Hur vi ritar samhället påverkar hälsan

Det här var något vi pratade en del om när jag läste folkhälsovetenskap förra hösten och jag tror det ligger något i det.

Folkhälsomundigheten menar att tendensen för oss svenskar är att vi rör oss allt mindre i vardagen, vilket så klart inte är bra då det leder till ökad risk för välfärdssjukdomar och liknande.

För ett tag sedan, ganska länge sedan nu, lyssnade jag på en podcast där man pratade just om det här och lyfte fram det ur en väldigt intressant vinkel, som jag faktiskt tror att det ligger mycket i.

Varför vi rör oss mindre beror inte enbart på telefoner, surfplattor, datorer, E-tjänster och andra bekvämligheter, även om tekniken och alla andra bekvämligheter säkerligen har en väldigt stor del i det, men det påverkas också av hur vi väljer att bygga upp vårt samhälle rent fysiskt och arkitekttoriskt.

De exemplifierade med en amerikansk studie som visade att nästan ingen tog trapporna i en byggnad där hissen låg rakt fram vid entren och trapporna lite vid sidan av, men i en likartad byggnad där förhållandet var det omvända, att trapporna låg rakt fram vid entren och hissen lite vid sidan av, ökade andelen drastiskt.

Jag tror faktiskt det ligger något i det. Designar vi en byggnad med bekvämliheterna i fokus, då kommer majoriteten av oss också att använda dem.

Det gäller alltså att tänka om från grunden och inte fokusera på bekvämligheter, utan mer på vardagsmotionen och hälsan i stort, för att ta de där trapporna istället för hissen gör så enormt stor skillnad på sikt.

Problemet är att ingen tänker så.

Givetvis finns det undantag och det här är mest en generalisering, men det är en generalisering som inte är helt obefogad, för dagens barn blir många gånger uppväxta med att mamma och pappa sitter med telefonen i handen, att de tar hissen istället för trapporna, tar bilen de få hundra metrarna till affären istället för att gå osv. för det är så dagens samhälle ser ut. Får de se det dag efter dag, år efter år, då kommer givetvis de själva också att ta efter det, det kommer rota sig djupt hos dem och blir svårt att få bort senare i livet, hur gärna de än vill det. När de sedan blir vuxna och själva ska rita och designa nya byggnader i samhället, då kommer de göra det utifrån vad de har lärt sig sedan de var små, alltså att ta hissen istället för trapporna, bilen till affären osv.

Allt går i en cirkel och det är därför dagens föräldrar har ett så oerhört stort ansvar jämt mot sina barn. Det kanske känns som att det inte spelar någon roll om jag sitter en stund extra med mobilen, att jag tar hissen idag också eller att jag tar bilen till affären för att ens hinna handla, men jo, det är just det som det gör, spelar roll, särskilt om barnen ser på eller följer med.

Samtidigt är föräldrarna också inkörda i vad samhället vill få dem att göra, de påverkas också av att hissen ligger rakt fram innanför entren osv. så det är inte lätt att bryta det där mönstret, det ska gudarna veta, men jag tror definitivt att det ligger något i det och att det först och främst handlar om att bli medveten om och observant på alla de här småfällorna som lockar till inaktivitet runtomkring oss i samhället.

Vad tror ni om det här?

Beslutet

En grej som jag inte har berättat för er här i bloggen är varför jag valde att ta ett uppehåll från landslaget under större delen av 2016, detta trots att vi hade ett paralympics drygt ett halvår framåt i tiden.

Det var ett beslut som rörde i stort sätt hela mitt liv och min tillvaro, eftersom att idrotten mer eller mindre blir en livsstil, men det var ett noga genomtänkt och övervägt beslut som jag funderade mycket på innan jag valde att meddela mina förbundskaptener. Det var ett beslut som höll mig vaken under flera nätter, då jag försökte att väga fördelar mot nackdelar och få fram både positiva och negativa konsekvenser av både den ena och andra sidan.

Vad var det då som fick snöbollen att börja rulla?
ja, det var faktiskt Facebook och minnesfunktionen där, "se dina minnen". Den fick mig att reagera och börja tänka efter ordentligt över mit liv och min situation där innan julen 2015.

Det jag reagerade på genom Facebook var att jag under tidigare år hade "klättrat på väggarna" efter typ tre dagars träningsledigt och jag hade varit galet taggad på goalball efter tre veckors uppehåll där kring jul.

Så kände jag inte alls där i början av år 2016. Då tyckte jag mest att det var skönt att vara ledig från träningen och hade egentligen inte alls längtat tillbaka till goalballplanen under juluppehållet. Nej, snarare tvärtom och träningen kändes där och då mer som en börda än något jag längtade efter och såg fram emot. Jag kände helt enkelt inte samma glädje över träningen längre.

Med tanke på detta försökte jag att reflektera över hur mitt liv såg ut där och då, försökte hitta olika infallsvinklar och verkligen analysera mig själv, både i relation till landslaget och den satsning som skulle ta fart på riktigt där under de kommande sju månaderna fram till Rio, men framförallt i relation till mig själv och mitt liv där och då.

Den här sviktande motivationen, om vi ska kalla den det, var inget som bara var just då, för när jag reflekterade över min situation fick jag klart för mig att jag inte hade tyckt att det var särskilt roligt med goalball på ganska länge. Ändå hade jag bara kört på, för målet var hela tiden glasklart, det var paralympics jag skulle nå, det var till Rio jag skulle. därför gjorde jag mina pass, tränade på efter bästa förmåga, utan att egentligen tänka efter. Fokus låg hela tiden längre fram mot sommaren och höstkanten, då paralympics skulle gå av stapeln i Brasilien.

Det håller ju inte i längden och när jag minskade ner träningsmängden lite under julen så fick jag tid att tänka efter, på riktigt, samtidigt som Facebook gav mig en äkta "eyeopener".

Detta fick mig att fundera ännu lite extra kring framtiden.

Skulle jag verkligen orka?

Om jag kände en sviktande motivation och glädje i träningen redan där, skulle jag då verkligen orka göra en helhjärtad satsning mot Rio och därefter satsa fyra år till, mot Tokyo, och inte minst, skulle det vara rätt mot övriga laget att göra det?

Jag funderade fram och tillbaka kring detta, men kom hela tiden fram till samma slutsats. Kände jag sviktande motivation redan där, då skulle jag inte tillföra övriga laget någonting under de kommande månaderna och jag trodde ärligt talat inte att jag själv skulle orka lägga ner vad som faktiskt krävs för att nå ett paralympics i stort och specifikt Rio i det här fallet.

min egen motivation var givetvis den största faktorn till det här, men samtidigt ansåg jag även att mina möjligheter att nå Rio var väldigt, väldigt små om jag skulle välja att ändå satsa till 110% dit.

Varför?
Jo, helt enkelt för att det var för ont om tid fram till Rio för mig att äta in det avstånd som jag hade fram till de sex främsta i truppen. Det kändes inte realistiskt och någonstans trodde jag själv inte på det.

i samma veva var det även tal om att jag och min dåvarande sambo skulle flytta ner till Malmö eller Göteborg för att jag skulle optimera mina träningsförutsättningar, eftersom att de har bättre och mer kvalitativt motstånd både i Malmö och Göteborg jämfört med vad vi har i Linköping. Från början var det Malmö som var alternativet, men själv kände jag att om jag/vi skulle flytta, då skulle det vara till Göteborg. Att under de kommande åren spela tillsammans med David, nisse och Olof i Göteborg, det kändes som en roligare utmaning för framtiden. De killarna är dessutom spelare som ligger mer på min nivå, där vi skulle kunna sporra och utmana varandra och där jag personligen kände att jag skulle kunna ge dem mer än vad jag skulle kunna ge Malmökillarna, som ligger på en lite annan nivå när det gäller erfarenhet.

Nåväl, back to topic.

Anta att vi trots allt skulle ha bestämt oss för att flytta där innan rio, för att ge mig bättre förutsättningar att nå dit.

då hade flytten skett tidigast typ två-tre månader fram i tiden, alltså mars-april någon gång. Då skulle det i sin tur bara vara två-tre månader kvar tills Riotruppen togs ut.

Att vi då skulle komma i ordning med flytt och allt annat vad det innebär att flytta till en helt ny stad, samtidigt som jag skulle utvecklas på ett sätt så att jag gick förbi flera andra spelare i truppen för att på så sätt ta en plats blandd de sex som fick åka till rio, det kändes väldigt osannolikt. Skulle det ha gått, då skulle vi ha flyttat redan ett år tidigare, när det för första gången kom upp på tapeten att vi kanske skulle flytta, men det är lätt att vara efterklok och den gången valde vi att inte flytta, med tanke på att vi inte ville lämna hela vår tillvaro här hemma, flytta ifrån både släkt, vänner och familj, för en idrott som genomförs helt på idiell basis. Tilläggas ska också göras att det erbjudandet kom väldigt plötsligt och vi var tvungna att bestämma oss ganska snabbt och därför blev det ett nej den gången.

Det blev heller ingen flytt här i början av år 2016. Istället för att i all hast göra en flytt och försöka skynda fram allting kändes det mer rätt att hålla en dialog med mina förbundskaptener under våren 2016 och att i lugn och ro förbereda en flytt till Göteborg med allt vad det innebär, vilken då skulle kunna bli klar till hösten, eller rentav någon gång nu i år. Då skulle jag istället kunna göra en helhjärtad satsning mot Tokyo 2020, i en ny stad, men framförallt med nyvunnen energi, vilja och motivation efter en lugnare period under våren/sommaren 2016, då jag tänkte att jag skulle träna vidare på egen hand och försöka hitta tillbaka till glädjen och motivationen i att träna och inte minst att spela goalball.

Det var inga lätta beslut jag funderade över där, särskilt inte som Rio hade varit mitt stora mål egentligen enda sedan jag kom in i landslaget 2010, men som sagt, som det kändes där och då så hade jag ingen riktig motivation för det, hur konstigt det än kan låta. Någonstans trodde jag som sagt inte riktigt på det själv, att jag faktiskt skulle nå dit.

Varför motivationen och viljan sviktade just i det läget låter kanske lite konstigt, med tanke på vad som väntade, men jag skulle ändå säga att det var en kombination av år av motgångar och att jag just där och då som sagt inte riktigt själv trodde på att jag kunde nå Rio.

Allt jag hade fått kämpa mot under de då senaste 5,5 åren, dåliga förutsättningar här hemma, dålig feedback på vad jag har gjort från klubbtränare, svagt motstånd i klubblaget, att jag har fått åka in och träna helt själv, ibland t.o.m. utan boll, men att jag ändå inte har räckt till på landslagsnivå, att jag har haft svårt att hänga med i tempot på den nivån, att jag har känt att alla andra drar ifrån mig i utvecklingen och att jag inte heller hänger med där, att jag helt enkelt inte har fått ut särskilt mycket för allt mitt slit, att alla dessa faktorer till slut slog tillbaka.

