Beslutet

För en tid sedan, närmare bestänt efter Malmö open i februari, fattade jag ett av mitt livs svåraste beslut. Det var ett beslut som fick mig att ligga vaken om nätterna, tänka, fundera, väga fram och tillbaka, för och emot. Ett beslut som skulle komma att påverka hela min fortsatta elitkarriär i landslaget. Med andra ord, ett väldigt, väldigt stort beslut.

Förbundskaptenen för landslaget ringde upp mig strax efter Malmö open, där det ju som bekant inte gick särskilt bra. Det var den sämsta turneringen på flera år och dessutom en rejäl psykisk käftsmäll, eftersom att det vi hade tränat intensivt på och som jag var säker på skulle ge vår defensiv en skjuts i rätt riktning fick rakt motsatt effekt.

tävlingen var kort sagt riktigt urusel och jag frågade mig själv efteråt vad jag ens hade i landslaget att göra när jag spelar som jag gjorde där?

Förbundskaptenen och jag är överens om att min utveckling inte alls har gått som vi har velat under de senaste åren. Efter Paralympics i London 2012 var det tänkt att jag inom två år skulle komma ut som Sveriges förstacenter. Tyvärr är jag i dagsläget väldigt långt ifrån det målet. I nuläget har jag svårt att ens ta en plats i truppen och få åka med på tävlingar och turneringar. Ja, faktum är att min plats i landslaget t.o.m. hänger löst och jag riskerar att åka ur landslaget, det jag kämpar och sliter för dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Varför?

den största anledningen till varför jag har svårt att ta plats i landslaget och att min utveckling inte har gått som vi har tänkt är våra träningar här på hemmaplan. Vi har för svagt motstånd mot vad jag egentligen skulle behöva, kunnandet från ledarhåll är för dåligt och nivån i stort är helt enkelt för låg.

Förbundskaptenen ser dock potential i mig. Han tror på mig och har länge uttryckt respekt för min vilja och min motivation. att ha så dåliga förutsättningar som jag faktiskt har på hemmaplan, men ändå kämpa, slita och ge allt jag kan för att nå dit jag vill. Min inställning till träning över huvud taget, den är beundransvärd och därför ville han nu ge mig en möjlighet...

...Att jag och Jennifer skulle flytta ner till Malmö, för att jag där regelbundet skulle kunna träna med FIFH och få optimala förutsättningar för att nå VM 2018 och inte minst Paralympics i Tokyo 2020.

beslutet låg helt hos Jennifer och mig.

Valde vi att flytta ner skulle det börjas dras i trådar gällande bostad och jobb till Jennifer, varför vi inte visste om vi skulle komma att flytta om tre månader eller om ett år. Det berodde ju helt på hur det gick med bostad och jobbsökandet, som högre instanser i goalballsverige isf skulle hjälpa till med.

Flyttade vi inte skulle min landslagskarriär mer eller mindre vara över, för i nuläget är det svårt att motivera min plats i truppen, både för övriga truppen, för ledarna själva och inte minst för förbundet. Min roll i truppen är inte helt tydlig, eftersom att jag inte tillför någonting offensivt och att jag rent defensivt inte ens sticker ut på breddnivå, där jag borde vara dominant.

Ett oerhört svårt beslut som ni nog förstår och efter mycket övervägande, många och långa timmars tankar och funderande, nätter fylda av för lite sömn och för mycket tankar, ja, ett beslut vars tankar helt enkelt fanns där i stort sätt dygnet runt, beslutade vi oss slutligen för att inte flytta.

Den största anledningen till det är att vi inte känner oss berädda att släppa allt här hemma, vänner, släkt, familj, bostad, ja, allting som vi har byggt upp här, den trygghet vi har här, enbart för goalballen.

