Medan jag sitter här och skriver sköljer minnena över mig, den ena vågen starkare än den andra. Igår var det nämligen exakt 1 år sedan du första gången erkände, både för dig själv och för mig, att du faktiskt älskade mig.

Kvällen den 20 maj 2010, efter några av de värsta dagarna i mitt liv, då allt höll på att sluta innan det ens hade börjat, då ditt hjärta ville stöta bort mig efter att jag skrivit ett blogginlägg jag aldrig borde ha skrivit, ett inlägg jag senare aldrig publiserade och som jag ångrar mer än du någonsin kommer att förstå. Ångesten höll mig i ett järngrepp under de dagarna och trots det strålande vädret gick jag knappt ur sängen. Jag läste, filosoferade och grät. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, hur det kunde bli så, men jag tänkte ge allt för att det inte skulle sluta så, det fick inte sluta så.

Kärleken visade sig också vara starkare, både du och jag kände att det var fel, att det inte kunde sluta på det viset. För vi behövde verkligen varandra, våra hjärtan skrek efter varandra, ja, kort sagt, vi älskade varandra, mer än allt på Jorden och redan då med en pasion som inte går att beskriva i ord.

Jag minns den kvällen som det var igår. Hur jag satt i soffan i vardagsrummet, där jag hade min dataplats till så sent som för några veckor sedan, hur vi pratade på msn, som vanligt, och hur tårarna rann längs kinderna efter att du sagt de så otroligt fina orden, orden som jag föralltid kommer bära med mig i det djupaste av mitt hjärta, "jag älskar dig". Det var tårar av ren och skär lycka, samma typ av tårar jag några månader senare skulle gråta vid köksbordet, över en tallrik gröt, efter att vi hade träffats för allra första gången. Det är de ända 2 gångerna jag har gråtit av ren lycka, men ack så fint och underbart.

Dagarna efter den där magiskt fina kvällen svävade jag bokstavligen på rosa moln. Inte gjorde det saken sämre att vädret var fortsatt toppenfint och att studenten närmade sig med stormsteg. Studentfirandet tog vid, men jag ville mest bara att allt skulle vara över, för jag bar något innom mig som var tusen gånger starkare än viljan att ta studenten, att få träffa dig. Att äntligen få hålla om dig, känna din kropp mot min, dina armar runt mig, smaka på dina läppar och känna våra hjärtan slå i takt, bara för oss 2, för kärleken.

Under varje minut, varje sekund, varje steg, varje ögonblick av allt studentfirande fanns du där, som en ängel i mitt inre, som en sommaräng, grön och vacker, med blommor och en ljum sommarbris svepandes genom träden runtomkring.

Studentfirandet är, såhär i efterhand, något jag verkligen minns med värme, för det var verkligen så det kändes och var. Skolan var äntligen slut, solen stekte, fåglarna kvittrade och jag var kär som aldrig förr. Det yttre speglade bokstavligt talat mitt inre på ett sätt det aldrig tidigare gjort, jag var lycklig, livet lekte.

Ännu hade jag dock inte hört din vackra röst. Messen fullständigt regnade in, men pratat hade vi ännu inte gjort.
Den kvällen, det allra första telefonsamtalet, den 5:e juli, efter att Jocke och jag kommit hem från vår kryssning med Vision of the seas och 4 nästan outhärdliga dagar där vi nästan saknade ihjäl oss efter varandra, minns jag också med en glasklar tydlighet som om det vore igår. Jag gick ifrån datorn i vardagsrummet, där vi, som vanligt, hade pratat på msn. Jag gick in i TV-rummet och kröp upp i soffan, där jag gjorde det bekvämt för mig, virade en filt om mig och kramade mobilen i handen, väntade på att den skulle vibrera. Resten av familjen låg och sov, men det struntade jag i.

När jag fick höra din röst fylldes jag av en värme, en känsla som inte går att beskriva och jag kunde inte låta bli att le. Din röst, så magiskt vacker och mjuk i mitt öra, så fylld av kärlek. Ögonen tårades, allting var så vackert. Du log lika lyckligt som mig där på andra sidan, ca 25 mil bort. Vi pratade i flera timmar, trots tidpunkten på dygnet, men det var bara det första av ett oräkneligt antal timmeslånga telefonsamtal. Jag, som annars brukar ha jättesvårt att prata i telefon, men med dig är ingenting svårt, ingenting känns konstigt eller fel, allt känns bara rätt tillsammans med dig, hjärtat.

