Ja, rubriken är det amerikanska märket Cerwin-vega's måtto. Cerwin-vega grundades redan 1954 och har gjort sig speciellt kända för sin tunga, brutala och masiva bas. De blev riktigt kända då de tillverkade högtalarsystemet till filmen Earthquake, 1974, som skulle förmedla bullret och dånet från en jordbävning på ett realistiskt sätt. Basåtergivningen var då så kraftig att det bildades sprickor i väggar och tak på flera biosalonger som visade filmen.

Som den ljudfantast jag är skulle jag mer än gärna någon gång vilja äga ett par Cerwin-vega.
Jag var faktiskt inne på ett par innan jag köpte mina B&W dm309, men det som fälde avgörandet till dm309's fördel var storleken. Modellen av Cerwin-vega jag kollade på var VE-12F, vilka mäter hela 84cm på höjden, 36cm på bredden och 41cm på djupet. Det är så klart en golvhögtalare och vikten ligger på hela 23kg/st. Som sagt, inga små pjäser och aningen för stora för mitt lilla rum, på ca 10 kvm.

12:an i modellnamnet står för baselementets storlek. Storebror heter VE-15F och lillebror VE-8F. Skillnaden är helt enkelt baselementets storlek och tekniska detaljer som hör därtill. Alltså har denna högtalare ett 12-tums baselement, som alltid med Cerwin-vega's röda upphängning, så klart. Elementet har gjutna korgar och en extra stark upphängning, för att klara de enorma påfrestningar som uppstår då man skruvar upp volymen. Detta gör att elementet både kan gå djupare och spela högre. "Riktigt bra bas går inte bara djupt, den är skoningslöst exakt!"

Mellanregistret är 6 tum med fiberimpregmerat membran, konstruerat för att hänga med på högre volymer, men även för att återge röster och instrument på ett bra sätt.

Diskanten är 1,25 tum, vilket faktiskt är ganska ovanligt, och har en säkring för att skydda högtalaren, precis som baselementet, för som sagt, detta är en högtalare med fokus på basen. Det ska vara höga volymer och grymt tryck när det gäller Cerwin-vega. De har designats för att inte ta så mycket uppmärksamhet från övriga rummets inredning, men vill man att de ska synas, då plockar man bort fronterna, för då både syns och hörs det att det handlar om Cerwin-vega.  Det är precis som jag alltid säger, "musik ska kännas!" och det gör den garanterat med ett par högtalare som dessa.

Detta till skillnad mot mina B&W, som är mer allroundhögtalare. De har två 6,5 tums element, varav det ena enbart går från 40Hz till 150Hz, alltså basfrekvenserna, medan det andra går upp och tar såväl bas som mellanregister. Diskanten går upp till 22 000 Hz, 2000Hz högre än Cerwin-vega. Det är dock inget man märker, för det är så höga toner att det mänskliga örat knappt uppfattar dem. Dock är mina B&W betydligt mer finstämda än Cerwin-vega. Här handlar det mer om att få detaljer och klarhet i ljudbilden. Det är högtalare som funkar både på låg volym och när man skruvar upp litegrann. Dock går de "bara" till 88dB, till skillnad från Cerwin-vega, som går till hela 93dB. Basen var inte heller den bästa insåg jag efter något år, även om den var betydligt bättre än stereon jag hade innan, så jag kompleterade anläggningen med en B&W ASW610, en subbass med 10-tums element och en djupbas ända ner till 18Hz, vilket är i det närmaste ohörbart för en människa. Man hör inget, men porslinet i hyllorna vibrerar ändå, som det ska vara.

Detta stereosystem jag äger är det visserligen inget fel på, kanske att jag skulle behöva en något starkare förstärkare, som egentligen är själva grunden i en bra stereo. Ett par maffiga högtalare kan mycket väl brännas med en för dålig förstärkare, eftersom signalen blir för svag, medan ett par små högtalare kan spela förvånansvärt bra med en lite kraftigare förstärkare. Exempelvis förespråkar man en förstärkare på minst 2x100W för att driva ovan nämnda VE-12F.

Ljudet är det sannerligen inget fel på i min stereo, men det är som sagt inte Cerwin-vega. För några veckor sedan fick jag ett medlemserbjudande från HIFI-klubben, som förövrigt är helt outstanding när det gäller service och kunnande innom stereo och HIFI. I Mailet stod det just att man kunde köpa dessa VE-12F för rabaterat pris, 3 596kr, istället för 4 996kr. Tror ni jag blev sugen?

Dock har man nu kommit med en ny serie, XLS-serien, som är eftergångare till CLS-serien. XLS står för "Xtremely Large Sound" och det handlar det verkligen om! Såhär skriver HIFI-klubben om dessa högtalare på sin hemsida:

" Bokstäverna XLS i Cerwin-Vegas nya högtalare är en förkortning för eXtremely Large Sound och det är precis vad det handlar om. Precis som föregångarna i CLS-serien är de nya högtalarna fullproppade med alla de egenskaper som gjort denna legendariska amerikanska tillverkare så världsberömd: de spelar kolossalt högt och trycker till med stenhård bas.

De förbättrade elementen och de nya mellanregister- och diskanthornen rycker fram dina favoritband till scenkanten, och med extra styva kabinett och nyutvecklade basportar är ljudet renare och mer välupplöst än någonsin, även på låg volym (om det mot förmodan skulle bli aktuellt). Nu har du alla möjligheter att göra musiklyssningen till en fest, oavsett om du vill njuta av hela härligheten själv eller vara generös och dela med dig till grannarna.

Seriösa och stabila element
Elementen i XLS-serien är byggda med kraftiga magneter och helgjutna korgar av aluminium. En stabil korg är mycket viktigt eftersom elementet utsätts för extrema krafter vid höga ljudtryck. Om inte korgen är tillräckligt styv så kan ljudet förvrängas och basåtergivningen bli mindre exakt. Men det är ingen risk när det är Cerwin-Vega som ligger bakom – om det är någon som kan bas, så är det dessa halvgalna amerikaner!

Mellanregistret återges av ett högeffektivt och kraftigt 6,5-tumselement. För att det ska kunna hänga med de stora baselementen på höga volymer så sitter det monterat i en hornkonstruktion. Det ökar elementets känslighet och gör att det spelar högre utan att det behöver tillföras extra energi. Även diskanten
sitter i ett horn . Precis som för mellanregistret ökar det känsligheten, och ger dessutom en bättre spridning av ljudet. Cerwin-Vega kallar hornkonstruktionen för "Optimized Waveguide" och den innebär att ljudvågorna från diskant - och mellanregistret integreras på ett optimalt sätt, vilket ger en perfekt sammanhållning av de höga frekvenserna."

Den modell jag är riktigt sugen på är den näst största i denna nya serie, XLS-15. Precis som i VE-serien anger siffrorna baselementets storlek, men tro det eller ej, här finns även en modell större, XLS-215! Den är alltså utrustad med 2 15-tums element och ger ett gigantiskt ljudtryck! Dessa XLS-15 är i princip samma högtalare, men med ett baselement mindre, därmed också något lättare att driva, och även med något mindre proportioner än storebror. Dessa högtalare är 103cm höga, 43cm breda och 47cm djupa. Vikten är hela 38,5kg/st. De är alltså liite större än lillkusinen VE-12F, men kan spela lika högt om inte ännu högre än denne. Med dessa högtalare kan man få byxbenen att fladdra och känna ett tryck i magen som är i klass med en arenakonsert, skriver HIFI-klubben. De är också mer välbalanserade än VE-serien, fokuserar inte fullt så mycket på botten och toppen, bas och diskant. Det gör att diskanten inte riskerar att bli för vass vid högre volymer och att basen blir mer utsträckt.

Hornkonstruktionerna för diskant och mellanregister är som sagt helt nya och innebär alltså att elementet sitter som i ett horn, vilket gör det lättare för luften att passera elementet. XLS-serien är rejält förbättrad mot CLS-serien och kan därför drivas med en något lättare förstärkare. Det räcker med 2x60-80W, men helst rekomenderas det att man har en förstärkare på 2x100W eller mer, precis som för VE-12F.

Man blir inte lycklig av pengar, men hade jag pengar så det räckte, då skulle jag investera i ett hus/lägenhet och därefter ett par riktigt rejäla Cerwin-vega-speakers, för wow, vilka högtalare!

As said, Cerwin-vega, because nobody screams out for more treble!

Då är dramakommunikationen så gott som avslutad. Jag trodde den skulle vara helt avslutad efter igår, men icke. Det var visserligen examination, men så gott som alla fick en rejäl avhyvling på sin rapport. Nej, så illa var det inte, men alla fick något att redigera och ändra om. Jag måste ändra om hela strukturen på arbetet, måste få det mer luftigt, lägga in fler underrubriker, infoga en diskussionsdel och få in mer av intervjuobjektens tankar och funderingar i själva arbetet. Det kan nog bli lite jobb med det, för i dagsläget är hela rapporten ganska tung och svårläst på sina håll. Mycket litteraturbaserat, mycket ord och man får inget riktigt flow i det hela. Det är mest fakta på fakta på fakta, det blir väldigt jobbigt att läsa, vilket även många påpekade igår. Många och många föresten, vi var totalt 7 pers där, 6 som hade skrivit rapporter och så Erik, som ska skriva sin till i höst, men ändå var där och diskuterade. Det är lite skillnad mot i höstas, då vi säkert var 15-20 studenter. Därefter har folk mer och mer droppat av av div. olika skäl och nu till i höst blev fortsättningskursen t.o.m. inställd för att det var för få anmälda. Lite surt för min del, med tanke på att det var den kursen jag hade valt i 1:a hand, så nu får vi se hur det blir i höst. Var inne på studera och såg att jag i vilket fall har platsgaranti både på datasäkerhetskursen och astronomikursen jag har sökt. Dock är de bara 9,5Hp tillsammans, så jag måste ju läsa mer. Då är det handikappvetenskap, som ligger tidsmässigt på samma sätt som dramakommunikationen, som jag hoppas att jag kommer in på, annars vetitusan vad jag ska göra...

Det är hursomhelst tack vare, eller snarare p.g.a. som är mer negativt betingat än "tack vare", denna fältrapport jag har varit lite frånvarande på senaste. Det blev mycket jobb med den där på slutet, + att jag fick in den ena intervjun aningen sent mot vad jag skulle ha fått, så det blev lite extra redigering där. Dessutom har jag läst igenom de andras fältrapporter några gånger och försökt plocka ut konstruktiv kritik, både positiv och negativ. Jag undrar dock hur fasen man kan klara av att plugga helfart? Jag tycker det här är ganska mycket, ändå är det "bara" 30Hp på 2 terminer. Läser man helfart är detta det man läser på en termin. Alltså ungefär en fältstudie, en tenta, några litteraturseminarium osv. Det går ju inte. Särskilt inte som jag har all träning vid sidan av, där ett träningspass tar ca 5,5h varje dag. Det säger ju sig självt att det inte funkar. Att lägga studierna på halvfart och läsa psykolog på 10 år istället för 5 känns inte sådär överdrivet lockande heller. Vet inte ens om man kan göra så, men som läget är just nu vore det ända alternativet, för helfart, det går helt enkelt inte.