Man kommer långt med vilja och motivation, men någon gång kommer en gräns och den gränsen var nådd där kände jag och därför valde jag att ta ett medvetet uppehåll för att sedan komma tillbaka ännu starkare och med ännu mer vilja och motivation än tidigare. Det tycker jag också att jag har gjort. Jag hade en helt goalballfri månad under förra våren, trappade sedan upp sakta men säkert och har sedan förra hösten kört fullt igen. Vi har sedan dess avverkat en hel väg fram till ett nytt europamästerskap, dit jag inte heller dena gång blev uttagen, och nu påbörjas vägen mot ett av de största och häftigaste målen i min och många andra killar i landslagets karriärer, nämligen ett VM på hemmaplan nästa år!

Så, nu är jag på riktigt back on track igen och det känns väldigt kul tycker jag, men det här visar ändå på att svackor kan drabba alla, att man kommer långt med enbart vilja och motivation, men ska man nå hela vägen, då måste man få tillbaka något för allt slit och de externa faktorerna ska allra helst vara mer optimala än vad jag har haft och har möjligheterna till att ha.

Nu vet ni iaf hur det ligger till. Det var bland de svåraste besluten jag har fattat i hela mitt liv, men jag ångrar det definitivt inte och tror att det var helt rätt. Hade jag kört på och ändå försökt nå Rio, då hade jag troligtvis inte orkat hela vägen till Tokyo, men det kommer jag att göra nu och jag kommer att göra allt jag kan för att försöka ta en plats dit, men först ska vi kvala in dit och det har vi som sagt chans att göra på VM här på hemmaplan nästa år eller i ett par tävlingar efter det, men nu, först och främst, VM i malmö i juni 2018!

Äntligen är det dags igen!

Äntligen är det dags igen!
En ny hockeysäsong med Leksands IF.

Det är sällan, om ens någonsin, som jag har varit såhär taggad och förväntansfull på en säsong i Hockeyallsvenskan.
Det ska bli oerhört kul att följa det här laget under den kommande säsongen.
Revanschlustan är dessutom ruggigt stor och här nedan går jag igenom truppen och snackar upp säsongen litegrann.
Lyssna...


Det fortsätter att hända mycket

Det fortsätter att hända mycket och tiden går väldigt fort känns det som. Vi är snart inne i oktober och september har bara swischat förbi tycker jag.

I och med att det snart är oktober så har jag således snart också varit på jobbet i en månad.

Det går sakta men säkert framåt med allting, jag har varit med på div. olika möten av olika slag och vi har haft en hel inköpsdag ute på ikano, där vi både var på Elgiganten och mediamarkt för att kolla efter dator till både mig och maria, vi åt inne på Ikanohuset och så var vi på Ikea och köpte några tavlor till mitt kontor och blommor till kansliet. En bra och lyckad dag och både maria och jag fick dessutom tag i varsin dator. en Lenovo blev det för min del. En väldigt tunn och lätt sak som är väldigt enkel att ta med sig.

Insyn, ett företag som levererar hjälpmedel, har också varit ute och bl.a. visat en väldigt smidig scanner som jag nog kommer att använda mig av. Det är bara som ett stativ man fäller upp. Sedan lägger man pappret under kameraarmen som man har fällt ut, trycker på mellanslag i ett program i datorn och två sekunder senare får man pappret uppläst. Väldigt smidigt. Det är annat det än på min skoltid, när jag använde en hederlig flatscanner, som både tog mer plats och betydligt längre tid. den här var way mycket smidigare.

Det är lite av det positiva med jobbet såhär långt. Allt är dock inte guld och gröna skogar. Det finns en del negativt också. Allt har nämligen fortfarande inte löst sig med arbetsförmedlingen och min anställning. Vi hade ett möte för drygt en vecka sedan, jag, chefen, personalchefen från Stockholm och en handläggare från af. Vi trodde då att allt skulle bli klart och att vi kunde skriva på alla papper och grejer, men icke. Då tyckte damen från af att jag borde ha en utvecklingsanställning. Det i sig var inget konstigt, för mig blir det samma sak och personalchefen sa att det är fler ombudsmän runtom i landet som har en sådan anställning. Så det var lugnt, så länge alla parter är överrens om att utvecklingsanställningen övergår i en trygghetsanställning om max ett år. En utvecklingsanställning är nämligen bara i max ett år och om af sedan anser att jag inte behöver något stöd för att utföra mitt arbete, ja, då kan jag helt enkelt inte vara kvar på jobbet, för det bygger på att SRF får lönebidrag för min anställning.

Det var hursomhelst heller inget problem enligt damen från af. Problemet var däremot att hon inte kunde besluta om en sådan anställning. det var hon tvungen att skicka vidare till en kollega. Så egentligen fick vi inte ut någonting av det där mötet...

Hon skulle i vilket fall höra av sig redan dagen efter med uppgifter om vem den där kollegan var, för det kunde hon inte heller säga då när vi hade mötet, men hon hörde inte av sig, så unde veckan som har gått har vi jagat arbetsförmedlingen och nu på tisdag kommer äntligen en annan handläggare och träffar oss, en handläggare som förhoppningsvis har rätt kompetens och allt, så att allt kan lösa sig och jag kan bli anställd på riktigt fr.o.m. 1 oktober.

På tisdag kommer de också äntligen och installerar min tvättmaskin, vilket också har tagit väldigt lång tid. Jag gjorde klart att jag ville ha en tvättmaskin installerad redan när jag skrev kontraktet i början av juni. Sedan mailade jag om en del åtgärder som behövde ses över här i lägenheten efter att jag hade flyttat in. Då frågade jag samtidigt om tvättmaskinen och hur lång tid det kunde tänkas ta. Det var svårt att säga då sa de, eftersom att det var mitt i semestertider, vilket jag så klart hade förståelse för.

Efter det har jag dock inte hört någonting, så för drygt en vecka sedan mailade jag igen och då svarade de att mitt ärende måste ha fallit mellan stolarna på något sätt, för såhär lång tid ska det givetvis inte ta. Typiskt, men till deras försvar så får jag ändå säga att när jag väl påtalade att jag fortfarande inte hade fått någon tvättmaskin, då gick allt väldigt fort och nu kommer de alltså äntligen och fixar det, så nu kan jag snart tvätta igen. hittills har jag varit hos jennifer och tvättat ett par gånger och så har jag haft med tvätt när jag har varit och hälsat på mamma och pappa, så jag har ju ändå kunnat tvätta, sådan tur är, men klart att det har varit lite omständigt...

I övrigt har jag varit på utbildning i Stockholm under ett par dagar. Det var fjärde och sista träffen i ett utbildningspaket för alla nyanstälda ombudsmän, d.v.s. alla ombudsmän som har blivit anstälda under det senaste året. Nu hade jag ju som sagt missat tre utbildningstillfällen, men det gick ändå bra att hoppa in såhär i slutet och det var ett par riktigt bra dagar. Mycket att ta in, men bra och nyttigt och framförallt kul att träffa lla andra ombudsmän, få en bild av dem och knyta lite nya kontakter, för alla de kommer ju också att på ett sätt bli mina kollegor.

Utbildningen bestod hursomhelst av en heldag med både teori och praktik kring retorik, vad olika delar kallas och innebär, ethos, pathos och allt det där, hur man ska stå, vad man ska tänka på och inte minst hur man ska prata beroende på vem man har framför sig. vi skulle också framföra ett kort tal om vad som helst på max fem minuter. Jag informerade om färdtjänsten här i Östergötland, hur det fungerar med byten, linjer etc. och klockade in på 03:20. Det gick väldigt bra och det var många som reagerade på att det såg ut som att jag tittade på publiken, som att jag såg dem, trots att jag inte gör det, eftersom att jag rör på huvudet när jag pratar sådär. Det var väldit positivt och ger ett bra intryck.

På kvällen lirade vi lite goalball tillsammans med delar av damlandslaget, för det var många i vår grupp som aldrig hade provat på det. Det var en bra träning tyckte jag, både jag ooch Fatmir var också med, så det blev ganska hög kvalitet på det också, vilket var roligt, men framförallt var det kul att spela match på träning, för det kan vi ju nästan aldrig göra här hemma.

Tisdagen ängnades åt media och sociala media. vi fick bl.a. testa att intervjua varandra och således också bli intervjuade. Jag kan säga att det är avsevärt mycket svårare att intervjua än att bli intervjuad, tycker jag. Vi skrev också pressutskick och pratade om och kring sociala medier och publicitet. Också det ett väldigt bra pass.

Min tanke var sedan att jobba onsdag och vara ledig torsdag och fredag, eftersom att utbildningen hade varit på tisdagen, när jag egentligen är ledig, men så skulle vi ju ha det där mötet med damen från af på torsdagen, så jag var bara inne och jobbade halvdag onsdag och så blev det halvdag torsdag och ledig fredag.

Under den gångna veckan har jag succesivt blivit mer och mer förkyld. Shep hostade massor när vi var i stugan på kräftis förra helgen, vilket var en väldigt fin och trevlig tillställning med massor av god mat och dricka. Det var mycket troligt sista gången för i år som jag var där, åtminstone så var det sista natten där, vilket som vanligt känns lite vemodigt och sorgligt...

Shep måste som sagt ha smittat oss då, för både mamma och pappa har också varit krassliga under veckan. För min del började det med en obehagskänsla i halsen under tisdagen och sedan kände jag mig väldigt hängig och nere på jobbet i onsdags. i torsdags var det ännu värre och igår var det som värst, så då var jag hemma från jobbet. Jag hostar massor, har haft asont i halsen, snorar litegrann och igår tror jag t.o.m. att jag hade feber. det är fortfarande inte bra, men det känns åtminstone som att det går åt rätt håll nu, för idag är det iaf bättre än vad det var igår.

Innan jag blev sjuk hann jag dock träffa Julian, för han var hemma förra helgen. Så vi tränade tillsammans både fredag och måndag. Det var tur att han var hemma, för annars hade min sovis på min lediga dag förra fredagen rykt all världens väg, för Avalon hade blivit inkallad till jobbet oh kunde bara köra så att vi var klara till 08:30. Det kändes sådär lagom kul en leedig dag, men då kom alltså Julian som en räddande ängel. Sedan skulle vi också ha tränat på söndagen, men det blev en rejäl fail som avslut på den veckan. Han hämtade mig och vi stack ut till Tornet, där vi alltid brukar köra när vi kör sent, för där är det öppet 24/7.

ingen av oss tänkte på det innan, men i samma sekund som Julian drog kortet vid spärren och det inte funkade så kom vi på det exakt samtidigt. Hans kort funkar ju inte här längre. Så vi fick åka hem igen och det blev ingen träning. Så kan det gå.

Hoppas att ni alla har det bra. Det har jag, bortsätt från förkylningen och att det är lite stressande att allt inte är klart med anställningen, men jag hoppas som sagt att det löser sig på tisdag och att jag är frisk till nästa helg, för då är det dags för tredje omgången av Sverigeserien 2017, i Göteborg.

And then you say love, baby let's go back to my flat

Den är ju riktigt bra, håller ni inte med?


