
Då kom du hit.
För allra första gången.

Jag åkte och mötte dig, vi åkte hem hit.
Jag visade dig runt i huset och vi fastnade i mitt rum.
Mys, mys, mys.
Timme efter timme.

Eftermiddag blev kväll,
kväll blev natt,
natt blev morgon,
morgon blev förmiddag.

Vi låg fortfarande tätt, tätt tillsammans i min säng,
med armarna om varandra,
huvudena tätt ihop och med varsitt lyckligt leende på läpparna.

Mitt livs finaste och mysigaste dusch stundade,
varefter vi åkte in till Mjölby,
jag lämnade av dig och åkte hem igen.

Allt kändes jättetomt, men jag begravde näsan i din T-shirt, din tröja och dina strumpor,
som jag hade fått låna och som du hade glömt.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Det som sedan hände förstår nog ingen av oss.
Vad var det som hände?
Hur kunde det bli så?
Jag/vi föll ner i ett hål jag/vi inte trodde fanns.

Jag gråter titt som tätt,
ångesten kväver mig stundtals och ensamheten är hemsk.
Längtan och saknaden är stundtals outhärdlig,
hjärtat värker, skriker efter dig.

Du har det minst lika jobbigt som jag och ingen av oss kan nog förstå detta.
Vi var ju så lyckliga.
Så innerligt lyckliga och förälskade.
Hur blev det såhär?

Tårar rinner, hjärtat blöder

Ingen vet om detta är slutet på den här underbara, fantastiska, magiska kärlekssagan,
eller om det är ett mörkt och dystert kapitel.
Ingen vet om det kommer bli bra.
Ingen kan förutsäga framtiden.

Denna ovisshet gör mig så förtvivlad.
Jag vet precis vad jag vill.

Ibland blir det dock inte alltid som man hade tänkt.
Ibland måste man tvinga sig själv att gå emot sitt eget hjärta, hur ont det än gör,
för det finns inget alternativ.

Jag hoppas, trots allt, att våra hjärtan en dag ska leda oss dit vi verkligen vill,
till en gemensam och lycklig framtid tillsammans.
För jag älskar dig så obeskrivligt mycket.
Jag vet att jag vill dela hela mitt liv tillsammans med dig, så underbart fin och vacker är du.
Mitt hjärta.
Mitt älskade, älskade hjärta.

Tårar rinner, hjärtat blöder

"The smile on your face,
lets me know that you need me,
there's a truth in your eyes,
saying you'll never leave me,
the touch of your hands,
says you'll catch me,
wherever i fall.
You say it best,
when you say nothing at all."

Tårar rinner, hjärtat blöder

"Du är det finaste jag vet,
du är det dyraste i världen,
du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän,
du är min tro, mitt hopp, min kärlek,
Du är mitt blod
och mina lungor,
mina ögon,
mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta."

Tårar rinner, hjärtat blöder

Mitt finaste, finaste hjärta,
jag hoppas vi tar oss ur detta,
hand i hand, ännu starkare än vad vi var innan.
För du är mitt allt.
Blodet i mina ådror,
luften jag andas,
hjärtat som slår inuti mig och får mig att leva.
Utan dig är jag inte hel.

Mitt underbara hjärta,
jag älskar dig!"

Modos fall började långt tidigare

Modo, detta Modo. Hur det gick under säsongen som var vet vi ju alla vid det här laget, men att det gick som det gjorde, det var egentligen ingen slump. Tecknen fanns där långt innan 1 april i år, när mardrömmen blev ett faktum för alla Öviksbor och Modofans runtom i vårt avlånga land.

Man tog SM-guld så sent som 2008, när man besegrade Linköping i finalen, men därefter har det gått utför för Övikslaget.

2011 hamnade man i kvalserien och lyckades då, i sista matchen, rädda kontraktet, när Robert Rosén, om jag minns rätt, såg till att man vann en direkt avgörande match mot Södertälje med 2-0. Kontraktet var räddat, men man fortsatte att harva där i botten av tabellen under de kommande säsongerna och 2015 lyckades man ju kvala sig kvar på nytt, när man enkelt vann i direktkvalet mot Vita hästen, 4-0 i matcher.