Då är vi osökt inne på det där med framtiden. Jag famlar fortfarande i ett totalt mörker, vet inte alls vad jag vill göra. Vill jag engagera mig i hjälporganisationer, t.ex. Rädda barnen eller Röda korset, plugga till socionom/psykolog, eller kanske något helt annat, vill jag satsa på skrivandet, vill jag försöka få in en fot i Leksands IF, vill jag jobba med ljud och högtalare på något sätt, eller vill jag kanske något helt annat? Jag har ingen aning! Samtidigt går tiden när jag pluggar. Tiden för studiebidrag är 5 år. Därefter kan man visserligen söka förlängt studiebidrag, men ändå.

Det bästa vore nästan att skaffa ett jobb nu under tiden jag tränar och siktar mot Paralympics 2016 och inte vet vad jag vill göra i framtiden, men det är lättare sagt än gjort. Det är inte det lättaste att få ett jobb. Speciellt inte som synskadad utan specifik utbildning. Mot mig själv ska jag dock säga att jag kanske inte har varit så överdrivet aktiv på jobbmarknaden, måste ske en skärpning där, men faktum kvarstår dock. Det är inte lätt att få ett jobb i dagens prestationsbaserade samhälle, där man hela tiden måste stå i främsta ledet för att synas, för att arbetsgivare ska få upp ögonen för en. För att stå där i främsta ledet krävs att man sliter och visar framfötterna, hela tiden. Tyvärr är just detta något som inte alls är bra för den enskilda personen, tror jag. Att hela tiden känna pressen av att vara tvungen att prestera, hela tiden pressa sig själv till det yttersta, jobba, jobba, jobba, ända till man kraschar, ända tills det inte går mer. Då faller man ihop och vips är det någon annan som har tagit ens plats. Själv ligger man där som ett vrak, totalt utbränd. Frågan är då, är det värt detta? Är det värt att offra sig själv och sin kropp, sitt välmående, för att prestera, för att visa framfötterna, för att nå ekonomiska och yrkesmässiga framgångar? Jag tycker inte det, såvida man inte har full kontroll på och trots allt lyssnar på kroppens signaler, då kan det funka. Man har bara en kropp, ett liv. Det ska vi vara väldigt rädda om, för livet är vår första och mest dyrbara gåva. "Det blir vad man gör det till" brukar det ju heta och det stämmer. Inte alltid, men ofta.

Det blev väldigt tungt detta och öppnar upp för vidare diskussion, men vi lämnar det här och nu och går istället över till min dygnsrytm, som för tillfället är totalt out of function. Kroppen mår sämre av en ojämn dygnsrytm och denna veckan har jag inte sovit bra. Natten till i tisdags, då Shep förövrigt fyllde 16, somnade jag runt 1, vilket jag gör nästan varje natt numera. Det är ganska lagom sådär, men sedan vaknade jag 3:40. Det kändes senare på dagen kan jag meddela, så natten till i onsdags sov jag ganska okej, men så var det dags igen. Natten till igår somnade jag, återigen, runt 1. När jag vaknade kollade jag på klockan. 12:10! "Whaat?? Har jag sovit i över 11 timmar?" Tänkte jag och stressade upp ur sängen, slängde i mig lite frukost och läste igenom allas fältrapporter en sista gång i rekordfart innan jag åkte. Inatt var det dags igen. Somnade runt 1, igen, och var så tillbaka på tisdagens spår. Nu vaknade jag dock en timme senare, nämligen 4:40, men sedan dess har jag varit vaken. Läst lite, läser just nu en bok av Danielle Steel, som, faktiskt, inte griper mig speciellt mycket. Hennes böcker brukar annars vara jättegripande och fina, men inte denna. Klockan 06:30 traskade jag upp ur sängen, åt frukost och duschade. Sedan fastnade jag här. Tänkte ta tag i fältrapportens redigering så småningom, men först blir det lite starkt, svart kaffe.

Upptäckte i övrigt ännu ett exempel på att världen kan vara bra liten ibland för några dagar sedan. Jag är dock inte helt säker på det ännu, men tjejen som expedierade mig på Löplabbet för ett tag sedan kan känna min vän och cykelgalning, Matilda. Jag googlade nämligen litegrann på Löplabbet när jag tog en paus från pluggandet. Så fick jag upp en blogg. Jag är ganska säker på att det var hennes blogg, hon som expedierade mig. Det var rätt namn, rätt butik i rätt stad, såvida det inte finns fler med samma namn i samma butik. Sökte så på Facebook och såg då att vi hade en gemensam vän, Matilda. Tycker sådana sammanträffanden kan vara lite kul faktiskt. :)

Om vi så spolar tillbaka bandet en aning så är det faktiskt exakt 1 år sedan idag som vi i klassen sov över i skolan, tillsammans med Niklas. Studentfirandet var alltså i full gång. Just idag var det torsdag förra året, för er som inte visste det.

Under tisdagen startade det hela med ölbrännboll i Mjölby. Jag och Spike deltog inte, vi satt mest vid sidan av och "skåpsöp".
Under onsdagen var det Laserdome, den ända grejen jag struntade i när det gällde studentfirandet.
Under torsdagen sov vi som sagt i skolan och under fredagen var det mösspåtagning, det jag, i efterhand, måste säga var det roligaste under hela studenten, förutom själva studentdagen då, så klart. Studentdagen, som det just idag är för mitt hjärta. Väldigt tidigt måste jag säga, men mina tankar finns hos henne och jag hoppas det blir en precis så fin, minnesvärd och underbar dag som studenten ska vara. Känns bara så fel att jag inte ens är där, men nu är saker och ting som de är och jag hoppas vi kan träffas snart i alla fall. Väldigt snart. Saknaden är enorm och tiden försvinner. Snart är det 7 månader sedan jag över huvud taget hörde hennes röst. Ändå finns den där innom mig, precis lika tydlig som om det vore igår, precis som alla minnen, som jag minns med en glasklarhet som får dricksglas att blekna. Mitt finaste hjärta.

Jag har faktiskt inte hört någon specifik studentlåt i år, så därför kör vi lite 80-tal med Roxette som avslutning. Dressed for success och Fading like a flower. Självklart slänger vi in It must have been love också!

Idag är det exakt ett år sedan vi, mamma och jag, blev tvugna att åka in till Motala med min lilla kisse, för att ta bort honom. Ingen vidare present för Shep, som då fyllde 15, idag fyller hon 16.

Jag minns så väl sista gången jag bar honom, höll honom i min famn. När vi gick ut till bilen tror jag han visste var vi var på väg, för katter är inte dumma. De lär sig, även om de, precis som hundar och andra djur, inte kan tänka i handling och verkan. Springer en hund t.ex. runt en flaggstång, trasslar in kopplet, tänker den inte på att gå tillbaka samma väg för att lösa upp kopplet. Den fortsätter springa runt flaggstången, men de vet vad som håller på att hända, precis som med katter. Ford visste t.ex. alltid när det bara var jag som var hemma. Då kom han in till mig, tidigt på morgonen, när han ville gå ut, vilket han aldrig gjorde annars. då gick han in till mamma och pappa, eftersom att han hade lärt sig och visste att mamma alltid gick ner och släpte ut honom om han hoppade upp och började trampa runt och spinna i deras säng. Hoppade han upp, trampade och spann i min säng kunde jag vakna, men inte alltid ens det. Antingen lade han sig då en stund, eller så hoppade han ner igen och gick in till mamma och pappa.

Mamma och jag var vid hans sida hela tiden där på sjukhuset. Han fick en spruta med sömnmedel, som först gjorde honom hängig, och så orkade han inte stå upp längre, utan ramlade ihop där på bordet. Ögonen såg konstiga ut och jag lyssnade till hans hjärtslag, medan själen frigjorde sig mer och mer och slutligen flög ut genom fönstret och upp till katternas himmel. Kvar låg kroppen, så mjuk, len och fortfarande varm. Svart, ganska tjock, päls som såg mörkbrun ut och glänste i solen. Vita tassar, vit mage och bröst, en liten vit mustasch under nosen och vita morrhår. Så snäll att man kunde göra i princip vad som helst med honom. Det gick t.o.m. att klappa honom på tänderna, om man nu skulle vilja det. Det ända han inte gillade var när man blåste i öronen på honom. Då kunde han skaka på huvudet, men han gjorde mig aldrig något ont. Jag blev aldrig riven, aldrig biten under de sju år han fanns hos oss. Bara en ända gång, när han lekte. Då tog han tag med båda tassarna om min underarm och bokstavligen bet i armen. Jag blev lite chockad, men det var inget hårt bett och strax därefter hoppade han upp bredvid mig i soffan, kurade ihop sig och började spinna.

Vad som gjorde att "Den svarte" slutligen fick flyga upp till himlen var i grunden en olycka, sex år tidigare, som ni kan läsa mer om här, då han för 1:a gången var med oss till stugan. Det ville sig då inte bättre än att han blev påkörd, trodde vi.

En dag satt han nämligen nedanför trappen på baksidan och kunde inte gå. När vi försökte lyfta honom jamade han med långt U, vilket innebär att de har ont/vantrivs med något. Vi åkte in till Linköping, där de såg till honom och där han fick ligga kvar i några dagar. De sa att inget var brutet, men troligen fanns en liten fraktur med i bilden, för flera veterinärer som kollade på honom under senare år tyckte att bäckenet hade vuxit ihop lite mer tight än det normalt sätt är.

Det var troligen detta som ledde till alla de förstoppningar han drabbades av. Första gången i maj 2006, som ni också kan läsa om i inlägget ovan.

Andra gången inte förrän 3 år senare. Shep såg då hur han spände sig ute på tomten, hur han försökte få ut det som satt fast. Vi höll honom därför inne några dagar, för att se om misstankarna stämde, vilket de gjorde.

Några månader senare var det dags igen. Nu satt det så hårt packat att man fick operera, öppna upp tarmen och på så vis få ut det. Därefter syddes han ihop och fick en tratt runt huvudet, för att han inte skulle slicka/bita på stygnen. Han skulle dessutom vara inne i två veckor, vilket var nog så svårt bara det. Han satt ofta vid dörren och ville gå ut. Några gånger lyckades han också smita ut, då han hörde att någon av oss kom utanför, satt beredd när man öppnade dörren och snabbt smet ut. Man fick hela tiden försöka gå ut/in och stänga dörren så snabbt man kunde, bära in honom i ett annat rum om det behövdes, om man var själv hemma. Stackarn. Keligare än någonsin var han även under den tiden, hungrig hela tiden, jamade och kelade efter mer mat. Vi skulle dock vara försiktiga med just detta, så att tarmarna kunde läka ifred.

När han slutligen fick gå ut försvann han som ett skott. Annars, i vanliga fall, brukade han skutta ut lite lätt, sätta sig på ett särskilt ställe, snett ut till vänster från ytterdörren sätt, på plattgången.

Vi bestämde, där och då, i samråd med veterinären, att om han skulle få en förstoppning till skulle vi ta bort honom. Han skulle inte behöva lida och ha ont fler gånger.