Inget EM den här gången heller och första veckan på nya jobbet

Det fortsätter att hända mycket saker i mitt liv, dagarna är långa och bloggen har helt enkelt prioriterats längre ner nu på senaste. Dels är det allt nytt med jobbet och därmed också helt nya dagsrutiner, men dels föredrar jag numer att lägga mig i soffan eller i ett varmt bad och lyssna på några poddar om jag får tid över. Jämför det med tidigare, då jag satt vid datorn, satt mer vid datorn och satt ännu lite mer vid datorn när jag fick tid till det. Hade jag inte tid till det, då såg jag till att skapa mig tid för det. Det var extremt sällsynt att jag inte slog på datorn alls under en hel dag, men numera händer det ganska ofta.

Jag har helt enkelt andra fritidsintressen nu jämfört med för något år sedan. Jag lovar dock att inte sluta blogga helt, men jag hoppas att ni står ut med att uppdateringen blir väldigt sporadisk här på bloggen.

i helgeen hade vi hursomhelst det sista landslagslägret innan EM i Finland om bara några veckor.

Egentligen skulle två av mig, Albin, Olof och Dzenan sollats bort efter förra lägret som vi hade i början av augusti och de sista två skulle göra upp om den där sista platsen i EM-truppen nu under det här lägret.

Florim blev dock så imponerad av min insats under senaste lägret, så han valde att ta med tre av oss till det här lägret, istället för två.

Det var ett läger som sedan genomfördes i Trelleborg.

Varför vi var i trelleborg beror på att hallen där har gummigolv, ett golv som är mer likt det som är på EM i Finland och därför ville vi så klart träna på det, för att få träningen så realistisk och matchlik som möjligt. bollen beter sig ju nämligen lite olika och det går lite olika fort beroende på vilken typ av golv det är och när vi fick möjliheten att träna på det här golvet så var det inget snack om saken att vi skulle vara där istället för i Malmö, där vi annars brukar vara.

Lägret i sig var i vilket fall återigen ett bra läger för min del, kanske mitt näst bästa någonsin. Jag höll kanske inte en genomgående lika hög nivå som på förra lägret, men det är fortfarande solklart att jag både har höjt min högsta och lägstanivå väldigt mycket. Startsträckan som jag tidigare har behövt för att komma in i det högre tempot finns inte heller där längre och det är också väldigt positivt. Dock är det fortfarande så att jag dippar ibland och även om de där dipparna inte är lika långa eller djupa som tidigare så kan det ändå slinka in ett skitmål där och det har vi inte råd med på den här nivån.

Därför blir det inget EM för mig den här gången heller.

Sista platsen i truppen tog istället Olof. Det var jämnt mellan honom och Dzenan, väldigt jämnt.

I stort var det väldigt länge sedan det var såhär jämnt och en såhär hög intern kamp om platserna i truppen. Det har inte varit så tufft någon gång under mina sju år i landslaget och det är givetvis kul att det är så hög konkurrens. Samtidigt är det tråkigt att jag återigen hamnar utanför truppen, trots att flera äldre spelare har lagt skorna på hyllan efter Rio förra året. Jag har nu som sagt varit med i landslaget i sju år och ännu inte blivit uttagen till ett enda mästerskap. Samtidigt har Nisse börjat spela goalball 2012, två år efter att jag kom in i landslaget. Han kom in i landslaget 2014 och var senare samma år med i sitt första mästerskap och var inte minst med i Rio förra året. Samma sak är det med Olof. han började spela goalball 2014, kom in i landslaget nu efter Rio och är redan uttagen till sitt första mästerskap. Det känns lite tufft och jobbigt måste jag säga...

Drygt en vecka har jag också jobbat nu, eller ja, arbetstränat nu då, om vi ska var petiga. jag har inte fått några hjälpmedel heller, men Leif Sundin från synlaget i Uppsala, som hjälper till med just hjälpmedelsbiten, var iaf på besök förra onsdagen och vi pratade kring troliga hjälpmedel och så. han kommer imorgon igen, då för att visa olika typer av scanners för att se vad som kan vara tänkbart och vad jag kan ha störst nytta av. Nuförtiden finns det ju betydligt fler scanners än flatscanners, som det var under min skoltid. Det finns små portabla varianter och inte minst appar i telefonen, som tydligen ska scanna och läsa upp text väldigt bra.

Annars har jag varit med på styrelsemöte, möte med syncentralen om hur vi ska jobba tillsammans och möte med representanter från både SRF och syncentralen ang. Östgötaklubbarna, där barn och unga träffas och genomför olika aktiviteter. Vi har även fikat en hel del och idag blev det en hel inköpsdag, där vi åkte till både Elgiganten och Mediamarkt för att kolla på och köpa dator åt både mig och maria. Sedan åkte vi till ikea och köpte ett par tavlor till mitt kontor och lite blommor till kansliet. Jag tror det kommer bli skitbra, både på kansliet och mitt kontor!

Långa dagar har det som sagt också blivit, även om jag kanske inte har gjort sådär överdrivet mycket. i grunden går jag nu efter marias tider, eftersom att hon i huvudsak kommer vara mitt arbetsbiträde. Hon jobbar halvtid på distriktet och halvtid för SRF Norrköping. Hon är i Linköping och jobbar för distriktet måndag, onsdag och fredag. Det betyde att jag också jobbar måndag, onsdag och fredag just nu, bortsett från den här veckan, då det blir måndag, tisdag och onsdag, eftersom vi körde inköpsdagen idag. Sedan är jag ledig torsdag och fredag den här veckan. Det är med andra ord ganska fria arbetstider och sedan när jag blir anställd "på riktigt", då blir det också oreglerad arbetstid, vilket blir väldigt skönt.

Nu i början är det väldigt mycket att ta in och jag är skittrött när jag kommer hem på eftermidagarna, även om jag som sagt inte gör så mycket. Trots det blir det mycket nytt, nya rutiner, nya uppgifter, ny information osv. så det tar väldigt mycket kraft och energi ändå. Därför har träningen kanske inte riktigt heller blivit vad den borde under de här veckorna.

Förra veckan var jag bara inne och körde ett intervallpass själv och så hade vi ett defensivt nötningspass, det var allt innan helgens läger.

Den här veckan körde jag och Avalon vårt första pass tillsammans igår, inan jobbet, kl. 06:45, och så hade vi offensiv nötning senare på kvällen.

Idag har jag riktigt välförtjänt vila efter helgen och gårdagens båda pass och imorgon blir det inte heller någon träning, för då ska jag iväg till Norrköping och föreläsa efter jobbet. Sedan är det dubbla pass på torsdag, styrka på fredag och så ett pass lördag eller söndag. Därefter åker jag på utbildning måndagg och tisdag nästa vecka och så rullar det på. Så nog händer det grejer alltid, men jag hoppas i vilket fall att ni har det bra, för det har faktiskt jag, även om det så klart känns lite tomt utan julian. Det är drygt en vecka sedan han flyttade nu, men jag tror fortfarande inte riktigt att det har sjunkit in. Det har ju varit så mycket annat nytt nu, så träningsrutinerna hade ändå rubbats, även om han hade varit kvar. Så det dröjer kanske ett tag till innan det sjunker in på riktigt...

Separationsångest deluxe

För idag är Julians sista dag som min ledsaggare. imorgon flyttar han upp till Karlstad. Det känns vemodigt, men ändå inte så farligt just nu. Den där första chocken över beskedet som kom där i början av augusti har lagt sig litegrann, vi har kört på som vanligt, pratat lite om vad som komma skall, men ändå försökt att liksom ses och köra på som vi brukar göra, inte göra någon stor grej av det. Däremot är jag ganska säker på att det kommer att kännas väldigt dåligt nästa vecka. Det kommer troligtvis kännas konstigt efter sista träningspasset, styrka 4, idag också, men det är nog först på måndag som det kommer slå till på riktigt, när vi egentligen skulle ha träffats, men inte gör det. Då kommer det bli fruktansvärt tomt.

Innan dess ska som sagt ett styrka 4 avverkas och troligtvis kommer vi prata en hel del minnen. Det hinner ändå hända väldiit mycket på ett gym under sju år, som jag har varit där, fem år som vi har varit där tillsammans och fyra år som vi har tränat tillsammans. Personal har kommit och gått, gymmare har kommit och gått, vi har etablerat särskilda gymrelationer med både folk som har tränat där och personal, bl.a. Fredrik, Calle, Jenny, Filippa, matte, markus, Marvan, Danne och Jörgen.

Fredrik är den enda som har varit där hela tiden sedan vi började vara där. Han är numera platschef och hänger väl mer eller mindre omkring på alla Actic i stan. Filippa pratade vi mycket med innan hon flyttade till stockholm för att gå något slags utbildning. Hon har varit tillbaka ett par gånger efter det och då är alla lika glada över att se henne igen. Samma sak kommer det nog att vara med Julian, även om han inte jobbar där. han och jag har nästan blivit som inventarier där på gymmet, så mycket som vi har hängt där tillsammans. jenny hälsade alltid på mig, även när jag kom själv och hon, precis som Fredrik och ett par andra, lärde sig mitt personnummer för att checka in mig. Markus pratade vi en del med efter att jag hade skadat knät för drygt fyra år sedan och Danne blev "kalaskillen", eftersom att han alltid svarade med "kalas" när han hade checkat in mig.

Bland gymmarna hittar vi bl.a. "kocken", "Smålandspappan", "Vad fan håller du på med-killen", "han med rösten", "tjena ggrabbar-killen" och "skåningen".

"Kocken" är ofta där, pratar med allt och alla och man får nästan avbryta honom om man inte ska bli stående där i all evighet, för prata, det kan han minst sagt. Han pratar ofta om att "det är det där med kosten vetdu". "Smålandspappan" pratade vi ofta med i omklädningsrummet, precis som "tjenare grabbar-killen", som har lite koll på goalball, såg mig i tidningen när jag var där och uppdaterar sig ofta om hur träningen går och vilka tävlingar och mästerskap som är på g. "Vad fan håller du på med" har vi bara stött på där en gång, men nog gjorde han intryck alltid. jag gick från schmitten med några viktskivor när jag råkade gå in i en kille lite sådär axel mot axel. Han exploderrade direkt, trodde väl att jag jävlades med honom, och for ut i ett "vad fan håller du på med?" Sedan påtalade Julian att jag inte såg och då mumlade han en ursäkt och gick iväg. Sedan har vi inte sett honom mer. inte heller "han med rösten". han har också bara varit där en gång, men det är den märkligaste röst jag någonsin har hört, varken förr eller senare. Det går inte att beskriva hur han lät, men ungefär som en robot.

Ja, det är många personer och personligheter som vi har stött på under åren och vi har även en del låtar som vi förknippar med gymmet, inte minst robin Schulz megahit, Waves. Den sjöng vi alltid med i när den spelades och det var dessutom ganska ofta. One direction's What makes you beautiful är en annan gymlåt och Kügo's Stole the show är förknippad med parkeringshuset vid gymet, för där stod vi ofta på söndagarna, när Julian ofta har haft bil och då det är gratis att stå i stan. När vi har varit klara på gymmet har den ofta spelats på typ Digilistan i P3. Samma sak är det lite med Avicii's The nights, den är också en parkeringshuslåt.

Många minnen har det blivit och det kommer som sagt att kännas väldigt konstigt efter idag, men nu ska vi först riva av det där styrkka 4 och det ska fan bli ett riktigt bra pass!