Goalball är å andra sidan det jag brinner mest för, det jag verkligen vill, + att det "bara" handlar om fem år, vilket så klart var tunga faktorer som vägde för en flytt. Till slut fick jag ändå gå på magkänslan och den sa nej. Jag är för hemkär och vill egentligen inte alls flytta härifrån. Jag har aldrig velat plugga eller jobba utomlands, flytta någonstans för att studera e.d. Jag vill bo häromkring, ungefär som pappa, som har bott i Skänninge i hela sitt liv.

med det beslutet innebar det att min landslagssatsning som jag brunnit för och kämpat för i fem år var slut, att jag i och med det beslutet valde bort det jag helst av allt vill?

Nja, inte riktigt. i samråd med förbundskaptenen för landslaget gav jag ett motförslag till flytten, där jag nu är villig att åka ner till Malmö varannan vecka för att träna med FIFH och där få det spel, det tempo, det motstånd och inte minst den feedback i mitt eget spel som jag inte får här hemma. Det skulle krävas mycket tid och energi av mig att pendla ner till Malmö varannan vecka, men jag är villig att ge det en chans. Jag vet att när vi hade våra kortläger med landslaget före EM 2013, då vi ungefär varannan vecka träffades på tisdagkvällarna i antingen Malmö eller Stockholm, för att få mer speltid tillsammans, gav mig väldigt mycket, inte minst kontinuitet med det höga tempot och den höga spelkvaliteten som jag inte får här hemma. Jag hoppas nu på något liknande med det här upplägget.

Jag har redan varit nere i Malmö två gånger och hittills har det fungerat bra och jag hoppas som sagt att det kan ge relativt snabba resultat. Det behöver jag. Det krävs nästan om jag inte ska ryka från landslaget.

Vi ger det här en testperiod fram till EM i sommar och kommer därefter att utvärdera hur det har gått och därefter ta nya beslut om min framtid. Så, nu är det bara att ge all in och köra till 110% fram till EM och visa varför jag ska ha en plats i truppen!


Vi håller på att jobba ihjäl oss

Sanna Lundell skrev för ett tag sedan en väldigt bra artikel i Aftonbladet om att vi i Sverige håller på att jobba ihjäl oss. Väldigt bra och träffsäkert tycker jag. håller med till 100%. här nedan har ni artikeln, läs och begrunda. Är de där pengarna som de där extra arbetstimmarna idag innebär värt det i slutänden?

"Äntligen har vi börjat fatta att arbetslinjen, arbete som högsta och enda mål och absolut främsta sättet att skapa egenvärde, är en bluff. En rakt igenom skadlig bluff dessutom.

Vår tids värsta folksjukdom är stress. Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken hos kvinnor mellan 20 och 40 år. Utmattningssyndrom ligger bakom merparten av dessa sjukskrivningar.

Kvinnodominerade yrken, där den anställda ansvarar för och vårdar andra människor, är värst drabbade. Det beror troligtvis på de nedskärningar och ”effektiviseringar” som genomförts under de senaste åren. Gps-sändare på hemtjänstpersonal, krav på att logga in och ut hos vårdtagare, att klämma in så många ärenden som möjligt, den totala bristen på personalinflytande, omänsklig arbets­belastning. Ja, listan kan göras lång på vad vår vård- och omsorgspersonal får stå ut med.

Efter att ha drabbats av utmattningssyndrom väntar nästan alltid en lång sjukskrivning. Det är oklart om man någonsin igen kommer att kunna återvända till det jobb man hade innan man kraschade. Långvarig stress leder – utöver ett privat helvete – till ökad risk för hjärtkärlsjukdomar, depression, ångest, självmord och cancer.

Vi håller på att jobba ihjäl oss helt enkelt. Helt i onödan.

Med den tekniska utveckling som skett under de senaste decennierna så borde vi enligt tidsexperten och fysikprofessorn Bodil Jönsson bara arbeta två timmar om dagen. I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identi­fierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egent­ligen på den här inställningen?

Nu har i alla fall några börjat fatta att vi faktiskt har mer att vinna på låta de anställda arbeta kortare dagar. Som operationsavdelningen på Mölndals sjukhus.

