Från pinne till välbyggd

För snart sex år sedan kom jag in som lärling i landslaget. Jag var pinnsmal och vägde ungefär 59-60kg och var 179cm lång, precis som nu. Linda har flera gånger efteråt sagt att hon typ trodde att jag skulle gå av, så smal var jag. Nu, sex år senare, är jag fortfarande inte stor på något sätt, jag är väldigt smal i grunden, men visst har det hänt saker sedan dess. Jag är fortfarande lika lång, men har gått upp drygt 15kg sedan dess och mycket av det är muskler. Man skulle väl kunna säga att jag är relativt välbyggd, iaf överkroppen.

Därför tänkte jag göra en lite kul grej, egentligen mest för min egen skull, men häng med om ni vill...

Ni som har hängt med mig ett tag vet att jag är ganska mycket för statistik och liknande, ni andra får veta det nu. Därför har jag, sedan 2011, skrivit upp mina vikter under styrkepassen som jag har kört och nu tänkte jag ställa upp det, övning för övning, för att helt enkelt se hur mycket jag har ökat i vikt under de senaste fem åren i de olika övningarna.

Det är tydligt att vikterna ökar mest under de första åren man kör en övning. Sedan planar det ut en del, det kan kännas som att det inte händer något, men det är egentligen inget konstigt med det, men det är just där som många annars ger upp sin träning, för att det känns som att det inte händer något ändå, men det gäller att hänga i, fortsätta ta sig till gymmet, för sakta men säkert går det ändå framåt och sett ur ett längre perspektiv ser man trots allt ordentliga skillnader.
 
Även om det står relativt still rent viktmässigt så kan det dock hända mycket när det gäller teknik, explosivitet, antal reps etc. delar av övningarna som siffrorna nedan inte visar.

Siffrorna är från ungefär den här tiden av året, slutet av juli, varje år, men är inte helt sanningsenliga, eftersom att de som sagt dels inte visar parametrar såsom explosivitet, antal reps och set eller teknik i utförandet, dels att jag under årens gång kan ha ändrat utförande, tagit bort eller lagt till en specifik övning. Det syns inte heller i siffrorna. Ja, om jag har lagt till eller tagit bort en övning syns så klart, men om jag har ändrat utförande på en övning, t.ex. gå djupare i utfallsstegen, inte få någon stöttning i att stabilisera hanteln i enarms bänkpress, byta grepp i statisk mage med hantel över huvudet, gå hela vägen ner och toucha stången i marken vid marklyften, byta fri stång mot schmitt i överstötarna, jobba mer med övre överkroppen i drag fram/latsdrag, inte hela överkroppen, eller att ändra syfte med en övning, från styrka och balans till enbart balans,vilket är fallet för hängande djupa drag, så syns det inte i statistiken nedan, men vi kör så får vi se var det slutar. Jag ställer upp pass för pass, övning för övning, med årtalen under varje övning. Ni fattar säkert när ni läser...

Styrka 1

Enbens marklyft
2011: 40kg
2012: 70kg
2013: 80kg
2014: 85kg

Enbens benböj
2011: 65kg
2012: 85kg
2013: 97kg
2014: 92kg
2015: 107kg
2016: 147kg

Djupa benböj
2015: 77kg
2016: 92kg

Enbens vader, vadplatta
2011: 55kg
2012: 55kg
2013: 46kg

Vadpress
2014: 80kg
2015: 90kg
2016: 95kg

Enarms bänkpress
2011: 20kg
2012: 33,5kg
2013: 35kg
2014: 25kg
2015: 27,5kg
2016: 32,5kg

Enbens baksida lår
2011: 13kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 25kg
2015: 32,5kg
2016: 37,5kg

Stående sidvrid raka armar, maskin
2012: 55kg
2013: 55kg
2014: 55kg
2015: 68kg
2016: 82kg

Bänkpress
2014: 57kg
2015: 72kg
2016: 77kg

Enbens marklyft finns inte med längre och vadplattan har bytts ut mot vadpress. Den mest imponerande ökningen tycker jag är enbens baksida lår, där jag har ökat från 13 till 37,5kg på fem år, ungefär en ökning med 180%. Ökningen från 92 till 147kg på enbens benböj under de senaste två åren är också riktigt bra, särskilt som jag för fem år sedan där började på 65kg. Jag tror dessutom att djupa benböj och bänkpress kan öka betydligt mer även de, även om det kommer gå långsamt framöver. Ben har alltid varit min svaga sida när det gäller styrka, men det är trots det en ganska bra ökning på bara ett år, precis som bänkpressen, fast där på två år. Sidvriden skadade jag knät i för 3,5 år sedan och har fått börja om från början med den, ändra teknik osv. och därför är den ökningen också värd att notera.

Styrka 2

Enbens frivändningar
2011: 30kg
2012: 45kg
2013: 52,5kg
2014: 51,5kg
2015: 60kg
2016: 60kg

Sidlyft bellybacks
2011: 25kg
2012: 27,5kg
2013: 35kg
2014: 27,5kg

Enbens hantelryck med rotation
2011: 12,5kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 22,5kg
2015: 25kg
2016: 27,5kg

Drag fram
2011: 64kg
2012: 77kg
2013: 77kg
2014: 82kg
2015: 72kg

Enbens stående sidvrid med drag bakåt
2011: 37kg
2012: 59kg
2013: 64kg
2014: 64kg
2015: 77kg
2016: 77kg

Julians tricepsövning
2015: 72kg
2016: 82kg

Statisk mage med hantel över huvudet
2011: 22,5kg
2012: 30kg
2013: 37,5kg
2014: 37,5kg
2015: 32,5kg
2016: 37,5kg

Är egentligen inte så mycket att anmärka på här. Bellybacksen tog vid bort när rygglyftsmaskinen gick sönder, för det var den vi använde till bellybacksen också mot slutet, fast man stod på sidan i den istället för rakt framåtlutad, som när man kör rygglyft. Innan vi började med den maskinen körde vi övningen på en vanlig bänk, där den andre satt på benen på den som låg på bänken, för att tynga ner dem. Han på bänken låg med överkroppen utanför och körde upp och ner.