Annars var det en riktig skitdag igår. sämsta på länge får jag nog säga.

Varför?
För att jag hade fått mail både från högsta chefen i Stockholm och från kommunen. Chefen hade pratat med min handlägggare på arbetsförmedlingen och givetvis ska det inte gå smärtfritt där.

egentligen skulle jag börja jobba nästa fredag, 1 september. Det är vad som stod i ansökan och det är vad jag har gått efter när jag har budgeterat för allt nu när jag flyttade hit till nya lägenheten och allt. Att leva på sparpengar i ett par månader hade jag räknat med, men inte mer än så.

Nu fanns det ändå risk att det skulle bli mer än så, för min handläggare kunde själv inte besluta om lönestöd och så länge det inte är klart så kan SRF inte anställa mig. Hon skulle överlåta det till en kollega, men det kunde ta lite tid, så prognosen blev att jag istället skulle kunna börja jobba 1 oktober.

Det var inte alls bra och definitivt inget jag hade räknat med. I synnerhet inte nu när situationen är som den är med min ekonomi. Jag är ganska beroende av de där pengarna som tjänsten för med sig för att ens gå runt ekonomiskt. Att ta sparpengar en månad till kändes därför inte alls lockande, men nu verka det ändå lösa sig. Idag hade jag nämligen fått nya mail. då hade chefen pratat med min handläggare igen och det verkar som att jag kan arbetsträna och få viss ersättning fram till 1 oktober, då jag kan bli anställd på riktigt. Så förhoppningsvis löser det sig ändå. Jag ska till af och skriva på några papper redan imorgon, sedan ska jag luncha med Peter på kansliet, som kommer bli min kollega framöver, och så ska jag jobba på restaurangen på kvällen.

Hon på kommunen sa att ledsagning givetvis ska gå att ordna och att det fans lite folk där som jag kunde få träffa, men då behövde hon veta dagar och tider för när det skulle kunna vara aktuellt. Det kan jag inte säga i nuläget, eftersom att jag inte vet hur mitt schema kommer se ut när jag börjar jobba. Jag och Julian har ju varit väldigt flexibla med dagar, tider och aktiviteter, men det är tyvärr inget jag varken kan begära eller räkna med när det kommer någon ny. Inte ens min vardag kommer ju bli lika flexibel nu som innan, men än så länge vet jag som sagt inte hur det kommer se ut och då är det svårt att gå vidare på den fronten. Därför känns det ändå väldigt tryggt att veta att Julians syskon ändå finns där nu när han försvinner, för det betyder att jag åtminstone inte blir lika låst och isolerad som om jag inte hade haft någon hjälp alls.

Han Nils som jag och Julian träffade för ett par veckor sedan verkar det tyvärr inte bli något med. Det största frågetecknet där, både före och efter att vi hade träffats, var om det skulle gå att få ihop rent tidsmässigt. Vi skulle avvakta och se hur scheman och liknande utvecklades både för honom och mig och nu fick jag sms bbara för en stund sedan att han nog inte trodde att det skulle funka med hans kommande schema. så det är bara att leta vidare, men det värsta är ju att det kan ta tid. Innan Elias, Julians bror, kom in i bilden, var jag utan ledsagare i drygt ett halvår, men som sagt och återigen, därför känns det ändå skönt att både Elias, Avalon och Hektor finns där och kan hjälpa till, så att jag inte blir helt låst tills vi hittar någon ny...

Det var alltså en väldigt frustrerad och dålig morgon igår och värre kunde det ha blivit när Julian och jag kom hem hit efter att ha tränat och storhandlat. Vi skulle fixa en propp som hade gått i tisdags, när Liselott, Mats, mormor och Mikael var här och inspekterade hur jag bode. De har inte varit här innan, förutom mormor som var med när jag flyttade. Vi fikade lite, både med mormors äpplepaj och min banansockerkaka, som jag fick för mig att baka tidigare på dagen. Mats och Mikael skruvade även lite på mitt skåp, som inte är helt rakt. det blev bättre, men är fortfarande inte helt rakt. Sedan skulle de sätta upp taklampan i vardagsrummet och antingen var det då, eller så var det när kökslampan gick sönder som proppen gick. det märkte jag först när de hade åkt och när jag och julian kom hem hit igår märkte vi att kylen och frysen inte heller fungerade. Sådan tur var fic vi igång allt efter ett tag och ingen mat behövde slängas, men lite orolig blev jag där ett tag...

Nej, nu är det snart dags att dra iväg in till stan och catcha upp med Julian där på Trädgårdstorget för sista gången, iaf för nu. Han kommer ju att komma hem och hälsa på och troligen kommer han att hänga här på somrarna och så, men det blir ändå sista regelbundna tiden och redan nu känns det sorgligt. Jag är så emoionell när det gäller sådant där, att skiljas från något, både när det gäller platser, saker och personer, iaf om det har varit en plats eller person som jag har haft en nära relation till under en längre regelbunden period.

nåväl, nu ska jag sluta svamla och ge mig iväg in till stan. ha det bäst tills vi hörs nästa gång!

Drömen om EM lever vidare!

Förra helgen var det dags för höstens första landslagsläger, det näst sista innan EM i september.

Under senaste lägret i maj avslutade jag ju riktigt bra under söndagen, t.o.m. så bra att förbundskaptenerna menade att de aldrig hade sett min defensiv så bra som den var då.

Mina förhoppningar inför det här lägret var dock inte särskilt höga, dels med tanke på att det var över en månad sedan jag senast höll i en goalball, hallarna stänger runt midsommar och därför har vi ingen möjlighet att träna över sommaren, dels p.g.a. allt som har hänt under den senaste tiden, flytt, separationen med Jennifer och beskedet att Julian ska flytta.

Jag mådde ärligt talat skitdåligt dagarna efter att jag fick beskedet om Julian och dagarna innan lägret. Jag kan nog utan att ljuga påstå att jag inte har mått så dåligt sedan det tog slut med mitt ex 2010. Det var betydligt värre än det här, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare, men en så ihållannde nedstämdhet under flera dagar har jag nog inte känt sedan dess. Det gick t.o.m. så långt att jag övervägde att stanna hemma från lägret. Är man inte i balans rent mentalt, fysiskt och psykiskt, då är det svårt att prestera på en maximal nivå och därför kände jag att jag inte riktigt visste vad jag skulle kunna tillföra. Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att komma bort och tänka på lite annat, släppa alla tankar och bara fokusera på att lira lite boll.

Så jag åkte ner ändå och det ångrar jag definitivt inte!

Det var nämligen ett riktigt bra läger från min sida. Kanske inte riktigt samma attack som det var då i maj, men inte långt ifrån det jag presterade då och det på höstens första läger. Det finns med andra ord hopp om en riktigt bra goalballhöst för min del.

Florim pratade hursomhelst lite extra med mig, Albin, Dzenan och olof innan vi drog igång på lördagen. Han sa att det var mellan oss fyra som den sista platsen i EM-truppen skulle fördelas. två av oss skulle försvinna efter helgen och de sista två skulle göra upp om den där platsen på sista lägret inför EM.

När vi hade spelat klart på söndagen samlade han ihop oss fyra igen och sa att två av oss fyra hade presterat ungefär som han trodde och en av oss hade överraskat positivt. Det var jag. Därför valde han att ta med tre av oss till sista lägret innan EM istället för två, vilket alltså innebär att drömmen om EM fortfarande lever för min del!

Jag tror fortfarande att det krävs väldigt mycket för att jag ska bli uttagen, i synnerhet som att både Dzenan och Olof har fler verktyg i sin verktygslåda än vad jag har. De kan bidra i offensiven på ett sätt som jag inte kan. Blir jag uttagen är min roll alltså enbart defensiv, jag ska helt enkelt stänga min zon när jag blir inbytt. därför kommer Florim att aktivt coacha mer mot mig på nästa läger och se hur jag pallar det, för precis det kommer ju motståndarcoacherna på EM också att göra. Blir jag inbytt där så kommer de lägga upp stora delar av sin taktik runt mig och det måste jag kunna hantera då.

Med andra ord blir det tuff, hård och noggrann träning nu under den närmsta månaden, mycket defensiv nötning med både skott från nära håll och olika vinklar. Ett sådant pas körde vi igår, då det var första lagträningen här hemma för säsongen. Det var jag, julian, Jimmy och Martin. Vi körde tre skyttar mot en försvarande spelare. Det gjorde att det blev väldigt intensivt och bra. Jag vet inte exakt hur många skott jag fick på mig, men jag vet att av alla de skotten släppte jag bara in ett mål. Den fina formen från förra helgens läger håller alltså i sig, för även där stängde jag stundtals min zon helt och hållet, trots en betydligt högre nivå än här hemma.

Nu gäller det bara att spinna vidare på det här, rida vidare på den här vågen, för även om jag inte blir uttagen till EM så ska jag fan känna att jag har gjort allt jag kan och att jag inte kan göra mer än så. Precis så som jag kände efter förra helgens läger. Hade jag sollats bort där, då hade jag ändå känt att jag hade gjort vad jag kunde. Jag var väldigt nöjd med min helg och kände inte att jag kunde göra mer än så. Nu fick jag en chans till, så nu ska jag kriga jävel till nästa läger, 2-3 september, det kan jag lova er!

För egen del tror jag också att jag behövde det där lägret, för sedan dess har jag mått betydligt bättre än innan. Samtidigt är jag ganska säker på att det kommer komma en dipp till om knappt två veckor, när Julian faktiskt flyttar. Den där första chocken över det har släppt nu, men jag tror mer att jag tränger undan och försöker leva så mycket som möjligt i nuet, att bara fortsätta vardagen som vanligt, för det är så vi vill ha det, snarare än att jag har bearbetat allting. Sedan när han väl flyttar kommer verkligheten att komma ikapp och då tror jag att det kommer kännas ganska dåligt igen. Samtidigt är jag medveten om det och det gör det kanske lite lättare ändå...

Nu i veckan kommer mamma och pappa och sätter upp gardiner och grejer imiorgon. De var här förra veckkan också, men då gick det inte så bra för oss. inte med gardinerna iaf, men nya TV-bänken fick vi iaf hopsatt och gardinerna i köket kom på plats, så sakta men säkert börjar det arta sig här hemma.

Utöver det ska jag till naprapaten igen, fika/luncha med en vän, grilla hos mamma och pappa innan syster flyttar till Jönköping, där hon ska börja plugga nu i höst, och så ska vi ha något slags kickoff med laget i Sjösäter, vårt alldeles eggna smultronställe på landet, grilla, dricka gott, spela kubb och bara umgås. så nog blir det en fin vecka alltid, det tror jag!

Allting har ett slut...

Julian och jag har hängt ihop i ganska exakt fem år nu. Han slussades in i ledsagarsvängen via sin bror, Elias, som jag hade som ledsagare innan. När Elias skulle börja plugga i Örebro fick hans bror, Julian, rycka in och sedan har vi varit fast vid varandra i fem år. Fem år! det är en lång tid, men allting har ett slut och det slutet ser tyvärr ut att vara nu.