Då var det ett Hästen som redan hade övertrunfat allas förväntningar, först och främst hållt sig kvar i Allsvenskan första året där, dessutom gått till slutspelsserien med minsta möjliga marginal och sedan också slutat tvåa i densamma.

Klart man var tröttkörda och mer än nöjda efter den säsongen då.

Tur för Modo.
Hade man fått möta exempelvis Malmö i direktkvalet istället för Hästen, ja, då vetitusan var man hade spelat den här säsongen som var.

Nu klarade man SHL-kontraktet den gången, men likväl gick man samma öde tillmötes under säsongen som var.

Tittar man på hur situationen i föreningen såg ut efter drygt halva grundserien i vintras så var den nästan lika kaosartad som den var i Leksand under förra säsongen i SHL, när man ramlade ur, och under första halvan av säsongen som var nu i höstas, då ingenting gick vägen för de blåvita. Dyra importer som inte levererade, enorma pengasummor som lades ut på spelare som skulle bära laget till en högre tabellplacering än året innan, men som floppade, spelare som fick sparken och ett lag i total disharmoni, helt utan skälvförtroende.

ryan Whitney värvades till modo som en bomb strax innan säsongen. Efter bara några matcher meddelade han att karriären var över. Kroppen höll inte.

Juha-Pekka Haataja lämnade i oktober och Kyle Wilson, som väl ändå hade varit den import som hade levererat bäst i Modo, fick foten i december och senare fick också Maxim Lapierre sparken. Det var alltså tre transatlanter och en finne som fick lämna, redan då. Alla fyra var spelare som som sagt skulle leda och bära detta modo, men som floppade, men ändå fortsatte att kosta pengar för föreningen, eftersom att alla hade kontrakt över säsongen som var.

Ovanpå detta hade Larry Huras, som skulle vara den tränare som fick modoskutan på rätt köl igen, också fått lämna, efter bara en tredjedel av säsongen, när resultaten uteblev. Trots alla stjärnor lyckades han inte få ihop laget och gruppen så att de drog åt samma håll.

Känns det här igen?
Ja, precis så byggde Leksand sina lag under några säsonger där efter att man åkte ur Elitserien 2006. Stjärnor med höga meriter på kontot värvades in, tunga pjäser som var överlägsna på pappret, men som inte kunde dra åt samma håll, som inte hade hjärta för klubben. Spelare som bara kostade pengar, men som inte var berädda att ta skitjobbet för att egentligen förtjäna dem. Istället fick man sparken när man inte levererade, men fortsatte ändå att kosta pengar för klubben, eftersom att man fortfarande hade kontrakt.

Precis så var det i Modo under säsongen som var.

Gick det vägen för Leksand då under de där första åren i Allsvenskan?
Nej.
Gick det vägen för modo nu under säsongen som var?
Nej.

Det blev direktkval för att hålla sig kvar i SHL även denna säsong och hur det gick där vet vi ju alla vid det här laget. Leksand lyckades på något mirakulöst sätt vinna matchserien med 4-3 i matcher, men varningsklockorna ringde redan långt tidigare för Övikslaget. Redan i höstas frågade jag mig själv om Modo verkligen skulle klara av ett direktkval även den här säsongen, när Whitney, Haataja, Wilson och Lapierre redan hade lämnat? Rent meritmässiht och spelare för spelare skulle man utan tvekan göra det, för Modos trupp var överlägset mer namnkunnig än alla klubbar i Allsvenskans trupper var, men jag var ändå tveksam. Meriter är bara en del av helheten. Sedan gäller det att prestera och där hade flera klubbar i Allsvenskan en betydligt bättre sammanhållning, där alla drog åt samma håll, i synnerhet Tingsryd, som på pappret inte hade någon trupp att komma med, men som ändå länge ledde serien, som bara vann och vann och som till slut slutade tvåa i serien.

