Svensk sommar

När det är sådant här väder, då är det inget som slår den svenska sommaren. +25 grader, strålande sol och inte ett moln så långt man kan se. Det är då man, för en gångs skull, är glad att man är arbetslös ;)

Hela den senaste veckan har varit kanonfin och den mesta av tiden har tillbringats ute på altanen med musik i öronen eller datorn i knät. Det senare har medfört en något ful solbränna där halva benet, den del där solen har kommit åt, är brun och resten vit.

Frukost ute på altanen har det också blivit. Både igår, i måndags och i söndags. I söndags då även mamma och pappa kom hem från England där de har varit över midsommar. De var där med Lars och Lotta. När de kom hem blev det frukost ute på altanen. Trots att det inte var så sent var det ändå varmt ute. Det var det även igår och i måndags, för även då var jag uppe tidigt och åt frukost. Observera dock att "tidigt" med mina mått kan röra sig runt 10-11-tiden. Jag har alltså mer eller mindre vänt tillbaka dygnet igen, i alla fall lite. Dock lägger jag mig fortfarande runt 2-2:30.

Midsommar ja. Den blev inte riktigt som vi hade tänkt. Istället satt jag ensam hemma vid datorn. Mamma och pappa var ju i England, Shep är på konfirmationsläger på Öland och Emma åkte till någon fest. Så jag satt hemma i min ensamhet, men jag är ju van, så det var ingen fara. Lite tråkigt och surt var det dock med tanke på hur det kunde och skulle ha varit...:(

I måndags kväll blev det hursomhelst en äkta sommarkväll. Jag, mamma och pappa åkte nämligen in till Vadstena, köpte glass och satte oss på en bänk precis vid Vätterns strand. Riktigt skönt var det och efteråt gick vi en liten promenad. tyvärr är stora delar av Vadstena belagda med kullersten, vilket inte är så bra att gå på när man inte ser. Käppen fastnar hela tiden.

När vi kom hem satte jag mig på bänken utanför ytterdörren. Jag satt där tills klockan var runt 22:30, men trots det kan det inte ha varit under 20 grader. Det var jätteskönt och man ville nästan inte gå in.

Även igårkväll blev det en äkta sommarkväll tillsammans med familjen. Jag, mamma, pappa och Emma åkte till Varamon. Det var 1:a gången jag var där i år. Varamon är Nordens längsta och finaste sandstrand och dit åker vi alltid när vi ska bada. Dock brukar det vara smockat med folk.

Trots att det var skönt i vattnet igår badade jag inte. Jag hade ingen lust och låg och solade istället.

Det är så en äkta sommardag ska vara. När man vaknar på morgonen packar man in grejorna i bilen och åker iväg. Framme i Varamon, när man har hittat en ledig plats, lägger man ut en filt och ställer upp solstolarna. Man sätter sig i en av dem, gräver ner fötterna i den fina sanden, blundar och lyssnar till strandens alla ljud. Man hör vågorna som slår mot strandkanten, barnen som leker och skriker, folk som pratar, båtar och vattenskotrar längre ut, musiken från alla kiosker och vinden i träden bakom. Solen steker uppe till vänster och efter ett tag blir det för varmt på stranden och då traskar man ut i vattnet för att svalka av sig. Det är väldigt långgrunt där, så man får gå en bra bit ut för att kunna doppa sig. Vattnet är klart och varmt. Tittar man in mot stranden ser man vatten i förgrunden. Så en lång strand så långt åt sidorna man kan se, full med folk, en gångväg över stranden och så lite sommarstugor och träd.

Framåt eftermiddagen tar man några medhavda mackor och går och köper glass i någon av kioskerna. Twister, eller Spirello, som den hette förr, är min favorit numera. Man äter upp glassen och fortsätter att sola.

När solen så har vandrat från vänster till höger och kvällen börjar ta sin början, packar man ihop sina saker och åker hemåt. På vägen stannar man i stan i Motala och köper en glass till. Solen står lågt, men trots kvällen är det fortfarande varmt och folket sitter ute på uteserveringarna och äter. Det luktar mat blandat med cigarettrök. Bilar, motorcyklar, folk på inlines och folk som promenerar passerar ens synfält.

Låter det inte idylliskt?
Ändå funderar jag på att lämna allt och flytta härifrån. Inte precis just nu kanske, men om något år eller så. Det är ännu starkare krafter än de hemkära krafterna som drar. Då förstår ni nog vad det handlar om. Kärleken. Att bo nära, eller ännu hellre, tillsammans med den man älskar är något alla vill. Ibland kräver det att man flyttar. Som synskadad är det naturligtvis ett ännu större steg att flytta än för en seende, men kärleken är enormt stark och vill man bara så går det. :)

Annars har vi blivit utsatta för en tjuv här hemma också. Det var tidigt i fredags morse, runt 5:30. Emma vaknade av att grannen stod och skrek utanför "Kicki för fan, det är en tjuv, en tjuv för fan Kicki!" När Emma tittade ut hade grannen beväpnat sig med en plaststol som han stod och viftade med. Tjuven i fråga hade varit inne på deras altan och tagit cigaretter. Sedan hade han sprungit över till våran tomt och försökt ta Sheps cykel, men den var det ingen luft i däcken på, så han sprang iväg tomhänt därifrån. Grannen ringde polisen och igår stod det en liten notis i tidningen om det.
Även fast han inte hann sno något från oss blir man ju lite sjärrad och chockad, för man vet ju aldrig. Tänk om han hade tagit sig in i huset. Det måste vara bland det värsta man kan vara med om, att vakna av att någon annan är inne i rummet... Usch, hemska tanke.

Vidare så har vårt nätverk varit svinsegt på senaste. I måndags fungerade det inte alls. Förra veckan när vi ringde till Telia sa de dock att de inte hade något problem någonstans. Så min kusin, som är väldigt bra på datorer, kom hit och försökte fixa det, men inte ens han lyckades med det. Så vi ringde Telia igen och då sa de att det var fel på ett kretskort och hade varit så i en dryg månad. Flera här i området hade haft samma problem. Varför de sa att de inte hade något problem förra veckan när vi ringde vet jag inte...
Nu är det åtgärdat i alla fall och det märks klar skillnad! :)

Nu kommer jag dock vara inaktiv här på bloggen några dagar till, för ikväll åker jag upp till Jocke. Imorgon åker vi nämligen på lyxkryssningen med Royal Caribien vi bokade redan förra sommaren. Den går till Tallin och st.Petersburg och vi är hemma igen på måndag. I st.Petersburg ska vi av och gå guidade turer, så slipper vi fixa visum själva. Vi kommer bo i en juniorsvit och den kan ni se här. Det lär bli en upplevelse och något utöver det vanliga. Det är inte varje dag man åker med en sådan båt! På ett sätt längtar dock både Jocke och jag tills vi är hemma igen. Låter kanske konstigt, men så är det. Att vara utan den man älskar i flera dagar är inte kul alls. Då kvittar det vad man gör. Självklart kan det vara kul ändå, det blir säkerligen kul, men kärleken har alltid en speciell plats, både i hjärta och hjärna. Man saknar och längtar efter varandra så enormt mycket. Nåja, det lär nog bli kul i alla fall! :)



Istället för att avsluta med en låt, som jag brukar göra, tänkte jag slå ett slag för Rädda barnen. Klicka på bilden här nedan så kommer ni till deras hemsida.