Ledningen insåg allvaret när sjuksköterskor flydde till andra jobb för att de inte pallade det vansinniga tempot. De anställda jublar över kortare arbetsdag. Och förhoppningsvis får sjukhuset behålla sina sjuksköterskor och slipper se dem insjukna i stressrelaterade sjukdomar som medför långa sjukskrivningar.

Mölndal verkar överlag ha smartare arbetsgivare med sundare värderingar än resten av landet. Redan 2002 fattade Toyota center i Mölndal att sex timmars arbetsdag förmodligen skulle förbättra deras resultat. I stället för att bygga ut verkstaden gjordes schemat om till tvåskift. Resultatet blev färre sjukskrivningar och ökad vinst. En klassisk win-win helt enkelt. Hur långt ska det behöva gå innan resten av oss fattar?"

Artikeln har ni här.

Klockrent skrivet tycker jag! Jobb är inte allt här i världen. Den egna hälsan borde gå före, för man har bara en kropp och den måste man ta hand om. Prioriterar man ner sig själv hela tiden, sätter arbetet främst varje dag, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, då kraschar man till slut och när mann kraschar, när man blir sjukskriven p.g.a. utmattningssyndrom, då tar någon annan ens plats man hade innan man föll. För en själv är det som sagt inte ens säkert att man någon gång kommer tillbaka till arbetet. Borde inte varningsklockorna ringa då?

Varför kör vi bara på utan att se till vårt eget bästa? Varför är det så vanligt att vi sätter arbetet och prestationen där framför vår egen hälsa? Ser man det svart på vitt är det ju helt befängt att vi lever såhär. Jag vet att livsstil, uppfostran, värderingar osv. spelar in på hur man lever sitt liv, men i min värld är det glasklart. Jag tänker då inte jobba ihjäl mig med min egen hälsa som insats, aldrig!


Goalball uppmärksammas i media!

Goalball och fysisk aktivitet för personer med synnedsättning uppmärksammas i media!

Jag känner igen mig mycket i det som min landsslagskollega Stefan Gahne berättar om i inslaget, hur idrotten inte bara gör en mer aktiv, utan hur den även har fått självförtroendet att blomma. Tron på mig själv, att lyfta fram mig själv som person med den hjälp och de behov som just jag har för att det ska fungera på ett optimalt sätt, oavsett om det gäller idrott, jobb, studier eller något annat.

Idrott är så mycket mer än just idrott.

Det som är huvudsyftet i insslaget är att Unga synskadade (US) i år driver verksamhet för att försöka få fler personer med synnedsättning fysiskt aktiva. Det är något vi försöker jobba med även här i Linköping, men det är svårt att locka personer till goalballplanen...

Se inslaget här nedan, Sydnytt 18/3.


Hockeygodis

Mars är synonymt med hockeygodis för alla oss hockeyintresserade. Det drar ihop sig mer och mer överallt i hela hockeysverige. ikväll drar SM-slutspelet igång, kvalserien upp till Allsvenskan likaså, imorgon avgörs Slutspelsserien i Allsvenskan och på söndag drar huvudatraktionen, iaf för min del, igång, direktkvalet till SHL, där Leksand ska försvara sin SHL-plats i bäst av sju matcher. Vilket lag man får möta är dock inte klart än. Klart är att det inte blir Rögle, vilket jag känner är skönt, för Rögle är ett lag som alltid är bäst när det gäller och som jag tror kan utmana sin motståndare riktigt ordentligt. Det blir inte heller Bofors, som efter gårdagens strafförlust mot Malmö är helt avsågade. Det finns en teoretisk chans, men den är väldigt liten. Då ska Björklöven förlorar stort mot Rögle, Malmö slår mora i sudden/straffar och Bofors själva storsegrar mot Vita hästen. Då kommer alla dessa fyra lag att parkera på sju poäng efter sista omgången och det avgörs på målskillnad. Bofors har i nuläget nio måls sämre målskillnad än Björklöven, som just nu är trea i tabellen. Som ni själva förstår, det kommer inte hända att Bofors klarar det där.