Så nej, tyvärr alla Modofans, redan som det såg ut då, någon gång i vintras, var jag inte alls säker på att laget skulle klara en matchserie i bäst av sju mot exempelvis Västerås, Tingsryd eller Leksand och det gjorde man ju inte heller. Tecknen var tydliga redan där och om man nu hade klarat sig kvar även den här gången så hade det varit på lånad tid känns det som, för förr eller senare hade man rasat ihop. Därför tror jag inte att den här degraderingen behöver vara så negativ för Modo. Visst, det är en väldigt lång väg tillbaka igen, det kommer bli tufft, svårt och jobbigt, men man får ändå en chans att rensa ut och börja om på nytt, göra en nysatsning och tänka om, utgå efter en annan lagmodell och verkligen göra något bra av det här.

Jag lider med alla modofans, för det de upplever nu är inte roligt, det vet vi leksingar allt för väl, efter typ sju sorger och hundra bedrövelser, men jag tycker ändå det ska bli spännande och intressant att följa Modos väg i allsvenskan under den kommande säsongen, det får jag faktiskt säga.

Lyssna på din kropp!

Det här står jag bakom helt och fullt.
Egentligen är det så självklart, men ändå så svårt.

Det är så S J U K T viktigt att ta hand om sig själv och sin kropp, för du har bara en kropp, får aldrig en ny och om det vill sig riktigt illa kanske du aldrig kommer tillbaka helt och fullt igen.
Är det värt det? Är det värt en felfri och fläckfri fasad? Är det värt de där extraslantarna man tjänar varje månad? Är det värt den där liite finare tjänsten man kan titulera sig med? Är det värt att hinna med och klämma in så mycket som möjligt i sitt liv? Det kanske inte är jobbiga eller tråkiga saker alla gånger, nej, det kan vara roliga grejer man ägnar sig åt, men i ett alldeles för högt tempo...

Ibland känner man sig maktlös inför sitt eget lliv och en förändring kan vara svår att genomföra, men i slutänden är det bara du själv som kan påverka ditt eget liv från grunden.
Lyssna på vad Frida har att säga här nedan, det är viktigt!

 

Jag minns vad min pappa sa för länge sen, håll fast vid dina drömmar och vid kärleken

Den här är riktigt bra. Melodin sätter sig och någonstans tycker jag att det finns ett fint budskap i den. Den är sådär somrig, glad och trallvänlig, en stor tumme upp från min sida och det hade verkligen kunnat bli en sommarplåga i mina öron, om det hade varit lite mer sommar nu!


Update

Det har blivit mycket opersonliga inlägg, eller vad vi ska kalla dem, här på senaste, mycket musik, hockey och lite annat smått och gott, men nu tänkte jag iaf ge er en update av ur livet ser ut just nu, såhär i våretider. Tänk att världen runtomkring oss redan har börjat blomstra på sina håll och om bara någon vecka kommer det att explodera i färg och dofter i parker, trädgårdar och överallt runtomkring oss. Behöver jag ens säga att jag älskar den här tiden vi är inne i nu och som väntar här under de närmsta veckorna?

Det har varit ganska mycket att göra nu under en period och kommer så att förbli i några veckor till, så ni får räkna med en hel del musik och annat som inte rör mitt liv som person under de kommande veckorna också, för jag är nämligen i full gång med att skriva min C-uppsats. Det har jag visserligen gjort under hela våren, men med den tidsrymd vi hade på oss med arbetet, en hel termin på halvfart, så gick jag litegrann i fällan i att det var gott om tid och att det var chill, så jag var ledig från studierna i stort sätt halva januari och nästan hela februari. Sedan satte jag igång och nu är litteraturen genomläst och jag har antecknat stycken jag ev. kan komma att ha med i själva uppsatsen i olika dokument på datorn.