I övrigt är det en Skaplig ökning på hantelrycken, där jag har ökat från 12,5 till 27,5kg, alltså över dubbelt så mycket, 120% för att vara exakt, men det är en väldigt svår övning där jag har fått kämpa massor för att få tekniken att stämma. Man hämtar kraft hela vägen från benen, fortsätter upp i överkroppen och svingar upp hanteln med kraften som kommer från det diagonala benet som man står på. Alla rörelser hänger ihop, eftersom det är en flerledsövning, både från ben till överkropp och från överkropp till arm. Därför måste hela rörelsen kugga i. Gör den inte det tappar man all kraft och det är det som jag har haft problem med. Ökningen från 37 till 77kg på enbens stående sidvrid är också bra får jag säga. Det är mycket balans i den övningen, men jag får vara ärlig och säga att jag absolut inte står på ena benet hela tiden, snarare enbart under själva svingen bakåt.

Styrka 3

Utfallssteg med skivstång över huvudet
2011: 26kg

Utfallssteg med skivstång på axlarna
2012: 47,5kg
2013: 65kg
2014: 85kg
2015: 60kg
2016: 50kg

Omvänt bänkdrag
2011: 22,5kg
2012: 30kg
2013: 37,5kg
2014: 37,5kg
2015: 32,5kg
2016: 32,5kg

Enbens hantelryck rakt upp, två hantlar
2011: 11kg
2012: 13,5kg
2013: 15kg
2014: 17,5kg
2015: 17,5kg
2016: 20kg

Statisk mage diagonal
2011: 12,5kg
2012: 17,5kg
2013: 22,5kg
2014: 20kg
2015: 20kg
2016: 22,5kg

Enbens rygglyft
2011: 25kg
2012: 28,5kg
2013: 32,5kg
2014: 27,5kg

Stående på ett ben, axellyft i sidled tre grepp
2011: 7kg
2012: 9kg
2013: 12,5kg
2014: 12,5kg
2015: 10kg
2016: 10kg

Utfallsstegen körde vi med skivstången sträckt på raka armar över huvudet till att börja med. Vi hade aldrig gymtränat innan och trodde att det skulle vara så. Sedan fattade vi att det inte skulle vara så och att det kan vara farligt för ryggen att köra så och när vi la skivstången på axlarna istället gick det lättare. Dock gick jag inte ner särskilt djupt och det är därför vikten minskar under de två senaste åren, för då har jag ändrat tekniken både en och två gånger, så nu, med 50kg, går jag hela vägen ner och touchar knät i golvet. Det gjorde jag definitivt inte med 85kg. Även omvänt bänkdrag har minskat i vikt. Det är för att jag får upp 32,5kg högre än 37,5 och det tar mer i triceps, rygg och skuldror än vad 37,5kg gör.

Styrka 4

Överstöt fram
2011: 27,5kg
2012: 33,5kg
2013: 44kg
2014: 47kg
2015: 52kg
2016: 52kg

Överstöt bak
2011: 27,5kg
2012: 31kg
2013: 44kg
2014: 47kg

Julians tricepsövning
2015: 77kg
2016: 82kg

Statisk mage, båda benen upp
2011: 3kg
2012: 4kg
2013: 5kg
2014: 5kg
2015: 6kg
2016: 6kg

Enbens höften upp
2011: 70kg

Enarms hantelryck med rotation
2011: 12,5kg
2012: 20kg
2013: 20kg
2014: 22,5kg
2015: 25kg
2016: 27,5kg

Knästående sidvrid
2011: 25kg
2012: 33,5kg
2013: 35kg
2014: 37,5kg

Baksida lår två ben
2012: 35kg
2013: 40kg
2014: 42,5kg
2015: 50kg
2016: 50kg

Hängande djupa drag/T:et
2011: 40kg
2012: 50kg
2013: 64kg
2014: 60kg
2015: 60kg
2016: 60kg

Tvåbens marklyft
2012: 50kg
2013: 80kg
2014: 85kg
2015: 75kg
2016: 80kg

Överstötarna körde vi som sagt till att börja med på fri stång. Sedan gick vi över till schmitten, då det kändes som att rörelsen blev bättre och mer centrerad till de muskelgrupper som avses med övningen där. Överstöt bak försvann sedan, till förmån för Julians tricepsövning, som tränar samma sak, men med en bättre övning. Det är också värt att notera att jag idag tar mer i enbens baksida lår än vad jag gjorde med två ben 2012, 37,5 mot 35kg. Slutligen är marklyften, precis som utfallsstegen, en övning som jag har fått justera ganska mycket. till en början gick jag bara ner med stången till knäna ungefär, på samma sätt, fast på två ben, som enbens marklyft var. Där gick man bara ner med stången till knät ungefär och då trodde jag, som aldrig hade sett ett marklyft, att vanliga marklyft också skulle vara så. Det är först under de två senaste åren som jag har börjat gå ner hela vägen och toucha stången i marken.

Styrka 5

Enbens frivändningar
2011: 30kg

Stående sidvrid
2011: 35kg

Omvänt bänkdrag
2011: 25kg

Tvåbens press med rotation, maskin
2011: 32kg

Tvåbens drag med rotation, maskin
2011: 36kg

Hängande djupa drag/T:et
2011: 40kg

Stående på ett ben, axellyft rakt fram tre grepp
2011: 7kg

Hela styrka 5 försvann efter 2011, men alla övningar, utom tvåbens drag och press med rotation och axellyft rakt fram, finns kvar i andra program. Har inte testat vad jag skulle ta i press och drag nu, kanske skulle testa det, bara för att jämföra...
 
Så, där har ni en liten bild av hur det har utvecklat sig under de senaste åren. Ökningarna skulle säkert kunnat varit större om jag enbart hade fokuserat på att bygga, men goalball är en väldigt explosiv idrott, så mycket fokus ligger på att även bli snabb och smidig, inte stor och biffig.
 
Träningsprogrammen är också i grunden utformade av Kenneth Riggberger, som har sysslat med elitidrott under många år och då särskilt friidrottsgrenar såsom diskus och slägga. Använder man sig av rotationsskott i goalball är tekniken där ganska lika, varför landslaget valde att jobba tillsammans med kenneth. Även Westeins lektioner i träningslära under Elitidrottsskolans alla träffar har varit väldigt nyttiga för mig och har hjälpt mig att klargöra hur man ska träna, vad man ska träna och när man ska träna vad och på vilket sätt. Kan nog t.o.m. säga att jag har mer kött på benen gällande hans teorier och tänk än vad jag har när det gäller Kenneths, för där var det mer att "här har ni ett styrkeschema, varsågoda". Hans filosofi fungerar ju uppenbart, men det var inte så mycket teori bakom det hela, vilket jag känner att jag mer har fått av Westeins teorier och metoder.
 