Vi visste att det skulle ske, frågan var bara när. Svaret fick vi som sagt drygt ett halvår senare, då jag först tyckte han gnällde lite när han gick på lådan en kväll, något som också bekräftades av mamma någon dag senare, när han under natten hade legat inne hos dem och gnällt. Det var ungefär som att han spände magen och tog i, men det satt för hårt, så det gjorde ont på honom och då jamade/gnällde/skrek han. Lilla Ford.

Finare kisse än såhär får man leta efter. Så otroligt fin och snäll. Inte världens keligaste i den bemärkelsen att han kelade med huvudet osv. men så snäll och tillät sig alltid att bli klappad/kliad på magen, strök sig ofta kring benen när man lade upp mat åt honom, kunde t.o.m. hoppa upp på bakbenen mot skålen när man skulle ställa ner den, eller ställa sig med framtassarna mot lådorna i köket. Ibland hoppade han också upp på diskbänken, såväl när jag lade upp mat åt honom som när vi lagade mat. Ibland åt han äckligt nog ur diskhon och några gånger visade han stolt upp sitt byte utifrån. Möss tog han aldrig in, men fåglar fick följa med några gånger. En gång minns jag att jag släppte in honom. Han jamade när han gick in, vilket han inte brukade göra. Jag tyckte det lät som han hade med sig något in, så jag ropade på mamma, som kom ner och fick se honom sitta med en fågel i munnen. Innan hon hann få tag i honom hade han gått in i vardagsrummet, lagt fågeln på mattan under soffbordet och börjat tugga i sig den med ben och allt.

En annan gång hade han med sig en fågel in som han lekte med. Han virade in den i sin filt, men fågeln lyckades fly och flög upp på ett överskåp i köket. Ford hoppade upp på köksbänken, tittade uppåt och jamade. Pappa tittade efter vad det var han ville ha tag i, för vi hade ännu inte sett fågeln. Nu såg pappa den, tog den i ett papper och slängde ut, samtidigt som jag lyfte ner Ford från bänken. Han ville dock fortfarande upp på överskåpet. Slutligen, efter att ha lyft ner honom från bänken några gånger och han ändå hoppat upp igen, lyfte vi upp honom högst upp, där han gick omkring en stund, nosade och luktade på krukor och annat, utan att kunna förstå var fågeln hade tagit vägen. Så söt.

Han var annars väldigt renlig av sig, rev aldrig på möbler och välte nästan aldrig ner någonting. En gång välte han ner en blomkruka i vardagsrummet och en gång åt han upp min blomma i fönstret, men inga större grejer. Vid det senare tillfället vaknade jag och tyckte det lät från fönstret. Jag lyfte på huvudet och Ford jamade åt mig från fönsterbrädan. Jag undrade vad han höll på med där uppe, så var tvungen att resa mig upp, och där satt han och åt av min blomma.

Han var ingen knäkatt, men ibland, särskilt när det regnade ute, kunde han hoppa upp och lägga sig i knät ett tag. Det är alltid lika mysigt. Jag har alltid älskat katter och tycker inte det finns mycket som slår att ha en liten mjuk spinnande katt i knät. Det är underbart.

Älskade räkor och en viss typ av kattgodis gjorde han också. När vi åt räkor satt han på golvet eller på en stol och följde varje liten rörelse, försökte gå upp på bordet och äta lite. Vi brukade alltid ge honom några räkor och de försvann på några sekunder. Tog man en räka och höll framför nosen på honom sträckte han sig efter den, tittade uppåt när man förde räkan uppåt och ställde sig slutligen på bakbenen för att försöka få tag i den. Samma sak med godiset. Mjölklinser hette de. Han var helt såld på dem. En gång när jag hade en påse på mitt dåvarande skrivbord hoppade han upp på detsamma och försökte köra ner huvudet i den lilla påsen för att komma åt godisarna.

Jag kommer aldrig glömma dig, min lilla kisse, hoppas du har det bra där uppe i himlen.

Medan jag sitter här och skriver sköljer minnena över mig, den ena vågen starkare än den andra. Igår var det nämligen exakt 1 år sedan du första gången erkände, både för dig själv och för mig, att du faktiskt älskade mig.

Kvällen den 20 maj 2010, efter några av de värsta dagarna i mitt liv, då allt höll på att sluta innan det ens hade börjat, då ditt hjärta ville stöta bort mig efter att jag skrivit ett blogginlägg jag aldrig borde ha skrivit, ett inlägg jag senare aldrig publiserade och som jag ångrar mer än du någonsin kommer att förstå. Ångesten höll mig i ett järngrepp under de dagarna och trots det strålande vädret gick jag knappt ur sängen. Jag läste, filosoferade och grät. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, hur det kunde bli så, men jag tänkte ge allt för att det inte skulle sluta så, det fick inte sluta så.

Kärleken visade sig också vara starkare, både du och jag kände att det var fel, att det inte kunde sluta på det viset. För vi behövde verkligen varandra, våra hjärtan skrek efter varandra, ja, kort sagt, vi älskade varandra, mer än allt på Jorden och redan då med en pasion som inte går att beskriva i ord.

Jag minns den kvällen som det var igår. Hur jag satt i soffan i vardagsrummet, där jag hade min dataplats till så sent som för några veckor sedan, hur vi pratade på msn, som vanligt, och hur tårarna rann längs kinderna efter att du sagt de så otroligt fina orden, orden som jag föralltid kommer bära med mig i det djupaste av mitt hjärta, "jag älskar dig". Det var tårar av ren och skär lycka, samma typ av tårar jag några månader senare skulle gråta vid köksbordet, över en tallrik gröt, efter att vi hade träffats för allra första gången. Det är de ända 2 gångerna jag har gråtit av ren lycka, men ack så fint och underbart.

Dagarna efter den där magiskt fina kvällen svävade jag bokstavligen på rosa moln. Inte gjorde det saken sämre att vädret var fortsatt toppenfint och att studenten närmade sig med stormsteg. Studentfirandet tog vid, men jag ville mest bara att allt skulle vara över, för jag bar något innom mig som var tusen gånger starkare än viljan att ta studenten, att få träffa dig. Att äntligen få hålla om dig, känna din kropp mot min, dina armar runt mig, smaka på dina läppar och känna våra hjärtan slå i takt, bara för oss 2, för kärleken.

Under varje minut, varje sekund, varje steg, varje ögonblick av allt studentfirande fanns du där, som en ängel i mitt inre, som en sommaräng, grön och vacker, med blommor och en ljum sommarbris svepandes genom träden runtomkring.

Studentfirandet är, såhär i efterhand, något jag verkligen minns med värme, för det var verkligen så det kändes och var. Skolan var äntligen slut, solen stekte, fåglarna kvittrade och jag var kär som aldrig förr. Det yttre speglade bokstavligt talat mitt inre på ett sätt det aldrig tidigare gjort, jag var lycklig, livet lekte.

Ännu hade jag dock inte hört din vackra röst. Messen fullständigt regnade in, men pratat hade vi ännu inte gjort.
Den kvällen, det allra första telefonsamtalet, den 5:e juli, efter att Jocke och jag kommit hem från vår kryssning med Vision of the seas och 4 nästan outhärdliga dagar där vi nästan saknade ihjäl oss efter varandra, minns jag också med en glasklar tydlighet som om det vore igår. Jag gick ifrån datorn i vardagsrummet, där vi, som vanligt, hade pratat på msn. Jag gick in i TV-rummet och kröp upp i soffan, där jag gjorde det bekvämt för mig, virade en filt om mig och kramade mobilen i handen, väntade på att den skulle vibrera. Resten av familjen låg och sov, men det struntade jag i.

När jag fick höra din röst fylldes jag av en värme, en känsla som inte går att beskriva och jag kunde inte låta bli att le. Din röst, så magiskt vacker och mjuk i mitt öra, så fylld av kärlek. Ögonen tårades, allting var så vackert. Du log lika lyckligt som mig där på andra sidan, ca 25 mil bort. Vi pratade i flera timmar, trots tidpunkten på dygnet, men det var bara det första av ett oräkneligt antal timmeslånga telefonsamtal. Jag, som annars brukar ha jättesvårt att prata i telefon, men med dig är ingenting svårt, ingenting känns konstigt eller fel, allt känns bara rätt tillsammans med dig, hjärtat.

Sommaren fortskred och värmen med den. Solen värmde, fåglarna kvittrade och mitt hjärta skrek högre och högre, för varje dag som gick, efter den famn jag ville ligga i, efter de läppar jag ville kyssa, de händer jag ville skulle hålla om mig, den doft jag ville andas in. Vi ville så gärna vara hos varandra, men än så länge fick vi nöja oss med telefonsamtal. Vi kunde inte få nog av varandras röster, samtalen kunde vara timmeslånga utan att egentligen handla om något alls, men bara att höra den andres andetag, gång på gång viska "jag älskar dig mest av allting i hela världen", gjorde en alldeles varm och det gick inte att sluta le. Jag minns särskilt en kväll i stugan, då vi hade släktträff, mot slutet av juli. Jag drog mig undan, upp i mormors garderob vi har gjort om till ett litet mysigt rum och där jag just då sov. Fönstret stod lite på glänt och jag hörde de andra prata nedanför, samtidigt som gräshopporna började låta. Jag minns att jag höll på att läsa Känn pulsen slå av Burny Paulsson och att låten som påminner mig lite extra om just den gången är New system's Let me take your heart, en gammal Classic eurodancelåt. Kanske inte just specifikt till den kvällen, men innom den periodisiteten av sommaren.

Där låg jag, i mormors garderobliknande rum, mobilen vibrerade och så hörde jag din röst. Den vackraste och finaste rösten i världen. Ofta var du ute och gick medan vi pratade och jag kunde se dig framför mig, på varma kvällsliga promenader, även om jag egentligen inte visste hur du såg ut, mer än det du hade beskrivit.

Snart skulle jag dock få veta det, för äntligen, äntligen, den 11 augusti träffades vi för allra första gången.
Alle, Emmas pojkvän, var snäll och skjutsade in mig till Mjölby i sin gamla röda 740, där jag skulle ta bussen neråt i landet. Bussresan förflöt utan några problem, solen sken utanför bussfönstren, men jag visste att snart skulle jag få träffa dig, väldigt snart.

Bussen bromsade in på Göteborgs centralstation, dörrarna öppnades, och där stod du. Precis utanför bussdörrarna. Den allra första kramen, på riktigt, mitt i bussdörren. Vi ville aldrig släppa varandra, men till slut gick vi ändå in på stationen, tätt tillsammans, där jag gick på toa, innan vi tog oss till tåget mot Alingsås, där vi skulle tillbringa tiden tillsammans.

Båda satt mest tysta under tågresan, allt för överväldigade av att vi faktiskt var där, äntligen var vi där, tillsammans. Tankarna gjorde att både du och jag satt och log rakt ut i luften, ömt tittande på varandra då och då, och antagligen stod kärleken som en gloria kring oss, även fast vi bara satt där utan att säga ett ord. Det kändes så overkligt att vi äntligen var där, men samtidigt så underbart.

Väl framme i Alingsås väntade en skaplig promenad ut till Lövekulle camping, där vi skulle vara. Vi gick och småpratade litegrann under vägen, men var fortfarande mest tysta och log rakt ut i luften. Det kändes fortfarande overkligt och allt för fint att vi äntligen var tillsammans, för att vi skulle förstå det.