Det visade sig inte helt oväntat vara alldeles för mycket anteckningar, för när jag nu under den senaste veckan har börjat foga samman anteckningarna till något slags sammanhängande text, då är det inte ens hälften av allt jag har skrivit ner som kommer få plats i själva uppsatsen, men misströsta inte, det kan istället komma att utgöra stoff till kommande blogginlägg. Faktum är hursomhelst att min litteraturöversikt i nuläget är drygt tolv sidor. den ska vara fem +/- någon/några sidor, så jag står nu inför problemet att skala ner och rensa bort typ tre-fyra sidor, minst, som inte får plats. Därefter ska det skrivas analys, resultat, sammanfattning, abstract, inledning, syfte och frågeställningar och inte minst metoddelen, vilken jag fasar lite inför. Också den ska vara ca. fem sidor och de där metodböckerna är inte jättekul att trösska igenom.

Nåväl, arbetet ska vara inne första gången i början av maj, sedan ska det oponeras och så ska den slutliga uppsatsen vara inlämnad och klar i slutet av maj, så nu vet ni vad jag har att göra här framöver...

Uppsatsarbetet tar dock inte all min tid. Faktum är väl att jag egentligen, totalt sätt, har suttit i snitt betydligt mindre med den än vad jag borde ha gjort vid det här laget, men det kommer stunder när man lyckas ta sig in i det där flowet och då är det bara att köra på.
Som i lördags.
Jag var så jävla trött bokstavligt talat i fredags att jag somnade innan 20:30. Jag sov till 03:40 natten till lördag. Då vaknade jag, gick upp, satte mig vid datorn och började fixa och trixa med uppsatsen. Fem timmar senare gick jag och la mig igen, somnade efter en stund och sov till 13:30. Då klev jag upp på nytt, dammsög och städade lägenheten, för att senare åka till mamma och pappa, där vi hade en mycket trevli och lyckad spelkväll med några vänner till mamma och pappa. Syster har ju precis också kommit hem från Kläppen, så det var kul att träffa henne också.

Vi var hemma strax efter ett natten till igår och det var andra lördagen i rad som jag kom hem sent. Förra helgen var vi nämligen hos Albin och louise, åt trerätters, pratade, spelade kort och hade det trevligt. Att jag är ute om helgerna och gör saker tillhör inte vanligheterna, men då, förra söndagen, sov jag till 13:50, men somnade ändå drygt nio timmar efter det igen. Det gjorde jag igår också. Sedan kom mamma och pappa, blixtfikade lite snabbt och kollade på vår dusch, där vattnet inte har det tryck det borde ha. Det når faktiskt inte ens över till motsatta väggen i kabinen och då är det ingen stor duschkabin vi har ska ni veta. Vi lyckades dock inte få ordning på det, så det krävs nog mer drastiska åtgärder där, stänga av vattnet, skruva loss vattenbredaren och så. Skillnaden mot förra söndagen var att igår somnade jag efter drygt sju timmar igen, så ja, sömnbrist har jag väl inte direkt, men dygnsrytmen är inte vad den borde.

Utöver detta har det väl egentligen inte hänt så mycket. Jag har tränat på som vanligt, två styrkepass, ett löppass och ett intervallpass blev det förra veckan, + två goalballträningar, mina första på över en månad. Varför jag har haft ett litet uppehåll där får ni veta i ett annat inlägg, men jag kan säga så mycket som att det behövdes.

vädret har växlat ganska flitigt under den senaste veckan. riktigt aprilväder skulle man kanske kunna säga. I tisdags var det jätteskönt, satt på balkongen, drack kaffe och lyssnade på musik i flera timmar och konstaterar återigen hur härligt det är att bara sitta och njuta, samtidigt som basgångarna breder ut sig över området, precis så som jag ville ha det när ja var yngre, enda sedan en kompis i högstadiet spelade musik på sin anläggning, eller ja, sin pappas anläggning, och basen då hördes flera kvarter bort. Precis exakt så ville jag ha det. Nu är jag där, kanske inte riktigt, men inte jättelångt ifrån. Sambon är inte lika road av det, så jag får passa på när hon inte är hemma och det var hon inte i tisdags...