Nej, det kommer stå mellan Vita hästen, Björklöven, Mora och Malmö. Tabellen i nuläget ser ut såhär:

1, Rögle 11p +6
2, Vita hästen 9p +3
3, Björklöven 7p +3
4, Mora 6p 0
5, Malmö 5p -6
6, Bofors 4p -6

Leksand får i nuläget alltså möta Björklöven, precis som läget var efter omgång 2 i den här serien, där man alltså har spelat 4/5 matcher och där chansen/risken fortfarande finns att man får möta Hästen, Mora eller Malmö.

Förutsättningarna inför femte och avgörande omgången, där Rögle tar emot Björklöven, Mora gästar Malmö och Hästen tar emot Bofors, är som följer:

Rögle vinner serien om man vinner mot Björklöven, i ordinarie tid eller i sudden/straffar. Kan också räcka med bara 1 poäng, om Hästen inte slår Bofors med fler än 2 mål.

Skulle Rögle vinna, i synnerhet i ordinarie tid, då är samtidigt Björklöven i princip borta, eftersom att Mora och Malmö möts. Vinner Mora går man upp på 9 poäng och förbi Löven. Vinner Malmö går man upp på 8 poäng och förbi Löven. Lövens enda chans att då klara tredjeplatsen är att Malmö slår Mora i sudden/straffar, samtidigt som man själva inte förlorar med mer än fyra mål. Då stannar alla 3 på 7 poäng, men Löven tar tredjeplatsen i kraft av bäst målskillnad.

Om Björklöven slår Rögle har Hästen ett gyllene läge att vinna serien. Slår man då Bofors gör man det. Vinner då istället Bofors blir Hästen trea, för då passerar Björklöven. Man kan också bli fyra, om bofors vinner med två mål eller mer, samtidigt som Mora tar tre poäng mot Malmö. Då blir Mora trea. tar Malmö poäng mot Mora, då är Hästen garanterad en plats bland de tre.

För att Malmö ska nå topp 3 måste man ta tre poäng, samtidigt som Rögle slår Björklöven. Svårare än så är det inte.

Björklöven har alltså allt i egna händer inför sista omgången, men man har där en väldigt svår bortamatch. man har visserligen spelat bra mot Rögle under hela säsongen, så det finns helt klart chans till poäng, vilket jag hoppas, så att man passerar Hästen i tabellen, samtidigt som Hästen förlorar mot Bofors. Då får Leksand möta Hästen i direktkvalet. Alternativt vinner Rögle mot Löven och Mora slår Malmö. Då får Leksand möta Mora i direktkvalet.

Kanske kan även Malmö vara bra för Leksand. Jag vill ju egentligen ha upp Malmö i SHL, men man har samtidigt en minst lika stor press som Leksand har på sig att göra just det. Man har själva sagt att målet är att spela i SHL nästa säsong. Man var en poäng från att klara av att nå den Allsvenska finalen när den Hockeyallsvenska grundserien avgjordes. Därmed blev det istället slutspelsserien för Malmö, som gick in i den med tre bonuspoäng eftersom att man slutade trea i grundserien. Sedan har man floppat ordentligt och inte alls klarat av den mentala pressen. Allt har runnit dem ur händerna under i synnerhet de tre första omgångarna av serien, då man inkasserade tre raka förluster och faktiskt låg sist i tabellen efter tre spelade omgångar. Nu är man med i racet igen, men frågan är om det inte vore bra för Leksand att ställas mot Malmö. Snacka om ångestmöten och en ren mental kamp rakt igenom hela den matchserien. Får Leksand möta något annat lag, Björklöven, Vita hästen eller Mora, så har de allt att vinna, Leksand allt att förlora. Får man möta Malmö har båda lagen litegrann allt att förlora. så jag vet inte riktigt. Tror ändå helst att jag ser Leksand - Vita hästen eller Leksand - Mora med start på söndag, en match som kommer bli väldigt, väldigt viktig. Vinner Leksand där, då tror jag att många mentala spärrar släpper. Fortsätter man att förlora, då tror jag det kan bli jobbigt. Det lär vara fullsatt och ett jäkla drag, så den matchen får inte missas!