Många av övningarna är också med en arm eller på ett ben, dels för att baka in balans i dem, dels för att om man exempelvis kör enbens baksida lår, då stärker du bara det ben du jobbar med. Kör du två ben tar säkerligen det lite starkare benet över litegrann, så för att träna båda sidorna lika mycket kan man köra enbens och enarmsövningar.
 
Hoppas att ni har fått ut något av allt detta!

Fanor vita blå

Hockeysuget växer dag för dag och även om det för tillfället är mitt i sommaren och det är en riktig värmebölja ute, 25-30 grader, så kan kombinationen musik, hockey och Leksands IF aldrig slå fel.
Den här har han gjort bra, Joel Enqvist.
Så mycket känsla och pasion i den och oj så jag redan längtar efter premiären i höst!
22 september, då kommer jag att kliva ut på norra för första gången den här säsongen och det kommer vara ett sjuhelvetes drag där inne i arenan då.
Ses vi där?


Vem är jag...

Det där med listor är kul tycker jag. Gillar att läsa andras listor, för då lär man känna personen bakom bloggarna lite mer och det är en av de mest positiva saker med att blogga tycker jag, att lära känna nya människor.

Jag själv brukar dock inte vara så bra på att lägga upp listor, men jag hittade en kul lista hos Lovisa som jag ändå tänkte svara på. Eller lista och lista, mer frågor där man får reflektera lite över sig själv i olika situationer, och sådant gillar ju jag, så häng med...

Vem är jag...

...vid matbordet?

Hur jag har ätit har förändrats en hel del under åren. När jag var liten kunde jag inte sitta still när jag åt. Jag tog en tugga, gick ett varv i köket och satte mig igen, tog en ny tugga osv.

Sedan kom en lång period där jag istället åt väldigt snabbt, kastade i mig maten. Exempelvis brukade jag gå upp 07:05 under högstadiet, åt frukost bestående av ett glas juice och en tallrik slät yoghurt, utan något i, fixade i ordning mig och lämnade hemet tjugo minuter efter att jag vaknat, 07:25.

nu äter jag istället väldigt långsamt. Jag äter ganska mycket, vilket behövs när man elitidrottar, och det där glaset apelsinjuice och släta tallriken yoghurt har bytts ut mot en dubbel portion havregrynsgröt, ett kokt ägg och ett glas mjölk.

Kosten har med andra ord förändrats väldigt mycket sedan mina tonår, men blir jag inte klar sist när man äter, då är det en smärre sensation, vilket är något det skämtas om med jämna mellanrum.

Rekordet jag har suttit med en och samma portion tror jag är 1,5 timmar. Då var det dock inte frukost och till mitt försvar får jag ändå säga att vi då samtidigt pratade och planerade för en kommande lägenhetsförsäljning.
Normalt är annars 20-45min för en måltid och när jag äter är jag oftast ganska tyst. I varje fall om det rör sig om ett större sällskap. Där är jag i stort mer den som iakttar och reflekterar över andra än den som pratar själv, men är man bara två kan jag prata dessto mer, kan sitta i flera timmar vid köksbordet eller ute på balkongen och bara snacka skit, medan man äter och dricker kaffe.

är jag dessutom ensam hemma, då sjunger jag inte helt sällan för mig själv, så även vid matbordet, men kanske inte ute på balkongen. Då skulle grannarna nog få hjärtslag, men jag vill alltså gärna ha lite musik på i bakrunden sådär, vilken jag då inte sällan sjunger med i, men jag gillar även att ha P4 på i bakgrunden. Det är hemtrevligt tycker jag, särskilt när man sitter där med en kopp kaffe. Spotify eller radion är med andra ord så gott som alltid igång där hemma.

...på stranden?

Åh, jag älska att vara på stranden! Kan utan problem ligga och sola en hel dag, möjligtvis gå ner och doppa mig lite snabbt om det är riktigt varmt i luften och om vattentemperaturen tillåter det, vilket alltså är ungefär detsamma som 25+. När jag var liten älskade jag att bada, men på senare år har jag blivit världens badkruka och det ska till mycket för att jag ska hoppa i det blå.

Sola kan jag docck som sagt göra i flera timmar utan problem. Har man bara lite bra musik eller en bra bok så håller jag mig lätt sysselsatt hela dagen. Att bara ligga på stranden, gräva ner fötterna i sanden, lyssna på alla strandlljuden runtomkring, samtidigt som man läser en bra bok och solen steker från en klarblå himmel, det är bland det bästa som finns.

...på krogen?

Oj, krogen är verkligen inte min grej. Trots snart trettio fylda, nåja, det är tre år kvar, men ändå relativt snart, kan man nog räkna antalet gånger jag har varit ute på krogen sedan jag fyllde arton på båda händernas fingrar. Det händer med andra ord väldigt, väldigt sällan. Tycker oftast inte det är bra musik, drickan är dyr och det är svårt att prata med varandra.

Nej, ska jag gå ut, då väljer jag ett lugnare hak där man kan sitta och prata vid ett bord med en drink eller ett glas vin 99/100 gånger. Nu har jag inte ens varit ute så många gånger under mitt liv, men jag känner ändå mig själv så bra att jag nog kan slå fast att om jag mot alla odds skulle gå ut, då skulle jag mestadels sitta vid ett bord och försöka prata med mitt sällskap och helst skulle vi då välja ett lugnare ställe. Delvis kan det nog hänga ihop med min synnedsättning, för att vara på en traditionell nattklubb med ashög musik, det gör det väldigt svårorienterat när man inte ser, dansa är inte riktigt min grej, det går knappt att prata där inne och man blir helt enkelt ganska lost när både syn och hörsel i princip försvinner. Så nej, jag väljer solklart hemmamys framför krogen, typ alla dagar i veckan, men någon enstaka gång då och då kan det ändå, trots allt, vara kul att komma ut lite sådär.

...i klädaffären?