Sommaren fortskred och värmen med den. Solen värmde, fåglarna kvittrade och mitt hjärta skrek högre och högre, för varje dag som gick, efter den famn jag ville ligga i, efter de läppar jag ville kyssa, de händer jag ville skulle hålla om mig, den doft jag ville andas in. Vi ville så gärna vara hos varandra, men än så länge fick vi nöja oss med telefonsamtal. Vi kunde inte få nog av varandras röster, samtalen kunde vara timmeslånga utan att egentligen handla om något alls, men bara att höra den andres andetag, gång på gång viska "jag älskar dig mest av allting i hela världen", gjorde en alldeles varm och det gick inte att sluta le. Jag minns särskilt en kväll i stugan, då vi hade släktträff, mot slutet av juli. Jag drog mig undan, upp i mormors garderob vi har gjort om till ett litet mysigt rum och där jag just då sov. Fönstret stod lite på glänt och jag hörde de andra prata nedanför, samtidigt som gräshopporna började låta. Jag minns att jag höll på att läsa Känn pulsen slå av Burny Paulsson och att låten som påminner mig lite extra om just den gången är New system's Let me take your heart, en gammal Classic eurodancelåt. Kanske inte just specifikt till den kvällen, men innom den periodisiteten av sommaren.

Där låg jag, i mormors garderobliknande rum, mobilen vibrerade och så hörde jag din röst. Den vackraste och finaste rösten i världen. Ofta var du ute och gick medan vi pratade och jag kunde se dig framför mig, på varma kvällsliga promenader, även om jag egentligen inte visste hur du såg ut, mer än det du hade beskrivit.

Snart skulle jag dock få veta det, för äntligen, äntligen, den 11 augusti träffades vi för allra första gången.
Alle, Emmas pojkvän, var snäll och skjutsade in mig till Mjölby i sin gamla röda 740, där jag skulle ta bussen neråt i landet. Bussresan förflöt utan några problem, solen sken utanför bussfönstren, men jag visste att snart skulle jag få träffa dig, väldigt snart.

Bussen bromsade in på Göteborgs centralstation, dörrarna öppnades, och där stod du. Precis utanför bussdörrarna. Den allra första kramen, på riktigt, mitt i bussdörren. Vi ville aldrig släppa varandra, men till slut gick vi ändå in på stationen, tätt tillsammans, där jag gick på toa, innan vi tog oss till tåget mot Alingsås, där vi skulle tillbringa tiden tillsammans.

Båda satt mest tysta under tågresan, allt för överväldigade av att vi faktiskt var där, äntligen var vi där, tillsammans. Tankarna gjorde att både du och jag satt och log rakt ut i luften, ömt tittande på varandra då och då, och antagligen stod kärleken som en gloria kring oss, även fast vi bara satt där utan att säga ett ord. Det kändes så overkligt att vi äntligen var där, men samtidigt så underbart.

Väl framme i Alingsås väntade en skaplig promenad ut till Lövekulle camping, där vi skulle vara. Vi gick och småpratade litegrann under vägen, men var fortfarande mest tysta och log rakt ut i luften. Det kändes fortfarande overkligt och allt för fint att vi äntligen var tillsammans, för att vi skulle förstå det.

Mitt på vägen ställde du plötsligt ner din väska, du var bara tvungen att krama mig igen. Jag höll dig så nära, så nära jag kunde, begravde näsan i ditt hår och ville aldrig släppa. Även detta är ett speciellt ögonblick jag aldrig, aldrig kommer glömma. Folk som åkte eller gick förbi tittade kanske på oss, men vad gör det? Vem bryr sig? Där och då fanns bara du och jag, mitt på en trottoar i Alingsås.

Väl framme på campingen var det inte någon som såg till oss speciellt mycket, vi satte nämligen inte foten utanför stugans dörr mer än då vi lagade snabbmackaroner och köttbullar. Vem har tid att laga mat när man träffar den man älskar för allra första gången? Inte vi i alla fall.

Vi tillbringade istället eftermiddagen, kvällen och natten tätt, tätt tillsammans i underslafen på våningsängen i den lilla, mysiga stugan. Det dygnet kan ni läsa mer om här och det tycker jag verkligen ni ska göra. Är det något som är kärlek så är det detta. Den allra renaste och finaste av kärlek, det absolut bästa och finaste dygnet i mitt liv. Av alla mina totalt 8003 dagar, jag fyllde alltså 8000 dagar i onsdags, är detta det absolut finaste och mest underbara jag har varit med om.

Dagen efter lämnade vi stugan, men min buss skulle inte gå förrän senare på kvällen, så vi slog oss ner på en filt på en gräsplätt, precis intill en motorväg. Du frös lite och fick låna min svarta Adidaströja, som jag fortfarande inte har använt efter att jag fick tillbaka den nästa gång vi träffades.