Det lag som vinner slutspelsserien kommer att få möta Västerås i bäst av sju matcher. Västerås, som förlorade den allsvenska finalen mot Karlskrona med 3-1 i matcher. Det innebär alltså att Karlskrona HK spelar i SHL nästa säsong. Det är en jätteskräll och när saken blev klar i tisdags, efter att man vänt Västerås 0-1 till 2-1 under matchens absoluta slutskede, då skrevs det idrottshistoria i Blekinge. laget, som bildades så sent som 2001, som då startade i Div. 3, som tog klivet upp i Div. 1 2006, som låg kvar där tills det att man gick upp i Hockeyallsvenskan 2012. 2013 slutade man tvärsist i Allsvenskan, fick kvala sig kvar och fixade kontraktet i sista kvalserieomgången. 2014 överraskade man alla, låg länge i topp, men föll sedan tillbaka litegrann mot slutet. I år har man gjort samma sak, men med skillnaden att man har hållt hela vägen. Man knep andraplatsen i serien, en poäng före favorittyngda Malmö, och sedan har man alltså slagit Västerås med 3-1 i matcher, vilket gör att fjorton år efter att klubben bildats kommer man att spela i SHL. Det är häftigt och jag unnar verkligen Karlskrona detta. Det är en bragd. Sedan får vi se hur man klarar sig i Sveriges högstaliga, mot HV71, Frölunda, Färjestad och inte minst Skellefteå.

Skellefteå, som inleder sin kvartsfinalsserie ikväll hemma mot Brynäs. Brynäs, som slog ut Färjestad i playin, vilket innebär att färjestad missar kvartsfinal för första gången sedan 1994, för första gången på tjugoen år! Det ni. Det var en fin rad FBK hade där, men nu är den bruten och den här säsongen får väl anses som ett stort misslyckande för Karlstadklubben. Jag trodde nog att man, som man brukar göra, skulle bli bättre här mot slutet när det verkligen gäller, ungefär som Rögle, men det blev man inte i år och nu är säsongen över.

Brynäs tror jag kan rida vidare på sin självförtroendevåg man nu har skapat sig efter att ha slagit ut Färjestad, men jag tror inte man har något att sätta emot Skellefteå. Skellefteå vinner med 4-1 i matcher.

Sedan har vi en repris av CHL-finalen tidigare i vinter, då Luleå slog Frölunda. Det tror jag faktiskt att man kan göra nu med. Det kommer bli många jämna matcher där, men jag tror Luleå vinner med 4-3 i matcher.

4-3 i matcher sticker jag också ut hakan och säger att Örebro slår ut Växjö med. Örebro har haft lätt för Växjö under säsongen, deras små och kvicka spelare har rundat Växjös tunga backar och om bara Julius Hudasek i mål fortsätter storspela som han har gjort många gånger under säsongen, samtidigt som derek Ryan och co. fortsätter att producera, då tror jag det kan bli obehagligt för Växjö.

Slutligen tror jag att LHC slår ut hV med 4-2 i matcher. LHC känns mer rejäla, tyngre, och med Jeff Taffe, Broc Little och Jacob McFlikier i spetsen tror jag man fixar HV efter sex matcher.

Mitt tips är alltså att Skellefteå, LHC, Örebro och Luleå går till kvartsfinal. Ettan, fyran, sexan och åttan i grundserien.

Med det sagt signar jag ut för idag och ser med spänning fram emot kvällens, morgondagens, lördagens och inte minst söndagens drabbningar, + alla dagars hockeygodis efter det!

Revansch i Stockholm

I helgen avgjordes första omgången av Sverigeserien 2015 och precis som vanligt var det i Stockholm och Gubbängshallen. För några år sedan var vi ganska mycket i "Gubbis", när det både var Stockholmsserien, kortläger med landslaget och vanliga landslagsläger där, men nu är det nästan två år sedan jag var där senast, för förra årets Sverigeserie missade jag, för då var vi och åkte skidor, och året innan det missade jag också, för då hade jag skadat knät. Så senast jag var där var nog på ett kortläger någongång 2013.