Precis som med krogen går jag väldigt sällan i fysiska klädaffärer nuförtiden. Vet egentligen inte varför, för jag kan ändå tycka det är lite mysigt att gå runt i affärer sådär, särskilt på vintern av någon anledning, titta runt lite, klämma och känna på kläderna och sedan ta en fika på något kafé, men ändå blir det inte ofta att jag gör det.

När det väl händer kan jag som sagt gå runt och klämma och känna på kläderna, eller vad det nu må vara i butiken/affären, men det händer väldigt sällan att jag köper något, det är jag oftast för snål för. Jag har alltid varit den som har hållt i pengarna och sparat till det jag verkligen vill ha och impulsköp är alltså väldigt sällsynta, även om jag nu senast handlade kläder för drygt 4000kr, vilket väl inte var helt planerat. Allt behöll jag dock inte, det blev "bara" två tröjor, en piké och ett par solglasögon för den som är intresserad, men det är ändå väldigt mycket för att vara jag.

...hemma hos någon?

Den här är väldigt svår att svara på tycker jag. Det skulle kunna bli världens längsta uppsats om jag tog upp alla aspekter och företeelser som kan inverka på det, det går egentligen inte att generalisera tycker jag. Det beror väldigt mycket på vem jag är hemma hos, hur många som är där, hur mycket jag har varit där osv. men man kan väl säga som så att om jag kommer hem till någon för första gången rör jag mig nog till en början ganska osäkert, eftersom att jag inte vet hur det ser ut och inte kan se det. är det dessutom mycket folk på plats, födelsedagsfirande eller liknande, då blir jag nog ganska passiv, säger inte så mycket och sitter mest på en stol vid bordet eller i någon soffa och småpratar litegrann med de runtomkring mig, jag blir alltså ganska statisk, går inte runt särskilt mycket och minglar.

Är det å andra sidan hemma hos någon som jag har varit hos väldigt mycket så rör jag mig helt fritt och tar för mig på ett helt annat sätt. Då vet jag var det kan stå saker i vägen, var man kan välta ner föremål om man inte är försiktig, var hunden brukar ligga eller bara en så enkel sak som hur möblerna står. Hemma eller hos mamma och pappa skulle nog exempelvis de som inte vet inte ens notera att jag inte ser något alls, för jag rör mig så naturligt och obehindrat, och även de som vet glömmer bort det, för det märks helt enkelt inte.

En sak är dock gemensam oavsett. Jag känner av stämningen ganska väl, både hur den är i själva rummet och hur den är hos den jag är där för att hälsa på. Jag kan nog vara ganska avvaktande till en början, särskilt hos nya personer, för att läsa av situatione och alla sociala koder som gäller där, men tar för mig mer och mer, ju oftare jag är där och ju bättre jag känner personen i fråga. Till slut behövs inget inkänande, allt bara går av sig själv, men trots det tycker jag nog att det även då är viktigt att faktiskt ta sig tid, kanske ta ett steg tillbaka och reflektera på nytt, även om man har varit hemma hos personen i fråga hundra gånger, så att man inte bara kör på, för något kan ju trots allt ha förändrats under de där hundra gångerna man har varit där. Jag är nog kort sagt ganska finkänslig skulle man kunna säga, en bra lyssnare med god empatiförmåga och stort hjärta.

...På ett flygplan?

Här är nog ungefär samma som på stranden. Ja, jag älskar inte att flyga då, men jag kan utan problem fördriva tiden i några timmar om jag har en bra bok och lite bra musik att tillgå. Då åker lurarna på och sedan kan jag vara i min värld ett bra tag utan att det blir långtråkigt. Vet dock inte hur jag skulle reagera på en riktig långflygning, för det längsta jag har flugit är fyra timmar, så vi lämnar den delen av självreflektionen utanför och låter den vara obesvarad tills jag någon gång har testat det empiriskt, men ska jag ändå ge mig på något slags gissning så skulle jag tro att jag efter sisådär fyra-fem-sex timmar skulle börja bli rastlös, så det där med långflygningar är jag väl kanske lite skeptisk till, men skulle ändå vara kul att testa någon gång.

...I sängen?

Wow, ja, den som det visste... men frasen går att tolka, så jag sover oftast på sidan eller på rygg, ofta med ena armen under kuden. Jag läser alltid innan jag somnar och tycker det är jätteskönt att gå och lägga mig tidigt på kvällarna. det kunde man inte tro för tio år sedan, när jag, likt de flesta tonåringar, var världens nattuggla, men den tiden är förbi och nu lägger jag mig snarare halv tio än halv ett. Det är så rofyllt att gå och lägga sig och vissa dagar är det t.o.m. något jag ser fram emot. Bra eller dålit, det går väl att diskutera hur länge som helst, men att bara krypa ner i sängen, läsa litegrann och somnar man så somnar man, annars är det inte hela världen, för klockan är ändå inte så mycket. Det mina vänner, det är så jävla skönt tycker jag.

Så, där har ni kanske fått lite mer kött på benen i frågan kring vem jag är. Reflektera gärna över er själva och gör samma sak.

Nu ska jag gå och dricka lite morgonkaffe ute på verandan. Temperaturen håller sakterliga på att stiga och förhoppningsvis får vi en lika fin dag idag som vi hade igår, strålande sol, inte ett moln och 26 grader. Helt okej får jag ändå säga, såpass okej att det knappast går att ha det bättre, och jodå, visst badade jag igår, även om det inte var särskilt skönt. När man kom upp och kunde självtorka i solen utan att frysa d minsta, då var det dock skönt och jag hoppas som sagt på en minst lika fin dag idag också!


Några tankar och reflektioner om Pokémon Go

Jag befinner mig just nu i stugan, detta underbara landsställe där jag nu under några dagar ska njuta av riktigt sommarväder. Det utlovas drygt 25 grader och sol, och var jag kommer befinna mig då är inte så svårt att räkna ut. På bryggan, med lite musik och en bra bok, eller under körsbärsträden, plockandes hundratals söta små bär, för träden fullkomligt dignar av körsbär. Senast det hände var 2011, men nu är det dags igen. Det är bara att äta hur mycket som helst, för det tar aldrig slut känns det som.

Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om, utan såhär mitt i natten, klockan är snart fem, tänkte jag ge er några av mina reflektioner över Pokémon Go.