Jag satt skreddare där på filten och du lade huvudet i mitt knä, jag höll om dig, drog in din doft och bilarna tutade på oss. Det var också där jag första gången kom i kontakt med landslaget. Pelle ringde och hade pratat med Jörgen, men naturligtvis svarade jag inte. Det hade jag inte tid med, men han lämnade meddelande på IQ-svar.

Timmaerna flög förbi. Vi önskade att man kunde stoppa tiden, för vi ville aldrig släppa varandra. Till slut var vi dock tvugna att ta tåget tillbaks till Göteborg och därefter hann vi bara gå till min buss innan den skulle gå. Du följde mig på bussen och jag satte mig. Så en sista kram, mitt huvud mot din mage och så var du borta.

Kort därefter började messen ramla in och innan bussen ens var ute ur Göteborg grät jag. Jag försökte hålla mig, ville inte sitta och storgråta längst fram i bussen, men det gick sådär. Det var tårar av ren och skär lycka, kärlek och en saknad som redan började slå klorna i mig.

Innan vi på nytt kunde träffas, drygt en månad senare, började du sista året på gymnasiet och jag började på universitetet. Telefonsamtalen fortsatte och mina mobilräkningar låg, trots SMS-paket, på ca 480kr/mån, men då inkl. avgift för mobilen. Av SMS-paketets 3000 fria SMS användes minst 60% varje månad, alltså 1800 SMS. Du började också jobba och varje kväll, efter att du slutat jobbet, kröp jag upp i sängen, pluggade i laddaren och väntade på att du skulle ringa. Allt eftersom dagarna gick skapade vi omedvetet våra mönster. Kl 21 slutade du jobbet. Första messet trillade in mellan några minuter och en kvart senare. Hade jag inte fått något innan 21:30 blev jag orolig. Samma sak när jag inte svarade på SMS. Minns en gång när jag och Shep såg på TV, mobilen låg på laddning i mitt rum. När TV-programmet var slut hade du skickat 5-6 mess och oroligt undrat hur jag mådde. Eller en annan gång, strax efter att vi träffats första gången, då jag och min dåvarande ledsagare, Erika, träffades och spelade kort. Jag sa innan att hon kanske skulle stanna någon timme. Så långt var det ingen fara, men hon stannade lite längre, kortspelandet drog ut på tiden och när hon väl gick hade jag fått 13-14 mess, det ena mer oroligt än det andra. Jag smälter. Är inte det omtanke om något? Mitt fina hjärta.

Så kunde vi äntligen träffas igen. Samma camping, men en annan stuga. Vädret var kanonfint för att vara i slutet av september och vi gick hand i hand, minst lika lyckligt leende som senast, hela vägen från tågstationen ut till campingen.

Trots det fina vädret satte vi inte foten utanför stugan en ända gång medan vi var där. Mat hade vi med oss, men den hann vi knappt äta. Vi ville ägna så mycket tid vi bara kunde åt varandra. Mysa sönder tätt tillsammans, känna den andres armar runt sig, smaka varandras läppar och hud, leka med varandras hår, ömt viska ord till varandra som gjorde att vi ville vara ännu närmre fastän att det inte gick, vi tryckte oss mot varandra och njöt av att äntligen, äntligen, efter timmeslånga telefonsamtal och tusentals SMS, få vara hos varandra igen. Som vi hade längtat och saknat. Det fanns inte ord för hur vi kände, det går inte att beskriva. Så galet mycket ömhet och kärlek och jag säger bara, finns det något mer vackert och underbart än att somna tätt intill den man älskar av hela sitt hjärta och mer än det?

Det blev inte mycket sömn den natten, men sova kunde man göra när man kom hem eller närsomhelst annars, men inte där och då, för då fanns bara du och jag, i vår lilla bubbla av outtömmlig kärlek. Händer i varandras hår, läppar som mjukt och omsorgsfullt mötte varandra, gång på gång, pussar över hela kroppen, lugna andetag i mörkret, ord från det innersta av hjärtat och känslan av total lycka och med ett hjärta som dansade inuti bröstet, 2 hjärtan, hos 2 älskande, som slog i takt, för oss 2, för lyckan, för kärleken.

Dagen efter bjöd på rakt motsatt väder mot dagen innan. Kallt och blåsigt. Du övertalade mig att ta på mig dubbla tjocktröjor, samtidigt som du värmde mina händer med dina, hela vägen från campingen till tågstationen, där vi satte oss, köpte kaffe och åt bröd och fortsatte att mysa tillsammans, så gott det nu gick vid ett bord i en vänthall. Du lutade huvudet mot min axel och jag strök dig sakta över håret och ner över ryggen, kramade försiktigt om dig och ville aldrig släppa taget, för du var mitt allt. Min dröm, mitt hjärta, min eviga vackra kärlek. Som ett guldkorn i sanden, som en ängel utan vingar.