Landa Tryggt

Glöm förövrigt inte heller En vit dag för barn mot våld imorgon. Det är en global grej och det ända du behöver göra är att ha på dig något vitt för att visa ditt stöd för detta. Att alla barn har rätt till en trygg och säker uppväxt utan våld och annat. En så liten grej för så mycket.

Jag hoppas ni klarar er några dagar utan mig och inte sliter ut vänster pekfinger för mycket genom att trycka F5 och uppdatera bloggen varje sekund ;)


Filosofi en torsdagsmorgon...

Ja, morgon är det verkligen. 10 är klockan och jag vet inte när jag var uppe vid den här tiden en ledig dag senast...:S

På tal om saker man inte vet tänkte jag öppna dörrarna till det svåra och tunga där ute, filosofins värld och metafysiken, d.v.s. hur världen är uppbyggd, vad som egentligen finns och inte. Finns vi över huvudtaget? Existerar vi? Vad är egentligen verkligheten?
För vissa är det kanske självklart. Ja, vi finns och verkligheten är så klart det liv vi lever i, allt vi har runtomkring oss osv. men så självklart är det inte för alla.

Förr i tiden fanns det många filosofer, speciellt greker, som tänkte mycket på det här. En av dessa var Sokrates. Hans elev var Platon. Vad som egentligen är Sokrates och vad som är Platons idéer och tankar är svårt att veta eftersom att Sokrates knappt lämnade någonting efter sig. Det gjorde däremot Platon.

Filosofen, matematikern, astronomen och astrologen Platon är kanske mest känd för sin död då han erbjöds en bägare gift som han drack upp.

Gemensamt för alla dessa gamla greker är att de alla anser att verkligheten existerar. Vissa andra senare filosofer är dock av en annan uppfattning. Platon hävdade i alla fall att verkligheten är dualistisk, d.v.s. tvådelad. Den består av en sinnevärd, den värld vi fysiskt sätt lever i, den som de flesta skulle se som "den riktiga verkligheten", men också en idévärld. En värld där det perfekta existerar. I sinnevärlden finns inget perfekt. Allting har alltid någon liten brist. Ta ett exempel, ett rakt sträck. Ritar man det blir det aldrig helt 100% rakt, det går inte, men i vår idévärld kan vi tänka oss ett helt 100% rakt sträck. Idévärlden är också evig. Minnena av t.ex. farmor och farfar finns alltid kvar så länge vi själva lever kvar i sinnevärlden. För sinnevärlden dör ut. Det gör inte idévärlden. Tankar och minnen kan föras vidare, så även personer. I idévärlden blir farmor helt perfekt. Hon skönmålas till den perfekta farmodern, trots att hon i sinnevärlden, medan hon fanns, hade sina brister och fel.

Platon ansåg alltså att denna idévärld var den "riktiga världen", eftersom att man där kan tänka sig det perfekta och fullkomliga, det absoluta, och därför måste det vara den riktiga verkligheten.

Platon ansåg också att all kunskap är medfödd. Vi behöver inte lära in någonting, för allt finns redan i våra hjärnor. Det handlar bara om att plocka fram det, något de flesta av oss inte klarar av. Därför måste vi lära in kunskapen i alla fall, trots att den egentligen redan finns där. Ett exempel är en autistisk man. Han kan alla dagar i kalendern, både dåtid och framtid. Det kvittar vilket datum man säger, han vet vilken dag det är. Man har på alla sätt försökt komma fram till hur han kan kunna det, men man kommer inte fram till något. Om han då har den kunskapen, varför skulle vi andra inte ha den? I hans fall kanske det är hans funktionshinder som spelar in och som gör att han kan plocka fram den kunskapen, men kunskapen måste finnas hos alla, vi kan bara inte plocka fram den.

Platons elev hette Aristoteles. Han var, likt Platon, en mångsysslare. Han var både filosof och mattematiker. Till skillnad från Platon ansåg han dock att det bara existerar en verklighet, den vi lever i, sinnevärlden.
Allt handlar om 2 begrepp enligt honom, materia och form. Allt består av någon typ av materia i någon typ av form.

I samma veva som Platon levde var också demokritos aktiv. Han kan kallas för "Atomernas filosof". Enligt honom var verkligheten uppbyggd av atomer. Förändring existerade endast i form av nya atomkombinationer, nya tankar blev nya kombinationer osv. Verkligheten är också deterministisk ansåg han, d.v.s. den är förutbestämd. Vi själva har inte bestämt att vi ska hamna här. Det var redan bestämt innan, vi fick en uppsättning atomer som gjorde att vi skulle hamna här och det kan vi inte göra något åt. Är ni determinister där ute? Tror ni att allt är förutbestämt, eller har vi en fri vilja?

Demokritos var även extrem materialist. Han ansåg att allt gick att ta på. Man kan ta på ett bord, på sin arm osv. men även när man tar bort handen från bordet kan man känna det. Bordet finns i huvudet, både känslan och bilden av det. Han ansåg alltså att man även kan röra vid det andliga. Det är till viss del sant. Han har helt rätt i att känslan och bilden finns kvar av ett föremål även efter att man har lämnat det.

En filosof som levde långt senare och som även skiljer sig radikalt från de gamla grekerna var Descartes. Han var fransman och levde på 1600-talet. Till skillnad från de gamla grekerna ansåg han att verkligheten inte existerar. Han höll upp en penna och frågade sig om den verkligen fanns? Det kunde han inte vara säker på, för den kunde vara en illution eller vad som helst. Så småningom reste han ut i världen och tillbringade många timmar  för sig själv med att tänka över existensialismen. Till slut kom han fram till slutsatsen att han själv måste existera.

Varför?
Jo, för att han skulle kunna bli lurad, det med pennan, måste han ju ha ett medvetande som gick att lura någon stans. "Jag tänker, alltså finns jag" är hans mest kända citat. Han ansåg också att vi alla kan tänka oss ett fullkomligt väsen, men idén om detta fullkomliga väsen måste just komma från något fullkomligt för att kunna vara det. Detta blev hans tyngsta argument för att Gud existerar. Descartes var nämligen djupt religiös. Detta fullkomliga väsen som har gett oss förmågan att kunna tänka oss något fullkomligt är alltså Gud. Vidare ljuger ju då aldrig Gud, eftersom att han är fullkomlig. Något fullkomligt kan inte ljuga, för då är det inte fullkomligt längre. Alltså existerar verkligheten. Den måste göra det, eftersom att Gud, som är fullkomlig, aldrig ljuger.