Detta urhypade spel som väl inte kan ha undgått någon, men har det ändå, mot alla odds, gjort det så handlar det alltså om ett slags mobilspel i mixed reality, där man själv, med hjälp av mobilens kamera och GPS, gå runt utomhus, i den "riktiga världen", letar och fångar Pokémons.

Det släpptes i Sverie i lördags och redan dagen efter, när Julian och jag var på väg till gymmet, såg vi folk i var och varannat gathörn som spelade. De flesta av personalen på gymmet spelade, vi stannade och pratade med typ två-tre personer bara på den korta promenaden och det är just detta som jag tror kan vara och bli en av spelets stora fördelar, att vi svenskar, som annars är så inbundna och håller oss på vår kant, ja, jag generaliserar, jag vet, det finns undantag för detta, men generellt är vi svenskar så, får en anledning till att börja prata med folk vi inte känner helt random ute på stan. Det blir som en slags föreställd gemenskap, folk känner plötsligt att de har något gemensamt med andra individer och det blir en given väg till att inleda en konversation med någon, för tydligen, enligt Julian, ser man på folk om de spelar eller inte. De tittar ner i sina mobiler, tittar upp, tittar sig omkring, tittar ner i telefonen igen och så fortsätter det. Kanske kan det t.o.m. gå så långt att det blir som en social grej, ungefär som att drica kaffe, att man kommer in mer i gemenskapen och blir en bland många om man spelar spelet och hamnar lite utanför om man inte gör det? Detta är dock endast teorier än så länge. Det återstår att se hur länge hypen håller i sig och hur det utvecklar sig efter att den har lagt sig. Som sociolog tycker jag att det ska bli väldigt spännande att följa och hela grejen med Pokémon Go är utan tvekan ett sociologiskt fenomén som man utan problem skulle kunna skriva en C-uppsats eller liknande om.

Det är också ett fenomén där Nintendo kanske har lyckats med det som samhället i stort inte har lyckats särskilt bra med, att integrera alla i samhällslivet. Eller kanske snarare såhär, det integrerar vissa grupper som tidigare inte har varit inkluderade, men riskerar att exkludera andra. Jag läste exempelvis någon status som hade delats massor på Facebook om fördelarna med spelet om man har vissa typer av intelektuella funktionsnedsättningar, där man tidigare inte har kommit ut i samhället av en eller annan anledning, men där spelet nu ger möjlighet till detta. Samtidigt blir gruppen gravt synskadade exempelvis exkluderade, eftersom att det än så länge är svårt att spela spelet om man använder exempelvis Apples VoiceOver. Det bygger ändå på att se kartan i telefonen och vad som finns runtomkring, att se var Pokéstopen finns och vilka Pokémons som finns i närheten. Dessa delarna tror jag dock skulle gå att lösa ganska enkelt med viss teknik, men svårare blir det att fånga Pokémons när man väl har hittat dem osv, men jag blir faktiskt inte förvånad om det inom väldigt snar framtid dyker upp tekniska lösningar som gör det möjligt att spela spelet även om man inte ser...

En annan given fördel är ju att man kommer ut och får gratis motion. För att spela måste man ju ut och gå och röra på sig och plötsligt ser vi tonåringar som tidigare bara har suttit framför bildskärmarna där hemma som är ute och går. Det är ännu en jätefördel med spelet i mina ögon. Det blir "kul" att komma ut på ett helt annat sätt än tidigare och på köpet får man lättare gratismotion och stegen man går varje dag ökar ganska radikalt om man är ute och spelar i bara en-två timmar istället för att bara sitta hemma framför en skärm under samma tid. Även här skulle det gå att göra mätbara undersökningar på hur mycket den allmäna hälsan hos t.ex. ungdomar mellan arton-tjugofem år påverkas av så lite som en-två timmars spelande om dagen.

So far, so good. Spelet har många fördelar, men givetvis finns det nackdelar också. De flesta av dessa handlar nog dock egentligen mest om sunt förnuft och grundar sig egentligen inte i själva spelet. Jag tänker givetvis först och främst på alla olyckor som redan har inträffat p.g.a. spelet. Ett antal trafikolyckor och så läste jag om någon som hade blivit ihjälskjuten p.g.a. spelet. Han hade lockats till en viss plats, där det skulle finnas en specifik Pokémon, men där väntade istället skyttarna och resten kan ni räkna ut själva. Läste också om några i Bosnien som hade lockats ut på gamla minfält från kriget, för att det där skulle finnas en specifik Pokémon och här i Sverige hade någon norröver vaknat av att några var på väg in i hans hall där hemma, för där fanns också en väldigt ovanlig Pokémon.

Då känner jag att det har gått lite väl långt, men som sagt, det grundar sig mest i sunt förnuft, inte i spelet i sig. Ja, programerarna skulle kanske kunnat programmera det annorlunda, men att få den fysiska verkligheten att synkronisera fullt ut med den virtuella, det lär inte vara det lätaste, så en gnutta sunt förnuft så skulle nog många av de olyckor och missöden som har med spelet att göra kunna undvikas. Att spela när man kör bil säger ju exempelvis sig självt, men uppenbarligen är det inte lika självklart för alla, eftersom att olyckor där föraren har varit inne i spelet redan har hänt, men som sagt, det har mer att göra med sunt förnuft än med spelet i sig känner jag. Viserligen kan spelet vara beroendeframkallande, + att det äter batteri och surf, och ett beroende är skitsvårt att ta sig ur, men i botten känner jag ändå att det handlar om sunt förnuft, även om det finns många andra parametrar som kan vägas in i det...

Överlag, om man ställer fördelar mot nackdelar så tror jag dock att hela grejen är väldit bra. Nackdelarna kan vara stora, men fördelarna är många, så jag får nog ändå ställa mig i den skara som hyllar spelet och om jag hade sett, då hade jag nog spelat...

Spelar ni?
Om ja, varför, om nej, varför inte?
Vad tror ni är spelets största styrkor resp. svagheter?

Första gången över 100kg!

I söndags tog jag mig förbi en ordentlig milstolpe rent styrkemässigt.