Mitt på vägen ställde du plötsligt ner din väska, du var bara tvungen att krama mig igen. Jag höll dig så nära, så nära jag kunde, begravde näsan i ditt hår och ville aldrig släppa. Även detta är ett speciellt ögonblick jag aldrig, aldrig kommer glömma. Folk som åkte eller gick förbi tittade kanske på oss, men vad gör det? Vem bryr sig? Där och då fanns bara du och jag, mitt på en trottoar i Alingsås.

Väl framme på campingen var det inte någon som såg till oss speciellt mycket, vi satte nämligen inte foten utanför stugans dörr mer än då vi lagade snabbmackaroner och köttbullar. Vem har tid att laga mat när man träffar den man älskar för allra första gången? Inte vi i alla fall.

Vi tillbringade istället eftermiddagen, kvällen och natten tätt, tätt tillsammans i underslafen på våningsängen i den lilla, mysiga stugan. Det dygnet kan ni läsa mer om här och det tycker jag verkligen ni ska göra. Är det något som är kärlek så är det detta. Den allra renaste och finaste av kärlek, det absolut bästa och finaste dygnet i mitt liv. Av alla mina totalt 8003 dagar, jag fyllde alltså 8000 dagar i onsdags, är detta det absolut finaste och mest underbara jag har varit med om.

Dagen efter lämnade vi stugan, men min buss skulle inte gå förrän senare på kvällen, så vi slog oss ner på en filt på en gräsplätt, precis intill en motorväg. Du frös lite och fick låna min svarta Adidaströja, som jag fortfarande inte har använt efter att jag fick tillbaka den nästa gång vi träffades.

Jag satt skreddare där på filten och du lade huvudet i mitt knä, jag höll om dig, drog in din doft och bilarna tutade på oss. Det var också där jag första gången kom i kontakt med landslaget. Pelle ringde och hade pratat med Jörgen, men naturligtvis svarade jag inte. Det hade jag inte tid med, men han lämnade meddelande på IQ-svar.

Timmaerna flög förbi. Vi önskade att man kunde stoppa tiden, för vi ville aldrig släppa varandra. Till slut var vi dock tvugna att ta tåget tillbaks till Göteborg och därefter hann vi bara gå till min buss innan den skulle gå. Du följde mig på bussen och jag satte mig. Så en sista kram, mitt huvud mot din mage och så var du borta.

Kort därefter började messen ramla in och innan bussen ens var ute ur Göteborg grät jag. Jag försökte hålla mig, ville inte sitta och storgråta längst fram i bussen, men det gick sådär. Det var tårar av ren och skär lycka, kärlek och en saknad som redan började slå klorna i mig.

Innan vi på nytt kunde träffas, drygt en månad senare, började du sista året på gymnasiet och jag började på universitetet. Telefonsamtalen fortsatte och mina mobilräkningar låg, trots SMS-paket, på ca 480kr/mån, men då inkl. avgift för mobilen. Av SMS-paketets 3000 fria SMS användes minst 60% varje månad, alltså 1800 SMS. Du började också jobba och varje kväll, efter att du slutat jobbet, kröp jag upp i sängen, pluggade i laddaren och väntade på att du skulle ringa. Allt eftersom dagarna gick skapade vi omedvetet våra mönster. Kl 21 slutade du jobbet. Första messet trillade in mellan några minuter och en kvart senare. Hade jag inte fått något innan 21:30 blev jag orolig. Samma sak när jag inte svarade på SMS. Minns en gång när jag och Shep såg på TV, mobilen låg på laddning i mitt rum. När TV-programmet var slut hade du skickat 5-6 mess och oroligt undrat hur jag mådde. Eller en annan gång, strax efter att vi träffats första gången, då jag och min dåvarande ledsagare, Erika, träffades och spelade kort. Jag sa innan att hon kanske skulle stanna någon timme. Så långt var det ingen fara, men hon stannade lite längre, kortspelandet drog ut på tiden och när hon väl gick hade jag fått 13-14 mess, det ena mer oroligt än det andra. Jag smälter. Är inte det omtanke om något? Mitt fina hjärta.

Så kunde vi äntligen träffas igen. Samma camping, men en annan stuga. Vädret var kanonfint för att vara i slutet av september och vi gick hand i hand, minst lika lyckligt leende som senast, hela vägen från tågstationen ut till campingen.

Trots det fina vädret satte vi inte foten utanför stugan en ända gång medan vi var där. Mat hade vi med oss, men den hann vi knappt äta. Vi ville ägna så mycket tid vi bara kunde åt varandra. Mysa sönder tätt tillsammans, känna den andres armar runt sig, smaka varandras läppar och hud, leka med varandras hår, ömt viska ord till varandra som gjorde att vi ville vara ännu närmre fastän att det inte gick, vi tryckte oss mot varandra och njöt av att äntligen, äntligen, efter timmeslånga telefonsamtal och tusentals SMS, få vara hos varandra igen. Som vi hade längtat och saknat. Det fanns inte ord för hur vi kände, det går inte att beskriva. Så galet mycket ömhet och kärlek och jag säger bara, finns det något mer vackert och underbart än att somna tätt intill den man älskar av hela sitt hjärta och mer än det?

Det blev inte mycket sömn den natten, men sova kunde man göra när man kom hem eller närsomhelst annars, men inte där och då, för då fanns bara du och jag, i vår lilla bubbla av outtömmlig kärlek. Händer i varandras hår, läppar som mjukt och omsorgsfullt mötte varandra, gång på gång, pussar över hela kroppen, lugna andetag i mörkret, ord från det innersta av hjärtat och känslan av total lycka och med ett hjärta som dansade inuti bröstet, 2 hjärtan, hos 2 älskande, som slog i takt, för oss 2, för lyckan, för kärleken.

Dagen efter bjöd på rakt motsatt väder mot dagen innan. Kallt och blåsigt. Du övertalade mig att ta på mig dubbla tjocktröjor, samtidigt som du värmde mina händer med dina, hela vägen från campingen till tågstationen, där vi satte oss, köpte kaffe och åt bröd och fortsatte att mysa tillsammans, så gott det nu gick vid ett bord i en vänthall. Du lutade huvudet mot min axel och jag strök dig sakta över håret och ner över ryggen, kramade försiktigt om dig och ville aldrig släppa taget, för du var mitt allt. Min dröm, mitt hjärta, min eviga vackra kärlek. Som ett guldkorn i sanden, som en ängel utan vingar.

Precis som senast följde du mig på bussen och precis som då satte saknaden sina klor i mig strax efter att du gått av, efter en sista kyss, inför mer eller mindre en fullsatt buss.

En gång till hann vi träffas. Då kom du hit och vi tillbringade ett dygn tillsammans i min säng, medan resten av familjen var i Rom. Höstens mörker sänkte sig utanför mitt fönster, för nu var det nästan november. Innombords spirade dock fortfarande kärleken som den mest grönskande och ljusa sommaräng.

...Sedan hände det ofattbara. Det jag än idag inte kan förstå. Varken du eller jag förstår nog vad som hände eller hur det kunde bli så. Vintern blev den värsta i mitt liv, jag har aldrig mått så fruktansvärt dåligt, ångesten och tårarna var i princip dagliga inslag, och jag kände mig så ensam, rädd och ledsen. Ledsen för att det var som det var, ensam för att du inte kunde vara där och hålla om mig och rädd för att förlora dig ur mitt liv. Den sommaräng som under hela sommaren och fram tills dess varit spirande grön och full av liv var nu kall och grå. Gräset vissnade, himlen fick en järngrå nyans, träden tappade sina blad och en iskall höstvind for genom de nakna och tomma grenarna. Allt var mörkt och tomt. Ett till synes becksvart mörker utan minsta gnutta ljus.

Idag mår jag bättre än i vintras, men fortfarande långt, långt ifrån så bra jag mådde för 1 år sedan. Telefonsamtalen finns inte längre, jag pratar så gott som aldrig i telefon längre och har inte hört din röst på över ett halvår, men den finns där innom mig, precis lika glasklar som alla underbara minnen. Alla tusentals SMS har avtagit och den oro som förr kunde infinna sig när någon av oss inte svarade på 30 minuter har nu övergått till flera dagar utan ett ända mess. På senaste har dock messandet ökat en aning igen och det är jag så enormt tacksam för. Bara att höra av dig gör mig alldeles varm innombords.

Jag förstår dock fortfarande inte hur det kunde bli såhär. Min största önskan här i livet är inte längre att få synen tillbaka, den är att vi en vacker dag kan återförenas tillsammans, att våra hjärtan leder oss dit vi verkligen vill, till en gemensam och lycklig framtid tillsammans. En framtid, där vi kan fläta samman fingrarna, se varandra djupt i ögonen, le ömt och lova varandra evig kärlek. För ja, jag älskar dig precis lika gränslöst mycket nu som jag gjorde för 1 år sedan, precis lika mycket som i höstas. Ända skillnaden är att jag mer och mer under vårens gång har begravt dem starka känslorna innom mig, i någon slags självbevarelsedrift antar jag. Vädret, goalballen, Jocke, Jennifer, Albin och Louise hjälper mig enormt, på olika sätt, och jag har din T-shirt jag fick låna, samtidigt som du fick låna en T-shirt av mig, + en tröja, uppe vid kudden varje natt, sover t.o.m. med den ibland, för att känna dig närmre, och faktiskt funkar det.

Dagarna rullar på, det går mot sommaren igen, jag och livet går vidare, men det går inte en dag utan att jag tänker på dig, på allt fint och underbart du gett mig. Det är minnen som finns i det djupaste av mitt hjärta, dit ingen annan någonsin har tagit sig, och aldrig kommer ta sig, för den platsen är din, bara din. Jag tänker på den underbara och fina människa du är, på hur galet mycket jag saknar dig, din famn, ditt hår, din röst, dina läppar, att bara få vara hos dig, men på vilken sagolik tur jag ändå har haft att jag har fått dela allt detta med dig. 2010 är tveklöst det bästa året i mitt liv, 2011 ligger än så länge långt, långt efter, men jag hoppas dock, längst där inne, av hela mitt hjärta, att vi kan hitta tillbaka till varandra igen och bli så lyckliga som vi en gång var och som jag vet att vi kan vara. För jag älskar dig hjärtat, mer än du någonsin kan förstå.

Vi avslutar med 2 låtar. Först Magnus Ugglas fina 1:a gången, som tyvärr inte finns på Youtube. Därför framförs den här av Sandra Lomming, men hon gör den riktigt bra. Slutligen är det Nick Borgen, med låten Hur underbar du är. En jättefin låt som jag verkligen tycker ni ska lyssna på om ni inte hört den tidigare.

Goalball-SM firade i år 20 år. Detta firades så klart under helgen och gjorde att tävlingen såg lite annorlunda ut mot vad den brukar göra. Normalt sätt brukar man åka dit man ska under fredagen, börja spela matcher under lördagen och avsluta under söndagen. Nu fick man åka upp under fredagsförmiddagen, börja matcha redan under eftermiddagen och kvällen, för att avsluta under lördagen. På lördagskvällen hölls nämligen en bankett för att fira just 20 år.