Nu sitter jag också uppe sådär okristerligt tidigt, precis som i lördags, lyssnar på fåglarna utanför fönstret, kaffet står och puttrar i köket och så ska jag se om den där game 7 mellan Modo och Leksand igen, för den går ju att se hur många gånger som helst. Tänk att den här säsongen, som såg så mörk ut, ändå fick ett så lycklit slut!

våga lyfta fram och prata om psykisk ohälsa!

Stor tumme upp till Sharareh för detta!
Att våga berätta, att lyfta fram och belysa psykisk ohälsa och att poängtera att det varken är något du är ensam om eller något tabubelagd, men att det är precis lika viktigt att ta hjälp när hjärnan inte är helt hundra som det är när benet exempelvis är brutet.
Lyssna på vad Sharareh berättar här nedan.


Man blir glad när sådant händer

Glad Housedänga med en syntslinga som sätter sig.
Jag hörde den på gymmet första gången någon gång förra sommaren och har sedan dess letat efter den, utan att hitta den. Så plötsligt en dag dök den upp i mina "Veckans tips" på Spotify. Tror ni jag blev glad eller?


Vad är det för jävla pulver?

Okej, lite tråkig rubrik kanske, men vi börjar med det negativa i det här inlägget, så avslutar vi positivt sen, vad tycker ni om det? *Varför ens fråga, när ni läser det här är det ju redan publicerat och klart.*

Anyways, vilka jävla pulver det finns! Öppnade Aftonbladet supernytt, som förövrigt är bästa nyhetsappen jag har testat, imorse och läser bl.a. om någon som hade följt efter en gammal dam, snott hennes bankkort och tagit ut 20 000kr. Några andra hade misshandlat en gravid kvinna.

Alltså, varför varför varför gör man något sådant? Är det någon slags maktdemonstration för att man för en stund vill känna sig "bättre" än någon annan, eller är det något slags absurt kickbeteende?

Hjärnan är invecklad och svår att förstå ibland, men om det nu skulle röra sig om det senare, att man får något slags kick av att misshandla folk, då har det gått väldigt snett och frågan är då varför det har gått så snett? För, en människa tänker inte helt random att "jag ska gå ut och testa att slå någon och se om jag får en kick av det". Nej, det grundar sig högst troligt i något annat. Kanske i ett utanförskap av något slag, i skolan eller i segregerade bostadsområden. En frustration och ilska över samhällssystemet som inte fungerar tillfredställande byggs upp, man får inte de resurser man skulle behöva i skolan, skolan ser inte/vill inte se och skyller på att det "inte finns pengar", man får inte ut sin fulla kapacitet i samhället när det gäller arbete etc. för man heter si eller så och bor där och där och kommer där och därifrån.

Det skulle kunna vara en förklaring, för det gäller att förstå och sätta sig in i gärningsmännens situation, att försöka förstå hur de tänker och vilka motiv de kan tänkas ha, för som sagt, jag tror det är ytterst sällan som någon bara sådär helt random exempelvis slår ner någon. Det ser kanske ut att vara helt oprovoserat, men oftast ligger det något bakom själva handlandet, något djupare, även om gärningsmannen och offret inte känner varandra och offret tyvärr bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Det är iaf min uppfattning av det hela, men det försvarar inte handlandet för den sakens skull och misshandel i all ära, men att sno pengar från gamla, nej, det är som att slå en blind i ansiktet eller att välta en permobil. Vad tjänar man på det? Om det nu skulle vara något slags maktdemonstration för att man för en stund vill känna sig bättre, större och starkare än någon annan, ger det verkligen den effekten? Som jag ser det hade det oftast inte gjort det, av två anledningar. Ett, Offret kan knappast bjuda något motstånd och känslan skulle mer vara ett misslyckande, att "det enda jag rår på är stackars försvarslösa människor". Två, att ge sig på försvarslösa människor är bara så elakt och moraliskt fel det kan vara.