Dock tycker inte jag att hans teori håller. Hans citat "jag tänker, alltså finns jag", om det stämmer, då kan man inte vara säker på att ett ting finns, eftersom att det är en tolkning av oss själva och någonting som inte kan tänka själv. Alltså är det vi som tolkar bordet som att det finns där, men finns det där för alla? Det ända man kan vara helt säker på är att man själv finns. Alla andra blir tolkningar av oss själva och för alla andra  är det tvärtom. Då finns dem och man själv är en tolkning av dem. Döda ting, t.ex. ett bord eller en sten kan man aldrig vara helt säker på. Det är en tolkning av varje enskild person.

 

Då kommer vi in på det där med att bli lurad, som han kom fram till. Han ansåg att alla kan tänka sig ett fullkomligt väsen. Idén om detta måste komma just från ett sådant väsen, annars kan det inte finnas, men varför måste det just vara Gud som är det fullkomliga väsnet? Hur vet man att det just är Gud som är fullkomlig? Tror man inte på Gud anser man att han inte finns och då håller inte det här.

 

Om Gud då skulle vara fullkomlig luras han som sagt inte. För i sådana fall  är han inte fullkomlig. Alltså finns bordet där eftersom att man ser och känner det och Gud inte luras. Faktum kvarstår dock. Hur kan man veta att Gud just är fullkomlig? Varför skulle just Gud vara det?

 

Det känns som att det här mest blir en teori som bygger på hans religiösa vinklingar. Man måste vara troende för att kunna tro på, i alla fall, just den här delen av hans teori.

 

Det där han kom fram till om att bli lurad är dock en ganska smart lösning. Allt levande måste ha ett medvetande som går att lura för att kunna bli lurad. Har man inget medvetande går det inte att lura, men då är man inte heller medveten om någonting och är inte ett levande väsen längre.

 

 Så, vad anser ni nu om alla dessa flummiga tankar och idéer? Tell me! :)

När vi ändå är inne på lite flummiga saker avslutar vi med en flummig låt, Rally - Leif Loket Olsson, en parodi av Puff daddy's gamla hit, I'll be missing you.


21 år 21 juni :)

Ja, imorgon, den 21:a juni, fyller jag då alltså 21 år. 21 den 21 juni, det händer aldrig mer och är värt att uppmärksamma lite extra.
Dock firades jag idag eftersom det är måndag imorgon och folk jobbar och har sig. Så mamma och jag fixade en "vanlig tårta" med vaniljkräm, sylt och grädde och jordgubbar på. Alltså inte min specialtårta i år.
Jag hjälpte även till med salladen och lite annat innan gästerna kom.

Jag fick ännu mer "flytta hemifrån-saker". En skål, en ugnsfast form, en stekspade, handdukar till badrummet, ett bäddsätt och 250kr kan läggas till min redan ganska stora samling flyttgrejer. Jag ska inte säga att jag har mycket grejer, men tillräckligt mycket för att jag inte ska veta var jag ska göra av allt. Lådan under sängen är överfull och någon mer stans att göra av grejerna har jag inte. Så jag vet inte riktigt var jag ska göra av allt. Det gäller även studentgrejerna...

Det var hursomhelst bra grejer, även om det bästa, eller rättare sagt, den bästa, inte kunde komma hit. Det kändes tomt måste jag erkänna, men förhoppningsvis kan vi träffas snart istället :)

Imorgon blir det frukost på sängen 8:15, innan mamma åker till jobbet. Det blir hon, Shep och mormor som firar mig då, för mormor ska sova här inatt eftersom hon ska skjutsa Shep till Öland och konfirmationslägret imorgon. Emma och pappa börjar jobba kl 7, så de får klara sig utan att fira mig.

På tal om klockan så har jag sovit dåligt flera nätter i rad nu. Jag har verkligen lyckats vända på dygnet. Natten till i fredags började jag läsa en riktigt, riktigt bra bok. En av de bästa jag har läst kan jag nog säga. Vi har ju hemligheter i den här familjen. En riktigt bra bok som jag verkligen tycker att ni ska läsa, för den får en verkligen att börja tänka och jag tänkte skriva ett inlägg som har med den att göra så småningom.

Den var så bra att jag inte slutade läsa förrän 5-tiden. Dock kunde jag inte somna i alla fall, så till slut somnade jag runt 6. Sedan skulle jag upp 11 för att gå till vårdcentralen med min fot.

Vad har jag då gjort med den?
Jo, det var ett brännsår från en judomatta från början, Ett sår jag fick för drygt 4 veckor sedan nu, på träningshelgen vi var på i Stockholm. När det höll på att läka gick det upp och det blev som ett hål i foten. Jag hade kompresser och plåster på i ca 2 veckor. Tvättade med Asolsprit varje dag, men det ville inte läka. Bättre blev det efter hand, men inte bra. Så förra veckan ringde vi vårdcentralen och jag fick komma dit i tisdags 1:a gången. Då försökte de få bort sårskorpan som satt över såret, men det gick inte. Så jag fick något slags förband som jag skulle ha tills i fredags, då jag som sagt skulle på återbesök. Det såg då bättre ut och jag fick ett nytt förband och ska tillbaka på tisdag igen. Såret är ungefär lika stort som en enkrona...

För att återgå till mina sömnsvårigheter. Natten till igår lade jag mig runt 2, men kunde inte somna för det. Istället låg jag och läste i drygt 2h, men kunde ändå inte somna förrän runt 6. Jag vaknade senare, 12:45, när Shep ringde på dörren när hon kom hem efter att ha varit i en kompis sommarstuga. Hela dagen igår låg jag i princip och läste och tänkte faktiskt lägga mig så tidigt som 21:45. Det fanns ändå inget att göra, för nätverket går fortfarande hur segt som helst. Det har det gjort sedan studenten. Vi får ringa till Telia och höra med dem, för det här går inte längre. Det går knappt att göra något alls och det är också därför jag har varit så dålig på att svara på kommentarer.

I alla fall lade jag mig till slut vid 23--tiden och messade med en speciell person i ca 2 timmar innan jag faktiskt somnade. Tyvärr vaknade jag 4 timmar senare och hade ont i ryggen. Det hjälpte inte vad jag än gjorde. Jag gjorde ryggövningar, tänjde och stretchade ryggen osv. Antagligen hade jag legat konstigt. Till slut somnade jag i alla fall och sov fram till 12:30. Detta trots att jag tänkte gå upp kl 11 och se på herrarnas 1:a match i Goalball-VM, som började idag. 1:a matchen missade jag som sagt, men 2:a matchen såg jag. Det blev vinst i båda 2. Först 4-3 mot Danmark och så 5-1 mot Spanien. Imorgon väntar Australien och Litauen. Australien tror jag vi slår, men Litauen blir svåra. De tog ju OS-silver senast i Peking efter en rejäl tavla i förlängningen mot Kina. En 4:e timeout. Man får bara ta 3 timeouter under en match. Kina fick alltså straff och gjorde mål och tog OS-guld.