Hursomhelst väntade fem matcher under helgen, då serien i år innehåller sex lag istället för fem, vilket är jättekul. Tidigare år har man ju mött alla lag en gång, + två lag en extragång varje omgång, så att man på två omgångar har mött alla lag tre gånger. Nu möter man alla lag en gång varje omgång rakt av och i helgen gick det såhär:

Linköpings HIF - Göteborg 14-4
Linköpings HIF - Hammarby/Brukarhuset 2-5
Linköpings HIF - FSBU 7-10
Linköpings HIF - FIFH Malmö 5-6
Linköpings HIF - IFAS 6-0

Göteborg, utan David och Nils, hade inte mycket att sätta emot oss och det blev en enkel seger. Ingen jättematch från vår sida heller, men det behövdes inte mer, samtidigt som de nog inte heller riktigt kom upp i sin högstanivå, för 14-4 kändes nästan i överkant, för så bra tycker jag inte att vi spelade, men som sagt, det räckte och vi fick en bra start på helgen.

Mot Hammarby/Brukarhuset var vi tillbaka litegrann i Malmö open-spåren för några veckor sedan. Det var lite för enkla, för billiga, mål vi släppte in och när vi sedan fick jaga körde vi fast i offensiven och fick inte alls till det vi ville få till. Det var mycket skott rakt på och då gör man inga mål.

Matchen Mot FSBU var för egen del helgens klart sämsta insats. Tror jag var inne på minst tre mål bakåt, som enbart var mina. Det var en boll jag styrde över högerbacken, då jag inte hann ut med benen ordentligt, en boll där jag slarvade med armarna och inte sträckte ut ordentligt, en boll där jag verkligen fumlade in bollen, jag hade den, men fick inte tag i den och den rullade in i mål, + en straff, så 4/10 mål var enbart mina här, vilket så klart är långt ifrån godkänt på den här nivån och jag fick säga åt Linda att byta ut mig, för vi hade testat allt på planen, att byta positioner osv. men inget hjälpte, så nej, den matchen var jag inte alls nöjd med och återigen förlorar vi på våra individuella misstag, där jag i hög grad var delaktig i den här matchen.

Under söndagen var det betydligt bättre spel igen, men återigen faller vi på att vi gör för enkla misstag och släpper in för billiga mål. Noggrannhet och tålamod var nyckelorden innan matchen mot FIFH. Tålamod hade vi, för vi gick nästan ikapp där mot slutet, men nådde inte hela vägen, men noggrannheten brast och jag tror tyvärr att alla mål vi släppte in var bollar som vi var på och som alltså berodde på bristande teknik, dålig timing i bollmötet och bristande spelupfattning. Hade vi inte släppt in de där billiga målen hade det räckt till seger, så enkelt är det.

Sista matchen mot IFAS sa vi exakt samma sak som innan matchen mot FIFH. Nogrannhet och tålamod. Det var nycklarna till framgång och här visade vi verkligen att vi kan. Vi hittade den där känslan, lugnet och tryggheten ganska direkt och släppte sedan inte den under hela matchen. Vi orkade och lyckades hålla fokus hela vägen, fokuserade på vårt spel och höll det där hela vägen, trots en rörig situation, där Claudio blockade ut bollen och domaren helt tydligt sa "block out". Då ska måldomaren hämta bollen och släppa ner den i krysset vid backens sidlinje, men inget hände och istället fick vi straff för tio sekunder, för, eftersom att bollen inte var "line out" fortsatte ju tiden att rulla, men vi som spelare gjorde inget inne på planen, eftersom att domaren hade sagt "block out". Så vi väntade på att måldomaren skulle släppa bollen i krysset, men inget hände. Så det blev straff för det, men IFAS gjorde en hö boll på straffen och sedan gjorde vi istället mål på returstraffen, så vi vann ju på hela situationen, men konstigt var det...