Jag fick åka 09:25 hemifrån, eftersom att vi skulle åka kl 11 från Linköping. Jag kan då också passa på att meddela att man åker oerhört skönt i den nya V70:n, som vi hyrde innan vi åkte.

Väl uppe i Enköping väntade först coachmöte, innan det var dags för en väldigt kort invigningsceremoni, varpå matchandet inleddes med en dammatch. I damernas grupp var det 3 lag, IFAS, Hammarby och MIS från Göteborg. På herrsidan var det 4 lag, vi, Brukarhuset, FIFH och IFAS.

De sistnämda stod för motståndet i vår 1:a match. Eller match och match, efter 3:19 var vi gamade med 10-0. Man hann aldrig riktigt komma in i det hela och det blev i princip mål på varannat skott. Jämför man med förra året, då vi också mötte IFAS, klarade vi oss betydligt längre då och spelade 10-0 resp. 12-2 mot dem. Å andra sidan hade de betydligt starkare lag nu. Åke, Niklas och Magnus. 3 spelare, 3 landslagsspelare. Inte det lättaste motståndet direkt, men med tanke på att Albin och jag har tränat med dem en hel del tycker man ändå att vi kanske borde ha hållt lite längre än 3:19, men faktum var att det kändes som att det gick ännu snabbare än vad det har gjort på landslagslägren. Kanske sitter det i efter Turkiet, kanske har det att göra med att vi i princip inte har spelat match över huvud taget på drygt 2 månader.

Hursomhelst var det bara att äta lite, jag hade inte ätit något, förutom frukosten hemma och några bananer under dagen, och sedan ladda om inför dagens, eller rättare sagt kvällens, sista match, mot Brukarhuset.

Brukarhuset är ett lag vi normalt sätt brukar spela ganska jämnt med. Vi ledde exempelvis med 4-0 i bronsmatchen i Stockholm games tidigare i höstas, men nu grinade oturen oss i ansiktet som bara den. Inte nog med att det var outhärdligt varmt i C-hallen, där vi spelade, svetten bokstavligen strömmade nerför ansiktet, och vi hade otur med skotten vi sköt och skotten vi skulle rädda. De räddade flera gånger skott som, i "normala fall", skulle ha varit mål, och vi släppte in skott som i "normala fall" inte skulle ha varit mål. Det studsade på Albins rygg, Davids huvud och in i mål, gick ribba in, stolpe in osv. Riktigt otursförföljd match och vi blev gamade med 12-2.

Efter denna otursförföljda match tog vi 10 minuters egen reflektion, innan vi samlades hela laget och gick igenom händelserna. Samma sak gjorde vi efter varje match. Mycket bra tycker jag, eftersom att man då hinner "landa lite" efter matchen, oavsett om det gick bra eller mindre bra.

Väl på vandrarhemmet, där vi skulle bo, Mälargårdarna, AS, Aktiva synskadades, egna gårdar, var det bara att bädda sängen och nanna kudden, för dagen efter skulle vi upp redan 6:30.

Det blev då en rejäl frukost bestående av yoghurt med müsli, 2 grova mackor med tomat, gurka och paprika, en tallrik gröt med mjölk och lingon, en banan och ett glas juice. Faktiskt inte, läs noga nu, inget kaffe.

Därefter begav vi oss till hallen, där första matchen skulle spelas 09:00, våran första 10:00, även den i C-hallen.

Det var sista gruppspelsmatchen, mot FIFH. FIFH, som ledde gruppen inför sista matchen, efter att ha spelat 9-9 mot IFAS och slagit Brukarhuset med 12-2. De låg således 2 plusmål på IFAS, som bekant slog oss med 10-0.

Matchen mot FIFH gick däremot betydligt bättre än matchen mot Brukarhuset föregående dag. FIFH hade med Fatmir och Stefan, så klart, Jimmy, som numera har lagt landslagskariären på hyllan, Micke, inte Åkerberg, som även han är gammal landslagsspelare, Dzenan och Rep, egentligen Per. Det var också honom jag gjorde 1-0 på. Vi tog alltså ledningen, men till slut orkade vi inte stå emot och FIFH kunde vinna med 12-2. Det andra målet gjordes av Albin, ett skott som gick under Mickes arm.

Vårt försvar var stabilt och bra. Trots att Fatmir och Stefan drog på några riktiga kanoner stod vi ändå emot bra och tog flera av dem.
Jämför man med förra året gick det betydligt bättre nu. Då mötte vi dem 2 gånger och klarade oss i 5 resp. 6 minuter, innan det blev game med 10-0. Nu höll vi oss kvar dryga minuten in i andra halvlek, vilket hade inneburit 14:e minuten om det hade varit förra året, eftersom halvlekarna numera är 2 minuter längre än tidigare. Vi gjorde dessutom 2 mål, så den matchen ska vi vara nöjda med.

IFAS vann dock gruppen, efter att man slagit Brukarhuset med 15-5 i matchen som gick paralellt med vår. Att de släppte 5 mål berodde på taktik. Man ville kunna göra fler mål, för att på så vis gå förbi FIFH i tabellen. Tabellen, som alltså slutade såhär:

1, IFAS 7p +20 (34-14)
2, FIFH 7p +20 (33-13)
3, Brukarhuset 3p -10 (19-29)
4, LHIF Sharpshooters 0p -30 (4-34)

Det blev alltså semifinal mot IFAS, 1:an mot 4:an och 2:an mot 3:an.

Här kom vi ut och gjorde det betydligt bättre än dagen innan. Det kändes inte som det gick riktigt lika snabbt och vi klarade oss i drygt 6 minuter innan det blev game med 10-0. Det låter kanske lite fjuttigt med bara 6 minuter, 25% av en match, men med tanke på att det bara blev dryga 3 minuter i första mötet och vilka spelare de hade i sitt lag är det relativt bra.

I den andra semin slog FIFH Brukarhuset med 11-1. Det blev alltså bronsmatch mot Brukarhuset, men innan dess blev det lite vila, energiintag i form av drickyoghurt och frukt, lite mer vila och en kort promenad.

Därefter gällde det. Vi visste att vi kunde ta bronset, för Brukarhuset är absolut ingen omöjlig uppgift. Vi värmde upp och kände oss rejält taggade när vi, en efter en, ropades upp i högtalarna och publiken aploderade oss.

Brukarhuset fick dock in första målet, men vi replikerade snabbt och kvitterade. De gjorde dock 2-1, men vi kvitterade återigen, fram till 2-2.

Det var en jämn kamp, men de tog återigen ledningen med 3-2. Därefter gjorde jag ett mål med en teknik jag nyligen har börjat träna på, nämligen skruvar. Man gör den vanliga rörelsen, men istället för att släppa bollen rakt, så vrider man till med handen, så att bollen går framåt och sedan viker av åt antingen höger eller vänster, beroende på vilket håll man har vridit handen. Brukarna lät lite förvånade när skruven kom, för det är inget jag brukar göra, men det funkade uppenbarligen och det är något jag ska träna mer på, för det kan absolut vara användbart senare i karriären.

I andra halvlek släppte vi dock iväg dem. Vi gjorde alldeles för mycket misstag och fick flera straffar emot oss, vilket gjorde att de kunde segla ifrån och slutligen ta hem bronset med 10-4.

Besvikna efter matchen var det så dags för finalen, där FIFH till en början visade sig vara överlägsna. Man ryckte tidigt åt sig en ganska stor ledning och kunde slutligen försvara sin titel från förra året, då man gamade Hammarby i finalen, när man nu vann med 12-3. Det var klubbens 9:e SM-guld.

Efter matchen duschade vi och hann sedan se slutet av damernas final, mellan IFAS och MIS. IFAS såg länge ut att ta hem det hela, men med bara någon minut kvar att spela lyckades MIS kvitera och matchen gick till sudden, 2x3min.

Under de första 3 minuterna hände ingenting. Båda lagen var täta bakåt och släppte inte till någonting.
Det blev sidbyte och då kunde, slutligen, IFAS göra det avgörande målet och ta hem SM-guldet.

Därefter bar det återigen tillbaka till Mälargårdarna, där det bara var att byta om inför kvällens bankett. Det vankades trerätters middag med först lite sallad, kokta rödbetor och någon ost, därefter någon potatisgratängsliknande grej, oxfilé och bearnaise/rödvinsås och till efterrätt pannacotta med hallon. Till maten blev det, först ett vin som inte alls var gott, torrt och strävt, men därefter ett vin som var betydligt godare.

Efter den goda och välbehövliga maten blev det liveband, badtunna och öl/cider för 20kr.
Musiken var helt okej och cidern var god. Dessutom fanns det hur mycket snax som helst, ett helt bord fullt med chips, ostbågar, salta pinnar, godis etc. Pelle var dessutom på bra humör och bjöd Albin och mig på varsin cider.

Kvällen avrundades redan vid 1 för min och Albins del, vi hade ju trots allt varit uppe sedan 06:30, men vissa andra var kvar ända till framåt 3-4-tiden fick vi höra dagen efter. Dagen efter, som inte bjöd på mycket mer än brunch och städning. FIFH verkade dock ha listat ut detta redan innan de ansvariga släppte städbomben vid brunchen, för de åkte hemåt redan tidigt på morgonen.

Efter hemkomst blev det hockey för hela slanten. Först bronsmatchen, som blev en svängig historia, där Tjeckien till slut kunde ta hem bronset med 7-4. Tjeckien, som jag trots allt höll som favoriter till guldet. Sverige gjorde dock en jättematch under fredagen och vann med övertygande 5-2. Samtidigt slog Finland det tunga ryska laget med 3-0 och ordnade därmed en nordisk final i VM 2011, en match vi svenskar nog, tyvärr, helst vill glömma. trots att Pääjärvi gjorde ett så snyggt 1-0-mål för Sverige kunde finnarna ändå få in kvitteringen, 7,7 sekunder från paus, och i den sista perioden rann det bara iväg. 6-1 skrevs slutresultatet till, men jag tycker mest synd om Viktor Fasth, som gör en så makalöst bra turnering, håller nollan i 3 av 7 matcher, blir vald till MVP och tvingas avsluta med att släppa 6 puckar förbi sig. Backarna stod inte upp tillräckligt bra för honom i sista perioden, vilket man helt klart borde ha gjort. Fasth har nog dock ändå med största sannolikhet spelat till sig ett NHL-kontrakt, 29 år gammal. För 3 säsonger sedan var han i Tingsryd i Div 1 och nu står han här, given i Tre kronor, MVP i VM och högst troligt med ett NHL-kontrakt. Grymt!

Annars kan jag meddela att jag hade fel om mina skor jag hade tidigare, det var inte alls Asics Nimbus12, utan Kayano16, som verkar vara en utgående modell. Däremot finns efterföljaren,Kayano17, på Asics hemsida. De jag köpte förra veckan hette Nike Structure Triax 14 och finns på Löplabbet.