Julian har nämligen i flera år pratat om att han vill vidare, vill dra igång någon utbildning av något slag, men det har ändå alltid slutat med att vi har fortsatt att hänga med varandra. Ett par gånger har han t.o.m. tackat nej till utbildningar, bara för min skull, för att han vet hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann. Ett sådant exempel var inför läsåret 2015/16. Då kom han in på en utbildning, minns inte vilken, men tackade nej till den, bara för att det skulle vara förödande för mig i min uppladdning inför paralympics i Rio, att ta in och lära upp en helt ny person knappt ett år innan det största du kan vara med om som paraidrottare. Det hade hämmat min uppladdning en hel del, så därför skippade han sin utbildnning det året, bara för att ge mig så optimala förutsättningar som möjligt. Är inte det stort, då vet jag inte vad som är det.

Den här gången kände han dock att det var dags. Dags att dra vidare och ta chansen.

Han blev reservantagen till en designutbildning i Karlstad, en utbildning som drara igång om bara några veckor.

Det innebär att vår resa tillsammans på ganska exakt fem år bara har några veckor kvar och sedan är det över. Vi har ju båda varit medvetna om att det förr eller senare skulle ta slut, att det här inte är för evigt, så det är egentligen inget konstigt, men jag avundas verkligen inte Julian som måste fatta det här beslutet. Hade det varit jag, då vet jag inte vad jag hade gjort...

Hursomhelst så tar det faktum att vi båda har varit medvetna om att det någon gång skulle ta slut inte bort känslan av att förlora en väldigt stor del av mig, någon som, tillsammans med Jennifer, har varit min absolut största trygghet här, någon som med tiden har blivit så mycket mer än bara en ledsagare som gör sitt jobb, någon som alltid har funnits där, inte längre än ett sms bort, någon som har ställt upp och funnits där i både vått och torrt, oavsett solig somardag eller regnig novemberkväll. Julian har blivit en av mina närmsta vänner och en av de jag har absolut lättast att prata med, om allt, vad det än gäller. När man dessutom har hängt tillsammans i snitt kanske fyra dagar i veckan i fem år, då lär man verkligen känna varandra och det blir ett enormt tomrum efteråt.

Därför känns det ärliggt talat jättedåligt att han nu ska flytta, att en så stor trygghet i vardagen och en nära vän försvinner. Jag gråter nästan nu när jag skriver det här och jag grät när jag läste det väldigt långa och fina sms'et som avslutades med "Jag älskar dig, mannen. Fan. Snälla, avsky mig inte. Jag går fulkomligt sönder. Förlåt".

Jag minns fortfarande det allra första passet han var med på, någon gång i början av augusti 2012. Det var innan Elias flyttade och jag körde cykelintervaller. Elias berättade för den lille nervöse gymnasiekillen att jag brukar ha musik på när jag kör och att han brukar knacka på min axel en gång vid varje hel minut och två gånger när intervallen är slut. Julian stod där, osäker och visste inte riktigt hur han skulle göra eller beté sig, hur han skulle agera eller vad han kunde säga. han hade aldrig haft någon större kontakt med någon som inte ser och var precis lika osäker som folk vi kan möta i affärer eller på stan nuförtiden.

Sedan har åren gått. Vi har varit med om två paralympics, där invigningen av paralympics i London var första gången han träffade övriga laget, när vi åt på The champ. Han har succesivt slussats in i goalballvärlden, lärt känna spelare så till vida att han vet vem alla i landslaget är, vilka som brukar spela i IFAS eller vilka styrkor och svagheter alla spelare i vårt lag har. Han har tagit del av tävlingar och mästerskap med hjälp av mina berättelser, han har t.o.m. varit med på vissa tävlingar, både som spelare och coach. Han har varit med på lagträningar, ställt upp och ensam åkt ut till hallen och skjutit skott efter skott på mig, bara för att jag ska få bollar på mig. Han har själv börjat träna på gymmet, har helt förstått syftet med övningarna vi kör och varför och han har varit en extremt bra träningskompis och någon som jag både har kunnat peppa och bli peppad av när det har känts åt helvete. Han är en anleddning till att en hel drös pass ens har genomförts, på samma sätt som jag nog är en direkt anledning till varför han har tagit sig iväg till gymmet vissa dagar. Är man två kan man ju nämligen peppa och stötta varandra i träningen. Är man ensam är det betydligt lättare att hitta en ursäkt till att inte gå och träna.

Kort sagt skulle jag nog säga att han är den enskilt största anledningen till att jag står där jag gör idag, att jag har orkat kämpa vidare genom alla år, trots mängder av motgångar. Vi har succesivt lärt känna varandra på djupet och kan prata med varandra om allt, men vi vet också hur den andre är och jag blir därför inte alls sur när han gång på gång kommer och möter mig 10:20, trots att vi har sagt 10:15, det gör liksom inget och någonstans är det undermedvetet inräknat i tidskalkylen. Allt rullar på så smärtfritt, vi jobbar så bra tillsammans att det aldrig uppstår problem. Händer något, ja, då anpassar vi oss efter det, oavsett om det handlar om något som händer som gör att vi måste skjuta på vad vi nu ska göra en halvtimme, eller om det händer något medan vi exempelvis visar goalball för kidsen i Mjölby. Båda två är så smidiga som personer, kanske inte alltid, men åtminstone i relation till varandra, att vi lätt, smidigt och smärtfritt hittar en väg runt det inträffade, det blir liksom aldrig någon grej av det, oavsett vad det handlar om.

Ibland behövs inte ens några ord. Slår jag handen i sadeln på cykeln så vet han exakt vad jag menar. Då vill jag veta vilket steg den står på. Är jag klar med en övning på gymmet och går mot speglarna och hantlarna, då vet han exakt var jag ska och säger bara att "det är bänken närmst trappen", eller "bänken rakt ut från väggen". När vi har kört klart ett kondiionspass behöver han bara säga "japp", för då vet han att jag tar pulsen mot halsen medan han tar tiden. Han vet ungefär vad jag ska ha när vi handlar och jag vet ungefär hur vi brukar gå i affären och i vilken ordning varorna kommer då. Det gör att jag bara rabblar upp vad jag ska ha i takt med att vi plockar varorna och en storhandling går därför väldigt smidigt. Att han har körkort, vilket han förövrigt också har skaffat medan vi har hängt tillsammans, underlättar också, både storhandling och om vi t.ex. ska till norrköping för att vara med i radio, flytta från mjölby till Linköping, eller bara åka ut till hallen en av alla de där gångerna när det bara har varit han och jag. Han har till fullo förstått och insett vad som krävs för att nå världseliten i goalball och han har verkligen gjort vad han har kunnat för att hjälpa mig dit under alla de här åren. Han har ställt upp på och gjort saker som egentligen inte ingår i hans arbetsuppgifter, bara för att han vill hjälpa mig så att min vardag blir så smidig som möjligt, men även för att han själv tycker det är kul och för att vi trivs så bra tillsammans. Därför kommer jag sakna den där pågen något enormt. Det kommer bli fruktansvärt tomt och just nu känner jag en stor osäkerhet kring hur min vardag kommer att se ut. Jag är säker på att det kommer att lösa sig på sikt och Julian vill ju inte bara lämna mig i skiten heller, så han har pratat med både syskon och mamma och de kan troligtvis hjälpa mig så att jag inte blir helt isolerad här hemma när han flyttar, åtminstone under något slags övergångsperiod. Det är fint tycker jag, fint att en hel familj engagerar sig och vill hjälpa mig. Det gör mig alldeles rörd och nu kommer nästan tårarna igen...

Vi har varit med om så mycket tillsammans, upplevt så mycket tillsammans under de här åren att det inte finns en chans att få med allt i ett inlägg såhär, för då skulle ingen någonsin orka läsa. Vi har liksom byggt vår relation kring träningen och vardagen, jag har varit en del av hans vardag och han har i högsta grad varit en del i min vardag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Det har alltid varit "Julian och jag fixar det" eller "Jag och Julian ska göra det eller det". Det har varit vi två och det är svårt att beskriva varför det har blivit och är en så unik relation. Därför nöjer jag mig med att avslutningsvis säga att Julian, du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och allt vi har gått igenom tillsammans, det är fan obeskrivligt. Du har varit en av mina absolut största tryggheter, du har alltid funnits där och ställt upp, jag kommer att sakna dig något enormt och det kommer bli fruktansvärt tomt när du flyttar. För jo, visst fan älskar jag dig med, mannen, vi är bästa teamet ever och nu låter jag tårarna komma...

Det här är min story

En del av er vet redan om det, andra inte.
Det här är i vilket fall något jag har pratat många gånger om, hållt en del föreläsningar om och som jag inte har några problem alls att prata om.
Det handlar om mitt liv, att växa upp bland vänner, men att sedan förlora stora delar av synen vid fjorton års ålder, när livet vänds uppochner och psyket körs totalt i botten, men där jag trots det har tagit mig upp hela vägen till ett relativt självständigt liv och att idag representera Sverige i goalball.

Det här är min story. Ägna gärna drygt tjugo minuter åt det här och få lite perspektiv på livet.


Lär känna mig i olika situationer...

Här är en lista som jag kopierade och sparade ner för länge sedan, så minns inte ens var jag hittade den, men tänkte att den iaf kan vara lite rolig att läsa, så får ni lära känna mig lite bättre och hur jag är i olika situationer.

Here we go!

Vem är jag...

...vid matbordet?

Hur jag har ätit har förändrats en hel del under åren. När jag var liten kunde jag inte sitta still när jag åt. Jag tog en tugga, gick ett varv i köket och satte mig igen, tog en ny tugga osv.

Sedan kom en lång period där jag istället åt väldigt snabbt, kastade i mig maten. Exempelvis brukade jag gå upp 07:05 under högstadiet, åt frukost bestående av ett glas juice och en tallrik slät yoghurt, utan något i, fixade i ordning mig och lämnade hemet tjugo minuter efter att jag vaknat, 07:25.

nu äter jag istället väldigt långsamt. Jag äter ganska mycket, vilket behövs när man elitidrottar, och det där glaset apelsinjuice och släta tallriken yoghurt har bytts ut mot en dubbel portion havregrynsgröt, två kokta ägg och ett glas mjölk.

Kosten har med andra ord förändrats väldigt mycket sedan mina tonår, men blir jag inte klar sist när man äter, då är det en smärre sensation, vilket är något det skämtas om med jämna mellanrum.

Rekordet jag har suttit med en och samma portion tror jag är 1,5 timmar. Då var det dock inte frukost och till mitt försvar får jag ändå säga att vi då samtidigt pratade och planerade för en kommande lägenhetsförsäljning.

Normalt är annars 20-45min för en måltid och när jag äter är jag oftast ganska tyst. I varje fall om det rör sig om ett större sällskap. Där är jag i stort mer den som iakttar och reflekterar över andra än den som pratar själv, men är man bara två kan jag prata dessto mer, kan sitta i flera timmar vid köksbordet eller ute på balkongen och bara snacka skit, medan man äter och dricker kaffe. är jag dessutom ensam hemma, då sjunger jag inte helt sällan för mig själv, så även vid matbordet, men kanske inte ute på balkongen. Då skulle grannarna nog få hjärtslag, men jag vill alltså gärna ha lite musik på i bakrunden sådär, vilken jag då inte sällan sjunger med i, men jag gillar även att ha P4 på i bakgrunden. Det är hemtrevligt tycker jag, särskilt när man sitter där med en kopp kaffe. Spotify eller radion är med andra ord så gott som alltid igång där hemma.