Ben är min svaga sida när det gäller styrka och därför har jag och Julian lagt in ett extra benpass med djupa benböj nu över sommaren, precis som vi också gjorde förra sommaren.
tio-tolv set med åtta reps i varje, vilket är någonstans på gränsen mellan maxstyrka, alltså det du klarar av att lyfta som mest och som man brukar säga är ungefär upp till sex reps, och hypertrofi, alltså då du bygger muskler och gör dem större, vilket ungefär är mellan åtta-tolv reps där någonstans.

I söndags blev det tio set och för första gången någonsin passerade jag 100kg!
Jag startade på 77kg och trappade sedan långsamt upp set för set, för att sedan toppa och avsluta på 102kg under det sista setet.
Eftersom att ben är min svaghet när det gäller styrka så kändes just 100kg som en stor seger och givetvis filmades det också.
Titta den som vill!


Morakrossen

Det kan tyckas malplacerat såhär mitt i sommaren, men hockeysuget börjar växa sig allt större nu och faktum är att det bara är 67 dagar till premiären hemma mot Djurgården i höst, den 22 september, en match där det garanterat kommer vara knökfullt i arenan.

Att vi ens spelar i SHL till hösten är ett smärre mirakel.
Ja, jag vet att jag har sagt det tidigare, men det går att tjata om hur mycket som helst och vårens bragd går att se hur många gånger som helst.

Därför tänkte jag här ge er hela den där matchen som sedan fick laget att bara köra på, bara mala ner allt som kom i dess väg, t.o.m. Modo i bäst av sju matcher, t.o.m. när man låg under med 0-2 i matcher och 0-9 i mål efter två av de sju matcherna.
Ni vet, den där Morakrossen med 6-0 i sista omgången av slutspelsserien...

Vägen dit hade varit allt annat än spikrak för detta Leksand, som ramlade ur SHL våren innan, i en sjunde och avgörannde match mot Malmö.
I princip hela laget lämnade, dåvarande sportchef Tore Jobs hade ett enormt jobb med att sätta ihop ett slagkraftigt lag, vilket han med facit i hand inte lyckades med.
Säsongen började uselt och förlusterna radade upp sig.
Man låg sist i tabellen, sist, t.o.m. efter Asplöven och Sundsvall, efter 24 spelade omgångar, nästan halva serien.
Då kom Perra in i bilden och laget började vinna.
Man klättrade sakta men säkert uppåt i tabellen och stannade till slut på en imponerande fjärdeplats, vilket innebar att man gick in i slutspelsserien, där lag 3-8 i grundserien gjorde upp om att ta sig vidare för att få möta förloraren i den Allsvenska finalen i bäst av tre, i det här fallet Tingsryd, som förlorade med 3-2 i matcher mot AIK, efter att Robin Kovacs avgjort i sudden för AIK, med två bonuspoäng i kraft av sin fjärdeplats i grundserien.

Förutsättningarna inför matchen mot Mora var glasklara.
Mora ledde serien, tre poäng och sju plusmål före Leksand.
Ett Leksand som ditills hade förlorat det inledande toppmötet i slutspelsserien mot Oskarshamn med 4-2.
Alla dömde då ut oss, för vips så var Oskarshamn fyra poäng före oss i tabellen.
Men efterr en stark seger mot Bofors i omgång 2 med klara 5-1, samtidigt som Oskarshamn tappade poäng mot Mora tändes dock hoppet igen.
Ett hopp som sedan nästan dog ut helt efter att man gjort en riktigt urusel insats mot Timrå på hemmaplan i omgång 3, kanske säsongens sämsta period i första perioden, där Timrå redan hade 0-3, vilket var klart i underkant. Timrå vann till slut med 4-1.
Då var det bara en sak som gällde de två sista omgångarna. 6/6 poäng mot Almtuna och Mora, samtidigt som man skulle ha viss tur med andra resultat.
Det var med andra ord inte mycket som talade för att Leksand skulle ta sig vidare till playoff och få möta Tingsryd...

Man började dock med att slå Almtuna med 4-2, samtidigt som man hade tur med de andra resultaten, när Bofors slog Oskarshamn med klara 5-0 och Mora tappade poäng mot Timrå.
Plötsligt var läget det att Mora ledde serien inför sista omgången, tre poäng och sju plusmål före Leksand, som i och med segern över Almtuna och turen med de andra resultaten klättrade förbi både Timrå och Oskarshamn i tabellen.
Vi fick alltså ett helt avgörande Daladerby i sista omgången, bara det var en wow-känsla.

Allt talade dock för Mora.
Leksand var tvunget att slå mora med minst fyra mål. Allt annat innebar att Mora skulle avancera till playoff mot Tingsryd. Mora kunde alltså vinna matchen, spela oavgjort eller t.o.m. förlora med två-tre mål och ändå gå vidare.

Ja, ni fattar själva, Mora hade det där som i en liten ask och kunde då avancera, i vår hemmaborg, slå ut oss, släcka drömmen om SHL nästa säsong och själva ha kvar den chansen. Man skulle bara gå in och inte förlora med mer än fyra kassar så var saken klar och ni vet, rivaliteten är stor mellan Mora och Leksand, att förlora mot det andra laget är den värsta förlust man kan tänka sig, i synnerhet när det gäller vinna eller försvinna, som här, och Mora hade då här ett gyllene tillfälle att förnedra oss på hemmais, inför våra egna blåvita fans, en förlust bittrare än den bittraste bittermandel.

Vad händer då?
Jo, det helt osannolika i att Leksand går in och kör över Mora och vinner med 6-0!

Trycket i arenan i slutskedet av den här matchen är något enormt, bragden var ett faktum och det som knappt kunde hända hade ändå hänt, Leksand passerade Mora på bättre målskillnad i sista omgången och gick vidare till playoff.
Det var den stora början på "the miracle on ice" och jag ljuger inte när jag säger att jag grät efter matchen.
Jag gjorde en Youtubevideo efter matchen och den har ni här om ni vill se

Så. jävla. stort. och. så. jävla. häftigt!

Oavsett om man hade vunnit eller inte så hade jag varit grymt nöjd med säsongen, med tanke på att man låg sist i serien i slutet av november.
Då sa jag till mig själv att "bara vi når slutspelsserien så är jag nöjd".
Det gjorde vi, med råge, och det stannade inte där.
Att få slå ut Mora av alla lag, inför kokande läktare i ett fullsatt Tegera, när ingen trodde det var möjligt, det är så jävla häftigt så det finns knappt ord för det.