Lite kuriosa där. I vilket fall så kan ni följa herrarna på goalball-herr.blogspot.com och se matcherna live på pressakey.net/wc2010. De sänder även andra matcher, inte bara Sveriges. Dock låter det lite kul när den engelske kommentatorn ska uttala de svenska namnen :) Lyssna så får ni se! :) Kolla bloggen så ser ni matchtider.

I övrigt detta sommarlov har det inte hänt något alls. Jag har suttit vid datorn så gott det har gått och läst en hel del. Varit i stugan 2 gånger redan och även varit i Mjölby med en tjej från kommunen och kollat passager och övergångar. De håller på att göra dem mer tillgängliga för personer med synskada och där kommer jag in i bilden. Jag skulle se hur tillgängliga de egentligen blev. Kommuntjejen blev faktiskt lite komfunderad, för hon märkte, liksom jag, att plattorna de har lagt för att markera inte hjälpte så bra. Det blev för lite kontrast. De skulle behövt vara ännu tydligare och bredare. Personer som ser lite har nog större nytta av dem, för de är tydligen vita, så de syns, men de känns inte så bra med käppen. Så vi får se vad som händer där.

Mycket mer har jag väl inte att tillägga. Vi avslutar med en gammal låt från förra året, men i en lite snabbare version, Italobrothers - Stamp on the ground (Breeze remix)


Tiden med Ford i huset, del 1

19 september 2003. Då fick vi en ny familjemedlem. En svart och vit liten kisse. Så liten var han föresten inte, inte ens då. Vi trodde han var äldre än han i själva verket var.
När vi någon månad senare åkte till veterinären med honom för att väga honom och kolla så att han var frisk bedömde veterinären hans ålder till ca 10 månader till 1 år. Detta att dömma av den smala nacken. Trots det hade han varit så lugn och fin under hela sommaren, som ni kan läsa om här.

Lugn och fin var han även när vi ytterligare någon månad senare kastrerade och öronmärkte honom. Då fick han bli sövd. När han efteråt vaknade upp här hemma ville han orka mer än han gjorde. Han skulle bl.a. hoppa ner från min säng, men hade inte riktigt kontroll, så han gled ända bort till garderoben, ca 2m. Så skulle han gå ut i köket, men orkade inte riktigt dit. Det såg ut som han stod upp och sov i dörrhålet, lilla Ford.

Under våren 2004 skulle vi i familjen till Kanarieöarna. Ford skulle då vara hos våra kusiner. En tid innan vi åkte tog vi med Ford dit för att se hur deras katt, Selma, reagerade på att en annan katt kom in på hennes revir. Hon blev jättearg. Hon var så arg att hon skakade. Hon fräste och morrade. Lilla Ford kröp in under deras soffa och gömde sig, så det gick inte så bra. I vilket fall fick Ford ändå vara där under tiden vi var på Kanarieöarna och förövrigt firade pappa som fyllde 50. Vår kusins mamma messade med mamma och berättade hur det gick. I början var Selma lika arg och aggressiv mot Ford som hon hade varit när vi testade att ha honom där, men mot slutet av veckan kom de så bra överens att de var framme och nosade på varandra. Såg ut som de pussades.

Sommaren 2004 var det dags för honom att följa med till stugan för 1:a gången. Det gick bra, men efter bara 2 dagar, den 7:e juli 2004, en solig dag, satt han plötsligt vid trappan på baksidan. Mamma såg att han inte kunde gå och när vi lyfte upp honom jamade han med långt U, vilket innebär att de har ont eller inte trivs. Vi såg att höger bakben var fel. Han kunde inte stödja på det, så vi åkte in till Linköping med honom. Där fick han ligga kvar i 3 dagar medan de såg till honom.
Först trodde vi att han hade blivit biten av något, men så kom vi fram till att han troligen hade blivit påkörd. Det konstiga var bara att vi inte hade hört någon bil, så det måste ha varit ganska långt bort.

När vi hämtade tillbaks honom till stugan haltade han in och satte sig längst in i en buske. När vi kom hem låg han på några dynor i köket den mesta av tiden i flera veckor, dock gömde han sig inte hemma.

Så småningom blev det bra igen och vi trodde han var frisk.

Sommaren efter, 2005, tog vi med honom till stugan igen. Då fick han i det närmaste panik. Han har aldrig gillat att åka bil, men efter händelsen i stugan 2004 blev det ännu värre. Antagligen trodde han varje gång han skulle åka bil att något skulle hända, eftersom att det gjorde det den gången.
Varje gång vi var i stugan den sommaren sprang han och gömde sig. Mestadels var det under huset, för det är en grund med ett mellanrum upp till själva huset. Låg han inte där under låg han längst in under någon säng eller t.o.m. under ett täcke ibland. Han var livrädd. Jag minns att jag en gång försökte bära ut honom. Jag fick fram honom under sängen, men så fort jag klev utanför ytterdörren fick han panik, vred sig ur mitt grepp och sprang in och gömde sig.

På kvällarna, när det hade blivit mörkt kom han dock fram. På nätterna låg han helt öppet i någons säng, men så fort det var morgon sprang han och gömde sig, men även det gick över så småningom. Sommaren efter, 2006, började han sakta men säkert våga sig fram, mer och mer, och mot slutet av sommaren sprang han ute och lekte som vanligt även där.
På senare år har han inte haft något alls mot att vara där, men dock gillade han fortfarande inte att åka bil. Ibland fick man ställa buren på högkant och släppa ner honom för att få in honom i buren. När han väl var i bilen såg han jätterädd ut. Ögonen helt uppspärrade, munnen halvt öppen och i det närmaste hyperväntilerade. Oftast gick det dock bra.

Backar man tillbaka bandet lite, till strax innan sommaren 06, fick han den 1:a i raden av förstoppningar, som till slut skulle leda till hans bortgång. Vi märkte det på att han inte åt något. Någon stans hade jag läst att det var farligt om katter inte åt på 3-4 dagar. Ford åt inte på ca 1 vecka. Så vi åkte in till veterinären med honom och där konstaterades det att det var förstoppning. Veterinären trodde han hade ätit något gift av något slag som han sedan hade spytt upp och tappat aptiten av det och således inte ätit eller druckit något och torkat ut av det. Dock var det ändå konstigt med förstoppning i så unga år tyckte de. De frågade om han hade brutit något någon gång, men det hade han inte. Inte enligt vad de sa efter händelsen i stugan 2004 , men vi tror ändå att något slags benbrott var involverat där, för veterinärer som har tittat på honom senare har sagt att bäckenet har växt ihop lite tightare än det egentligen ska vara. Antagligen till följd av olyckan 2004.

Vi fick instruktioner om att ge honom Parafinolja om vi märkte något mer, + att han skulle ha mindre mat än vad vi hade gett honom.

Turen verkade dock vara på vår sida, för inget mer märktes. Han levde som vanligt och trivdes i huset. Han åt som han skulle, även om han numera inte åt lika mycket på en gång som han gjorde i början.