...På café?

Tar jag alltid en kopp svart kaffe utan mjölk eller socker. Ska jag ha något till så blir det oftast någon form av vaniljbulle eller wienerbröd, älskar vaniljkräm! Chokladboll, bisquier eller katalaner går ju också hem för det mesta. Ja, ni som har hängt med ett tag vet att fikabröd är min svaghet, godis och snax kan jag vara utan, men jag äälskar fikabröd! Det som däremot inte går hem så väl är bakelser och "moderna bakverk", typ macarons eller cupcakes. Nej, jag är nog mer för gamla klassiska bakverk och så som sagt en kopp starkt svart kaffe till det, alltid kaffe!

...På restaurangen?

Här är jag oftast den som beställer pasta bolognaise och ett glas vatten, alternativt någon form av kött och ett glas rödvin, beroende på vilken typ av restaurang det handlar om och vem/vilka jag går ut och äter med. En god plankstek och ett glas rött på en uteservering en varm sommarkväll, eller en lunch på ett träningsläger, båda två är restaurang, men det är två helt olika situationer, så något generellt är svårt att svara här tycker jag...

...på stranden?

Åh, jag älska att vara på stranden! Kan utan problem ligga och sola en hel dag, möjligtvis gå ner och doppa mig lite snabbt om det är riktigt varmt i luften och om vattentemperaturen tillåter det, vilket alltså är ungefär detsamma som 25+. När jag var liten älskade jag att bada, men på senare år har jag blivit världens badkruka och det ska till mycket för att jag ska hoppa i det blå.

Sola kan jag docck som sagt göra i flera timmar utan problem. Har man bara lite bra musik eller en bra bok så håller jag mig lätt sysselsatt hela dagen. Att bara ligga på stranden, gräva ner fötterna i sanden, lyssna på alla strandlljuden runtomkring, samtidigt som man läser en bra bok och solen steker från en klarblå himmel, det är bland det bästa som finns!

...på krogen?

Oj, krogen är verkligen inte min grej. Trots snart trettio fylda, nåja, det är två år kvar, men ändå relativt snart, kan man nog räkna antalet gånger jag har varit ute på krogen sedan jag fyllde arton på båda händernas fingrar. Det händer med andra ord väldigt, väldigt sällan. Tycker oftast inte det är bra musik, drickan är dyr och det är svårt att prata med varandra.

Nej, ska jag gå ut, då väljer jag ett lugnare hak där man kan sitta och prata vid ett bord med en drink eller ett glas vin 99/100 gånger. Nu har jag inte ens varit ute så många gånger under mitt liv, men jag känner ändå mig själv så bra att jag nog kan slå fast att om jag mot alla odds skulle gå ut, då skulle jag mestadels sitta vid ett bord och försöka prata med mitt sällskap och helst skulle vi då välja ett lugnare ställe. Delvis kan det nog hänga ihop med min synnedsättning, för att vara på en traditionell nattklubb med ashög musik, det gör det väldigt svårorienterat när man inte ser, dansa är inte riktigt min grej, det går knappt att prata där inne och man blir helt enkelt ganska lost när både syn och hörsel i princip försvinner. Så nej, jag väljer solklart hemmamys framför krogen, typ alla dagar i veckan, men någon enstaka gång då och då kan det ändå, trots allt, vara kul att komma ut lite sådär, för man vet aldrig vem man träffar där ute i natten. Kanske är det livets stora kärlek, en av de som med tiden blir en av ens närmsta vänner, eller kanske bara en tillfällig bekant.

...På ett flygplan?

Här är nog ungefär samma som på stranden. Ja, jag älskar inte att flyga då, men jag kan utan problem fördriva tiden i några timmar om jag har en bra bok och lite bra musik att tillgå. Då åker lurarna på och sedan kan jag vara i min värld ett bra tag utan att det blir långtråkigt. Vet dock inte hur jag skulle reagera på en riktig långflygning, för det längsta jag har flugit är fyra timmar, så vi lämnar den delen av självreflektionen utanför och låter den vara obesvarad tills jag någon gång har testat det empiriskt, men ska jag ändå ge mig på något slags gissning så skulle jag tro att jag efter sisådär fyra-fem-sex timmar skulle börja bli rastlös, så det där med långflygningar är jag väl kanske lite skeptisk till, men skulle ändå vara kul att testa någon gång.

...i klädaffären?

Är jag den som kan gå runt och känna på och prova tröjor hur länge som helst, iaf om det är jag som ska ha något och om jag får välja butik själv. Annars tycker jag det är ganska tråkigt och sitter mest på en stol eller väntar utanför på att den jag är på stan med ska bli klar. Nu händer det förvisso väldigt sällan att jag ens är i fysiska butiker i stan, vilket iofs är lite konstigt, för jag kan ändå tycka att det är lite mysigt att gå runt i affärer sådär, särskilt på vintern av någon anledning, titta runt lite, klämma och känna på kläderna och sedan ta en fika på något kafé, men ändå blir det inte ofta att jag gör det. Nej, jag brukar handla det mesta på nätet numera, men får jag välja klädbutik så väljer jag Klädhuset i Falerum, där de har märkeskläder till minst 20% rea. Där kan jag gå runt bland tröjor, pikéer, skor och annat ett bra tag innan jag tröttnar.

...I matbutiken?

Har Julian och jag jobbat upp en väldigt bra effektivitet. Det är oftast vi som handlar och han vet ungefär vad jag ska ha och jag har i stort lärt mig i vilken ordning saker och ting kommer i den affär där vi oftast handlar, så allteftersom rabblar jag upp vad som ska handlas och så hämtar vi det, blippar det och går vidare. Vi brukar klara av en storhandling på knappt en timme. Det att jämföra med min f.d. sambo, som jag inte alls handlar lika effektivt med. Där blev det mer hon som handlade och jag som hängde med, om ni förstår skillnaden? När jag och Julian handlar så vet han ungefär vad jag ska ha, jag vet ungefär vilka vägar vi brukar gå i affären och vad som kommer efter varandra när man går så. Det räckte med att sambon gick på något annat sätt i affären för att jag skulle bli helt lost och inte ha någon koll längre, men allt handlar ju om vana. Skulle jag handla mer med någon annan skulle det säkert gå lättare med tiden, men i nuläget handlar jag mest effektivt med Julian, eftersom att det i huvudsak är vi som handlar tillsammans.

...På bussen?

Beror det väldigt mycket på vilken buss det är och hur ofta jag har åkt den. Åker jag en stadsbuss för första gången sitter jag väldigt uppmärksam på hur bussen åker, hur den svänger och lyssnar noga efter utropen, som är superviktiga! Fungerar inte de, då har jag ingen aning om var jag är någonstans och då blir jag väldit osäker.

Har ja å andra sidan åkt en linje flertalet gånger, som exempelvis linje 11 till det område vi bodde i tidigare, eller linje 17 hem hit, då sitter jag gärna med musik i öronen, slappnar av och njuter av några minuters musiklyssnande. Jag har åkt de linjerna så många gånger att jag inte behöver utropen längre. Oftast fungerar de, men skulle de inte göra det gör det inget, för jag har ändå stenkoll på var bussen är och var jag ska gå av, för jag har lärt mig hur och var den svänger.

...hemma hos någon?

Den här är väldigt svår att svara på tycker jag. Det skulle kunna bli världens längsta uppsats om jag tog upp alla aspekter och företeelser som kan inverka på det, det går egentligen inte att generalisera tycker jag. Det beror väldigt mycket på vem jag är hemma hos, hur många som är där, hur mycket jag har varit där osv. men man kan väl säga som så att om jag kommer hem till någon för första gången rör jag mig nog till en början ganska försiktigt, eftersom att jag inte vet hur det ser ut och inte kan se det. är det dessutom mycket folk på plats, födelsedagsfirande eller liknande, då blir jag nog ganska passiv, säger inte så mycket och sitter mest på en stol vid bordet eller i någon soffa och småpratar litegrann med de runtomkring mig. Jag blir alltså ganska statisk, går inte runt särskilt mycket och minglar.

Är det å andra sidan hemma hos någon som jag har varit hos väldigt mycket så rör jag mig helt fritt och tar för mig på ett helt annat sätt. Då vet jag var det kan stå saker i vägen, var man kan välta ner föremål om man inte är försiktig, var hunden brukar ligga eller bara en så enkel sak som hur möblerna står. Hemma eller hos mamma och pappa skulle nog exempelvis de som inte vet inte ens notera att jag inte ser något alls, för jag rör mig så naturligt och obehindrat, och även de som vet glömmer bort det, för det märks helt enkelt inte.

En sak är dock gemensam oavsett. Jag känner av stämningen ganska väl, både hur den är i själva rummet och hur den är hos den jag är där för att hälsa på. Jag kan nog vara ganska avvaktande till en början, särskilt hos nya personer, för att läsa av situatione och alla sociala koder som gäller där, men tar för mig mer och mer, ju oftare jag är där och ju bättre jag känner personen i fråga. Till slut behövs inget inkänande, allt bara går av sig själv, men trots det tycker jag nog att det även då är viktigt att faktiskt ta sig tid, kanske ta ett steg tillbaka och reflektera på nytt, även om man har varit hemma hos personen i fråga hundra gånger, så att man inte bara kör på, för något kan ju trots allt ha förändrats under de där hundra gångerna man har varit där.

...I ett förhållande?

Är jag nog väldigt omtänksam och lyhörd, men har samtidigt ett ganska stort behov av att vara själv. Jag trivs med att vara själv och har inga problem alls att vara själv hemma en hel dag utan att göra något speciellt. Jag är dåli på att ge presenter, men jag är desto bättre på att visa ömhet, trygghet och kärlek genom beröring och ord. Jag är svag för smicker och uppskattar det lilla i vardagen väldigt mycket, både att ge och få, att fixa maten tills sambon har kommit hem, att ha städat lägenheten eller diskat undan all disk. Det är vardagsgrejer, men det kan göra så mycket om man har haft en lång och jobbig dag. då är det guldvärt och sådana små gester är så fint tycker jag.

...I skolan?

Var jag oftast den tysta och tillbakadragna typen. Har aldrig varit den som hörs i klassrummet, alltid observerat och lyssnat mer på vad andra säger och diskuterar än pratat själv, har alltid varit ganska blyg och har sällan räckt upp handen för att svara på frågor. En gång fick jag t.o.m. höra av en lärare att om jag räckte upp handen lite mer skulle jag få VG. Mamma blev lite irriterad på det, för så kan man inte bedöma en elev, alla tar inte för sig i klassrummet, alla har sin roll och alla kan inte ta för sig på samma sätt, för så funkar inte gruppsammansättningar. Hur det slutade? Jag fick VG där ändå, även om jag inte räckte upp handen mer efter det.

...I sängen?