Här nedan har ni hela matchen, titta, lyssna och njut av riktigt hockeygodis och en odödlig klassiker!


Paralympicstruppen uttagen och VM till Sverige!

I onsdags offentliggjordes den trupp som nu kommer att representera Sverige i Brasilien och paralympics i Rio om knappt två månader, där Sverige i gruppspelet kommer att ställas mot värdnationen Brasilien i öppningsmatchen, Kanada, Tyskland och Algeriet.

Truppen består av:

#1 Fatmir Seremeti (FIFH Malmö)
#3 Stefan Gahne (FIFH Malmö)
#4 Nils Posse (FSBU Göteborg)
#5 Jimmy Björkstrand (FIFH malmö)
#7 Mikael Åkerberg (IFAS Stockholm)
#8 Peter Weichel (FIFH Malmö)

Det var exakt den trupp jag på förhand, utan att veta i detalj, tippade skulle få åka.

Det är en väldigt rutinerad trupp med höga meriter och med väldigt mycket rutin. Jimmy har representerat Sverige sedan 1997, Fatmir, Stefan och Micke gör sina tredje paralympics, Peter har inte mindre än två paralympiska guld med Danmark, 2000 i sidney och 2004 i Aten, där Danmark slog just Sverige i finalen, och så har vi Nisse som bara går från klarhet till klarhet. Killen är född samma år som Jimmy började representera Sverige, alltså 1997, kom in i landslaget så sent som 2014, var samma år med under B-EM i Ungern, nästkommande år i Sydkorea och IBSA world games och nu väntar alltså paralympics för den unge göteborgaren. Snacka om att ha haft en spikrak karriär såhär långt, men det är han värd, den gode Nisse! Tycker det är såå kul att han nu är uttagen, för han, tillsammans med bl.a. mig skälv, kommer högst troligt att vara grundpelare i det Sverige som kommer att göra en nystart efter en möjlig generationsväxling nu efter Rio.

Min karriär har inte alls pekat lika rakt uppåt som Nisses. Jag kom in i landslaget redan 2010, för er som har hängt med enda sedan dess, men har ännu inte representerat Sverige under några större tävlingar och att jag själv nu inte blev uttagen till Rio kom inte alls som någon överraskning. Jag har vetat om det ett längre tag nu och haft tid att ladda om för en nysatsning mot Tokyo om fyra år, vilket nu alltså får ses som mitt stora långsiktiga mål.

Innan dess kommer det dock att ske något väldigt stort här på hemmaplan.
IBSA (International blind sports asociation) avicerade det förra veckan.
VM i goalball 2018 kommer att hållas i Sverige och Malmö!

Wow, snacka om en motivationsboost som heter duga!
Tänk att få vara med och representera Sverige i ett VM, på hemmaplan!
Jag kommer göra allt jag kan för att ta en plats i den trupp som kommer spela VM om två år och om jag mot alla odds inte skulle lyckas med det så tänker jag definitivt åka ner och titta, se goalball i absolut världsklass och de världsledande nationerna göra upp om VM-medaljerna. Wow, alltså, jag längtar redan!!!

Semester på västkusten

Då har det ekat tomt här på bloggen i drygt en vecka igen, ett sådant där uppehåll som det var både i mars, när jag var i Södertälje, Stockholm och på kryssning i samanlagt en vecka, och i maj, när jag var i Berlin och hade fullt upp med uppsatsen och därför inte hann blogga.

Den här gången har jag, eller vi, familjen, varit på västkusten. Syster och hennes pojkvän jobbar där nu under sommaren, precis som min andra syster gjorde för fem år sedan, då hon jobbade i smögen, så vi åkte ner dit i några dagar för att hälsa på.

Det har tydligen varit ganska dåligt väder där nere hittills under sommaren, ganska kallt och regnigt, men vi hade onekligen tur med vädret, för det regnade lite när vi åkte ner förra onsdagen, men när vi kom fram till Lysekil, där vi skulle bo, sken det upp och sedan var det ganska soligt där under hela vår vistelse, även om det blåste en hel del.

Vi hann med att under onsdagen gå lite i affärer, gå på allsång på kvällen, där mamma ville se Jack Vreeswijk, och där vi skrålade med i några gamla klassiker, och äta Lejonet och björnenglass, där jag åt den godaste saffransglass jag någonsin har ätit, rekomenderas verkligen!

Torsdagen innebar en roadtrip, eftersom att både syster och hennes pojkvän var lediga och där vi då både hann besöka Fjällbacka, Strömstad och fika utanför Grebbestad. Vi traskade runt på de små gatorna, tittade lite i butikerna och åt supergod grillad lax med smörslungad färskpotatis till lunch. På kvällen blev det restaurangbesök på Norra hamnen i Lysekil, där vi satt med fin utsikt ut över havet. Synd bara att det inte var så fint väder just den kvällen. maten var i vilket fall utsökt, kungsflundra med gud vet allt vad det var för tillbehör till den och så lite rödvin på det, + en chokladmousseefterrätt med hallonpannacotta och nötcreme.

På fredagen strosade vi omkring ytterligare i Lysekil, gick upp högst upp på ett berg, där det också fanns ett utkikstorn med enorm utsikt. På eftermiddagen åkte vi sedan över till Fiskebäckskil, där syster och co. jobbar. Vi strosade runt lite mer på de smala gatorna, åt glass, såg hur de bodde, spelade lite kort och drack vin och så åt vi på Brygghuset, där Schulle jobbar som kock. De andra åt där en fisksoppa som rekomenderades, men jag åt veckans fångst och det var det godaste jag har ätit på väldiigt länge! Halstrad röding, potatispuré med citrus, och morot på tre vis, morotspuré, smörstekta morötter och friterad morot. Så jävla gott! Till efterrätt blev det också en Irish innan vi tog en kvällspromenad under en molnfri himmel. Det var alldeles tyst och lugnt, för en gångs skull blåste det inte ens. Ja, det var helt enkelt en sådan där magiskt fin sommarkväll som jag kommer att minnas väldigt länge.