Drygt 3 år hade nu gått sedan han kom till oss och under den tiden hade han skaffat sig vissa vanor och favoritplatser att ligga på.
Om vintrarna, när värmepumpen var igång, brukade han nästan alltid ligga i trappen, precis under värmepumpen, på en filt som Shep hade gjort åt honom i syslöjden. Findus stod det på den. Annars låg han ofta på stora bordet i vardagsrummet, på vita duken, som blev väldigt hårig, där. På nätterna låg han antingen hos Shep eller inne hos mig. Han låg aldrig uppe vid huvudet, bara nere vid fötterna eller en bit upp på benen. Så spann han så man hörde det ända upp till kudden. Konstigt nog gick han alltid in till mamma och pappa när han ville ut tidigt på morgnarna, vid 4-5-tiden, aldrig in till mig, om jag inte var ensam hemma. Det var nog för att han visste att mamma skulle gå upp och släppa ut honom. När man kom ner och skulle äta frukost brukade han sitta i fönsteret eller på bordet i vardagsrummet. Man hörde bjällran i halsbandet när han hoppade ner från bordet och sprang ut i hallen för att möta en. Då ville han ha mat. Ofta hoppade han upp på bordet, jämte min yoghurttallrik, och satt där och tittade på den. Han försökte även gå fram och börja äta, men det gick inte. Dock skulle man passa sig för att resa sig och vända ryggen mot bordet, för då var han där direkt och började slicka i sig yoghurten. Inte allt för sällan fick han det sista i tallriken när jag var klar. Några gånger fick han t.o.m. grädde i en liten skål, på golvet vid sina skålar, eller uppe på bordet. När mamma åt frukost brukade han lägga sig mitt på tidningen, eller sitta på densamma. Då gick det inte att flytta honom. Då satt han där han satt.

De sista åren tar vi i ett separat inlägg, läs det här så länge och tänk er världens finaste och mysigaste kisse :)

När Ford kom in i våra liv

6 juni 2003.
Vi satt och åt grillat kött ute på altanen i det fina vädret. Plötsligt hoppade det upp en svart och vit sak bakom mamma på altanräcket. Det var Ford.

Han gick och strök sig kring våra ben när vi åt och stannade hela kvällen. Utan att någon visste det lade jag ut lite skinka åt honom på altanen. När jag lite senare skulle titta till den såg jag den inte, så jag kände efter den. Då kände jag något som kändes som en borste. Min hjärna kopplade inte, utan jag kände istället under borsten. Då kändes det som en hunds ben ungefär. Min hjärna kopplade fortfarande inte, så jag kände uppepå igen. Då kopplade jag. Det var en igelkott! Jag sprang in och ropade på Emma och Shep att jag hade klappat en igelkott. Det var bland det äckligaste jag någonsin har gjort, för jag gillar inte alls igelkottar.

Tillbaks till Ford.
Han återkom till oss dag efter dag. Vi visste inte vems han var, för han hade inget halsband. En liten kille som alla kallade Beirut, eftersom att alla ansåg att han var så bombad i huvudet, hävdade dock att det var hans katt som hade sprungit bort för 2 år sedan. Pappa trodde å andra sidan att han tillhörde några på andra sidan gatan som inte ville veta av honom mer. Att han skulle vara hemlös slog dem inte över huvud taget, för han var så fin i pälsen och så lugn och snäll.

Var namnet, eller smeknamnet, Ford kommer ifrån är en lång historia. Från början hörde vi av en tjej att han hette Findus. Beirut hävdade så klart att hans katt också hette Findus. Vi trodde honom fortfarande inte. Vi började kalla honom först Finde, så Fjutt, Findellifjutt och så blev det Ford, men det var inte förrän långt senare.

Jag började med att ställa ut en skål mjölk åt honom, precis som vi hade gjort med Maja, en katt som var här ca 2,5 år tidigare. Hon fick bo i en kartong, men till slut tog några henne till ett katthem, för det var mitt i smällkalla vintern. Den tid hon var här kunde jag dock sitta ute i timmar med henne i knät, för hon kom så fort man gick utanför dörren och hon ville alltid ligga i knät.

Ford fick också ett boende, men inte en kartong. Han fick bo i Sheps gamla Pippitält med massa filtar i. Hans mjölkskål, som mamma och pappa trodde innehöll vatten, stod under bänken precis utanför dörren.

Några dagar senare kom en annan katt dit och drack. Den var mörkgrå. Även den var snäll, men inte riktigt lika lugn som Ford.

Båda 2 kom dit under större delen av sommaren. Den gråa, som vi kallade just Den gråa, visade sig dock vara Beiruts. Hur vi kom underfund med det minns jag inte, men så var det. Han hävdade dock fortfarande att Ford var hans katt som hade försvunnit för 2 år sedan. Jag kan inte förklara varför, men vi trodde honom inte.

En dag hade Den gråa ett rosa halsband. Några dagar senare hade Ford ett likadant. Dock stod det inget på och jag och en dåvarande kompis bestämde oss för att ta av Ford halsbandet igen. Det gjorde vi och han fick inget nytt efter det. Jag antar att det var Beirut som var i farten där.

Till en början fick Ford inte gå in alls. Vi visste ju inte om han var någons eller inte, men när han kom hem till oss även när det ösregnade och ville komma in gav vi efter. Det var en dag när mormor var hemma hos oss. Efter maten, som bestod av stekt fisk, lät vi honom komma in på dörrmattan. Där fick han ligga. Innan pappa kom hem fick han gå ut igen, för pappa ville absolut inte ha honom innomhus.
Senare gav även pappa med sig och lät honom först ligga på dörrmattan, sedan vara på nedervåningen och till slut, mot slutet av sommaren, fick han vara i hela huset.

Ford var hos oss i stort sätt varje dag, även när det ösregnade. Ofta låg han på filtarna inne i Pippitältet. Jag kunde sitta i timmar och kela med honom. När vi kom hem från stugan låg han i tältet och väntade på oss. Ibland gav jag honom skinka och ost som han slukade kvickt. En gång jag minns speciellt var när vi i familjen satt och såg på TV. Ford var inne hos oss och stod på bordet och ville äta choklad som vi hade. När vi tog en bit gick han ner i våra knän och ville äta chokladen.

Framåt höstkanten hade hela familjen för länge sedan fastnat för "Den svarte". Vi tyckte det var märkligt att han var hos oss hela tiden om han hade ett hem, så vi satte upp efterlysningar på Konsum.
2 svar fick vi, men det var inte deras katt. Beirut hörde inte av sig.

Efterlysningarna fick sitta uppe i 2-3 veckor och därefter, den 19 september 2003, bestämde vi oss för att ta hand om honom. Vi åkte in till Linköping och köpte torrfoder, blötmat, halsband och några leksaker. Så fort vi kom hem och började hälla upp torrfoder kom han som ett skott utifrån och kastade sig över maten. Därefter la vi upp blötmat åt honom och då var torrfodret inte intressant längre.