Wow, ja, den som det visste... men frasen går att tolka, så jag sover oftast på sidan eller på rygg, ofta med ena armen under kuden. Jag läser alltid innan jag somnar och tycker det är jätteskönt att gå och lägga mig tidigt på kvällarna. det kunde man inte tro för tio år sedan, när jag, likt de flesta tonåringar, var världens nattuggla, men den tiden är förbi och nu lägger jag mig snarare halv tio än halv ett. Det är så rofyllt att gå och lägga sig och vissa dagar är det t.o.m. något jag ser fram emot. Bra eller dålit, det går väl att diskutera hur länge som helst, men att bara krypa ner i sängen, läsa litegrann och somnar man så somnar man, annars är det inte hela världen, för klockan är ändå inte så mycket. Det mina vänner, det är så jävla skönt tycker jag!

...På morgonen?

Har jag faktiskt gått och blivit ganska morgonpigg nuförtiden. det kunde man inte tro under mina tonår, men så är det väl med de flesta. Jag vaknar ofta runt sex-sju någon gång och har sedan haft lyxen att kunna ligga kvar i sängen under ganska många år nu, i och med mina distansstudier. Det har jag ofta också gjort. Lyssnar ofta på någa poddar innan jag går upp och sedan blir det oftast frukosten ni läste om i början av inlägget. Gillar en lugn start på dagen, där jag kan äta min frukost i fred och dricka mitt kaffe i lugn och ro, men inom kort kommer det bli nya rutiner när jag börjar jobba i september...

...På kvällen?

Har jag å andra sidan gått och blivit ganska kvällstrött och som ni läste innan så kan jag rentav se fram emot att gå och lägga mig vissa dagar. Tycker det är superskönt att gå och lägga mig tidigt, lyssna på några poddar där med och somnar jag så somnar jag. Sitter definitivt inte uppe halva nätterna längre, utan jag prioriterar min sömn, vet att jag behöver sova ganska mycket, gärna åtta-nio timmar, och kan nästan bli lite stressad om jag vet att jag ska upp tidigt dagen efter och inte har kommit i säng vid typ 22:30. Därför brukar ja oftast se till att jag har kommit i säng då och när jag väl har lagt mig brukar jag inte ha några problem att somna. Däremot kan jag ha perioder där jag vaknar mitt i natten, blir klarvaken och kan inte somna om på fyra-fem timmar. Det är lite småjobbigt och hela dagarna blir ju negativt påverkade om man sover dålit. Någon natt då och då kklarar alla, men när det blir flera nätter på rad, då börjar det bli jobbigt...

Där har ni mig!
Hoppas att ni har orkat läsa hela vägen hit, trots att det visst blev ganska långt.
Ta hand om er så hörs vi någon annan gång!

It's not you and me anymore...

Klockan är bara drygt åtta och jag är redan uppe. Det är näst sista dagen här i stugan, imorgon åker jag hem för några dagars träning och sedan åker jag tillbaka hit på fredag igen. Det har varit en fin och väldigt lugn vecka här, en hel del sol, inte lika varmt och skönt som det var förra året när jag var här min semestervecka, men helt okej ändå. Vi har varit i Falerum och jag har köpt ett par jensshorts. Vi har ätit, fikat och fikat ännu mer, spelat kort och bara umgåtts tillsammans, precis som det ska vara. Det enda negativa är att jag har sovit dåligt nästan varje natt. Först var det fullmåne och då kunde jag inte somna förrän 03:30-05:00. Sedan har jag kunnat somna, men ändå vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Det är av den anledningen jag sitter uppe såhär dags. Jag vaknade 03:30 och har inte kunnat sova mer efter det. Visserligen somnade jag redan 22:00 igår, var jättetrött och allt gick som i en dimma större delen av dagen, så nog var jag trött alltid, särskilt med tanke på att jag i snitt har sovit ungefär fem timmar, vilket är alldeles för lite för att vara jag och det är dessutom anmärkningsvärt med tanke på att jag alltid brukar sova väldigt bra här ute.

Nu var det dock inte det som det här inlägget i huvudsak skulle handla om. Nej, jag tänkte berätta om anledningen till varför jag nyligen har flyttat.

Jag och Jennifer är inte tillsammans längre.

Det är ett gemensamt beslut och därför en förhållandevis mild separation, eller vad vi ska kalla det. Båda två är inne på samma linje och det här blir nog bäst för alla parter ur ett längre perspektiv, det är vi helt överrens om.

Jag har tänkt på det från och till under en tid, men har väl inte velat dra upp det till ytan, kanske lite av bekvämlighetsskäl, ni vet, man bara lever vidare i samma gamla vanliga mönster, för att det är mest bekvämt och för att det tar för mycket kraft, tid och energi att förändra någonting, men när vi började prata om det tillsammans så stod det ganska klart att vi inte gör så mycket saker tillsammans längre, vi har inte samma intressen, bortsätt från goalballen, och vi har inte samma långsiktiga mål i livet. Hon älskar barn, vill gärna bli mamma och bo i villa eller radhus. Jag har lite svårt för barn, vet inte om jag någonsin vill bli pappa, inte som det känns nu iaf, och jag är definitivten lägenhetsmänniska och vill gärna bo högt upp.

Man skulle väl kunna säga att vi väl helt enkelt har levt under samma tak, men med två olika liv nu på slutet.

Den främsta anledningen till varför vi väljer att gå åt varsitt håll nu är dock att känslorna inte finns där längre. Allt det andra går kanske att rätta till om båda verkligen vill det och ger sig fan på det, men finns inte känslorna och en eller båda inte vill ordna det, då kommer det inte att funka.

Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilka känslor som är kärlek och vilka som är trygghet när man har varit tillsammans så länge som vi ändå har varit, men återigen, när vi började prata om det på riktigt så stod det ganska klart, från bådas håll, att det mest har handlat om vänskaplia känslor och trygghet i att ha varandra där, inte så mycket kärlek här mot slutet, vilket på sätt och vis känns skönt, att båda är inne på samma spår och att det inte bara är en av oss som känner så. Det har gjort att allt ändå har gått relativt smärtfritt.

Med tanke på alla parametrar här ovan så skulle man kort sagt kunna säga att vi har glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll. Jag var 22 när vi blev tillsammans, Jennifer var 17. Båda två var alltså ganska unga och mycket kan hännda i livet efter det. Självklart finns det de som håller ihop hela livet även om de träffas så unga, men att man inte gör det är egentligen inte så konstigt. Allra minst i dagens samhälle, där typ 50% av alla hushåll är ensamhushåll.

Nu låter det väldigt kantigt och hårt här märker jag, som att jag ser på det helt objektivt och inte har några känslor alls i relation till det här. Så är det givetvis inte, det känns väldigt konstigt att det inte är vi längre, efter 5,5 år. Det kändes väldigt konstigt när jag och Julian packade det sista och lämnade lägenheten för drygt en vecka sedan, konstigt att jag inte kommer bo där mer, konstigt att vi inte kommer bo tillsammans mer, konstigt och vemodigt att göra allt för sista gången där i lägenheten, minnas tillbaka och tänka på allt vi gjort och varit med om innanför de där fyra väggarna, konstigt att helt enkelt avsluta ett kapitel i livet och börja på ett nytt.

Jag tänker tillbaka på alla fina och fantastiska minnen vi har haft tillsammans. Jag tänker på de båda semestrarna i Spanien med långa och många dagar på stranden, besök vid saltsjön, promenader, restaurangbesök, shoppingrundor och midagar och kortspelande på takterassen i hennes mormors hus. Jag tänker på när vi åkte långfärdsskridskor en kall januaridag 2016. Det var första gången i mitt liv och det var väldigt svårt till en början, helt annorlunda jämfört med hockeyrör, men till slut fick jag ordning på det också och det gick riktigt bra och isen var jättefin. Jag tänker på paddlingsutflykten ett nästan tropiskt varmt dygn där somaren 2014, där vi paddlade, grillade och badade från några klippor. Jag tänker på skidresorna till Idre, som alltid är lika roliga. Jag tänker på hennes student en regnig junidag för fyra år sedan. Jag tänker på när jag blev bjuden på trerätters på en uteservering i stan och hur vi sedan gick hela vägen hem i vad som blev en av den sommarens absolut finaste och varmaste kvällar. Jag tänker på alla helger ute hos henes föräldrar, både varma sommardagar och kalla vinterdagar, då brasan ofta var tänd i köket och där jag alltid, från första början, har varit välkommen, där det har bjuditss på god mat och kaffe, både i köket, framför TV'n och på altanen. jag tänker på alla promenader, nyårsafnar, födlsedagar, parmiddagar och inte minst köpet av vår allra första gemensamma lägenhet, som vi sedan har byggt upp och inrett tillsammans.

Det jag framförallt tänker på är dock den trygghet och tillit till varandra som vi succesivt har bygt upp genom åren, från den där jobbiga perioden hon hade innan vi blev ett par och nästan ett år framåt i tiden, inan det till slut blev vi, och alla år efter det, när vi har lärt känna varandras styrkor och svagheter, hur den andre reagerar och agerar i olika situationer, hur den andre tänker, ja, hur vi kort sagt har lärt känna varandra på djupet. Det är väldigt fint och bland det mest värdefulla man kan ha, trygheten i att veta att den andre hela tiden finns där, det finns alltid någon att luta sig mot, man är aldrig ensam. Det är mer värdefullt än man ofta tror och tänker på, förrän det inte finns där längre. Då först blir det påtagligt hur tomt det känns och hur mycket den där trygheten faktiskt betyder. Därför tror jag att jag kommer känna en tomhet då och då nu framöver, saknaden kommer slå till då och då, men samtidigt så skiljs vi som vänner nu och det betyder enormt mycket.

Det är något som är och känns viktigt för båda två, att vi fortfarande kan vara vänner. Med tanke på det så känns det också helt rätt att vi går åt varsitt håll nu och inte senare, när vi kanske, högst troligt eftersom vi inte har samma mål i livet eller samma intressen, har gått varandra på nerverna och kanske inte kan vara vänner heller. det vill ingen av oss, så därför blir det här nog bäst för alla i längden, men allt vi har upplevt och varit med om tillsammans, det kommer jag aldrig att glömma och det kommer alltid bevaras långt in i mitt hjärtta. Det är 5,5 väldigt fina år vi har haft tillsammans och det är inte utan att jag nästan fäller några tårar här nu när jag tänker på alla minnen och allt fint vi har haft tillsammans. Jag hoppas dock som sagt att vi kommer ha många och långa fina vänskapsår framför oss. Bara det känns faktiskt som en seger, för det är långt ifrån alla som kan vara vänner efter en separation, men att vi kan det, det känns väldigt bra, om än lite sorgligt just nu. det kommer dock att lägga sig och då kommer jag mest bara vara glad för att vi fortfarande har varandra.

Horizon

Den här låten hörde jag på Flygvärdinnepodden och det passar ju bra nu när jag är ledig och har semester. Det blir visserligen ingen flygresa, men väl en vecka i stugan.

Så, här har ni den, riktigt bra!