Att hålla nollan i en match är inte heller vanligt. Tror aldrig att vi har gjort det tidigare, så det var ett väldigt bra avslut på helgen och en match där jag är riktigt nöjd med min insats. Här var det inget slarv med händer och fötter, många gånger perfekt timing i bollmötet, vi minimerade helt enkelt de individuella misstagen och vi släppte egentligen aldrig in dem i spelet när vi hade ryckt åt oss en ledning. Vi höll oss till vad vi hade sagt innan på ett sätt som inte är vanligt att vi lyckas göra genom en hel match, men nu gjorde vi det och det räckte till en klar seger.

Nivån under helgen var lite upp och ner, vi förlorar solklart matcherna mot FSBU och FIFH på att vi gör för många enkla misstag rent defensivt, mot Hammarby/Brukarhuset var det lite samma sak, men inte lika glasklart, men vi knockar ändå Göteborg med klara 14-4 och nollar IFAS, så det är ändå ett klart steg i rätt riktning jämnt mot i Malmö open för några veckor sedan, då ingenting klaffade. Då släppte vi in 57 mål på fem matcher. Här släppte vi in 25 mål på lika många matcher. Det var visserligen tuffare motstånd i Malmö, men det är ändå en väldigt stor skillnad och vi står nu på 6 poäng och en målskillnad på 34-25 (+9) efter första omgångens spel.

Synpoden - Avsnitt 3

Nu ligger tredje avsnittet av vår podcast, Synbpoden, ute på Youtube. Synpoden är, för er som ännu inte har snappat upp det, podcasten där vi pratar och diskuterar kring hur det är att leva med en synnedsättning i Sverige idag. Alla vi som finns med har själva någon form av synnedsättning. Det är jag och Thaer som inte ser något alls, Albin som ser 1%, Ida som ser lite mer än det och Zimon som ser bäst av oss fem.

I tredje avsnittet har vi fått en alldeles egen gingel, vi svarar på lyssnarnas frågor, kopplade till första avsnittet, där vi presenterade oss själva och hur mycket vi ser. Frågor som om vi ser suddigt och hur synen har påverkat vårt självförtroende. En ganska allvarlig ton infinner sig, samtidigt som det glimtar till av humor då och då när jag bl.a. berättar om hur det var när synen blev sämre, vi diskuterar kring det där med att be folk om hjälp och Thaer leder in oss på spåret om att bli övergiven av sina vänner och att samtidigt pressa sina egna gränser till att klara saker på egen hand, utan att be om hjälp. Vi är även överens om att vi inte upplever oss se "suddigt", men att det troligtvis skulle uppfattas som "suddigt" av någon som från början ser fullt.

Vi diskuterar också våra fritidsintressen, där Zimon älskar TV-spel och gärna hänger med i teknikens värld och där jag, Ida och Thaer berättar om hur det går till att åka skidor utan att se något alls. Vi redogör för hur det går till, vad som är viktigt att tänka på och vad som kan hända i värsta fall. Jag själv fortsätter med att berätta om mitt pasionerade hockeyintresse, om min livsstil som det innebär att vara elitidrottare och där jag även upplyser om att jag har klippt klorna på min katt. Ida berättar om hur det är att ta hand om både häst, hund och katt, hur det fungerar att rida och att sköta en gård när man inte ser. Thaer lyfter fram sitt stora intresse för all typ av historia, från kungar och krig till telefonens historia, och Albin berättar om sitt stora intresse för Lego och Legomodeller, hur det fungerar att bygga när man inte ser och där han även berättar om sitt involverande i köp och säljbranschen. Ni får även, som en liten bonus, veta vad en ledfyr är.

Avsnittet är indelat i två delar, där vi svarar på lyssnarnas frågor i del 1 och där vi pratar och diskuterar kring våra intressen i del 2.

Synpoden - Avsnitt 3 del 1 Synpoden - Avsnitt 3 del 2


RSS 2.0