Från och med den dagen var Ford våran katt. Mest min. Jag hade alltid velat ha en katt och när jag tidigare under våren började se sämre tyckte mamma och pappa att jag kunde få en katt som tröst. Då dök Ford upp, som ett brev på posten. När vi senare under hösten åkte till veterinären med honom för att kolla så att han var frisk, öronmärka honom och senare också kastrera honom, sprack Beiruts teori. Veterinären sa, till allas förvåning, att Ford bara var ca 10 månader till 1 år gammal, att dömma av den smala nacken. Vi hade trott att han var mycket äldre eftersom att han var så lugn av sig. Att det var Beiruts katt som hade varit försvunnen i 2 år fick vi också bekräftat att det inte stämde i och med detta. Ford fanns inte ens då.

Den första tiden förstod han nog inte att han fick bo hos oss, för han gick ut varje natt. Han hade lärt sig det under sommaren, att på nätterna fick han vara ute. Nu behövde han så klart inte det, men han trodde det. Han åt också alltid upp all blötmat vi gav honom, allt på en gång. Han blev alltid tjock efteråt. Antagligen trodde han att maten skulle försvinna om han inte åt upp allt på en gång. Senare under vintern, och även vid senare tillfällen, kunde jag sitta vid hans skålar när han åt och bara räkna hur lång tid han åt. Rekordet tror jag låg på uppåt 9 minuter. Det var dock till en början. På senare år åt han inte alls lika mycket på en gång. Det tar vi dock i nästa inlägg. Då ska jag berätta mer om tiden med Ford i huset.

Whitney Houston!

Igår var jag då på min 2:a konsert i livet. Den 1:a var Suburban kids with biblical names, som vi såg i London när vi var där på klassresa året jag gick i Stockholm. Martins bror spelade, eller spelar, i det bandet, så vi fick gå in gratis och prata med dem osv.

Igår var det dock ingen mindre än Whitney Houston på Globen i Stockholm.

Jag och Shep åkte buss härifrån till Mjölby, och den här gången var det ännu sämre än senast när vi åkte till mormor i april. Då ropade de i alla fall ut station, nu ropade de inte ut något alls...

Resan gick i alla fall bra och så var det Swebus upp till Stockholm. En del messande och musik fördrevs tiden med där innan vi var framme runt 17:20.

Först tog vi ut pengar. Det var Nordeaautomater. De har jag aldrig tagit ut på innan och de var värdelösa. Jag antar att det var för att jag har Swedbankkort, men talet fungerade inte alls, så Terie fick hjälpa mig.
Därefter gick vi en promenad och stannade till slut vid något ställe där vi åt grekisk mat. Jag tror aldrig jag har ätit det innan, det är inte min typ av mat, men nu åt jag i alla fall Bifftequi och det var faktiskt gott. 35kr var det absolut värt.

Efter maten strosade vi vidare och tog tunnelbanan till Globen.

19:30 började förbanden spela.
Först var det någon snubbe som inte var så bra.
Därefter kom Motoboy. Han är faktiskt duktig. Först lät han som en tjej och i nästa låt lät han "som vanligt". Man kunde nästan inte tro att det var samma person.

Efter hans show var det en paus på 30min och sedan kom stjärnan själv.
Man hade ju hört innan hur hon hade floppat i Danmark, skällt ut publiken och publik som hade gått efter 30 minuter. Så lite orolig var jag, men det hade jag inte behövt vara.

Hon började med I look to you, från nya skivan, och lite andra låtar jag knappt kände igen. Det var lite sådär, men trots att jag inte kände igen låtarna satt man ändå där i stolen och fick nästan rysningar av hennes röst. Hon är helt otrolig. Det finns bara 2 artister som når upp till den kapasiteten, Whitney Houston och Celine Dion. De är helt outstanding. Där kan Carola slänga sig i väggen.

Bättre skulle det dock bli. Plötsligt drog hon igång de allra flestas favorit, I will always love you. Publiken skrek och Whitney retades. Hon sjöng versen, men innan hon drog i med temat så drog hon ut på sista tonen i versen, fixade till håret och sträckte ut armarna. Sedan kom det, "Iii will alwayys, love youuu", och folket skrek ännu mer.

Dock tycker jag inte det var den bästa låten.
Efter I will always love you kom I wanna dance with somebody och How will I know. Riktigt bra låtar och Whitney levde verkligen upp till sina förväntningar. Det var magiskt. Man blev helt salig. Även fast hon inte är så ung längre så har hon en fantastisk röst som slår det mesta. Oj oj oj, säger jag bara.

När konserten var slut ville applåderna aldrig ta slut och som brukligt är så kom hon upp på scenen igen, efter att ha gått av den samma, och sjöng den sista låten, som jag tyvärr inte vet vad den heter.

Efter konserten var det "bara" 6h kvar tills tåget skulle gå.
Vi började fördriva tiden genom att gå och äta på Burger King. Det blev en hyfsad promenad dit och vid stängning, 00:30, blev vi utkörda därifrån. Några studenter höll på och driva med tjejen i kassan, som inte kunde så jättebra svenska. Det gör mig riktigt arg och jag var nära att säga åt dem, men de hade ändå inte lyssnat. Tjejen svarade dock studenterna spydigt när de stängde att "Vi stänger faktiskt nu!"

Vi drev runt ett tag, pratade gamla 90-talsklassiker, lagbyggen innom hockey och diskuterade hur vi bäst ska träna i goalballen.
Till slut hittade vi ett ställe som var öppet till 3. Där satte vi oss. Musiken var dock inget vidare och jag halvsov nästan. Jag var jättetrött.

När de stängde fortsatte vi att driva runt. Vi satt en stund vid fontänen utanför Centralen, sedan gick vi och satte oss på en totalt folktom Drottninggata. Klockan 4 på morgonen är det inte ens något folk där. Inte heller inne på Centralen var det något folk när de öppnade 4:30. Även där somnade jag nästan på en bänk och när vi väl kom på tåget somnade jag.

7 var vi framme i Linköping, men jag hade inte beställt någon taxi. Så jag åkte med Albin hem till honom och 8:05 kom taxin. Jag var hemma strax efter 8:30 och somnade då och sov fram till 12:50.

I eftermiddag var mamma och jag på arbetsförmedlingen och skrev in mig. Vi fick göra det idag eftersom att jag inte hade någon som kunde följa med och göra det i måndags. Det gick bra. Nu ska min handläggare, som tydligen också heter Elisabet, ringa och bestämma en tid med mig för mitt personliga möte.
Vi passade även på att hämta min scanner i skolan när vi ändå var i stan. Det var nog sista gången jag var där, sista gången jag gick in genom 2:a ingången, följde skåpsraden fram till mitt skåp, svängde vänster, gick förbi gamla kaffis och bibblan, fortsatte bort till andra skåphallen, svängde höger in i tvärkorridoren, svängde vänster in i 300-korridoren och hämtade scannern inne i 306. Prata lite med Klein, som jag hade i engelska, och Lando hann vi med innan vi gick tillbaka samma väg och ut genom dörrarna.

Nu ikväll ska jag sova tidigt. Förhoppningsvis sover jag länge imorgon med så jag blir ordentligt utvilad.