Flytten

I helgen var jag en sväng i stugan, innan jag på kvällen packade och fixade det sista innan själva flytten i måndags. Jag tyckte inte att jag hade så mycket kvar, men det är mer än man tror att fixa sådär innan man ska flytta, så 00:30 var jag till slut klar med allt, utom städningen, för dammsugarmunstycket gick sönder när jag höll på att dammsuga, så det blev inget av med det.

i måndags vankades det då som sagt flytt för hela slanten.

Jag kände mig lite förkyld och jävlig på morgonkvisten, så Julian och jag tränade ingenting då. Vi hämtade bara nycklarna till lägenheten och sedan fick mormor dem när jag var på väg hem, för hon skulle dit lite innan oss och börja diska lite osv.

Mamma och pappa kom förbi med bilen och så körde vi några kartonger, så att mormor och mamma skulle ha något att göra när jag, pappa och Shep åkte till Ikea och köpte säng och soffa.

Jag hade tre presentkort där som jag fick när jag fyllde, plus att jag fick 20% på bäddmadrassen om jag var Ikea familymedlem, så det blev lite billigare än vad jag hade räknat med och det är ju alltid positivt.

Sedan drog vi tillbaka till nya lägenheten, mötte upp Julian och sedan fick han och jag kämpa och slita med att få upp både sängen och soffan för alla trappor, men efter mycket blod, svett och tårar var dem äntligen uppe och då åkte vi tillbaka till gamla lägenheten för att bära flyttlådor. Hela vardagsrummet var typ fullt med lådor, väskor och möbler som skulle flyttas med. Ett rent kaos var det, men till slut var allt instuvat och klart i kärran och sedan var det bara en etapp kvar, att bära upp allt till nya lägenheten.

Det var inga problem, men nu började dock folk bli hungriga, så när pappa åkte och lämnade tillbaka kärran köpte han med sig pizza. Vi tog alltså ett litet matbreak innan vi fortsatte skruva säng, soffa och hylla. Sängen och soffan gick bra, men hyllan ville inte sammarbeta, så när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen. En väldigt lång, men bra dag och jag blir så glad över att jag har den släkt och familj som jag har. De ställer upp, hjälper till, finns där och är bara allmänt bäst. Alla hjälper till och gör vad de kan på sitt sätt och det är så fint. Jag blir alldeles varm i kroppen.

Igår mådde jag ännu sämre än i måndags. Den långa flyttdagen tog nog ordentligt på min redan inte helt friska kropp. Egentligen skulle jag ha åkt till Norrköping och pratat goalball och parasport, men jag kände mig inte alls bra där på morgonen, så det blev inget. Istället sov jag till nästan 11:30 och efter det kändes det lite bättre, men jag var fortfarande väldigt låg och var på dåligt humör. Lite mat och kaffe fick dock skutan på rätt körl igen, med andra ord kändes det lite bättre efteråt och jag, mamma, pappa och Emma tog ytterligare en vända till nya lägenheten, där vi packade upp lite mer, satte ihop det sista på hyllan, satte upp lampor och gardiner och så fikade vi så klart i solen på balkongen.

Jag tror det kommer bli skitbra på lite längre sikt, men just nu känns det mest konstigt. Vi har ju ändå nästan bott här i tre år, men nu är det över. Jagg ska dock vara kvar här den här veckan också, för att vara kattvakt när Jennifer är i Spanien. Sedan ska jag vara i stugan hela nästa vecka och då får Linda vara kattvakt tills Jennifer kommer hem och sedan är jag done i den här lägenheten, vilket som sagt känns väldigt konstigt, men jag tror ändå att det kommer bli skitbra och det är nog det bästa för alla parter ur ett längre perspektiv, även om det just nu känns väldigt vemodigt. Det känns liksom inte verkligt, det har inte sjunkit in än, att jag faktiskt inte kommer bo här mer, det här är inte mitt hem längre, även om jag så klart kommer vara välkommen att hälsa på. Well, jag tror som sagt att det kommer bli jättebra på sikt, nya lägenheten känns bra och jag tror att jag kommer trivas bra där!

Jag avslutar med att bli lite centimental och nostalgisk, för det här var nog det sista inlägget skrivet i den här lägenheten. Det första inlägget minns jag också. Det var ganska tidig morgon, vi hade inte hunnit packa upp allt, TV-hyllan låg i delar på vardagsrumsgolvet, jag satt i soffan och tittade ut i köket och funderade på hur vi skulle ha soffan och TV-hyllan, om det skulle stå som det gjorde då, eller om vi skulle vända på det. Det blev som det stod då kan jag nu avslöja, såhär nästan tre år senare. Det är många minnen härifrån och jag kommer att sakna den här lägenheten, men nu vänder vi sida i livets bok och ett nytt kapitel ska precis ta sin början... häng med mig på det!

Hektiska dagar och hisnande glasspriser!

Som jag skrev för några inlägg sedan så var jag och Julian i Mjölby hela förra veckan. Det var återigen dags för Sportis camp, där barn i mellanstadieåldern får prova på massa olika idrotter under fyra dagar, däribland goalball. Det var femte året i rad vi var med och flera av kidzen sa att det var en av höjdpunkterna på hela veckan. Det är naturligtvis väldigt kul att höra. Barnen uppskattar det väldigt mycket, de får testa något annorlunda, använda sinnena på andra sätt än vad de är vana vid, de fascineras, imponeras och har väldigt kloka tankar och reflektioner efteråt.

Hela veckan flöt på, med ett undantag. Tisdagen. Där blev det lite smått panik en stund på morgonen. Julian hade nämligen sovit dåligt både natten till måndagen och tisdagen, hade fått tilltagande huvudvärk under måndagen och svimmade nästan när han gick upp på tisdagen. Han var rädd att det skulle vara något kopplat till den hjärnhinneinflamation som han hade i vintras, så han åkte in till US där på morgonen. Det innebar samtidigt att jag stod där utan hjälp för dagen och att jag skulle ta hand om ett gäng mellanstadiebarn helt själv. Det kan vara lättare sagt än gjort när man inte ser och jag ska inte förneka att jag var väldigt nära på att ställa in dagen och meddela att vi inte kunde komma den dagen, men Jennifer sa att det skulle gå ändå, att ledarna i de olika barngrupperna kan hjälpa till att dömma osv. så jag bokade färdtjänst så jag ö.h.t. skulle komma dit i tid inan första gruppen, varefter jag letade efter telefonnummer till hon som är ansvarig för hela arrangemanget, utan att hitta något, så jag mailade henne och hoppades att hon skulle se det under dagen och det gjorde hon. Hon kom förbi efter första gruppen, där barnen hjälpte till en del och där ledarna fick agera domare och bollkallar.

Vi pratade kring resten av dagen och jag konstaterade att lunchen var mitt största problem. Innan lunch hade jag en håltimme, så jag kunde inte haka på gruppen innan lunch till maten heller, men det löste vi också och hela dagen flöt sedan på, plus att jag fick in ett eget träningspass där under håltimmen också. När jag kom hem var jag dock svintrött och slocknade innan kl. 21 den kvällen.

Julian var imponerad av mig och sådan tur var så var det inget kopplat till hjärnhinneinflamationen, så resten av veckan flöt på som den skulle.

Fyllde år gjorde jag förra veckan också. Min födelsedag tillbringade jag alltså i en idrottshall med ett gäng kidz i Mjölby, men jag fick iaf kafe, chokladpuddingtårta och paket på sängen på morgonen och efter dagen i Mjölby firade vi mig hos mamma och pappa med grillat kött med div. tillbehör, kakor, tårtor, presenter och framförallt, min fina släkt och familj. En fin och lyckad dag måste jag säga.

Sedan vankades det midsommar framåt helgen och det blev en extremt lugn historia det här året. Jag hade inget att göra, så jag åkte med mamma och pappa till faster och farbrors stuga, första gången jag var där, och åt midsommarlunch med hela deras gamla gäng. Det var faktiskt uppehåll och vi kunde sitta ute hela tiden.

Jag var sedan hemma runt kl. 16 och resten av dagen och helgen var väldigt lugn. Jag var ensam hemma och gjorde inte så mycket mer än att flyttpacka. Det går framåt, det är inte överdrivet mycket kvar att packa och på måndag går flyttlasset, så nu är det nära.

Med tanke på flytten så har jag och Julian varit i Berga och tränat vägar nu under de senaste dagarna. Jag känner att jag vill känna mig trygg i både den busslinjen och vägen från bussen till lägenheten och tillbaka igen redan när jag flyttar och det tror jag att jag kommer att göra, för redann nu sitter både busslinjen och vägen relativt bra, så ge det några gånger till så lär det inte vara några problem.

Vi har också bytt ett par shorts jag fick när jag fyllde, men som var för stora, varit på Ikea och kollat soffa och säng och jag har dessutom fyllt min machokvot för ett bra tag framöver. Jag har väldigt svårt för hela machokulturen i stort, det är nästan så långt ifrån mig man kan komma, men på gymmet i onsdags var jag bara tvungen att testa maxvikten på bensparken, 115kg, bara för att se om jag kunde. Det kunde jag. Fyra reps blev det, men nu är som sagt min machokvot fylld för ett bra tag framöver.

Ytterligare en sväng till Ikea har jag också hunnit med. Jag, pappa och Shep var där i onsdags, kollade status för både säng och soffa inför på måndag, då jag ska köpa båda två i samband med flytten. Soffan hade jag redan bestämt mig för innan vi åkte dit, det blir en likadan som mamma och pappa har, en tidafors, såå jäkla skön! Säng hade jag betydligt mer bekymmer med. Det stod mellan framförallt två olika madrasser, en likadan som jag har haft nu, eller en lite lyxigare med memoryskum. Det blev den senare, efter att jag provat och provat i nästan en timme och pappa och Shep nästan blivit lite irriterade för att jag tog så lång tid på mig, men nu ska det förhoppningsvis bli bra.

Slutligen måste jag bara nämna det här med glasspriserna. Jävlar vad dyrt det har blivit!
Julian och jag tog en promme från Berga till Johannelund igår, efter att vi tränat vägar i Berga, och på vägen köpte vi varsin glass som vi åt i solen. En Magnum Double Coconut blev det för mig. 25kr kostade den! För en glass!

Ja, jag vet att det numera är normala priser för en glass, men någonstans lever jag kvar i min barndom när en Magnum kostade 14kr, en Daimstrut var dyrast med 15kr och Nogger, 88:an och alla de där kunde du få för 8kr. pigelin var billigast med 6kr. Idag kostar en Nogger 18kr, alltså 4kr mer än en Magnum kostade back in the days, och magnumen idag, ja, den är 11kr dyrare än förr om åren. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om jag helt enkelt inte har hängt med i prisutvecklingen, men 25 jävla kronor för en glass, det är det inte värt känner jag. då köper jag hellre en mjukglass för 5kr på Ikea. Kanske är jag snål och ibland får man unna sig glass ändå, oavsett vad det kostar, men även om jag unnar mig så svider det lite att lägga så mycket pengar på en enda glass. Kanske är jag som sagt snål, but that's how I am...

Om

Min profilbild


Besökare online:
Besökare idag:
Totalt antal besökare från och med 4/5 09:



Design av xoxonicole
RSS 2.0