Dagen efter skulle mormor åka hemåt igen, mamma och pappa skulle senare på kvällen på en skaldjurskryssning i Göteborgs skärgård och jag skulle vidare till Kungsbacka för att umgås lite med Albin och louise. Louise är där och jobbar över sommaren, så det blev några ytterligare fina dagar där nere. inte lika fint väder som vi hade haft i Lysekil och Fiskebäckskil, men fint att vara där var det iaf, även om vi inte hann umgås sådär jättemycket, eftersom att Louise jobbade hela dagarna. Jag sov visserligen väldigt länge, gick upp halv tolv i måndags och tolv i tisdags. i måndags kände jag också att jag ville träna, efter att inte ha tränat på nästan en vecka, så då blev det 200 benböj.

Sent i tisdags kväll var jag hemma igen, kom hem och sov ännu längre igår. Vaknade först 08:20, men kände mig inte alls utvilad, så jag somnade om igen och vaknade 12:30. Sedan låg jag kvar i sängen till 14:00, gick upp, åt frukost och sedan sov jag större delen av eftermiddagen också, innan jag och Julian drog iväg och körde ett galet tufft intervallpass på rodd, handlade och hämtade ut mitt paket från Boozt.com, som jag beställde, men inte hann hämta ut innan vi åkte förra veckan. Jag brukar inte shoppa kläder, tror inte jag har köpt en tjocktröja för egna pengar på typ fyra år, men en dag fastnade jag ordentligt, tror jag satt i över fem timmar och tittade på tröjor, kepsar, solglasögon m.m. Till slut landade beställningen på 4500kr med en Gantpiket, fyra Ganttröjor, en Filippa K-tröja och ett par solglasögon. Ska bli spännande att packa upp och prova allting. Paketet står på köksbordet och väntar på mig, så det ska jag ta tag i nu när jag har skrivit klart det här inlägget...

Hoppas att ni har haft en grym vecka det senaste, för det har jag haft!

Geim

Jag tänkte ge er ett boktips såhär inför nalkande semestrar och så.

För ett tag sedan läste jag en av de bästa böcker jag har läst på länge, och då ska ni veta att jag läser ganska mycket böcker.
Det var faktiskt Julian som tipsade mig om den boken, eller trilogin, som det faktiskt är.

Trilogin startar med Geim och fortsätter sedan med Buzz och Bubble. De två sista har jag ännu inte läst, men ser väldigt mycket fram emot att läsa dem och förväntningarna är väldigt höga, med tanke på vad Geim levererade.

Henrik "HP" Pettersson är en småfifflare som en dag hittar en mobiltelefon på bussen. Han tar upp telefonen och försöker få igång den, men den frågar honom bara gång på gång om han vill spela ett spel. Han trycker "Nej" upprepade gånger, men frågan upprepas bara på nytt, så till slut trycker han "Ja" och vips startar mobilen.
Telefonen verkar veta det mesta om honom och han blir givetvis nyfiken.

Ett nytt meddelande dyker också upp på skärmen, ett meddelande som säger att han ska ta paraplyet från mannen som kliver på vid nästa hållplats. Det är ett slags inträdesprov sägs det. HP tror dock att det är hans kompisar som försöker få honom att gå på något slags avancerat skämt, så han spelar med, antar utmaningen, sätter mobilen i midjan, med kameran utåt, så att den filmar vad han gör, allt enligt instruktionerna från mobilen, och på nästa hållplats kliver det mycket riktigt på en man med ett paraply i en påse. HP tror givetvis att mannen också är en del i skämtet, så han går fram till honom när bussen stannar nästa gång, rycker paraplyet och hoppar av bussen.

"Bra jobbat" tycker mobilen, som godkänner hans inträdesprov, varefter han ombedes att göra ett nytt uppdrag, detta efter att han till slut insett att det faktiskt inte var hans kompisar som skämtade med honom och nyfikenheten får honom att fortsätta spela.

HP dras gradvis in i en härva av allt större uppdrag, uppdrag som kräver mer och mer från honom, uppdrag som ger honom poäng i spelet, ett spel som alltså pågår mitt i den vanliga vardagen och där samtliga uppdrag filmas och bedöms av ett slutet nätcomunity.

Parallellt med HP får man också följa en tjej, Rebecca, som är ungefär HP's totala motsats. Hon har stennkoll på sitt liv och sin karriär och har nyligen börjat jobba för Säpo. Trots att deras liv och vardag ser så annorlunda ut närmar sig deras världar ändå varandra, men hur, på vilket sätt och vad som händer tänker jag inte berätta för er...

Boken är riktigt bra och man fastnar verkligen i den. Det är mycket psykologi i det hela och man ser verkligen hur lätt det egentligen är att få folk att göra värre och mer hemska saker än de någonsin trodde att de skulle kunna göra, bara genom att använda rätt metoder och att långsamt och gradvis snärga och locka in dem i ett allt djupare hål. Hemskt, men sant och jag tycker som sagt verkligen att ni ska läsa boken. Den finns att ladda ner som E-bok eller ljudbok hos bl.a. Bokus eller Adlibris.


Hantelryck med två hantlar

Att vända något negativt till något positivt är inte alltid det lättaste, men igår gjorde jag det.
Känslan innan styrkepasset då var riktigt dålig, jag hade inte alls lust att pallra mig iväg till gymmet, särskilt inte som det kom en ordentlig regnskur precis innan jag skulle gå och att torsdagens intervaller fortfarande satt i ordentligt i benen. De kändes jätetunga och orkeslösa, men väl framme på gymmet blev det istället ett kanonpas, det bästa styrkepasset på länge.
Frivändningarna och hantelrycken bara flög upp till en början och efter den kanonstarten fortsatte det på samma spår med chinsen, Julians tricepsövning, enbens stående sidvrid och statisk mage med hantel över huvudet. Enda plumpen i protokollet var att benpressen, som vi tänkte lägga till på slutet, var ur funktion, så den fick vi skippa.

Bara för att det gick så bra igår tänkte jag här ge er en styrkeövning som tar enormt i bålen.
Hantelryck med två hantlar.
Den aktiverar större delen av överkroppen, men tar som sagt extra bra i bålen, både bak och fram, eftersom du måste hålla emot så att ryggen inte böjs bakåt.
Var därför försiktig och ta inte för tunga hantlar, med tanke på ryggen.
Jag använder här 12,5kg och kör 4x6 reps.


RSS 2.0