Nu är det inget speciellt som händer här innan min födelsedag, om 12 dagar :)

Vi avslutar med mina 4 Whitneyfavoriter: I will always love you, One moment in time, How will I know och I wanna dance with somebody!








S T U D E N T E N!

Då var det över.

Övernattningen i tisdags blev det inget med. Det var nästan inga som sov där. Dessutom skulle vi vara i Skogssjön och inte i Malexander. Det hade jag ingen aning om.
När vi kom till Skogssjön visade det sig att det var jättemycket folk där. Både fiskare och barnfamiljer. Så vi fick ingen grillplats. Inte förrän vi hade väntat i ca 1,5h.
Något vidare kul blev det dock inte, det hände inte så mycket. Jag drack bara 3 cider och 1 öl under hela kvällen och var hemma runt 10.

I onsdags var det återigen kanonväder, ännu varmare än i måndags, så då satt jag ute hela dagen igen. Riktigt skönt!
Även i torsdags satt jag ute en del och upplevde äkta nostalgi i form av På rymmen. Det var på den tiden då TV-programmen fortfarande var bra :)

Klä vagnen blev det dock inget av med för min del. Spike kunde inte, för hans syster fyllde år och han hade inte köpt något, + att hans pappa och en från hans job skulle fixa Spikes dator. Väldigt billiga ursäkter tycker jag, han hade knappast kommit undan med dem på något annat jobb, men jag kände ändå att jag inte hade fått ut så mycket av att klä vagnen. Vist, det hade varit kul att vara där, men jag hade nog ändå mest bara suttit där och lyssnat på alla andra.

Igår var det så äntligen dags. Den stora dagen var kommen.
Den började inte bra. Vi skulle ha haft champagnefrukosten efter fotograferingen 8:15, men nu var Josef, som vi skulle vara hos, tydligen tvungen att fixa inför kyrkan, där han skulle sjunga, då. Så frukosten var kl 7. Jag fattar inte hur folk kan ha vetat det, för jag hade ingen aning. Jag gick ju upp 6:50 för att fixa mig. 7:30 åkte jag och var framme 7:45. Då hade de redan varit där i 30-45 minuter.

En liten stund hann jag vara med i alla fall och därefter blev det fotografering.

Sedan blev det frukost, den 2:a för dagen, i kaffis. Juice och macka bjöds det på, och kaffe, men det sa inte Spike något om, så det fick jag vara utan.

Alla skrev i varandras mössor, men nästan ingen skrev i min. Jag tycker inte det är så noga, så det gjorde inte så mycket. Till slut skrev i alla fall Karin i min mössa. Då passade Bring och Louis på att skriva också. Jag fick skriva i Albins och Gustavs mössor, efter att ha varnat de för katastrofresultat. Gustavs blev ändå ganska snyggt, för han hade svenska flaggan i sin mössa, så jag kände brodyren, så det var lite lättare att skriva i hans mössa.

Lite dötid blev det därefter innan vi gick tillsammans genom stan ner till kyrkan. Vi tränade på våra sånger och sjöng hela vägen. Vi gick t.o.m. genom Kvarnen, ett köpcenter i Mjölby, och sjöng där inne.

Framme vid kyrkan fortsatte sången. Både A och B-klassen gick ihop och sjöng, med Sebbe som klackledare:
"Vad tycker vi om Teknikare?
Illa!
Hur illa?
Jävligt illa!
Vad tycker vi om Samhällare?
Bra!
Hur bra?
Jävligt bra!"

Kyrkans ceremoni var fin och jag satt och tänkte på en speciell person hela tiden.

Efter kyrkan var det kortege upp till skolan. Det var inte lika kul. Det kändes som att jag och Spike låg lite efter alla andra i klassen, som sjöng och donade. Då kändes det lite konstigt att sjunga 10-15m bakom alla andra...

Väl tillbaka i skolan var det lunch i matsalen för sista gången. Kall kyckling, potatis, melon, sallad och någon gräddfilsaktig sås. Efterrätt i form av någon pulverblandad sorbégrej blev det också, men det var faktiskt helt okej. Flera personer talade och stipendier delades ut. Micha fick ett kamratligt stipendium på 1000kr som han var väldigt stolt över hela dagen.

Mot slutet ville alla bara därifrån och till slut gick man ut ur matsalen och vidare bort till 311 för sista gången. Där fick vi våran individuella studieplan med betyg och allt. De riktiga betygen skickas hem senare. Sedan var det en gruppkram och så sa vi hejdå och lycka till till Ulla och Elisabet. Niklas kom in han med och grät nästan. Han har varit en av de bästa lärarna jag någonsin har haft, anpassat allt jättebra, tagit hänsyn till mig, sagt vad han har skrivit på tavlan, beskrivit bilder och anpassat prov. En kanonlärare helt enkelt.

Därefter gick vi ut ur klassrummet, ut ur 300-korridoren och förbi aulan för sista gången.

Klasserna började springa ut och när det blev våran tur gick vi ut, anförda av Josef, som hade fått tag i en stor virveltrumma. Vi gick upp på kullen och där tog vi i för allt vi kunde och sjöng:

"När SP3, när SP3,
När SP3 studenten tar,
då hörs det jubel ifrån folket,
när SP3 studenten tar!"

"SP3A, chalalalala,
SP3A, chalalalalala!"

"Vi har tagit studenten,
för vi har tagit studenten,
för vi har tagit studeenten,
fy fan vad vi är bra!"

Sedan vandrade vi in bland allt folk och försökte hitta min släkt. Det gjorde vi inte. Pappa kom fram till oss och visade oss vägen.
På mitt plakat var det en bild från när vi var på semester i Melbystrand någon gång när jag var liten. Jag sitter på stranden med en mössa som det står "Johan" på och ett par Hugo Boss-solbrillor på mig.

Jag fick massa blommor och gosdjur. Shep sa att mamma inte tyckte att man behövde det, men det är klart man ska ha. En elefant och en björn med studentmössor fick jag. :)
Vädret var kanon och det blev många kort där på gräsplanen, med mig och mormor, med mig och Spike, med mig och mamma osv. Många kameror skulle användas och mamma filmade dessutom det hela. Till slut begav vi oss ändå mot vagnen och åkte iväg. Där kom min tuta fram, likaså champagnen, som egentligen var moserande vin, som jag hade haft i innerfickan hela dagen. Den var varm, men god ändå.
Vi sjöng som aldrig förr och tutade och visslade. Josef hade med sig virveltrumman, så lite trumma fick vi också med.

Riktigt kul var det, men till slut var vi tillbaks på skolan. Då hämtade Emma och Alle mig och så åkte vi hem för att äta exotiskt bord. Det var kyckling, kalkon, rostbiff, potatissallad, Mimosasallad, jordgubbar, passionsfrukt, ananas, vindruvor och sådan där hårig frukt som jag aldrig vet vad den heter.