Jag skrev dock oftast, för troligen finns det de som ger sig på äldre och personer med funktionsnedsättningar, misshandlar gravida med för den delen, som är frikopplade från allt vad moral och empati heter, kanske för att de själva under en längre tid har blivit nekade den hjälp och det stöd de behöver eller blivit oförstående tillmötesgångna när de har försökt förklara sin situation för skolan, myndigheter etc. och då till slut och tyvärr ser våld som enda utvägen för att bli sedd och för att få någon att förstå. En sned och felaktig väg, ja, men som sagt, oförstående och nekande gång på gång bygger upp en frustration och en ilska som till slut måste ta vägen någonstans...

Nåja, nu lämnar vi detta allvarliga samtalsämne och riktar istället in oss på gårdagens fantastiska dag. Wow, vilket vårväder vi hade! Sol och typ femton grader. Jag satt på balkongen i bara T-shirt, läste kurslitteratur och drack kaffe. Sämre dagar kan man faktiskt ha.

Avslutade också dagen med att gå ut och springa en sväng. Det var sannerligen inte igår jag var ute och sprang, oftast blir det ju löpband för min del och det där med att det ska vara skönt att vara ute och springa, det förstår jag fortfarande inte och står fast vid det efter gårdagens tur. Jag är mer av den snabba och explosiva sorten, avskyr att springa långt. Redan efter 2,5km började jag känna att vi hade sprungit "långt" igår och att det räckte snart. Då hade vi inte ens vänt hemåt än. Från 3,8km och framåt kändes det mest som en plåga och var allt annat än skönt. jag blir inte särskilt trött rent orkesmässigt, men benen tar slut, känns typ som mjölksyra i vaderna. Sambon är av rakt motsatta sorten, gillar inte alls korta sträckor och högt tempo, och hon var knappt trött när vi kom hem igen. Tyckte mest att det hade varit skönt att springa lite lätt sådär, men jag kan inte förstå det! Jag tycker inte alls att det är skönt att vara ute och springa sådär, det tar emot och det är skittråkigt. Då går jag mycket hellre ut och går en långpromenad exempelvis en kall och solig vinterdag eller en fin vårdag, det är härligt, men att det ska vara härligt att vara ute och springa, nej, det tycker jag verkligen inte.

Du e dum i huvet...

De har gjort det igen. Nya låten heter Du e dum i huvet och första gången jag hörde den var det floppvarning på den, gillade den inte alls, men ju fler lyssningar, desto bättre blir den. Lyssna!


Bragden är ett faktum, vi är tillbaks!

Sista sidan i den här makalösa och helt otroliga sagan är skriven och bragden är ett faktum, vi är tillbaks, efter bara en säsong i Allsvenskan, en minst sagt turbulent sådan.

Det här är helt sinnessjukt, helt jävla sinnessjukt! Jag kan knappt fatta det än, men det är sant, sagan är fullbordad, vi är tillbaaks!!!

Jag kände nästan likadant efter Morakrossen med 6-0, men att det skulle bära hela vägen, det vågade jag aldrig hoppas på, men det gjorde det och det är helt sagolikt ofattbart, men ändå sant!

Jag bara skrek rakt ut här hemma när Montpetit satte avgörandet, knappt sex minuter in i förlängningen, firade med en öl och en munk. Hade svårt att somna sen också kan jag lova och det kom tårar av ren lycka, grät det första jag gjorde imorse också, när jag tittade på klipp från matchen och från när spelarna rullade in i Leksand. Det är svårt för er som inte är insatta i det att förstå hur mycket det här faktiskt betyder. "Det är bara idrott" säger nog en del, men det är så mycket mer än "bara idrott". Det går inte att förklara.

Wow, alltså, det är helt ofattbart detta, uträknade av alla gång på gång, men ändå har man rest sig, gång på gång och trots att man förlorar tre av matcherna i den här serien i bäst av sju stort, 5-0, 0-4 och 7-1, så vinner man ändåd med 4-3 i matcher. Man har en målvakt i Henrik haukeland som är förbannat jävla bra, alla krigar och offrar sig hänsynslöst och Jonas Frögren får avsluta karriären med att ta upp Leksand i SHL igen, precis som Mattias Timander gjorde för tre år sedan.

Jag överlåter resten till videon här nedan...

Krigare!!!


RSS 2.0