Jag har också varit med om att världen kan vara bra liten ibland. Idag var jag nämligen i Mjölby för att träffa ännu en ny ledsagare. Martin har ju som bekant inte tid längre, så vi har fått leta ny ledsagare, igen. Per heter den här killen, eller snarare mannen, för han är lite äldre, men verkar bra. Det roliga är hursomhelst att han en gång i tiden jobbade och spelade hockey tillsammans med pappa, så han visste mycket väl vem min far var. Pappa trodde sig även veta vem han var, när jag nämnde hans namn innan jag åkte dit. Så är det när man bor i en såhär liten "håla". :P

Lite kul kan också noteras att en tjej från England skickade meddelande till mig på Fejjan i söndags. Vi hade 2 gemensamma vänner, Fatmir och Stefan, så nu undrade hon om jag också höll på med goalball eller showdown. Hon själv har varit aktiv innom brittisk goalball sedan 95 och var bl.a. med till sydney 2000, men satt mest på bänken där. Jag blev skapligt förvånad när jag fick hennes meddelande, det är knappast varje dag någon från England skickar meddelande till en sådär, men kul!

Vi körde ju Avril Lavigne's nya låt, What the hell, i förra inlägget. Då i en PJ Project bootleg mix. Nu tänkte jag därför köra originalet, tillsammans med en av hennes gamla hits, Skaterboy!

Nej, förutsättningarna är, och har tyvärr inte varit, de bästa inför SM, som går av stapeln nu i helgen i Enköping. Laget har tränat alldeles för lite tillsammans, folk har missat träningar av div. skäl, t.ex. sjukdom, resa, skada eller annat. Vi har inte fått något ordentligt matchsspel sedan i början av mars, då senaste Stockholmsserien gick av stapeln. Därefter har det sagts X antal datum i april för nästkommande serie, men det har hela tiden blivit inställt och nu senast fick vi ställa in p.g.a. brist på chaufför. Pelle kunde inte köra upp och Linda jobbade. Att hitta någon som kan köra upp till Stockholm en helt vanlig tisdag, komma hem mitt i natten för att sedan, troligen, gå upp och jobba dagen efter är inte lätt. Så då blev det, tråkigt nog, inget av.

Dessutom har vi varit så få på träningarna att vi inte har kunnat spela match. Vi har, inte helt ovanligt, varit 2 spelare, vilket har inneburit en massa skott och straffar, men betydligt mindre försvar och inget matchsspel alls. Detta till skillnad mot förra våren, då vi var 7-8 spelare på varje träning, men Oskar har flyttat och Andreas kan inte spela just nu. Vi andra har varierat deltagande. Jag, Albin och Jennifer försöker alltid vara där. Av oss 3 har nog Jennifer lyckats bäst. Hon är alltid där. Jag har varit iväg på kryssningar det senaste och Albin dras med div. småskavanker, men vi är ändå där i 95% av fallen. Jakob har sina studier och dyker bara upp ibland och Jonas dyker upp när han kan och har råd att åka dit. Louise är så gott som alltid där tillsammans med Albin, men är inte med och tränar alla gånger. Hon brukar då dock hålla koll på våra skott, var de går ut, hur höga skotten blir om det blir "high ball", var vi skjuter mål osv.

Kommunikationen i laget är inte heller den bästa. Vissa av oss är inte så bra på att meddela om man komer eller inte, gäller både spelare och tränare. Det är ingen hållbar situation. Kommer man inte på en träning måste resterande spelare/ledare veta det och det gäller som sagt både spelare och ledare.

Situationen kring Pelle har också varit minst sagt sjögångslik. Att han och Jonas inte går ihop är ingen hemlighet. Jonas har flera gånger funderat på att sluta, mycket p.g.a. hans ekonomiska situation. Ett månadskort kostar 640kr/mån. Han är ensamstående och måste jobba för att få ihop sin lön. Efter hyra och div. utgifter blir det knapert. Senast lyckades vi övertala honom om att fortsätta genom att påpeka att han behövs i laget och att vi inte har råd att tappa honom. Eftersom att goalball är en så liten sport, som den faktiskt är, märks det oerhört tydligt om någon inte är på träningen.

Jonas fick då ett bidrag, som Jennifer egentligen skulle ha haft, för att kunna ha råd med ett månadskort.
Då kommer bara nästa problem. Precis som för mig tar ett träningspass inkl. resor 5,5h för honom med färdtjänst. Skillnaden är att med min situation kan jag avsätta 5,5h till träning varje dag. Det kan inte Jonas, för han måste jobba och försörja sig. Han är en grym tävlingsmänniska, vill alltid ge 100%. Kan han inte det, då är det ingen idé, vilket är fallet nu. Han har haft bekymmer med sitt knä en längre period och har nu bestämt sig för att hoppa SM. Han känner inte att han kan ge 100% och med hans och Pelles mindre bra relation kan det leda till stora spänningar i hela laget om han skulle dra upp den skadan ännu mer. För som sagt, Pelle och Jonas går inte ihop.

Kring Pelle har det också varit blåsigt. Hans vara eller icke vara som tränare har åkt fram och tillbaka. Vi i laget är dock eniga om att det känns som att hans motivation och vilja inte riktigt finns där på samma sätt som tidigare. Dessutom har han varit väldigt mycket borta på senaste p.g.a. div. orsaker, så vi har haft några tränarlösa träningar, då Linda har jobbat. Pelle har dock själv sagt att han ska gå upp på heltid i höst med jobbet och inte kommer ha så mycket tid med goalballen, vilket han inte har haft nu i vår heller. Han kommer kunna vara med och ordna resor etc. men inte coacha oss, vilket jag tycker är helt rätt. Har man inte varit med på så många träningar själv som tränare, då ska man inte heller coacha laget.

Så, vi behöver en ny tränare.
Tyvärr är det inte det lättaste att hitta. Inte många vet vad goalball är och det är ett idiellt jobb som ändå tar en del tid, vilket innebär att viljan och motivationen absolut måste finnas där. Det är det allra viktigaste. Kunnandet kan komma allt eftersom, men ett sportintresse och ett intresse för ledarskap är ett väldigt stort plus.

För egen del har jag åkt på någon form av hälsene/muskelinflammation. Troligen beror det på mina löpskor, för det känns mest efter intervallerna. Det har känts från och till under hela våren, vissa pass känns det inget alls, andra gör det riktigt ont, och nu de senaste veckorna har det kulminerat. Förra torsdagen hade jag ont hela dagen efter onsdaens pass. Jag har kommit fram till att det är skorna som har för bra dempning, eller man kanske ska säga för dåligt stöd, på utsidan. När jag springer hamnar nämligen foten aningen snett, så att utsidan av densamma hamnar snett neråt, vilket snedbelastar hela foten, hälsenan och benet.

Därför begav jag mig till Löplabbet, efter att ha mailat och hört med Fredrik, vår naprapat, om vad han trodde och tyckte, för de kan verkligen det där med skor. Fredrik tyckte jag skulle gå dit först, höra vad de sa, och sedan köra träning som avlastar hälsenan ett tag och kanske smörja Voltaren då och då för att påskynda läkningsprocessen.

På Löplabbet förklarade jag hursomhelst mitt problem och fick sedan springa på ett band, samtidigt som tjejen som expedierade mig filmade och tittade på hur jag satte i fötterna och rullade på dem, helt enkelt, hur mitt löpsteg såg ut. Jag behövde mer pronationsstöd. Så hon hämtade några skor som jag fick prova. Först gällde det att hitta rätt storlek. Det konstiga var att 42 var för små. Normalt har jag 41,5 i skor och 42 i kängor, så det var lite konstigt, men till slut hittade vi rätt storlek. Därefter gällde det bara att hitta den bästa och skönaste skon. Skon jag hade innan, som jag köpte tidigare i vinter, är tydligen en av de mest dempande skorna som finns på marknaden, Asics Gel Nimbus 12, tror jag det är, men är inte helt säker.

Nu beslutade jag mig ändå för ett par Nike, men är inte alls säker på modellen. De ger i alla fall bättre stöd för foten och kändes som de slöt mer kring foten än vad de andra jag testade gjorde. Dessutom fick jag dessa 10% billigare, eftersom hon jag pratade med kände Fredrik. Hon var löperska och brukade gå hos honom ibland. Snällt!

Hoppas bara dessa blir bra nu. Jag ska ändå ta det lugnt med intervallerna ett tag, köra lite avlastande träning för hälsenan och smörja Voltaren då och då. Ger det inte med sig ska jag höra av mig till Fredrik igen. Skönt när man har kontakt med och möjlighet att prata och få råd av folk som verkligen kan! Ännu en fördel med landslaget ;)

Så, nu har jag alltså ett par, i princip helt nya, Asics Gel Nimbus här hemma, nypris 2000kr, som jag vill bli av med. De är införskaffade i december och ser ut som nya. Strl 41,5. Någon som är intresserad av en grym löpsko?

Nåväl, åter till helgen. Jonas följer som sagt inte med, vilket innebär att det blir jag, Albin, Jakob och vårt lån från Göteborg, David, som jag nu inte har träffat på 1,5 år. Vi får se hur det går, men vi ska kriga in i det sista och ge allt! Vi möter Fifh med Fatmir, Stefan och grabbarna, IFAS, där Niklas, Piotr, Micke och de andra spelar, och Brukarhuset, med de gamla gubbarna och f.d. lanfslagsspelarna, vissa av dem. Det blir tuffa matcher, men Brukarhuset kan vi ha en bra chans mot. Håll tummarna för oss!

Sverige är nu framme i semifinal i VM, efter att ha slagit tyskarna, som vi mötte i bronsmatchen förra året, med 5-2. Egentligen skulle det varit 6-2, eller så skulle inte Kanada gjort 2-1 på oss i förrgår, för det var ett exakt likadant mål. Ersberg höll då pucken, kanadensaren slog ändå in den i mål och det blev mål. Man ansåg att Ersberg inte höll den tillräckligt bra. Dock var det samma sak igår, när Endras, den tyske målvakten, höll pucken och en svensk slog in den. Då blev det bortdömt. Domarna gjorde dock, precis som Wikegård sa, i vilket fall fel. Antingen skulle det varit mål, eller slashing på svensken, eftersom han slog på målvaktens plock, men det blev ingenting.
Nu är det visserligen inget att orda om, eftersom Sverige ändå vann, men hade tyskarna vunnit, då hade det garanterat blivit skriverier om det där.

Nu får vi i alla fall möta Tjeckien imorgon. Det blir fruktansvärt tufft, för tjeckerna är riktigt, riktigt bra, med Jagr i spetsen. Jag håller dem faktiskt som favoriter till guldet, även om jag så klart håller på Sverige imorgon. Den andra semin blir Finland/Norge mot Ryssland/Kanada. Den sistnämda blir en riktig godbit senare ikväll, eftersom att det var just dessa båda som möttes i kvarten förra året. Då blev det "respass" för Kanada, som Calle Johansson så fint uttryckte det, så de vill nog ha revansch i år. Det går att läsa mer om VM på hockeybloggen, så klart.

Lite hockey blev det ändå där, mitt i all sommarvärme som faktiskt råder. Ja, inte just idag, det är lite kyligt att sitta på altanen just nu, men i förrgår kväll, vilket väder! Klockan var drygt 23:00 och jag satt ute på altanen i shorts och T-shirt och drack Grapetonic. Inte ens många sommarkvällar som bjuder på det! Helt otroligt!