Gott var det och sedan öppnade jag mina presenter. Jag fick 6 tallrikar, några djupa tallrikar, efterrättsskålar och bestick av mamma och pappa. Den kartongen hittade jag dock i torsdags när jag skulle dammsuga, för mamma hade ställt den mitt framför dammsugaren.
Sedan fick jag en prydnadsgubbe i form av en student, en jättefin ljusstake med 3 ljus i och 3 grejer man kan sätta runt ljusen, i en platta där, en, även det, jättefin Orreforsskål, ni vet, en sådan där tung glasskål, pengar till rygg och nackmassage och 2 Lasse Åhberg-ölglas.

Fina saker alltihop och så var det dags för fika. Kaffe och 3 olika tårtor. En "vanlig tårta" som mormor hade gjort, en havreflarnstårta som mamma hade gjort och en daimtårta, även det som mamma hade gjort.
Riktigt gott, men tyvärr hade jag fått ont i huvudet under tiden jag satt på altanen, åt, öppnade presenter etc. Jag vet inte om jag hade råkat titta in i solen för mycket eller vad det var, men ont i huvudet hade jag. Det ledde till att jag fick ta 2 Panodil och 1 Ipren. Därmed var kvällens alkoholkonsumtion förstörd, för dricka alkohol efter att ha tagit tabletter eller annan medicin, det ska man aldrig göra.

Så det var bara att invänta verkan. Under tiden hann min externa hårddisk gå sönder. Emma tappade den i golvet från ca 0,5m höjd. Den drivs ju bara via USB och startar som den ska, men när den läser in funkar den inte. Det är som en CD-skiva som läser och läser utan att hitta något. Till slut hittar datorn en enhet, men själva hårddisken dyker inte upp. När man trycker på "Säker borttagning av maskinvara" finns den delvis där. Den ena enheten finns, själva hårddisken, men inte den del där allting ligger.

Min farbror hade en på sitt jobb som var duktig på sådant där. Han skulle ta med den dit på måndag. Kan han inte fixa den är saker från i vintras och framåt borta. Massa musik, lite filmer, böcker och kanske några kort. Musiken är ju värst i så fall...

9 öppnade Parken i Mjölby. Eftersom att jag hade köpt biljett var det lika bra att åka dit och huvudverken gick faktiskt över. Dock var det ingen vidare kul kväll. Det hände inte mycket och jag satt mest vid samma bord och lyssnade på musiken och pratade lite smått med de som kom och satte sig vid bordet.

Jag trodde inte jag skulle vara kvar till 1 när det stängde, men det var jag. Då var Spike rejält dragen. 5 öl på 30min hade han druckit innan han åkte och så några till där.

När vi skulle gå ut till taxin blev han lite sur. När jag kom blev jag avsläppt vid ena entr'en. Där var det dock grindar, så där kom man inte in. Man fick gå runt allt. Det var för att inga icke studenter skulle komma in. När vi skulle hem orkade Spike inte gå runt allt. Han tyckte att jag kunde ringa taxi och säga åt dem att komma till den sidan där vi var. Jag tyckte det var onödigt eftersom att det bara tog ca 2 minuter att gå till andra sidan. Jag tyckte han kunde ställa upp lite. Då blev han sur och menade på att han hade ställt upp i 2 veckor nu. Det är visserligen sant, allt vi har gjort på kvällar och så har inte innefattat hans jobb, men då kan man ju se det så att han har gjort det dels för att han själv har velat och dels för att vara en snäll vän. När jag sa det blev han tyst. Så fick jag en rejäl kram innan jag satte mig i taxin för att åka hem. Vi kommer nog höras av mer nu efteråt, men frågan är hur mycket? Jag och Chris, som jag hade i högstadiet, har träffats 3 gånger på över 4 år. Han har visserligen varit i Australien och pluggat, men nu i sommar kommer han hem, så då kanske vi kan träffas då. Det var över 3 år sedan senast...

Så nu är jag arbetslös och sitter ute på altanen. Strax ska vi åka till stugan tills imorgon, 1:a gången den här sommaren för min del.

Vi avslutar detta sista studentinlägg med den mest peppande studentlåten av dem alla, Niklas J - Studentsång 09, från förra året och låten som vi alla kommer minnas från den här studenten, Edward Maya & Vika Jigulina - Stereo love!




Middag med klassen och några lugna dagar

Studentfirandet fortsätter.
I lördags var det middag med klassen på Afrodite inne i Linköping och krogen efteråt om man ville.

Vi samlades i Mjölby strax innan 7 och tog 19:06-tåget. Det var faktiskt ganska skönt ute och jag hade klätt upp mig lite med skjorta och kavaj.

Inne i Linköping traskade vi mot Afrodite. Jag har ingen aning om var vi gick, men fram kom vi och där fick vi gå in bakvägen, till vårt specialbestälda bord.
Maten dröjde dock. Vi hade beställt mat i förväg, men troligen hade de inte börjat med maten innan vi kom, för det tog väldigt lång tid, men gott var det. Oxfilé, pommes och hemmagjord bearnaisesås åt jag. Riktigt gott! Till maten blev det Cola eftersom att jag har jättesvårt att dricka alkohol till mat.

Varken Spike eller jag hade någon vidare lust att gå ut på krogen efteråt, så jag, Spike och Kagg åkte med Torbjörn och Simon hem, så slapp vi vänta på tåget.
På väg hem blev vi omkörda av en Porsche som Torbjörn försökte köra ifatt. Det gick inte. Vid 180 fick vi ge upp :)

Efter den kvällen har det varit 2,5 lugna dagar.
I söndags var det mors dag, så då åkte vi till mormor och bjöds på kaffe, kakor och tårta. Gott värre, men t.o.m. jag, som är så smal, börjar tänka lite på vad jag äter numera. I sommar blir det ju dessutom lite si och så med träningen eftersom att vi har uppehåll och jag inte har fått någon ledsagare än. Jag har jättelust att gå och gymma, för det fastnade jag för rejält i Stockholm, men det går ju inte eftersom att jag inte har någon att gå dit med.

Igår var det varmt ute. Några var i skolan och härjade tror jag, men jag satt hemma jag. "Ryssvärmen" ska ju komma hit och jag satt säkert ute i 5-6h igår. Först med datorn i knät och sedan med hörlurar i öronen och lyssnade på musik. Brände mig gjorde jag också, men det hör till, det ska man göra :)

Idag blev jag dock lite sur när det var sämre väder ute, men det får väl gå. Vi ska troligen tälta ikväll, jag har inte hört något annat, men jag vet inte var, när eller hur vi kommer dit, så vi får väl se.
Nu är det hursomhelst bara 3 dagar kvar, 3 dagar kvar tills friheten och 3 dagar kvar till arbetslösheten! :)

När SP3, när SP3,
när SP3 studenten tar,
då blir det fest, då blir det fylla,
när SP3 studenten tar,
hurra hurra!

Vi kör vidare med studentlåtarna. Idag blir det DJ Auzern's låt från 08, "Nu så tar vi studenten", och Summercrew's låt "Vi har tagit studenten".




RSS 2.0