Precis som senast följde du mig på bussen och precis som då satte saknaden sina klor i mig strax efter att du gått av, efter en sista kyss, inför mer eller mindre en fullsatt buss.

En gång till hann vi träffas. Då kom du hit och vi tillbringade ett dygn tillsammans i min säng, medan resten av familjen var i Rom. Höstens mörker sänkte sig utanför mitt fönster, för nu var det nästan november. Innombords spirade dock fortfarande kärleken som den mest grönskande och ljusa sommaräng.

...Sedan hände det ofattbara. Det jag än idag inte kan förstå. Varken du eller jag förstår nog vad som hände eller hur det kunde bli så. Vintern blev den värsta i mitt liv, jag har aldrig mått så fruktansvärt dåligt, ångesten och tårarna var i princip dagliga inslag, och jag kände mig så ensam, rädd och ledsen. Ledsen för att det var som det var, ensam för att du inte kunde vara där och hålla om mig och rädd för att förlora dig ur mitt liv. Den sommaräng som under hela sommaren och fram tills dess varit spirande grön och full av liv var nu kall och grå. Gräset vissnade, himlen fick en järngrå nyans, träden tappade sina blad och en iskall höstvind for genom de nakna och tomma grenarna. Allt var mörkt och tomt. Ett till synes becksvart mörker utan minsta gnutta ljus.

Idag mår jag bättre än i vintras, men fortfarande långt, långt ifrån så bra jag mådde för 1 år sedan. Telefonsamtalen finns inte längre, jag pratar så gott som aldrig i telefon längre och har inte hört din röst på över ett halvår, men den finns där innom mig, precis lika glasklar som alla underbara minnen. Alla tusentals SMS har avtagit och den oro som förr kunde infinna sig när någon av oss inte svarade på 30 minuter har nu övergått till flera dagar utan ett ända mess. På senaste har dock messandet ökat en aning igen och det är jag så enormt tacksam för. Bara att höra av dig gör mig alldeles varm innombords.

Jag förstår dock fortfarande inte hur det kunde bli såhär. Min största önskan här i livet är inte längre att få synen tillbaka, den är att vi en vacker dag kan återförenas tillsammans, att våra hjärtan leder oss dit vi verkligen vill, till en gemensam och lycklig framtid tillsammans. En framtid, där vi kan fläta samman fingrarna, se varandra djupt i ögonen, le ömt och lova varandra evig kärlek. För ja, jag älskar dig precis lika gränslöst mycket nu som jag gjorde för 1 år sedan, precis lika mycket som i höstas. Ända skillnaden är att jag mer och mer under vårens gång har begravt dem starka känslorna innom mig, i någon slags självbevarelsedrift antar jag. Vädret, goalballen, Jocke, Jennifer, Albin och Louise hjälper mig enormt, på olika sätt, och jag har din T-shirt jag fick låna, samtidigt som du fick låna en T-shirt av mig, + en tröja, uppe vid kudden varje natt, sover t.o.m. med den ibland, för att känna dig närmre, och faktiskt funkar det.

Dagarna rullar på, det går mot sommaren igen, jag och livet går vidare, men det går inte en dag utan att jag tänker på dig, på allt fint och underbart du gett mig. Det är minnen som finns i det djupaste av mitt hjärta, dit ingen annan någonsin har tagit sig, och aldrig kommer ta sig, för den platsen är din, bara din. Jag tänker på den underbara och fina människa du är, på hur galet mycket jag saknar dig, din famn, ditt hår, din röst, dina läppar, att bara få vara hos dig, men på vilken sagolik tur jag ändå har haft att jag har fått dela allt detta med dig. 2010 är tveklöst det bästa året i mitt liv, 2011 ligger än så länge långt, långt efter, men jag hoppas dock, längst där inne, av hela mitt hjärta, att vi kan hitta tillbaka till varandra igen och bli så lyckliga som vi en gång var och som jag vet att vi kan vara. För jag älskar dig hjärtat, mer än du någonsin kan förstå.

Vi avslutar med 2 låtar. Först Magnus Ugglas fina 1:a gången, som tyvärr inte finns på Youtube. Därför framförs den här av Sandra Lomming, men hon gör den riktigt bra. Slutligen är det Nick Borgen, med låten Hur underbar du är. En jättefin låt som jag verkligen tycker ni ska lyssna på om ni inte hört den tidigare.