I helgen som var blev det 20-årsfest för Louise. Det blev en mycket trevlig tillställning med god mat, tacolasagne, dricka och lite lekar. Vi körde bl.a. "Jag har aldrig" och "Sanning eller konka", vilka båda 2 var första gången för min del. Kul var det dock, men tyckte nästan vi grillade Jonas lite för mycket med div. obehagliga frågor. Jag fick dock ganska snälla frågor och det var ingen fara, eftersom man var bland vänner.

Runt 3 somnade vi, jag, Oskar, som var hemma från Västerås, Jonas och Patrik, som sov över hos Albin och Louise. Redan 9:30 var det dock upp igen, för att äta lite snabb frukost och sedan åka med mamma, pappa och mormor till stugan för första gången i år. Det blev rengöring av köksskåp och verandaräcke, fika 3 gånger, bärande av grenar och läsande av kurslitteratur, samtidigt som jag insöp landets alla djud. Härligt, och varmt!

Dagens låtar blir inga mindre än Avril Lavigne's "nya", What the hell, men här i en PJ Project bootleg mix, riktigt grym, och Annakiya med låten Vergessen (Bazzpitchers remix), också den riktigt bra!

Detta är något som har varit på gång ett tag nu, men nu verkar det även börja konkretisera sig.

Jag tror verkligen detta kan vara ett oerhört användbart hjälpmedel i framtiden, något som kan göra oss synskadade betydligt mer självständiga jämt mot dagens läge, även om den frågan så klart även varierar från person till person även idag.
Detta är just något Maja, som jag har träffat ett fåtal gånger och som är grym internationellt sätt innom simning, säger och trycker på i artikeln här nedan. Allt är med andra ord inte dystert, som i inlägget innan om färdtjänstsystemet. Tekniken och forskningen gör det även möjligt att bli ännu mer självständig och förmodligen, på ett lättare sätt, kunna åka kollektivt, om vi nu ska återknyta till föregående inlägg.

"Större frihet, det är vad jag fått,” säger Maja Reichard. Hon är blind men med hjälp av ett nytt navigationssystem i mobilen kan Maja ta sig fram även
på vägar där hon aldrig gått med någon ledsagare förut. Framöver kommer all information uppdateras om grävarbeten eller tillfälliga trottoarkaféer som
gör det svårt för en synskadad att ta sig fram.

Knyter ihop teknik. Visst kan det vara skönt att gå en runda på stan. Men för blinda och synskadade är det ibland både farligt och jobbigt. Men genom att
kombinera ny teknik med kommunernas databaser om alla vägar, cykelbanor och gångstråk kan även de synskadade klara den självklara promenaden.

Maja Reichard står utanför Ringens köpcentrum på Söder i Stockholm med mobilen i handen och knappar in adressen dit hon ska. Sedan tar det bara några sekunder
innan mobilen beräknat den bästa rutten och frågar om hon vill börja gå.

Så långt är det egentligen inget speciellt. Det är mängder av människor som varje dag använder sin mobil eller en separat gps för att ta sig mellan två
platser.

Men Maja Reichard är blind och kan varken se vad det är för adress hon knappar in eller titta på någon kartbild på skärmen. Istället har hon ett program
i mobilen som läser upp adressen som hon trycker fram så hon vet att det verkligen blir rätt.

Sedan hjälper mobilen till med navigationen genom att i detalj berätta om vägen samtidigt som den ibland vibrerar för att tala om att Maja Reichard behöver
vrida sig lite för att gå åt rätt håll.

–Det är ett jättebra system. Jag har fått mycket mer frihet och vågar ta nya vägar på egen hand utan att någon först gått med mig och visat rutten, säger Maja som provat navigationssystemet i en månad och snart måste lämna utrustningen ifrån sig när testet är över.

Fast det verkligt intressanta med systemet är inte att man har en röst som hjälper till med navigationen. Så fungerar ju vilket navigationssystem som helst.

Det ligger istället i att man utnyttjat de mycket detaljerade kartor över vägnätet med alla cykel- och gångbanor som Stockholms stad har i sina olika system.
Då blir det betydligt mer exakt än i de vanliga navigationssystem som bara täcker vägarna och i praktiken mest är inriktade på bilister.

Målet är att navigationssystemet också ska länka till alla de olika delsystem som kommunen arbetar med och där man till exempel löpande lägger in uppgifter
om vilken gångväg som är uppgrävd eller på vilken del av en trottoar en restaurang fått tillstånd att bygga en uteservering. Väldigt väsentliga uppgifter
för den som försöker ta sig runt stan utan att själv kunna se hindren framför sig.

När systemet är i full drift ska uppgifterna uppdateras hela tiden så att det inte plötsligt finns ett uppgrävt hål i en trottoar utan att det märks i navigationssystemet.

-Jag ska skaffa det här systemet på riktigt så snart det går, säger Maja Reichard, som under testet bland annat använde mobilens navigation för att ta sig till Stockholms universitet där hon studerar matematik.

I praktiken är det en vanlig enkel Nokiamobil som används. Den är sedan trådlöst kopplad till en liten enhet som Maja har på ryggen där det finns gps, stegräknare och digital kompass.

Gps-mottagaren i sig räcker inte till för att ge tillräcklig noggrannhet utan det är snarare stegräknaren som är det viktiga och som bidrar till att man
får en noggrannhet på mellan tre decimeter och fem meter.

Systemet har sedan 2006 tagits fram av it-företaget Astando. Utvecklingspengarna, totalt 50 miljoner kronor, kommer framför allt från Stockholms stad och
statliga Post- och telestyrelsen.

–Det finns fortfarande en del kvar att göra innan det är färdigt. Vi hoppas att vi i slutet av året har några användare som kan börja utnyttja det på riktigt,
säger Elisabeth Dawidson projektledare på Astando.

Hela projektet är ett exempel på hur ny teknik kan användas för att underlätta tillvaron. Men det visar också hur information som redan finns på mängder
av ställen i den offentliga sektorn kan utnyttjas för att skapa nya tjänster.

Det senare är en snabbt växande fråga och på många håll i världen har utnyttjandet av offentlig information hamnat i fokus både för politiker och it-företag.
I länder som USA, Storbritannien, Brasilien, Finland och Danmark finns det också gott om exempel på hur politiker driver på för att all offentlig information,
som inte berör enskilda personer, ska bli tillgänglig på ett sätt som gör att den kan användas för att bygga nya it-baserade tjänster.

Informationen ska med andra ord vara tillgänglig digitalt, inte bara som papperskopior.

En av de viktigaste delarna i de nya tjänster som verkar vara på gång är kartor och positionsbestämning. Just de funktioner som Stockholms stads projekt
för de synskadade arbetar med."

Källa: svd.se

Så, vad tror ni om detta?

Ibland undrar man hur de har tänkt, om de har tänkt alls.

Mina dispannsresor med färdtjänsten gick ut i januari. Dispannsresor innebär att man får åka i princip från dörr till dörr. Jag sökte förlängning av dispannserna hos kommunen, men fick avslag. Motiveringen var att färdtjänsten ska motsvara en typ av kollektivt resande, vilket är helt riktigt. Dock säger man att kollektivt resande från Skänninge till Linköping, vilken är sträckan jag så gott som alltid åker, ska ta ca 90 minuter, vilket också färdtjänstens linjeresor tar, det schema man får åka efter om man inte har dispanns.

Kruxet är bara att det inte stämmer. Jag har fått hjälp av en kompis att kolla upp de kollektiva resorna, för Östgötatrafikens hemsida är förövrigt inte bra den heller.
Kollektivt skulle resan från Skänninge till Linköping ta ca 45-60 minuter. I ändast ett fall tog det längre tid än 90 minuter, då tog det 118 minuter. Alltså 1 av totalt 12 resor i veckan, då jag åker 6 dagar varje vecka.

Jag överklagade således kommunens beslut till Förvaltningsnämnden, som dock även de avslog min ansökan. Motiveringen var att den tid man tjänar på kollektivt resande/dag är mindre än en timme, vilket inte kunde anses tillräckligt för att få dispanns. Dock blir det ju närmre 5 timmar i veckan, vilket ger nästan 20 timmar i månaden, ett halvtidsjobb.

Nu har jag överklagat ytterligare en gång, nu till Kammarrätten. Jag har inte fått svar därifrån än, men hoppas verkligen att jag får dispannserna beviljade. Annars är mitt läge ganska dåligt för tillfället.

Som det är nu tar ett träningspass ca 5,5 timmar varje dag, inkl. resor. Av dessa 5,5 timmar är ca 2 timmar träningstid. Restiden enkel väg är alltså ca 90 minuter. Åker man direkt, från dörr till dörr, tar det inte mer än max 35 minuter. Alltså skulle träningen ta ca 3 timmar och jag skulle tjäna in nästan hälften av den tid jag nu tvingas lägga ner på resande och träning varje dag.

Dessutom är linjesystemet helkorkat. Jag åker från Skänninge, får först åka till Mjölby, som egentligen ligger åt fel håll jämt mot Linköping. Mjölby ligger söder om Skänninge, Linköping nordost.
I Mjölby får jag byta, åka till US, Universitetssjukhuset i Linköping, byta där och åka till den adress jag ska till.

Att jag får åka till Mjölby beror på att själva stamlinjen går därifrån. Till Mjölby kommer alltså folk från Boxholm, Väderstad och andra omkringliggande småställen, för att samlas upp i en större buss, som kör linjen mellan Mjölby och Linköping. På US är det sedan samma sak. Där anländer flera bilar som hämtar upp de som kommer med linjebussen och skjutsar ut dem till adresserna de ska till.

Inget konstigt i det kan tyckas, smidigt och bra.
Jo, det är det, men problemet är att det blir en jävla omväg och man får sitta och vänta i stort sätt lika länge som själva bilresan tar.
Linjen är nämligen planerad för att gå in i Mantorp och Vikingstad på väg till Linköping från Mjölby. Dock är det i princip aldrig någon som åker därifrån, vilket innebär att man nästan alltid kan åka direkt från Mjölby till Linköping och tvärtom.

Då blir det en oerhörd väntan, antingen vid Lidl i Mjölby, samlingsstationen där, eller på US i Linköping. Att åka mellan Mjölby och Linköping tar nämligen inte mer än 30 minuter.

Linjen avgår varje timme kl XX:45. Således är man framme på US/i Mjölby senast XX:15.
Problemet är bara att matningen, alltså den bil som ska hämta vid samlingsstationen, inte ska komma förrän XX:40, eftersom att linjen är beräknad att ta betydligt längre tid än de 30 minuter den faktiskt tar. Alltså får man sitta och vänta i 25-30 minuter innan matningsbilen kommer.

Särskilt onödigt och frustrerande känns detta när man åker från Linköping till Mjölby.

Vi tar ett exempel. Jag blir hämtad på gymmet kl 17:20. Vi åker till US där vi får vänta till 17:45, då linjen går  från US. Den kör mig till Lidl i Mjölby, där vi är framme ca 18:15. Sedan får vi sitta och vänta där till 18:40, då matningen kommer och kör hem mig. Jag är hemma runt 18:50. Hade jag åkt med dispanns hade jag varit hemma redan runt 18:00.

Det som hursomhelst är frustrerande i det här fallet är att Skänninge ligger på vägen från Linköping till Mjölby. Jag åker alltså förbi, för att åka till Mjölby, byta och åka tillbaka en bit.

Teoretiskt sätt skulle han som kör linjen utan problem kunna svänga av och lämna mig hemma och ändå gott och väl hinna till Lidl till 18:45, då hans linje tillbaka går och jag skulle dessutom vara hemma ca 45 minuter tidigare än annars. Att svänga av till Skänninge innebär en fördröjning på kanske 10-15 minuter, max. Alltså skulle han vara framme vid Lidl 18:30 som senast. Taxi Motala, som oftast är det bolag som hämtar mig vid Lidl, skulle dessutom slippa skicka en tom bil från Motala, som ligger nordväst om Skänninge kan man säga, för att hämta mig i Mjölby, köra hem mig och sedan åka tom tillbaka igen.

Jag förstår liksom inte vad de ska tjäna på det här systemet. Hela grejen är väl att det är billigt, men på vilket sätt och hur det ska bli billigare, det fattar jag inte.
Hur kan det bli billigare att köra förbi min destination, vänta 30 minuter på en bil som kommer tom från Motala, som hämtar mig och kör hem mig, för att sedan köra tom tillbaka till Motala, jämt mot att lämna mig på vägen och trots det, utan problem, hinna till den utsatta tiden i Mjölby och därmed dessutom se till att Taxi Motala slipper åka tomma hela vägen till Mjölby för att hämta mig, köra hem mig och sedan köra tom tillbaka? Jag fattar det inte.

Dessutom har jag studierna vid sidan av allt detta. Som läget är nu är det omöjligt att plugga mer än 50%. Jag hinner inte. I och med det får jag bara in halva studiebidraget, + handikappsbidraget från försäkringskassan varje månad. Det är ca 3700kr.
Helst av allt skulle jag vilja flytta till Linköping. Då skulle jag slippa allt tjafs med färdtjänsten och jag skulle dessutom tjäna in 640kr varje månad, eftersom jag inte skulle behöva köpa något månadskort. I Linköping kan man nämligen få ett årskort, gratis, om man har färdtjänst. Det gäller då på all typ av kollektivtrafik i tätorten Linköping och beror på att de nya systemen på bussarna inte är särskilt tillgängliga för personer som inte ser. Dåligt, givetvis, men man klagar ju inte om man tjänar på det.

Tyvärr är det inte så lätt att få tag i en lägenhet i Linköping. Jag har visserligen registrerat mig på Stångåstaden, Linköpings största hyresrättsförening, men tyvärr alldeles för sent. De går efter kösystem där. Så gott som alltid är det fler än 10st som lämnar intresseanmälan på en lägenhet. Då står det att för att vara bland de 5 främsta i kön, som antagligen är de som får vara med på visningen, måste man ha XXX poäng. Det lägsta antal jag har sett är något på 600 poäng. Man får en poäng om dagen och jag är nu uppe i 59. Som ni ser, har jag inte grymt tur lär jag inte få någon lägenhet där på ett bra tag och då sitter jag fast här i vår lilla by, utan att varken kunna studera mer eller flytta.

På något vis ska det väl förhoppningsvis lösa sig, första steget blir Kammarrättens beslut...

VM nere i Slovakien fortsätter och Sverige är nu klart för mittenrundan, där man ställs mot Frankrike, Schweiz och Kanada. Grupp B och C, Sveriges grupp, slås ihop till en grupp och Grupp A och D slås ihop. Det blir alltså 2 grupper med 6 lag i varje. Det blir dock inte 5 matcher, för de lag från den egna gruppen, alltså USA och Norge för svensk del, möter man inte igen, eftersom att man redan har mött dem en gång.

Ni kan läsa mer om utvecklingen av VM på hockeybloggen, så klart!

Dagens artist blir något så otippat som Children of Bodom med låtarna Needled 24/7 och Thrashed, lost & strungout. Detta är inte alls min stil egentligen, men jag tror nästan min musiksmak håller på att grena ut sig åt ytterligare ett håll, för detta är faktiskt bra! Melodisk death/speed metal från ett av Finlands ledande band innom just detta. Sången är lite sådär måste jag erkänna, men älskar dubbeltrampen och de melodiska gitarrslingorna :)

Nej, jag är inte på akuten, nej, jag ska inte in till akuten och nej, jag har inte sökt jobb på akuten. Däremot är det exakt 8 år sedan jag befann mig där nu. Då, en solig och relativt varm kväll i början av maj 2003. Den 2:a maj, kl 19:25 för att vara mer exakt. Jag och en dåvarande kompis lekte att vi rånade garaget. Efteråt öppnade jag soprumsdörren, klättrade upp på soptunnan och vidare upp på taket, där jag lade mig, mitt på taket, för att undgå den fiktiva polisen. Solen började sakterliga gå ner bort till vänster, och himlen var oskyldigt blå. Jag hade en röd T-shirt och en röd/mörkblå långärmad tröja med dragkedja på mig. Som rånarutstyrsel hade jag en leksakspistol, en keps och ett par solglasögon.

Där låg jag, mitt på garagetaket, då min vän plötsligt ville att jag skulle komma fram till kanten. Han ville inte att jag skulle vara där uppe.

Jag gick fram till kanten och frågade vad han ville. Han sa åt mig att akta kanten, så jag kände framför mig med foten, hade stenkoll på var kanten var, trodde jag. För därefter tog jag ett litet steg åt höger och föll handlöst rakt ner på asfalten.

Jag reste mig snabbt upp, varefter min vän frågade hur det gick. Bra, svarade jag, innan jag hade hunnit känna efter ordentligt, för strax därefter sa min vän åt mig att känna på min arm, så det gjorde jag. Den var mer än dubbelt så tjock som vanligt och handen gick inte att röra, hur mycket jag än försökte. Rädslan och smärtan kom över mig som en våg och min vän sprang före in till ytterdörren, slet upp densamma och ropade på pappa. Han skrek att jag hade brutit armen, men pappa, som var helt uppe i Travet, hummade bara något till svar, ända tills mamma upprepade för honom att jag hade brutit armen. Då blev det fart på honom.

Jag ramlade in i hallen, keps och solglasögon föll ner på golvet och jag, efter dem i en hög. Jag storgrät och minns knappt vägen ut till bilen, dit jag ändå tog mig, med mamma som stöd, för det var hon och jag som åkte in till akuten, där jag fick smärtstillande och lades på en brits, där man tog av mig halsband, klocka och kläder och satte på mig en sjukhusskjorta, innan de sövde mig och opererade.

Senare på natten vaknade jag och låg i ett mörkt rum, upplyst endast av ett fåtal lampor. Armen satt fast i halvgips, en gipsskena omlindad med bandage. Detta skulle jag ha tills svullnaden hade gått ner, då man istället skulle sätta dit ett helgips, från handleden och upp till halva överarmen. Ett gips man senare fick såga upp och gipsa om, eftersom det hade hamnat lite snett.

Det var den värsta fraktur läkaren hade sett i hela sin karriär, alla benen i handleden var helt av. Det stack dock inte ut några benpipor, men de blev fixerade med stift i armen och gipset fick sitta på i 7 veckor. Därefter kunde jag börja träna upp styrkan i armen, samt handledens rörlighet, igen. Jag fick ett träningsprogram av sjukterapeuten med div. övningar jag skulle göra några gånger om dagen. Jag fick även en stödskena för att skydda handleden. En som jag hade i "vanliga fall" och en jag hade när jag badade. Bada, som jag knappt kunde göra på hela sommaren, trots det relativt fina vädret som var. Detta var nämligen i samma veva som jag började se sämre. Kvällen i maj då jag föll ner från taket hade jag redan börjat se sämre, det hade skett bara några veckor tidigare, men man hade inte opererat och undersökt ögonen klart än. Under sommaren blev det operation för att åtgärda Gråstarren, som jag hade drabbats av, men även div. kontroller, för att försöka få fram varför jag hade börjat se så mycket sämre.

En minst sagt tragisk och dålig sommar som jag egentligen vill glömma, men det kommer jag aldrig att göra. Så ont jag hade när jag ramlade ner från taket, så ont har jag aldrig haft och hoppas innerligt att jag slipper vara med om det igen. Smärtan går genom hela armen, likt glödande knivar, allt medan rädslan och chocken över att inte kunna röra varken hand eller fingrar griper tag i en. Det är hemskt och jag glömmer det aldrig. Ni som har brutit hand eller fotled vet vad jag pratar om. Det är inget att leka med.

Trots allt läkte benen i handleden utan några märkbara men, förutom fingrarna, som är betydligt långsammare än vänsterhandens fingrar och dess rörelser. Det var också då, när högerarmen var helt obrukbar, som jag började göra saker med vänsterhanden, som sitter i en idag. Jag började t.ex. borsta tänderna med vänster hand, vilket jag gör även idag, men det mest tydliga är att jag började skriva med en hand på tangentbordet, vilket jag också gör idag. Jag skriver enbart med vänsterhanden och det går mycket, mycket snabbare än om jag skulle skriva med båda händerna.

I övrigt blev det en utrymd färja mitt i natten, ett rejält räddningspådrag p.g.a. rökutveckling ombord och en kall väntan i livbåt som Valborgsfirande i år, då jag för en gångs skull inte satt ensam hemma, som jag har gjort de senaste åren. Nu var jag och Jocke ute på Östersjön, igen, då denna tragedi utspelade sig.

Nej, så illa var det inte. Usch, så hemskt det hade varit...

Det blev en lugn, men trrevlig Valborg. Betydligt mer livat var det på andra håll av båten, men vi nöjde oss med att snacka, spela kort och ta det ganska lugnt. Har aldrig fattat det där med att dricka bara för att det är Valborg. Dricka kan man göra, för att det är gott, men inte "supa"...

Det fina vädret verkar nu tyvärr ha lämnat oss. Idag var det riktigt kallt. Igår var det bara 7 grader sa pappa när han hämtade mig vid bussen. Riktigt så kallt tyckte jag inte att det var, trots att jag inte hade någon jacka, men skönt var det ju inte. Vi får hoppas att det fina vädret återvänder snart igen!

På hockeybloggen kan ni läsa mer om pågående hockey-VM, men även en aktuell tabelltippning av nästa års säsong, en kul grej MrMadhawk har dragit igång och som jag hakade på. Man tippar tabellen så som läget ser ut just nu, en gång varje månad. Kul att se hur läget förändras allt eftersom. Man kan också läsa om Tre kronors "fiasko" i första matchen i VM mot Norge, men den tycker jag inte vi ska festa allt för mycket uppmärksamhet på, för nu ikväll var ordningen återigen återställd när vi slog tillbaka Österrike med 3-0 och Viktor Fasth fick hålla nollan i debuten i Tre kronor. Förhoppningsvis kan vi nu göra en "Tjeckien", som knappt hade ett lag till att börja med i VM förra året, men som gick hela vägen, vände semin mot Sverige, då Bengan tog timeout med några sekunder kvar, tjeckerna fick tekning nere hos Lundkvist, eller vem vi nu hade i mål, och gjorde mål, varefter man även kunde vinna i sudden och därefter mala ner det tungt favorittippade ryska laget i finalen och vinna VM-guld.

Vi avslutar med Eyes set to kill med låten Play the part, från albumet Broken frames, och även lite Bassrockerz vs Mabra med låten DJ play this song!